Stadens möjligheter : platser och stråk

Tomas Wikström

Lina Olsson

STADENS MÖJLIGHETER

www.essmax4tita.se

Tomas Wikström

Lina Olsson

STADENS MÖJLIGHETER

stadens möjligheter – platser och stråk utgivare: regions skåne, tita-projektet samt lunds kommun www.essmax4tita.se

© region skåne, lunds kommun och författarna, 2012.

omslag, framsida: the bloedel conservatory i vancouvers queen elisabeth park, en dom-konstruktion från 60-talet som bland annat figurerat i star trek. foto: tomas wikström. bilden är bearbetad av caroline, grafolin.

tryck: exakta printing, malmö, 2012.

grafisk form, produktion och original: grafolin, lund, 2012. isbn: 978-91-637-0663-9

Tomas Wikström

Lina Olsson

STADENS MÖJLIGHETER

Introduktion

Platser och stråk

1.01 Plats och rum som begrepp 12

1.02 Platsens fenomenologi 18

1.03 Stråkets fenomenologi 22

1.04 Stråk och platser i stadens morfologi 28

1.05 Vardagslivets och planeringens platser 34

1.06 Klasser, livsformer och livsstilar

i stadens rum 44

1.07 Gentrifiering och stadens platser 51

1.08 Rekreationens, lekens

och kroppslighetens platser 57

1.09 Rädslans och ångestens platser 65

kapitel 2

Offentliga rum skapas av människor

2.01 Vad är ett offentligt rum? 78

2.02 Det offentliga rummet som mötesplats 86

2.03 Den urbana renässansen 97

2.04 Det nya stadslandskapet

och det offentliga rummets omvandling 102

2.05 Kommersens offentliga rum 110

2.06 Sociala media och det offentliga rummet 117

2.07 Den offentliga sfären och demokratins rum 123

2.08 Det konfliktfyllda rummet 130

2.09 Det offentliga rummets normer, symbolik

och materialitet 136

2.10 Appropriation av offentliga rum 140

kapitel 3

Stadens kreativa möjligheter

3.01 Kreativitetens platser och förbindelser 150 3.02 Planeringens möjligheter och begränsningar 159

Introduktion

utbyggnaden av en ny stadsdel i nordöstra Lund i anslutning till forskningsanläggningarna MAX IV och ESS innebär ett planeringsarbete som ska resultera i den funktionsblandade stadsdelen Brunnshög med 2–3000 bostäder och verksam-heter med 15–20 000 sysselsatta. Brunnshög skisseras som en blandstad med tät och stadsmässig bebyggelse. Stor vikt läggs därför vid gaturummen och det offentliga livet i den framtida stadsdelen. Denna forskningsöversikt har utarbetats för att bidra till kunskapsunderlaget om stadsmiljöns betydelse för kreativitet och innovation.

i kapitel 1 presenteras olika aspekter av platser och stråk. Utgångspunkten är ”det levda rummet”, det vill säga det rum som människor dagligen upplever och har erfarenhet av. Detta levda rum behandlas i relation till arkitektur och planering, de verksamheter som har till uppgift att skapa ramarna kring det dagliga livet. Därvid berörs de många frågor som stads-byggandet bär med sig och som bland annat har sin grund i ekonomiska, sociala och kulturella skillnader mellan olika be-folkningsgrupper. Genom att även inkludera studier av stråk vill vi lyfta fram mobilitetens och förflyttningsrummens be-tydelse. Mötesplatser är beroende av förflyttningsstråk och uppstår ofta längs dessa. Därtill kommer att utvecklingen av Brunnshög så påtagligt bygger på att förbindelserna mellan centrala Lund, de omgivande stadsdelarna och det nya området verkligen fungerar.

kapitel 2 behandlar forskning om det offentliga livet i sta-den och det offentliga rummet betydelse som mötesplats. Här behandlas även forskning om de samhälleliga förändringar som under de senaste decennierna påverkat och skapat för-ändringar i staden och då i synnerhet i dess offentliga rum. Kapitlet omfattar också diskussioner om det offentliga rum-mets betydelse som ett demokratiskt rum, det vill säga som ett rum för politiska samtal och aktioner. Det offentliga rum-mets ”normativa dimension” diskuteras särskilt i ett avsnitt om det offentliga rummets normer, symbolik och materialitet. I kapitel 2 berörs också innebörderna av människors bruk och ianspråktagande av det offentliga rummet och de möjligheter som därvid öppnar sig.

• festivalkväll vid floden. neckarwiese, heidelberg.

kunskapsöversikten avslutas i kapitel 3 med en diskussion om mötesplatser, stråk och kreativitet. Vi menar att

gränsöver-skridanden spelar en viktig roll för kreativitet. Det kan handla

om möten mellan människor med helt olika bakgrund eller förflyttningar mellan platser och aktiviteter av helt olika slag. Kreativitet uppstår, menar vi, i mötet med den andre och det annorlunda. Den andre står för de människor som represente-rar sammanhang som vi (helt eller delvis) är främmande för.

Det annorlunda är miljöer som avviker från dem vi

huvudsak-ligen vistas i. För människor som exempelvis främst arbetar med sitt intellekt kan det handla om platser som utmanar de-ras kroppsliga och känslomässiga förmåga. Kännetecknande för möten med den andre respektive det annorlunda är just

gränsöverskridanden. Sådana växlingar, där gränserna för det

rutinmässiga och förgivettagna överskrids, har en grundläg-gande betydelse för inspiration, stimulans och kreativitet. Miljöer, där möjligheterna till gränsöverskridande möten är många, skapar också goda förutsättningar för kreativt arbete.

Kapitel 1

Platser och stråk

1.01

plats

och

rum

som

begrepp

När vi talar om de rum vi delar, kan distinktionen mellan plats och rum spela oss många spratt. ”Rum” får ibland representera de föränderliga rum som vi människor lever i, ibland de refe-rensrymder som konstruerats av geometrin. ”Plats” kan å ena sidan stå för något som är synnerligen stabilt och, å den andra, för det ytterligt flyktiga och tillfälliga. Som vetenskapliga be-grepp definieras plats och rum av sammanhangen för deras användning. Men kontexten spelar lika stor roll i de vardagliga samtal där dessa ord används. Behovet är alltså stort att finna re-ferensramar för orden vi brukar. Det är därför viktigt att känna till de begreppsliga distinktioner som görs mellan plats och rum, inte minst av olika forskare och skribenter. På engelska är dis-kussionen om distinktionen mellan place och space särskilt väl utvecklad (se exempelvis Casey 1997 och Seamon 2000). Den kontinentala fenomenologiska filosofin är en rik källa till reflektion kring rum och platser. Redan i den tidiga fenomeno-login var rummet något man intresserade sig för. Filosofen Ed-mund Husserl betonade människans förmåga till rörelse som grundläggande för hennes förhållande till rum, men han gjor-de inget samlat arbete om rummet. En som mer grundligt tog upp Husserls tankegångar och på ett fokuserat sätt bearbetade dessa frågor var den franske fenomenologen Maurice Merleau-Ponty. Han hävdar att det bara är genom våra levda kroppar som vi har tillgång till världen. Genom att använda begrepp som ”kroppssubjektet” och ”kroppens intentionalitet” beto-nar Merleau-Ponty (1989) att den klassiska åtskillnaden mellan kropp och själ är en konstruktion som hindrar tänkandet om människans förhållande till kropp och rum och därför måste vi försöka se bortom denna tudelning.

Rummet skapas alltså inte av en allsmäktig gud. Det konstru-eras inte i den reflekterande människans rena medvetande. Is-tället, menar Merleau-Ponty, uppstår rummet ur det individu-ella subjektets kropp, det är kroppens rörelse och upplevelsen av denna rörelse som skapar rum för oss. Det är här inte fråga om en enskild akt som leder till kunskap. Det rör sig inte

hel-•gatuliv vid times square, new york city. foto: lina olsson.

ler om ett snävt instrumentellt förhållande till världen. Det handlar om en tillgång till världen och objekten – och denna upplevelse är ”för-objektiv”, det vill säga den finns där före det reflekterade medvetandet om rummet.

Vad Merleau-Ponty kommer fram till är att kroppens expressivi-tet motsvaras av en rummets expressiviexpressivi-tet – eftersom vi är invol-verade i rummet uppstår ett ömsesidigt förhållande. Med denna syn på kroppen och rummet följer bland annat en bestämd syn på orientering; att orientera sig i rummet handlar till exempel om en känsla av att det passar, av att finna sig tillrätta. Det här sättet att vara i världen är att bebo rummet. Det rör sig om ett aktivt ”inboende” genom den levda kroppen, kroppssubjektet som rum-mets subjekt. Egentligen är Merleau-Pontys rumsbegrepp syno-nymt med vad vi i allmänhet brukar mena med plats: rummet som befolkat och som fullt av händelser, innebörder och historia. De föreställningar om platser som arkitekter och planerare rör

kroppar bildar rum. central park, new york. foto: lina olsson.

”... att orientera sig

i rummet handlar

till exempel om

en känsla av att

det passar, av att

finna sig tillrätta.”

sig med är ofta starkt – medvetet eller omedvetet – influerade av fenomenologin. För den tyske fenomenologen Otto Friedrich Bollnow (1963), som i hög grad påverkats av Merleau-Ponty, är ”rum” något som skapas genom människors gemensamma handlande. Rummet är därför i sig själv gemensamt för oss. I sin undersökning utgår Bollnow från människors konkreta förhållande till rummet och deras rumsskapande verksamhet. Det levda rummet är primärt i förhållande till de olika rums-begrepp som konstruerats genom historien. Det levda rummet är enkelt uttryckt det rum i och genom vilket vi lever. I svenskt språkbruk svarar det levda rummet ungefärligen mot det vi vanligtvis menar med plats. Här finns dock en viktig invänd-ning: Det levda rummet är ett vidare begrepp och har inte den begränsning till rumsligt inramade lokaliteter som plats oftast avser. Det innefattar till exempel även förflyttningsrummen, det vi fortsättningsvis kommer att kalla stråk.

Det geometriska eller matematiska rummet framställs som evigt och oföränderligt, men detta är en ahistorisk rumsupp-fattning. Det ska ses som en specialisering – och en abstrak-tion – inom ramen för det levda rummets utveckling, vilken är intimt förknippad med människans och kulturens utveck-ling. Det är en sådan specialiserad rumsförståelse som domi-nerar utbildningen av pladomi-nerare och arkitekter. Bollnow gör en poäng av innebörden av tyskans räumen (att frigöra rum, avlägsna, undanröja och/eller utrymma), som ursprungligen har med röjning av en plats i skogen att göra. Detta ursprung-liga rum har alltså enligt Bollnow tillskapats genom mänsklig verksamhet och är nära förknippat med boplats. Det är klart avgränsat från omgivningens ”icke-rum”, människorna förfo-gar över det och får därmed skydd (Bollnow 1963). I Bollnows tes om människors rumsskapande finns ett släktskap med den franske urbanteoretikern Henri Lefebvres och den ameri-kanske kulturgeografens Edward Sojas teorier om den sociala produktionen av rum. Bollnows rumsfilosofi har även likheter med den franske rumsteoretikern Michel de Certeaus teorier om rumsliga taktiker samt med den brittiska sociologen An-thony Giddens tankar om tidrummet som baserat på rutin-mässiga sociala praktiker. Platsen kan här ses som resultat av ”inrymmande” handlingar och processer (Lefebvre 1991, Soja 1996, de Certeau 1988, Giddens 1984).

Arkitekter och planerare rör sig ständigt mellan geometrins rum och det levda rummet. Geometrins rum tenderar att

do-minera i projekterings- och planeringsprocesser. Att fullt ut •foto: kasper dudzik. vattenhallen i lund.

”Vad

Merleau-Ponty kommer

fram till är att

kroppens

expres-sivitet motsvaras

av en rummets

expressivitet…”

tillämpa ett platsbegrepp som grundar sig i föreställningen om människors fortlöpande skapande av rum är i sådana sam-manhang ganska ovanligt – och inte helt enkelt att förena med de krav som ställs i de skeden av ”rummets produktion” som utgörs av att rita hus och utforma gator och stadsdelar. Men mycket finns att vinna i att acceptera det enkla faktum att arkitekturen realiseras, blir verklig, i processer av appropria-tion eller ianspråktagande – rumsskapande betyder inte med nödvändighet konkreta materiella förändringar. Först då män-niskor tar rum i anspråk blir dessa rum till. De får mening, de införlivas i dagliga aktiviteter, blir omnämnda, kända och inbodda. Därför är platsbegreppet för alla som gestaltar, plane-rar och forskar om byggnader och städer med rätta förknippat med vad som ibland ser ut som slumpens och tillfälligheternas spel. Torget, gatan, passagen eller entrén används på andra sätt än det som var avsett. Att gestalta rum måste därför vara att erbjuda plats – i ordens djupaste mening. Att vara människa

mejeriet i lund. foto: kasper dudzik

”Att gestalta rum

måste därför vara

att erbjuda plats”

handlar enligt Bollnow i hög grad om att ge plats åt andra (Boll-now 1963). Bland arkitekter som i särskilt hög grad arbetar i en sådan anda kan nämnas den danske arkitekturforskaren och urbandesignern Jan Gehl och den holländske arkitekten Her-man Hertzberger.

Litteratur

Otto Friedrich Bollnow (1963): Mensch und Raum. Stuttgart: Kohlhammer. På engelska Human Space (2011). London: Hyp-hen.

Edward S Casey (1997): The Fate of Place. A philosophical

his-tory. Berkeley/LosAngeles: University of California Press.

Michel de Certeau (1988): The Practise of Everyday Life. Ber-keley/Los Angeles/London: Univesity of California Press. Anthony Giddens (1984): The Constitution of Society. Outline of the theory of structuration. Cambridge: Polity Press. Henri Lefebvre (1991/1974): The Production of Space. Oxford/ Cambridge, Mass.: Blackwell.

Maurice Merleau-Ponty (1989/1945): Phenomenology of Per-ception. London.

David Seamon (2000): Phenomenology, Place, Environment, and Architecture: A Review. Envronmntal & Architectural

Phenomenology Newsletter

http://www.arch.ksu.edu/seamon/Seamon_reviewEAP.htm [2011–11–25]

Edward W Soja (1996): Third Space. Journeys to Los Angeles

and other real-and-imagined places. Oxford/Cambridge,

1.02

platsens

fenomenologi

Tankegångar kring rum och platser har en uråldrig historia i människors berättande och filosoferande (Casey 1997). Under mer än ett sekel har den kontinentala fenomenologin varit den främsta källan till förståelse av vad rum och platser ”är”. Med fenomenologi menas den lära som närmar sig världen som den visar sig (phainomenon betyder ”det som visar sig” eller framträder) för den som ger sig i lag med sin omgivning. Er-farenhet är grundläggande i denna lära. Enligt filosofen Mar-tin Heidegger räcker det inte med att betrakta ett fenomen ur olika perspektiv. För att ta en dammsugare som exempel är det genom att sätta i stickkontakten och börja dammsuga som dammsugaren blir till meningsfull erfarenhet. Den för-vandlas då från att blott vara ”för handen” till att istället på ett komplext och fullödigt sätt vara ”till hands” för oss. Det är alltså enligt Heidegger i användningens sammanhang som tingen ”visar sig” och blir verkliga för oss (Lübcke 1987). Hur kan då en plats vara ett fenomen? Platsen måste ses som en oöverskådlig samling av fenomen som bara i vag mening lå-ter sig förenas till ett enda. Utanför 1900-talsfenomenologins tankevärld – men inte utan intellektuellt släktskap – kan mö-tesplatser enligt aktör-nätverksteorin förstås som nätverk av människor och ting (Latour 1998). Platsen kan också enligt arkitekturforskaren Bill Hilliers (1999) tankegångar ses som del av en rumslig konfiguration – gatunätet med sina öppna rum – med statistiskt mätbara effekter på social interaktion. I klassisk filosofi från och med Aristoteles förstås rum ofta som en slags behållare som fylls med innehåll (Casey 1997). Feno-menologins rum däremot kännetecknas av att uppstå ur själva beboendet (Merleau-Ponty 1989).

En av dem som tydligast och mest pedagogiskt utvecklat tan-kegångar om platsens fenomenologi är den tyske filosofen O F Bollnow (1963). Det levda rummet, skriver Bollnow, har sin mittpunkt i den levande människan. Det är ett rum som ge-nomkorsas av kroppsligt relaterade axlar och riktningar, som innehåller kvalitativt skilda platser och påtagliga gränser mel-lan olika områden, som är avgränsat men ändå vidgar sig mot oändligheten, som aldrig är likgiltigt utan både kan stödja och hämma människor i deras strävan. Det levda rummets platser har alltid en innebörd för människor. Det är ett rum som finns för människorna och som är oupplösligt förenat med männis-kornas förhållande till det.

• att skapa rum är att

ge plats åt varandra. självbyggd skatebana, gastelyckan, lund. foto: tomas wikström.

”Det är alltså

enligt Heidegger

i användningens

sammanhang

som tingen

”vi-sar sig” och blir

verkliga för oss”

Rummets och platsens fenomenologi har i de nordiska länder-na och på global nivå förmedlats genom texter av den norske arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schulz (1980). Han utvecklar i boken Genius Loci: Towards a Phenomenology of Architecture sin arkitektursyn med utgångspunkt i Martin Heideggers filosofi om att bo och bygga. En plats är, menar han, den konkreta manifestationen av människans boende. I den engelskspråkiga världen närmar sig geografen David Se-amon (1979) människors livsvärld med utgångspunkt i rum-met – både i termer av platser för vila och i termer av stråk för förflyttningar. Han tar bland annat upp body-ballets, gester och rörelser som tillsammans bär upp en handling. På liknan-de sätt är en ”tids-rums-rutin” en uppsättning vanemässiga, kroppliga handlingar med utsträckning i tiden.

Livsvärldens rum, det levda rummet, uppstår genom män-niskors ”inrymmande” eller ”rumsskapande”, menar Bollnow (1963). Tyskans räumen har till exempel innebörder som delvis överlappas av engelskans place making. I detta perspektiv är röjandet av en boplats i skogen en handling nära besläktad med att breda ut sin handduk på stranden eller slå sig ner vid ett bord på en krog. Ett annat ord för rumsskapande handlingar är appropriation som betonar besittningstagande som viktigt moment. Bollnow menar emellertid att den rivalitet som kan tolkas in i sådana handlingssätt är mindre viktig än det vän-skapliga i att ”erbjuda plats åt andra”. Att ge andra utrymme är en förutsättning för att kunna mötas och för att själva mötes-platsen ska kunna existera (se avsnitt 2.10).

Att i likhet med Aristoteles betrakta platser som behållare är givetvis starkt begränsande. Salens eller torgets omslutningar karaktäriseras i hög grad av sina öppningar, genom vilka yt-tervärlden tränger sig på och platsen interaktioner sipprar ut. Kriminallitteraturens slutna rum-mysterier driver själva rela-tionen mellan ute och inne till dess spets. En plats kan således inte vara isolerad från det landskap den tillhör. Platser uppstår vid flodmynningar, vägkorsningar, vadställen, skyddade vikar dit stigar och vägar löper, gynnsamma sammanlänkningar i gatunät, det vill säga överallt där förflyttningsstråk korsar var-andra. Det är i sådana noder – eller mötesplatser – som värl-den i materiellt, ekonomiskt, kulturellt och socialt hänseende förtätas och händelseförlopp upprepas och omtolkas. I en tid präglad av media ”uttrycks” världen synkront nästan varhelst människor möts – stigar och vägar har nu kompletterats med olika mediala kanaler och mötena ansikte mot ansikte med

• • (se avsnitt 2.10).

”Att ge andra

utrymme är en

förutsättning för

att kunna mötas

och för att själva

mötesplatsen ska

kunna existera”

interaktion via dessa media. Konkreta platser är emellertid fortfarande avhängiga av förflyttningsstråk i fysisk bemär-kelse – och det är om stråk nästa avsnitt ska handla.

Litteratur

Otto Friedrich Bollnow (1963): Mensch und Raum. Stuttgart: Kohlhammer. På engelska Human Space (2011). London: Hyp-hen.

Edward S Casey (1997): The Fate of Place. A philosophical

his-tory. Berkeley/LosAngeles: University of California Press.

Bill Hillier (1999): Space is the Machine: A Configurational

The-ory of Architecture. Cambridge: Cambridge University Press.

Bruno Latour (1998): Artefaktens återkomst. Ett möte mellan

organisationteori och tingens sociologi. Göteborg: Nerenius &

Santérius.

Poul Lübcke (red) (1987/1982): Vår tids filosofi. Filosoferna. De

filosofiska strömningarna. När? Var? Hur? Serien. Stockholm:

Forum

Maurice Merleau-Ponty (1989/1945): Phenomenology of

Percep-tion. London: Routledge.

Christian Norberg-Schulz (1980): Genius Loci, Towards a

Phe-nomenology of Architecture. New York: Rizzoli.

David Seamon (1979): A Geography of the Lifeworld: Movement,

Rest and Encounter. London: Croom Helm/New York: St.

Martin’s Press. http://www.arch.ksu.edu/seamon/books_intro.htm [2011–11–25]

”Det är i sådana

noder – eller

mötesplatser –

som världen i

materiellt,

ekono-miskt, kulturellt

och socialt

hän-seende förtätas

och

händelseför-lopp upprepas

och omtolkas.”

1.03

stråkets

fenomenologi

När vi rör oss i städer, hamnar vi – ibland omedvetet – på gator och passager som vi delar med andra. Stadens morfologi (se avsnitt 1.04) leder oss på olika sätt till att följa vissa förbindelser men inte andra, till att vika av här men inte där. Det är också så att våra målpunkter ofta finns där andra rör sig. Folklivet, liksom alla de kommersiella inrättningar som är beroende av detta folkliv för sin överlevnad, hittar vi längs stadens större stråk. Vad som närmast liknar en flockinstinkt får oss att söka oss till skarorna av shoppare, flanörer, pendlare och stadsvand-rare. Stråk spelar en viktig roll för städers och stadslandskaps liv och vitalitet – och har också på senare år blivit ett viktigt begrepp inom stadsbyggandet (Agora 2006).

Stråk är ”fysiska” förbindelser som leder människor genom landskap, bebyggda eller ej. Samtidigt utgörs stråken av själva de förflyttningar som på så sätt samlas (Persson 2007). I urba-na landskap kan stråk beskrivas som mycket märkbara rörliga förtätningar av människor på väg någonstans. Starkt frekven-terade stråk kännetecknas av upplevelsen att vara del av ett flöde av människor på väg i en bestämd riktning – eller den motsatta. Trängsel eller behov av omväxling kan få människor att välja parallella förflyttningsrum. Ett stråk är då ett knippe av rörelserum som det är möjligt att i vissa punkter haka på eller avvika från. I ett glesare ruralt landskap är det spåren av förflyttningar som gör stråken märkbara, från gångstigar, vadställen och kostigar till mer permanenta rörelserum som byvägar, riksvägar, broar, färjeleder, motorvägar och järnvägar. Stråk trampades först upp som stigar av människor till fots och av deras djur – och trafikerades så småningom med vagnar som krävde bearbetning och beläggning av förflyttningsrum-mets golv. Ett nätverk av stigar förvandlades till trafikens in-frastruktur.

Genvägar hör intimt samman med stråk. Ett nätverk av stråk är rationellt ur förflyttningssynpunkt eftersom det innehåller de genvägar som uppstår ur brådska och tidsbrist. Därför av-viker stråken här och där från permanenta gatu- och vägnät (Wikström 2007). Stråken trampas och trafikeras som den när-maste, kortaste, snabbaste vägen, ibland också den vackraste el-ler socialt mest kommunikativa vägen. O F Bollnows begrepp vägrummet beskriver stråkets humana rationalitet: förflytt-ning handlar inte alltid om att komma snabbt fram (1963). Vägen är en stark och rikligt använd metafor: den rätta vägen,

”Ett stråk är då

ett knippe av

rörelserum”

den lysande stigen, den smala vägen och den breda, gräddfilen, att ta sängvägen, halka in på ett bananskal eller glida genom livet på en räkmacka. Stråket är mindre vanligt som metafor men dess etymologi är rik på associationer – och behäftad med stora översättningsproblem. På svenska representerar stråk på en och samma gång rummet för förflyttningar och de förflytt-ningsakter och flöden som fyller och definierar det.

Stråkets eller förflyttningsrummets fenomenologi ingår ännu endast i begränsad grad i planerarens doxa. Stråk förekommer här nästan uteslutande som ord för planerade och byggda vä-gar. I uttryck som gångstråk, promenadstråk, cykelstråk utpe-kas länkar i stadslandskapets infrastruktur: bestående av grus, asfalt, med korrekta lutningar, belysning och gångtunnlar. Förflyttningar ses i hög grad som medel för att nå bestämda målpunkter. Att själva resan också kan vara mål i sig tycks strida mot en rationalistisk planeringsmodernism. Inom den

längs ett stråk uppstår platser som kan vara permanenta eller, som här, högst tillfälliga. gatuunderhållning på södra förstadsgatan, malmö. foto: tomas wikström.

yrkeskår som utformar stadslandskapets trafikinfrastruktur är kulturgeografins och den kontinentala filosofins bidrag till en djupare reflektion över förflyttningarnas rum tyvärr fort-farande ganska okänd.

Stråkets fenomenologi handlar ofta om upplevelsen – och er-farenheten – av förflyttningen. Vägen, gåendet och vandraren är teman som 1900-talsfenomenologin behandlar. Filosoferna Edmund Husserl och Martin Heidegger är välkända tänkare på området (Lübcke 1987). Senare har Bernard Waldenfels (1985) behandlat landskapets vägar och Bollnow det hodologiska rummet eller vägrummet. Kulturgeografen Yi-Fu Tuan (1974) behandlar förflyttningar ur perspektivet individens (mobila) levda rum. David Seamon skildrar under rubriken place ballet det rumsliga samspelet mellan människor i rörelse (1980). Kore-ografibegreppet lånas friskt av urbana designers och stadsplane-rare. På det som inom samhällsvetenskapen kallas den rumsliga

”Stråkets

fenome-nologi handlar

ofta om

upp-levelsen – och

erfarenheten – av

förflyttningen.”

fruktbutikens filial - en container, placerad vid gångtunnelns mynning - ger ljus, trygghet och möjlighet att kompletteringshandla på väg hem från pendeltåget.

vändningen (the spatial turn) har följt ett starkt intresse för mo-bilitet i ordets bredaste bemärkelse. John Urry (2000) behandlar både konkreta och virtuella förflyttningar och intresserar sig inte minst för bilismen med dess inkapslade rörlighet.

Bernard Waldenfels (1985) beskriver den moderna tillvarons rum som polycentriskt, en vardag som innehåller ett nät av signifikanta platser som vi uppehåller oss på och förflyttar oss mellan. Han vidgar det levda rummet till ett rum som präglas av interregionalitet: av mångfald och splittring, multilokalitet och polycentricitet. För Waldenfels är samhällets strukturer ständigt närvarande, också i den lilla värld som omger oss. För Henri Lefebvre (2004) blev samhällets rytmer – eller ryt-mologier – ett starkt intresse. Rytmerna förstås här både som ”levda” och som genererade på alla skalnivåer av det naturliga och bebyggda/bebodda rummet. I Lefebvres analys av rytmer, såväl biologiska som sociala, tydliggör han tids- och rumsdi-mensionerna i vardagslivet. Rytmer och hur de genereras och sprider sig är grundläggande när man vill förstå staden och stadslivet. Naturliga rytmer som sömn och vakenhet, ebb och flod, soluppgång och solnedgång samverkar med samhällets, arbetets, kollektivtrafikens, butikernas, måltidernas rytmer i den komplexa dans vi känner som staden.

Michel de Certeau (1988) skiljer på vandrarens och voyeurens sätt att förhålla sig till staden. Medan voyeuren har planera-rens strategiska överblick – med planen, kartan och satellitbil-den till hjälp – rör sig vandraren mer på känn – eller på rutin – i labyrinten av gator och hus. de Certeau betonar dock att vand-raren har taktiken till hjälp och därför delvis kan undgå att låta sig kontrolleras eller hindras av övergripande ordningar. Inom arkitektur och urban design finns ett medvetande om främst det visuellt upplevda/erfarna gaturummet och dess ofta överraskande växlingar som bl a utvecklats av Gordon Cullen (1961). Cullen introducerar här serial vision som me-tod för stadsstudier: att i skisser och teckningar redovisa de växlande scenerier som möter den som förflyttar sig längs ett stråk. Stadens kognitiva geografi baserad i visuell synlig-het och fysiskt märkbara gränser har skisserats av bl a Lynch (1968). Hilliers m fl Space Syntax behandlar rumsliga konfigu-rationer från byggnad till stad och söker bland annat förklara varför förflyttningar ”samlas” till vissa förbindelser (se vidare

Litteratur

Agora – Cities for People (2006). Agoraprojektet, Malmö stad

& Lunds universitet.

Otto Friedrich Bollnow (1963): Mensch und Raum. Stuttgart: Kohlhammer. På engelska Human Space (2011). London: Hyphen. Michel de Certeau (1988): The Practise of Everyday Life. Ber-keley/Los Angeles/London: University of California Press. Gordon Cullen (1961): The Concise Townscape. New York: Van Nostrand Reinhold Co.

Bill Hillier (1999): Space is the Machine: A Configurational

The-ory of Architecture. Cambridge: Cambridge University Press.

Henri Lefebvre (2004): Rhythmanalysis. Space, time and

every-day life. London/New York: Continuum.

Poul Lübcke (red) (1987/1982): Vår tids filosofi. Filosoferna. De

filosofiska strömningarna. När? Var? Hur? Serien. Stockholm:

Forum

Kevin Lynch (1968/1960): The Image of the City. Cambridge, Mass. & London, England: The MIT Press.

Rickard Persson (2007): Some Thoughts on Stråk. Space and

Culture, 2004 7.

David Seamon (1980): Body subject, time-space routines, and place-ballets. Ingår i: Anne Buttimer & David Seamon (red):

The Human Experience of Space and Place. London: Crom Helm

Yi-Fu Tuan (1974): Topophilia. Englewood Cliffs, N J: Prentice-Hall.

John Urry (2000): Sociology beyond Societies. Mobilities for the

twenty-first century. London/New York: Routledge.

Bernard Waldenfels (1985): In den Netzen der Lebenswelt. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag.

Tomas Wikström (2007): Restytor och gränsöverskridande rumsliga praktiker i Flemingsberg. I: Katarina Nylund, red:

Periferin i centrum. Gränsöverskridande praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos.

1.04

stråk

och

platser

i

stadens

morfologi

Att med precision kunna förutsäga hur ett nytt gatunät kom-mer att trafikeras eller hur en ny bro komkom-mer att påverka trafikflödena i näraliggande stadsdelar är något som de flesta stadsplanerare drömmer om. Vad skulle det till exempel ha för effekter om man skapade en ny förbindelse mellan en förort-senklav och en annan? Att kunna beräkna framtida trafikflö-den i en ännu inte byggd förnyelseetapp mitt i statrafikflö-den skulle ge möjligheter till justeringar och bearbetningar av planen. Med stadens morfologi menas dess rumsliga struktur och hur den formeras och transformeras. Studier av urban morfologi kan innefatta fysiska strukturer på olika skalnivåer men också rörelsemönster, markanvändning och ägoförhållanden. Man intresserar sig då både för att jämföra olika städer med varan-dra och olika skeden i en stads omvandling. Ett närbesläktat uttryck är konfiguration, ett uttryck som lånats från geome-trin och där har en mer specifik betydelse. När det används inom Space Syntax syftar det på gatunätet betraktat som ett arrangemang av noder och förbindelselänkar (Hillier 1999, Grönlund 2007).

Ett nyckelbegrepp inom Space Syntax är integration, som lite förenklat beskriver hur ”nära” ett segment av en gata befinner sig i relation till alla andra segment i klustret. En väl integre-rad gatusträckning kännetecknas av att man från den når alla andra gaturum via mycket få ”steg” – här i betydelsen mel-lanliggande gaturum. Exempel på en sådan är Avinguda Dia-gonal i Barcelonas Eixample, med Cerdas berömda stadsplan, en aveny som direkt anknyter till ett stort antal av gatorna i stadsdelen. En svagt integrerad gata kan ofta ligga i utkanten av en stad och vara förbunden med andra gator via ett stort antal gatusegment. Poängen här är att ju mer integrerad en gata är, desto mer kommer den – sannolikt – att trafikeras. Företrädarna för Space Syntax brukar ange att analysen till (i grova tal) 75 % visar hur mycket en gata kommer att ”befolkas”. Sådana uppgifter kan ge fingervisningar om det planerade tor-get eller den nya promenadstigen kan väntas bli populära, men det finns även andra faktorer som attraherar människor till en plats. Tar vi Malmö som exempel, är Sundspromenaden i Västra hamnen ett bra exempel på ett stråk vars faktiska (ofta intensiva) användning inte kan uttydas ur en Space

Syntax-”Poängen här är

att ju mer

integre-rad en gata är,

desto mer

kommer den

– sannolikt –

att trafikeras.”

• den gamla huvudga-tan är uhuvudga-tan konkur-rens det stråk som mest effektivt kopplar samman de flesta mål-punkterna i altstadt. hauptstrasse, hei-delberg. foto: tomas wikström.

analys. Det som lockar malmöborna hit är bland annat kvälls-sol, hav och utsikt över Öresundsbron och Ribban.

Några forskare anser att Space Syntax kan användas till att ana-lysera var i staden högre respektive lägre nivåer av brottslighet kan förväntas. I konsekvens med detta kan analysen ge uppslag till åtgärder som minskar sannolikheten för brott (Grönlund odat.). Kritiken mot Space Syntax är emellertid omfattande. Det finns bland annat problem med vissa förenklingar som man tvingats göra för att omfattande rumsliga analyser ska bli genomförbara. En sådan är att en gata, som till skillnad från Avinguda Diagonal inte är helt rak utan kurvar sig och därmed kommer att utgöra ett antal segment, kommer att uppfattas som mindre integrerad i analysen.

Forskare som David Seamon (2007) försöker integrera Space Syntax i ett bredare perspektiv. Med en positiv grundsyn på Space Syntax diskuterar han hur metoden kan utvecklas med stöd i fenomenologisk arkitekturforskning. Med utgångspunkt i Space Syntax diskuterar Stephen Read (2008) blandstadens komplexitet och undersöker vilka egenskaper som bidrar till dess vitalitet. Han menar att det är kombinationen av frihet och ordning, ofta baserad i mycket enkla urbana geometrier, som erbjuder de lokala förutsättningarna för vitala, ibland till synes kaotiska men i slutänden begripliga och meningsfulla urbana miljöer.

Space Syntax har under de senaste decennierna fått välförtjänt uppmärksamhet på stadsplaneringens område. Den har rik-tat uppmärksamheten mot själva möjligheten att på ett sys-tematiskt sätt analysera de komplexa nätverk av förbindelser som en stad utgör. Som metod står den sig möjligen sämre i förortslandskapet, det öppna och splittrade urbana landskap som modernismens stadsbyggande avsatte och faktiskt fort-sätter att producera kring de traditionella städerna. Det kan ha att göra med de möjligheter som här öppnar sig att – på ett svåröverblickbart sätt – avvika från avsedda väg- och gatu-nät. Genvägen tycks ha en ”integrerande kraft” som samtidigt upplöser gaturummets omslutande förmåga och ”nivellerar” hela det urbana landskapet när förflyttningar pågår överallt och ingenstans (Wikström 2007). Detta ”aber” hindrar inte att en jämförande analys av ett utsnitt av det urbana landskapet med respektive utan genvägar borde kunna ge ett intressant resultat. Genvägen är ju resultat av att invånarna har förstått hur förortens delar på ett bättre sätt kan länkas samman – de

facto existerande, spontant uppkomna stigar berättar om var detta kan ske.

Space Syntax är den mest kända av flera metoder för analys av rumsliga konfigurationer. Det saknas dock inte konkurreran-de metokonkurreran-der. En sådan är Multiple Centrality Analysis (MCA) som skiljer sig från Space Syntax bland annat genom att ar-beta med metriska istället för topologiska avstånd (Crucitti & al 2006). Mera vanligt är morfologiska analyser av planer, kartor och flygbilder som inte utnyttjar beräkningsmodeller utan snarare bygger på visuell analys och professionell erfaren-het (Gausa & al 2008). Ett exempel är de jämförande analyser av rumslig organisation i några stockholmsförorter som görs i Periferin i centrum (Tägil & Werne 2007). Ett annat är meto-der som kartlägger och visualiserar skillnameto-derna mellan öppna och slutna urbana strukturer, integration och separation samt kontinuitet och avbrott (Krauss 1979, Pope 1996, Cornubert &

broar förändrar ibland på ett dramatiskt sätt en stads morfologi. millennium bridge i lon-don kopplar tate modern till city. foto: tomas wikström.

”Genvägen tycks

ha en

”integre-rande kraft” som

samtidigt

upplö-ser gaturummets

omslutande

för-måga och

”nivel-lerar” hela det

ur-bana landskapet

när förflyttningar

pågår överallt

och ingenstans”

al 2011). Redan 1748 kartlade Giambattista Nolli staden Rom med utgångspunkt i skillnaden mellan öppna och slutna rum, dvs. staden som den är tillgänglig respektive otillgänglig för invånare och besökare (The Interactive Nolli Website, odat.).

Litteratur

Christophe Cornubert, Caroline Dahl & Per-Johan Dahl (2011): coLAB City. Malmö: smog studio HB & PUSH architec-ture.

Paolo Crucitti, Vito Latora, and Sergio Porta (2006): Centra-lity in networks of urban streets. CHAOS 16.

Manuel Gausa, Marta Cervelló & Maurici Pla (2008):

Barcelo-na: A Guide to its Modern Architecture 1860–2002. BarceloBarcelo-na:

ACTAR.

en hög grad av rumslig integration enligt space syntax förklarar inte allt. folklivet på sundspromenaden i malmö har istället sin förklaring i t ex kvällssol, utsikt och bad. foto: tomas wikström.

Bo Grönlund (odat.): Urban Winds. A homepage to urbanity. http://bo.gronlund.homepage.dk/ [2011–11–25].

Bo Grönlund (2007): Urban odyssé. Köpenhamn: Kunstakade-miets arkitektskole.

Bill Hillier (1999): Space is the Machine: A Configurational

Theory of Architecture, Cambridge University Press.

The Interactive Nolli Website (odat.) http://nolli.uoregon.edu/ [2011–11–25]

Rosalind Krauss (1979): Grids. October 9. Pp 50–64.

Alfred Pope (1996): Ladders. Houston: Rice School of Archi-tecture/New York: Princeton Architectural Press.

Stephen Read (2008): ‘Thick Urban Space’. Shape, scale and the articulation of ’the urban’ in an inner-city neighborhood of Amsterdam. Scribd. http://www.scribd.com/doc/6707412/ Thick-Urban-Space-Shape-Scale-and-the-Articulation-of-the-Urban-in-an-Innercity-Neighborhood-of-Am [2011–11–25] David Seamon (2007): A Lived Hermetic of People and Place: Phenomenology and space syntax. Proceedings, 6th Interna-tional Space Syntax Symposium, İstanbul.

http://www.arch.ksu.edu/seamon/spacesyntaxkeynote.htm [2011–11–25]

Tomas Tägil & Finn Werne (2007): Förorter i förändring. Ingår i Katarina Nylund (red): Periferin i centrum.

Gräns-överskridande praktiker i Stockholms offentliga rum.

1.05

vardagslivets

och

planeringens

platser

Vardagens platser är de som uppstår ur människors vanor: ar-bete och vila, rörelse och stillhet. Hemmet är nog det främsta uttrycket för vardagen, men många platser approprieras av sina användare på liknande sätt. Med Maurice Merleau-Pontys ord bebor vi människor inte bara våra bostäder utan också värl-den utanför, ja hela tillvaron (Merleau-Ponty 1989). Men detta ”boende” ska inte uppfattas som något givet. Martin Heidegger (1974) formulerar det drastiskt som att det är människans öde att ”kastas in i världen”. Därför måste hon lära sig bo i ordets bredaste bemärkelse. Det krävs en stor ansträngning att för-vandla detta tillstånd av att vara satt till världen till att kunna bebo den fullt ut. Vardagen är ett ord för människors mödor

”Vardagens

plats-er är de som

upp-står ur

männis-kors vanor: arbete

och vila, rörelse

och stillhet.”

och glädjeämnen i den ständigt pågående strävan att på ett tillfredsställande och fullödigt sätt bebo världen.

Hemmet är idag för många en arbetsplats, i betydelsen plats för förvärvsarbete med stöd i nya kommunikationsmedia. På ett märkligt sätt finns här likheter med tillvaron i bondesamhäl-let där stora delar av människors liv, arbete, gemenskap, möda och fest försiggick inom några hundra meters radie, det som var deras värld. Den som idag samlar vardagens huvudaktivi-teter hemma kan inte undgå att befinna sig mitt i en betydligt större värld. I alla bostadens rum “finns” kollegorna, släkten, klienterna, familjen och vännerna. Skillnaderna är dock up-penbara: Det kommunikationsmedia tillåter oss att skapa är en allestädes närvarande socialitet i ett virtuellt samhällsbygge. Men vissa grupper faller mellan dess noder: till exempel sam-hällets äldsta och de allra fattigaste. Den närmast obegränsade tillgången till den virtuella världen – bortsett då från de de-lar av Sverige och resten av planeten som saknar bredbands-uppkoppling respektive mobiltäckning – gäller nu i allt högre grad på de vardagliga platser som det ska handla om här. Hur kommunikationsmedia inverkar på de rum vi dagligen rör oss i belyses närmare i avsnitt 2.06.

Efterkrigstidens dramatiska erfarenheter av kraftig stadstill-växt, nybyggnad och stadsomvandling har gjort forskare och andra medvetna om en skillnad mellan insiders sätt att uppleva platser och outsiders sätt att beskriva dem. Insiders är de män-niskor som bebor en plats medan outsiders är de som planerar, bebygger och förvaltar den, men även de experter och forskare som på olika sätt försöker beskriva eller förhålla sig till den. Den som utifrån beskriver en plats använder substantiv: bostäder, befolkning, markanvändning, gränser osv. För de boende finns innebörden av platsen i verben, i själva tillvaron och vardagens sysslor, snarare än i något som man reflekterar över och diskute-rar (Buttimer 1978). Men båda dessa förhållningssätt innehåller fällor. Med utifrånperspektivet följer risken för schematisering och blindhet för andra aspekter än de som begreppsapparaten kan hantera. Med inifrånperspektivet följer en oförmåga att ifrågasätta vardagens självklarheter och att se den egna miljön som del av ett vidare sammanhang.

Inom arkitekturforskningen blev hem (eller ”home” eftersom det ofta är fråga om engelskspråkiga texter) ett viktigt tema i en uppgörelse med tidigare funktionalistiskt och positivistiskt inriktad forskning. Denna uppgörelse visade med all tydlighet

• • (se avsnitt 2.06).

”Men vissa

grup-per faller mellan

dess noder: till

exempel

samhäl-lets äldsta och de

allra fattigaste.”

att det är fullt möjligt att projektera och bygga hus som enbart med stora svårigheter går att förvandla till hem i en bredare bemärkelse. I kritiken av modernismen associeras hem med det ”mjuka”, emotionella, kroppsliga, mellanmänskliga, medan hus fått svara mot det ”hårda”, fysiska, materiella, tekniska och ekonomiska. I vidare mening (både rumslig och metaforisk) får då hemmet representera det av människor befolkade och tillägnade, till skillnad från huset eller bostaden som fått stå för den materiella konkretiseringen av abstrakta, uttänkta och planerade rum. I detta nytänkande, som minst av allt känne-tecknas av entydighet och homogenitet, är ”hemmet” mer än en försummad dimension. Ordet hem görs till ett begreppsligt redskap för att fånga in boendet som en levd och upplevd hel-het, som människors vardag i alla dess geografiska förgreningar. Hemmet bör, både i konkret och metaforisk mening, uppfattas som mångdimensionellt. Det kan beskrivas i termer av fysisk struktur, revir, plats i rummet, identitet och som social och kul-turell enhet. (Lawrence 1987)

Arbetets rum är i likhet med hemmets en sluten värld. Här finns en liknande intimitet i närheten mellan kollegor men samtidigt den allra största distans mellan människor som ur maktsynpunkt, inkomstmässigt, socialt och kulturellt sett kan ha diametralt olika livssituation. Att bebo sin arbetsplats kan man normalt göra i begränsad mening: relationerna till skrivbordet, maskinen och i de rum man delar med nära ar-betskamrater.

Vardagen som tema för forskning och samhällskritik utveckla-des under andra halvan av 1900-talet. Michael Sheringhams bok Everyday Life (2006) är en bred introduktion till vardagslivet som tema för filosofi, samhällsteori och konst. I hans skildring får tänkare som Henri Lefebvre, Roland Barthes, Michel de Cer-teau och George Perec stort utrymme. Michel de CerCer-teau (1988) hör tillsammans med Henri Lefebvre till dem som var tidigast att utveckla ett seriöst vetenskapligt perspektiv på vardagen och dess ”trivialiteter”, det vill säga de rutiner som bygger upp män-niskors tillvaro och präglar deras livsvärld. de Certeau är bland annat intresserad av den frihetsgrad som människor skaffar sig genom att nonchalera eller bryta mot de ordningar som makten lagt ut i form av bebyggelsestrukturer, juridiska system, sym-bolvärldar etc. I vardagen utnyttjar människor olika taktiker i mötet med sådana strategier. I konsekvens med detta är de Cer-teau kritisk mot synen på människor som passiva konsumenter. Konsumenten är alltid också producent, skriver han. Lefebvres

”... det är fullt

möj-ligt att projektera

och bygga hus

som enbart med

stora svårigheter

går att förvandla

till hem i en

bre-dare bemärkelse.”

• i modernismens glesa stadslandskap öppnar sig ibland möligheter att – helt oberoende av planeringens in-tentioner – skapa sig ett hem. flemingsberg, huddinge. foto: tomas wikström.

analys av vardagen har en tydligare politisk udd. De tre banden av Critique of Everyday Life (2008) utgör kärnan i Lefebvres livsverk och innehåller sammantagna en bred samhällsanalys – och framför allt samhällskritik – som innefattar samtliga ni-våer, från individen och kroppen till övergripande strukturer. En kreativ och vildsint kritik av vardagen utvecklades också av situationisterna som var en källa till inspiration för bland andra de Certeau och Lefebvre (Sadler 1999, Knabb 2006).

Heideggers begrepp för handen och till hands är tillämpbara på de relationer som återskapas i vardagens rutiner. Man kan tänka sig det lokala (och vardagen) som en ”till-hands-varo”, de kvaliteter som hör samman med att människor, rum och ting övergår från att blott existera i sinnevärlden till att tas i bruk på ett specifikt sätt, och därmed vara ”till hands” i en prak-tik (Lübcke 1987). Innebörden av tillägnelse eller appropria-tion finns just i lokaliteters förvandling från att blott vara för handen till att flätas in i en vardaglig till-hands-varo. När en omgivning på detta sätt approprieras, uppstår lokalt baserade relationer som också är unika.

Till vardagens platser hör också grannskapet och den lokala miljön. Lokalsamhälle är en lokal enhet med sammanhållen produktion och reproduktion. Lokalsamhället, när det till-lämpas som analytiskt begrepp, betonar det specifika, ofta uttryckt som det lokala. Ordet samhälle i kombination med lokal – kan dock vara missvisande, eftersom samhälle leder tanken till en autonom lokal gemenskap (Bäck-Wiklund & Lindfors 1990). Det alternativa uttrycket lokala sammanhang understryker att det handlar om en uppsättning platsknutna relationer mellan människor, men att dessa inte utgör ett sam-hälle i sig (Wikström 1994). Staden kan därför ses som präglat av rumsliga förtätningar av individers och gruppers sociala nätverk. Stadens invånare ingår i en lång rad lösliga eller mer stabila gemenskaper varav några, men långtifrån alla, motsva-ras av fasta platser eller områden i staden.

Sådana trakter i staden innehåller det Harrison White (2008) benämner netdoms (network domains). Människor förflyttar sig mellan dessa lokala “förnätningar” både i kroppslig och i kommunikativ mening. I den fler-nodiga vardagen loggar vi in på och ut ur exempelvis hemmet, förskolan, jobbet, gymmet och kaféet. Vi växlar också mellan dessa platser och den vir-tuella världens rum. Men grannskapet och det offentliga rum-met har – trots fragmentering och splittring – kulturella och

”Innebörden av

tillägnelse eller

appropriation

finns just i

lokali-teters förvandling

från att blott

vara för handen

till att flätas in

i en vardaglig

till-hands-varo.”

•i storstäderna har allt fler börjat upp-täcka taklandskapet som rum för både re-kreation och odling. konstnärskoopeativ i gammal industribygg-nad, san francisco. foto: tomas wikström.

sociala potentialer som vi inte kan eller vill vara utan. Varje netdom kan visserligen vara början till en större rotfasthet och till livslånga relationer. Men flertalet av dem kommer att in-går i ett diversifierat utbud av lösliga och mobila sammanhang för social interaktion. Lokalsamhället har, menar Ash Amin och Nigel Thrift ersatts av ett flertal sammanhang – eller gemenskaper – inom vilka människor samspelar med varan-dra, platsknutna, mobila eller virtuella (Amin & Thrift 2002). Lokalsamhällen existerar idag bara i starkt modifierad form. I sätten att tänka och resonera kring städer och grannskap står lite förenklat två världar mot varandra. Kunskapsdelningen mellan planeringens och byggandets praktiker å ena sidan och vardagslivets å den andra innebär att olika sätt att tänka och tala om boendet utvecklas inom de skilda praktikerna. Planerarnas värld kännetecknas av ett rationalistiskt, ganska abstrakt, långsiktigt och överblickande yrkesperspektiv.

För-det ska vara barn som upptäcker potentialen hos den här utformningen: klättervägg på som-maren och livsfarlig pulkabacke på vintern. flemingsberg, huddinge. foto: tomas wikström.

ståelsen för vardagens verkligheter finns visserligen i byggares, planerares och arkitekters eget privatliv, men den ingår inte med självklarhet i de tankemönster som de tillämpar i yrkes-livet. Vardagslivets gemenskaper framstår som mer komplexa än någonsin och det är en utmaning för alla som är involverade i det urbana rummets utformning att införliva det sociala sam-spelets mångfald.

Den medvetet målinriktade handlingen blir med Anthony Giddens synsätt en våg på vanornas och traditionernas hav (1984). Han menar att vardagens rutiner är grundläggande för allt mänskligt handlande. Tillvaron bärs upp av rutiner som är nödvändiga även i de mest nyskapande verksamheter. Inom et-nologin är det något liknande man avser med uttrycket “tröga strukturer”. Orsaken till att tillvarons rutinkaraktär så lite har uppmärksammats inom planeringstänkandet kan vara att den strider mot utvecklingstankens syn på människors handlande som reflekterat och målinriktat. Med betoningen av det va-nemässiga blottläggs en tröghet och konservatism som alltför mycket skulle tynga och bromsa de utvecklingsoptimistiska föreställningar som vanligen karaktäriserar planeringstänkan- det. I den konfrontation med människors vardagsverklighet som sker vid stadsförnyelse och stadsförtätning är det ändå en sådan motsträvig verklighet som planerarna obevekligen ställs inför.

Avståndet mellan boendets och byggandets praktiker framträ-der som en klyfta mellan två skilda sätt att identifiera vad som är väsentligt och uttrycka detta i ord. Men denna klyfta är inte bara en åsiktskonflikt, den visar sig dagligen i konkret hand-ling. Byggande i form av förtätning eller ombyggnad hotar att upplösa väsentliga relationer i invånarnas vardagstillvaro. Lä-genhetssammansättningen anpassas till de ”önskvärda” invå-narna snarare än till de redan existerande. De hyreshöjningar som följer på ombyggnad och de höga hyrorna i nybyggda hus gör det omöjligt för de ekonomiskt svaga att bo kvar. Före-tagsnedläggningar, outsourcing och omorganisationer skapar på andra sätt förlust av förankring. Människors uthålliga och starka band till bestämda platser, när de istället som konsu-menter förväntas röra sig fritt på bostadsmarknaden, är ett obekvämt faktum för alla som arbetar med förnyelseplane-ring. Själva det förhållande att människor inte bor i största allmänhet, utan bebor bestämda platser, och att detta boende innefattar ett byggande av relationer av alla de slag eller, för att använda en annan bild, att människor efterhand utvecklar

”Vardagslivets

gemenskaper

framstår som

mer komplexa

än någonsin och

det är en

utma-ning för alla som

är involverade i

det urbana

rum-mets utformning

att införliva det

sociala

samspe-lets mångfald.”

ett allt större rotsystem, står i strid med den modernistiska pla-neringsrationalism som fortfarande präglar planerarnas sätt att förhålla sig. Det kan synas egendomligt att betona lokal förank-ring i en text som beskriver den minskande betydelsen av lokalt baserade gemenskaper. Men trots framväxten av gemenskaper som bygger på mobilitet och media, spelar det vanemässiga um-gänget på en viss plats en viktig roll för många. Att sträva efter social hållbarhet innebär bland annat att planera med respekt för även de lokalt baserade relationer människor utvecklar där de bor och verkar.

Litteratur

Ash Amin & Nigel Thrift (2002): Cities: Reimagining the

ur-ban. Cambridge, UK: Polity.

Anne Buttimer (1978): Home, Reach and the Sense of Place.

Ingår i Regional identitet och förändring i den regionala samver-kans samhälle. (Uppsala universitet). Stockholm.

Margareta Bäck-Wiklund & Hans Lindfors (1990): Landsbygd,

livsform och samhällsförändring. Göteborg: Daidalos.

Michel de Certeau (1988): The Practise of Everyday Life. Ber-keley/Los Angeles/London: University of California Press. Anthony Giddens (1984): The Constitution of Society. Outline

of the theory of structuration. Cambridge: Polity Press.

Martin Heidegger (1974/1954): Teknikens väsen och andra

upp-satser. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Ken Knabb, red. (2006): Situationist International Anthology.

Re-vised and expanded edition. Berkeley: Bureau of Public Secrets.

Roderick J. Lawrence (1987): Housing, Dwellings and Homes.

Design Theory, Research and Practice. Chicester: Wiley.

Maurice Merleau-Ponty (1989/1945): Phenomenology of

Percep-tion. London: Routledge.

Poul Lübcke (red) (1987/1982): Vår tids filosofi. Filosoferna. De

filosofiska strömningarna. När? Var? Hur? Serien. Stockholm:

Henri Lefebvre (2008): Critique of Everyday Life. Band 1–3. London/New York: Verso.

Simon Sadler (1999): The Situationist City. Cambridge, Mass. & London: The MIT Press.

Michael Sheringham (2006): Everyday Life. Theories and

Practi-ces from Surrealism to Present. Oxford: Oxford University Press.

Harrison White (2008): Identity and Control. How social

for-mations emerge. Second edition. Princeton/Oxford: Princeton

University Press.

Tomas Wikström (1994): Mellan hemmet och världen. Om rum

och möten i 40- och 50-talens hyreshus. Stockholm/Stehag:

Symposium Graduale.

kan en planerad gemenskap med tiden omsättas i vardagligt umgänge med grannarna? bunkeflostrand, malmö. foto: lina olsson.

1.06

klasser

,

livsformer

och

livsstilar

i

stadens

rum

Finns det klasser i vår tids samhälle? Det är en fråga som ak-tualiseras när vi rör oss i dagens stadslandskap. Å ena sidan verkar majoriteten av stadens invånare vilja räkna sig till det som kallas medelklassen – diffust definierad på ett sätt som bara lämnar en avundad överklass och en bortglömd under-klass utanför. Å andra sidan öppnar sig tydliga klyftor när vi rör oss från en stadsdel till en annan. Ibland är det bara smala, impedimentliknande remsor av buskar och gräs som skiljer det eftersatta miljonprogramsområdet från den prydliga villaför-orten. I industrisamhället var klasskillnaderna ännu tydligare och mer genomgripande: Det fanns å ena sidan en stor arbe-tarklass som fungerade som arbetskraft åt en dominerande tillverkningsindustri, å den andra en mera begränsad men inte mindre tydlig borgarklass av kapitalägare, arbetsledare och administratörer på hög nivå. Mellan dem fanns förvisso medelklassen: en inte särskilt stor grupp av präster, journalis-ter, lärare och egenföretagare. Alla visste sin plats, också i det urbana rummet. Att besöka “de andras” stad var ett stort steg, en gränsöverskridande handling.

Sedan flera decennier har inte samhällsklasser utan snarare livsstilar ofta hamnat i fokus när syftet varit att klassificera människor i olika sammanhang. I konsumtionssamhället de-finieras vi ju främst av våra konsumtionsval, som bland an-nat styrs av smak och (sub)kulturell tillhörighet. Livsstilar är mer effektiva som kommersiell sorteringsprincip än klasser, eftersom de pekar ut grupper som kan förväntas ha olika ef-terfrågeprofiler på konsumtionsmarknaden (Wikström 1992). Och då staden idag i hög grad omvandlas med utgångspunkt i kommersiell bärkraft, framstår livsstilstypologin som i högsta grad relevant i samband med stadsutveckling. Den mest kva-lificerade analysen av livsstilar gjordes redan på 1980-talet av Thomas Ziehe (1989). Han diskuterar det han kallar kulturell friställning, ett fenomen som fick allmän utbredning parallellt med att välståndet ökade i västvärlden och breda samhälls-skikt fick tillgång till utbildning. Ziehe lade märke till hur en slags existentiella vägval som tidigare bara var en angelägenhet för den kulturella eliten nu, tack vare att snart sagt alla genom-går en lång utbildning, blivit en fråga för de breda folklagren. Utbildningen medverkar till att kulturen avtraditionaliseras, det vill säga görs mer eller mindre oberoende av invanda

tän-”Å andra sidan

öppnar sig tydliga

klyftor när vi rör

oss från en

stads-del till en annan.”

•livsstilsstadsdelen battery park city, new york. foto: lina olsson.

kesätt, och att reflexiva former för vetande istället öppnar nya “möjlighetshorisonter”. Kulturell friställning – frigörelse från tradition och lokal kultur – öppnar tidigare oanade möjlighe-ter till egna existentiella val och därmed konstruktion av nya individuella livsstilar.

Begreppet livsform har inte på samma sätt som livsstil kom-mit att ingå i samhällsdebatten. Medan livsstil är en av många sociologiska termer, är livsform är ett centralt begrepp inom etnologi och antropologi. Livsform handlar mindre om smak och konsumtionsval och mer om grundläggande förhållan-den: hur människor bor, lever, får sin utkomst och utvecklar lokala gemenskaper. Bondesamhällets och industrisamhällets livsformer skiljer sig i dessa avseenden radikalt från varandra. Vardagens rutiner och det sociala livet i lokalsamhället är vik-tiga teman i livsformsdiskurser (Højrup 1983, Löfgren 1988, Wikström 1992).

”Kulturell

fri-ställning –

frigö-relse från

tradi-tion och lokal

kultur – öppnar

tidigare oanade

möjligheter till

egna existentiella

val och därmed

konstruktion av

nya

individu-ella livsstilar.”

I boken Det glemte folk (1983) vidareutvecklar Thomas Højrup livsformsbegreppet genom att förankra det i en bredare marx-istisk samhällsanalys. Livsformer är därmed inte längre något som främst karaktäriserar bondbyar och bruksorter utan ges en mer generell innebörd. Definitionerna av de olika livsfor-merna utgår från det produktionssätt och den klassposition som präglar hushållet. Højrup betonar att varje livsform ställer bestämda krav på sin omgivning, det vill säga levnadsvillkoren är inte allmänmänskliga. Man kan säga att Højrup med sitt arbete lyckades fördjupa en traditionell marxistisk klassanalys och förankra den i konkreta livssammanhang. Men han fick utstå en del kritik från feministiskt håll för sitt fokus på den manliga familjeförsörjaren. Kvinnors livsbetingelser är ibland – även inom ett hushåll – så skilda från männens att det kan vara tal om helt olika livsformer.

Medan exempelvis Orvar Löfgren (1988) föreslår en kritisk komplementär användning av både livsstils- och livsforms-begreppet, menar Mike Featherstone att livsstil framför allt är en angelägenhet för de nya, uppåtstigande mellanskikten – reklamfolk, TV-producenter, journalister, modeskribenter, konsthantverkare, socialsekreterare, dietister, terapeuter osv. som har en nyckelroll i konsumtionssamhället (Wikström 1992). Och det senare ska inte förstås uteslutande i termer av materialism utan även som en konsumtion av tecken, dvs. av olika kulturella och estetiska uttryck. Det handlar alltså om ungefär samma befolkningsgrupper som Richard Florida långt senare skildrade under rubriken den kreativa klassen (2006). Florida nyanserar analysen av medelklassen och skiljer på den kreativa klassen och dess superkreativa kärna å ena sidan och arbetarklassen och serviceklassen å den andra. Han visar med stöd av statistik att regioner som kännetecknas av tolerans och mångfald hör till de mest konkurrenskraftiga. Florida har bland annat fått kritik för att underskatta ”serviceklas-sen” som kreativ faktor, men han nämner faktiskt att den har en sådan potential. Hit hör ju bland annat alla de som startar nya småbutiker, restauranger och kaféer utifrån egna idéer snarare än franchisingkoncept. Lina Olsson (2008) skildrar de verksamheter i stockholmsförorten Rinkeby – småbutiker och andra företag, idrottsföreningar, återkommande evenemang – som startas och drivs på rinkebybornas egna initiativ.

Hela stadsdelar, urbana platser och stråk med kommersiella/ kulturella utbud bärs idag upp ekonomiskt av människor som både producerar och konsumerar mode, konst, film osv. Denna

”Kvinnors

livsbe-tingelser är

ibland – även

inom ett

hus-håll – så skilda

från männens

att det kan vara

tal om helt olika

livsformer.”

utveckling, som idag så påtagligt sätter sin prägel på framför allt innerstäderna, har konsekvenser för det offentliga rum-met. Staden har länge varit skiktad efter samhällsklass – det har funnits distinkta arbetarklassområden, borgarkvarter osv – men det som tycks ske idag är att den nya medelklassen alltmer dominerar stadskärnans offentliga rum. I den mån vi inte lägger märke till detta beror det antagligen på att vi själva upplever att vi hör dit. Vad vi då inte ser är att det finns grup-per i samhället som på mer eller mindre subtila sätt stängs ute från dessa delar av det offentliga rummet. Med stor förvåning upptäcker människor ur medelklassen ibland den vitalitet och kreativitet som finns i förorten och som sätter vissa frågeteck-en för tankegångar om dfrågeteck-en kreativa klassfrågeteck-en.

När man letar orsaker till att samhällsklass förlorat betydelse i debatten om sociala skillnader är ytterligare en sådan att ge-neration, genus, sexuell identitet och etnicitet mer än tidigare hamnat i fokus. Det är självklart aspekter som behöver disku-teras och som inte minst spelar en viktig roll i det offentliga rummet. Här utvecklas det som Michel Maffesoli (1996) kall-lar urban tribes, lösliga grupperingar av människor som ibland är lätt igenkännbara genom särskilda estetiska uttryck. För de moderna stadslandskapens invånare spelar sådana ”mobila ge-menskaper” en viktig roll som ersättning för fasta, lokalt base-rade relationer till familj och vänner.

Särskilt i boendets sammanhang kan samhällsklass och livs-form ibland visa sig vara för grova klassificeringar. Det visar sig att människor – delvis oberoende av klass – utvecklar väldigt olika relationer till sina bostäder, något som bara undantags-vis avspeglas i till exempel i marknadsföringen av bostadsrät-ter eller småhus. Skillnaderna finns i hur man förhåller sig till omgivningen och grannarna, i vilken mån man använder bostaden som arbetsplats och hur mycket man vistas i den. Inför förändringar i existerande bostadsmiljöer och i samband med planering av nya är det viktigt att ta reda på vilka ”bo-endestilar” eller ”förhållningssätt i boendet” som finns bland invånarna respektive dem som efterfrågar nya bostäder (Wik-ström 1994). Förnyelseprocesser som innebär omfattande om-flyttningar kan bryta ner informella kontakter grannar emel-lan, kontakter som är livsviktiga för dem som lever utpräglat lokala liv. Och en stereotyp syn på bostadens form kan göra att utbudet av nya lägenheter blir alltför ensartat. Men när man undersöker hur människor påverkas – och drabbas – av plane-ring och stadsomvandling blir samhällsklass åter ett relevant

”Hela stadsdelar,

urbana platser

och stråk med

kommersiella/

kulturella utbud

bärs idag upp

ekonomiskt av

människor som

både producerar

och konsumerar

mode, konst,

film osv.”

begrepp, eftersom det pekar ut de resurser människor förfo-gar över när det gäller att möta genomgripande förändrinförfo-gar. Samhällsklasser aktualiseras även i nästa avsnitt som handlar om gentrifiering.

Litteratur

Richard Florida (2006/2001): Den kreativa klassens framväxt. Göteborg: Daidalos.

Thomas Højrup (1983): Det glemte folk. Institut for europæisk folkelivsforskning. Statens Byggeforskningsinstitut. Køben-havn.

Orvar Löfgren (1988): Vardagskultur och livsform. Ingår i Himmelstrand, U & Svensson, G, Sverige – vardag och

struk-tur: sociologer beskriver det svenska samhället. Stockholm:

Nordstedts.

Michel Maffesoli (1996/1988): The Time of the Tribes. The

de-cline of individualism in mass society. London/Thousand Oaks,

California/New Dehli: Sage.

Lina Olsson (2008): Den självorganiserade staden.

Appropria-tion av offentliga rum i Rinkeby. Arkitektur och byggd miljö,

Lunds universitet.

Tomas Wikström (1994): Mellan hemmet och världen. Om rum

och möten i 40- och 50-talens hyreshus. Stockholm/Stehag:

Symposium Graduale.

Tomas Wikström (1992): Livsstil och livsform – två begrepp för mångfald i boendet. Nordisk arkitekturforskning, 1992.1. Thomas Ziehe (1989): Kulturanalyser: Ungdom, utbildning,