Normala sexuella beteenden  hos barn

Normala sexuella beteenden hos barn

Örebro universitet

Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete 2001, rev. 2011

Sammanfattning. En mycket summarisk forskningsorienterad framställning ges kring frågan om barns normala sexuella beteenden, vilken ibland är en viktig fråga i utredningar om barn.

Området normal barnsexualitet är starkt tabubelagt även inom den empiriska forskningen, trots att sådan forskning är mycket viktig för t.ex. kliniska bedömningar och bedömningar i samband med påståenden om sexuella övergrepp i anmälningar, utredningar och rättsliga processer. Faktorer bakom det svaga forskningsintresset kan vara svårigheter att utföra undersökningar, en förekommande myt om det oskyldiga barnet, inverkan av religiösa grupper i USA på den amerikanska forskningens intresse för barns sexualitet och intressen av att kunna använda sexuella beteenden hos barn som argument i anmälningar, utredningar och rättsprocesser och vid tvister om t.ex. vårdnad och umgänge. Påvisas eller betonas t.ex. betydande basfrekvenser för olika sexuella beteenden hos barn så undergrävs sådan

argumentation starkt och det påstått entydiga blir tvetydigt.

Vid en litteratursökning jag gjorde på 90-talet ett par tiotal år tillbaka, så fann jag hundratals artiklar om sexuella övergrepp, medan jag fann nästan inga rörande normal barnsexualitet (Rutters artikel 1971 utgör närmast ett undantag). En sådan forskningssituation är naturligtvis minst sagt anmärkningsvärd, då det inte föreligger några som helst förbud att göra

undersökningar om barns normala sexualitet och några uppsatser vid Örebro universitet visar att det går att göra sådana undersökningar. Det kan verka som forskarvärlden uppvisar anpassning till vad som är religiöst, kulturellt och politiskt korrekt. Självklart utgör väl belagd kännedom om hur den normala variationen av sexuella beteenden hos barn ser ut viktig utvecklingspsykologisk bakgrundskunskap hos personal som arbetar med barn, hos utredare och hos åklagare, advokater och domare. Det finns dock vissa kunskaper att tillgå.

Bland barnpsykoanalytiker har sedan länge utifrån kliniska fall hävdats förekomst av sexuella impulser hos barn och detta har starkt bidragit till att lyfta fram frågan om barns normala sexualitet (t.ex. Mangs & Martell, 1995).

De få empiriska studier som genomförts och klinisk rapportering har visat att den normala barnsexualiteten tar sig många och varierande uttryck (Falk & Ranta, 1995; Friedrich et al, 1991; Goldman & Goldman, 1982; Langfeldt, 1987; Larsson et al, 1993; Larsson 2000; Larsson, 2001; Larsson & Svedin, 2002; Mangs & Martell, 1995; Martinson, 1994; Palmqvist & Robach, 1993; Rutter, 1971; Södergård, 1998). Studierna pekar på att den är mer omfattande än vad vi vuxna ofta är medvetna om, förmodligen delvis beroende på vår glömska och delvis därför att barn gärna hemlighåller sexuella beteenden för vuxna i enlighet med vår kulturs krav. Exempelvis anger Finkelhor (1980) i en stor studie av sexuella

beteenden mellan syskon att endast 12 procent sade sig ha talat med någon om detta. En del av barnsexualiteten kommer dock under vuxnas insyn. En del av barnsexualiteten

manifesteras i relationen mellan barn och vuxna i form av nyfikenhetsberöringar,

busberöringar etc., t.ex. kan ett barn få för sig att dra i pappas snopp eller pilla på mammas bröst (Rosenfeld et al, 1986). Enligt Rosenfelds studie skedde de flesta sexuella beröringarna mellan mor och barn. I en studie över daghemsbarns sexuella beteenden som jag handledde (Palmqvist & Robach, 1993) framkom till exempel utifrån 22 bedömare (rutinerad

daghemspersonal) att de uppskattade att frekvenserna för olika sexuella beteenden för 5-åriga pojkar och flickor låg på mellan 10-20% (bedömarnas medianvärden) av barnen för ett antal bedömda sexuella beteenden: onani, samlagsrörelser, sexuella lekar, visa sitt kön för andra. Pratsexualiteten bedömdes ligga på 50% för båda könen. Personalens bedömningar varierade dock mycket (se även Ljessnoj, 1996). Barn yngre än så fick lägre siffror.

Ett annat sätt att studera barnsexualitet är att be vuxna redogöra för sina minnen, vilket gjorts i en annan, av mig handledd studie (Falk & Ranta, 1995) (de svarande var 242

socionomstuderande, varav 206 kvinnor), som inriktades på perioden upp till och med 10 års ålder. Onani rapporterades av 42 procent (102 st). Andra exempel utgör följande:

- sexuellt undersökande lekar 61,5% - försök att ha samlag 4,9% (12 st)

- visa upp sitt kön för andra 11,5% (28 st)

- visat sexuellt beteende för förälder 11,5% (28 st) - petting 16% (39 st)

- lekte sexuella rollspel 10% (25 st) - onani ihop med andra 6% (15 st) - förälskelse/åtrå/lust till vuxen 3% (7 st)

- läsning av porrtidningar 2% (5 st, varav 3 kvinnnor) - sexuella fantasier 55% (133 st)

- samlagsfantasier avseende förälder av motsatt kön 6,6% (16 st)

Eftersom just möjligheten av sexuella fantasier hos barn ofta förnekas av vuxna, bland annat i anmälningar, utredningar och rättsprocesser, så är den höga rapporterade frekvensen av sådana (genom glömskan kan den vara i underkant) intressant. Det förekom rapportering ner till 4-5 års ålder. T ex förekom fantasier hos 24 st av flickorna i 8-9-års ålder. Några exempel i enkäten utgör svaren "Fantiserade om en vuxens penis även småpojkars" (flicka 10-11 år), "Det kom en gubbe in i mitt rum. Han var äcklig men samtidigt upphetsande." (flicka 10 år), "Att jag var underlägsen gentemot en man som mer eller mindre tvingade mig till sex" (flicka 7-8 år), "Att jag blev bortrövad och fastbunden i skogen och flera äldre killar tafsade och hade samlag" (flicka 8 år). "Det var nog oftast någon äldre person av manligt kön tror jag" (flicka 10-11 år). Av de som hade beskrivit sina fantasier uppgav 14 % (samtliga var flickor) att de hade en sexuell fantasi med något tvångsinslag. Det kan nämnas att Gardner (1969) fann från omkring åtta års ålder och uppåt att "sexual fantasies might take any form known to

adults". Singer (1981) redovisar frekvent förekomst av dagdröm och fantasier hos barn,

tonåringar och vuxna och pekar på att många fantasier är av sexuell natur, speciellt i yngre åldrar. Det har även konstaterats

(t ex Cohn, 1988; Everson & Boat, 1989) att normalbarn (utan misstankar om sexuella övergrepp) i betydande grad kan placera anatomiska dockor i sexuella positioner och särskilt när ingen vuxen är närvarande, vilket ger belägg för sexuellt tänkande hos små barn.

Beträffande frågan om att barn sover i de vuxnas säng finns bl.a. en forskningssammanställning av Okami (1995). Se även bilaga i mitt PM.

Det finns föga stöd för skadliga effekter, vilket inte utesluter att det skulle kunna

förekomma enskilda fall där det är skadligt. Kulturellt sammanhang spelar stor roll för hur sådana beteenden tolkas.

Utredningssammanhang

I ett utredningssammanhang där sexuella tankar, känslor och/eller handlingar iakttagits eller rapporterats behöver sammanhanget runt dessa närmare undersökas (se t.ex. fallgranskningar av Edvardsson, 2011abcd; fler finns på DiVA). Det kan röra sig om fenomen som ingår i den normala sexuella utvecklingen och i den normala variationen. Det är i samband med lek, busbeteenden, nyfikenhetsberöringar etc. inte alls givet att ett beteende som en vuxen tolkar som sexuellt har en sexuell innebörd för det aktuella barnet. Det torde även vara viktigt att förstå att en hel del sexuella beteenden hos barn är att anse som utvecklingspsykologiskt normala, något som hör till barnets utveckling (se tidigare nämnd litteratur, t.ex. Rutter, 1971). Dessutom tolkar vuxna olika (Ljessnoj, 1996). En del mindre normala fenomen kan idag även skapas genom den sexualisering i vår kultur som även når barnen, t.ex. genom sexuella beteenden i media. Men det kan även förekomma sexuella fenomen som uppstår som resultat av sexuella övergrepp, t.ex. att aggressivt tvinga in andra barn i sexuella handlingar. I sådana undersökningssituationer är det nödvändigt att noga lyssna på vad barnet har att säga utan att vuxna riktar förväntningar eller ger ledtrådar (t.ex. genom förutsättande, ledande, upprepade etc. frågor) om vad barnet skall säga – detta verkar ofta vara det stora utredningsmetodiska problemet. Dessvärre verkar det förekomma fall där vuxnas förväntningar skapar beteenden hos barn som sedan anförs som evidens för

förväntningarnas korrekthet.

Referenser

Cohn, D. (1988). Play activity with anatomically correct dolls: Is there a difference

between preschool age children referred for sexual abuse and those not referred?

Paper presented at the National Symposium on Child Victimization, Anaheim, USA. Refererad av Boat & Everson (1993).

Edvardsson, B. (2011a). Utredares okunnighet och tankefel om normal barnsexualitet i barnavårdsutredningar (BBIC) och i en utredning om vårdnad, boende och umgänge. Ännu ett fall inom knäsittningens praktik. Rapport. Se fulltext i DiVA.

Edvardsson, B. (2011b). Vem begick vilka slags övergrepp? Alternativa tolkningar kring ett förskolebarns beteende. Rapport. Se fulltext i DiVA.

Edvardsson, B. (2011c). Kritisk förhörsanalys I ett fall med barnteckningar och anatomiska dockor. Rapport. Se fulltext i DiVA.

Edvardsson, B. (2011d). Kritisk granskning av förundersökningsmaterial,

psykologutlåtande (enligt den s.k. Lundaskolans vittnespsykologi) och hovrättens dom i ett mål där två barn återtagit sina uppgifter om sexuella övergrepp. Rapport. Se fulltext i DiVA.

Everson, M. D., & Boat, B. W. (1989). Sexualized doll play among young children: Implications for the use of anatomical dolls in sexual abuse

evaluations. Journal of the American Academy of Child and Adolescent

Psychiatry, 1990, 29, (736-742.)

Falk, E., & Ranta, P. (1995). Minnen av barndomens sexualitet.

Högskolan i Örebro. Rapport/handledare: Bo Edvardsson. Se fulltext i DiVA. Finkelhor, D. (1980). Sex among siblings: A survey on prevalence,

variety, and effects. Archives of Sexual Behavior, 9(3), 171- 194.

Friedrich, W.N. et al. (1991). Normative sexual behavior in children. Pediatrics, 88, 456-464.

Gardner, R.A. (1969). Sexual fantasies in childhood. Medical Aspects

of Human Sexuality, 3, p. 121, 125, 127-28, 132-34.

Goldman, R., & Goldman, J. (1982). Children´s sexual thinking: A comparative study

of children aged five to fifteen years in Australia, North America, Britain and Sweden. London: Routledge & Kegan Paul.

Langfeldt, T. (1987). Barns sexualitet. Stockholm: NoK.

Larsson, I. (2000). Barns sexualitet och sexuella beteende. Expertrapport. Stockholm: Socialstyrelsen.

Larsson, I. (2001). Children and sexuality. ”Normal” sexual behaviour and experience in

childhood. Linköpings universitet, Doktorsavhandling.

Larsson, I. m fl (1993). Sexuella beteenden hos barn på daghem - observationer av en normalpopulation förskolebarn.

Universitetssjukhuset Linköping, Avd för barn- och ungdomspsykiatri, rapport 13.

Larsson, I., & Svedin, C-G. (2002). Sexual experiences in childhood: Young adults´ recollections. Archives of Sexual Behavior 31(3), 263-273.

Ljessnoj, H. (1996). Daghemspersonals åsikter om normalt och onormalt sexuellt beteende hos femåringar. Högskolan i Örebro, Institutionen för samhällsvetenskap, rapport. Handledare: Bo Edvardsson. Se fulltext i DiVA.

Mangs, K., & Martell, B. (1995). 0-20 år i psykoanalytiska perspektiv. 4:e uppl. Lund: Studentlitteratur.

Martinson, F.M. (1994). The sexual life of children. London: Bergin & Garvey.

Okami, P. (1995). Childhood exposure to parental nudity, parent-child co-sleeping, and “primal scenes”: A review of clinical opinion and empirical evidence. The Journal of

Sex Research, 32(1), 51-64.

Palmqvist, C., & Robach, P. (1993). Sexuellt beteende hos daghemsbarn. Högskolan i Örebro, Rapport. Handledare: Bo Edvardsson. Se fulltext i DiVA.

Rosenfeld, A. et al (1986). Determining incestous contact between parent and child: Frequency of children touching parents´ genitals in a nonclinical population. Journal of the American

Academy of Child Psychiatry, 25(4), 481-484.

Rutter, M. (1971). Normal psychosexual development. Child. Psychol. Psychiat.,

11, 259-283.

Singer, J.L. (1981). Daydreaming and fantasy. Oxford: Oxford University Press. Södergård, S. (1998). Intima kroppsberöringar och intimt tal mellan föräldrar och barn.

Högskolan i Örebro, Institutionen för samhällsvetenskap. Rapport: Handledare Bo Edvardsson. Se fulltext I DiVA.

Wikipedia, eng. ”Child sexuality”

Bilaga: Sova tillsammans, barn och förälder

Can co-sleeping cause psychological problems in my child?

People who are uncomfortable with the idea of co-sleeping often suggest that co-sleeping is "less healthy" than the child sleeping alone and will cause psychological damage to the child, cause baby to become too dependent on the parents, etc. Dr. James McKenna counters these

suggestions:

In part, this view represents a personal and arbitrary judgment that anyone is entitled to make as long as it is not passed on as scientific fact. Such judgments are based on Western values

favoring the perception of how individualism and infant autonomy are best promoted and obtained. No study has shown, however, that the goals for separateness and independence (or happiness, for that matter) are obtained in the individual by, among other things, separate sleeping arrangements for parents and children, nor do any studies demonstrate negative consequences for children or parents who choose to co-sleep for ideological or emotional purposes, except when co-sleeping is part of a larger psychologically disordered set of family relationships or when co-sleeping occurs under dangerous social or physical circumstances. The only studies of the psychological or social effects of co-sleeping reveal not negative but positive consequences. One study among military families revealed that co-sleeping children receive higher evaluations of their comportment from their teachers than do solitary sleeping children and are under-represented among psychiatric populations, when compared with children who do not co-sleep [Forbes JF, Weiss DS: The co-sleeping habits of military children. Mil Med 1992; 157:196-200]. Lewis and Janda found that college-age students who co-slept as children were better adjusted and more satisfied with their sexual identities and behavior than college-age students who did not co-sleep [Lewis RJ, Janda H: The relationship between adult sexual adjustment and childhood experience regarding exposure to nudity, sleeping in the parental bed, and parental attitudes towards sexuality. Arch Sex Behav 1988; 17:349-363] . Clearly, we need to change our conceptualization concerning what constitutes a normal or healthy childhood sleep pattern!__-- From: Stein MT, et al. Cosleeping (Bedsharing) Among Infants and Toddlers.

Pediatrics 2001 Apr; 107(4); 873-877

---