Kvinnors förändrade aktivitetsmönster till
följd av våld i nära relationer
Andrea Ingloff
Ingrid Sunding
Arbetsterapi, kandidat 2018Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap
Ingloff, A. & Sunding, I.
Kvinnors förändrade aktivitetsmönster till följd av våld i nära relationer. Examensarbete
i arbetsterapi 15 hp, Luleå tekniska universitet, Institutionen för Hälsovetenskap, Avdelningen för hälsa och rehabilitering, 2018.
Sammanfattning
Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem och kan drabba alla oavsett socioekonomisk situation. Syftet med studien var att med hjälp av ValMO-modellen beskriva förändringar i kvinnors aktivitetsmönster till följd av mäns våld i nära relationer. Metoden som valts är en kvalitativ innehållsanalys av självbiografier med såväl manifest som latent tolkning av innehållet. Författarna har identifierat, kondenserat och kodat meningsenheter som sedan mynnat ut i identifierandet av fyra teman – normalt och ändå inte; anpassa sig till omgivande miljön; dölja effekten av våldet; söka och erbjuda hjälp. Varje tema beskriver hur kvinnorna utför olika aktiviteter som är kopplade till relationen och den utsatta position hon befinner sig i och hur dessa förändras över tid. Kvinnornas beskrivning stämmer väl med den forskning som tidigare gjorts och författarna visar att utsatta kvinnor har en negativ livsstilsbalans samt att deras aktivitetsmönster inte är hållbara över tid. Resultatet visar också att med tiden förbättras dessa även om omständigheter som delad vårdnad och en vilja att inte vara bosatt nära sin förövare påverkar de utsatta kvinnornas möjligheter att göra fria val.
Nyckelord: våld i nära relationer, aktivitetsmönster, aktivitetsvärde, livsstilsbalans, ValMOmodellen
Ingloff, A. & Sunding, I.
Kvinnors förändrade aktivitetsmönster till följd av våld i nära relationer. Examensarbete
i arbetsterapi 15 hp, Luleå tekniska universitet, Institutionen för Hälsovetenskap, Avdelningen för hälsa och rehabilitering, 2018.
Abstract
Intimate partner violence is a big social problem which anyone may fall victim to, regardless of socioeconomic status. The aim of the study was to describe changes in activity patterns of women following intimate partner violence perpetrated by men, with the support of the ValMO-model.The method chosen is a qualitative content analysis of autobiographies, with both manifest as well as latent interpretation of the contents. The authors have identified, condensed, and coded meaning units which has identified four topics: normal but not quite; adjusting to their surroundings; hiding the effect of violence and seeking and offering help. Each theme describe how these women perform various activities which are part of their relation and the precarious situation they are in, and how these change over time.
The women's depictions match well with earlier research, and the authors show that victims of intimate partner violence have a negative lifestyle balance, and that their activity patterns are not sustainable over time. The result also show that over time these also improve, even if circumstances such as shared custody and a wish not to live close to their perpetrator affect the women's freedom of choice.
Keywords: Intimate partner violence, activity patterns, activity value, lifestyle balance, the ValMO-model
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 4
2 Bakgrund ... 4
2.1 Teoretisk bakgrund ... 4
2.2 Våldet och konsekvenserna ... 5
2.3 Tidsperspektiv och kategorisering av aktiviteter och aktivitetsvärde ... 6
3 Studiens område ... 7
3.1 Problemformulering ... 7
3.2 Syfte ... 7
3.3 Definition och avgränsning ... 7
4 Metod ... 8 4.1 Urval ... 8 4.2 Datainsamling ... 8 4.3 Analys av data ... 9 4.4 Etiska reflektioner ... 10 5 Resultat ... 11
Teman och kategorier... 11
5.1 Normalt och ändå inte ... 11
5.2 Anpassa sig till omgivande miljön ... 12
5.2.1 Anpassning till mannen ... 13
5.2.2 Anpassning till system... 13
5.3 Dölja effekten av våldet ... 14
5.3.1 Dölja genom att inte berätta ... 14
5.3.2 Dölja skada på person och egendom ... 15
5.4 Att söka och erbjuda hjälp ... 15
5.4.1 Söka hjälp privat ... 15
5.4.2 Söka professionell hjälp ... 16
5.4.3 Hjälpa andra utsatta ... 16
6 Diskussion ... 17
6.1 Resultatdiskussion ... 17
6.1.1 Kvinnans förändrade aktivitetsmönster över tid ... 17
6.1.2 Miljön som hindrar eller stödjer ... 18
6.1.3 Sociokulturell värdering av aktiviteter ... 19
7 Slutsats ... 21 8 Tillkännagivande ... 21 9 Referenser ... 22 Bilaga 1 ... 1 Bilaga 2 ... 2
1 Inledning
Nästan en tredjedel av världens kvinnor som levt i en nära relation har rapporterat att de upplevt någon form av fysiskt och/eller sexuellt våld inom relationen (World Health Organization [WHO], 2017). Våld mot kvinnor är en grov kränkning av mänskliga rättigheter och påverkar kvinnors hälsa och hindrar dem från att till fullo delta i samhället. De negativa konsekvenserna stannar inte vid individen, utan påverkar även nationen då kostnader för hälso- och sjukvård, rättsväsende och förlusterna i produktivitet och utveckling blir enorma (The United Nations Entity for Gender Equality and the Empowerment of Women [UN Women], 2017). Enligt Brottsförebyggande rådet [Brå] (2016) är det vanligare att kvinnor utsätts för grövre våld i nära relationer än män, vilket innebär ett mer omfattande behov av hjälp och stödinsatser med just fokus på sjukvård. Arbetsterapins uppgift är att belysa de aktivitetsrelaterade problem dessa kvinnor ställs inför samt erbjuda relevant stöd och hjälp för att möjliggöra aktivitet och delaktighet.
2 Bakgrund
2.1 Teoretisk bakgrund
Kvinnor som lever, eller har levt i nära relationer med våld, kan uppleva problem som påverkar deras förmåga att utföra och vara delaktiga i dagliga aktiviteter såsom jobb, föräldraskap, skötsel av hem och socialt engagemang. Helfrich, Fujiura och Rutowski-Kmitta visade 2008 att våldsutsatta kvinnor upplever symptom på social ångest, depression och posttraumatiskt stressyndrom. De kan även ha fysiska skador i behov av rehabilitering, alternativt kognitiv nedsättning till följd av trauma mot huvudet (Cage, 2007; Concepcion & Ebbeck, 2005).
Då våld i nära relationer drabbar kvinnor i alla åldersgrupper och på alla nivåer i samhället (Enander & Holmberg, 2011; Javaherian-Dysinger, et.al., 2016) kan arbetsterapeuten komma att möta dem i olika vårdsituationer (Javaherian-Dysinger, et.al., 2016). Forskning från anglosaxiska länder visar att interventioner för dessa kvinnor har varit inriktade mot att de skall vara anställningsbara genom att tillhandahålla till exempel utbildning, detta för att i förlängningen kunna uppnå ekonomisk självständighet (Helfrich & Aviles, 2001; Enander & Holmberg, 2011). I svenska förhållanden kan detta möjligen kännas mindre relevant, då kvinnor ofta har ett eget arbete, men när det är nödvändigt med ett uppbrott från tidigare boendeort blir vikten av att hitta nytt arbete och boende mer angeläget, särskilt i tider av arbets- och/eller bostadsbrist (Enander & Holmberg, 2011). Javaherian, Krabacher, Andriacco och
German (2007) har visat att kvinnorna upplever oro att bli upptäckta av sin ex-partner vilket gör att de ofta känner sig tvingade att finna en ny plats att leva på där de kan känna sig säkra. Kvinnorna har gett upp stora delar av sina liv kopplat till fritidsaktiviteter och umgänge med vänner och familj (Concepcion & Ebbeck, 2005). Efter uppbrottet söker kvinnorna efter gemenskap med andra som haft liknande upplevelser, dels för att få men också för att ge stöd. De försöker även att laga gamla relationer med familj och vänner (Humbert, Bess, & Mowery, 2013; Javaherian et al., 2007). Inom arbetsterapi har författarna däremot inte funnit någon forskning som berör tiden under förhållandet eller forskning som beskriver kvinnor som inte har behov av kvinnojourens stöd för att klara sitt boende.
2.2 Våldet och konsekvenserna
Inom sociologin har en beskrivande modell tagits fram som förklarar hur våldet successivt kan ta över en relation. Denna modell är idag etablerad och används i såväl forskning som praxis i arbete med utsatta kvinnor. Modellen kallas normaliseringsprocessen (Lundgren, 2012). Modellen var först framtagen 2004 och beskriver kvinnans anpassning till mannen utifrån tre huvudteman - förskjutning och utplåning av gränser, isolering samt växling mellan våld och värme. Centralt är att normaliseringsprocessen sker över tid där våldet och graden av isolering eskalerar och den psykiska nedbrytningen sker successivt. Ibland behövs inte längre våldet, vetskapen om det räcker för att kvinnan skall rätta sig efter mannen krav. Normaliseringen av våldet är en konsekvens av mannens agerande och kvinnans överlevnadsstrategier. Aktivitetsforskningen har ingen modell för att specifikt beskriva utsatta kvinnors situation. Däremot har Matuska och Christiansen (2008) föreslagit en modell för god livsstilsbalans som beskrivs mer ingående nedan. I relation till modellens teman diskuteras hur normaliseringsprocessen inverkar på kvinnans livsstilsbalans.
Det första temat i modellen för god livsstilsbalans behandlar biologisk hälsa och kroppslig säkerhet. Som ett hot mot hälsa beskrivs särskilt stress (Matuska & Christiansen, 2008). Utsatta kvinnor lever under stress såväl som risk för kroppslig skada (Lundgren, 2012). Modellens andra tema lyfter vikten av belönande och bekräftande sociala relationer (Matuska & Christiansen, 2008). Som normaliseringsprocessen beskriver så berövas kvinnorna sociala kontakter utanför förhållandet och relationen med förövaren är inte heller bekräftande och belönande på ett sunt vis då den kärlek och bekräftelse som visas varvas med psykisk nedbrytning (Lundgren, 2012). Matuska och Christiansens (2008) tredje tema handlar om
vikten att uppleva lagom mängd utmaningar och möjlighet att känna intresse och kompetens. Lundgren (2012) beskriver att kvinnor som har ett arbete att gå till kan få viss tillfredsställelse där, men möjligheten att delta i fritidsaktiviteter som bejakar dessa behov kan ses som mycket små som en följd av att den typen av aktiviteter inte tillåts av mannen. Att skapa mening och positiv personlig identitet är det fjärde temat som specificeras av Matuska och Christiansen (2008) vilket skulle kunna beskrivas som den totala motsatsen till resultatet av Lundgrens beskrivning av normalisering (2012) vars konsekvens är att kvinnans självkänsla och identitet undantrycks och hon tar över mannens negativa syn på henne. Hon anser sig då vara värdig av den behandling hon får. Det sista temat i modellen för livsstilsbalans lyfter möjligheten att styra över sin egen tid för att kunna lägga tid och energi på önskade aktiviteter. Det vill säga friheten att prioritera hur tid och energi fördelas till olika vardagliga aktiviteter för att även kunna lägga tid och energi på aktiviteter med självbelönande, lek och rekreation som huvudsakligt värde (Matuska & Christiansen, 2008). Detta är en möjlighet som våldsutsatta kvinnor till stor del saknar (Lundgren,2012).
2.3 Tidsperspektiv och kategorisering av aktiviteter och aktivitetsvärde
Aktivitet är centralt inom arbetsterapi och arbetsterapeutiska modeller beskriver och delar in aktivitet på lite olika sätt. Författarnas val att basera arbetet på ValMO-modellen är gjort utifrån dess kategorisering av aktiviteter, aktivitetsvärde samt kopplingen till aktiviteter utifrån ett tidsperspektiv (Erlandsson & Persson, 2014). ValMO har grupperat aktiviteter, beskrivit aktiviteters värde samt i vilka tidsperspektiv de äger rum. Aktiviteten står alltid i relation till personen som utför uppgiften och miljön den utförs i. Med hjälp av sambanden kan arbetsterapeuter analysera individers aktivitetsmönster. Erlandsson och Persson (2014) menar att människor behöver en variation av aktiviteter där de kan känna lagom utmaning, uppleva flera värdedimensioner och ha möjlighet att tidsmässigt styra över och prioritera mellan aktiviteter för att ge plats även för vila.
ValMO beskriver tre olika interaktiva tidsperspektiv utifrån vilka man kan betrakta aktivitet. Makroperspektivet ser till en människas livsförlopp och hela den repertoar av aktiviteter som hon har utfört under sitt liv. Viktiga aktiviteter följer ofta en person genom livet medan andra försvinner. Mesoperspektivet beskriver vardagliga sammanhang och i mikroperspektivet beskrivs utförandet av de enstaka aktiviteternas delhandlingar (Erlandsson & Persson, 2014).
Fyra aktivitetskategorier: skötsel, arbete, lek och rekreation beskrivs i ValMO-modellen. Värdet av en aktivitet kan vara konkret, sociosymboliskt eller självbelönande, eller en kombination. Det konkreta värdet beskriver resultatet av görandet eller aktiviteten. Det kan innebära en tillfredsställande produkt som förbättrar eller utvecklar en ny förmåga. Ofta är detta arbets eller skötsel aktiviteter. Det konkreta resultatet av en aktivitet som gjorts för att undvika något i stunden men som på sikt har negativa konsekvenser beskrivs som falskt konkret värde. Det sociosymboliska värdet kan beskrivas på tre nivåer: personlig, sociokulturell och universell nivå. En aktivitets värde för individen är unikt, samtidigt kan en aktivitet sägas ha ett visst värde utifrån dess specifika, kulturella, sammanhang. Somliga aktiviteter kan även sägas ha samma värde oavsett kultur. Det självbelönande värdet innebär aktiviteter som ger glädje och njutning, till exempel lek eller rekreation (Erlandsson & Persson, 2014).
3 Studiens område
3.1 Problemformulering
Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett stort samhällsproblem som drabbar kvinnor i alla åldersgrupper och på alla nivåer i samhället. Det påverkar kvinnans hälsa och möjligheter att utföra och vara delaktig i olika aktiviteter. Då valet av aktiviteter är en viktig förutsättning för att uppleva mening i livet skulle mer kunskap om dessa kvinnors vardag, med koppling till arbetsterapeutisk teori, förhoppningsvis kunna bidra till bättre stöd och hjälp till kvinnorna.
3.2 Syfte
Syftet med studien var att med hjälp av ValMO-modellen beskriva förändringar i kvinnors aktivitetsmönster till följd av mäns våld i nära relationer.
3.3 Definition och avgränsning
Nära relation definieras som att ha, alternativt har haft, ett partnerförhållande med en flickvän, pojkvän, hustru eller make, oberoende av om parterna är sammanboende eller ej (Brå, 2016). I detta arbete kommer författarna att skriva om offer och förövare i termer av kvinnan och mannen eller hon och han, då den heterosexuella parrelationen är den dominerande. Dessutom visar statistik från Brå (2016) att det våld som drabbar kvinnor är grövre och mer upprepat än det våld som drabbar män inom definitionen för våld i nära relationer. Författarna är dock införstådda med att våld i nära relationer även finns i samkönade relationer och kan drabba
personer som inte identifierar sig som kvinna eller man (Enander & Holmgren, 2011). Våld i nära relationer definieras enligt Socialstyrelsen (2017) ofta som ett mönster av handlingar som kan vara allt ifrån subtila handlingar till grova brott. Där ingår fysiskt, psykiskt och sexuellt våld samt social och materiell/ekonomisk utsatthet.
4 Metod
Metoden som använts i denna litteraturstudien är en kvalitativ innehållsanalys, där fokus är att beskriva variationer genom att urskilja skillnader och likheter i textinnehåll. Skillnaderna och likheterna samlas som kategorier och teman på olika tolkningsnivåer och i varje text finns ett manifest innehåll och ett latent budskap. Det manifesta innehållet behandlar det uppenbara innehållet och formuleras på en beskrivande nivå som kategorier, medan det latenta budskapet behandlar det underliggande budskapet och formuleras på en tolkande nivå som teman. Det är mycket viktigt att ingen data som besvarar syftet utesluts för att det saknas en passande kategori, eller att data passar in i flera kategorier (Graneheim & Lundman, 2012).
4.1 Urval
Fyra svenska självbiografier valdes ut efter inklusionskriterierna att de skulle vara skrivna och självupplevda av en kvinna och att tiden innan och efter uppbrottet från en relation med en man som präglats av våld var beskrivet. Exklusionskriterier var att böckerna inte fick beröra hedersvåld samt vara skrivna i prosaform. Författarna har gjort ett aktivt val att använda berättelser från svenska kvinnor för att med trovärdighet kunna reflektera kring sociokulturella faktorer. Författarna hade också en önskan om att fånga en bredd av kvinnor utifrån ålder, sysselsättning, utbildningsnivå samt socioekonomiska förhållanden. Vidare ansåg författarna att det var önskvärt att fånga upp berättelser från kvinnor som var i behov av skydd på kvinnojour och kvinnor som själva haft möjlighet att ordna eget boende.
4.2 Datainsamling
Via Google gav en sökning på “självbiografi” och “våld i nära relationer” träffar hos Adlibris och Bokus. Utifrån beskrivning av böckerna på Adlibris och Bokus har författarna sedan uteslutit de böcker som uppenbart inte uppfyllt ställda inklusionskriterier. Författarna har därefter sökt vidare i bibliotekens databas Libris på de böcker som möjligen kunde uppfylla ställda inklusionskriterier. Sökningen har skett under tidsperioden 2018-01-22 till 2018-01-24. Tillgängliga böcker har författarna sedan granskat både gemensamt och var för sig för att bedöma om de uppfyllt inklusionskriterierna. Innehållsförteckning och genomläsning av
enstaka kapitel och i vissa fall hela böcker har krävts för att välja ut lämpliga självbiografier. Totalt granskades 12 titlar, se bilaga 1. och av dessa valdes slutligen 4 böcker ut.
Det slutgiltiga urvalet gjordes för att täcka in ett spektrum av kvinnor med olika socioekonomisk bakgrund, olikhet i utbildningsnivå, innehavande av lönearbete och om de hade barn med sin förövare samt om de behövt stöd i form av kvinnojourer och rättsligt skydd såsom kontaktförbud, kvarskrivning (Skatteverket, 2017). Slutligen valde författarna dessa böcker, se tabell nr 1.
Tabell nr 1. För beskrivning av böckerna se bilaga 2.
Titel Författare Utgivningsår
“En vacker dag lämnar jag honom” Maria Blomqvist 2014
“Den oslagbara” Maria
Carlshamre
2006
“Det ska bli ett sant nöje att döda dig” Magdalena Graaf 2006 “Kvinnofridsmyten - får vi be om största möjliga
tystnad”
Kristina Loveby 2015
4.3 Analys av data
Författarna har var för sig läst igenom böckerna för att minska risken att tappa viktig information utifrån syftet med arbetet. Under läsningens gång har författarna plockat ut meningsenheter som svarar mot studiens syfte. En meningsenhet är en meningsbärande del av texten som kan utgöras av ord, meningar och stycken av text som passar ihop genom sitt innehåll och sammanhang (Graneheim & Lundman, 2012). Författarna har dessutom noterat om aktiviteten skett under förhållandet eller efter för att kunna avgöra om det kunde finnas en tidsaspekt på kvinnornas aktivitetsmönster. Alla meningsenheter har sedan färgkodats utifrån ursprungskällan och samlats i ett dokument. Inför analysen har författarna kondenserat längre meningsenheter till kortare i form av koder där innebörden kvarstår (Graneheim & Lundman, 2012). Författarna har sedan gemensamt analyserat materialet och använt sig av ValMOmodellens värdetriad som ett raster. Aktiviteter har analyserats med avseende på deras huvudsakliga syfte och utifrån det har författarna dragit slutsatser om vad aktiviteten hade för
ärde för kvinnan - konkret, självbelönande eller sociosymboliskt, eller en kombination av dessa. Meningsenheterna har grupperats utifrån liknande innebörd. För exempel se tabell nr. 2. En viktig aspekt under analysen har varit att båda författarna läst allt material. De har därför tillsammans kunnat diskutera tankar om innehåll utifrån helheten i böckerna.
Tabell nr. 2. Exempel på hur författarna arbetat med meningsenheter, kodning och kategorisering.
Meningsbärande enhet Kondensering Kod Kategori Tema
Jag hamnade på sjukhus vid flera tillfällen. Då ljög jag för personalen om vad som hade hänt .s,27 U Loveby, 2015
Ljög för
sjukhuspersonalen
Döljer våldet Dölja genom att inte berätta
Dölja effekten av våldet
Jag rusade ut i hallen för att svara innan
signalerna väckte honom. s.81, U Graaf, 2006
Sprang för att hinna innan han vaknade
Undvika negativa konsekvenser Anpassning till mannen Att anpassa sig till miljön 4.4 Etiska reflektioner
Etiska krav som skall tas hänsyn till vid urvalet av försökspersoner till en undersökning är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet. Det innebär att försökspersonen ska informeras om projektet på ett begripligt vis, den ska själv bestämma om den vill delta, alla uppgifter som har lämnats in under undersökningen ska behandlas så konfidentiellt som möjligt och uppgifterna får enbart användas för forskningsändamålet (Olsson & Sörensen, 2011).
Då författarna av studien valt att beröra en utsatt grupp i samhället har offentligt publicerat, självbiografiskt, material valts ut istället för att genomföra intervjuer. Genom att göra detta förutsätts att författarna till självbiografierna är införstådda med att andra tar del av deras berättelse, att risken för etiskt dilemma är relativt låg och att det inte finns samma behov av avidentifiering av materialet. Det är dock fortfarande viktigt att materialet återges och tolkas korrekt. Vid tveksamheter kring en händelse har författarna diskuterat sina ståndpunkter och tillsammans kommit fram till det mest troliga.
Då arbetsterapeutisk forskning om våld i nära relationer är begränsad blir det extra viktigt att bidra med kunskap. På så vis bidrar denna studie till ämnet arbetsterapi.
5 Resultat
Analysen genererade fyra teman och sju underkategorier (se figur nr. 1). Gemensamt för alla teman är att tidsperspektivet avspeglar sig på olika sätt. Tidsperspektivet blir på så sätt den referensram som författarna har använt för att beskriva innehållet i temat.
Figur nr.1 Teman och kategorier.
Teman och kategorier 5.1 Normalt och ändå inte
Hemska saker förekommer i förhållanden som präglas av hot och våld. Våldet kan dock variera i intensitet och det förekommer även bra perioder som är nästan som vilken vardag som helst, i vilket förhållande som helst. Våldet kommer succesivt och början på förhållandet är bra, eller till och med himlastormande och passionerat under förälskelsen. Det varierar hur snabbt våldet kommer in i bilden, men även när våldet har börjat kan det förekomma lugnare perioder då kvinnan har möjlighet att sänka garden något. Hotet om våld finns där ändå och kastar en skugga över vardagen. Dessa perioder av normalt familjeliv är också något som gör det svårt för kvinnan att lämna när det är tufft eftersom hon vet hur fint och bra det kan vara vilket
Normalt och ändå inte Anpassning till omgivande miljön Anpassning till mannen Anpassning till system Dölja effekten av våldet Dölja genom att inte berätta Dölja skada på person och egendom
Söka och erbjuda hjälp Söka hjälp privat Söka professionell hjälp Hjälpa andra utsatta
beskrivs av kvinnorna. Två av kvinnorna har haft arbeten där de varit framgångsrika och de har kunnat fortsätta arbeta trots allt.
Alla kvinnor i studien har barn, om än inte med den som misshandlar, och i flera av berättelserna tar skötseln av barnen upp en stor del av vardagen och har även involverat sjukhusvård och andra kontakter med läkare, myndigheter och skola. Dessa aktiviteter har de kunnat ägna sig åt utan att deras män styrt eller straffat i någon större utsträckning. Egenvård har däremot prioriterats bort, både under förhållandet och tiden efter, vilket bland annat resulterat i kraftig viktnedgång. Flera av kvinnorna beskriver att de har förfallit.
Normalitet är också det som eftersträvas efter uppbrottet. Det innebär att söka boende och arbete för att kunna bli självständig och hantera ekonomin, alternativt söka de bidrag som finns för att kunna börja om. Det innebär också att skapa förutsättningar för ett gott föräldraskap och att återuppta kontakt med vänner och familj. Strävandet efter att kunna känna trygghet och självständighet är det som drivit kvinnorna i biografierna även om det tagit sig flera olika uttryck beroende på deras förutsättningar.
Ingen av de kvinnor författarna har studerat har varit helt isolerade, visst umgänge med vänner och kollegor har varit möjligt. Dock har boendet på jourer kraftigt begränsat kvinnornas möjligheter att hålla kontakt med släkt och vänner vilket upplevts negativt.Efter tiden på jourer har de sedan prioriterat att återknyta till dessa kontakter. Kvinnorna berättar sällan om självbelönande aktiviteter och när de nämns är det som att det är en ovanlighet. Kvinnorna nämner också glädjefyllda aktiviteter som bakning tillsammans med barnen, att skriva dagbok och intresse för djur som de varit tvungna att ge upp och därefter saknat. Även efter att de lämnat förhållandet är det ovanligt att de gör något för sig själva och det är nästan som att de skäms om de gör det. Gör de saker som känns meningsfulla gör de det för andra än sig själva och upplever på så sätt ändå viss självbelöning. Ur ett tidsperspektiv är lek och rekreationsaktiviteter och självbelönande aktiviteter det sista som kommer tillbaka efter att övriga saker har ordnat sig.
5.2 Anpassa sig till omgivande miljön
Kvinnan behöver anpassa sig på flera sätt. Till en början är mannen kvinnans fokus för anpassning. Senare krävs framförallt anpassning på olika sätt till de stödjande system som finns.
5.2.1 Anpassning till mannen
För att undvika negativa konsekvenser från mannen anpassar sig kvinnorna i vår studie på flera vis. De sköter bland annat hemmet ytterst noggrant genom städning och matlagning för att mannen inte ska kunna finna några fel och använda det som ursäkt för att ta ut sin ilska på dem .
“Jag gjorde allt jag kunde för att inte ge honom en anledning att bli arg på mig. Jag dammsög fem gånger om dagen och lagade hans favoritmat.” (Graaf, 2006, s. 66)
De tassar på tå runt mannen, eller smyger undan, eller skyndar till exempel för att ta telefonen innan signalerna hinner väcka hans ilska. Det beskrivs även att kvinnorna på olika sätt måste bevisa att de faktiskt har gjort vad de säger att de gjort och redogöra för kontakter i sin telefonbok eller att mannen kontrollerar om kvinnan har ringt när han sagt att hon inte får. Flera av dem beskriver hur de upprepade gånger har lämnat fester då mannen börjat dricka och de känner igen varningstecken. Inför mannen beskriver de möten med andra människor som ointressanta i försök att reducera svartsjuka. Umgänget med familj och vänner blir allt mer begränsat. Efter förhållandet tvingas flera av kvinnorna i studien att till viss grad fortsätta att anpassa sig till mannen eftersom de har gemensam vårdnad om barnen. För ett par av kvinnorna innebär det att de måste bosätta sig i närheten av honom, medan det för de andra kvinnorna istället innebär att just inte bosätta sig i närheten av mannen. Den gemensamma vårdnaden var problematisk. När mannen inte var en god förälder behövde kvinnan undsätta på olika vis. Kontakt med mannen i samband med vårdnaden ledde till att en kvinna åter hamnade i ett slags förhållande med mannen. Den enda kvinnan i studien som inte hade barn med sin förövare uttryckte att det var en lättnad då hon kunde kapa banden till mannen.
5.2.2 Anpassning till system
På väg ur förhållandet tvingas två av kvinnorna att flytta mellan flera kvinnojourer. Från att ha haft ett eget hem, tvingas de växla mellan olika boenden där de tillbringar stor del av tiden tillsammans med sina barn på rummen de tilldelats. Kvinnornas ekonomi är begränsad och tillhörigheterna de fått med sig få. Då de inte vet hur länge de ska behöva leva på sina knappa tillgångar är de ytterst sparsamma med inköp. De har inte längre ett eget kylskåp de kan fylla utan ska dela kök, såväl som badrum med andra kvinnor.
“Vattnet i det gemensamma badrummet, som ska delas på ett tjugotal kvinnor, går inte ens att få ljummet.” (Loveby, 2015, s.118)
För kvinnorna i studien som tvingades att leva på många olika jourer blev det snart uppenbart att det rörde sig om förvaring och att det inte fanns några konkreta planer på hur deras situation skulle lösas. De beskrev en isolering, där stor del av tiden gick ut på att stanna på rummet utan någon som helst aktivitet under lång tid.
Att vistas utomhus är ibland inte ett alternativ då risken för att bli upptäckt anses alltför stor. Behov av personligt skydd från samhället, kan komplicera åtkomsten till bidrag och barnomsorg (Skatteverket, 2018) vilket försvårar etablering på ny ort samtidigt som behovet av att etablera sig på en ny ort kan vara stort. Gemensam vårdnad i kombination med personskydd kan vara särskilt problematiskt då regelverket kring vårdnad kräver tillstånd från den andra vårdnadshavaren vid bland annat flytt. Två av kvinnorna i studien kan själv ordna boende och deras situation är mer stabil, inga konstanta uppbrott eller behov av flykt med kort varsel. Deras ekonomiska förutsättningar är också bättre då de har kunnat behålla och även utveckla sina arbeten trots misshandeln. De beskriver också hur en stor del av vardagen påverkas av att ha kontakter med myndigheter och rättsväsende. Möten, telefonkontakter och väntan på att bli kontaktad beskrivs som frustrerande och utelämnande.
5.3 Dölja effekten av våldet
Kvinnorna döljer på olika sätt misshandeln och konsekvenserna av misshandeln för omgivningen. Döljandet har ett huvudsakligt syfte i att upprätthålla egen värdighet då medgivande om situationen är förknippat med skuld och skam.
5.3.1 Dölja genom att inte berätta
Genom att inte berätta för sina anhöriga, främst föräldrar och syskon, menar kvinnorna att de skonar dem från oro samt skyddar dem från partners ilska. I de fall som sjukhusvård varit nödvändig förekommer rena lögner om orsaken till sjukhusbesöket. Vänner fick en viss inblick i förhållandet men bara så mycket som kvinnorna var bekväma med att dela och på en sådan nivå att vännen eller vännerna skulle ställa upp med hjälp vid behov. Kvinnorna har varit med på sociala tillställningar när så förväntats, till och med efter separationen, för att dölja sprickan i förhållandet. Kvinnan är delaktig i att skapa en fin fasad vilket tycks fungera då stor förvåning uttrycks när kvinnan lämnat mannen och gjort en polisanmälan. De har ju ansetts vara ett så perfekt par.
5.3.2 Dölja skada på person och egendom
När hoten och våldet tagit sådana uttryck att skada skett på egendom, till exempel sönderslagna möbler eller skada på fasta föremål i hemmet har kvinnorna gjort sitt bästa för att dölja. Städa upp, göra fint igen, dölja trasiga väggar med möbler eller tavlor är exempel som lyfts.
“Jag försökte på alla vis dölja för mina föräldrar vad som försegick i vår lägenhet.” (Graaf, 2006, s. 63)
De som haft mer ekonomiska medel har lagt tid på att skapa ett snyggt hem som också varit en del av den fasad som dolt missförhållandet. Skada på sig själva har kvinnorna dolt med hjälp av kläder och smink. Ofta har skadorna varit placerade så att kläder kunnat dölja. I vissa fall har scarfs eller solglasögon kompletterat när blåmärken funnits på hals och i ansikte.
Det var tydligt allt genom kvinnornas berättelse att behovet av hjälp fanns i större eller mindre utsträckning genom hela förloppet. Hur väl kvinnorna än anpassade sig så fortsatte männens hot och våld att eskalera och behovet av hjälp ökade med tiden men någon slags kulmen kring beslutet att ta sig ut ur förhållandet. Behovet av hjälp och stöttning fortsätter även efter uppbrottet så kvinnorna är fortsatt i en utsatt situation. Kvinnorna har vänt sig såväl till professionella som till vänner, familj och grannar för hjälp i varierande grad.
5.4 Att söka och erbjuda hjälp
Det var tydligt allt genom kvinnornas berättelse att behovet av hjälp fanns i större eller mindre utsträckning genom hela förloppet. Hur väl kvinnorna än anpassade sig så fortsatte männens hot och våld att eskalera och behovet av hjälp ökade med tiden men någon slags kulmen kring beslutet att ta sig ur förhållandet. Behovet av hjälp och stöttning fortsätter även efter uppbrottet så kvinnorna är fortsatt i en utsatt situation. Kvinnorna har vänt sig såväl till professionella som till vänner, familj och grannar för hjälp i varierande grad.
5.4.1 Söka hjälp privat
Genomgående sökte kvinnorna i studien hjälp och stöd bland vänner och familj, under tiden i förhållandet, på väg ur och efter. Stödet varierar i grad och rör sig om allt från ett samtal till att i det akuta skedet komma till undsättning. En kvinna beskrev hur närvaron av en väninna till synes lugnade hennes partner, därför kom ofta en vän med barn i samma ålder över och de kunde sitta och se på barnen leka i relativt lugn. I samband med uppbrottet har vänner och familj ställt upp med hjälp att fly, en temporär tillflyktsort och stöttning med pengar. Vänner och familj ställer också upp som vittnen vid rättegång. När situationen blivit mer stabil har
vänner och familj hjälpt till med flytt, stöttning i vardagen, barnvakt och som någon att tala med. Under tiden på jourer har andra kvinnor fungerat som ett stöd och möjligheten att prata med de som upplevt liknande saker har värderats högt.
5.4.2 Söka professionell hjälp
Flera kvinnor berättar att de under förhållandet sökt hjälp hos olika professioner. Ett par kvinnor berättar hur de på olika sätt försökt att hitta långvariga lösningar på våldet genom att initiera familjeterapi eller att mannen deltagit i program för utövare av våld.
“Jag hade naturligtvis också behövt hjälp, men jag lade all kraft på att söka hjälp till honom. För skulle han bara skärpa till sig och få hjälp skulle allt bli bra, trodde jag.” (Blomqvist, 2014, s.49)
En kvinna hade under en längre period regelbundna samtal med både kvinnojouren för rådgivning men också hos en traumaspecialiserad terapeut, ett initiativ som kom via kvinnans arbetsgivare. Ingen av de andra kvinnorna sökte hjälp för egen del under förhållandet. Efter förhållandet förekom fortsatt stöd från terapeut. På väg ut ur förhållandet berättar en kvinna att som en del av sina förberedelser hade hon ett anonymt möte med en polis för att vara förberedd på vad som skulle komma av en polisanmälan. Det är också efter uppbrottet som kontakt med, och hjälp, från myndigheter, jourer och rättsväsendet intensifieras. Målsägandebiträde nämns särskilt som en trygg kontakt för kvinnan under rättsprocessen. I den utsträckning som engagerad personal funnits till på jourer har det beskrivits som ett viktigt stöd. Allt från samtal, till hjälp med inköp, en stunds barnvakt och att sköta kontakter har gjort att kvinnorna berättar om denna personal med värme.
5.4.3 Hjälpa andra utsatta
För alla kvinnor i studien har det varit viktigt att hjälpa andra utsatta. Under tiden på kvinnojourerna kunde det röra sig om att passa andra kvinnors barn, lyssna till kvinnornas berättelser eller hjälpa till att sköta deras sår. I gruppterapi gavs också en känsla av att genom delande av erfarenheter kunde kvinnorna både ge och få hjälp.
Tre av kvinnorna valde efter förhållandet att engagera sig på olika vis för att hjälpa just utsatta kvinnor. En arbetade som volontär på en kvinnojour, en annan valde den politiska banan och den tredje bedriver idag en verksamhet som erbjuder skyddat boende för kvinnor och föreläser om våldet.
6 Diskussion
6.1 Resultatdiskussion
6.1.1 Kvinnans förändrade aktivitetsmönster över tid
Författarna har kunnat se skillnader i aktivitetsmönster i olika faser av förhållandet. Återigen finns brister i det vetenskapliga underlaget för tiden i förhållandet, men från uppbrottet och framåt finns forskning som är överensstämmande med fynden i denna studie.
Kvinnornas aktivitetsrepertoar krymper med tiden i förhållandet och i relation till aktivitetsvärde är aktivitetsmönstret efter anpassning fattigt på lek och rekreation. Även under tiden direkt efter uppbrottet ligger fokus på att klara vardagens aktiviteter och inte på självbelöning. För hälsa och välbefinnande är det viktigt med rätt mängd aktiviteter med varierande värde (Erlandsson & Persson, 2014; Wagman, Håkansson, & Björklund, 2012). I ValMO-modellen nämns aktiviteter som skapar värde under hela livet som delar i ett makromönster. I den mån som kvinnorna beskrivit delar av sina liv före och efter förhållandet ser författarna ett mönster. Aktiviteter som kvinnorna pratar om som glädjefyllda och som de gjort för sin egen skull, ofta också förknippade med barndomsminnen, är aktiviteter som kvinnorna uttrycker tillfredsställelse över att de kan återgå till efter att ha tvingats låta bli under förhållandet.
Mannens våld mot kvinnan och den stress det utsätter kvinnan för i kombination med en begränsning av hennes sociala umgänge innebär en direkt förskjutning av livsstilsbalansen till det sämre. Kvinnans nya aktivitetsmönster, som är en anpassning till mannen och försök att dölja våldet, förskjuter livsstilsbalansen ytterligare till det sämre. Enligt Lundgren (2012) är det typiska förloppet att våldet eskalerar, vilket också är något som författarna har kunnat följa i samtliga berättelser. Att efter förhållandet få hjälp och stöd att ta itu med vardagliga aktiviteter, skapa mål för framtiden, empowerment samt fysisk aktivitet har visat ge effekt på självskattad förmåga att klara av dagligt liv (Javaherian-Dysinger, et.al., 2016; Concepcion & Ebbeck, 2005) och ger möjlighet att skapa nya hälsosamma aktivitetsmönster och därmed också förbättra livsstilsbalansen. Efter förhållandet förbättras situationen med tiden och behovet av stöd varierar från större till mindre, något som Helfrich et.al., (2008) visade att både kvinnor och jourpersonal anser. Författarna har sett att när kvinnorna börjar må bättre och färre begränsningar finns återtar de successivt ett aktivitetsmönster som är mer normalt för den kultur
de lever i, vilket inkluderar även sociala kontakter och aktiviteter som skapar positiv mening för kvinnorna samt möjlighet att styra över sin egen tid. Då kvinnan inte heller löper samma risk för kroppsskada längre, kan hennes livsstil närma sig det som Matuska och Christiansen (2008) lyft som kriterier för en god livsstilsbalans.
6.1.2 Miljön som hindrar eller stödjer
Författarna har identifierat hur både den fysiska såväl som sociala miljön kan begränsa men också stötta kvinnorna på olika vis. Det är främst under tiden i förhållandet som mannen orsakar begränsningarna men också på väg ur förhållandet och tiden efter. För de två kvinnor i studien som tvingades att fly och flytta mellan jourer fungerade den nya miljön både som hinder och stöd. Att ha barn påverkar också kvinnornas situation och det kan vara både positivt och negativt.
Mannen
Mannen manipulerar på olika vis hur kvinnan ska förhålla sig till sin omgivning. Det kan röra sig om det som sker inom hemmets fyra väggar eller exempelvis det som sker från hemmet till affären (Cage, 2007), något som även kvinnorna i studien ger uttryck för. Concepcion och Ebbeck (2005) berättar hur kvinnorna på olika vis distanserade sig från vänner och familj och slutade att göra saker för sin egen skull vilket är något författarna också kunde se i sin studie. På väg ur förhållandet kan mannen fortsätta att begränsa kvinnan genom att hon tvingas hålla sig undangömd och bo på jourer vilket beskrivs mer ingående nedan. Tiden efter förhållandet kan för de kvinnor som delar på vårdnaden av barnen innebära begränsningar då hon måste bosätta sig i närheten av mannen och fortsätta att förhålla sig till honom. För de kvinnor som inte har barn med mannen, kan det istället innebära att de känner sig tvingade att bosätta sig långt ifrån för att känna trygghet (Javaherian, et.al., 2007).
Jourer
Gorde, Helfrich och Finlayson (2004) lyfter att miljön på jourer ofta är kaotisk; med många människor på begränsad yta och hög ljudvolym. Kvinnorna i studien delar kök såväl som badrum med många andra kvinnor och en av dem berättar om hur det ibland bara fanns kallvatten att duscha i. Gorde et.al, (2004) beskriver att kvinnorna ofta har väldigt lite tillhörigheter och knappa ekonomiska resurser för att kunna ta hand om sig själva, vilket känns igen hos kvinnorna i studien. Vidare beskriver Gorde et.al, (2004) att den instabila boendesituationen leder till att kvinnorna upplever väldigt liten kontroll, något som kan leda
till olika former av psykisk ohälsa. McNulty, Crowe, Kroening, VanLeit och Good (2009) har beskrivit hur kvinnorna behöver anpassa sig till de andra på jourerna men också jourens rutiner för att kunna delta i stödprogram. Javaherian el.al (2007) beskriver hur flera kvinnor använde sig av copingstrategier för att handskas med situationen på jouren, till exempel att sova mycket, vilket lättade på stressen och obehaget men sköt upp de faktiska problemen. Miljön på jourerna innebar dock inte enbart begränsningar för kvinnorna. Den kunde också fungera som stöd och hjälp för att klara av vardagliga aktiviteter och sätta upp långsiktiga mål (Gorde, el.al, 2004). Javaherian et.al. visade 2007 att stödet kom från personal men också andra kvinnor på jourerna som med liknande erfarenheter hade förståelse för situationen vilket styrktes 2013 av Humbert, Bess och Mowery. Detta känns igen hos kvinnorna i studien, även om just stödet från personalen varierar väldigt mellan jourerna. Kvinnorna berättar om hur de fått hjälp med barnen vilket gett dem möjlighet att vila och hur de blivit lyssnade till och sedda.
Barnens påverkan
Barn är en faktor som både kan utgöra hinder och vara en motivation för kvinnorna vid uppbrott från den destruktiva relationen. Barn kan vara en bidragande orsak till uppbrottet eftersom kvinnorna får en känsla av att de förtjänar ett bättre liv för sig och sina barn. Att ha barn kan också vara en motivation till att ta hand om sig själv för att kunna finnas där för sina barn (Javaherian, et.al., 2007). Slutligen inger barn hopp och inspiration om en framtid (Humbert, et.al., 2013). Att ha gemensamma barn med den misshandlande mannen kan innebära delad vårdnad eller bråk om vårdnaden. Det kan vara en stressor som försvårar för kvinnan att känna sig fri (Javaherian, et.al., 2007). Kvinnor som har barn spenderar mindre tid på rekreativa aktiviteter än barnlösa och kvinnor på jourer spenderar mindre tid på rekreativa aktiviteter jämfört med kvinnor i ett stabilt eget boende (Javaherian, et.al., 2007; McNulty, et.al., 2009). Förutom att handskas med sina egna psykiska problem behöver kvinnorna också handskas med sina barn och de problem som kan ha drabbat dem som en följd av situationen. Det är en faktor som bidrar till stress hos kvinnorna (Javaherian, et.al., 2007). Hos kvinnorna i studien kan det kännas igen att barnen tar mycket tid och energi samtidigt som de beskrivs vara en drivkraft att göra situationen bättre för sitt eller sina barn snarare än för sig själva. Att inte ha barn med mannen gör det lättare att säga upp all kontakt.
6.1.3 Sociokulturell värdering av aktiviteter
ValMO-modellen (Erlandsson & Persson, 2014) lyfter att en aktivitets värde är subjektivt utifrån individen. Dock påverkas individ och observatör av sociokulturella föreställningar om
en aktivitets värde, det vill säga det sociosymboliska värdet. Författarna har gjort valet att göra en latent tolkning av händelser i kvinnornas berättelser utifrån ordval och frasering för att försöka förstå kvinnans känsla och motiv till aktivitet i en given situation. Den tolkning som författarna har gjort om kvinnans upplevelse jämförs sedan med en sociosymbolisk värdering av aktiviteten. Något som författarna upptäckte vid jämförelsen var att kvinnorna ibland utför aktiviteter som ur svensk kultur generellt ser bra ut i andras ögon som en del av att dölja våldet. Att visa upp sig socialt som ett välfungerande par var en sådan typ av aktivitet. I de fall ekonomin tillåtit har fokus lagts på att ha en fin bostad, när så inte varit möjligt har ändå välstädade hem och att på olika sätt laga eller dölja skador varit viktigt.
6.2 Metoddiskussion
De olika abstraktions- och tolkningsnivåer som använts för att bearbeta materialet har inte varit helt problemfria. Författarna insåg att en analys som skulle lägga alltför stor betoning på det manifesta innehållet riskerade att utelämna viktiga delar ur kvinnornas berättelser. Materialet skulle ha blivit mindre rikt på nyanser och som Graneheim och Lundman (2012) skriver kan ett alltför textnära arbete innebära att helheten går förlorad i en alltför detaljerad kodning. Genom att istället tillåta en mer tolkande ansats ökar förutsättningarna för att upptäcka sammanhang och mönster vilket underlättar kategorisering och tematisering. Samtidigt upplevde författarna att det i omgångar var svårt att formulera teman och kategorier då det fanns material som ansågs passa in på flera ställen.
Förförståelsen, det vill säga uppfattningen som forskaren har av det fenomen som undersöks (Graneheim & Lundman, 2012), inkluderar det arbete som författarna har gjort inför skrivandet av uppsatsen i form av läsande av vetenskapliga artiklar, rapporter och facklitteratur. Den bygger även på litteratur och diskussioner om mäns våld mot kvinnor som lyfts i media och som bedrivits i diskussion med andra på grund av personligt intresse. Erfarenhet av att stå på utsidan och försöka finnas där som stöd för den utsatta finns också. Författarna valde att utnyttja förförståelsen, väl medvetna om att meningarna går isär inom forskning. Somliga anser att den bör sättas inom parentes vilket får kritik då det skulle kunna leda till att budskap som bygger på igenkänning faller bort (Lindseth & Norberg, 2004). Samtidigt är det som påverkar våra tolkningar i största utsträckning ofta omedvetet och kan därför inte sättas inom parentes (Graneheim & Lundman, 2012). Författarna har diskuterat hur den aktuella kulturens uppfattning av en aktivitets värde riskerar att medföra tolkningar från författarnas sida som eventuellt inte överensstämmer med personens värdeuppfattning. Samtidigt anser författarna
att det finns ett värde i att använda den kunskapen för att kunna göra en djupare analys av textinnehållet. Det hade varit svårare att göra en liknande värdering om författare och informanter levt i olika kulturer.
På grund av bristen på relevant arbetsterapeutisk och aktivitetsvetenskaplig forskning som beskriver aktivitetsmönster hos misshandlade kvinnor under tiden i förhållandet har författarna fått läsa mellan rader i andra studier samt använda forskning och litteratur från relaterade områden. Detta är en källa till osäkerhet i den genomförda studien. En ytterligare osäkerhet är avsaknaden av en fullständig lista över all litteratur som gav träffar på Adlibris och Bokus under sökandet efter “självbiografi” och “våld i nära relationer”. För att studien ska kunna reproduceras krävs det att metoden är tillräckligt utförligt beskriven samt att det ska kunna kontrolleras att någon viktig litteratur inte uteslutits vid bedömningen (Willman, 2016). Detta kan inte göras här. Studien saknar perspektiv från kvinnor med mer socioekonomisk utsatthet med avseende på socialt skyddsnät och eventuellt egna missbruksproblem. Författarna kan inte heller här utesluta att även det hade kunnat påverka studiens resultat.
7 Slutsats
Kvinnor som utsätts för våld i nära relationer får över tid ett begränsat aktivitetsmönster. Efter förhållandet har kvinnorna ofta dåliga copingstrategier och är i behov av hjälp och stöttning för att klara av vardagen och sätta långsiktiga mål. Med tiden blir deras situation bättre, även om vissa anpassningar kan kvarstå lång tid efter förhållandet. Resultatet som framkommer i studien stärker befintlig forskning inom området samt bidrar med kunskap om kvinnornas aktivitetsmönster även under förhållandet. Författarna saknar dock arbetsterapeutisk forskning där kvinnor får beskriva aktiviteter under förhållandet. Det saknas även forskning om de kvinnor som inte är i behov av kvinnojourer för att lösa ett akut behov av boende och skydd. Något som även blev tydligt under arbetets gång är att det behövs nordisk forskning inom området.
8 Tillkännagivande
Författarna vill tacka handledare Margareta Lilja för hennes konstruktiva kritik och vägledning under arbetets gång.
9 Referenser
Blomqvist, M. (2014). En vacker dag lämnar jag honom. Stockholm: Ordberoende. Brottsförebyggande rådet. (2016). Våld i nära relationer. Hämtat från Brottsförebyggande
rådet: https://www.bra.se/brott-och-statistik/statistik-utifran-brottstyper/vald-i-nararelationer.html den 18 12 2017
Cage, A. (2007). Occupational Therapy with Women and Children Survivors of Domestic Violence: Are We Fulfilling Our Activist Heritage? A Review of the Literature. British Journal of Occupational Therapy, 70(5), 192-198.
Carlshamre, M. (2006). Den oslagbara: [en personlig skildring av våld i kärlekens namn]. Stockholm: Bokförlaget DN.
Concepcion, R. Y., & Ebbeck, V. (2005). Examining the Physical Activity Experiences of Survivors of Domestic Violence in Relation to Self-Views. Journal of Sport & Exercise Psychology, 27, 197-211.
Enander, V., & Holmberg, C. (Red.). (2011). Hur går hon?: om att stödja misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Lund: Studentlitteratur.
Erlandsson, L.-K., & Persson, D. (2014). ValMO-Modellen: ett redskap för aktivitetsbaserad arbetsterapi. Lund: Studenlitteratur.
Gorde, M. W., Helfrich, C. A., & Finlayson, M. L. (2004). Trauma Symptoms and Life Skill Needs of Domestic Violence Victims. Journal of Interpersonal Violence, 19:6, 691708. doi:10.1177/0886260504263871
Graaf, M. (2006). Det ska bli ett sant nöje att döda dig. Stockholm: Lind & Co.
Graneheim, U., & Lundman, B. (2012). Kvalitativ innehållsanalys. i M. Granskär, & B. Höglund-Nielsen (Red.), Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård (2 uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Helfrich, C. A., & Aviles, A. (2001). Occupational Therapy´s Role with Victims of Domestic Violence. Occupational Therapy in Mental Health, 16:3-4, 53-70.
doi:10.1300/J004v16n03_04
Helfrich, C. A., Fujiura, G. T., & Rutowski-Kmitta, V. (2008). Mental Health Disorders and Functioning of Women in Domestic Violence Shelters. Journal of Interpersonal Violence, 23:4, 437-453. doi:10.1177/0886260507312942
Humbert, T. K., Bess, J. L., & Mowery, A. M. (2013). Exploring Women´s Perspectives of Overcoming Intimate Partner Violence: A Phenomenological Study. Occupational Therapy in Mental Health, 29:3, 246-265. doi:10.1080/0164212X.2013.819465 Javaherian , H., Krabacher, V., Andriacco, K., & German, D. (2007). Surviving Domestic
Violence: Rebuilding One´s Life. Occupational Therapy In Health Care, 21:3, 35-59. doi:10.1080/J003v21n03_03
Javaherian-Dysinger, H., Krpalek, D., Huecker, E., Hewitt, L., Cabrera, M., Brown, C., . . . Server, S. (2016). Occupational Needs and Goals of Survivors of Domestic Violence. Occupational Therapy in Health Care, 30:2, 175-186. doi:10.2109/0738577.2015.1109741
Lindseth, A., & Norberg, A. (2004). A phenomenological hermeneutical method for researching lived experience. Scandinavian Journal of Caring Science, 145-153. Loveby, K. (2015). Kvinnofridsmyten - får vi be om största möjliga tystnad. Lerum: Idus. Lundgren, E. (2012). Våldets normaliseringsprocess och andra våldsförståelser. Stockholm:
Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS).
Matuska, K. M., & Christiansen, C. H. (2008). A Proposed Model of Lifestyle Balance. Journal of Occupational Science, 15:1, 9-19. doi:10.1080/1447591.2008.9686602
McNulty, M. C., Crowe, T. K., Kroening, C., VanLeit, B., & Good, R. (2009). Time Use of Women With Children Living in an Emergency Homeless Shelter for Survivors of Domestic Violence. OTJR: Occupation Participation & Health, 29:4, 183-190. doi:10.3928/15394492-20090914-06
Olsson, H., & Sörensen, S. (2011). Forskningsprocessen: kvalitativa och kvantitativa perspektiv (3 uppl.). Stockholm: Liber.
Skatteverket. (2017). Skyddade personuppgifter. Hämtat från Skatteverket:
https://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/skyddadepersonuppgifter.4.18e1b10 334ebe8bc80001711.html?q=skyddad+identitet den 20 12 2017
Socialstyrelsen. (2017). Definition av våld och utsatthet i nära relationer. Hämtat från Socialstyrelsen: http://www.socialstyrelsen.se/valds-
ochbrottsrelateradefragor/valdinararelationer/valdsutovare/definition den 20 12 2017 The United Nations Entity for Gender Equality and the Empowerment of Women. (2017).
Ending violence against women. Hämtat från UN Women:
http://www.unwomen.org/en/what-we-do/ending-violence-against-women den 23 01 2018
Wagman, P., Håkansson, C., & Björklund, A. (2012). Occupational balance as used in occupational therapy: A concept analysis. Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 322-327.
Willman, A. (red.) (2016) Evidensbaserad omvårdnad: en bro mellan forskning och klinisk verksamhet. (4., [rev.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.
World Health Organization. (2017). Violence against women. Hämtat från World Health Organization:
http://www.who.int/news-room/fact-sheets/detail/violence-againstwomen den 23 01 2018
Bilaga 1
Böcker som författarna granskat utifrån uppställda inklusions- och exklusionskriterier
• “Ett liv som trasig”, Amanda Svensson
• “Kvinnomisshandel - om att börja leva igen”, Maggan Davidsson • ”Jag har inte berättat allt ”, Jessie Andersson
• ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig”, Magdalena Graaf • ”Hälsa henne att hon ska dö”, Jasmine Kara
• “En vacker dag lämnar jag honom”, Maria Blomqvist • “Kärlekens skugga”, Lou Lilja
• "Boven i mitt drama kallas kärlek", Unni Drougge • “Kvinnofridsmyten”, Kristina Loveby
• ”Utmed din gränslinje - en kvinnas berättelse om misshandel”, Kerstin Viberg • ”Om jag bara hade vetat hade jag inte insjuknat: det omöjliga är möjligt.”, Ingegerd
Bengtsson
• “Den oslagbara”, Maria Carlshamre
Bilaga 2
Presentation av utvalda självbiografier
“En vacker dag lämnar jag honom” av Maria Blomqvist, 2014
Maria arbetar på säljföretag. Hon träffar sin man och de inleder ett passionerat förhållande. Med tiden kommer svartsjukan och våldet sedan in i bilden. Våldet är brutalt och utstuderat. Maria har barn från ett tidigare förhållande men inget tillsammans med mannen som misshandlar henne. Maria kan lämna förhållandet utan att behöva bo på kvinnojour men har fått stöd av jourer på andra sätt.
“Den oslagbara” av Maria Carlshamre, 2006
Maria är framgångsrik journalist och tv-producent när hon träffar en yngre man. Utåt sett är de det perfekta paret men hemma blir han allt mer kontrollerande. Hon har ett barn från ett tidigare förhållande och tillsammans med mannen som utsätter henne för våld får hon två barn, varav ett med autism. Efter drygt tio år tillsammans lämnar Maria förhållandet och även sitt yrke. Hon engagerar sig i stället politiskt, blir vald till EU-parlamentariker i Bryssel och fokuserar på åtgärder mot mäns våld mot kvinnor.
“Det ska bli ett sant nöje att döda dig” av Magdalena Graaf, 2006
Unga Magdalena blir förälskad i den snygga och vältränade Jarmo som har ett kriminellt förflutet. Våld och hot blir snart en del av vardagen och förvärras förmodligen av Jarmos användande av anabola steroider. Jarmo driver samtidigt en liga för knarklangning och vid polisanmälan sätts Magdalena i situationen av att även behöva vittna om hans övriga kriminella förehavanden. Magdalena och Jarmo får sonen Isak och som bebis får han följa Magdalena under flykten och ett flertal boenden. Hotbilden mot Magdalena var stor, hon behövde flytta runt på jourer och hamnade till slut med fingerat namn, larmtelefoner mm i en helt annan del av landet utan att kunna ha någon kontakt med sin familj och gamla vänner.
“Kvinnofridsmyten” av Kristina Loveby, 2015
Kristina är 24 år när hon träffar Markus och kort tid in i förhållandet, som kommer att vara i över sex år, inleds våldet. Hon har två barn från ett tidigare förhållande och får ett till barn tillsammans med honom. Kristina kommer att tvingas fly med sitt lilla barn och bo på olika kvinnojourer för att undkomma våldet och hon beskriver hur samhället på olika vis brister i att skydda kvinnor och även barn. Boken delas in i två delar; Kristinas och hennes äldsta barns berättelser samt information till andra kvinnor i motsvarande situation och vilket stöd som
skulle behövas ifrån samhället. Hon driver idag ett företag som arbetar med att förebygga våld i nära relationer.