Hälsa och samhälle
MEDLING – VARFÖR
INTE?
BARRIÄRER OCH MÖJLIGHETER FÖR
SAMVERKAN I MEDLINGSVERKSAMHETEN
CHRISTINA BLENNERT
CLAUDIA HADZISAKOVIC
C-uppsats i socialt arbete Malmö högskola
51-60p Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
MEDLING – VARFÖR
INTE?
BARRIÄRER OCH MÖJLIGHETER FÖR
SAMVERKAN I MEDLINGSVERKSAMHETEN
CHRISTINA BLENNERT
CLAUDIA HADZISAKOVIC
Blennert C & Hadzisakovic C. Medling – Varför inte? Barriärer och möjligheter för samverkan i medlingsverksamheten. C-uppsats i kvalitet, utvärdering och
verksamhetsutveckling, 20 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2007.
Mediation – Why not? Barriers and possibilties for cooperation in mediation activity.
Ungdomsbrottsligheten får ett allt större utrymme i rättssystemet och i media. För att undvika att unga utvecklar en kriminell livsstil har bland annat lagändringar gjorts i lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och man planerar att införa ett obligatorium för alla kommuner att erbjuda medling vid brott. Medling är en metod som innebär att parterna möts tillsammans med en opartisk medlare. Metoden bygger på teorin om reparativ rättvisa eller restorative justice som kommer från USA och metoden lovordas av Brottsförebyggande rådet, ändå nyttjas inte medlingen i Malmö i den utsträckning det finns utrymme för. Syftet med uppsatsen är att genom intervjuer med personer ur berörda yrkeskategorier och litteraturstudier försöka ta reda på varför medling vid brott i Malmö inte nyttjas i större utsträckning. Vi har valt att se på detta ur ett
organisationsteoretiskt perspektiv med fokus på förändringsarbete och
samverkan/samarbete. Vi har antagit att det både finns möjligheter och barriärer för samverkan i dagens medlingsverksamhet. De centrala frågeställningarna har utgått ifrån innebörden av medling, vad fungerar/inte/, vad kan utvecklas och vad kan vara viktigt att tänka på inför obligatoriet? Medlingsverksamheten i Malmö skulle kunna arbeta med: dialog, återkoppling, gemensamma forum, fråga parterna om medling flera gånger och från olika håll, involverade se att de gör någon skillnad, medlarnas fysiska närvaro, arbetsbelastning, personalomsättning, omorganisationer, åtalsunderlåtelse, ungdomars erkännanden och man bör låta implementeringen ta tid. Det finns även en oro inför det kommande obligatoriet.
Nyckelord: brottsoffer, förändringsarbete, gärningsperson, medling, obligatorium, samarbete/samverkan, åtalsunderlåtelse, återkoppling.
FÖRORD
Vi har i vår uppsats sett på orsakerna till att medlingen ej utnyttjas i större utsträckning och vår intention är att medlingsverksamheten kommer att ha nytta av vår uppsats. Förhoppningsvis bidrar den med ledtrådar om var
medlingsverksamhetens barriärer och möjligheter finns. Kanske kan uppsatsen bidra till att utveckla verksamheten och uppslagen kanske kan komma väl till pass inför lagändringen som börjar gälla den 1 januari 2008 och som kommer att medföra att medling blir obligatoriskt för samtliga kommuner.
Vi vill härmed tacka våra informanter som med positiv inställning tagit sig tid och varit mycket tillmötesgående och hjälpsamma. Intervjuerna har präglats av oerhört intressanta diskussioner som vidgat vår förståelse för medlingen och kanske har även vi bidragit med några tankeställare. Vi vill även tacka verksamhetschefer som gett oss tillstånd och därmed möjlighet att genomföra vår studie. Vidare vill vi tacka Jonas Christensen som på ett fängslande sätt introducerat oss i
organisationsteori och inspirerat oss till det perspektiv vi använt i uppsatsen. Givetvis vill vi även tacka vår handledare Ingela Kolfjord som från allra första början med sin forskning väckte vårt intresse för förrättsligandet av ungdomars konflikter och medling. Hon har under hela uppsatsarbetet varit oss behjälplig med råd och synpunkter.
Maj 2007
Christina Blennert & Claudia Hadzisakovic
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRORD ...3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING...4
INLEDNING ...6
Problemformulering...6
Syfte och frågeställningar ...6
Avgränsning...7
Teoretiska nyckelbegrepp ...7
Förförståelse...8
BAKGRUND...9
Medling som metod ...9
Historik och utveckling av medlingen ...9
Reparativ rättvisa ...9
Utvecklingen av medling internationellt och i Sverige ...10
Aktuella lagändringar ...11
Medlingsverksamheten i Malmö Stad ...12
TIDIGARE FORSKNING...12
Orsaker till bristande ärendetillströmning ...12
Ärendetillströmning och samarbetet i Malmö ...13
Propositionen inför medlingslagen ...14
METOD ...15 Metodologiska överväganden ...15 Urval ...17 Tillvägagångssätt ...18 Litteraturstudier ...18 Intervjuer...18 Bearbetning...19 Validitet ...20
Reliabilitet och generaliserbarhet ...21
Forskningsetiska överväganden...21
TEORI...22
Förändring som tillstånd ...22
Förändringstyper i offentlig verksamhet...24
Förändring innebär lärande och är en social process...25
Förändring och stress ...25
Tre perspektiv på förändring...26
RESULTAT ...27
Empiri och analys ...27
Ett medlingsärendes gång i Malmö ...27
När frågar man och när frågar man inte om medling?...28
Hur ser yrkesverksamma som kommer i kontakt med medling på definitionen av begreppet medling? ...29
Vilken inställning har yrkesverksamma som kommer i kontakt med medling till medling? ...30
Risker med medling ...32
Vad fungerar i dagens medlingsverksamhet? ...33
Vad fungerar inte i dagens medlingsverksamhet? ...35
Vad skulle man kunna utveckla i dagens medlingsverksamhet?...37
Vad har ländringarna i LUL som trädde i kraft 2007 inneburit? ...39
Vad kan vara viktigt att tänka på inför lagändringen som träder i kraft den 1 januari 2008?...40
SAMMANFATTNING OCH AVSLUTANDE DISKUSSION ...41
Sammanfattning ...41 Avslutande diskussion ...42 REFERENSER ...45 Skriftliga källor ...45 Intervjuer...46 BILAGOR...47
INLEDNING
Problemformulering
”Idag hamnar många ärenden hos polisen, som enligt poliserna själva, egentligen hör hemma på skolan alternativt inom socialtjänsten./…/ Förrättsligandet av vardagskonflikter är ett angeläget tema då ungdomars konflikter allt oftare hamnar inom rättssystemet.” (Kolfjord, 2002 s 117). Medling är ett sätt att föra tillbaka konflikten till parterna och närsamhället.
De senaste åren har ungdomsbrottsligheten fått allt större plats i rättssystemet och allt mer uppmärksamhet i media. Även lagstiftaren har nyligen gjort och planerar att göra ändringar i lagar som gäller för unga lagöverträdare. Från och med den 1 januari 2007 gjordes ändringar i lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) enligt propositionen (2005/06:165) ”Ingripanden mot unga lagöverträdare”. Lagändringarna syftar till att motverka att barn och
ungdomar utvecklar en kriminell livsstil och kommer i huvudsak att organiseras av socialtjänsten. Man kom även att vidareutveckla och förbättra påföljdssystemet för ungdomar mellan 15 och 21 år som gjort sig skyldiga till brott. Från och med den 1 januari 2008 blir det obligatoriskt för alla Sveriges kommuner att kunna erbjuda medling enligt medlingslagen då gärningspersonen är under 21 år, genom en lagändring i lag (2002:445) om medling med anledning av brott
(medlingslagen). Förändringen görs i syfte att främja tillgängligheten i hela landet. I och med obligatoriet kommer även samordningsansvaret att förläggas på Socialstyrelsen efter Brottsförebyggande rådet (Brå) som sedan år 2003 haft regeringens uppdrag att bygga upp medlingsverksamheten, fördela
finansieringsbidrag samt stå för utbildning och metodutveckling (Proposition 2005/06:165).
Ursprungligen kommer det vi idag i Sverige kallar medlingsverksamhet från 60-talets USA och var till en början ett uttryck för missnöje med rättsapparaten. Medlingen och den bakomliggande rörelsen växte sig allt starkare under 90-talet. I stora drag syftar medling till reparativ rättvisa och läkande effekter för både brottsoffer och gärningsperson (Brå, 2005). På Brå:s hemsida står det att läsa mycket om medling och dess fördelar. Det handlar mest om vinster för de involverade individerna men givetvis bör det ju även finnas en del
samhällsvinster. Trots detta har medlingsverksamheten i Malmö, som bedrivit medling i projektform, inte haft särskilt många ärenden under de första tre åren (Malmö Stad, 2006). Samtidigt får vi dagligen bland annat via media veta att ungdomsbrottsligheten ökar. En logisk fråga för oss är då ”varför utnyttjar man inte de resurser som faktiskt finns?”
Mot bakgrund av detta ställer vi oss frågan; varför nyttjas ej medling vid brott i
större utsträckning?
Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att genom intervjuer med personer ur berörda yrkeskategorier (till exempel medlingsverksamheten, polismyndigheten, socialtjänsten och åklagare) samt litteraturstudier försöka ta reda på varför medling vid brott i Malmö inte nyttjas i större utsträckning. I denna studie ämnar vi lägga ett organisationsteoretiskt perspektiv med fokus på förändring och
samverkan. Vidare önskar vi med studien vidga vår, och förhoppningsvis andras, kunskap och förståelse för medlingen.
Medlingen är en förhållandevis ny verksamhet och vi ser därför medling som något nytt som ska tillföras i redan befintliga organisationer och som därför kräver förändring i dessa. Vidare antar vi att det i dagens medlingsverksamhet finns möjligheter men även barriärer, därför arbetar vi i uppsatsen med orsak/en/erna till det bristfälliga användandet av medling utifrån följande frågeställningar:
• Hur yrkesverksamma som kommer i kontakt med medling ser på innebörden av medling?
• Vad fungerar i dagens medlingsverksamhet? • Vad fungerar inte i dagens medlingsverksamhet?
• Vad skulle man kunna utveckla i dagens medlingsverksamhet?
• Vad kan vara viktigt att tänka på inför lagändringen den 1 januari 2008?
Avgränsning
Vi arbetar i uppsatsen inte i någon större utsträckning med medling som metod. Det finns dock en del information för att läsaren ska kunna sätta sig in i vad medling är, då vi förmodar att de flesta, likt oss, inte vet vad medling vid brott egentligen innebär. I enlighet med uppsatsens syfte fördjupar vi oss istället i arbetet kring medlingen i Malmö och varför den inte nyttjas mer. Detta väljer vi att se på ur ett organisationsteoretiskt perspektiv med fokus på förändring och samverkan.
Teoretiska nyckelbegrepp
Brottsoffer; en person som utsatts för ett brott (Nationalencyklopedin, 2007). Detta anser vi egentligen inte vara ett bra begrepp då tankarna går mot ett
offerskap vilket ger intryck av att ett brottsoffer saknar handlingsförmåga. Tyvärr hittar vi inget bättre begrepp utan använder detta i uppsatsen.
Ej utnyttja; att utnyttja innebär enligt Nationalencyklopedin att dra en bra fördel av något eller att använda, betjäna sig av eller omsätta det vill säga förverkliga (Nationalencyklopedin, 2007). Således bör att ej utnyttja betyda motsatsen.
Förändringsarbete; Aktiviteter som syftar till att ändra, omforma och utveckla sociala system är förändringsarbete. Problem på samhällelig, strukturell, nivå liksom på arbetsplatser och organisationer samt hos individen är utgångspunkter för förändringsarbete (Nationalencyklopedin, 2007).
Gärningsperson; menar vi, har samma innebörd som personer som i lagtexter benämns gärningsman. Med gärningsman menas antingen att någon utfört en brottslig handling eller kan anses delaktig i ett brott (Nationalencyklopedin, 2007). Vi har i denna uppsats valt att använda begreppet gärningsperson därför att begreppet är mer könsneutralt.
Implementering; att förverkliga, genomföra, fullborda eller förse med verktyg (Nationalencyklopedin, 2007).
Medling vid brott; det finns ingen klar definition av medling, men medling vid brott är en metod som bygger på teorin om reparativ rättvisa. I närvaro av en opartisk medlare sammanförs en gärningsperson med sitt brottsoffer för att söka
efter nya lösningar på problem. Syftet är att det ska vara brottsförebyggande genom att minska återfall i brott och att minska brottsoffrets lidande då denna får en möjlighet att bearbeta sina upplevelser (Brå 1999:12; Brå 2000:8).
Samverkan/Samarbete; samverkan betyder att ha ett gemensamt handlande för ett visst syfte medan samarbete är ett arbete som två eller flera tillsammansbedriver med ett gemensamt syfte (Nationalencyklopedin, 2007).
Reparativ rättvisa; bygger på en teori vilken betraktar brott som en konflikt som de inblandade så långt det är möjligt bör lösa. En gärningsperson ges tillfälle att förstå konsekvenserna och ta ansvar för sina handlingar. Det innebär inte i första hand att återgälda en skuld till samhället, som i det vanliga rättssystemet, utan en direkt gottgörelse av brottsoffret. Det är viktigare att gärningsperson och
brottsoffer kan finna ett avslut och en eventuell försoning istället för att straffa gärningspersonen. Rättsskipningen förläggs på en lägre, ofta lokalt förankrad nivå vilket medför att ett felaktigt beteende kan tillrättavisas på ett mer informellt sätt genom den sociala kontrollen (Nehlin m.fl. 1998).
Unga lagöverträdare; personer under 21 år ska i vissa hänseenden behandlas enligt särskilda regler i samband med förundersökning i brottmål. Exempelvis ska dessa mål alltid behandlas skyndsamt, och att undvika att målet drar till sig onödig uppmärksamhet (Nationalencyklopedin, 2007).
Obligatorium; något som det finns en skyldighet att göra eller verkställas i ett visst sammanhang (Nationalencyklopedin, 2007).
Åtalsunderlåtelse; ett beslut att inte åtala som en åklagare kan fatta i vissa särskilda fall. Ett exempel gäller för unga under 18 år där åklagaren kan besluta om åtalsunderlåtelse om den unge kan beredas vård enligt socialtjänstlagen (Nationalencyklopedin, 2007).
Återkoppling/Feedback; innebär att information till den styrande mekanismen återförs från det styrda systemets beteende. På så vis kan systemet, trots störningar eller förändringar i dess omgivning, styras i riktning mot det önskade målet
(Nationalencyklopedin, 2007).
Förförståelse
Vår förförståelse, det vill säga kunskapen vi hade innan vi började arbeta med denna uppsats, om medling var begränsad. Med tanke på att vi i tidigare kurser som hastigast nämnt medling så kanske vi visste lite mer än vad gemene man gör men i princip visste vi bara att det var en verksamhet där gärningsperson och brottsoffer kunde mötas med hjälp av en opartisk medlare. Vidare visste vi att det är socialtjänsten som står för arbetskraften och att medlarna arbetar
stadsdelsövergripande. Vi hade också fått reda på att medlingsverksamheten förvisso hade en ojämn ärendetillströmningskurva men att de skulle kunna ha fler ärenden utifrån brottsfrekvensen bland unga.
Vi gick in i uppsatsarbetet med uppfattningen om att medlarna var kärnan av verksamheten men begreppet medlingsverksamhet inbegrep även andra samarbetspartners.
BAKGRUND
Medling som metod
Medling är en konfliktlösningsmetod där två tvistande parter tillsammans med en oberoende och opartisk medlare finner en lösning på en konflikt (Brå 2005:14). Metoden ger de inblandade möjligheten att lösa konflikten genom att stödja dem så att de kan finna de bästa lösningarna och att även kunna reparera och bevara relationen (Umbreit, 1995). Medling kan användas inom många områden i samhället exempelvis vid brottmål, tvister, vid familjekonflikter, skola och
arbetsplatser med mera. Det är en metod som innehåller fem vägledande principer (de fem F:en) som är viktiga i själva medlingsmötet:
• FREDLIG- Användande av våld, tvång och hot är uteslutet. • FRIVILLIG- Parterna måste själva komma till medlingen.
• FÖRTROLIG- Det som sägs under medlingen ska inte användas mot dig efteråt.
• FÖRSONING- Målet med medlingen är att uppnå en högre grad av försoning.
• FACILITERANDE- Att facilitera betyder att lägga till rätta.
(Hareide,2006 s 18)
När det gäller medling vid brott handlar det inte om en konflikt i egentlig mening utan om att någon begått ett brott mot någon annan. Enligt medlingslagen är syftet att en gärningsperson och brottsoffer tillsammans med en opartisk medlare möts för att få tala om brottet. Gärningspersonen ska få en ökad förståelse för brottets konsekvenser och en möjlighet att genom ett avtal gottgöra målsägande eller be om ursäkt för den skada som kan ha uppkommit genom brottet. På så vis kan de negativa följderna av det minskas. Brottsoffret ska genom medlingen få hjälp att bearbeta sina upplevelser kring brottet och medling är på så sätt en rehabiliterande metod. Att delta i mötet är frivilligt för båda parter men gärningspersonen måste ha erkänt sin polisanmälda gärning. Medlarens roll är att hålla sig mer i
bakgrunden och inte själv i någon stor utsträckning delta i samtalet. Uppgiften är att hjälpa båda parter att kommunicera med varandra och att se till att ingen av dem kränks. Detta undviks genom att medlingsmötet innan förbereds noggrant i ett eller flera förmöten som hålls med parterna enskilt. Gärningspersoner i alla åldrar kan medverka vid medling men när det gäller personer under 12 år ska det föreligga särskilda skäl för medverkan. Om det anses lämpligt kan egentligen inget brott som är polisanmält och erkänt uteslutas för medling. Dock är sexualbrott och brottsofferlösa brott, exempelvis narkotikabrott, att anse som omöjliga eller direkt olämpliga att medla i (Brå 2005:14; Proposition
2001/02:126).
Historik och utveckling av medlingen
Reparativ rättvisa
Medling bygger på idéer om reparativ rättvisa eller restorative justice som ursprungligen kommer från Nya Zeeland och till viss del från Tanzania. Ursprungsbefolkningen har där i hundratals år använt medling eller liknande metoder för att lösa olika slags konflikter. I dessa konfliktlösningsmetoder ingår även familjerådslag, en metod som idag också används i
under 1960 och 70- talet ur ett flertal konfliktlösningsmetoder och saknar på så vis en enhetlig teori (Brå 2005:14). Den innebär till skillnad från det nuvarande, bestraffande rättssystemet där rättsprocessen sköts av ombud, att brottet ses som en konflikt som bör få sin lösning av de inblandade parterna så långt det är möjligt. Viktigare är att brottsoffret gottgörs direkt av gärningspersonen och att det ges en chans till försoning istället för att straffa gärningspersonen. Nils Christie menar enligt Brå (2005:14) att genom att förlägga rättsskipningen på en lägre, lokalt förankrad, nivå exempelvis grannskap eller på närsamhället med dess sociala kontroll kan också ett felaktigt beteende tillrättavisas på ett mer informellt sätt (Brå 2005:14; Nehlin m.fl. 1998). En slutsats som Bazemore & Walgrave (1999) drar är att reparativ rättvisa är en av de mest lovande alternativa metoderna, att på ett humant och effektivt sätt reagera på ungdomsbrott. Den reparativa reaktionen är på ett sätt helande för brottsoffret, stärkande för
samhället, återinlemmande för gärningspersonen och konstruktiv när det gäller att genomdriva samhällsnormer och att främja fredliga relationer.
Utvecklingen av medling internationellt och i Sverige
Internationellt finns olika program inom reparativ rättvisa där olika typer av medling ingår i många länder. Både Förenta Nationerna och Europarådet har utfärdat rekommendationer för medling. Den har vuxit fram och utvecklats i en snabb takt och har oftast haft stöd i lagen (Brå 2005:14; Proposition 2001/02:126). I Nya Zeeland, Australien och USA har metoden fått ett stark stöd. Den utförs där ofta av lekmän och drivs utan någon nationell modell exempelvis av olika ideella eller privata organisationer. Det är främst vid egendomsbrott och lindrigare våldsbrott som medling används och är inriktad på ungdomar. Medlingsprocesser fungerar som ett alternativ till den vanliga rättsprocessen (Brå 2005:14).
I Europa är medlingsverksamheten sedan 1980-talet en etablerad verksamhet som fortfarande växer. Inte heller i Europa finns något enhetligt system för hur
medling bedrivs. Det är oftast privata organisationer som helt eller till en del driver verksamheten med statlig eller kommunal finansiering. Medling vid brott ses här liksom i USA som ett alternativ eller som ett komplement till den vanliga rättsprocessen. Någon specifik lagstiftning rörande medling är sällsynt även om den förekommer och då oftast i ungdomslagstiftningen även om medling i vissa fall riktar sig till vuxna. Medlarna i Europa är oftast professionella och har någon form av medlarutbildning men också en akademisk bakgrund i bland annat socialt arbete och juridik (Brå 2005:14).
I Skandinavien har medling vid brott använts sedan slutet på 80-talet och då först i Finland och Norge och där är verksamheten nu väletablerad. I Finland finansieras och bedrivs medlingsverksamheten inom kommunernas socialtjänst. Även här är medlingsverksamheten ett komplement till den ordinarie rättsprocessen trots att den kan ersätta en domstolsförhandling. Den kan innebära åtalsunderlåtelse eller ersätta eller lindra ett straff. De brott där medling ofta används är enklare
egendomsbrott, skadegörelse och misshandel och det är oftast barn och ungdomar som berörs. Medlarna är icke-professionella och oavlönade lekmän. I Norge startades 1980 en försöksverksamhet med medling vid ungdomsbrott som en alternativ påföljd vid villkorlig dom, böter och åtalsunderlåtelse. I dag riktar sig medling inte bara till unga lagöverträdare utan finns tillgänglig för alla
medborgare. Statliga medlingsbyråer bedriver verksamheten men medlingen utförs liksom i Finland av lekmannamedlare utifrån den viktiga principen om att
ge tillbaka konflikten till parterna. Samordningen utförs av Konfliktrådet, en statlig myndighet (Brå 2005:14).
Medlingsverksamheten som den ser ut i Sverige idag inleddes i slutet av 1980-talet och verksamheter med kommunala huvudmän startades på vissa orter i landet under 1990-talet. Dessa hade inget enhetligt syfte och var utformade på olika sätt. En försöksverksamhet som var rikstäckande startades år 1998 av Brå som skulle svara för samordning, uppföljning och utvärdering av verksamheterna.
Ekonomiskt stöd fördelades över 32 medlingsprojekt som valts ut att medverka i försöksverksamheten. Denna verksamhet utvärderades av Brå, och visade bland annat att de olika projekten skilde sig åt när det gällde själva målsättningen med verksamheten, organisationsform och typen av ärenden det medlades i. Den teoretiska förankringen var dålig och många saknade kunskap om reparativ rättvisa. Medlingsprojekten kom att få två inriktningar. Den ena syftade till att stoppa ungdomars kriminella karriär och fick på så vis fokus på gärningspersonen, medan den andra inriktade sig mer på själva lösningen av konflikten och hade mer fokus på brottsoffret. Oftast var verksamheterna organiserade av kommunens socialtjänst och i utvärderingen föreslogs att det även fortsättningsvis var kommunen som hade bäst förutsättningar att organisera medlingsverksamheten genom att den hade kunskaper och var van att arbeta med denna typ av ärenden. Det fanns, och finns troligtvis ännu, de som anser att det finns en risk att en tjänstemannamedlare kan uppfattas som partisk av parterna och att ett system med lekmannamedlare är att föredra. Försöksverksamheten finns inte kvar idag men medling vid brott finns tillgängligt i lite drygt hälften av Sveriges kommuner och växer fortfarande. Nu som då, bedrivs den vanligtvis i kommunal regi med statliga anslag och en möjlighet att kommunerna sinsemellan kan träffa samarbetsavtal (Brå 2005:14).
Aktuella lagändringar
I Sverige har medlingen fått ramlagstruktur och den trädde i kraft den 1 juli 2002. Medlingen ska enligt förarbetena till lagen ses som ett komplement till
rättssystemet. Således är medling inte en påföljd eller ett alternativ till rättssystemet. Medling kan dock vara avlastande för rättssystemet och brottsförebyggande på så vis att samhället snabbt och konsekvent kan bevara viktiga samhällsvärderingar. Den kan också vara en del av gärningspersonens och brottsoffrets rehabilitering. I Sverige har dock medlingen inte riktigt funnit sin definitiva roll i rättsväsendet. För att medlingen skulle ges större legitimitet föreslogs lagändringar i LUL i samband med att påföljdssystemet skulle utvärderas. Dessutom var syftet att göra det obligatoriskt för alla kommuner att erbjuda medling (Brå 2000: 8; Proposition, 2005/06:165). Förändringarna trädde i kraft den 1 januari 2007 och innebär att påföljden ungdomsvård ersätter påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten och blir mer inriktad på de ungas vårdbehov. En ny påföljd, ungdomstjänst, införs också. Det finns även
bestämmelser i brottsbalken som gör det möjligt att vid straffmätning eller val av påföljd beakta en gärningspersons vilja att gottgöra brottsoffret exempelvis genom medling. Det samma ska beaktas vid prövning av åtalsunderlåtelse. Vidare har det införts en möjlighet att förlänga tidsfristen från brottsmisstanke till åtalsbeslut för att det ska finnas tid till att genomföra medling. När det gäller obligatoriet för kommunerna beslutade man att det skulle träda i kraft den 1 januari 2008 (Proposition 2005/06:165).
Medlingsverksamheten i Malmö Stad
Medlingsverksamheten i Malmö stad startades i september 2003. För att bekämpa ungdomsbrottsligheten enligt ”Malmö - trygg och säker stad” har, under de senaste åren, flera stadsdelsövergripande verksamheter startats upp däribland medlingsverksamheten som beviljades projektmedel av Brå i oktober 2003, brottsofferstöd för unga och socialarbetare för ungdomar. Ansvaret för dessa verksamheter ligger på individ- och familjeomsorgen i stadsdelsförvaltning Centrum. Medlingsverksamheten samarbetar med Åklagarmyndigheten, Socialtjänsten och Polismyndigheten som tillhandahåller medlingsärenden från alla närpolisområden. Verksamheten är samlokaliserad med polisen på Davidhalls polisstation. Det finns också en styrgrupp till medlingsverksamheten som arbetar med att underlätta samarbetet mellan de olika samarbetspartners. Denna grupp består av representanter från polis, socialtjänst, åklagare och Malmö Stad (Malmö Stad, 2006).
Verksamheten riktades till en början mot ungdomar i åldersgruppen 15-17 år men kom att utökas till 14-18-åringar. Sedan årsskiftet har målgruppen utökats
ytterliggare så att det nu även gäller ungdomar mellan 18-21 år. När det gäller brottsoffer finns ingen speciell åldersgräns. De ärenden som det medlas i gäller främst brott där den som utsatts för brottet känner sig kränkt. Det kan vara olika typer av våldsbrott som misshandel och olaga hot, skadegörelse och rån och stöld. Förutom själva medlingen arbetar medlarna mycket med att kontinuerligt
informera sina samarbetspartners, media och andra intresserade om sin
verksamhet. Dessutom deltar de i olika kurser, möten och konferenser där olika erfarenheter och kunskaper delas med samarbetspartners och andra kommuners medlingsverksamheter (Malmö Stad, 2006).
TIDIGARE FORSKNING
Orsaker till bristande ärendetillströmning
De svenska medlingsverksamheterna har haft en oplanerad utveckling vilket medfört att de har sett lite olika ut och de har från en början bedrivits utan regleringar. En förutsättning för att dessa ska kunna fungera är att de tilldelas ärenden för medling. Därför är således samverkan mellan olika myndigheter exempelvis polis, åklagare och socialtjänst ytterst viktigt då det är främst från dessa ärenden kommer. En huvudsaklig svårighet för samverkan är att det gäller organisationer med vitt skilda kulturer med olika synsätt och förhållningssätt till kriminalitet och de inblandade parterna samt skillnader i rutiner och arbetssätt. Ärendetillströmningen är också beroende på vilken inställning man har till medling hos den enskilde tjänsteutövaren och det stöd för dess utveckling som finns hos ledningen hos de olika myndigheterna. Det krävs en formaliserad överföring av medlingsärenden för att ärendetillströmningen ska vara jämn. Att bygga upp ett nära och fungerande samarbete och förtroende för verksamheten hos polisens ungdomsutredare, socialtjänstens ungdomshandläggare och åklagare med flera utgör en stor del av utvecklingsarbetet. Det gäller att etablera en nära kontakt och sätta sig in i rutinerna samt att förklara medlingsverksamheten då denna kommer att förändra dessa organisationers policys och inarbetade rutiner. Här är den fysiska närvaron verkligen viktig. Ett kontinuerligt informations- och opinionsarbete om medling för samverkanspartners och för allmänheten är nödvändigt om verksamheten ska vidmakthållas (Brå 1999:12; Brå 2005:14;
Nehlin m.fl.1998). En samordnings- eller styrgrupp bestående av representanter för de inblandade samarbetspartners har ansetts underlätta utvecklingen av en väl fungerande verksamhet (Brå 2005:14; Proposition 2001/02:126).
I Brå:s rapport om försöksverksamheten från år 1999 nämns ett antal problem med att etablera ett fungerande samarbete med polis, socialtjänst och åklagare för vissa av försöksprojekten. Vid utvärderingen av försöksverksamheten år 2000 hade samarbetet blivit bättre även om en majoritet fortfarande ansåg att samarbetet behövde förbättras. De orsaker som har resulterat i en bristande ärendetillströmning hos polisen har bland annat varit brist på ungdomsutredare, omorganisationer, en ömsesidig ovana att samarbeta med socialtjänsten, ovana med medling som fenomen eller att bra rutiner för att frågan om medling ska tas upp i utredningsarbetet funnits. Vidare måste medlingsverksamheten för
samarbetspartners, gärninspersoner och brottsoffer vara neutral. Att inom socialtjänsten förlägga den på tjänstemän med myndighetsutövning i
ungdomsärenden kan medföra praktiska problem då den riskerar att komma i skymundan när arbetsbelastningen blir hög. Ett bristande engagemang från socialtjänsten har också försvårat samarbetet. Man arbetar normalt mer med de personella orsakerna till kriminalitet än med konsekvenserna av dem. Av dessa anledningar bör den på så sätt vara skild från den övriga verksamheten. Till en början söktes av de flesta projekt ett aktivt samarbete med åklagarna. Många av dessa var positiva till medling. Vissa avvisade dock samarbete på grund av tidsbrist eftersom ungdomsärendena är tidsbegränsade och att det inte fanns lagstiftning och riktlinjer beträffande själva medlingen. I vissa fall har man ansett att medling innan den rättsliga processen var avslutad varit olämpligt. En risk man sett är att målsäganden blir ovillig att driva frågan vidare till huvudförhandling (Brå 1999:12; Brå 2000:8; Nehlin, m.fl. 1998, Proposition 2001/02:126).
Det är inte bara bristande ärendetillströmning som är orsaken till att medling inte kommer till stånd. Enligt Brå:s utvärdering av försöksverksamheten visade det sig att endast 30 % av de inkomna ärendena resulterade i medlingsmöten.
Anledningar som att brottsoffret drar sig ur på grund av vrede, rädsla eller att man har löst det på annat sätt är en av de största orsakerna. Ibland har det gått för lång tid sedan brottet skedde eller att saken betraktades som utagerad i och med rättegången. Detta gör att det kan vara svårt att motivera brottsoffret till att delta i en medling. Föräldrars inställning påverkar också om medling blir av eller inte. Det kan också vara så att gärningspersonen drar sig ur eller inte dyker upp. Här beror detta mycket på hur medlingen presenteras för dem (Brå 2000:8; Brå, 2005:14; Nehlin m.fl. 1998; Proposition 2001/02:126).
Ärendetillströmning och samarbetet i Malmö
Ett av medlingsverksamhetens mål i Malmö har varit att utveckla en bra samverkan mellan de inblandade myndigheterna. För att öka förståelsen för medlingens betydelse för brottsoffer och gärningsperson har det blivit
betydelsefullt att ge återkoppling vilket i sin tur väcker diskussioner om vilka ärenden som lämpar sig för medling och hur samarbetet och samverkan ska kunna utvecklas. Det har visat sig vara uppskattat med återkoppling till dem som lämnat ärenden till medling. Ett annat sätt är att man diskuterar hur samarbetet ska bedrivas utifrån den statistik som medlarna månadsvis lämnar till de olika närpolischeferna och förundersökningsledarna. Statistiken ger ledtrådar om vad man bör arbeta med. Detta är en viktig del då det visat sig att det varit svårt att få medlingen att bli ordentligt implementerat i utredningsarbetet trots att de flesta
har goda kunskaper om medlingens innebörd. Idag besöker man kontinuerligt de olika närpolisområdena i syfte att påminna om medling för att öka mängden ärenden till medlingen. Andra faktorer till att det är svårt att generera ärenden är att det varit ont om ungdomsutredare vilket medfört en hög arbetsbelastning. Att utredarna finns på olika närpolisområden och på så vis inte har daglig kontakt med medlarna påverkar också. Det tar tid att bygga upp en relation till utredarna och det är nödvändigt för att få igång en ökad ärendetillströmning. Ett annat problem som polisen påpekar är att det är svårt att få ungdomar att erkänna sin delaktighet i ett brott. Samarbetet med den så kallade Rånkommissionen hos polisen, som startade sin verksamhet år 2005, har genererat fler medlingar och samarbetet fungerar bra (Malmö Stad, 2006).
Att kontinuerligt informera socialsekreterare inom individ- och familjeomsorgen på Malmös stadsdelsförvaltningar om medlingsverksamheten är nödvändigt då information tenderar att glömmas bort efter ett tag. Socialsekreterare som handhar ungdomsärenden och som arbetar nära polisen kan föreslå medling när det gäller 14-åringar. Idag finns ett bra samarbete då medlarna organisatoriskt tillhör socialtjänsten. Medlarna har också utvecklat samarbetet med åklagarna genom kontinuerliga kontakter där man tar upp frågor som; när det är lämpligt att medla i ett ärende med mera. En svårighet är att det finns olika åsikter om när det är lämpligt bland åklagarna. Medlarna återkopplar till åklagarna om medling skett och hur den avlöpt, framförallt i de ärenden där det medlats innan
huvudförhandling. Att medling inte kommer tillstånd på grund av att någon av parterna drar sig ur beror på liknande orsaker som ovan redogjorts för, i de rapporter Brå har genomfört (Malmö Stad, 2006).
Propositionen inför medlingslagen
I rapporter, utredningar och betänkanden innan propositionen till medlingslagen presenterades, har viktiga aktörer så som Riksåklagaren, Brottsofferutredningen samt Justitieutskottet uttalat sig positivt till medlingsverksamhet. Enligt
Regeringen finns det ett stort behov av att hitta alternativ till de traditionella reaktionerna på brott i synnerhet då det gäller unga gärningspersoner. Medlingsverksamheten har fått en så pass bred bas i Sverige att det finns
anledning att tro att den kommer att fortsätta att utvecklas oavsett lagstiftning men det bör ändå anses mest lämpligt att den sker i det allmännas regi. Enligt
Regeringen menar Brå i sin slutrapport (2000:8) att åklagare och polis måste ha ett tydligare regelverk för att överhuvudtaget kunna förhålla sig till medlingen vilket även bör främja medlingens legitimitet och genomslagskraft. För en gynnsam utveckling av medlingen krävs att den blir konsekvent och strukturerad samt att den via sina resultat kan bevisas trovärdig som en reaktion på brott. Vidare borde medlingen göras tillgänglig för alla och organiseras av det allmänna, närmare bestämt av socialtjänsten, samtidigt som verksamheten ges utrymme att vara självständig nog att bland annat upprätta normer och etiska regler
(Proposition 2001/02:126).
Inför propositionen ifrågasatte Riksåklagaren, flera åklagarmyndigheter och tingsrätter utredningens förslag om att stärka medlingens rättsposition. De menade att det förmodligen inte skulle bli så stor skillnad i praktiken även om man stiftade lag om medlingens inverkan på påföljdsval, straffmätning och åtalsunderlåtelse. Polisförbundet ställde sig negativ till att medling skulle kunna beaktas vid åtalsunderlåtelse då de menar att det finns en risk att en gärningsperson på ett otillbörligt sätt skulle kunna påverka brottsoffret att medverka i medling. När det
gäller vid vilken tidpunkt i rättsprocessen medling sker framförde riksåklagaren att det finns en risk att medlingen kan försvåra utredningen av ett brott om den sker innan rättegång. Brå å sin sida menade att det borde införas en tidsfrist så att medling kan ske i nära anslutning till ett brott då det anses vara viktigt att
samhällets reaktion på brottet kommer snabbt. Regeringen menar dock att medling ska kunna ske i alla skeden i rättsprocessen och att
medlingsverksamheten, polisen och åklagarna ska ha ett så bra samarbete så att man kan samråda om och när det är lämpligt att medla (Proposition 2001/02:126).
En medlingsverksamhet kräver vilja och engagemang hos dem som ska vara medlare för att implementera metoden i praktiken. Vidare är det viktigt att man får igång en fortlöpande ärendetillströmning vilket till stor del är avhängigt ett väl fungerande samarbete med andra myndigheter i synnerhet med polisen. För att en välfungerande medlingsverksamhet ska kunna utvecklas krävs att den lokala samverkan mellan berörda myndigheter och andra lokala verksamheter och ideella organisationer fungerar bra. Här kan det finnas utrymme för lokala lösningar och även en samverkan med övriga kommuner (Proposition 2001/02:126).
METOD
Metodologiska överväganden
Det finns tre olika forskningsintressen; det utforskande/explorativa, det
beskrivande/deskriptiva och det förklarande/explanativa intresset. Det utforskande
intresset är användbart då man vill utforska, upptäcka och förstå ett fenomen och dess ideala undersökningsform är fältstudien. Det beskrivande intresset används när man till exempel vill veta omfattning eller utbredning av ett fenomen dvs. man vill beskriva fenomenet och ofta kommer surveyundersökningar till användning. Det förklarande intresset används då man söker orsaksförklaringar till fenomenet och förebilden för detta är det klassiska experimentet som idag dock används i allt mindre utsträckning. Det finns tre kunskapsnivåer som överensstämmer med de tre olika forskningsintressena och nivåerna kan illustreras av en kunskapstrappa.
Trappans första steg innebär att förkunskapen är väldigt liten och därför behöver man skaffa sig en uppfattning om fenomenet genom en utforskande
undersökningsform. Detta gör man lämpligast genom en sökande
datainsamlingsmetod exempelvis observation, samtalsintervjuer och en kvalitativ metod. Trappans andra steg innebär att man har en relativt god förkunskap om fenomenets förekomst, omfattning och utbredning och därför söker man nu istället en mer beskrivande kunskap. Vanliga metoder för att åstadkomma detta är
intervju, enkät, deltagarstudie och en innehållsanalys. I trappans tredje steg finns goda kunskaper om egenskaper hos ett fenomen och dess utbredning vilket leder till att man istället vill ta reda på fenomenets orsaker. Som tidigare nämnts är det klassiska experimentet förebilden för inhämtande av denna typ av kunskap men av bland annat etiska skäl används inte denna undersökningsform i någon större grad i studier som handlar om sociala frågor. Surveyundersökningar kan dock också med fördel användas så länge de har kausalanalytisk karaktär (Rosengren & Arvidson, 2002).
Utifrån vårt uppsatsämne och huvudfrågeställning är det förklarande forskningsintresset det som bäst kan förklara vår ansats. Vår ”varför-fråga”
åsyftar ett orsakssamband och ämnet är välkänt i samhället då man har forskat och utvecklat medlingen i flera decennier vilket bör ge en god samlad kunskapsgrund
som vi är fria att ta del av. Vi anser att det finns en bred och djup kunskap om både fenomenet och dess positiva effekter på samhälle och individ samtidigt har man börjat uppmärksamma att medlingen ej nyttjas så mycket som den skulle kunna nyttjas. Mot bakgrund av detta är det ej fruktbart att ställa en annan sorts fråga än just en ”varför-fråga” och att anta en explanativ ansats. Det förklarande forskningsintresset har å ena sidan fått en del kritik då det gäller
samhällsvetenskaplig forskning i synnerhet i moderna tider då det bland annat står för det klassiska experimentet och dess etiska problematik samt förenklad orsak-verkan-form. Å andra sidan vill media, politiker, lekmän och troligtvis gemene man gärna ha de här enkla förklaringarna och tydliga svar som dock
samhällsforskare idag är ovilliga att ge (Rosengren & Arvidson, 2002). Vi är benägna att hålla med dessa forskare då vi antar att vi inte heller kommer att få några enkla svar på vår fråga. Vi vill heller inte anta en så snäv och traditionell syn på det förklarande forskningsintresset utan vi vill istället vidga detta och vi menar att det finns alternativ till det klassiska experimentet men då får man vara beredd på att få lite mer komplicerade svar också. Det finns en risk att våra resultat kan komma att ignoreras, nedvärderas och förvanskas då vi förmodligen kommer få ett otraditionellt orsak-verkan-resultat det vill säga ett mer komplicerat resultat. Samtidigt tror vi att medling är ett högst aktuellt ämne med tanke på aktuella lagändringar både i LUL och i medlingslagen.
Vi har genomfört halvstrukturerade intervjuer med elva yrkesrepresentanter som på olika sätt bidrar till medlingsverksamheten. Då surveyundersökningar anses kunna användas i explanativa sammanhang anser vi att även intervjuer ska kunna användas. Det handlar ju i princip om samma sätt att samla in data det vill säga att samla in data genom att fråga. Givetvis finns det även skillnader mellan intervjuer och surveyundersökningar där storleken är den främsta skillnaden det vill säga att surveyundersökningar baseras på betydligt fler informanter än vad intervjun gör. Vi kommer i vår studie inte att med total säkerhet kunna visa på traditionella orsakssamband men däremot kan vi bidra med en indikation och beskrivning av de eventuella bakomliggande faktorerna till varför medlingen inte nyttjas mer i Malmö. Även detta bör ses som en betydande kunskap att belysa och senare kanske använda som utgångspunkt för vidare studier av fenomenet.
I vår uppsats har vi alltså valt att använda oss av kvalitativa intervjuer då vi tror att denna metod passar vår studie bäst eftersom vi försöker närma oss och förstå de barriärer och möjligheter som kan finnas i medlingsverksamheten. Kvalitativa intervjuer är bra då man ska undersöka, förstå och se på hur något är beskaffat vilket vi ämnat göra då vi försökt finna bakomliggande orsaker till varför medlingsverksamheten inte utnyttjas i större utsträckning än den gör. Några svårigheter med metoden är att det kan vara svårt att på förhand veta hur stor datamängd som behövs, vilka frågor man ska ställa, om frågorna ska
standardiseras eller anpassas till informanten. Det är även svårt att veta hur styrande intervjuaren ska vara. Öppna och komplicerade frågor med ord som inte förstås riskerar att medföra dubbla betydelser och att informanten inte svarar på det som man är ute efter. Ömsesidiga förväntningar mellan informant och intervjuare påverkar resultatet då svaren kan bli förvanskade eller anpassade till det som tycks lämpligt (intervjuareffekt). Det kan under en intervju väckas känslor som man måste handskas med och metoden är tidskrävande. Det finns en rad fördelar med intervju som metod varibland den för oss viktigaste är
informationens kvalitet. Metoden bäddar för djupa och detaljrika data vilka ger goda insikter som man till exempel inte hade fått om man valt att använda sig av
en enkät med svarsalternativ eller en observation. En annan fördel är att metoden inte medför några större kostnader då det är vi själva som utgör det huvudsakliga verktyget och dessutom handlar det om ett begränsat antal informanter. Man har även stort utrymme att göra ändringar i metodutförandet även mitt under en intervju. Dessutom kan man kontrollera data med informanterna i synnerhet i situationer som vår då det handlar om ett fåtal informanter (Rosegren & Arvidson, 2002; Starrin & Renck, 1996). Vidare anser vi att våra intervjuer kan bidra till både personliga och professionella vinster för informanterna. Med detta menar vi till exempel att informanterna dels kan få en möjlighet att utveckla och uttrycka sina idéer och dels att de kan få nya idéer om verksamheten.
Urval
När det gäller val handlar det i första hand om att välja de informanter/enheter som ger bäst information om ämnet/fenomenet man ska undersöka (Rosengren & Arvidson, 2002). För vår del handlar det alltså om att finna de personer som är delaktiga i medlingsverksamheten på olika sätt. Det ultimata hade varit att stegvis söka sig till informationsmättnad men vi har valt att avgränsa valet till relevanta informanter och ta med flera olika perspektiv det vill säga informanter från olika involverade yrkeskategorier vilket också tar informantutrymme. På sätt och vis så söker ju även vi på detta sätt nya informanter som är olika de andra vi intervjuat. Av praktiska skäl har vi inte själva haft fullständiga möjligheter att välja vilka personer vi intervjuat utan blivit hänvisade informanter av andra i deras verksamhet. Det som alltså är vägledande för oss är vårt syfte och våra
frågeställningar där vi varit något avgränsade i utbudet av informanter som varit styrt av andra.
För vår del handlar det om att finna de personer som är delaktiga i
medlingsverksamheten på olika sätt och urvalet har varit ett icke-sannoliketsurval. Eftersom vi är styrda av vårt syfte och våra frågeställningar har vi i förväg vetat vilka yrkesgrupper vi behövt inhämta information från. Dessutom är vår uppsats en mindre kvalitativ undersökning vilket gör att vi på flera områden är begränsade likt de flesta andra kvalitativa undersökningar. Av praktiska skäl har vi som nämnts inte haft fullständiga möjligheter att själva välja informanter så på ett sätt kan man se detta som ett bekvämlighetsurval med risk för att uppsatsens kvalitet kommer att kritiseras. Vid val och urval behöver det inte vara representativiteten som är det absolut viktigaste i en kvalitativ undersökning utan man kan med fördel söka sig till så många olika informanter som dessutom med fördel kan skilja sig från varandra. Man kan även se vårt urval som ett subjektivt urval det vill säga att vi själva, om än från ett begränsat utbud, valt våra informanter dels utifrån vår frågeställning och dels utifrån om informanten har något intressant att säga om ämnet. Dessutom har vi genom denna typ av urvalsmetod haft möjlighet att från en informant få vidare hänvisningar till andra informanter som skulle kunna bidra till undersökningen (så kallat snöbollsurval) (Malmö högskola, 2002).
Om vi i en kvalitativ studie ska tala om bortfall så består vårt bortfall av ett fåtal obesvarade frågor och av frågor som inte riktigt besvarats som vi tänkt då informanten missuppfattat frågan. Bortfallet beror troligtvis på vår ovana i
intervjusituationen och skulle med träning kunnat begränsas. Vi hade även kunnat kontakta informanterna i efterhand för kompletteringar men dels har vi inte upplevt att bortfallet varit så betydande att vår studie de facto blivit lidande och dels tror vi inte att frågorna skulle ha kunnat besvaras på ett bra och rättvist sätt tagna ur sitt sammanhang och kanske vid ett för informanten olämpligt tillfälle.
Tillvägagångssätt
Litteraturstudier
Enligt Denscombe (2000) bör man bland annat alltid fundera över skriftliga källors trovärdighet och autencitet. För att skildra den tidigare forskningen och teori har vi använt oss av litteratur som vi bedömt som relevant och utgörs främst av rapporter från tidigare vetenskapliga studier och undersökningar samt
förarbeten till lagar och kommer från kända, seriösa och för ämnet relevanta utgivare så som Brå, Malmö Stad, lagstiftaren med flera.
Som teorietisk utgångspunkt har vi bland annat använt oss av en
organisationsteori, Ahrenfelt (2001), som kanske inte av alla ses som en teori. Vi anser dock att författaren för ett enhetligt resonemang genom hela boken och boken är relativt färsk vilket gör den än mer relevant. Ahrenfelts, Christensens m.fl, Wilsons och Kronvalls m. fl. resonemang kompletterar vår empiri och berikar vår uppsats. Ahrenfelt är läkare och psykiater och har mångåring erfarenhet inom förändrings – och utvecklingsarbete som respekterad konsult inom såväl privat som offentlig sektor. Vi har dessutom tidigare under
utbildningen haft litteraturen som kurslitteratur och den bör därigenom ses som trovärdig. Möjligen kan man uppfatta boken som något ”frälsande” men vi anser ändå att han tar upp mycket viktiga och aktuella värdeenheter. Vidare har vi använt oss av resonemang från Christensen m.fl. (2005) vilka är professorer i statsvetenskap vid olika universitet i Norge. De har under många år studerat organisationsteori och offentliga organisationer med goda resultat. Boken är dessutom kurslitteratur för socionomutbildningen. Vi har även använt oss av något resonemang från Wilson (2003) som är verksam vid University of St. Andrews och boken rekommenderas av verksamma vid svenska
högskolor/universitet som introduktion till organisationsteori. Vidare har vi använt oss av valda resonemang från Kronvall m.fl. (1991) som också är kurslitteratur för socionomutbildningen och boken är en handbok i
förändringsarbete. Författarna har som statsvetare, doktorer i socialt arbete, högskolelektorer och samhällsvetare lång erfarenhet av utvecklings- och förändringsarbete inom offentlig sektor.
Intervjuer
Vi har intervjuat elva yrkesverksamma som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med medlingsverksamheten Våra informanter består av två poliser, en
fältarbetande socialsekreterare, två socialarbetare knutna till polisen, två brottsofferstödjare, två åklagare samt två medlare som alla har en koppling till medlingsverksamheten. Vi ringde upp alla informanter och presenterade oss själva samt vår uppsats och därefter fick de ta ställning till om de ville ställa upp på en intervju vilket alla ville. Därefter skickade vi dem intervjufrågor samt
tillståndsblanketter (se bilaga 3) som de senare returnerade påskrivna av respektive verksamhetschef.
Innan vi började med intervjuerna läste vi in oss på ämnet och en del av denna litteratur finns presenterad i uppsatsen. Därefter gjorde vi vår intervjuguide (se bilaga 4) som skulle vara vårt stöd under intervjuerna och som vi försökt hålla så bred och öppen som möjligt. Det som har varit vägledande för oss är vikten av att vi får ta del av just informanternas uppfattning och att våra frågor därför helst inte ska vara ledande eller på annat sett snedvridande. Detta tror vi även kan gynnas då intervjun får likna ett vanligt samtal så att intervjusituationen normaliseras. Vår
intervjuguide bygger i stort sätt på våra frågeställningar det vill säga att vi har låtit våra frågeställningar vara våra teman. Men i bearbetningen av det empiriska materialet har fler teman tillkommit vilket är vanligt i kvalitativa studier. Vi har även ställt mer strukturerade frågor till varje tema för att underlätta vid
kodningen/tematiseringen och analyseringen. Detta har vi låtit bero på
informanten och hur mycket information vi fått av huvudfrågan. Vi har även i förväg delgett informanterna de övergripande intervjufrågorna och vi inser att vi då kan ha förlorat inslag av spontanitet men samtidigt har vi vunnit på att svaren blivit mer genomtänkta och säkra. Vi har standardiserat de övergripande frågorna det vill säga att frågorna varit de samma för alla informanter men en del
följdfrågorna har blivit olika och då är det tal om subjektiv standardisering. Här talar vi egentligen om en mellanform av standardiserad och icke-standardiserad intervju som samtalsintervjun faktiskt är. Det samma gäller graden av
strukturering det vill säga att det handlar om halvstrukturerade frågor mot bakgrund av att vi har klara teman men samtidigt har vi velat ge informanterna chans till fria svar. Vi är medvetna om att mindre strukturering sker på bekostnad av jämförbarhet/generaliserbarhet och tillförlitlighet men samtidigt vinner vi ju på validiteten som är det mest väsentliga vid värdering av empiriskt material.
Vi inledde intervjuerna med att presentera oss själva samt syftet med vår uppsats och bakgrunden till varför vi vill skriva om just detta ämne. Dessutom underströk vi frivilligheten och att informanten kunde dra sig ur när som helst. Därefter frågade vi om det var i sin ordning att vi använde diktafon och var noga med att poängtera att vi använde den enbart för vår egen skull det vill säga för att slippa anteckna allt som sades och att banden skulle förstöras efter bearbetningen. Vi informerade om hur vi tänkte använda informationen och att vi skulle skydda deras identiteter i möjligaste mån men vi poängterade även att det alltid finns en risk för igenkännande som framförallt i denna studie är störst sinsemellan informanterna. Vidare berättade vi att uppsatsen skulle publiceras på Malmö Högskolas hemsida på Internet och att uppsatsen skulle vara del av vårt
examinationsseminarium. Informanterna fick även all denna information i skriftlig form, en så kallad informationsbilaga (se bilaga 1). Därefter fick varje informant skriva på ett samtycke (se bilaga 2). Under intervjuerna höll en av oss i intervjun och den andra gjorde stödanteckningar (i det fall inspelningarna inte skulle vara av god kvalitet) och hade hand om bandspelaren men inflikade då och då någon kommentar eller fråga för att inte verka respektlös och ointresserad. Efter intervjuerna satte vi (författarna) oss ner tillsammans för en stunds reflektion.
Vi valde att transkribera intervjuerna relativt ordagrant med undantag av vissa utfyllnadsord så som ju, asså, typ och dylikt. Vi tog inte med pauser i någon större utsträckning men markerade betoningar och skratt. Vidare strävade vi att redan i det här stadiet värna om konfidentialiteten genom att dölja identiteter och alltför utpekande detaljer. Transkriptionerna skickades till de informanter som efterfrågat detta. Det är ytterst svårt att beskriva andras upplevelser utan att lägga i sin egen tolkning. Vi har försökt tänka på detta men har troligtvis ändå inte lyckats helt. Vi vill understryka att vår tolkning är en av flera möjliga.
Bearbetning
Vi har låtit teorin utvecklas ur insamlad empiri och vi har arbetat med materialet så induktivt som möjligt, det vill säga med så få förutfattade meningar som möjligt. Detta betyder inte att vi inte var pålästa i ämnet och speciellt då vi skulle intervjua yrkesverksamma. Det kan ju tänkas att vi i så fall skulle framstå som
oseriösa eller dylikt. Att arbeta induktivt handlar istället mer om att inte låta sig styras av teorier i förhand utan man ska låta dem växa fram ur materialet. Det kan ses som en process vilken möjliggör skapandet av nya teorier.
Konkret sett har vi utifrån vår intervjuguide intervjuat vår första informant och därefter transkriberat, lyssnat och läst intervjun för att påbörja kodningsarbetet. Inför nästa intervju har vi om det behövts omarbetat intervjuguiden något och vi har fått förändrade eller nya idéer. Därefter har intervjuarbetet fortlöpt på samma sätt för de övriga intervjuerna. Det ultimata hade varit att söka efter
informationsmättnad, det vill säga att man inte ska sluta söka information (intervjua i vårt fall), förrän nya data inte längre tillför något nytt. Detta anser vi oss inte kunnat uppnå eftersom vi tidsmässigt varit begränsade och därför har vi heller inte haft så stort empiriskt material. Vi tror ändå att det finns en viss mättnad i materialet då flera informanter har likartade svar och vi lyckas dra likartade slutsatser av intervjuerna. Vi har arbetat med öppen kodning vilket innebär att vi har jämfört vårt material på olika sätt, bland annat likheter och skillnader. Den öppna kodningen kan även ses som början till en jämförande analys.
Då det praktiska arbetet med bearbetning och analys av material sker parallellt och därmed flyter in i vart annat är det svårt att se var gränsen mellan bearbetning och analys går. Möjligen kan man vid ovan beskrivna arbete med huvudkategorier skönja en skarpare gräns och då kanske börja tala om en analys. Vi har börjat se övergripande teman och gemensamma nämnare som möjligen även kan vara jämförbara med någon befintlig organisationsteori som fördjupar analysen. Men egentligen påbörjades analysen redan då vi jämförde intervju ett och två för att se till likheter, skillnader, oklarheter eller andra slags mönster. Då dessa moment är nära sammanbundna har vi valt att även redovisa dem tillsammans det vill säga att vi redovisar empiri, våra tolkningar och analysen i nära anslutning.
Vi har velat se på medlingsverksamheten utifrån barriärer och möjligheter för samverkan därför har vi använt oss av resonemang från organisationsteorier som ett hjälpmedel vid analysen men vi visste inte på förhand vilken teori eller vilka fragment av en teori som skulle vara lämplig då vi velat arbeta så
förutsättningslöst som möjligt. Med hjälp av teorin har vi försökt fördjupa vår analys.
Validitet
Validitet innebär att verkligen mäta det man avser att mäta det vill säga
överensstämmer det teoretiska begreppet med det empiriska? Validiteten är det mest väsentliga vid värdering av empiriskt material. Om begreppen inte
överensstämmer kan det finnas anledning att ifrågasätta hela undersökningen (Rosengren & Arvidson, 2002). Användningen av validitetsbegreppet i kvalitativa studier har dock ifrågasatts och vissa menar att man i och för sig kan använda begreppet men att man bör vidga det. Andra ogillar själva begreppet och vill byta ut det mot till exempel trovärdighet, förståelse och autencitet. Validering kan betyda att man i kvalitativa studier kontrollerar trovärdigheten för att försäkra sig om att man har empiriska belägg och att tolkningarna är rimliga. Detta betyder att studieansvarig hela tiden under studiens gång arbetar på ett professionellt sätt med en viss hållning (Svensson, 1996). I vår uppsats har vi tillgodosett validiteten genom att ständigt kontrollera relevansen av insamlat material, litteraturstudier, empiri, i princip allt vi tillfört uppsatsen. Informanterna har, om de velat, fått
godkänna sina egna transkriberade intervjuer. Vidare har vi kontinuerligt gått tillbaka till vårt syfte och våra frågeställningar för att se om vi verkligen gör det vi avser. Vi har under arbetets gång hela tiden försökt tänka på var fokus ska ligga och vi har flera gånger påmint oss själva om vårt syfte, nämligen att ta reda på varför medling vid brott inte nyttjas i större utsträckning i Malmö och detta sett ur ett organisatoriskt perspektiv med fokus på förändring och samverkan. Det är dock troligt att vi inte fått ta del av hela bilden med alla detaljer men i alla fall en sammanfattning av det som informanterna anser vara viktigast.
Reliabilitet och generaliserbarhet
Reliabilitet innebär att mätinstrumentet är tillförlitligt. Efter validiteten är
reliabiliteten det som är vikigast vid granskning av empiriskt material. Tillfälliga och slumpmässiga egenskaper exempelvis hos omgivning, situation och
mätinstrument kan påverka reliabiliteten. Man kan försöka minska slumpens inverkan genom standardiseringsförfaranden (Rosengren & Arvidson, 2002). Vårt mätinstrument är vår intervjuguide och för att uppnå reliabilitet för vår uppsats har vi arbetat mycket med att förbereda intervjuerna. Det vill säga att vi lagt stor vikt vid att ta fram intervjuguiden, formulera rätt frågor och tänkta igenom tänkbara intervjusituationer och vad som kan tänkas gå fel inför intervjuerna. För att minska risken för slumpmässiga svar tillhandahöll vi informanterna de
övergripande intervjufrågorna i förväg så att deras svar skulle vara genomtänkta och inte helt improviserade.
Generaliserbarhet innebär att resultatet gäller för det vi vill uttala oss om. Det handlar till stor del om att ha gjort ett grundligt och välgenomtänkt urval och att ha tagit hänsyn till urvalsproblematik så som bortfall. För att man ska kunna generalisera utifrån ett material måste urvalet vara representativt för en större population (Rosengren & Arvidson, 2002). Vår studie är en mindre kvalitativ sådan och kommer inte att kunna möta kraven för generaliserbarhet då vårt empiriska material bygger på elva informanters utsagor. Om man skulle finna andra studier med likvärdiga resultat/slutsatser som våra så skulle man kanske kunna generalisera men således mot bakgrunden av ett större och därmed säkrare material. Vi kan endast med säkerhet hävda att vårt material är representativt för de informanter som deltagit i studien och möjligen för medlingsverksamheten i Malmö men inte för medlingsverksamheter i landet i övrigt. Vi vill dock påpeka att även om man inte kan generalisera utifrån vår studie så går det att dra en del paralleller till tidigare forskning som visar likartade resultat, även om denna forskning inte intar riktigt samma perspektiv.
Forskningsetiska överväganden
Forskningsintervjun är, enligt Kvale (1997), inget vanligt vardagssamtal då det är forskaren som definierar och kontrollerar samtalet vilket gör det ojämställt. Därför har vi gjort vårt bästa för att informera om syftet med intervjuerna och
informanterna, som är vuxna och som frivilligt ställt upp i intervjuerna. Dessutom är våra informanter yrkesverksamma professionella och har ställt upp inom ramen för sin yrkesroll. I denna kan det tänkas ingå att från tid till annan ställa upp i intervjuer så vi kan med relativt stor säkerhet anta att informanterna inte är helt främmande i intervjusituationen. Vid bearbetning av intervjumaterialet har vi försökt skydda informanternas identiteter (redan i utskriftsstadiet) i möjligaste mån och gett dem som önskat möjlighet att redigera intervjumaterialet. Detta skulle å ena sidan till exempel kunna leda till att data går förlorade eller ändras men å andra sidan minskar det risken för att känslig och oriktig information röjs.
För att inte peka ut någon enskild har vi, där det funnits två informanter ur samma yrkeskategori, presenterat materialet gemensamt för dem båda. Vidare har vi understrukit att de som informanter kan dra sig ur när som helst under processens gång. Vi har genom hela processens gång tänkt på vår roll i det hela och sökt vara så hänsynsfulla som möjligt. Vi anser att vi därigenom har strävat efter att uppnå informerat samtycke och konfidentialitet så som Kvale (1997) beskriver det. Under arbetets gång har vi varit oroliga för vilka processer vi skulle sätta igång hos informanterna och i verksamheterna speciellt med tanke på att vi är ovana intervjuare. Vi har även varit oroliga för att vi skulle röja känsliga uppgifter och att detta skulle skada medlingsverksamheten eller samarbetet mellan
verksamheter. Detta skulle vara hemskt då våra förhoppningar och intentioner faktiskt varit de direkt motsatta. Samtidigt har vi tänkt att det här trots allt är professionella som bör veta vad de kan säga och inte säga och dessutom har de haft möjlighet att redigera arbetsmaterialet. Vi upplevde även under flertalet intervjuer att våra frågor och resonemang tycktes ha en positiv inverkan på informanterna och att vi kanske vidgade befintliga men inrotade perspektiv. Även Kvale (1997) påpekar att det är vanligt att informanter upplever intervjun
berikande. Dessutom lär det ligga i informanternas och andra yrkesverksammas intresse att medlingen som verksamhet utvecklas på bästa möjliga sätt, vilket vi hoppas att vår uppsats kommer att bidra till, i synnerhet nu när kommunerna står inför en lagändring som kommer att göra det obligatoriskt för dem att erbjuda medling.
TEORI
Förändring som tillstånd
Enligt Ahrenfelt (2001) är förändring ett tillstånd det vill säga att den inte har en början, slut eller mitt och är således något kontinuerligt, framåtskridande och ständigt pågående. En organisation är ett öppet och levande system. I dagens organisationer ser man allt mindre av hierarkisk och auktoritär ledning då man insett att det är medarbetaren själv som i slutändan väljer hur motiverat han/hon ska arbeta och vem som ska anses vara ledaren – den formella titulerade chefen eller den informella och kanske otitulerade ledaren. För att chefen ska bli ledaren är det viktigt att medarbetarna känner sig delaktiga och aktiverade i varje del av arbetsprocessen för att man ska uppnå verkliga resultat. Medarbetarna involveras bland annat genom en kontinuerlig diskussion och dialog till exempel om
organisationens mål och behov. Ledningen kan till och med lära sig en del av medarbetarna då det är dessa som besitter fältkunskapen, det är dessa som arbetar vid gränsytan och träffar kunder, klienter eller brukare och det är också dessa som vet vilka de praktiska bristerna är (Ahrenfelt kallar verkställighetsnivån för SUNN det vill säga Skit Under Naglarna Nivå). Detta är värt en hel del befogenheter och respekt från ledningens håll. Man kan även säga att både ledning och medarbetare behöver återkoppling då ”systemet via återkoppling försörjer och underhåller de olika delarna” (Ahrenfelt, 2001 s 156). Man måste förstå och se såväl delarna som helheten i en företeelse för att den ska ha värde och betydelse för medarbetaren (Ahrenfelt, 2001).
Ahrenfelt (2001) skiljer mellan två olika typer av förändringar, nämligen första respektive andra ordningens förändring. Den första ordningens förändring innebär egentligen en ytlig förnyelse av något som redan finns och som inte är särskilt
djupgående. Den andra ordningens förändring är en grundlig förändring i attityd, sätt att resonera och tankemönster.
I förändringsarbete är det viktigt att alla involverade kommer överens om ett gemensamt språk och en relativt klar begreppsapparat för att på bästa sätt
kommunicera och slippa onödiga missförstånd. Bra förändringsarbete handlar om att belysa de mest självklara och banala sakerna som också är de man oftast glömmer eller förringar. Vidare finns det tre förändringspositioner för en organisation; förebyggande, reaktiv och kris. I den reaktiva positionen reagerar organisationen på något som händer för att den måste och väntar man tills det hela utvecklar sig till en kris där den negativa utvecklingen är så långt gången så att ingen längre kan ignorera behovet av en förändring. Däremot är det inga större bekymmer att få med sig medarbetare eller arbetsledning då alla ser att något drastiskt måste göras. I den förebyggande positionen söker organisationen ständigt efter alternativa lösningar och arbetssätt och kan på så sätt förebygga kriser för att överleva och utvecklas över tid. I förebyggande förändringsarbete är det desto svårare att få med sig medarbetare och arbetsledning på banan då alla inte inser att det finns ett behov och de kan kanske tänka att ”så länge receptet fungerar varför byta ut det?” (Ahrenfelt, 2001).
Ahrenfelt (2001) menar att man kan använda sig av just detta motstånd då det kan resultera i en drivande och genuin motivation. I förändringsmotståndet finns behövliga ingredienser så som; verklig delaktighet, information om fältet, frigörande av energi, tids- och kraftbesparing. Det viktiga är alltså inte åsikten utan det genuina engagemanget. Så istället för att himla med ögonen eller pusta när den där pessimistiska människan som ifrågasätter ledningens nya idéer gång efter annan så ska man se personen som modig då det i motståndet och det skeptiska förhållningssättet finns öppenhet, förutseende och kreativitet som man borde ta vara på och utveckla. Detta kan man till exempel göra genom att ställa motfrågor eller be om utvidgade resonemang om hur man kan göra istället eller fråga om vad exakt som inte skulle fungera och varför och så vidare. På så vis finner man alternativa aspekter, fallgropar som ingen tänkt på tidigare eller man upptäcker kanske den tredje och absolut bästa vägen att gå.
Alla människor bör inse att man från tid till annan blir hemmablind och van vid att tänka på ett visst sätt och i förändringsarbete kan det krävas att man går utanför invanda mönster, ”tankens fängelse” och att man ökar sitt mentala svängrum. Andra människor och deras resonemang kan vara ett sätt att röra om bland sina egna resonemang och värderingar och omvärdera, ifrågasätta eller kritisera. En viktigt bit i detta kan kanske vara accepterandet av att det finns flera parallellt existerande bilder av verkligheten (Ahrenfelt, 2001). ”Ju fler kloka huvuden som slår ihop sin kreativitet desto bredare, djupare och bättre kunskapsbas står du på vid beslut och agerande” (Ahrenfelt, 2001 s 200). Samtidigt ska man akta sig för att stirra sig blind på teorier som bygger på icke existerande perfekta verkligheter utan man får lära sig översätta teorin till den egna verkligheten (Ahrenfelt, 2001).
Enligt Ahrenfelt (2001) betyder ordet organisation verktyg och är således en del av genomförandet och inte en förutsättning för genomförandet. Den verkliga förändringen och arbetet genomförs på en väldigt konkret nivå och därför ska man inte hasta med att schematisera arbetet utan ge sig till tåls och göra detta i ett senare skede då man skaffat sig mer kunskap och erfarenhet. En organisation är ett levande system fullt med parallella pågående processer som man inte till sin
