Barn som sörjer - får de rätt stöd i skolan?

Full text

(1)

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Individ och samhälle

Examensarbete

15 högskolepoäng

Barn som sörjer

– får de rätt stöd i skolan?

Grieving children – Do they Obtain the Right Support in School

Petra Gyllenhammar

Lärarexamen 270 hp

Religionsvetenskap och lärande 2009-06-03

Examinator: Torsten Janson

(2)
(3)

Sammanfattning

Den genomförda studien har granskat hur barn upplever sorg och hur de blir bemötta av skolan för att bearbeta detta. Undersökningen har baserats på litteraturläsning i ämnet samt genomförda intervjuer med dels elever som slumpmässigt valts i en niondeklass, dels med barn som upplevt djup sorg då en av deras föräldrar avlidit och dels slutligen också föräldrar till de sistnämnda barnen.

Den kvalitativa intervjumetoden användes då målet var att få fram så spontana och omfattande svar som möjligt. Samtidigt fanns då möjligheten att betrakta de intervjuade och deras reaktioner.

Klassföreståndaren har enligt såväl forskare som de intervjuade en viktig yrkesroll. Tyvärr visade studien att det finns stora brister hos lärare. Föräldrar och forskare är också av uppfattningen att hjälp ska komma med automatik och omedelbart vid en djup sorg, vilket inte heller alltid sker enligt studiens resultat. Betydelsen av att barn inte själv kan avgöra sina behov i sorg framställdes definitivt av såväl forskare som föräldrar. Trots detta överlät skolan i stort till barnen att själv avgöra om de behövde stöd och hjälp.

Författarna till böckerna jag har läst framhäver betydelsen av att barn i sorg tas om hand i skolan då deras utvecklingskurva, relationer till andra och inställning till skolan i annat fall kan svikta och påverka deras framtid och liv i vuxen ålder. Handlingsplaner ska finnas men det är också av stor betydelse att dessa anpassas individuellt till respektive skolas förutsättningar. Resultatet av intervjuer med barn som har förlorat en förälder respektive dessa barns förälder som de bor hos idag visar att det troligen inte finns några handlingsplaner för hur barn i sorg ska bemötas på de skolor som denna studie indirekt kom i kontakt med. Ett alternativ är att lärarna som de drabbade barnen kom i kontakt med inte har kännedom om sin skolas eventuella handlingsplan och ett annat alternativ kan vara att lärarna på de representerade skolorna inte har förståelse och kunskap om barns behov och utveckling.

(4)
(5)

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 7

1.1 Bakgrund ... 7

1.2 Syfte och frågeställning ... 12

2. Litteraturgenomgång ... 13

2.1 Lärarens roll i mötet med barn i sorg ... 13

2.2 Bemöta barn i sorg... 15

2.3 Ritualer ... 17

2.4 Uppföljning och framtid ... 17

2.5 Bemötande från skolpersonal ... 18

2.6 Skola och handlingsplan... 19

2.7 Hur får man veta barns tankar?... 20

3. Metod och genomförande... 22

3.1 Metod... 22

3.2 Intervjuer ... 22

3.2.1 Gruppintervju med utvalda elever ...23

3.2.2 Intervju med barn i sorg ... 23

3.2.3 Intervju med föräldrar... 24

4. Resultat ... 25

4.1 Gruppintervju med utvalda elever ... 25

4.2 Intervju med barn i sorg... 28

4.3 Intervju med föräldrar... 31

5. Diskussion ... 35

6. Slutsats... 41

(6)
(7)

1. Inledning

”Jag fick inte tid för min sorg. Hindra mig inte! Låt mig va lessen”

Mariann Andersson, Kristina Ingemarsson, Kris och katastrof 1994 1

Sorg är ett begrepp som omedelbart för tankarna till förtvivlan, smärta och vanmakt. Man känner sig maktlös då man inte kan påverka det som hänt. Man blir rädd och osäker inför framtiden. Som lärare kommer jag att mötas av barn och ungdomar som befinner sig i mer eller mindre djup kris och sorg. Bemötandet i skolan kan spela en betydande roll i barnens utveckling och jag vill därför undersöka vad barn och

ungdomar tänker vid en förlust av en närstående eller annan sorg och hur de skulle vilja att lärare och kamrater agerar när en elev sörjer. Jag anser att detta är viktigt då skolan bör ha en handlingsplan som de ska arbeta efter när en elev går igenom sorg men den stora frågan är om den finns och hur den används? Jag vill få en kunskap och insikt i hur barns ålder och kön påverkas av sorg och hur barn ska bemötas för att de med en så positiv inställning som möjligt ska kunna hantera en psykiskt och emotionellt svår situation. Vilka behov har barn och vad kan jag som lärare ge dem för att de ska kunna gå så trygga som möjligt in i vuxenlivet?

Barnen är vår framtid och som lärare får jag inte ta avstånd från det som är obehagligt eller främmande utan mitt mål måste vara att iaktta och betrakta mina elever så att jag lär känna mina elever och blir uppmärksam på deras reaktioner och beteenden och därmed också kan vara en resurs för dem.

1.1 Bakgrund

Norrmannen Steinar Ekvik med 25 års erfarenhet som präst skriver i Skolan och elever i

sorg 1993 att barn påverkas av sorg såväl psykiskt som fysiskt. Minnen, längtan, saknad

och tungsinthet framträder hos ett sörjande barn. Sömnsvårigheter är vanliga men resultatet kan också bli tvärtom på grund av utmattning. Förlorar ett barn en förälder kan separationsångest uppstå och barnet kan känna sig otryggt och bygga upp ett kontrollbehov. Ljuset ska vara tänt i sovrummet, de vill inte lämna sin levande förälder, dörrar ska vara öppna och de vill hela tiden ha kontroll så att inte fler försvinner. Ett annat barn kan bli aggressivt då det känner att det inte kan hantera sorgen och få utlopp

1

(8)

för sina känslor. Skolan upplevs som betungande. Koncentrationsproblem och sänkt prestationsförmåga tillhör sorgen. De fysiska smärtorna kan vara magont, huvudvärk och diarréer. 2

I litteraturen Kris och Katastrof 1994 instämmer journalisterna Mariann Andersson och Kristina Ingemarsson i Ekviks ovanstående uppfattning men de betonar dessutom hur viktigt det är att man talar med rätt ord för att inte förvirring och missförstånd ska uppstå. Om man talar till små barn under fem år ska man inte använda omskrivningar och i stället för ordet död exempelvis säga ”kilat vidare”, ”här sover” och ”här vilar”. Små barn kan då relatera död till fel händelse. Ett exempel som anges är när ett lamm som kallats Ivar blir begravt med ett kors och texten ”Här vilar Ivar”. Detta fick till följd att lammets ägare, en pojke på fem år, vägrade att gå och lägga sig. 3

Elever som förlorar en syster eller bror kan drabbas dubbelt då de också förlorar sina föräldrars uppmärksamhet. Dessutom uppstår förvirring över föräldrarnas sorg och annorlunda beteende. Barnet undviker då att prata om sin sorg och oro för att beskydda sina föräldrar. Här kan en lärare vara den person som de förtroligt kan prata med. Barn måste få bearbeta sin sorg och få svar på frågor, då risken annars är att de fantiserar och skapar sina egna bilder, som i en förlängning kan bli helt felaktiga och katastrofala. 4

Ungdomar lever i en värld med kraftiga känslosvängningar och påverkas starkt av en sorg. Skuldkänslor som leder till självmord kan bli följden om en konflikt har funnits innan en förlust. För att skydda sig kan förträngning och förnekelse av förlusten uppstå. Här är det viktigt att dessa ungdomar bemöts med fakta kring förlusten då detta i annat fall kan leda till ångest, depression, konflikträdsla och missbruk i vuxen ålder. Läraren kan vara en viktig iakttagare. 5 Barnet behöver känna att det delar sin sorg med någon och inte är ensam. Ges inte denna hjälp kan barnet stanna kvar i sin smärtfas och bli bittra eller skuldlägga sig själv. 6

2

Ekvik, Skolan och elever i sorg, 1993, sid 81-82

3

Andersson & Ingemarsson, Kris och katastrof, 1994, sid 57-59

4

Andersson & Ingemarsson, Kris och katastrof, 1994, sid 83-84

5

Andersson & Ingemarsson, Kris och katastrof, 1994, sid 86

6

(9)

Fil.dr Atle Dyregrov, klinisk psykolog och chef för Senter for Krisepsykologi i Bergen, tar i sin bok Barn i sorg 1990 upp att i skolåldern är det vanligt att barn skapar egna handlingsplaner för hur de ska agera för att dels förhindra att någon dör igen och dels för sin reaktion då de fick meddelandet om dödsfallet. Vuxnas reaktioner och hantering av en sorg påverkar ett barn starkt. Döljs sanningar eller dålig och förskönande

information ges till barnet skapas större förvirring och ångest. Fantasiskapandet som då ofta blir följden påverkar barnet i negativ riktning. Sorgen skapas utifrån fantasin vilket i sin tur kan leda till framtida stora förundringar och avgöra ett förhållningssätt till livet. Det bevisat svåraste att hantera är plötsliga, traumatiska dödsfall. Har barnet en trygg omgivning kan detta lindra både den akuta och den framtida sorgen. Dyregrov skriver också att sorgearbetet präglas av barnets personlighet och att emotionellt svaga barn är mer sårbara. 7

Dyregrov framhåller också att det finns skillnader mellan hur pojkar och flickor berörs i sorg. Från sju år och uppåt förstärks dessa skillnader. Flickorna gråter mer, får större koncentrationssvårigheter och är också mer ängsliga och rädda. Endast inom ett område var pojkarna i majoritet och det gällde förmågan att skjuta undan sina tankar om det som hänt. Flickorna har en större förmåga att skriva ner sina tankar och känslor medan pojkar endast ger korta svar och har svårare för att uttrycka sina känslor i skrift. Dessa särskiljande könsegenskaper avseende sorg följer med in i vuxenlivet. 8

Per Böge, lärare och pedagogisk konsult med uppgift att bl a se till att danska skolor utarbetar kris- och sorgplaner, och Jes Dige, psykolog och pedagog, beskriver i sin bok

Möta barn i sorg 2005 vilka de främsta orsakerna till ett barns reaktion i en

sorgsituation är. De viktigaste faktorerna som är avgörande för hur barn reagerar är hur, vem och i vilken omfattning ett dödsfall har skett samt hur hjälpen har individanpassats och förmedlats till barnet. Mognadsnivån hos det drabbade barnet har betydelse för hur det ska bemötas. 9

Monica Fahrman arbetar som psykolog och hon berättar i sin bok Barn i kris 1993 om sina iakttagelser om hur en grundtrygghet hos ett barn har betydelse för hur det kan

7

Dyregrov, Barn i sorg, 1990, sid 47-49

8

Dyregrov, Barn i sorg, 1990, sid 51-52

9

(10)

hantera en sorg och en kris. Hon menar vidare att Astrid Lindgrens Bullerbyliv är sällsynt i dagens samhälle. Barn har inte samma familjetrygghet som tidigare och detta medför att de klarar svårigheter sämre. 10

Barn yngre än fem år förstår inte att ordet död innebär något konstant och

stadigvarande. Som exempel ges att en fyraåring som har förlorat sin pappa kan fråga om när bussen går så att han kan åka till sin pappa. Barn kan ändå så unga som i tvåårsåldern reagera starkt på att någon är borta, att någon saknas i deras liv. Så småningom i framtiden kommer verkligheten ifatt dem med starka känslor och många frågor och funderingar.

Barn i åldern från omkring fem år och upp till tio år kan börja förstå att döden betyder att någon är borta för alltid, någon är död. De kan då känna samhörighet med dem som också har sorg samtidigt som deras tankar upptas av orättvisan i det som hänt. När barnet närmar sig tioårsåldern börjar de fundera kring öde och övernaturliga händelser. De börjar konkret inse att döden verkligen har inträffat och många skyddar sig genom att undvika att tänka på det som hänt. Ju äldre barnen är desto mer information om vad som har hänt och hur det har hänt har de möjlighet att söka då de kommit längre i sin mognadsprocess än de riktigt små barnen. Har barn förlorat någon nära anhörig i småbarnsåldern börjar de nu som lite äldre att söka svar på allt det de inte fick, inte kunde förstå eller som undanhölls dem på grund av deras ålder. 11

Döden är ångestfylld även för vuxna och vi undviker oftast att tala om döden. När budskapet om död når ett barn är det ett fåtal som gråter och sörjer. Det tar en tid innan de verkligen inser vad som hänt. Sorgen hos barn upplevs ofta som relativt kortvarig av oss vuxna. Orsakerna kan vara dels att den psykiska flexibiliteten är större hos ett barn, dels att de inte är emotionellt mogna och dels att barn försvarar sig mot smärtan genom tystnad och avståndstagande. 12 Uppmärksammas inte barnets situation kan detta leda till att barnet får ångest och avbrott i sin utveckling. Fahrman betonar att det är av stor vikt att inget barn får sörja i ensamhet och utan stöd. Barnets situation måste

uppmärksammas och hjälp och stöd till barnet måste prioriteras. Farhman framhäver

10

Fahrman, Barn i kris, 1993, sid 9-10

11

Dyregrov, Barn i sorg, 1990, sid 13-16

12

(11)

också att även barn får depressioner. Barn som reagerar och utagerar får

uppmärksamhet medan tysta och apatiska barn ofta förbises och hjälpen uteblir.13

Betoning finns även på att vi vuxna ska visa våra känslor inför barn. Kroppsspråket talar ändå om vad vi känner. Det blir ett dubbelt budskap, som blir frustrerande för ett barn. Reaktionen kan bli att barnet inte känner tillit till den vuxne men barnet får också svårt att lita på sina egna känslor. Visar vi känslor visar vi också barnet att det är tillåtet. Det vi som vuxna ska iaktta hos ett barn i sorg och som vi ska vara uppmärksamma på är: ångest, nedstämdhet, vrede, aktiviteter som kräver uppmärksamhet, självförebråelser, svårigheter i skolan, fysiska smärtor och regression.14

Ekvik betonar betydelsen av att sorg förändrar oss och att den kan leda till ilska, bitterhet, avståndstagande och slutenhet och därigenom förändra vårt sätt att se på och möta framtiden om den inte uppmärksammas och behandlas på ett korrekt sätt. Barnet kan få en negativ bild av sitt sätt att förhålla sig till vägen in i vuxenlivet och sin roll som vuxen. Sätts inte rätt stöd och hjälp in kan barnet stanna kvar i detta negativa förhållningssätt. Barnets inställning och reaktion till framtiden kommer då att baseras på ett olyckligt barns känslor och erfarenhet. 15

13

Fahrman, Barn i kris, 1993, sid 53

14

Monica Fahrman, Barn i kris, sid 50-55

15

(12)

1.2

Syfte och frågeställning

Syftet med studien är att få en insyn i hur barn och ungdomar tänker, känner och agerar vid en svår sorg och hur de bemöts och vill bli bemötta i skolan. Jag anser att detta är viktig då skolan har ett samhällsansvar som de ska arbeta efter när en elev har sorg.

Mina frågeställningar är:

- Hur tänker och vad behöver barn och ungdomar när de genomgår en sorg? - Hur vill barn/ungdomar och föräldrar att skolan ska agera när en elev sörjer?

(13)

2. Litteraturgenomgång

Flera forskare och författare har fokuserat på barn och hur de hanterar mötet med djup sorg. Erfarenhet av ämnet har gett en djup kunskap med rekommendationer om hur barn ska bemötas av lärare i sin sorg och hur misslyckade bemötanden kan leda till allvarliga konsekvenser i framtiden.

Prästerna och författarna Lars Björklund och Bernt Eriksson ger en god tankeställare i sin bok Barnet i mötet med livets mörka sidor 1996 där de skriver att varje försök vi gör för att skydda ett barn från verkligheten leder till att vi i stället döljer delar av den. Vi ska i stället skydda barnen i verkligheten då vi härigenom skapar goda förutsättningar för att barnet ska finna gemenskap och se positivt på sin framtid. 16

2.1

Lärarens roll i mötet med barn i sorg

Ekvik framhåller betydelsen av lärarens förståelse och engagemang för den elev som drabbas av sorg. Vidareinformation är oerhört viktig till såväl skolpersonal som skolelever. I spåren av tysthet, rädsla och avståndstagande till sorg följer enligt

författaren stora risker för att fantasin tar överhanden och den kan vara mycket svårare att hantera än själva händelsen. Dessutom uppstår lätt ryktesspridning och spekulationer som kan vara negativt för både den drabbade och övriga elever.

Ekvik betonar också att man måste skilja på fördjupningen i information fördelat på den sörjande, hans/hennes vänner i skolan oavsett klasstillhörighet och övriga elever. Risk finns annars att hela skolan, elever och personal, får en sorgsen närvaro som i

kvantitativ omfattning kan vara svår att hantera. Vid en nära och större sorg ska läraren betona vikten av respekt, empati och öppenhet samt även vara uppmärksam på den sörjande elevens närmaste vänner och deras reaktion. Oavsett vilken kontakt det gäller bör läraren om behov finns anlita socialtjänst, präst och psykologer men deras

inflytande bör begränsas till rådgivning. Läraren riskerar i annat fall att visa eleverna att sorg inte kan hanteras utan specialutbildade personer eller samhällstjänster. 17

16

Björklund & Eriksson, Barnet i mötet med livets mörka sidor, 1996, sid 5

17

(14)

För att klara av att leda elever i sorg krävs det att skolledningen ger stöd åt läraren. Samtidigt är det viktigt att lärarens inställning till sorg inte baseras på rädsla så att han/hon tar lättaste vägen och distanserar sig från händelsen. Några sätt för skolan att vara förberedd och klara av en sorgsituation kan enligt Ekvik vara att på en

planeringsdag diskutera sorgearbete i skolan, att låta lärare gå relevanta kurser, lära känna lärarnas ställningstagande till sorg, bilda en resursgrupp och se till att det finns lämplig litteratur i skolans bibliotek. En lärare som inte har klarat av eller fått bearbeta sin egen sorg och har en stor rädsla för döden blir en belastning i stället för en tillgång i ett sorgearbete för en elev. 18

Andersson och Ingemarsson framhäver klassföreståndarens betydelse för en elev i sorg då han/hon är den person i skolan som bäst känner de attityder och relationsförhållanden som finns i klassrummet. Detta stämmer väl överens med Ekviks inställning till

lärarrollens betydelse. Läraren ska snabbt söka efter all information och klara av att hantera situationen på ett balanserat sätt samtidigt som han/hon ska ta sig tid för eleven. Viktigt är att budskapet är konkret. Läraren kan vara den första som möter det drabbade barnet vilket medför ett stort ansvar på lärare och skola. Läraren får inte skydda sig själv utan måste orka och klara av att leda de drabbade och på ett lugnt sätt lyssna och

beakta.19 Andersson och Ingemarsson påvisar i forskning att ges inte rätt bemötande till den drabbade och inte heller tid ges för sorgearbetet utvecklar barnet ofta framtida psykosomatiska sjukdomar och depressioner som i värsta fall leder till självmord. Detta gäller främst vid traumatiska dödsfall såsom plötslig och oväntad död. Mycket

betydelsefullt är att läraren klarar av att ge hjälp utifrån elevens behov och inte sina egna. 20

Atle Dyregrov framhåller i Barn i sorg 1990 att personal inom barnomsorg och skola bör ha kunskaper om reaktioner vid sorg både hos barn och vuxna. Sistnämnda är viktigt eftersom man då bättre kan förstå ett barns sorg och hur man kan hjälpa. En lärare bör också vara beredd på att få uppgiften att meddela ett dödsfall. Informationen ska vara korrekt och är man osäker ska man hellre vara tyst. Man ska också förvissa sig om att barnet förstår att det som hänt verkligen är sant och man ska vara beredd på att

18

Ekvik, Skolan och elever i sorg, 1993, sid 73-75

19

Andersson & Ingemarsson, Kris och katastrof, 1994, sid 61-68

20

(15)

berätta flera gång för att undvika att barnet bygger upp en förnekelse mot det som skett. Informationen måste vara konkret. 21

Läraren har enligt Dyregrov kravet att kunna hantera en kris- och sorgsituation.

Han/hon måste skjuta sina egna problem och behov åt sidan och vara stark. För att klara detta måste det inom skolan finnas stödjande resurser för honom/henne. Kopplas

psykologer och andra, inte så bekanta människor, in är detta negativt. Barnet behöver prata med personer som de känner och har tillit till. Dessutom förlorar läraren

härigenom sin position i klassrummet. Läraren ska också låta den drabbade eleven få vara med och bestämma hur informationen till klasskamrater ska ske. Ibland vill de själva göra det. Oavsett vem som meddelar sorgebudet bör klasskamraterna få besked om vart de kan vända sig vid behov. Även icke närvarande elever måste informeras. Läraren ska vara uppmärksam på elevens agerande och vanligast är att

koncentrationssvårigheter och sömnproblem kommer efter några veckor. Resurser ska kontinuerligt sättas in under längre tid och behövs specifikt stöd ska detta finnas. 22 Dyregrov refererar i sin bok även till Grollman, som har påvisat i studier 1967, att problem kan finnas i upp till över ett år. Detta får inte förbises av skola och lärare. 23

2.2

Bemöta barn i sorg

Böge & Dige skriver att enligt Arbetsmiljöverkets24 föreskrifter ska det finnas krisplan, rutiner för första hjälpen och krisstöd på varje skola.25 Man kan inte säga till ett barn att det ska komma när det behöver någon att tala med. Vi vuxna måste ta initiativ. Vi måste alla inklusive skolans representanter ge barn livskompetens vilket bland annat innebär att de ska kunna klara av att hantera och inte bli rädda för dystra och svåra situationer som de kan ställas inför. Viktigt är också att barn lär sig ord och språk så att de kan uttrycka känslor och också förstå det som talas till dem. Sorg är enligt författarna ingen sjukdom utan ett mycket svårt livsvillkor, som behöver stöd och hjälp. 26 Dessa

författare lämnar också några enkla rader som kan vara en tankeställare och ett svar på vad och hur man ska bete sig vid ett möte med ett barn i sorg:

21

Dyregrov, Barn i sorg, 1990, sid 53-56

22

Dyregrov, Barn i sorg, 1990, sid 56

23

Dyregrov, Barn i sorg, 1990, sid 76-79

24

Arbetsmiljöverket, www.av.se

25

Böge & Dige, Möta barn i sorg, 2005, sid 9

26

(16)

”För att visa omsorg behöver man inte vara en övermänniska, det räcker att man är medmänniska” 27

Som tidigare författare framhåller Böge och Dige riskerna med att barn inte får hjälp och stöd. Deras tankar kan skapa en förvrängd självbild av att de och deras sätt att tänka och känna är ovanligt, konstigt och främmande i jämförelse med andra. Det kan leda till att barnet känner utanförskap och att man är annorlunda än andra. Finns en öppen och konkret information till barnet kommer det i förlängningen att vara positivt även om det i första skedet upplevs besvärande och skrämmande för barnet. 28

Det kan ibland vara bara det lilla budskapet om att jag finns här om du behöver mig, jag vet vad som hänt, jag har inte glömt bort dig som är viktigt. Detta är inte minst viktigt då en förälder avlidit. Något avvikande från Dyregrov så anser Böge och Dige att visserligen är det bästa att klassläraren håller information och kontakt men klarar man det inte så kan man lämna över ansvaret till någon som är villig att ta det. En mamma uttryckte ”Jag tror Linnéa skulle vara glad om det någon gång emellanåt kom en lärare som tog henne lite avsides, la armen om henne och frågade ”Linnéa, är allt väl?”” 29

Om man låtsas att barnet inte har problem eller tystar ner det är man enligt Böge och Dige oansvarig som lärare. Som lärare ska man inte vara rädd för att ta diskussioner om död och sorg även om elevernas reaktioner är avhållsamma. I det förlängda perspektivet hjälper man dem men även sig själv i rollen som lärare inför troligen kommande

situationer. 30

Atle Dyregrov och hans medförfattare psykologen Magne Raundalen har i Sorg och

omsorg 1994 funnit att såväl barn som vuxna upplever att kontakten med skolan är svår

och då speciellt med hänvisning till lärarens och skolans korta minne. I situationer där eleverna ska lämna personliga reaktioner eller arbeta med teman som berör familjära situationer uppstår svårigheter. Äldre barn hade svårt att vara kreativa i skolans

aktiviteter och hade svårt att koncentrera sig på uppsatser. De arbetade hellre med fakta- eller samtalsbaserade ämnen. Följden av att eleven inte blir sedd och att inte hänsyn tas

27

Böge & Dige, Möta barn i sorg, 2005, sid 25

28

Böge & Dige, Möta barn i sorg, 2005, sid 31-33

29

Böge & Dige, Möta barn i sorg, 2005, sid 111-113

30

(17)

över tid resulterar i att kontakten och relationen till lärare och skola försämras och att även inställningen till de berörda skolämnena förändras. 31

2.3 Ritualer

Nästa viktiga punkt i Böge och Diges bok är att vi måste vara medvetna om att ritualer och ceremonier finns outtalade inom oss. Dessa kan därigenom vara en tillgång genom att vi förstår och känner igen oss i den situation vi blir bemötta i vilket då i sin tur skapar en struktur som vi kan uppleva som bekant. Familjens synpunkter är viktiga då det finns olika ritualer inom olika kulturer och religioner men frågorna är desamma, känslorna desamma. I dagens mångkulturella samhälle är det av betydelse att komma ihåg detta så att vi bemöter barn oavsett kultur och religion på samma sätt avseende frågor och känslor. Däremot måste skolan sätta sig in i olika seder och traditioner och fråga de berörda innan något genomförs. 32

2.4

Uppföljning och framtid

Böge och Dige poängterar betydelsen av uppföljning vid sorg. Sorgen och behovet av stöd behövs under lång tid även om reaktionen av sorgen förändras eller ser ut att avta. Utomstående återgår till vardagen men för den drabbade finns sorgen kvar. Läraren ska vara uppmärksam eftersom barnet ofta i hemmet belönas om han/hon är tyst och

behärskad genom orden; du tar det så bra, du är ett stöd. Läraren ska vara öppen i sin dialog och ge barnen riktlinjer och uppmuntra till kamratskap och stöttning av den drabbade eleven. 33 Läraren måste iaktta en elev, oavsett ålder, i sorg under lång tid då koncentrationssvårigheter och dystra tankar tar lång tid att frigöra sig från. Vissa förändringar kan vara en del i utvecklingen hos barn men psykosomatiska besvär och sorgsenhet måste uppmärksammas. 34

Dyregrov och Raundalen hävdar att traumatiska upplevelser påverkar barn i större utsträckning och ger fler tankar och känslor än en förväntad död eller händelse. Skolan måste vara införstådd med detta. Enligt författarna Böge och Dige har såväl Parker & Manciavasager, 1986 som Bifulco, Brown & Harris, 1987 och O´neil, Lancee &

31

Dyregrov & Raundalen, Sorg och omsorg, 1994, sid 109

32

Böge & Dige, Möta barn i sorg, 2005, sid 139-140

33

Böge & Dige, Möta barn i sorg, 2005, sid 145-147

34

(18)

Freeman, 1987 kunnat påvisa i forskningsrapporter att barn som förlorar en förälder får en ökad benägenhet att i vuxen ålder råka ut för depressioner och självmord. Detta gäller mestadels kvinnor. Barns personlighet och reaktioner är olika och något som man måste beaktas vid mötet med ett sörjande barn. Som vuxna måste vi också förstå att det tar tid att sörja och att en förändring av sorgen sker i takt med utvecklingen men att en djup sorg finns kvar. 35

2.5

Bemötande från skolpersonal

Förr stod familjen som den nära emotionella kontakten men i dagens samhälle blir kontakten med vänner större och viktigare än tidigare. Detta stämmer delvis överens med Fahrmans åsikt om Bullerbylivet som försvann. Om det nu någonsin har existerat eller är det en dröm? Vid ett barns dödsfall eller annan sorg utesluts ofta vännerna från de familjära ritualerna. Vänner är idag en grupp sörjande som glömts bort. Få och kortfattade studier finns dessutom inom området. Det finns inte heller studier som undersöker de sörjande vännernas skolprestationer och depressioner.36 Olika

undersökningar har gett som resultat att man måste omvärdera synen på hur länge en sorg varar. Resultat som visats är att nära anhörigas sorg varar över många år vilket man tidigare inte trodde. Swihart, Silliman & McNeil 1992 har i undersökning påvisat att även vänners sorg varar betydligt längre än man tidigare trott.

Enligt Dyregrov och Raundalen är det viktigt att en lärare skapar sig en bild över hur kamratskapet fungerar i klassen. Efter ett dödsfall måste läraren hämta information om nära respektive flyktiga eller inga vänner till den avlidne eller sörjande. I detta

sammanhang förbises ofta att vissa relationer kan vara privata såsom förälskelse. Här visar vuxenvärlden ibland bristande respekt och en elev skrev efter att en vän avlidit ”Samma dag satte någon upp två vita kors på olyckplatsen, men tyvärr tog vägverket ned dem efter ganska kort tid. De kunde gott fått stå kvar och påminna folk om det som hänt. Andra glömmer så fort. Jag var djupt olycklig och hade ingen lust att leva

längre”.37

35

Dyregrov & Raundalen, Sorg och omsorg, 1994, sid 24-27

36

Dyregrov & Raundalen, Sorg och omsorg, 1994, sid 32-37

37

(19)

Henry Egidius, lärare och psykolog, har i sin bok Pedagogik för 2000-talet 2003

beskrivit Lev Vygotskijs dialektiska psykologi och kulturhistoriska teori som innebär att vi genom att införliva språk och kultur i ett dialektiskt spel mellan oss själva och

omvärlden genomgår en personlig och intellektuell utveckling.38 Vygotskij, rysk

pedagog som levde i början av 1900-talet, menar på att när ett barn når skolåldern börjar det använda sig av det allmänna språket, även kallat det icke-egocentriska språket. När barnet kan kontrollera detta språk kan barnet också använda det för att hantera sin omgivning.39 Vygotskij ser det som att lärandet driver den psykiska utvecklingen och att det är att förena kulturen och språket med sig själva i det kollektiva samspelet som ett barn går från en utvecklingszon till en annan. Vygotskij betonar interaktionen mellan individens självstyrning och delaktighet i ett kollektiv och han anser att lärare är

handledare som är av stor betydelse för elevers lärande. Lärare måste lyssna, observera och försöka förstå vilken utvecklingsfas eleven befinner sig i för att kunna ge rätt uppgifter och handleda eleven så att den går in i nästa utvecklingsfas. 40

2.6

Skola och handlingsplan

För att vara förberedd och ha de rätta verktygen ska alltid en handlingsplan upprättas och underhållas enligt Böge och Dige. Enligt dem finns det många lärare som inte kan hantera krissituationer och ofta orkar inte föräldrarna stödja barnet, som lämnas ensam med sina tankar. En handlingsplan ska skapas utifrån skolans referenser avseende storlek, antal elever, ort, elevunderlag och hur lärarkollektivet fungerar och arbetar. Därför kan inte helt generella handlingsplaner finnas utan ansvaret ligger på skolan att betrakta sin verksamhet och utifrån den skapa handlingsplanen. 41 Förslag ges att skolans handlingsplan för att möta barn i sorg lämnas i samband med ett barns

inskrivning. Samtidigt kan skolan be föräldrarna att informera om den familjesituation som barnet har. Detta samarbete är utgångspunkten för att handlingsplanen ska fungera.

Ledningen på en skola har ansvaret för att skapa en handlingsplan. Erfarenhetsmässigt har det visat sig att om ledningen inte deltar i framtagningen och markerar en positiv inställning till en handlingsplan kommer den heller aldrig att fungera enligt författarna Böge och Dige. Skolan måste skapa en miljö där alla oavsett tjänst känner sig delaktiga

38

Egidius, Pedagogik för 2000-talet, 2003, sid 79

39

Egidius, Pedagogik för 2000-talet, 2003, sid 82

40

Egidius, Pedagogik för 2000-talet, 2003, sid 83-84

41

(20)

och ansvariga. Ofta sker upprättandet av en handlingsplan som en följd av en händelse som drabbat en lärare. Under dessa förhållanden är det inte lämpligt att skapa en handlingsplan eftersom den riskerar att bli för känslomässigt påverkad av den aktuella situationen. Det kan vara positivt att be någon utomstående såsom en psykolog eller präst att delta i upprättandet av handlingsplanen för att få en objektiv syn. En

resursgrupp bör bildas inom skolan och denna ska vara ansvarig för uppdatering och att upprätthålla innehåll genom kontinuerlig information inte minst till nyanställda.

Ansvaret gäller också att tillsätta nya personer i gruppen vid anställningsavslut. Dessutom ska resursgruppen hålla sig uppdaterad inom området som handlingsplanen gäller och förmedla information till personal om nya rön, ny litteratur, kurser mm. Ansvarsfördelningen vid en sorg måste prioriteras så att ingen tid förspills samtidigt som ett kaos inte får utbryta. De tre huvudrubrikerna i en handlingsplan kan vara; 1) Vad är det som hänt? Akut dödsfall, olycka, sjukdom, skilsmässa?, 2) Vem är det som drabbats? En elev, anhörig till elev, skolan, personal? 3) Vad gör vi? Information,

ritualer, stöd, uppföljning? 42

Som tidigare nämnda författare anser Dyregrov och Raundalen att det måste finnas en handlingsplan i skolan avseende sorg- och krishantering. Tyvärr, säger de, avstår många skolor detta på grund av en uppfattning om att barn förstår och drabbas mildare än verkligheten är. Man tror att barn har sorg under kortare tid än vuxna. Forskning har fastställt motsatsen. Många vuxna är rädda för att ta upp ämnet inför sina elever. Andra har missuppfattningen att det blir värre om man tar upp ämnet eller att det ska skapas en masspsykos. Elever i sin tur avstår ofta att tala om sina behov för att skona andra. Det första en skola måste inse är att dödsfall och kriser finns och kommer att drabba även deras skola. 43

2.7

Hur får man veta barns tankar?

Bo Johansson och Per Olov Svedner beskriver i sin bok Examensarbetet i

lärarutbildningen 200144 olika metoder och tekniker för att genomföra undersökningar men inget konkret som kan härledas till hur man ska bemöta barn i sorg. Elisabet Doverborg och Ingrid Pramling Samuelsson, som båda forskar om barns lärande,

42

Böge & Dige, Möta barn i sorg, 2005, sid 119-127

43

Dyregrov & Raundalen, Sorg och omsorg, 1994, sid 122-124

44

(21)

författar i sin bok Att förstå barns tankar 2000 om att kunskap om barns tankar endast kan fås genom att man frågar dem men att man måste vara uppmärksam på vilken bakgrund och erfarenhet barnet i fråga har för att kunna bedöma svaret rätt.45 Vidare framförs betydelsen av att en god kontakt finns eller kan skapas mellan barnet och intervjuaren. Barnet måste känna förtroende och tillit. Andra viktiga villkor för ett positivt gensvar är att platsen för intervjun är lugn utan störningar, man bör sitta

mittemot barnet och ha ögonkontakt och tid för genomförandet så att inte barnet är trött, hungrigt eller blivit avbrutit i en lek eller annan aktivitet. 46 En viktig teknik vid

intervjun är att man ställer frågor direkt relaterade till syftet med intervjun. Är ämnet begränsat kan såväl färre som direkta specifika frågor ställas. Ja- och nejfrågor ska undvikas. Intervjun ska ha karaktären av ett vanligt samtal och innehålla frågor som kräver berättande svar. En avgörande faktor är också föräldrars inställning till området som intervjun gäller. 47

45

Doberborg & Pramling Samuelsson, Att förstå barns tankar, 2000, s 13

46

Doberborg & Pramling Samuelsson, Att förstå barns tankar, 2000, s 23-28

47

(22)

3. Metod

och

genomförande

3.1 Metod

Denna studie genomfördes våren 2009 och som utgångspunkt har jag använt Johansson och Svedners bok Examensarbetet i lärarutbildningen. För att konkret kunna jämföra forskningsresultat med verkligheten genomfördes intervjuer med barn och föräldrar.

Jag ville ha en så allsidig bild som möjligt från barn i olika åldrar och med olika

erfarenheter av sorg, Jag ville också veta vilka erfarenheter som föräldrar till barn i sorg hade. Detta innebar att beslut fattades för att göra skilda intervjuer, enskilda intervjuer med drabbade mindre barn respektive deras föräldrar samt en med äldre barn i grupp. Min bedömning var att för samtliga var den kvalitativa intervjun den mest lämpliga. 48 En konkret enkät med fasta frågor ansåg jag inte vara lämplig då jag eftersträvade så omfattande svar som möjligt. Då svar ska skrivas av den intervjuade finns en risk att man inte ger sig tid till mer än enkla, korta svar och eget följdresonemang utesluts. Jag får också genom en muntlig intervju en möjlighet att betrakta de intervjuade. 49

Intervjuunderlagen har haft olika frågeställningar beroende på respektive intervjuad grupp, där hänsyn har tagits till lämpligheten i formulering och innehåll.

3.2 Intervjuer

Totalt intervjuades tio personer varav två barn som förlorat en förälder, två föräldrar till barn som förlorat en förälder och sex ungdomar som går i årskurs nio. Anledningen till att de sistnämnda valdes var att jag även ville få en mer generell bild av hur barn definierar och upplever sorg. Jag ville också veta hur de ville att deras omgivning i skolan skulle agera vid sorg. För att få svar på dessa frågor krävdes att barnen var äldre och därmed kunde framhålla sina åsikter och sina behov som inte små barn kan. För att få så uppriktiga, omfattande och spontana svar som möjligt valde jag att genomföra intervjun som ett samtal i grupp. För att ha ett förtroendefullt utbyte mellan mig och eleverna ville jag känna de elever som intervjuades, vilket jag gör genom att skolan har varit min partnerskola under min utbildning. Jag valde årskurs nio för att jag känner dessa elever och därmed hade de bästa förutsättningarna för att få ett positivt och engagerat gensvar.

48

Johansson & Svedner, Examensarbete i lärarutbildning, 2001, sid 43

49

(23)

3.2.1 Gruppintervju med utvalda elever

Efter samtal med en skola fick jag möjlighet att träffa en niondeklass där jag framförde mitt budskap och gav information om syfte och metod, tillgång till frågeställningar och fullständig anonymitet. Då eleverna är minderåriga fick de som ville delta i

undersökningen ett beskrivande dokument för att ta hem till förälder för medgivande och underskrift. 50 (Bilaga 1.) Av de tillfrågade i klassen var sex elever positiva till att delta i studien, samtliga flickor. Bortfallet bedömer jag därmed till noll då endast de som uttryckte att de ville delta också gjorde det. Det fanns för mig ingen kännedom om dessa sex elever hade upplevt någon sorg vilket också var avsikten med intervjun, då jag ville ha en helt generell syn och uppfattning om vilka behov en elev kan och vill ha. Intervjun genomfördes i ett grupprum i form av ett samtalsforum med öppen dialog där jag ställde en fråga och överlät till eleverna att självmant besvara och diskutera

frågeställningen. Eleverna skulle vara de aktiva och inte styras av mig. (Bilaga 2.)

3.2.2 Intervju med barn i sorg

De barn som valdes för enskild intervju hade traumatiska upplevelser av sorg då de oväntat och hastigt hade förlorat en förälder. Dessa intervjuer skedde i samråd med föräldrar då dessa barn var yngre, en pojke på 10,5 år som nyligen förlorat sin mamma och en flicka på 11,5 år som för fyra år sedan förlorade sin pappa. De två mindre barnen ville jag intervjua en och en enskilt för att de inte skulle påverkas eller känna sig osäkra inför andras närvaro. En enskild kvalitativ undersökning var då enda alternativet. 51 Dessa barn hade en djup sorg då de hade mist en förälder och en enskild intervju var enda alternativet för att bygga upp en lämplig situation där jag kunde förvänta mig ett gensvar från dem. Vid mötet med dessa barn hade jag Doverborg och Pramling

Samuelssons erfarenhet i tankarna. Jag fokuserade på att samspelet mellan mig och det intervjuade barnet skulle finnas tillit och att föräldern verkligen förstod innehållet i min undersökning. För att skapa en störningsfri intervjumiljö valde jag att intervjun skulle genomföras i respektive barns rum i deras hem utan närvaro av förälder. 52 (Bilaga 3.)

50

Johansson & Svedner, Examensarbete i lärarutbildningen, sid 29-30

51

Johansson & Svedner, Examensarbete i lärarutbildningen, sid 42-43

52

(24)

Dessa mindre barn ansåg jag vara mogna tillräckligt för att kunna ge mig svar på mina frågor. Jag hänvisar då också till Vygotskij och hans teori att barn från omkring sjuårsåldern börjar kunna använda sitt språk för att nå sin omgivning.

3.2.3 Intervju med föräldrar

För att få föräldrars åsikt och erfarenhet av att ta hand om ett barn i sorg gjordes två intervjuer med föräldrar till de yngre barnen som förlorat en mamma respektive en pappa. Även här var det viktigt med spontana och uppriktiga svar och en kvalitativ enskild intervju var det enda alternativet för att få detta. Samtalet skedde i respektive förälders hem utan barnets närvaro. ( Bilaga 4.)

(25)

4. Resultat

4.1

Gruppintervju med utvalda elever

De sex flickor jag har intervjuat är inte utvalda för att de genomgått någon specifik sorg. De är med i undersökningen för att införskaffa åsikter och erfarenheter från äldre elever, i detta fall flickor i en niondeklass. Elever i denna åldersgrupp valdes för att de har större prestationskrav på sig och enligt Dyregrov och Raundalen svårare att vara kreativa och aktiva i skolan men också för att få ett perspektiv på relationen till vänner som äldre elever har byggt upp på ett annat sätt än yngre.

Har du drabbats av någon slags sorg?

Ingen av tjejerna har drabbats av att en riktigt närstående person har gått bort, som en förälder eller ett syskon. Dock är det några som har förlorat farmor/mormor eller farfar/morfar men de säger i förbifarten att det inte har varit så jobbigt för dem. Det diskuterades ett tag och då framkommer det att en flicka i den här gruppen jag samtalar med håller på att förlora sin mormor, som ligger inför döden i cancer. Detta tar oerhört hårt på henne och hon beskriver det som att det är svårt att greppa om situationen och att hon har blivit avtrubbad.

En av flickorna berättar hur jobbigt det var för henne när hennes häst dog. Hon skildrar det som att allt blev så tomt att hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Två av flickorna i gruppen berättar om en annan slags sorg, inte en sorg där man förlorar någon på grund av döden, utan på grund av skilsmässa.

Vilka var dina tankar när du drabbades?

En av de flickorna som varit med om en skilsmässa berättar att hon var så pass liten att hon inte förstod vad som hände. Hon var sju år gammal, men dock kommer hon ihåg att hennes pappa hade lovat att föräldrarna aldrig skulle skiljas. När hennes föräldrars skilsmässa blev ett faktum frågade hon varför han lovat något han inte kunde hålla? Idag har hon inget minne av vad han svarade. Flickan berättar vidare om hur mycket hon saknade sin pappa i början och att hon grät sig till sömns varje natt. Hon kan inte förstå idag hur hon kunde utsätta sin mamma för detta eftersom det faktiskt var hennes pappa som varit otrogen och lämnat familjen. Den andra flickan som drabbats av att hennes föräldrar skiljt sig var 14 år när det hände. Hon säger att hon de första dagarna

(26)

efter beskedet blev närmast apatisk och blev senare väldigt arg på sina föräldrar och sedan på sig själv. Varför ilskan vändes mot henne själv säger hon var för att hon kände det som att det till stor del var hennes fel.

Flickan som kämpar med tanken på att hennes mormor snart kommer att gå bort berättar att när hon fick reda på att det var för sent att göra något åt cancern så var hon till en början ledsen och känslorna var väldigt starka men att hon nu stöter bort det. Hon säger att hon tror att det är något slags försvar.

Den flicka som förlorat sin häst talar om hur hennes andra halva var borta, att det som var hennes allra värdefullaste ägodel var försvunnen. När hon först fick beskedet föll hon ihop gråtandes och hon kan inte riktigt beskriva känslan hon fick senare men hon berättar att hon såg sin häst överallt. Allt påminde om honom och samtidigt var det oerhört svårt att prata om.

Känner du någon som haft/har sorg?

En flicka som tidigare inte sagt så mycket börjar prata om vänner hon har vars föräldrar har skiljt sig. Hon menar på att det är en slags sorg, en sorg i vreden. Hon berättar speciellt om en vän som numera bara bor hos sin mamma och även om hon inte nämner något så märks det att saknaden av pappan är stor.

En av flickorna berättar om sin mormor som förlorat båda sina föräldrar, detta innan flickan föddes. Hon talar om hur mycket hennes mormor saknar sina föräldrar och att hon pratar oerhört mycket om dem. På deras födelsedagar brukar de sjunga för dem. Flickan säger att hur löjligt det än är så gör hon det för sin mormors skull. Samma flicka har en vän som förlorade en av sina föräldrar i tidig ålder. Flickan säger att hennes vän inte kan prata om det överhuvudtaget, trots att de varit vänner i flera år.

En annan flicka säger bara att hon känner personer som har gått eller går igenom en svår period. Mer än så vill hon inte förtälja. Om det är för att dessa personer sitter i rummet eller om hon inte vill utelämna någon i klassen vet jag inte men hon visar tydligt att det inte är något hon vill dela med sig av.

(27)

Vem skulle du önska att du fick tala med i skolan om din sorg?

På denna fråga menar de flesta i gruppen att det är kuratorn som kan vara till störst hjälp. En av flickorna anser att en lärare också kan vara ett stort stöd. Med detta menar hon att en elev ska kunna ty sig till en lärare som eleven känner sig trygg med. Då kommer vi in på att det allra viktigaste är att eleven ska få bestämma själv vem han/hon vill prata med. Då säger en flicka, att hon inte känner sig nära någon personal på skolan och hade personligen hellre valt att inte prata med någon. Skulle hon vara tvungen så skulle det i så fall vara kuratorn. En annan flicka berättar att när hon i årskurs ett fick gå igenom sina föräldrars skilsmässa fanns det ingen att prata med på skolan. En flicka menar på att det mest betydelsefulla är att personen man pratar med vet vad man talar om. Helst ska den personen ha gått igenom samma sak för att verkligen förstå.

Hur skulle du vilja att din skola skulle ha agerat vid din sorg?

När denna fråga ställs börjar flickorna direkt att prata om klassföreståndaren. En flicka menar att klassföreståndaren ska uppmärksamma och känna av hur eleven mår och vad eleven vill. Om eleven vill prata om sina tankar och problem ska klassföreståndaren självklart låta honom/henne göra det men flickan tror att det kan vara bra för eleven ifall skolan är den platsen där allt är som vanligt. Självklart ska sorgen uppmärksammas men inte så att resten av klassen märker av det. Flickan anser att det viktigaste är att eleven känner stöd men inte så att allt fokus faller på sorgen. En annan säger att det hade varit skönt att få prata med sin klassföreståndare, om man tycker om denne. En flicka säger att det skulle vara bra ifall klassföreståndaren visar sitt stöd genom att fråga om allt var okej och om han/hon kunde hjälpa till med något. Det ska vara en självklarhet att klassföreståndaren är tillgänglig och närvarande för sina elever i alla situationer. De kommer snabbt in på rektorns roll vid sorgebearbetning och några av dem konstaterar att det inte är rektorns problem att lägga sig i hur eleverna mår. ”Det får inte bli

särbehandling för då känner man sig ännu mer konstig”, säger en flicka. En flicka menar på att hon inte alls förväntar sig att rektorn ska hjälpa till. Dock är det några som

bedömer att rektorn ska vara mer uppmärksam på den elev som går igenom ett

sorgearbete och att det vore bra ifall rektorn pratade med eleven och frågade hur allt var.

Hur länge anser du att det skulle finnas stöd för dig när du går igenom en sorg? Alla menar att det ska finnas stöd på en skola så länge det bara går. Dock säger de att det är upp till eleven själv att bestämma hur lång tid det ska ta men att skolan ska förstå

(28)

att de behöver finnas till lite längre än vad eleven kräver. De är alla ense om att det är eleven själv som ska bestämma hur länge han/hon vill ha stöd. ”Andra kan ju inte veta hur en elev mår”, menar en flicka. Emellertid säger en flicka att ibland vet inte eleven själv hur länge han/hon behöver stöd och då måste till exempel kuratorn gå in och tala med eleven ändå.

Tycker du att skolan ska ha krav på ditt skolarbete under din sorgeperiod?

Sänka kraven, säger en flicka direkt, men inte så att det blir helt orättvist mot de andra i klassen. En annan flicka menar att skolan självfallet fortfarande ska ha krav på eleven men förstå om man inte presterar på topp. Om eleven skriver ett dåligt prov ska skolan ha överseende med detta. De flesta av flickorna uttalar att skolan måste ha förståelse för att eleven inte kan prestera så som han/hon gjorde tidigare, att man omöjligt kan tänka klart när man mår dåligt. Dock anser en flicka att krav kan vara bra i ett sorgearbete men att eleven ska få komma tillbaka till sin vanliga prestationsnivå först när han/hon är mogen för det. Denna flicka hade som åsikt att det är ett måste att skolan har bra kontakt med hemmet, annars kan skolan omöjligt veta hur eleven egentligen mår.

4.2

Intervju med barn i sorg

Isa, 11,5 år gammal, förlorade sin pappa för några år sedan efter det att pappan legat på sjukhus. Isa bor nu med sin mamma och lillebror i Malmö efter att ha flyttat från en kranskommun i samband med pappans dödsfall. Mattias, 10,5 år gammal, genomgår en traumatisk sorg då han förlorade sin mamma hastigt för kort tid sedan. Mattias bor nu i Malmö med sin pappa, sin lillebror och sin lillasyster och pappans nya sambo. Tidigare bodde Mattias med syskon och mamma i ett samhälle söder om Malmö, där han

fortfarande går i skola till terminens slut. Namnen är fingerade.

Hur kändes det när du fick veta att din mamma/pappa gått bort? Vad var dina tankar?

Mattias berättar att han hade massor av tankar som flög omkring i huvudet när han fick beskedet om sin mammas död. Han tänkte på att han aldrig skulle få träffa sin mamma igen, aldrig få se henne och aldrig få höra hennes röst igen. Han trodde att pappa och de andra som var med och berättade det som hade hänt lurades. När han insåg vad som

(29)

verkligen hänt började han tänka på sin skola. Nu var han tvungen att byta skola och lämna sina vänner.

Isa berättar att beskedet om hennes pappa kom som en chock. Nu hade hon ju ingen pappa längre. Eftersom hennes pappa låg inne på sjukhuset några dagar innan han dog var Isa säker på att han skulle dö men alla sa att han skulle klara sig. Hon behövde inte oroa sig. Isa var ganska liten när hennes pappa gick bort så hon tror inte att hon

verkligen förstod vad som hände.

Har du egna funderingar över hur du ska göra för att bearbeta sorgen?

Mattias säger att han pratar mycket med sin pappa. Han tror att det är viktigt att prata om sin sorg med de man känner att man kan prata med. Det är också viktigt att gråta när man är ledsen. ”Bara låta tårarna falla”, säger han.

Isa pratar med sin mamma när hon är ledsen. Det är då hon känner sig trygg. ”Jag har i alla fall min mamma”, tänker hon då. Eftersom det har gått några år tänker inte Isa så mycket på det som hänt längre men när hon blir påmind om sin pappa blir hon ledsen.

Känner du att du har någon du kan prata med om det som hänt? Vem? ”Ja, tre stycken”, säger Mattias. Jag pratar med min pappa, min moster och min mammas pojkvän.

Isa säger att hon pratar med sin mamma. Mamma förstår henne och hur hon känner.

Hur kändes det att komma tillbaka till skolan efter beskedet?

Mattias berättar att han tyckte det kändes ”pirrigt” att komma tillbaka. Han trodde att alla skulle komma fram och fråga hur det var, vilket de flesta också gjorde. Mattias tyckte att det var ganska jobbigt. Han hade velat att de skulle lämna honom i fred.

Isa hade sommarlov när hennes pappa gick bort. När skolan började på hösten hade hennes mamma ringt skolan och berättat om det som hade hänt. Isa berättar att hon var ledsen första dagen i skolan. Hon mådde dåligt då alla kom fram och frågade hur det var. Som tur var hade Isa sin bästa vän i klassen som hjälpte henne och stöttade henne. ”Hon var bäst”.

(30)

Har du någon i skolan du pratar med?

Mattias pratar med en stödperson på skolan. Han säger att det är mest hon som pratar med honom och inte tvärtom. Han tycker det är jobbigt att prata med någon utanför släkten.

”Skolan jag gick på då ville att jag skulle prata med en kurator men det ville inte jag”, berättar Isa. Hon säger att hon var så liten så hon förstod inte då att hon faktiskt behövde hjälp.

Pratar klassföreståndaren något med dig om det som hänt?

Mattias säger att hans klassföreståndare överhuvudtaget inte pratar med honom om det som hänt.

”Den klassföreståndare jag hade innan kände jag att jag kunde prata med, säger Isa. Men den jag har nu är bättre. Så fort hon märker att jag är ledsen pratar hon med mig.”

Vilken hjälp har du fått i skolan för att kunna bearbeta din sorg? Knappt någon alls, säger Mattias.

Isa berättar om en lärare hon pratar mycket med eftersom Isa känner att hon förstår Isas situation och det har varit skönt. Till hösten börjar Isa grundskolans senare år och ska då prova att gå till en kurator som hon har hört ska vara bra.

Hur skulle du vilja att skolan hjälpte dig?

Mattias tycker att skolan ska vara uppmärksam den första tiden men efter ett tag behövs det inte längre. Inte för hans del i alla fall eftersom han inte vill prata om det med andra än släkten.

Isa funderar över frågan. Hon vet inte riktigt. Hon tycker att skolan har hjälpt henne tillräckligt. De frågade om hon ville prata med en kurator och det ville hon inte. Mer kan de inte göra, menar Isa på.

(31)

Har du varit ledsen i skolan någon gång? Är det någon som tröstar dig då? Ja, många gånger, berättar Mattias. Dock visar han det inte för någon. Han vet inte om någon har sett honom gråta men ingen har i alla fall kommit fram och tröstat.

Isa har också varit ledsen i skolan många gånger men hon visar det och då kommer halva klassen fram, berättar hon men det är bara tre stycken som brukar stanna och prata med henne om det. Om det är så att hon vill prata.

Vad har varit bra/dåligt med hur din skola agerat i din situation?

Mattias svarar i princip inte på denna fråga. Han tycker att skolan varken har agerat bra eller dåligt.

Isa säger att det som har varit bra är att de försökt ge den hjälp de tror hon behöver. Dock tycker hon att det är dåligt att de vid tillfällen tvingar fram hur hon känner.

4.3

Intervju med föräldrar

För att få perspektiv och relevans i Mattias och Isas uppfattningar och känslor

intervjuades deras respektive förälder. Per är Mattias pappa och har förutom Mattias en son på 6 år och en dotter som är 3 år. Katarina är Isas mamma och har även en son som är 8 år. Namnen är fingerade.

Hur berättade du/ni för dina barn att deras mamma/pappa gått bort?

Per berättar att de samlades i hans lägenhet. Det var Pers sambo, barnens mormor och moster, en god vän till mormodern som känner barnen väl och två jourhavande präster. Barnen satt i knäet på utvalda vuxna och sedan berättade Per om det som hänt.

Jag bara sa det, säger Katarina. Barnen var hos sin mormor. De visste att deras pappa låg på sjukhus så de var på något sätt beredda på det. Själv var Katarina i chock och kunde inte ha gjort på något annat vis.

Hur tog dina barn beskedet?

Per berättar: Min äldsta son, Mattias log nervöst och sa: du skojar, du skämtar! Men när jag sa att det var på riktigt så bröt han ihop i min famn och satt sedan där i ungefär en timme och grät. Mattias lillebror som är 6 år satt stilla i kanske tio minuter innan han

(32)

började gråta och ropa efter mamma och kom då och satte sig i min famn. Min lilla dotter på tre år förstod inte vad som hade hänt men blev ledsen för att alla grät. Hon blev dock glad ganska snabbt och började leka och visa sina leksaker.

Katarina berättar att Isa blev ledsen och bröt ihop medan hennes lillebror frågade: vem har skjutit honom?

Hur är det att leva med barn som förlorat en förälder? Har dina barn förändrats? Per tycker det är för tidigt att se om/hur barnen har förändrats. Han tycker att han ser en viss frustration och ilska hos barnen som kan härledas till deras mammas död. Den första tiden har varit full av praktiska saker att ta tag i. Livet har inte riktigt kommit igång än.

Mina barn har gått igenom mycket, berättar Katarina. Hon tycker att hennes barn har blivit ”rediga” och ansvarsfulla. De har lärt sig att ta mer ansvar eftersom de bara har en förälder. De tar även bra hand om varandra. Katarina tror inte att de blivit så

ansvarsfulla ifall de haft båda föräldrarna vid liv.

Hur lång tid tog det innan barnen gick tillbaka till skola/förskola?

Pers barns mamma dog natten till en lördag och de små barnen var på förskolan redan på måndagen. Mattias gick tillbaka till skolan på tisdagen men var där då bara någon timme. Mattias fick välja hur länge han ville vara i skolan den första veckan. Sedan gick han full tid.

Katarinas man dog i juli och barnen hade sommarlov så de kom tillbaka till skolan/förskolan när lovet var slut.

Hur anser du att skolan/förskolan skött sig gällande dina barn? Är du nöjd? Per framhåller att förskolan har skött sig föredömligt. De satte in extrapersonal och pratade mycket om vad som hade hänt. De lät barnen berätta själva för de andra och de tände ljus och sjöng för deras mamma. Skolan skötte sig inte fullt så bra. Ingenting gjordes och Per undrade när något skulle hända? En i personalen på förskolan

arrangerade ett möte mellan Per och två representanter för skolan. Då hade det gått en och en halv vecka. På mötet sades det att skolkuratorn var sjukskriven och de undrade

(33)

om de skulle vänta tills hon var tillbaka? Per tyckte att någon skulle börja prata med Mattias omgående och de kom överens om en kvinna i personalen som Mattias känner förtroende för. Någon dag senare ringde skolan och talade om att denna kvinna skulle gå på semester och undrade om de skulle vänta tills hon var tillbaka? Detta var inget alternativ för Per så de kom överens om att sjuksystern skulle prata med Mattias. Det tog över en månad innan klassföreståndaren pratade i klassrummet om det som hade hänt.

Katarina är inte nöjd över hur skolan och förskolan skötte sig. De gjorde inte tillräckligt. De erbjöd Isa hjälp genom att hon skulle få prata med en kurator men inte mer än så. Isas lillebror fick ingen hjälp alls då förskolan ansåg att han var för liten för att behöva hjälp.

Hur skulle du vilja att skolan/förskolan agerat gentemot dina barn?

Per anser att förskolan gjorde precis som han skulle vilja att de skulle göra. Däremot skulle skolan ha agerat snabbare och hjälp skulle ha funnits omedelbart för Mattias.

Katarina anser att man ska prata mer om döden i skolan men tyvärr tycker människor att det är ett besvärande och obehagligt ämne att prata om. Det är vi som varit med om djup sorg som tycker att döden är något som borde diskuteras, säger Katarina. Katarina menar vidare att skolan inte ska tvinga ett barn att prata med en kurator eller psykolog utan bara låta det ske, avdramatisera det hela. Barn i denna situation behöver hjälp men de är för unga för att förstå och bestämma det själva.

Anser du att professionell hjälp ska kopplas in vid situationer som denna?

Per anser att professionell hjälp ska kopplas in men tycker samtidigt att det kan variera från fall till fall. Per tycker att även samhället kanske skulle gå in i sådana här

situationer och erbjuda sin hjälp, att samhället står för uppsökandet. Tiden räcker inte till för en förälder då fokus krävs emotionellt och praktiskt och man har nog med att bara få vardagen att fungera.

Katarina anser att det borde kopplas in professionell hjälp och att det ska gå

automatiskt. Skolan/förskolan ska prata med föräldern och inte med barnen om vilken hjälp som ska finnas till hands.

(34)

Hur lång tid ska det finnas hjälp för barn som går igenom sorgearbete?

Per anser att hjälp ska finnas tillgänglig väldigt länge. Barn hanterar en sådan här sak väldigt olika, beroende på ålder men också på personlighet. Han tycker att möjligheten till hjälp ska finnas tills barnen blir vuxna.

Katarina tycker det är svårt att säga hur lång tid ett barn behöver hjälp. Det är individuellt och att det beror helt på barnet i fråga men anpassad hjälp måste finnas. Hennes son kanske inte behövde så mycket hjälp när det hände. Däremot är kurator nu mera involverad eftersom han har börjat sörja nu när han är äldre. Katarina tycker att skolan får göra en bedömning om hur länge men den akuta hjälpen måste finnas i minst några månader.

Har du haft bra kontakt med skola/förskola?

Per säger att han har haft väldigt bra kontakt med förskolan där hans två minsta barn gått. Däremot är det inte förrän nu som kontakten blivit bättre med Mattias skola. I början var det ingen kontakt alls.

De nya skolorna som Katarinas barn går på tycker hon har varit bra när det gäller att ha kontakt med hemmet. Däremot fanns i princip ingen kontakt med Isas förra skola och hennes lillebrors förskola. När det gäller Isa ansåg den förra skolan att hon var vuxen för sin ålder och att hon skulle klara det bra utan deras hjälp.

(35)

5. Diskussion

Bortfallet blev noll eftersom jag på förhand hade fått konkret positivt svar om

deltagande i intervjuerna. Antalet intervjuade fördelat på de tre grupperna anser jag vara tillräckligt för denna studie eftersom jag fick väl begrundade och ärliga svar som

baserats på den genom tidigare kontakter skapade tillit de intervjuade har till mig. Intervjuerna genomfördes enligt Doverborg och Pramling Samuelssons

forskningsmetod. Deras erfarenhet är att miljön ska vara lugn, tiden för samtal och intervjuer ska vara utan tidspress och intervjun ska ha karaktären av ett vanligt samtal med ögonkontakt. Detta gav också ett positivt gensvar. Den viktigaste punkten som dessa författare tar upp nämligen tillit fanns också då kontakten till de intervjuade barnen och föräldrarna var etablerad sedan tidigare.

Sorg är svårt att gradera då sorg hos en person är så stor som den hon/han har upplevt. Elever i en niondeklass hade lyckligtvis inte drabbats av en så djup sorg att de förlorat någon nära anhörig men deras sorg var därför inte mindre utifrån deras referensramar. Skilsmässa, en döende mormor och förlusten av en häst gav stor sorg hos flickorna. Fahrman betonar att barn i sorg måste iakttas under längre tid då barn kan försvara sina dystra känslor genom att bli tysta och avståndstagande vilket inte får uppfattas som att sorgen är över. Enligt Fahrman tror vi vuxna nämligen ofta att barn har en kort

sorgeprocess. Hennes åsikt stämmer också väl överens med vad de äldre barnen och föräldrarna uttalat om att stöd och hjälp ska finnas under lång tid och många år framåt. Flickorna i undersökningen säger att hjälp ska finnas så länge det bara går. Böge och Dige anger detsamma. De markerar tydligt betydelsen av uppföljning och att man då måste vara uppmärksam på att en sorg förändras och kan ge sken av att den har avtagit. Grollman (1967) har i studier funnit att allvarliga problem kan finnas hos barnen i upp till ett år och Böge och Dige framhåller att sorg är ett livsvillkor och att stöd behövs under lång tid. Sistnämnda författare betonar också vikten av att stöd och hjälp individanpassas till händelse och mognad hos barnet.

Isa kom i chock då hon som sjuåring förlorade sin pappa. Hon förstod inte vad som hände medan Mattias har en djup saknad efter sin mamma. Föräldrarna till barnen upplever sorg i att barnen har blivit tvungna att genomgå en så nära sorg som att förlora en förälder. Mattias pappa känner frustration över att inte ha tid för arrangemang för att

(36)

lindra Mattias sorg gällande skola och kamrater, vilket stämmer överens med Böge och Diges erfarenhet. Isas mamma beskriver att verkligheten nu har kommit ifatt Isas lillebror som behöver hjälp och går hos kurator. Enligt Fahrman kan brister i

uppmärksamhet vid en sorg leda till ångest och avbrott i ett barns utveckling. Böge och Dige anger att utan stöd kan barn skapa en förvrängd självbild om de inte får tala om sina känslor och tankar. Barn kan då lätt uppfatta sina tankar som främmande och ifrågasätta sig själva som annorlunda än andra. Tursamt för Mattias och Isa är att de har föräldrar som de kan tala med vilket inte alla barn har.

De äldre barnen framhäver att klassföreståndaren har en betydande roll vid sorgearbete. Han/hon ska vara uppmärksam på elevernas reaktioner och beteenden och ge stöd och hjälp samt vara tillgänglig i alla situationer. Andersson och Ingemarsson bekräftar barnens åsikt. Klassföreståndaren ska vara den person som i skolan bäst känner eleverna och de skriver också i Kris och katastrof att ges inte hjälp och stöd utvecklar ofta barn både psykosomatiska sjukdomar och depressioner i framtiden. De går till och med så långt att de talar om självmord. Beaktar man detta och ser hur Mattias bemöttes har såväl skola som klassföreståndare fullständigt brustit i sitt åtagande. Dyregrov anser att en lärare har krav på sig att kunna hantera krissituationer och enligt Böge och Dige är man oansvarig som lärare om man tystar ner eller låtsas att inte se de problem och den sorg ett barn har. Ekvik är också bestämd i sin åsikt att en lärare inte får skydda sig själv genom att avskärma sig från en elev i sorg utan måste psykiskt klara av att möta sin elev, tala och lyssna och inte minst vara uppmärksam på barnets reaktioner och agerande. Mattias klassföreståndare har inte pratat med honom överhuvudtaget. En lärare som agerar på detta sätt är enligt Böge och Dige oansvarig i sin yrkesroll. Isa går idag på en ny skola och har här fått en klassföreståndare som pratar med henne så fort hon är ledsen.

De mindre barnen tycker att den hjälp de fått delvis är tillräcklig. Det framkommer att lärare och övrig skolpersonal frågar eleverna om och vilken hjälp de vill ha. En

åttaåring och tioåring är inte kapabla att avgöra detta och enligt Böge och Dige är det vi vuxna som ska ta initiativ. Dessa författare framhäver att vuxna inte kan överlåta till barn att avgöra vilken hjälp de behöver. Isas mamma säger också att skolan ska prata med föräldern och inte fråga barnen om de behöver hjälp. De äldre barnen ger olika åsikter. De anser att man själv ska avgöra om och hur länge man vill ha hjälp men det

(37)

poängteras också att ibland vet inte eleven själv hur länge han/hon behöver stöd. När inte vuxna smärtfritt kan hantera en sorg hur kan då skolan tro att barn är kapabla att själv avgöra sin situation, sina känslor och effekter på framtiden? Den frågan är mer än befogad efter de intervjuer jag gjorde. Vi vuxna måste ta initiativ men kanske det är som Fahrman skriver, att vuxna upplever att barn har en kortvarig sorg men hon framhäver betydelsen av att tar vi inte ansvar försvarar barn sig mot smärtan och får ångest och avbrott i sin utveckling. Detta ska sättas som motvikt till att Isas skola ansåg att hon som sju-/åttaåring var vuxen för sin ålder och därför skulle klara sorgen bra utan skolans stöd! Uppenbarligen finns skolpersonal som inte har förståelse för sina elever kombinerat med att de saknar utbildning för att ta hand om barn i sorg. Förskolorna har agerat mycket olika. En förskola är ett föredöme medan en annan enkelt konstaterade att barnen var så litet som fyra år att han inte förstod. För en förälder i sorg kombinerat med att ta hand om barnen och ordna praktiska göromål måste det vara fruktansvärt att deras barn blir så negligerade av skola och skolpersonal. En åsikt som framförs av såväl de äldre barnen som föräldrarna är att skolan måste ha en god relation till elevernas hem och vara insatta i familjeförhållanden. Då kan hjälpen anpassas och en dialog föras som ger barnen en fördel. Ett tillägg till detta är att stöd och hjälp ska komma automatiskt.

Samtliga författare till de böcker jag har läst är av uppfattningen att varje skola måste individuellt ta hand om ett barn i sorg och att en väl utarbetad handlingsplan för detta måste finnas. En generell handlingsplan kan inte användas utan den måste enligt Böge och Dige anpassas till skolans förhållanden avseende storlek, ort, underlag och

lärarkollektiv. I stället blir barn utlämnade till sig själva enligt detta resultat. Min bedömning är att det i de undersökta fallen inte har funnits någon handlingsplan eller om så är fallet är den inte uppdaterad, glömd i en pärm eller har skolpersonalen inte kunskap eller vilja att använda den.

Enligt Böge och Dige finns det många lärare som inte kan hantera en krissituation och de anser att det är skolledningens ansvar att upprätta en handlingsplan. Alla i skolans personal ska vara delaktiga och känna ansvar för handlingsplanens upprättande, uppdatering och användning om behov finns. Som förslag ges att en objektiv syn på innehåll i planen kan hämtas från exempelvis en präst eller psykolog. Även Dyregrov och Raundalen betonar betydelsen av en handlingsplan gällande sorg- och krishantering.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :