Fakulteten för lärande och samhälle Barn-Unga-Samhälle
Examensarbete i Barndom och lärande
15 högskolepoäng, grundnivåAtt skapa möjlighet till anknytning
En studie i hur pedagoger tolkar och bemöter barn utifrån anknytningsteorin.
To create ability for attachment
A study of how preschool teachers interpret and respond to children based on the theory of attachment.
FÖRORD
Ett stort tack till de pedagoger som så generöst har ställt upp och besvarat frågorna i denna studie. Även Hilma Holm på Malmö Högskola, som varit handledare, förtjänar ett stort tack för allt stöd och som bidragit till att arbetet till slut blev klart.
ABSTRAKT
Denna studie belyser och analyserar utifrån ett anknytningsperspektiv hur pedagoger uppmärksammar och stödjer barn att bli trygga på förskolan. Den utgår från ett relationellt perspektiv kopplat till Bowlbys anknytningsteori. Studien tar upp vilka barn pedagogerna tolkar som otrygga, respektive trygga, utifrån deras beteende. Den behandlar vilka metoder pedagoger använder för att skapa trygghet för barnen, samt vad de anser påverkar barns trygghet. Den metod som använts är kvalitativa semistrukturerade intervjuer.
Syftet med denna studie är att synliggöra vilka barn som på förskolan, utifrån ett
anknytningsperspektiv, verkar få sitt behov av trygghet tillgodosett och vilka som riskerar att inte få det. Studiens resultat visar på att pedagogerna på ett medvetet sätt försöker skapa trygghet för barnen genom att vara anknytningspersoner och genom att strukturera och planera verksamheten på förskolan. Resultatet tyder även på att de barn som har ett otryggt undvikande
anknytningsmönster, löper en risk att inte få sitt behov av trygghet tillgodosett.
Slutsatser som kan dras av denna studie, är att personalen behöver öka sin medvetenhet om vikten av att bekräfta barn i alla deras känslor och kunna tolka olika anknytningsmönster.
Ledningen måste ta ansvar för att personalen får tillräcklig fortbildning om anknytning och goda organisatoriska villkor för skapande av anknytning på förskolan.
Innehållsförteckning
1 INLEDNING ... 6 1.1 Studiens avgränsning ... 7 1.2 Syfte ... 7 1.3 Frågeställningar ... 8 2 TEORETISK FÖRANKRING... 9 2.1 Anknytningsteorins bakgrund ... 9 2.2 Begreppet Anknytning ... 92.3 Begreppen trygg bas och säker hamn ... 11
2.4 Olika anknytningsmönster ... 11
2.4.1 Trygg anknytning ... 12
2.4.2 Otrygg ambivalent anknytning ... 12
2.4.3 Otrygg undvikande anknytning ... 12
2.4.4 Otrygg desorganiserad anknytning ... 13
3 TIDIGARE FORSKNING ... 14
3.1 Barns förutsättningar ... 14
3.2 Trygghet på förskolan ... 15
3.3 Goda förutsättningar för att skapa trygghet ... 16
3.4 Svårighet att skapa trygghet ... 17
4 METOD ... 18 4.1 Metodologisk utgångspunkt ... 18 4.2 Urval ... 19 4.3 Presentation av respondenter ... 19 4.4 Genomförande av intervju ... 20 4.5 Etiska överväganden ... 21
5 RESULTAT OCH ANALYS ... 22
5.1 Trygga barn ... 22
5.1.1 Analys av tryggt anknutna barn ... 22
5.2 Otrygga barn ... 23
5.2.1 Analys av otryggt anknutna barn ... 24
5.3 Pedagogers tankar om trygghet ... 26
5.3.1 Analys av pedagogers tankar om trygghet ... 28
5.4 Trygghet vid inskolning ... 29
5.4.1 Analys av trygghet vid inskolning ... 31
5.5 Svårigheter att skapa trygghet ... 31
5.5.1 Analys av svårigheter att skapa trygghet ... 32
5.6 Sammanfattning ... 34
6 DISKUSSION ... 35
6.1 Metoddiskussion ... 39
1 INLEDNING
Se till mig som liten är. Håll mig nära, tills mina egna vingar bär.
Psykoanalytikern John Bowlbys (2010) anknytningsteori belyser den fundamentala vikten av att vi människor får skapa en anknytning till andra individer. Denna anknytning är livsviktig och skapar förutsättningar för att vi i grunden ska överleva som art. Den bildar en trygg och säker bas för individen att våga utforska sin värld och därigenom klara av att lära sig nya saker.
För det lilla barnet innebär det att det måste skapa en grundläggande känslomässig tillit till en omsorgsperson som finns tillgänglig som stöd när barnet har behov av detta. Anknytningen startar redan när barnet föds och det är oftast föräldrarna som blir de första viktiga
anknytningspersonerna, som skapar trygghet och sörjer för att barnet får den omsorg som det behöver.
När barn börjar i förskola, vilket oftast sker för de flesta svenska barn mellan ett till två års ålder, måste barnen enligt forskarna Malin Broberg, Birthe Hagström och Anders Broberg (2012) på förskolan skaffa sig kompletterande anknytningspersoner som klarar att ge dem tröst, trygghet och bekräftelse medan barnens föräldrar arbetar. Pedagogerna på förskolan måste ha insikt om att de måste bli ersättande anknytningspersoner för barnen och klara av att tolka vilka behov barnen har utifrån hur de agerar. Hur barnen beter sig när det har behov av att söka närhet och tröst har grundlagts under barnen första levnadsår. Barn måste få olika lång tid på sig att anknyta till pedagoger och få stöd tills de är mogna att utforska sin omvärld.
Enligt Läroplan för förskolan (Lpfö 98/2016) ska pedagogerna skapa förutsättningar för att alla barns ska känna sig trygga på förskolan. De ska ges möjlighet att utveckla varaktiga relationer och få stöd och stimulans i sin sociala utveckling. Tillsammans med sina föräldrar ska barnet ges en god introduktion in i förskolan. Verksamheten ska präglas av omsorg, trygghet och på samma gång vara utmanande, lärande, lockande utvecklande genom lek och aktivitet
Barn kan agera på flera olika sätt när de är otrygga och för att kunna möta deras behov av trygghet måste pedagogerna ha insikt och kunskap om hur barn kan agera. Det krävs hos pedagogen en kunskap att kunna förstå, tolka och klara av att möta barnen så de får tillräckligt stöd i sin utveckling.
Med utgångspunkt i ovanstående argument, väcktes ett intresse av att vilja veta hur
förskollärare och barnskötare tolkar barns behov av trygghet och hur de stödjer barnen att skapa trygghet i den psykiska och fysiska miljön utifrån ett anknytningsteoretiskt perspektiv. Därför kommer denna kvalitativa studie att belysa hur pedagoger på förskolan resonerar och bemöter barn utifrån de känslomässiga signaler som barnen sänder ut. Vilka tecken tolkar pedagoger som trygga, respektive otrygga hos barn och på vilka sätt stödjer de barnen på förskolan? Denna studie är viktig och bidrar till forskningsfältet, genom att belysa vikten av att pedagoger klarar av att tolka barns anknytningsmönster rätt och därigenom skapa trygghet för barnen. Den är också viktig genom att den belyser vilka organisatoriska förutsättningar som pedagoger behöver på förskolan, för att barnen ska kunna skapa en trygg anknytning.
1.1 Studiens avgränsning
Arbetet begränsas genom att det generellt studerar hur tre förskollärare och en barnskötare förhåller sig till barns trygghet på förskolan. På grund av begränsade möjligheter till urval och begränsningar tidsmässigt görs det inte några jämförelser yrkeskategorierna emellan. Det görs inte heller några jämförelser relaterade till respondenternas ålder eller om det finns skillnader ur ett genusperspektiv.
1.2 Syfte
Studiens syfte är att undersöka i vilken omfattning förskollärare och barnskötare upplever att de kan uppmärksamma och tillgodose barns behov av trygghet i förskolan utifrån ett
1.3 Frågeställningar
Hur tolkar pedagoger om ett barn är tryggt respektive otryggt utifrån barnets beteende? Vilka strategier anser pedagoger att de har för att stödja barnen att bli trygga på förskolan?
2 TEORETISK FÖRANKRING
Denna studie kommer huvudsakligen att utgå från Bowlby (2010) på grund av att han är
anknytningsteorins upphovsman. Den kommer också att kopplas till Broberg m.fl. (2012) därför att de på ett tydligt sätt omsätter den viktiga anknytningsteorin till förskolans verksamhet. De beskriver hur pedagoger på bästa sätt kan stödja barnen att bli trygga genom att vara medvetna om vikten av anknytning.
2.1 Anknytningsteorins bakgrund
Anknytningsteorins upphovsman är psykoanalytikern John Bowlby. Teorin utvecklades efter andra världskrigets slut när han försökte hjälpa föräldralösa barn, med att reparera de skador som de fått på grund av att tidigt tvingats separera från sina föräldrar. Bowlby upptäckte att de barn som tidigt tvingats separera från sina föräldrar kraftigt påverkades och fick allvarliga själsliga skador. Han startade vid mitten av 50-talet ett samarbete med forskaren Mary Ainsworth som vidareutvecklade anknytningsteorin. Detta genom att hon betonade vikten av att individer för att bli trygga, måste ha en så kallad ”trygg bas” att utgå ifrån. Om inte denna grundbas finns att utgå ifrån i familjen begränsas individen (Bowlby 2010).
2.2 Begreppet Anknytning
Begreppet anknytning handlar enligt Bowlby (2010) om en grundläggande tillit. Den är inte jämbördigt mellan parterna, utan bygger på att den större, starkare och tryggare personen visar omsorg om den mindre, beroende och svagare. Teorin behandlar ett sampel mellan anknytning och omvårdnad. Denna teori anses idag vara den viktigaste psykologiska teorin om hur vi som individer förhåller oss till beskydd, närhet och omsorg, kontra självständighet, upptäckarglädje
och stöd. Om detta stöd tillgodoses på ett tillräckligt bra sätt bildar det lilla barnet positiva inre arbetsmodeller över hur det ska bete sig. Om det gråter eller är rädd förlitar sig barnet på att den vuxna finns till hands när det behövs. När ett barn föds kan det under sina första månader inte reglera sina känslor överhuvudtaget. Förälderns viktigaste uppgift är då, förutom att ge mat, värme och beskydd att hjälpa barnet till känslomässig reglering. Det späda barnet tål inte längre stunder av negativa affekter och måste därför få känslomässigt stöd och tröst.
Anknytning är en hierarkisk relationsspecifik process som kan liknas vid ett gummiband. Bowlby (2010) anser att detta band utvecklas successivt mellan föräldern eller någon annan nära omsorgsperson och barnet. Vid ett upplevt hot kan barnet bli lugnat av trygghetspersonen och därefter kan barnet återigen utforska på egen hand. Alla barn måste hitta strategier för att överleva. Därför måste de barn vars föräldrar inte klarar att möta dess behov, skaffa sig helt andra arbetsmodeller för att säkra sin omsorg och överlevnad. Barnen gör detta genom att anpassa sig till de förutsättningar som finns att tillgå runt dem.
Enligt Bowlby (2010) protesterar inte ett spädbarn om det lämnas till någon annan. När barnet är runt sju månaders ålder, kommer det däremot mycket starka reaktioner hos barnet om det lämnas till någon för dem okänd person. Att barnet är försiktigt i mötet med främmande är ett hälsosamt tecken. Anknytningens höjdpunkt inträffar någon gång under det andra året hos barn. När barnet utvecklas och blir äldre kommer det successivt att träna sig på att själv kunna hantera sina starka känslor som sorg, upprymdhet och ilska. Den vuxnas uppgift är att stödja barnet att få en känslomässig balans. Under barnets andra levnadsår kommer dess kognitiva förmåga att utvecklas alltmer i relation till sig själv och relationen till andra individer. Barnet lagrar i minnet sina erfarenheter om hur det är att vara med andra. Dessa föreställningar som barnet bildar kallas inre arbetsmodeller. Barnet skapar sig helt olika modeller beroende på om de vuxnas bemötande till största del är positiva eller till största del mest negativa när de är små. Bowlby (2010) anser att den första person som barnet anknyter till och som befinner sig på toppen av anknytningshierarkin, är den person som varit den fasta punkten för det späda barnet. Oftast är det barnets mamma, men inte alltid. Om barnet fått möjlighet till en nära trygg stabil relation kommer därefter efterföljande anknytningspersoner att bli viktiga för barnet genom att succesivt kopplas på.
Anknytningen fungerar som ett slags termostat för barnet, som kan slås av och på. När barnet upplever att en fara hotar slås termostaten på och barnet klarar inte att utforska omvärlden. När
barnet blivit lugnat i en trygg bas, vilken utgörs av omsorgspersonen, slås termostaten av, och barnet kan fortsätta utforska världen.
2.3 Begreppen trygg bas och säker hamn
Enligt Bowlby (2010) är dessa begrepp: "trygg bas" och "säker hamn", de mest centrala inom anknytningsteorin och belyser två olika aspekter av den vuxnas förmåga att kunna ge omsorg till sitt barn. Den trygga basen innebär att barnets anknytningsperson ska fungera som en stor, snäll, klok, stark och stabil trygg bas för barnet att utforska världen från. Den säkra hamnen innebär att barnet ska kunna återvända till anknytningspersonen när världen för dem upplevs som hotfull, skrämmande och farlig. Barn får på detta vis stöd och hjälp av sin anknytningsperson att använda sina egna resurser och succesivt reglera sin stress och lita på andras hjälp.
2.4 Olika anknytningsmönster
Bowlby (2010) belyser det så kallade ”Främmande situationstestet” som utvecklingspsykologen Mary Ainsworth utförde med ettåriga barn på 60-talet. Hon bidrog starkt till anknytningsteorin och bedrev forskningsprojekt med Bowlby. Detta laboratorietest gick ut på barn utsattes för stress under en kort stund genom att separeras från sin anknytningsperson. Utifrån barnets reaktioner kunde man dra slutsatser vilken typ av anknytning de hade.
Anknytningsmönster är enligt Bowlby (2010) indelade efter två olika principer, trygg, kontra otrygg anknytning. Den otrygga är i sin tur indelad i olika underkategorier som otrygg
ambivalent, otrygg undvikande och otrygg desorganiserad. Vilken sorts anknytning som barn utvecklar beror på vad de erbjuds för omsorg av sina anknytningspersoner som föräldrar. Barnet kan ha olika anknytningsmönster till sina olika anknytningspersoner beroende på hur lyhörda de är för att kunna svara upp mot barnets signaler. Exempelvis ett barn kan ha en trygg anknytning till sin pappa och otrygg ambivalent till sin mamma.
2.4.1 Trygg anknytning
Enligt Broberg m.fl. (2012) är tryggt anknutna barn säkra på att föräldern finns tillgänglig och att barnet känner att det kan få beskydd när det har behov av det. Det trygga barnet kan på ett
nyfiket sätt fokusera och utforska sin omvärld genom att hämta trygghet i den så kallade trygga bas/hamn som föräldern utgör.
Barnet har en flexibel relation till sina föräldrar genom att växla från trygghet till utforskande på ett balanserat sätt. Det kan återkomma och tanka när fara hotar och barnets anknytning är påslaget. I ”främmande situationstestet” var det en naturlig reaktion vid separation att det trygga barnen började gråta när föräldern gick och att det sökte tröst hos föräldern vid återförening.
2.4.2 Otrygg ambivalent anknytning
Ett barn med otrygg ambivalent anknytning har enligt Broberg m.fl. (2012) erfarenhet av att inte kunna förutse hur deras anknytningsperson kommer att reagera på dess signaler. Allt utgår istället från förälderns behov och samspelet sker därmed utifrån den vuxnas villkor. Barnet blir då fokuserat på att tolka och läsa av sin förälder eftersom det ibland blir omhändertaget, ibland avvisat, när det har behov av hjälp, stöd och tröst. Oförutsägbarheten på omsorg skapar en inre osäkerhet hos barnet, vilket gör att de upplever rädsla och separationsångest.
Dessa barn är i stor utsträckning känslostyrda. Barnet får svårt att skilja sina egna behov från förälderns. Dessa barn kan reagera på olika sätt som att vara klängiga, ilskna, gnälliga och för pedagoger kan de upplevas som om de inte blir lugnade även när de får närhet. De kan också agera undvikande för att de är rädda att bli avvisade. Konsekvensen för dessa barn är att denna typ av förälder endast klarar av att kunna möta sitt barns behov ibland vilket skapar en otrygghet.
2.4.3 Otrygg undvikande anknytning
Enligt Broberg m.fl. (2012) söker barn med undvikande anknytning inte sin anknytningsperson som trygg bas när den har behov av det. Det beror på att barnet fått erfara att föräldern inte visat sig vara bekväm med att klara av att trösta barnet och konsekvent avvisat när barnet sökt stöd. Föräldern drar sig undan när barnet vill ha närhet och tröst. För att då optimera omsorg och få
föräldern att återvända och vara nära, bär därför detta barn sina känslor för sig själv och försöker trösta sig på egen hand.
Föräldern kan också avvisa genom att hänvisa barnet att gå till den andra föräldern. Dessa barn förväntar sig att bli avvisade, att det inte finns någon hjälp och söker därför bara
anknytningspersonens hjälp när det är riktigt allvarligt eller katastrofalt. Barn med otrygg
undvikande anknytning, snarare tänker än känner sig fram till hur de ska göra och de kan bete sig som om de inte hör när en vuxen söker kontakt.
2.4.4 Otrygg desorganiserad anknytning
Ett barn som har en desorganiserad anknytning har enligt psykologen Tor Wennerberg (2010) och Broberg m.fl. (2012) misslyckas med människans primära uppgift, att skapa en trygg anknytning till en vuxen. Det drabbas på grund av detta av en total vilsen existentiell ensamhet. Denna typ av anknytning skiljer ut sig genom att barnet får svårt att överhuvudtaget etablera något anknytningsmönster. Samspelet mellan barn och dess förälder bygger i stor utsträckning på rädsla. Det har sin grund i att dess anknytningsperson genom att agera aggressivt med hot och vredesutbrott har skrämt sitt barn när det haft behov att få tröst.
För barnet som har behov av omsorg och att knyta an blir detta mycket skrämmande, eftersom den person som egentligen ska skapa trygghet, istället blir den som hotar. Dessa barn anpassar sig genom att koppla ur sitt anknytningssystem, genom att tystna, bli apatiska, försöka trösta sig själva, eftersom de är beroende och inte vill väcka ilska hos sina anknytningspersoner. Barnet kommer att misslyckas i att organisera sin anknytning och dessa barn tar stor skada genom att de inte alls får tillgång till det stöd och trygghet de har behov av.
När materialet bearbetas i studiens analys kommer Bowbys (2010) begrepp trygg, otrygg undvikande, otrygg ambivalent och otrygg desorganiserad anknytning att användas för att tydliggöra studiens resultat, kopplat till syfte och frågeställningar.
3 TIDIGARE FORSKNING
Det finns mycket tidigare forskning med koppling till barns trygghet i förskolan och även mycket litteratur kopplat till begreppet anknytning. Det var inte fullt lika lätt att hitta forskning om hur anknytning kan kopplas till förskolan, men det som fanns var relevant och intressant. Forskning som synliggör anknytning kopplas till studien utifrån ett relation, anknytnings och omsorgs perspektiv.
3.1 Barns förutsättningar
Wennerberg (2010) anser att hur våra relationer är när vi är små påverkar oss djupt hur vi upplever oss som älskade som individer och hur vi förhåller oss till oss själva och andra. Det påverkar om vi vågar komma andra människor nära och klarar att bli självständiga.
Broberg (2015) anser att anknytningens arbetsmodeller kan påverkas och förändras genom hela livet. Socionomen Kari Killén (2014) anser liknande att det är särskilt viktigt hur relationen mellan barnet och dess omsorgsperson är under de tre första levnadsåren och anknytningens kvalitet är avgörande för hur barnet utvecklas emotionellt.
Förutom anknytningsmönster hos barnet har vi också som individer enligt Broberg m.fl. (2012) olika grundtemperament. Både anknytningsmönster och grund temperament påverkar barnet på en och samma gång. Barnets sätt att reagera har därmed inte endast med anknytning att göra. Dan Josefsson och Egil Linge (2008) belyser i sin bok, Hemligheten att barn har en medfödd förmåga att kunna anpassa sitt beteende efter föräldrars förutsättningar att kunna ge trygghet och fungera. Denna anpassning är ett sätt för barnet att maximera sina möjligheter att kunna få ut så mycket närhet och trygghet som det bara går. En trygg anknytning innebär att föräldrarna har förstått vad barnet haft behov av och klarat av att tillgodose detta på ett tillräckligt bra sätt. En del barn har dock inte fått tillräckligt mycket stöd och trygghet, vilket visar sig genom att de reagerar med vissa specifika reaktionsmönster när de blir otrygga. De barn som är tryggt anknutna har en stor fördel jämfört med de barn vars behov av anknytning är bristfällig och otillräcklig.
Tia Panfile Murphy1 och Deborah J Laible (2013) som forskat om barns anknytning anser att barn som är tryggt anknutna har en ökad empatisk förmåga gentemot andra. Ibland håller
försummade barn enligt Tor Wennerberg (2013) igen på sin berättigade ilska på grund av att inte förvärra sin utsatthet.
Broberg m.fl. (2012) menar att både arv och miljö påverkar hur vi beter oss och samverkar som individer. Om ett barn har fått en trygg anknytning så skyddas det genom att individen har lättare att hantera svårigheter. Kari Killén (2009) menar att det är många faktorer som påverkar
föräldrars förmåga att kunna stödja sitt barn. Det kan vara krav i arbetslivet, psykiska problem, kriser, förluster, ekonomiska problem och bostadsproblem som kan starkt reducera föräldrars förmåga att anpassa sig till barnets behov. Det kan få som konsekvenser att föräldern istället för att stödja, avreagerar sig på sitt barn eller stänger om sig känslomässigt genom att dra sig undan. Barn kan agera på olika sätt och Broberg m.fl. (2012) belyser att det inte endast beror på vilken sorts anknytning ett barn har hur de reagerar, utan det beror även på att vi som individer föds med ett viss sorts grund temperament.
3.2 Trygghet på förskolan
Enligt (Lpfö 98/2016) så är det en förutsättning för lärande att barnen ges en trygg och god omvårdnad av pedagogerna på förskolan. Niss (2009) anser att barn klarar av att vara på förskolan och få omsorg från pedagoger dagtid, utan att anknytningen till den primära
anknytningspersonen tar skada. De barn som inte blivit tryggade av sin primära omsorgsperson i hemmet, kan på förskolan få förutsättningar att skapa bättre anknytningsmodeller, genom att pedagogerna kompenserar för en bristande omsorg i hemmet.
Det förutsätter att förskolan har en god omsorgspraktik med hög personalkompetens för att klara av att möta sköra barn som är rädda, misstänksamma eller likgiltiga gentemot sin omvärld. Det är svårt att som personal, hantera och möta dessa barn och kräver stor inlevelseförmåga, engagemang, tålamod och kontinuitet. Det tar lång tid för barn att förändra och skapa nya modeller för anknytning. Anknytningen är beroende av den vuxna runt barnet är lyhörd, pålitlig
pedagog som inskolar barnet behöver kopplas på som ersättande anknytningsperson när barnet börjar på förskola för att barnet ska bli tryggt. Dessutom behöver ytterligare fler pedagoger kopplas på för att säkra trygghet vid frånvaro som ledighet för personalen. En fin balansgång och planering krävs av pedagogerna för att inte barnet på förskolan ska utsättas för många relationer. Barn som blir omhändertagna av en mängd olika personer och som får gå från famn till famn påverkas starkt negativt i sin förmåga att knyta an. Det är viktigt att den vuxna, det vill säga anknytningspedagogen, när barnet kommer till förskolan, förstår och klarar att tillgodose de grundläggande behoven hos barnet och att omsorgen om barnet är kontinuerlig och förutsägbar. Barn måste också få vistas tillräckligt lång tid med sin omsorgsperson för att en anknytning ska ske.
De Schipper, J. Clasien; Van IJzendoorn, Marinus H.; Tavecchio, Louis W. C (2004) som forskat om barns välmående i förskolan menar att det är viktigt med att barnet har begränsade relationer som ger omsorg. Barnen är avslappnade när tillförlitliga omsorgsgivare finns
tillgängliga och om barnen är trygga bidrar det till deras sociala positiva utveckling. Forskarna Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt, och Gunilla Niss (2009) betonar vikten av att ha lång inskolningstid för en god anknytning. Ju yngre barn är desto känsligare är de för att bli oroliga och rädda. Därför har små barn större behov av att ha nära kontakt med en trygg
anknytningsperson jämfört med äldre barn. Om barnet får sina grundläggande behov tillgodosedda befinner det sig i ett fysiskt och psykiskt jämviktstillstånd.
3.3 Goda förutsättningar för att skapa trygghet
Det är enligt Broberg m.fl. (2012) viktigt för barn ur ett livslångt perspektiv, att de har personer nära som klarar att skapa trygghet för dem. Om denna trygghet inte tillgodoses riskerar barnet att få bristande känslomässig balans och får svårigheter att våga utforska sin omvärld. Därför är det viktigt att när barnet vistas på förskolan så måste pedagogerna bli trygghetspersoner för barnet. Broberg m.fl. (2012) anser också att det är viktigt att förstå att barn har ett naturligt
grundläggande behov av att få tillgång till fysisk kontakt. Trygghet skapas hos små barn genom att den vuxna är lyhörd för barnets signaler. De yngsta barnen på förskolan har ett större behov av att få trygghet från pedagogerna jämfört med de lite äldre barnen. Det lilla barnet har ännu
begränsad förmåga att på egen hand reglera sina känslor. En mycket viktig uppgift pedagoger har är att kunna hantera, förstå och hjälpa barnet att härbärgera sina känslor. Det kan vara ilska, frustration och sorg som kommer när anknytningsmönstret slås på när barnet upplever rädsla eller blir ledset.
Utlösande faktorer på förskolan kan vara många, såsom saknad, osäkerhet, konflikter, att barnet slår sig eller blir lämnat på morgonen. Barnet behöver då använda pedagogenen som trygg bas och säker hamn, där det kan komma, tanka och få känslomässigt stöd. Personalen på
förskolan ska som ny anknytningsperson till barnet stå för trygghet, genom att hjälpa barnet att reglera sina känslor, trösta och vara följsam i barnets behov av känslomässigt stöd. När barnet är tryggt, ska pedagogen släppa taget, uppmuntra, låta barnet leka och utforska sin omvärld. Kilhbom (2009) anser att pedagogens känslighet att kunna tolka barnets känslor är en viktig betydande faktor vad gäller anknytning. Anknytningen fungerar bättre när det råder en hög personaltäthet och minde barngrupper på förskolan, så att personalen har möjlighet att kunna se barnens behov. Hur väl anknytningen fungerar påverkar starkt barns fortsatta sociala utveckling.
3.4 Svårighet att skapa trygghet
Den Italienska professorn Elena Commodari (2013) anser att anknytningen påverkar hur barnet kommer att fungerar socialt. Om barnet inte får stöd att skapar anknytningsrelationer på
förskolan, kommer det inte att klara av att leka och samspela, vilket i sin tur också påverkar barnets kognitiva utveckling.
Kihlbom m.fl. (2009) anser liknande att kvaliteten på verksamheten är avgörande. Riskfaktorer på förskolan är för sköra barn, låg personaltäthet och stora barngrupper med hög ljudnivå. Om barn är rädda under lång tid är det skadligt för dem som individer och kan påverka såväl deras hjärna som kropp. Om barnet inte lugnas, kan de reagera genom att få svårt att reglera känslor, bli vaksamma, få tunnelseende, få minnessvårigheter, koncentrationssvårigheter och bli
4 METOD
Med anledning av att syftet är att studera hur pedagoger på förskolan resonerar om barns trygghet valdes en kvalitativ intervjumetod för datainsamling. Att använda sig av en kvalitativ intervju är enligt Jan Trost (2010) en bra metod för att som forskare skapa en god förståelse för individens tankar, resonemang och upplevelser. Liknande anser Runa Patel och Bo Davidsson (2011) att den kvalitativa metoden är en bra metod att använda om forskaren vill veta något om den intervjuades uppfattning och livsvärld. Steinar Kvale och Svend Brinkmann (2014) anser att det också är viktigt att forskaren försöker vara objektiv genom att sätta sina förkunskaper inom parantes.
Trost (2010) anser att det vid kvalitativa undersökningar är viktigt att begränsa antalet informanter. Det finns annars en risk att mängden empiri bli ohanterlig och att det kan bli svårt att urskilja detaljer, se mönster, vad som förenar och skiljer. Det som är positivt med den kvalitativa metoden är att informanten kan reda ut missförstånd och få frågorna förtydligade genom att forskaren själv är närvarande och därmed kan svara på frågor. Nackdelar med den kvalitativa metoden är att tillförlitligheten alltid kan ifrågasättas, genom att den som intervjuar är närvarande och därmed kan påverka resultatet på olika sätt. En annan nackdel kan vara att intervjuaren inte minns vad informanterna sagt under intervjun, om den inte spelas in. På grund av det, spelades intervjuerna in och inspelningarna repeterades flera gånger.
4.1 Metodologisk utgångspunkt
Denna studie utgår ifrån en fenomenologisk ansats som skapar möjlighet att synliggöra hur olika individer kan känna och reagera. Kvale och Brinkmann (2014) menar att forskaren genom denna ansats försöker förstå individers livsvärld utifrån ett helhetsperspektiv. Som forskare är det viktigt att ha kunskap om forskningsämnet och en medvetenhet om att som forskare tolkar man sitt material utifrån sin förförståelse. En kvalitativ metod fäster stort värde vid informanternas egna unika upplevelser och beskrivningar.
4.2 Urval
De pedagoger som intervjuades valdes utifrån ett bekvämlighets urval, med ett så kallat snöbollsurval. Denna metod innebär att forskaren tar hjälp av ett kontaktnät som för frågan vidare om intresse av att delta (May 2001). Därför tillfrågades några pedagoger om de visste några andra pedagoger som kunde vara intresserade av att delta i forskningsstudien. Fyra visad sig vara intresserade och de kontaktades därefter via brev.
Det är enligt Repstad (2007) viktigt att som forskare välja rätt intervjupersoner för att få tillgång till relevant information, för att kunna besvara studiens frågeställningar. Därför valdes i denna studie förskollärare och barnskötare ut som målgrupp och de skulle vara verksamma inom förskolan. För övrigt fanns inga andra urvalskriterier i valet av informanter.
Informanterna fick i förväg veta att intervjuerna skulle handla om vad de ansåg om trygghet för barn på förskolan och att de inte behövde förbereda sig på något sätt inför intervjun. Det kan vara så att de pedagoger som anmälde sitt intresse, anser trygghet vara är viktigt ämne, att de tänkt och reflekterat över vikten att skapa förutsättningar för trygghetsskapande på förskolan.
4.3 Presentation av respondenter
De fyra pedagoger som valt att delta i denna studie har varit yrkesverksamma i förskolan i 20, 30, 35 och 40 år. En av dessa är barnskötare, de tre andra är förskollärare och alla är kvinnor. Alla fyra har erfarenhet av att ha arbetat på såväl syskon som småbarnsavdelning. Fördelen med att ha två olika yrkeskategorier är att det ger en bredd till studiens empiri.
Alla fyra informanterna har lång erfarenhet av att arbeta i förskolan, vilket troligtvis har påverkat studiens resultat. Att de har lång yrkeserfarenhet, och att alla är av samma kön är inget medvetet urvalskriterium.
4.4 Genomförande av intervju
En intervjuguide utformades (Bilaga 1). För att testa intervjuguidens relevans, utfördes en pilotstudie där två personer prövade om frågorna om trygghet och bemötande verkade kunde besvaras av informanter. Därefter kontaktades de fyra informanterna via missivbrev (Bilaga 2) och tid bokades tid för intervjuer. Dessa intervjuer genomfördes i ett avskilt lugnt rum på min arbetsplats.
När intervjuerna genomfördes informerades respondenterna om att deras deltagande var frivilligt, vad som var studiens syfte, till vad den skulle användas och att de var anonyma. Intervjuguiden lämnades medvetet inte till informanterna i förväg på grund av att deras svar skulle vara spontana.
Kvale och Brinkmann (2014) anser att det är bra att spela in intervjuer, för att sedan kunna lyssna på materialet flera gånger. Vid intervjuernas inledning tillfrågades därför informanterna om det gick bra att samtalet spelades in. Inspelningen var tänkt att förtydliga vad som sagts under intervjun, och underlätta strukturering och tolkning av materialet. Information gavs om att svaren endast skulle användas i detta syfte och därefter raderas. En nackdel med att spela in enligt Killén (2009) är att informanterna kan uppleva det som obehagligt och uppleva stress av att bli inspelade. En risk med att spela in kan vara att tekniken inte fungerar och då står
intervjuaren utan material.
Ingen av respondenterna verkade vara obekväma med att bli inspelad. För att det inte skulle upplevas stressande och för att få informanterna att slappna av fördes i början ett vardags prat, för att sedan successivt inleda till intervjufrågorna. Kvale och Brinkmann (2014) anser att det är viktigt att som forskare vara lyhörd och på ett känsligt sätt försöka vara följsam under intervjun. I denna studie utfördes fyra stycken semistrukturerade intervjuer. Fördelen med denna
intervjumetod är enligt May (2001) att man då kan fördjupa, utveckla och förtydliga de svar som informanten ger, genom en dialog jämfört med standardiserade intervjuer där denna möjlighet inte ges. För att tydliggöra resultatet och samtidigt skydda informanternas integritet gavs de fiktiva namn. Enligt Kvale och Brinkmann (2014) ska intervjuaren efter intervjun fråga respondenten hur de upplevt intervjun och om de vill lägga till något ytterligare vilket också gjordes i denna studie.
Efter att intervjuerna genomfört transkriberades dem. Enligt Johan Alvehus (2013) så är det viktigt att forskaren blir förtrogen med sitt material genom att vrida och vända på materialet, läsa det flera gånger och kategorisera. Därefter kan likheter skillnader och paradoxer sökas i
materialet genom att empirin tematiseras.
Mönster och skillnader söktes genom att informanternas svar färgkodades. På detta sätt framkom, skillnader, likheter, det som förvånade och väckte intresse. Materialet strukturerades upp utifrån de svar som var relevanta utifrån studiens syfte och frågeställningar. Tematiska ord valdes ut. Informanternas svar kopplades ihop med dessa teman för att kunna besvara studiens syfte och frågeställningar.
4.5 Etiska överväganden
Denna uppsats utgår från Vetenskapsrådets (2017) etiska krav och respondenterna informerades om dessa. Vetenskapsrådets individskyddskrav inom humaniora och samhällsvetenskap består av fyra huvudkrav som forskaren måste planera sitt projekt efter.
Dessa fyra krav är: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och
nyttjandekravet. Informationskravet innebär att forskaren måste informera de som är berörda om syftet med forskningen. Samtyckeskravet innebär att de som deltar i en undersökning har rätt att själva bestämma om de vill medverka. Konfidentialitetskravet innebär att alla uppgifter om de personer som ingår i en studie ska ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifter ska hanteras så obehöriga inte kan ta del av dem. Nyttjande kravet innebär att de uppgifter som insamlats i undersökningen endast får använda till forskningens ändamål.
Respondenterna informerades om studiens syfte. De delgavs både brevledes och vid starten på intervjuerna att deras medverkan i studien var frivillig och att de hade rätt att avbryta om de skulle vilja. De fick också information om att studiens empiri inklusive inspelningar skulle behandlas med sekretess och endast användas till denna studie och därefter raderas.
5 RESULTAT OCH ANALYS
Resultatet kommer i detta avsnitt att redovisas och i analysen kopplas studiens resultat till Bowlbys anknytningsbegrepp, trygg, otrygg ambivalent, otrygg undvikande och otrygg desorganiserad. Begreppen används inte av informanterna själva.
De respondenter som till yrket är förskollärare har i resultatet fått namnen Magda, Britta och Lina samt Mia som arbetar som barnskötare.
5.1 Trygga barn
Pedagogerna beskriver att tecken på att barn är trygga är att de är nyfikna, frågar och vill veta saker, söker sig till pedagogen när det vill ha hjälp och kan leka på egen hand. De anser att trygga barn kan umgås i samvaro med andra och vågar släppa taget om pedagogen och pröva nya saker. Magda anser att det är lätt att möta de tryggt anknutna barnen vid överlämning. Magda och Britta beskriver de trygga barnen genom att uttrycka:
”Trygga barn är glada och jag ser det på dem”. (Magda)
”Trygga barn vågar leka, uttrycka sig, sjunga och dramatisera”. (Britta)
Alla pedagogerna anser att ett tryggt barn kan visa sig på skilda sätt på grund av att de har olika grundpersonlighet. Lina anser att tecken på att barn är trygga är att de klarar att fortsätta leka även när hon som pedagog lämnar rummet. Britta anser att barn kan vara lite blyga men vara trygga ändå. Pedagogerna anser att de trygga barnen söker fysisk närhet hos dem när de blir trötta, ledsna eller bara vill ha stöd.
5.1.1 Analys av tryggt anknutna barn
Barn som alla pedagogerna anser vara trygga är de barn som på ett nyfiket sätt deltar i lekar med andra barn, söker hjälp, stöd, frågar pedagoger när vill veta saker. De vågar dansa, dramatisera och vågar släppa pedagogen och leka själva på egen hand. Alla pedagogerna anser också att
barnet kan vara trygga även om de till sin personlighet kan framstå som blyga och försiktiga, det skiljer sig från barn till barn.
Liknande menar Broberg m.fl. (2012) att det trygga barnet på förskolan agerar genom att söka tröst hos pedagoger och kan vila avspänt, slappna av i famnen när det fått tröst och omsorg. Det leker på ett lättsamt, lekfullt sätt i samvaro med andra, ger spontankramar, ber om hjälp och vill gärna vara nära pedagoger i verksamheten. Alla pedagoger i studien visar insikt om att barn har behov av fysisk kontakt för sitt trygghetsskapande. Ett tryggt anknutet barn använder pedagogen till att ladda sina batterier och få ny energi att kunna återgå till utforskande och lek (Broberg m.fl. (2012).
Magda menar att efter inskolningen är färdig så brukar vanligtvis inte barn vara ledsna vid avsked från föräldern när det lämnas över till henne på mornarna. Om det är ledset anser hon att det är något som är fel och att barnet inte knutit an tillräckligt till henne. Broberg m.fl. (2012) anser att för de tryggt anknutna barnen blir det ofta en positiv övergång till förskolan i mötet med pedagogen på mornarna, efter inskolningen är klar.
5.2 Otrygga barn
Alla fyra respondenterna anser att tecken på otrygghet hos barn kan vara att de är ledsna, klängiga och gnälliga. Magda menar att de barn som är otrygga, ofta gråter och vill vara fysiskt nära. Pedagogerna anser att tecken på otrygghet kan vara att barn är flaxiga, flygiga, rastlösa och har en tendens att byta aktivitet ofta. De anser också att otrygga barn kan vara att de inte söker kontakt, inte vill leka, inte vill släppa pedagogen och vill sitta passivt stilla i knäet.
Mia och Magda anser att vissa otrygga barn går till vem som helst och är distanslösa.
Lina anser att tecken på att barn är otrygga kan vara att de inte tar plats, är försiktiga, följsamma, lydiga, och att de inte vågar opponera sig. Lina beskriver hur de otrygga barnen kan agera: ”De har inte råd att chansa”. (Lina)
”Ju otryggare barnet är, desto mer koll har det på mig som pedagog och var jag är”. (Lina)
livet genom att de som vuxna får ångest, dålig självkänsla och ett stort bekräftelsebehov av andra människor.
För Magda och Britta väcker de barn som söker sig till vem som helst som är okända för barnet, orosfunderingar. De ser det som ett ”knepigt” beteende och tolkar att det beror på att barnet inte lärt sig att välja en person och att barnet hade haft många olika omsorgspersoner som liten. Britta tror att det också kan bero på något (handikapp). Både Britta och Magda brukar för att hjälpa dessa barn, be vikarier att backa undan och att de som är känd personal tar hand om dem. Mia lockar de barn som är distanslösa och söker närhet hos okända, exempelvis andra barns föräldrar, att de istället ska komma till henne. Hon ser inte barnets beteende som något onormalt eller tolkar att det är otryggt och definierar genom att beskriva:
”vissa barn bara beter sig så”. (Mia)
På frågan hur pedagogerna resonerar om känslan ilska, så är det ingen av de fyra pedagogerna som ser ilska som ett tecken på otrygghet. De menar att ilska kan bero på att barnet vill ha materiella saker från andra barn, eller ännu är oförmögna att kunna utrycka sig verbalt.
Lina anser att de barn som inte har fått en ordentlig grundtrygghet hemifrån från sina föräldrar, alltid kommer att vara delvis vingklippta i livet och att förskolan bara delvis kan kompensera. Hon anser att också att vissa sköra barn klarar sig bättre än andra på grund av att de har ett slags inre skydd.
5.2.1 Analys av otryggt anknutna barn
Som tidigare nämnts kan otrygg anknytning indelas i olika underkategorier som otrygg ambivalent, otrygg undvikande och otrygg desorganiserad anknytning. Under dessa rubriker kommer trygghet att analyseras.
5.2.1.1 Analys ambivalent anknytning
De otryggt ambivalenta barnen blir i denna studie synliga för pedagogerna genom att de på ett tydligt sätt klänger, gnäller, klamrar sig fast vid dem. Resultatet visar att alla pedagogerna
försöker stötta dessa barn som inte vågar släppa taget och leka med andra barn, genom att som pedagoger själva delta i leken tills barnet på egen hand vågar.
Alla pedagogerna är medvetna om att det tar olika lång tid för barn att bli trygga. De vill att barnet ska känna att de som anknytningspersoner finns tillgänglig, när barnet har behov av dem tills de är trygga och själva släpper taget. Studien visar att pedagogerna är uthålliga och
konsekvent, försöker hjälpa och stödja de ambivalenta barnen genom att de låter klängiga barn få fysisk närhet.
Broberg m.fl. (2012) anser att de ambivalent anknutna barnen behöver stöd av pedagogerna, genom att de känner att pedagogen finns för dem när de har behov av det, eftersom de har tidigare erfarenhet av att bara få det ibland av sina föräldrar.
Resultatet av studien visar också att de ambivalenta barnens föräldrar agerar på ett sätt som förstärker barnens oro enligt pedagogerna. Det kan vara att föräldern är mycket orolig för att det ska hända deras barn något under tiden det är på förskolan, eller att de själva har
separationssvårigheter. Enligt Magda är det nästan som om en del föräldrar vill att deras barn ska bli ledsna. Pedagogerna anser att oroliga föräldrar påverkar barnen med sin oro
Broberg m.fl. (2012) menar att endast ibland klarar de otrygga ambivalenta barnens föräldrar av att svara upp och möta barnets behov. Barnen får därför svårt att skilja sina känslor från förälderns känslomässiga behov. Resultatet kan tolkas som att pedagogerna för att skapa trygghet hos barnen till stor del även får skapa trygga förutsättningar och gränsa barnets förälder genom samtal och stöd. De kan exempelvis behöva be föräldrar som hade svårt att separera från barnet att göra lämningar korta för att barnet ska må bra.
5.2.1.2 Analys undvikande anknytning
Resultatet visar att pedagogerna tolkar att de barn som kan leka på egen hand är trygga barn. De anser att det är allra bäst om barnet socialiserade och lekte med andra barn, men att ett tecken på att ett barn kan vara tryggt är om det koncentrerat kan leka på egen hand.
De barn som har ett otryggt undvikande anknytningsmönster, bär enligt Broberg m.fl. (2012) sina känslor inom sig och söker sig bort från anknytningspersoner genom att stöta bort eller
trygghet tillgodosedda. Dessa barn kan för omgivningen uppfattas som självständiga genom att de på egen hand leker, fast de inom sig bär på en oro och rädsla. Öhman (2009) anser liknande att barn måste vara trygga för att kunna lära sig och utvecklas optimalt
Mia beskrev att hon vid ett tillfälle varit bekymrad över ett barn på ett och ett halvt år som inte ville ha ögonkontakt eller närkontakt, utan som bara ville sitta för sig själv på hög stol vid ett bord. Det visar på pedagogens medvetenhet om att små barn bör vara i kontakt och ibland fysiskt nära för att bli trygga.
5.2.1.3 Analys desorganiserad anknytning
Barn med desorganiserad anknytning uppvisar enligt Broberg m.fl. (2012) ett skrämt eller förvirrat beteende och har inte skapat sig någon anknytningsstrategi till sina föräldrar. Denna typ av barns sätt att agera på förskolan, oroar pedagogerna. De försöker skapa trygghet till de barn som inte alls klarar att koncentrera sig. Barnen upplevs irra runt, verkar stirriga och inte ha någon ro i kroppen. Pedagogerna beskriver att de inte kan få barnen att koppla av.
Att det kan vara svårt för pedagoger att hantera, beskrivs av Broberg m.fl. (2012) som anser att dessa barn har svårt att bli lugna på grund av att barnen har svårt att reglera sina känslor.
5.3 Pedagogers tankar om trygghet
Alla pedagogerna betonar att det är viktigt att skapa trygghet för barnen och tre av dem sa att skapa trygghet för barnen är” A och O”. Alla menar att det är viktigt att barnen vid inskolning ges möjlighet att ”knyta an” till en pedagog. Alla fyra pedagogerna har åsikten att det tar olika lång tid för barn att bli trygga på förskolan. Magda uttrycker detta genom att beskriva:
”Alla släpper taget och blir trygga till slut, det tar bara olika lång tid.” (Magda)
Lina har åsikten att vissa sköra barn har det bättre på förskolan än hemma. På förskolan kan barnen få bekräftelse, trygghet och stabilitet som de inte får i hemmiljön. Hon möter föräldrar som hon anser inte kan ge tillräckligt på grund av depression, arbetslöshet, psykiska sjukdomar och droger. Mia beskriver att hon varit orolig när hon på förskolan mött ett otryggt barn på ett och ett halvt år som inte alls ville möta pedagogernas blickar. Detta barn ville sitta uppe på en
hög stol vid ett bord och pilla med saker. Barnet visade tydligt tecken på att vilja ha avstånd och det tog mycket lång tid att komma nära, men till slut lyckades hon skapa närhet. När barnet väl knutit an sökte sig detta barn endast till henne.
Alla fyra pedagogerna anser att trygghet inte är något konstant och att skapandet av trygghet kräver närhet och närvaro. De ansåg att barn under vissa perioder kunde bli otrygga exempelvis vid skilsmässa och dödsfall men att de barn som har en grundtrygghet var bättre rustade.
Alla pedagoger anser att rutiner skapar trygghet liksom att verksamheten för barnen är förutsägbar. De anser att barnen blir trygga genom att de bemöts med lugn, förståelse, inkännande, uppmuntran och bekräftelse. Alla fyra pedagoger anser att det för barnet var trygghetsskapande om barnet visste var anknytningspedagogen fanns. Magda, Mia och Britta bemötte ledsna barn genom att avleda, distrahera och försöka få det att börja leka.
Lina tyckte att det var viktigt att bekräfta barnets känslor, låta barnen vara i känslorna, även de svåra som sorg och ilska. Alla pedagogerna använder verbalt språk som redskap för att skapa trygghet genom att med ord bekräfta, lugna och trösta barnen. Alla fyra anser också att fysisk närhet skapar trygghet och att det var viktigt att barnen känner att de vid behov kan komma till pedagogen och få sitta i knät, exempelvis när de känner osäkerhet och sorg. Alla pedagogerna menar att otrygga barn behöver mer kärlek, trygghet, rutiner och få mer fysisk kontakt, som att sitta i knät mer än trygga barn.
Alla fyra informanterna beskriver att de stödjer otrygga barn som inte vågar leka genom att leka bredvid, tillsammans tills barnet klarar det på egen hand. Lina och Mia anser att det är viktigt att barnet får en känsla av att vara omtyckt och älskat för att känna sig tryggt och utrycker:
”Jag söker efter det speciella. Alla har något”. (Lina)
”Du behöver inte vara orolig, Du vet att jag alltid är här till frukost” vilket skapade ett lugn hos ett barn som brukade vara otryggt. (Mia)
Rutiner och att material har sin specifika plats, att barnet har sitt eget fack, sittplats skapar enligt pedagogerna också igenkänning och trygghet för barnen. De anser att det är viktigt för alla barn men är särskilt viktigt för de som är otrygga. Det skapar också trygghet om att det finns en
familjemedlemmar som barnet kan se på när det vill. Två av pedagogerna förtydligar detta genom:
”När de är små tänker de inte så bra och behöver bilder som trygghet." (Mia)
”När de är stora klarar de att ha en inre bild av sina föräldrar men inte som små.” (Lina)
Britta beskriver att ett barn för att skapa trygghet under en lång tidsperiod gick runt med sin bild tryckt mot sin mage och sa ”Min mamma”.
Alla pedagogerna tycker att gosedjur, napp och snuttefilt är trygghetsskapande och att de med sin doft kan påminna om exempelvis deras mamma och när barnen är ledsna får de tillgång till dem. Magda betonar att doft kan föra med sig trygghet:
"Lukten kan påminna dem om mamma och pappa och tryggheten därhemma.” (Magda)
Det som alla pedagoger anser vara viktigt är att de är närvarande och finns tillgängliga för barnen både fysiskt och psykiskt. Alla fyra anser att det är viktigt att hitta varje barns unika starka sidor, bekräfta deras intressen och som pedagog, utgå från varje barns enskilda behov av stöd. Barnen anses bli trygga av att pedagoger bekräftar dem på det som just de är bra på. Alla fyra
pedagogerna bekräftar små barn som saknar sina föräldrar genom att säga saker som:
”Mamma och pappa kommer snart. De kommer alltid och hämtar dig när de har jobbat klart.”
5.3.1 Analys av pedagogers tankar om trygghet
Resultatet visar att pedagogerna anser att trygghet är grunden för barnens utforskande och prioriteras högt i verksamheten. Pedagogerna har skapat rutiner för att skapa trygghet och skapar en lugn förutsägbar miljö som de anser vara bra för alla barn att bli trygga. Metoder pedagogerna använder för att skapa trygghet är att bekräfta, stödja, vara närvarande, tillgängliga, fysiska och leka bredvid barnen.
Alla dessa sätt anser också Broberg m.fl. (2012) vara bra strategier för att skapa trygghet för barnen på förskolan. Det är intressant att tre av pedagogerna, Magda, Mia och Britta försöker trösta och distrahera bort svåra känslor, som sorg och ilska hos barnen, men att däremot Lina anser att barnen ska få vara i starka känslor tillsammans med henne.
Wennerberg (2010) menar att genom att barnet får hjälp att spegla sina känslor lär det sig att alla känslor är tillåtna och successivt på egen hand reglera dem. Om den vuxna inte klarar detta och ger tillbaka en annan känsla till barnet, får det som konsekvens att barnet tolkar vissa känslor som otillåtna och obegripliga.
Resultatet visar att pedagogerna är medvetna om att trygghet hos barnen kan förändras på grund av yttre omständigheter och svårigheter. Killén (2014) anser liknande att om föräldrarna blir arbetslösa, sjuka, eller separerar bör de meddela förskolans personal för att barnet ska kunna få stöd av pedagogerna.
5.4 Trygghet vid inskolning
Inskolning betonas av pedagogerna som ett viktigt moment för att skapa trygghet, både för barnet som deras föräldrar. Att det finns gemensamma regler på avdelningen för hur den ska gå till skapar trygghet Dessa regler är för pedagogerna riktlinjer och pedagogerna lägger upp inskolningen flexibelt och anpassar sig för att barnen ska bli trygga.
Alla fyra pedagogerna anser att det är mycket individuellt hur lång tid det tar för barn att bli trygga vid inskolning, men att den oftast tar runt två veckor. Inskolningen kan förlängas eller förkortas men oftast behöver barnen denna tid för hinna att skapa en trygg relation till
pedagogerna.
Magda beskriver att hon provat på att ha tre dagars heldagars inskolning men att hennes erfarenhet är att denna typ av kortare inskolning blir forcerad. Barnen blir enligt henne mycket trötta av långa dagar och att tre dagar inte heller räcker för att bygga en tillitsfull relation. Britta beskriver att en del föräldrar har svårt att tolka sina barns signaler och att pedagogerna ibland är bättre på att tolka barnens behov. Hennes erfarenhet är att vissa av barnens föräldrar inte har tid att stanna tillräckligt länge, för att skapa en trygg inskolning och att hon som pedagog ibland behöver övertala dem till det. De tre andra pedagogerna har erfarenhet av att föräldrarna stannar så länge som inskolningen kräver för att barnet ska bli tryggt.
Alla pedagoger väntar under inskolningen tills barnet visar att det är redo att släppa sin
förälder. Pedagogerna ser till att de finns nära, utan att pressa, samtalar, är tillgängliga och lockar barnet med material som de tror ska väcka intresse. Ingen av pedagogerna forcerar fram att barnet ska släppa taget om sin förälder innan det verkar moget för det, även om det innebär att inskolningen behöver förlängas. Tre av pedagogerna anser att vissa barn kan vara ledsna en liten stund när deras förälder ska gå vid lämning, men om barnet är ledset länge återupptas
inskolningen och förlängs. En av pedagogerna, Magda, har en annan åsikt och uttrycker:
”De ska inte vara ledsna alls när föräldern går. Då är det något som är fel.” (Magda).
Magda anser att alla barn släpper pedagogen till slut när de är trygga. Hon menar att det går succesivt men inte per automatik och att hon som pedagog måste arbeta för det. Hon anser att vissa barn till sin natur är försiktigare än andra och iakttar först, vilket hon ser som helt normalt. Att det finns en första anknytningsperson när barnet inskolas anser alla pedagogerna vara viktigt för att barnet ska bli tryggt. Ingen av pedagogerna använder begreppet anknytning utan beskriver istället detta med att barnet får möjlighet att ”knyta an” till en pedagog. Alla
pedagogerna menar att den första anknytningspersonen är viktigast den första tiden. De tycker också att när barnet knutit an till en pedagog är det viktigt att koppla på andra pedagoger som barnet kan bli trygg med, för att minska sårbarhet vid sjukdom och ledighet.
Alla fyra anser att det för trygghet är viktigt med tydliga avsked mellan förälder och barn vid lämning. Britta och Mia menar att en del föräldrar vill undvika det obehagliga och slippa känslomässiga reaktioner och därför helst bara vill smita sin väg. De får ofta bekräfta barnets föräldrar genom att trösta och försäkra via samtal att barnet har det bra på förskolan.
Britta uttrycker barnets oro genom att förtydliga:
”Om de inte säger ordentligt hej då, så går barnet och letar.” (Britta)
Magda och Lina menar att föräldrar ibland har svårare att släppa taget än vad barnen har. De tror att barnen påverkas av detta genom att föräldrarna är osäkra och oroliga. Magda utrycker detta som:
5.4.1 Analys av trygghet vid inskolning
Resultatet visar att vissa att pedagogerna anser att det behövds en specifik första
anknytningsperson till barnet när det börjar på förskolan som det kan knyta an till. Resultatet visar att respondenterna har insikt om vikten av att barnen får en första anknytningsperson på förskolan.
Pedagogerna anser att inskolningen ska vara flexibel efter barnets förmåga att bli trygg och att inskolningen ska förlängas om barnet visar tecken på otrygghet. De anser att det är nödvändigt att barnet är tryggt för att barnet ska kunna relatera, socialisera, våga släppa taget, utforska sin omvärld. Genom att personalen vill koppla på ytterligare en pedagog när barnen väl har knutit an till dem, tyder resultatet på en medvetenhet att de vill säkra tryggheten för barnen.
Detta belyser Kihlbom m.fl. (2009) är avgörande om anknytningspersonens kontakt med barnet är pålitlig och kontinuerlig. Därför leder avbrott i omsorgen exempelvis frånvaro, ombyte av personal, semestrar och sjukdom till att barn hamnar i stresstillstånd genom att den betydelsefulla kontinuiteten i trygga relationer bryts.
Det som visar sig i resultatet är att pedagogerna anser att det viktigt med tydliga avsked vid lämning och att vissa av barnens föräldrar upplever avskeden som svåra att hantera. Broberg m.fl. (2012) anser att det är viktigt för barnen att få hjälp av pedagoger att bemästra de känslor som upp står vid separation från föräldrarna.
Det som avgör om inskolningen fungerar handlar om pedagogernas förhållningssätt och de förutsättningar som finns, inte om valet av inskolningsmetod. Det viktiga är att syftet med den valda metoden är genomtänkt menar Eriksson (2010).
5.5 Svårigheter att skapa trygghet
Lina, Mia och Britta upplever att det är svårt att räcka till för barnens behov av bekräftelse stöd och trygghet. Alla pedagoger menar att täta personalbyten, brist på ordinarie personal är något som starkt försvårar för dem som pedagoger att skapa trygghet. Mia och Magda har på grund av
”När jag skulle dricka kaffe var det sex små barn som grät och sträckte armarna efter mig”. (Mia) På frågan om pedagogerna kan hantera alla känslor som barn visar, svarar pedagogerna att de själva inte har svårt för att klara av att möta barnens olika känslor. Magda, Britta och Mia beskriver att barn som river, slår eller bits däremot kan väcka ilska hos deras kollegor och att de också har svårt att förstå barnens behov. Det är något som pedagogerna upplever är svårt att prata om på förskolan.
Alla pedagogerna i denna studie vill att barnen skulle få välja vem de vill gå till för att få stöd bekräftelse och närhet. Britta, Mia och Magda anser att det kan bli känsligt mellan kollegor när barn föredrar någon speciell pedagog, men att det inte är något som de diskuterar i
personalgruppen. Alla fyra anser att små barn är känsliga för förändringar och inte klarar stora barngrupper med mycket sociala möten.
5.5.1 Analys av svårigheter att skapa trygghet
Resultatet av studien visar att pedagogerna upplever det försvårande att skapa trygghet för barnen om det är för många barn i barngruppen. Det kan tolkas som ett tecken på satt de inte hinner räcka till att bekräfta och stödja barnen i den grad de önskar. Att de inte klarar det kan även bero på hög personalomsättning och många vikarier vilket skapar en sårbarhet. Pedagogerna har intentionen att koppla på fler trygghetspersoner för att skapa trygghet för barnen vid raster, ledighet men det försvåras av många barn i barngruppen och bristen på ordinarie personal.
Att pedagogernas kollegor hade olika syn på hur de skulle bemöta barn med starka känslor som aggression och ilska, verkar vara ett problem på pedagogernas förskolor. Varken informanterna eller deras kollegor verkar ha insikt om att ilska kan bero på otrygghet, men bemöter ändå barn som är i affekt på olika sätt. Det får däremot allvarligare konsekvenser om barnet bemöts med aggressivitet och inte får bekräftelse.
Att det är så belyser Broberg m.fl. (2012) som menar att barn som har en otrygg anknytning ofta väcker mycket negativa känslor hos pedagoger genom att visa, gnällighet, klängighet, ilska, våld, och frustration. Det finns därmed en hög risk att barnet blir bemött på precis med samma negativa sätt av pedagogen. Broberg (2015) anser liknande att rädsla och aggression kan
jämföras med varandra och att båda uppstår när vi upplever att vi måste försvara oss. Hur vi vuxna förhåller oss till barns ilska påverkar barn mycket eftersom vi är förebilder för dem.
5.6 Sammanfattning
Kopplat till studiens syfte visar resultaten att pedagogerna på flera sätt försöker skapa förutsättningar för trygghet för barnen på förskolan. De gör detta, genom att som
anknytningspedagoger, bekräfta, locka, stödja aktivt genom att delta i lek, vara lyhört närvarande och se varje barns olika förutsättningar. De försöker även skapa trygghet genom att organisera och planera en tydlig, förutsägbar, lugn verksamhet, där barnen inte utsätts för alltför många relationella möten.
Pedagogerna anser att faktorer som påverkar barns trygghet är, deras eget förhållningsätt, bemötande, föräldrarnas förmåga att skapa trygghet, barnens grundtemperament, rutiner,
struktur, förskolemiljön, personalomsättning, personaltäthet, utbildning, dialog mellan pedagoger och föräldrar kontakt.
Kopplat till studiens syfte så visar resultatet också på att pedagogerna tolkar de barn som inte vågar leka och de barn som är ledsna, klängiga, gnälliga som otrygga. Resultatet kan tolkas som att de inte verkar notera att de barn som på egen hand tar hand om sig själva kan vara otrygga och behöver stöd. Resultatet visar även på att pedagogerna inte anser att ilska och aggressivitet är tecken på att barn är otrygga.
6 DISKUSSION
Studiens syfte var att undersöka hur förskollärare och barnskötare tolkar barns behov av trygghet utifrån barnens sätt att agera, sett ur ett anknytningsperspektiv och också på vilka sätt
pedagogerna organiserar miljön och bemöter barnen för att skapa trygghet. Det resultat som framkommit, är att alla pedagogerna i studien anser det vara viktigt att skapa trygghet för barnen på förskolan och att det betonas i läroplanen.
I (Lpfö 98/2016) betonas att trygghet och god omvårdnad är nödvändiga förutsättningar för barns lärande. Broberg m.fl. (2012) menar att det är viktigt att barn på förskolan ges möjlighet att knyta an till en specifik pedagog. Pedagogerna anser att när barnen kommer till dem på förskolan under inskolningen behöver barnet en inskolningspedagog som barnen kan knyta an till. Alla pedagoger menar att närheten till anknytningspedagogen ofta består under lång tid och att denna tillit tar olika lång tid att skapa beroende på hur barnen är. De beskriver att de försöker förstå barnens känslor och leta efter det unika hos varje barn.
Kihlbom m.fl. (2009) anser att det av pedagogen kräver förståelse insikt och tålamod att lära otrygga och rädda, misstänksamma barn att skapa tillit och förtroende till personalen.
Anknytningen är beroende av att den vuxna runt barnet är lyhörd pålitlig och varm i sin kontakt med barnet. Pedagogerna skapar på flera olika sätt, förutsättningar för att skapa trygghet för barnen genom att vara tillgängliga, nära och på ett lyhört sätt stödja barnens känslomässiga behov. De ger fysisk närhet till barnen när de vill ha det, bekräftar, deltar i lek med de barn som inte på egen hand vågar, tills barnet själv släpper taget och är med i den gemensamma leken. Öhman (2009) betonar på liknande sätt vikten av att barn får stöd att komma in i social gemenskap.
Wennerberg (2010) anser att om vi som individer lyckas skapa en trygg anknytning, vågar vi relatera till andra och känna tillit till oss själva. Panfile m.fl. (2013) anser att det är i trygga sammanhang som barn lär sig respondera empatiskt till andra. Liknande anser Broberg m.fl. (2012) att det måste råda en fin balans för barnet, mellan att få sitt trygghetsbehov tillgodosett
hög grad vara närvarande, stabilt inkännande och Magda visar att hon vill tolka barns icke språkliga utryck för att de är trygga genom att beskriva att hon ”ser” på barnen om de är det. Broberg (2008) är av samma åsikt att bekräftelse av känslor ska komma snabbt och adekvat, liksom att den vuxna på ett lyhört sätt ska kunna tolka subtila känslouttryck som ansiktsmimik, icke verbalt kroppsspråk och dela barnets känsla. Pedagogerna i denna studie skapar trygghet, stödjer barnens föräldrar och har en god relation till dem, eftersom de har erfarenhet av att otrygga föräldrar ger otrygga barn. Kari Killén (2009) lyfter denna problematik att det är många faktorer som påverkar och begränsar föräldrars förmåga att stödja sitt barn. Föräldrar kan på olika vis vara hårt belastade och kan behöva stöd och bekräftelse för att barnet ska vara tryggt. Eriksson (2010) betonar vikten av att pedagoger är lyhörda under inskolningen för att skapa en trygg relation.
Pedagogerna i studien verkar medvetna om miljöns påverkan för trygghet. De skapar en förutsägbar, lugn miljö genom dagliga rutiner som dagsstruktur, delar upp i små grupper vilket skapar färre relationella möten för barnen. Pedagogerna ser till att barnet har trygghetsskapande, stödjande platser och objekt i sin miljö, som att barnet får ha en specifik sov, lunch, avskeds plats, kramdjur, napp och minnes stöd på sina familjemedlemmar .
Samma åsikt om miljön framför Broberg m.fl. (2012) genom att förskolan måste organiseras väl med rutiner, för att barn ska känna sig trygga och utvecklas väl. Pedagogerna måste visa intresse, kunskap och ha en förmåga att utveckla samspel med god omvårdnad.
Resultatet tyder på att det finns en risk att pedagoger misstolkar de otryggt undvikande barnens reaktionsmönster, som att de är trygga. Dessa barn riskerar att inte bli bekräftade och trygga på grund av att de inte söker något stöd hos pedagoger, stänger om sig och tar hand om sig genom att på egen hand trösta sig själva. En annan anledning till att dessa barn riskerar att inte få tillräcklig trygghet, kan vara att alla pedagogerna har som strategi, att vid inskolningen vänta ut barnen, tills det att de själva är redo att ta kontakt. Kanske det resulterar i att de otryggt
undvikande barnen, som själva drar sig undan riskerar att missas av pedagoger. Resultatet belyser därmed en risk att de otrygga undvikande barnen inte får vad de behöver.
Dessa otryggt undvikande barn har enligt Broberg m.fl. (2012) ofta en smidig inskolning på grund av att de inte räknar med att få stöd av vuxna. Det leder till att de har en ständig inre stress
påkopplad. Wennerberg (2013) anser att dessa barn har strategin att vara känslomässigt självförsörjande och hålla igen på känslor för att minimera risken att bli svikna.
Resultatet visat också på att pedagogerna upplever att det är svårt att räcka till för att tillgodose barnens behov av trygghet. De får i studien vara anknytningsperson till ett stort antal barn på grund av personalbrist, och andra organisatoriska problem som att det ofta är tillfälliga vikarier som barnen inte känner. Speciellt tankeväckande var pedagogen Mias beskrivning av att så många som, sex, sju barn grät när hon skulle ta paus.
När barn uppvisar ett klängigt beteende anser Kilhbom (2009) och Broberg m.fl. (2012) att de ofta uppvisar höga halter av stresshormon när de vistas på förskolan. Då gäller det att
pedagogerna klarar att stödja barnet att få hjälp med att försätta anknytningssystemet i viloläge genom att skapa trygghet. Om pedagogen istället agerar genom att avvisa barnet eller
uppmuntrar till att barnet ska klara sig i aktiviteter på egen hand, kommer anknytningsmönstret att fortsätta vara påslaget i ett konstant läge. Om barnet inte blir tryggt, inte har någon
anknytningsperson på förskolan kan termostaten vara i konstant påkopplat läge och barnet hämmas.
Yngre barn på förskolan har enligt Broberg m.fl. (2012) ett större behov av riktad fysisk
kontakt jämfört med de äldre förskolebarnen. De har också stort behov av att få vara i liten grupp med pedagoger som känner dem väl, för att må väl och hinna bli bekräftade på grund av sitt ännu inte tillräckligt utvecklade abstrakta tänkande och språkliga utveckling.
Det gör att de barn som har ett otryggt undvikande anknytningsmönster löper risk att hamna i skymundan, eftersom de inte klarar att ta lika stor plats som de tryggt anknutna barnen, som söker stöd hos pedagogerna eller de otryggt ambivalent anknutna barnen som klänger och gnäller och på så vis får uppmärksamhet.
Alla pedagogerna anser att det krävs förståelse och inlevelse för att kunna bemöta barns känslor som sorg och rädsla. Mia använder sig av strategin att göra barn trygga genom att
verbalisera, sätta ord på barnets känslor och säga att föräldern alltid skulle hämta dem vid dagens slut och att hon var där som trygg person till frukost. Tre av pedagogerna, Mia, Britta och Magda ville, när de hade noterat barnets sorg, försöka ta bort den negativa känslan för barnet genom
