Book review: Vård & ideologi. Narkomanvården som politiskt slagfält

(1)

461 NORDIC STUDIES ON ALCOHOL AND DRUGS V O L . 30. 2013 . 5

Johan Edman

Boréa Bokförlag, Umeå 2012. 532 s.

Vård & ideologi.

Narkomanvården som

politiskt slagfält

Book review

I sin nya bok granskar Johan Edman hur det svenska narkotikaproblemet beskrivs och vilka lösningar, i första hand i form av vård, som förs fram under perioden 1960–2000. Han undersöker vilka antaganden om nar-kotikamissbrukets och vårdens karaktär som vårdpolitiken har byggt på och vilken syn på narkotika, narkotikamissbruk och individ som har präglat de politiska dis-kussionerna kring narkotikamissbruket.

Undersökningen är ”en empirisk studie av den svenska narkomanvårdens histo-ria”. Metoden är kvalitativ textanalys där Edman analyserar utsagor om narkotika-missbruk, myndigheters styrning, narko-tikapolitik och samhällsvisioner. Studien bygger i huvudsak på tre typer av material – statliga utredningar av narkotikaproble-met, riksdagsmotioner och protokoll från riksdagsdebatter och arkivmaterial från främst handläggningen av behandlings-hemsärenden från Socialstyrelsen. Med andra ord – inga intervjuer med centrala aktörer inom narkotikaområdet, inga de-battinlägg i press. Det mycket omfattande källmaterialet är noggrant redovisat i totalt 1836 (!) fotnoter.

När jag läser Johan Edmans bok gör jag det från ett särskilt perspektiv. Mel-lan 1970 och 1989 arbetade jag inom den svenska socialtjänsten. Hela tiden hade jag ett särskilt intresse för narkotikafrågan

och större delen av tiden var jag verksam inom det som brukar kallas för narkoman-vården, först som chef under många år för en öppenvårdsmottagning för narkomaner, sedan under ett par år som chef för Avgift-ningen i Malmö. Efter 1989 har jag följt narkotikaområdet som forskare.

Jag kan snabbt konstatera att det inte i första hand är svensk narkomanvårds-his-toria som Edman skriver, även om läsaren får lära sig mycket om hur vården växte fram och expanderade i takt med att nar-kotikafrågan blev utsedd till ett av samhäl-lets största sociala problem. Fokus ligger i stället på hur riksdagen har diskuterat den svenska narkotikasituationen och narkoti-kapolitiken och hur svenska myndigheter, främst Socialstyrelsen och länsstyrelserna, har övervakat den institutionella, icke-medicinska narkomanvården under de fyrtio år som studien omfattar.

Att ta sig an detta sisyfosarbete är ingen lätt uppgift och att skriva en läsvärd bok är ännu svårare men Johan Edman är en grundlig forskare och en utmärkt skribent som lyckas med båda uppgifterna. Boken är hela tiden intressant, även när den redo-visar till synes oändliga riksdagsdebatter som förs på en emellanåt påfallande banal och okunnig nivå.

Parallellt med att Edman beskriver den svenska narkomanvården förmedlar han intressanta iakttagelser om det svenska myndighetsutövandet med träffsäkra iakt-tagelser som ”att starta behandlingshem handlade lite tillspetsat om att ha brand-stege”. Brandskyddet granskas betydligt mer strikt än behandlingsinnehållet. Här har inga större förändringar ägt rum till dags dato. När Socialstyrelsen granskar be-handlingsverksamheter är det fortfarande formalia, som om dokumentationen sköts

NAD

10.2478/nsad-2013-0042 Brought to you by | Malmo Hogskola Authenticated | 195.178.250.110 Download Date | 10/31/13 3:22 PM

(2)

462 NORDIC STUDIES ON ALCOHOL AND DRUGS V O L . 30. 2 0 1 3 . 5

Striden har snarare rört ideologi än praktik och har gällt orsakerna till narkotikapro-blemen och därmed vilka politiska miss-grepp från motståndarna som har förvärrat problemen. Skulden till missbruket läggs på allt från skattetrycket och den offentli-ga barnomsorgen som bidrar till familjens upplösning (kristdemokrater och mode-rater) och arbetslöshet, bristfällig utbild-ning, sterila bostadsområden i städerna och andra effekter av kapitalismen (soci-aldemokrater och vänsterpartister). Andra förklaringar, som förs fram av företrädare för alla partier, är det utländska kulturella inflytandet, exempelvis via filmer, musik och ungdomskultur.

Utvecklingen har över tid gått mot en ökad ”insnävning” av narkotikafrågan, med mindre av öppen debatt om politikens grundvalar. Edman instämmer i kriminolo-gen Henrik Thams uppfattning att 1980-ta-let var det årtionde då den av Nils Bejerot grundade lobbyorganisationen ”Riksför-bundet för ett narkotikafritt samhälle” gick segrande ur den narkotikapolitiska striden. RNS formulerade den hegemoniska doxa som kom att gälla in på 2000-talet och som för övrigt till stora delar ligger bakom Al-liansens nuvarande regeringspolitik.

Ett av de narkotikapolitiska områden som riksdagspolitikerna (och därmed Ed-man) har visat störst intresse rör den insti-tutionella narkomanvården. På 1960-talet och 1970-talet handlade det om att få till stånd en snabb utbyggnad och att få ett dif-ferentierat vårdutbud. Hundra blommor skulle blomma. Efter att ledande svenska behandlingsforskare i sin utvärdering av narkomanvården under 1980-talet kom fram till att många verksamheter hade då-liga behandlingsresultat lade politikerna till att vården skulle utvärderas och för-enligt reglementet, som står i centrum,

inte vårdinnehåll och behandlingsresultat. Perioden 1968–1981 då Socialstyrelsen var en drivande kraft för att få till stånd en utbyggnad av narkomanvården och hade bestämda synpunkter på behandlingsin-nehållet var en historisk parentes.

Vi som arbetade inom den narkomanvård som byggdes ut i rask takt från 1970-talet och framåt var noga med att fastslå att nar-komanvården stod för något helt annorlun-da än den äldre, förstenade alkoholvården. Nu var det demokrati, frivillighet, miljöte-rapi och engagemang som gällde. Edman visar i stället i sin bok på den historiska kontinuiteten – precis som alkoholvården hade den nya narkomanvården en tilltro till att lägga verksamheten naturskönt på landet, man hade arbete och fysisk aktivi-tet på schemat och betonade anpassning av klienterna till gängse samhällsnormer. Det nya var främst de terapeutiska inslagen i form av olika mer eller mindre beprövade amerikanska terapeutiska modeller. Lika lite som alkoholvården ägnade narkoman-vården sig åt att systematiskt granska resul-taten av verksamheten.

I bokens titel tas vård och ideologi upp. En av de viktigaste teserna i boken är att narkomanvården har varit ett politiskt slagfält ända sedan narkotikaproblemen uppmärksammades. Det kan förefalla pa-radoxalt eftersom det länge, vilket Edman visar, har funnits en grundläggande poli-tisk enighet inom narkotikaområdet. Parti-erna, från höger till vänster, har varit över-ens om att alla droger är farliga och främ-mande för det svenska samhället, att det narkotikapolitiska målet ska vara ett nar-kotikafritt samhälle, att straffen för hante-ring av narkotika ska vara stränga och att vård är en viktig del i åtgärdsarsenalen.

Brought to you by | Malmo Hogskola Authenticated | 195.178.250.110 Download Date | 10/31/13 3:22 PM

(3)

463 NORDIC STUDIES ON ALCOHOL AND DRUGS V O L . 30. 2013 . 5 bättras. Men eftersom utvärderingarna

till stor del uteblev fick 1990-talet igenom regeringspolitiken bedrivas ”utan den väg-ledning som klargörande forskning hade kunnat förläna området”. När kunskaper saknas om vad som fungerar i vården läm-nas fältet öppet för att besluta om vårdens utformning utifrån ideologiska diskussio-ner, menar Edman.

Ett annat område där de ideologiska skil-jelinjerna kom fram rörde huvudmannaska-pet för behandlingshemmen, där de borger-liga förordade privata lösningar och social-demokrater och vänsterpartister betonade vikten av att vården sköttes av kommunerna eller möjligen av frivilliga organisationer. I en särskild fallstudie analyserar Edman hur Narconon, den av scientologerna startade behandlingsorganisationen, motarbetades av Socialstyrelsen. Narconon, som fortfa-rande finns kvar, gynnades av att de ideo-logiskt indifferenta länsstyrelserna 1983 tog över Socialstyrelsens kontrollansvar gentemot institutionsvården och att privata vårdlösningar kom att accepteras även av de flesta socialdemokrater. Länstyrelserna drev inte någon egen linje. ”Man inspekte-rade och auktoriseinspekte-rade och godkände allt som inte var direkt kriminellt.”

Trots att Johan Edmans undersökning egentligen sätter punkt vid sekelskiftet så har han lagt till en intressant prolog där han använder sina analytiska redskap till att kortfattat granska den statliga Miss-bruksutredningens förslag från 2012. Han konstaterar att den ”i vissa avseenden” bryter mot en hundraårig tradition genom att behandla missbruk av alkohol och nar-kotika som ett medicinskt problem, inte i första hand som ett socialt problem.

Min främsta kritik mot boken är att dess detaljrikedom gör att läsaren riskerar att

förlora helhetsbilden. Den mycket omfat-tande redovisningen av narkotikadiskus-sionerna i riksdagen hade exempelvis kun-nat förkortas. Så viktig var inte riksdagen för att ”beskriva den svenska narkoman-vårdens historia”. Den praktiska narkotika-politiken och narkomanvården formerades i stället, enligt min erfarenhet, på baspla-net i kommunerna där kommunpolitiker och ledande tjänstemän bestämde nivån och ekonomi var viktigare än ideologi. Med dessa randanmärkningar vill jag ändå varmt rekommendera Edmans skarpsin-niga och innehållsrika analys till läsning.

”Vård och ideologi” är en viktig bok för att förstå hur den svenska narkotikapoliti-ken i dess ideologiska skepnad har vuxit fram. Genom att gå igenom ett omfattande källmaterial och anlägga ett brett historiskt perspektiv har Johan Edman fördjupat för-ståelsen av hur den svenska politik har for-merats och etablerats som idag på väsent-liga områden befinner sig i periferin inom EU. Det är en politik som har djupa rötter i alkoholvård och därmed i svensk nykter-hetsrörelse. Ännu idag är den ideologiska dimensionen framträdande i svensk nar-kotikapolitik. Alliansregeringen vänder sig hellre till nykterhetsrörelsen, och med den förbundna förbudsorienterade organi-sationer, än till forskarvärlden, när de ska utforma sina narkotikapolitiska ställnings-taganden.

Bengt Svensson, professor i socialt arbete

Malmö högskola

E-mail: bengt.svensson@mah.se