"Finns där ett behov så ska vi erbjuda det" : En kvalitativ undersökning om socialtjänstens insatser för våldsutsatta kvinnor

“FINNS DÄR ETT BEHOV SÅ SKA VI

ERBJUDA DET”

EN KVALITATIV UNDERSÖKNING OM

SOCIALTJÄNSTENS INSATSER FÖR VÅLDSUTSATTA

KVINNOR

Sanna Baggesen

Wendla Jangenrud

Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet

15 hp Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö

“FINNS DÄR ETT BEHOV SÅ SKA VI

ERBJUDA DET”

EN KVALITATIV UNDERSÖKNING OM

SOCIALTJÄNSTENS INSATSER FÖR VÅLDSUTSATTA

KVINNOR

Sanna Baggesen

Wendla Jangenrud

Baggesen, S & Jangenrud, W. ”Finns där ett behov så ska vi erbjuda det”. En kvalitativ undersökning om socialtjänstens insatser för kvinnor som utsätts för våld i nära relation.

Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö Universitet: Fakulteten för hälsa

och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2021.

Studien syftar till att undersöka vilka insatser socialtjänsten erbjuder våldsutsatta kvinnor samt socialarbetares åsikter kring de erbjudna insatserna. Studien grundar sig på semistrukturerade kvalitativa intervjuer med sju socialarbetare från sex olika kommuner som arbetar med våld i nära relation. Med anledning av pandemin genomfördes samtliga intervjuer digitalt. Resultatet visar på att kommunerna tenderar att använda sig av samma insatser, medan arbetssätten kunde skilja sig åt. Insatserna som socialtjänsten använder sig av i arbetet med våldsutsatta kvinnor består främst av samtalsstöd, ekonomiskt bistånd, praktisk hjälp och olika former av boende. Socialarbetarna ser både styrkor och brister inom de erbjudna insatserna. Det finns även en uttalad känsla av maktlöshet hos en del informanter, eftersom att deras arbete påverkas och begränsas av andra aktörer i samhället. Samtliga informanter i undersökningen uttrycker att för att nå Sveriges nationella mål kring våld i nära relation behöver hela samhället samarbeta.

“IF THERE IS A NEED, WE SHALL

PROVIDE IT”

A QUALITATIVE STUDY ABOUT THE SOCIAL

SERVICES’ SUPPORT FOR WOMEN EXPOSED TO

INTIMATE PARTNER VIOLENCE

Sanna Baggesen

Wendla Jangenrud

Baggesen, S & Jangenrud, W. “If there is a need we shall provide it”. A qualitative study about the social services support for women exposed to intimate partner violence. Degree project in social work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social work, 2021.

This study aims to investigate the support provided by the Swedish social services for women who are victims of intimate partner violence. It also investigates the opinions of the social workers on the provided help from the social services. The study is based on semistructured, qualitative interviews with seven social workers from six different municipalities within the Swedish social services. Due to the pandemic, hence why the interviews were held digitally. The results show that the social services tend to use the same kinds of support, whereas ways of working with the support could vary. The social services’ support consists primarily of conversational therapy, economic aid, practical support and different forms of accomodations. The social workers identified both strength and deficits within the provided support. Furthermore, the social workers talk about feeling powerless since other authorities affect and confine their work. All informants express that the society as a whole has to cooperate to achieve the Swedish national goals on intimate partner violence.

Keywords: Abused women, intimate partner violence, social service, social services support, social worker

Innehållsförteckning

Framgångsfaktorer och utvecklingsområden 13

Sammanfattning 14

4. Teoretisk utgångspunkt 15

Organisationsteori för offentlig sektor 15

Instrumentellt perspektiv 15 Kulturellt perspektiv 17 Mytperspektiv 18 Sammanfattning 19 5. Metod 19 Kvalitativ intervjustudie 19 Urval 20 Intervjuer 21

Ljudupptagning och transkribering 21

Kodning och tematisering 22

Forskningsetik 22

Reliabilitet och validitet 24

Generalisering 24

Förförståelse 24

Inbördes arbetsfördelning 25

Metoddiskussion 25

6. Resultat och analys 25

Kommunernas organisering 26

Socialtjänstens insatser 30

Våldsutsatta kvinnors behov 32

Vikten av samverkan 35

Styrkor och brister med insatser och samverkan 36

Strukturell påverkan 40

7. Diskussion 45

Socialtjänstens insatser för våldsutsatta kvinnor 45

Slutsats 47 Vidare forskning 47 Referenser 48 Bilaga 1 - Intervjuförfrågan 51 Bilaga 2 - Samtyckesblankett 52 Bilaga 3 - Intervjuguide 53

Förord

Vi vill börja med att tacka samtliga informanter för att ni så ödmjukt ville ta tid ur erat livsviktiga arbete för att delta i undersökningen. Utan er hade inte undersökningen varit möjlig att genomföra!

Vi vill också tacka varandra för en rolig tid ihop. Trots de utmaningar som examensarbetet inneburit har vi kämpat på tillsammans och varit varandras stöttepelare.

Slutligen vill vi tacka vår handledare Paula Mulinari för snabb och givande respons. Sanna Baggesen och Wendla Jangenrud, Malmö 2021.

1. Inledning

Inte sällan ser vi nyheter om enstaka fall där kvinnor mördas och där våldsutövaren är hennes manliga partner. Vad som inte tas upp i nyheterna är att när mannen tar livet av kvinnan är det troligen bara slutet av en lång våldsprocess. Dessutom riskerar vi att endast se en mördad kvinna som ett enskilt fall. I själva verket utgör en mördad kvinna bara ett av flera offer för mäns våld mot kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor i nära relation definieras av FN-organet World Health Organisation (WHO) som ett folkhälsoproblem samt ett brott mot kvinnors mänskliga rättigheter (World health organization, 2021). Av de rapporterade misshandelsbrotten i Sverige år 2019 hade en femtedel av alla offer utsatts av sin partner. I hela 97 procent av fallen var den misstänkte för misshandel en man som befann sig i en parrelation med offret (Brottsförebyggande rådet, 2021b).

År 2020 uppmättes det dödliga våldet i Sverige hos män ha orsakats av deras partner i fyra procent av fallen. I kvinnors fall orsakades det dödliga våldet i 52 procent av deras partner (Brottsförebyggande rådet, 2021a). Därmed kan det konstateras att mäns våld mot kvinnor är ett dödligt samhällsproblem, likt WHO:s benämning, i Sverige som utsetts till det mest jämställda landet i EU 14 år i rad (Nationellt centrum för kvinnofrid, 2020; Jämställdhetsmyndigheten, 2019).

Enligt 5 kap 11§ 2 st Socialtjänstlagen ska socialtjänsten verka för brottsutsatta, särskilt kvinnor som varit eller är brottsutsatta av närstående. År 2016 implementerade regeringen sex jämställdhetsmål, där det sjätte löd “mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet” (Regeringskansliet, 2016). Trots det tycks våldets utveckling gå i motsatt riktning. År 2016 hade riksförbundet Unizon 45 000 stödkontakter på deras jourer runt om i landet. År 2020 hade motsvarande siffra ökat till 138 500 stödkontakter. Det innebär en ökning av 93 000 stödkontakter under loppet av 4 år (Unizon, 2020). Mål och riktlinjer fyller inte sitt syfte förrän det ger resultat, vilket talar för vikten av att undersöka arbetet som utförs. Dessutom uppskattar NCK att endast en fjärdedel av alla övergrepp i nära relationer anmäls, vilket talar för ett stort mörkertal som bör has i åtanke vid granskning av statistik (Nationellt centrum för kvinnofrid, 2021a).

Socialtjänsten ska arbeta för att främja människors jämlikhet i levnadsvillkor, i enlighet med 1 kap 1§ 1 st Socialtjänstlagen. Med hänvisning till lagen bör samtliga av landets Socialtjänster erbjuda likvärdig hjälp för sina kommuninvånare. I verkligheten tenderar däremot den erbjudna hjälpen i kommuner att skilja sig åt, vilket bidrar till ojämlika villkor för landets invånare (Dir. 2017:39). Hur kan det tillåtas fortgå, att våldsutsatta kvinnor ges olika möjligheter till liv beroende på vart de bor i Sverige?

1.2. Problemformulering

En stor del av den forskning som publicerats under de senaste tio åren inom området våld i nära relation har belyst problemet i relation till sjukvården (se exempelvis Pratt-Eriksson et al. 2014; Lövestad et al. 2020). På senare tid har forskningen även tagit upp vikten av att undersöka socialtjänstens roll i arbetet med våld i nära relation (Ekström 2018; Mattsson 2011). För att möjliggöra en förändring inom området våld i nära relation är det nödvändigt att undersöka det arbete som bedrivs. Det är inte tillräckligt att politiker sätter upp mål om att

mäns våld mot kvinnor ska upphöra, det sociala arbetet måste bedrivas därefter. Socialtjänsten måste också tilldelas strukturella möjligheter för att kunna genomföra ett sådant förändringsarbete.

Vi har blivit inspirerade av den ursprungliga forskningen och vill vidare undersöka det arbete som bedrivs av socialtjänsten för våldsutsatta kvinnor. Socialtjänsten är den myndighet som har det yttersta ansvaret för att enskilda får den hjälp som de är i behov av. I arbetet med målgruppen använder sig socialtjänsten av insatser vars mål är att tillgodose identifierade behov hos våldsutsatta. I enlighet med 3 kap 3§ i Socialtjänstlagen ska socialtjänstens insatser genomföras med god kvalitet. För att socialtjänsten ska kunna erbjuda god kvalitet är det inte tillräckligt att en insats enbart finns tillgänglig. Det behövs också säkerställas att de erbjudna insatserna möter klienters behov och ger ett önskvärt resultat. Frågan vi ställer oss är därför hur socialtjänstens insatser för våldsutsatta kvinnor fungerar idag?

1.3. Syfte

Syftet är att undersöka socialtjänstens arbete med kvinnor som utsätts för våld i nära relation.

1.4. Frågeställningar

1. Vilka insatser använder sig socialtjänsten av i arbetet med våldsutsatta kvinnor i de kommuner vi intervjuat?

2. Vilka styrkor och brister ser socialarbetare i socialtjänstens erbjudna insatser för våldsutsatta kvinnor?

I nästkommande avsnitt redogörs för vad våld innebär samt kommunernas ansvar vid arbetet med våldsutsatta kvinnor.

2. Bakgrund

Begreppsförklaring

Genomgående i undersökningen kommer vi att utgå från följande definition av våld i nära relationer:

“Våld i nära relationer är ofta ett mönster av handlingar som kan vara allt ifrån subtila handlingar till grova brott. Mer konkret är det allt ifrån att bli förlöjligad till att utsättas för våldtäkt eller allvarlig hot. Det är ofta kombinationer av fysiskt, sexuellt och psykiskt våld.

Fysiskt

Kan vara knuffar, att bli fasthållen, dragen i håret, slagen eller sparkad. Sexuellt

Våldtäkt eller andra påtvingade sexuella handlingar, alternativt sexuella handlingar som den utsatte inte vågar säga nej till räknas till sexuellt våld. Psykiskt

Direkta eller direkta hot och förlöjligande. Även våld och hot om våld mot husdjur kan räknas till den psykiska utsattheten.

Frihetsinskränkningar som isolering genom att bli hindrad från att träffa släkt och vänner eller att delta i sociala aktiviteter.

Materiellt eller ekonomisk utsatthet

Personliga tillhörigheter slås sönder eller förstörs avsiktligt. Kan även innebära att en part i en nära relation förmås skriva under papper som får negativa konsekvenser för densamme.

Människor som är beroende av andra personer för vård och omsorg i vardagen kan även utsättas för vanvård eller försummelse. Det kan vara undanhållande av medicin eller att inte få tillräckligt näringsriktig kost.” - Socialstyrelsen, 2019

I undersökningen kommer vi att använda oss av begreppen “våld i nära relation”, “våld i nära relationer” samt “våldsutsatta kvinnor” synonymt. Samtliga begrepp syftar på kvinnor som upplevt våld i nära relation i enlighet med ovanstående definition.

Socialtjänstens ansvar

Våld i nära relation uppskattas kosta det svenska samhället runt 20 miljarder kronor om året, visar en undersökning från 2020 av EIGE. Därför har regeringen gett i uppdrag åt fem myndigheter, bland annat Socialstyrelsen, att genom samverkan upptäcka våldsutsatthet (Socialstyrelsen, 2020).

I Socialstyrelsens handbok om våld i nära relationer (2016) fastställs det, med hänvisning till lagen, att varje kommun ansvarar för den socialtjänst som finns i området. Huvudregeln är att alla kommuner har det yttersta ansvaret för att samtliga individer som vistas inom kommunen får den hjälp och det stöd som de är i behov av. Vidare skriver Socialstyrelsen att i de fall en våldsutsatt kvinna vistas i en annan kommun än sin bosättningskommun, ansvarar vistelsekommunen enbart för att bistå henne med den hjälp och stöd hon kan behöva i en akut situation. Utöver akuta situationer, är det däremot bosättningskommunen som erhåller ansvaret för den eventuella hjälp och stöd som den våldsutsatta kvinnan kan behöva (ibid.). Veronica Ekström skriver i boken “Våld i nära relationer” (2018) om socialtjänstens ansvar för kvinnor som genomlevt våld i nära relation enligt svensk lagstiftning. Det var först år 1998 som socialtjänsten fick ett fastställt ansvar för att stödja våldsutsatta kvinnor, skriver Ekström. Socialtjänsten hade tidigare kritiserats för att inte uppmärksamma våld i nära relationer i tillräcklig utsträckning. Den första tydliga markeringen i Socialtjänstlagen uttrycks i 5 kap. 2§ andra stycket enligt följande: “Socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation”. Författaren skriver att därefter har socialtjänstens ansvar för våldsutsatta ständigt preciserats i lagstiftningen genom att ändra uttryck som “verka” och “bör” till “beakta” och “skall”. Trots lagstiftningens förändringar har våldsutsatta kvinnor inte delgivits nya rättigheter då samtliga bistånd inom ramen av Socialtjänstlagen ges med stöd i 4 kap. 1§. Istället fungerar förändringarna i lagstiftningen som förtydligande av den utveckling som kommunerna måste genomföra kring våld i nära relationer, skriver Ekström. I skrivande stund lyder lagstiftningen om våldsutsatta kvinnor i 5 kap. 2§ andra stycket Socialtjänstlagen enligt följande: “Socialtjänsten ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation” (ibid.).

Ekström (2018) tar upp att inom ramen av rådande lagstiftning ger Socialstyrelsen ut såväl föreskrifter som allmänna råd för socialnämnden. Föreskrifter fungerar som bindande regler som Socialnämnden är tvungna att följa vid utformningen av det sociala arbetet. År 2014 publicerades föreskrifter för våld i nära relationer, skriver författaren. Föreskrifterna påpekade socialnämndens skyldighet att fastslå var ansvaret för att utreda, fatta beslut och följa upp ärenden med våld i nära relationer ligger i verksamheten. Ekström menar att det också ska finnas fasta rutiner kring hanteringen av skyddade personuppgifter. Vidare ska Socialnämnden se över att det stöd och de insatser som finns tillgängliga för våldsutsatta kvinnor motsvarar behoven som finns i kommunen, påstår författaren. På så sätt kan olika kommuners arbete konstrueras olika, då olika kommuner kan ha olika behov. Det är också socialnämndens skyldighet att planera insatser på så sätt att insatserna inte motverkar varandra. Exempelvis ska inte insatser för den våldsutsatta kvinnan motverkas av insatser för kvinnans eventuella barn, säger Ekström (ibid.).

Linn Moser Hällen och Eveliina Sinisalo beskriver i boken “Våld i nära relationer” (2018) de vanligaste insatser som används i socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor. De insatser som presenteras är stöd i form av råd, samhällsinformation, praktiskt stöd, stödsamtal eller behandling, boende, kontaktperson och ekonomiskt bistånd. Författarna förklarar råd och samhällsinformation att handla om att berätta för den våldsutsatta kvinnan om hennes rättigheter och möjligheter till skyddsåtgärder eller ekonomiskt bistånd. Det praktiska stödet kan handla om att socialtjänsten hjälper den våldsutsatta kvinnan att ringa samtal till olika myndigheter eller andra aktörer. Vidare menar författarna att en del socialtjänster erbjuder stödsamtal eller behandling åt våldsutsatta kvinnor. Socialsekreteraren ser då på det individuella behovet och anpassar stödet därefter (ibid.).

Vidare skriver Hällen och Sinsinsalo (2018) att beroende på kvinnans behov av skydd erbjuder en del socialtjänster olika boendealternativ. Skyddat boende är en insats som kan erbjudas för kvinnor som behöver beskyddas från våldsutövaren. Kvinnor som endast behöver lämna hemmet kan tilldelas en jourlägenhet eller placeras i ett annat tillfälligt boende. Vidare skriver författarna att i enlighet med Socialstyrelsens föreskrifter bör socialnämnden också kunna erbjuda den våldsutsatta kvinnan ett stadigvarande boende. Socialtjänsten kan även erbjuda en kontaktperson vilket är vanligast i samband med att kvinnan tilldelas plats på ett boende eller lägenhet. En kontaktperson kan vara behjälplig i processen till att återgå till ett normalt liv efter ett liv präntat av våld, skriver Hällen och Sinsinsalo (2018). För att ekonomiska förutsättningar inte ska vara avgörande i beslutet om att lämna en våldsam relation kan våldsutsatta kvinnor även få ekonomiskt bistånd. Prövningen om rätten till ekonomiskt bistånd görs individuellt men socialtjänsten kan göra en rad undantag från en normal prövning av ekonomiskt bistånd för våldsutsatta kvinnor, skriver författarna (ibid.). Sammanfattningsvis är socialtjänstens insatser en central del av arbetet med våld i nära relationer.

I kommande avsnitt kommer vi att ta upp tidigare forskning som gjorts inom området.

3. Kunskapsläge

Avsnittet påbörjas med att redogöra för det urval vi arbetat efter i sökningsprocessen av tidigare forskning inom området. Sedan presenteras tidigare forskning som berör arbetet med kvinnor som utsätts för våld i nära relation.

Urval

Majoriteten av den forskning som bedrivits om socialtjänstens arbete med våld i nära relationer har gjorts ur våldsutsatta kvinnors perspektiv (se exempelvis Ekström, 2015; Elman, 2001; Järnkvist och Brännström, 2016). Socialtjänsten är den kommunala myndighet som enligt lagstiftning har både det yttersta ansvaret för samtliga individer inom kommunen (2 kap 1§ SFS 2001:453 Socialtjänstlagen) samt särskilt utpekat ansvar för brottsoffer (5 kap 11§ 2 st Socialtjänstlagen). Trots det är forskningen begränsad gällande det arbete som bedrivs inom myndigheten för våldsutsatta kvinnor.

Vi ämnade först att enbart använda oss av refereegranskade artiklar för en så stor reliabilitet som möjligt. Eftersom att den främsta refereegranskade forskningen som gjorts inom området i en svensk kontext enbart utförts av forskaren Veronica Ekström valde vi att leta även efter artiklar som ej är refereegranskade. Vi tänkte att den ökade reliabiliteten som flera oberoende artiklar innebär skulle kompensera det faktum att vi använde oss av icke-refereegranskade artiklar. Vidare är också avsikten att visa på helhetsbild av forskningsområdet vilket ytterligare motiverar vårt val att använda oss av icke-refereegranskade artiklar.

Tidigare forskning

I följande avsnitt presenteras en studie som tar upp en specifik enhets arbetssätt. Därefter redogör vi för forskning som gjorts om socialtjänstens erbjudna insatser för kvinnor som utsätts för våld i nära relation. Slutligen tar vi upp en studie som belyser framgångsfaktorer och utvecklingsområden inom arbetet med våldsutsatta kvinnor.

Specialistverksamhet

I rapporten “Våldets komplexitet i gamla paradigm” skriven av Tina Mattsson (2011) genomfördes semistrukturerade intervjuer med anställda som arbetar på en specialistenhet inom socialtjänsten. Specialistenheten arbetar med våld i nära relation och har getts det fiktiva namnet “enheten” i rapporten. Enhetens mål är att våld i nära relation upphör vilket bland annat ska ske genom ökad samverkan i arbetet med våld i nära relation. Enhetens målgrupper är barn som bevittnat eller utsatts för våld samt vuxna som utsatts för eller utövat våld. Arbetet med klienterna initieras antingen genom att socialtjänsten förmedlar behovet eller att klienterna tar kontakt med enheten via telefon. I den första kontakten med klienten inhämtas information om situationen och varför hon har sökt hjälp. Därefter hålls ett personalmöte om klienten där två arbetare utses till att hålla informationsmöte med klienten. Vid informationsmötet förmedlas vilken hjälp avdelning kan erbjuda och vidare information om situationen insamlas. Sedan görs en kartläggning som innebär omfattande utredning av klientens situation med våldet och dess omfattning i fokus (ibid.).

Vidare tar Mattsson (2011) upp avdelningens insatser som består av gruppverksamhet och individuell behandling. Gruppverksamheten består av barngrupper för barn som upplevt våld, kvinnogrupper för kvinnor med barn och som har upplevt våld samt grupper för våldsutövande män. De individuella behandlingskontakterna varierar i sin utformning efter personalgruppens kompetens. Generellt skiljer avdelningen mellan fördjupade och traditionella behandlingsformer och enklare stödsamtal. Avdelningen vill erbjuda flexibla och anpassningsbara behandlingsformer efter klienternas behov (ibid.).

Mattsson (2011) kommer fram till slutsatsen att enheten ser på våld som ett maktuttryck. Deras definition om mäns våld mot kvinnor är tagen från FN vilket innefattar sexuellt, fysiskt

och psykiskt våld. De olika parterna inom enheten kunde samtidigt ha varierande åsikter kring vilka metoder som var bäst för att bemöta våldet. Samtliga är dock överens om att våld i nära relation behöver bemötas utifrån sin komplexitet. För att på bästa sätt kartlägga våldet och säkra en positiv utveckling vill enheten arbeta med alla parter som involveras vid våld i nära relation (ibid.).

Socialtjänstens insatser

Studien “Att matcha behov med insatser” är skriven av Amez Kader (2019). Studien undersöker våldsutsattas behov i relation till socialtjänstens erbjudna insatser samt hur socialsekreterare upplever sitt handlingsutrymme. Författaren genomför kvalitativa semistrukturerade intervjuer med åtta socialsekreterare inom individ- och familjeomsorgen. Enligt studien upplever socialsekreterare att våldsutsattas behov främst rör sig om samtalsstöd, olika former av boende och ekonomiskt bistånd. Socialsekreterarna menar även att de kan identifiera behov av hjälp hos de våldsutsatta som kvinnorna själva förnekar. De insatser som socialsekreterarna kan erbjuda beror på behovet men handlar främst om boende, samtalsstöd, och kontaktperson. De upplever samtidigt att en del insatser är bristande angående det långsiktiga stödet. Även boenden anses bristande när det kommer till mångsidig kunskap hos personalen. Vidare tar socialsekreterare upp att i fall med en tydlig våldsproblematik är det enklare att matcha insatser till behov och deras handlingsutrymme är större. I mer komplexa fall med en variation av problematik upplevs handlingsutrymmet begränsat samtidigt som det ytterligare begränsas av ekonomin (ibid.).

Även rapporten “Det besvärliga våldet”, skriven av Veronica Ekström (2016), undersöks vilka insatser som socialtjänsten erbjuder åt våldsutsatta kvinnor. I undersökningen intervjuas bland annat 16 socialarbetare. Socialarbetarna tar upp socialtjänstens insatser i relation till de behov som socialarbetarna ser hos våldsutsatta kvinnor. Undersökningens syfte är att analysera hur socialtjänsten tolkar våldsutsatta kvinnors behov samt hur behoven anpassas för att kunna hanteras inom organisationen. Ekström kategoriserar socialtjänstens insatser i boende, praktiskt stöd, ekonomiskt stöd och stödsamtal/behandling. Boende kan erbjudas akut, på lång sikt samt på kort sikt. Socialarbetarna i studien gav varierande svar vid frågan om huruvida det gick att hitta lediga platser på skyddat boende. De menade att för vissa grupper var det särskilt svårt att hitta en plats, exempelvis för kvinnor med funktionsvariationer och kvinnor med många barn. Vidare berättar socialsekreterare att på grund av bostadsbristen möter de svårigheter i att hitta långsiktiga lösningar och permanenta bostäder. För att underlätta för våldsutsatta kvinnor att få ett hyreskontrakt har en del kommuner bostadsköer som tillämpar system med social förtur där socialsekreterare kan skriva ett förtursintyg. En annan insats som socialtjänsten brukar ge våldsutsatta kvinnor är ekonomiskt bistånd (ibid.).

Ekström (2016) skriver om hur socialarbetarna tar upp variationen i sina arbetsuppgifter. Det kan bland annat vara att hämta saker från kvinnans hem, vårdnadsfrågor, fylla i blanketter, förmedla kontakter och följa med kvinnan till rättegångar. När Ekström (2016) jämför socialtjänsternas insatser ser hon att stöd och behandling är den typ av insats som varierar mest. I en del kommuners socialtjänster erbjuds ingen form av behandlande eller stödsamtal. I de fallen ger socialarbetarna information om sådana tjänster, vilket kan finnas hos bland annat kvinnojourer. I andra kommuner erbjuder socialtjänsten våldsutsatta kvinnor kontakt med professionella terapeuter som har kunskap om våld. Vissa kommuner har separata regionala eller kommunala verksamheter dit våldsutsatta kvinnor kan vända sig för stöd (ibid.).

En del av de intervjuade socialarbetarna arbetar även med behandling, exempelvis samtal. Vissa av de som utförde behandling var utbildade terapeuter. Av de som inte hade legitimerad personal ansåg en del att de inte kunde påstå sig erbjuda behandling på grund av avsaknaden av utbildning. Vidare uttrycker socialarbetare svårigheter i att möta behoven hos våldsutsatta kvinnor. De främsta hindren anses vara platsbrist på skyddade boenden, svårighet att få en bostad samt bristande samtalsstöd som beror på att det saknar insatser. Även det praktiska stödet är bristande eftersom det inte hinns med i den mån socialsekreterare ser ett behov av. Avslutningsvis sammanfattar Ekström (2016) rapporten med att statliga propositioner utesluter både behoven hos våldsutsatta kvinnor samt insatser i relation till behoven. Socialarbetares tolkning blir därför väsentlig att ta in för att förstå våldsutsatta kvinnors behov (ibid.).

Liksom Ekström (2016), visar Keza (2018) på socialtjänstens svårigheter att hitta boenden för våldsutsatta kvinnor i sin studie “Mäns våld mot kvinnor i nära relationer” (2018). I studien skriver Keza (2018) om socialtjänstens stödinsatser för våldsutsatta kvinnor. Studien genomfördes genom kvalitativa intervjuer med tre socialsekreterare och en chef inom socialtjänsten. En av de intervjuade socialsekreterarna jobbade i en annan kommun än resterande respondenter. Resultatet visar på att de insatser som erbjuds våldsutsatta kvinnor är boende, samtalsstöd samt ekonomiskt och praktiskt stöd. Stödsamtalen förklaras vara viktiga för att bearbeta och förstärka individen, boende för komfort och trygghet samt ekonomiska resurser för en skälig levnadsnivå. Det främsta stöd som ges är i form av stödsamtal. Respondenterna talar om empowerment och att deras roll som socialsekreterare främst är att assistera de våldsutsatta kvinnorna till att ta kontroll över sina liv. Målen med de insatser som finns förklaras vara att de våldsutsatta kvinnorna ska uppleva trygghet, säkerhet, självständighet samt en frihet från våld (ibid.).

Keza (2018) menar att akuta boendelösningar fungerar bra men att finna ett långsiktigt boende är svårt. En av respondenterna i studien förklarar att svårigheter att hitta boende kan riskera att den våldsutsatta kvinnan återgår till våldsutövaren. Vidare beskriver respondenterna i studien att i övrigt fungerar socialtjänstens erbjudna stöd bra. Däremot menar respondenterna att det ibland kan vara svårt att möta de behov som finns med sina insatser. Exempelvis är inte praktiskt stöd en enskild insats, utan utförs av socialsekreterarna trots att det inte ingår i deras arbetsuppgifter. Anledningen till varför praktiskt stöd inte fungerar som en egen insats eller erbjuds överhuvudtaget förklaras bero på ekonomi, organisering eller att stödet inte prioriteras. Trots det förklarar respondenterna att deras roll som socialsekreterare innebär att agera som en spindel i nätet, utöver att utreda behov av stöd. I arbetet med insatser samverkar socialtjänsten med andra kommuner och med externa myndigheter för att öka tryggheten hos våldsutsatta kvinnor (ibid.).

Även i artikeln “Gränsytor under förhandling” skriven av Veronica Ekström (2018) framkommer svårigheten att hitta bostäder för våldsutsatta kvinnor. Artikelns syfte är att undersöka det stöd som socialtjänsten erbjuder för kvinnor som utsätts för våld i nära relation samt hur stödet är organiserat. Ekström genomför kvalitativa intervjuer med 16 socialsekreterare som arbetar i 11 olika kommuner med såväl olika storlek som befolkningsmängd. Samtliga kommuner erhåller någon form av specialiserad enhet men visar i övrigt på en stor organisatorisk variation. Resultatet visar bland annat på att det stöd som en våldsutsatt kvinna erbjuds av socialtjänsten beror på var i landet hon bor samt vilken socialarbetare hon möter. Vissa kommuner har bland annat valt att inte ta emot kvinnor som fortsatt vill stanna i sin våldsamma relation. Kommunerna förklarar deras begränsade mottagning med att samtalsstöd kan tillfälligt lätta den bördan det innebär att leva med våld i

nära relation vilket kan möjliggöra för kvinnan är stanna längre i förhållandet än om hon inte fått avlastande stöd. Andra kommuner förklarar att de hjälper till med att finnas som stöd under rättegångar. Däremot uppges dock stödet erbjudas först då kvinnan frågar om det och inte på socialtjänstens eget bevåg. Istället beskrivs kvinnojourer ofta agera som stöd vid rättegångar då socialsekreterarna inte har utrymme. Majoriteten av de intervjuade kommunerna erbjuder likvärdigt stöd för våldsutsatta kvinnor i form av kortsiktigt skydd, ekonomiskt bistånd och enklare samtal. Vad som främst skiljer kommunerna åt är de nivåer av stöd som är mer kvalificerat och omfattande (ibid.).

Samtliga intervjuade kommuner i artikeln skriven av Ekström (2018) tar upp problemet med bostäder för kvinnor som vill lämna en våldsam relation. Vissa kommuner kan exempelvis inte erbjuda bostäder för en kvinna som vill lämna, vilket gör att ansvaret då faller på kvinnan själv att lösa. Artikeln belyser också vikten av det förebyggande arbetet inom området. Det förebyggande arbetet kan bland annat göras genom att utbilda andra anställda inom kommunen till att våga fråga i de fall där det finns misstanke om våld, men även genom att informera samhället i stort om att våga fråga samt var en ska vända sig för stöd. Artikeln avlsutas med att författaren diskuterar inhämtad empiri i ljuset av ansvarsområden. Ekström (2018) menar att det finns en oklarhet i när socialtjänstens ansvar tar slut och där en annan aktör tar vid, då det finns flera aktörer som erbjuder stöd för våldsutsatta kvinnor. Vidare menar författaren att socialsekreterare på socialtjänsten överlämnar ansvar till såväl andra aktörer som den våldsutsatta kvinnan i fråga för att kunna hantera sitt eget arbete (ibid.).

Framgångsfaktorer och utvecklingsområden

Jenny Norén och Emelie Printz skriver i rapporten “Framgångsfaktorer i kvinnofridsarbetet” (2016) om vikten av att tydliggöra såväl roller som mål och resurser för en ökad hållbarhet och kvalitet, något som det länge varit brist på i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Rapporten görs av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) med syftet att undersöka och analysera det kommunala kvinnofridsarbete som bedrivs. Rapporten redovisar även framgångsfaktorer och utvecklingsområden med förhoppningen att kunna bidra till ett hållbart arbete med hög kvalitet för kvinnor som utsätts för våld i nära relation. Undersökningen genomfördes genom kvalitativa intervjuer med 29 personer med olika arbetsbefattningar inom åtta kommuner. Samtliga kommuner har fått goda resultat i mätningar av de kommuner som genomför ett gott kvinnofridsarbete. Målet med undersökningen var att hitta gemensamma nämnare för såväl framgångsfaktorer som utvecklingsfaktorer (ibid.).

I rapporten skriven av Norén och Printz (2016) listas fem konkreta faktorer för ett gott kommunalt arbete med våld i nära relationer, som alla är beroende av varandra och tillsammans utgör ett framgångsrikt koncept. Den förstnämnda faktorn är vikten av att kommuner erbjuder många sätt att komma i kontakt med stöd. Genom att sprida information om våld i nära relationer och förenkla möjligheterna till stöd kan socialtjänsten lättare komma i kontakt med så många som möjligt. Bland annat kan kommuner lägga resurser på kompetensutveckling samt utbilda kommunalt anställda till att våga fråga vid misstanke om våld. Ju fler som socialtjänsten kan nå ut till, desto fler fall kan socialtjänsten upptäcka tidigt i våldsprocessen. Den andra framgångsfaktorn som tas upp är direkt och adekvat erbjuden hjälp och stöd. Kommuner kan bland annat ha specifika specialistverksamheter för våld i nära relation. Även vikten av att ha specialister inom våld i nära relation på varje enhet inom kommunen betonas för att snabbt och smidigt kunna få professionell hjälp. Vidare förklaras interna stödprocesser och tydlig organisationsstruktur inom kommunen vara faktorer för ett framgångsrikt kvinnofridsarbete (ibid.).

Den tredje framgångsfaktorn som tas upp av Norén och Printz (2016) är ett integrerat kvinnofridsarbete i kommunens ordinarie strukturer. Genom att vidga kunskapen från eldsjälar till att fler få ta del av kunskap inom området möjliggörs ett mer hållbart system där kunskapen förflyttas från person till funktion. Det krävs också en politisk prioritet samt samordnare och strateger som fäster större vikt vid arbete med våldsutsatta kvinnor. Ytterligare en punkt för ett framgångsrikt arbete med våld i nära relationer är samverkan med andra samhällsaktörer. I samverkan med andra aktörer tar rapporten upp vikten av att klargöra samtliga enheters roller, ansvar och befogenheter i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Den sistnämnda framgångsfaktorn som tas upp i rapporten är nationellt stöd. Kommunerna i rapporten framhåller att de senaste årens satsningar inom området har varit nödvändiga för att kunna utveckla och bedriva arbetet med våld i nära relationer. Vidare betonas också vikten av att utveckla dessa satsningar från kortsiktiga till långsiktiga och hållbara resurser (ibid.). Även områden för utveckling inom arbetet med våld i nära relationer tas upp i rapporten skriven av Norén och Printz (2016). Det förstnämnda området som tas upp är behovet av att satsa på våldsförebyggande arbete. Till skillnad från det förebyggande arbetet som Ekström (2018) nämner i sin artikel, fokuserar Norén och Printz (2016) på att förändra normer kring maskulinitet, våld och liknande för att förhindra att våldet uppstår överhuvudtaget. Vidare tar rapporten upp att det behövs utvecklas sätt för att mäta kvalitet och resultat. Det finns få mått inom kvinnofridsarbetet för att mäta huruvida insatser är framgångsrika eller ej, samt om de erhåller god kvalitet och i sådana fall vilka insatser som har bäst effekt. Rapporten lyfter också vikten av att utveckla verksamheter för våldsutövare. Först efter en våldsutövare dömts är han Kriminalvårdens ansvar. Innan dess finns inga fasta regelverk för att verksamheter ska arbeta med våldsutövare. Det främsta arbetet inom våld i nära relationer fokuserar på att arbeta med de som utsatts för våldet (ibid.).

Ytterligare ett utvecklingsområde som Norén och Printz (2016) tar upp är att arbetet med våldsutsatta kvinnor kräver full finansiering och förtydligade krav. Författarna skriver bland annat att trots att det vid lagändringen 2007 fastställdes att kommunerna är i behov av ett permanent tillskott i det generella statsbidraget, hade det vid tiden då rapporten skrevs fortfarande inte gjorts någon beräkning på vad arbetet med våldsutsatta kostar. Vidare område som är i behov av utveckling är rättsväsendets hantering av kvinnofridsärenden. Rapporten fastställer att juridiken är före tillämpningen. Trots att det finns rekommendationer kring vårdnad, boende och umgänge, kan tingsrätten i vissa fall döma åt raka motsatsen vilket skapar allvarliga situationer för den våldsutsatta. Det sistnämnda utvecklingsområdet i rapporten är vikten av att lyfta in kvinnofridskunskap i grundutbildningar. Eftersom att grundutbildningar saknar obligatoriska kurser med våld i nära relationer blir det istället upp till arbetsgivarna att fylla kunskapsluckorna (ibid.).

Sammanfattning

Den tidigare forskningen inom området visar på en stor variation i hur socialtjänsten i varje kommun bedriver arbetet med våldsutsatta kvinnor. Socialtjänstens kortsiktiga och enklare stöd förklaras vara lättlöst, till skillnad från det mer avancerade och långsiktiga stödet som brister och varierar i allt större utsträckning. Bland behoven av långsiktiga lösningar uppmärksammas svårigheten att hitta boendelösningar för de våldsutsatta kvinnorna.

Vidare visar den tidigare forskningen på såväl framgångsfaktorer som utvecklingsområden inom socialtjänstens arbete. Främst berörs organisatoriska aspekter, vilket visar på

organisationens genomgående centrala roll i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Därmed kommer vi i nästkommande avsnitt redogöra för den teoretiska utgångspunkten, i form av organisationsteori för offentlig sektor.

4. Teoretisk utgångspunkt

Här presenterar vi organisationsteorin för offentlig sektor utifrån tre perspektiv. Vi valde aktuell teori då socialtjänsten är en offentlig organisation. Ett återkommande tema i den tidigare forskningen var att arbetet med våldsutsatta kvinnor påverkas av strukturella reformer och organisatoriska ramar. För att tydliggöra att det framkommer även i empirin, har vi valt att analysera informanternas utsagor utifrån organisationsteorin utifrån offentlig sektor. Våld i nära relation kan annars ses utifrån den enskilda situationen, vilket riskerar göra att åtgärder och insatser tas fram på ett mikroplan.

Organisationsteori för offentlig sektor

Enligt det organisatoriska förhållningssättet kan offentlig politik inte förstås utan att samtidigt analysera hela styraparatens organisation. I boken “Organisationsteori för offentlig sektor” från 2012 skriver författarna Tom Christensen, Per Lægreid, Paul G. Roness och Kjell Arne Røvik om organisationsteorin för offentlig sektor. Teorin innehåller ett instrumentellt perspektiv som betraktar offentliga organisationer som ett av ledningens verktyg. Organisationsteorin för offentlig sektor innehåller även två institutionella perspektiv som anser att organisationer, med egen kraft genom normer och värderingar, påverkar beslutsprocesser. Organisationen kan därför agera motstridigt vid direktiv från ledningen. De institutionella perspektiven heter mytperspektivet och kulturperspektivet. Mytperspektivet har ett fokus på organisationens omgivning, de normer och värderingars som organisationen omges av och vad de har för betydelse. Kulturperspektivet har istället ett fokus på organisationens innehåll gällande interna normer och värderingar (ibid.).

Instrumentellt perspektiv

Det instrumentella perspektivet anser att offentliga organisationer ska stå till samhällets förfogande och utföra de uppgifter samhället kräver för att uppnå samhälleliga mål. Christensen et al. (2012) exemplifierar att det kan uttryckas genom att offentliga organisationer arbetar målrationellt och värderar medel utifrån de fastställda målen. Författarna tar även upp att instrumentalitet kan visa sig i en mål-medelsvärderad organisationsstruktur eller som utgångspunkt i medlemmarnas arbetssätt (ibid.).

Syftet med målrationella handlingar är att minska avståndet mellan det önskade och det verkliga tillståndet. I genomförandet av en målrationell handling kan fyra element identifieras. Först utformas det vad organisationen vill uppnå och hur långt avståndet är dit. Sedan tas alternativa handlingar fram, för att därefter avgöra handlingarnas konsekvenser i förhållande till målen samt konsekvensernas sannolikhet. Slutligen tas beslutsregler fram, vilka avgör hur ett av de alternativa handlingarna ska väljas. I denna process kan organisationen utgå från målet. Författarna tar upp ett exempel om att ett universitet med målet om en yrkesmässig kvalitet kan anse att ledningsformerna inte gynnar det målinriktade arbetet. Då kan en värdering genomföras av olika alternativ med syfte att ge måluppfyllelse. I andra fall utgår organisationen från sina handlingsalternativ och gör då ett val utifrån de förväntade konsekvenserna i relation till måluppfyllelse. En del organisationer har konsekventa mål och vetskap om alternativen samt dess konsekvenser i förhållande till målen.

De organisationerna benämns att ha fullständig målrationalitet och tenderar att välja alternativ med störst måluppfyllelse. Vid begränsad rationalitet har organisationen inga konsekventa mål. Deras problem anses vara komplexa och de har därmed inte kunskap om alternativ till att lösa problemen (Christensen et al., 2012).

I den organisationsstruktur som organisationsteorin utgår från, kan det urskiljas regler för organisationsmedlemmars uppgifter och position samt hur uppgifter skall utföras. Med utgångspunkt i en byråkratisk organisationsform anses organisationer vara sammansatta av underenheter, vilket författarna menar synliggör att organisationerna är heterogena. Även om underenheterna och organisationsmedlemmarna arbetar målrationellt, påverkas resultatet av andras resurser och agerande. En organisation kan ingå i en koalition med en annan organisation i dess omgivning, vilket skapar ett beroende av den andres agerande för att kunna nå målen (Christensen et al., 2012).

Vidare tar Christensen et al. (2012) upp den formella organisationsstrukturen utifrån det instrumentella perspektivet. Strukturen uttrycker sig i regler, scheman och befattningsbeskrivningar. Den säger inget om medlemmarnas handlingssätt, men antyder att arbetsuppgifterna yttrar sig genom specialiseringsprinciper och etablerade rutiner samt berättar vem som kan utföra vilka uppgifter. Eftersom normerna tillämpas oavsett vem som innehar den specifika rollen är de opersonliga. Vilken specialiseringsprincip en organisation väljer har betydelse för hur de hanterar problem och dess offentliga politik. Samordning har en begränsad påverkan på sådana faktorer inom en organisation. Genom en geografisk specialisering tenderar organisationer att samordna sig efter geografiska områden. Medan specialiseringen är ändamålsenligt byggd finns ett fokus på hur sektorer skiljer sig åt, vilket författarna anser ökar standardiseringen i det offentliga arbetet. En organisation kan även vara specialiserad utifrån processprincipen där verksamhetsutveckling sker med grund i professionell expertis, vilket kan vara kopplat till exempelvis juridiska frågor. Specialisering utifrån processprincipen kan dock skifta fokus från verksamhetens egentliga mål, menar författarna. Etablerade rutiner är en annan faktor som påverkar medlemmarnas handlingssätt. Rutiner som regler kan angå vem som ska utföra vilka arbetsuppgifter. En del arbetsuppgifter sker av enskilda medlemmar på lägre nivå medan viktigare frågor tilldelas hela hierarkin. Rutiner kan även ge vägledning vid kända problem där det valda alternativet har utgångspunkt i organisationens värderingar. Etablerade procedurer kan dock inte alltid tillämpas på nya problem vilket leder till etableringen av ad hoc-lösningar (ibid.).

Författarna tar upp Webers beskrivning av en byråkratisk organisationsform som anses vara präglad av rutiner, arbetsfördelning och hierarki. En chef har rätt att ge nedåtgående direktiv till sina underordnade i organisationen. Uppåt i organisationen går rapporteringar om sakfrågor. Arbetsuppgifterna grupperas i enheter och kopplas till specifika tjänster vilket kallas horisontell specialisering. En vertikal specialisering innebär att arbetsuppgifter knyts till enheter som är placerade i en hierarki. Genom en horisontell specialisering kan en organisation arbeta med samma mål inom olika enheter som har olika arbetssätt. Inom horisontell specialisering finns fyra olika principer. Mål- och sektorsprincipen delar upp det gemensamma som enheterna behandlar efter sektorer och mål. Processprincipen delar upp efter vilket tillvägagångssätt som används i processen att uppnå målet. Klientprincipen samlar de problem som angår en del av befolkningen och låter experter samarbeta för att arbeta holistiskt. Geografiprincipen liknar en territoriell uppdelning (Christensen et al., 2012).

Utifrån det instrumentella perspektivet påverkas en organisations möjlighet till måluppfyllelse av omgivningen. De viktigaste delarna kallas för de tekniska omgivningarna och är bland

annat kulturella, sociala, juridiska, politiska och ekonomiska. Författarna skriver om James D. Thompson som tar upp att organisationsstrukturens utformning utifrån målrationalitet påverkas av kännetecken i handlingsmiljön. Handlingsmiljön innebär det interorganisatoriska nätverkets aktörer som organisationen står i beroendeställning till genom exempelvis resurser. Thompson menar att beroende på om handlingsmiljön är skiftande eller stabil samt heterogen eller homogen kan det identifiera grunden för en organisationsstruktur. En stabil och homogen omgivning är lite resurskrävande och förutsägbar vilket underlättar för omgivningen. Är omgivningen heterogen och stabil har organisationen högre krav då mer resurser krävs för att hantera sin egen organisation och samordna med omgivningen. Vid homogen och skiftande omgivningar krävs ytterligare resursanvändning då omgivningen skiftar. En heterogen och skiftande omgivning kräver en uppdelning av den regionala underenheterna och är därmed osäker och resurskrävande (Christensen et al., 2012).

Kulturellt perspektiv

Medan det instrumentella perspektivet har givna mål och ser normer och strukturer som verktyg, menar det kulturella perspektivet att mål, normer och värderingar upptäcks och utvecklas successivt. Christensen et al. (2012) nämner organisationsforskaren Philip Selznick som tar upp att en organisation syftar till de formella normerna och anses mer mekanisk vilket gör den mindre flexibel samtidigt som den är mer stabil. En institution är mer informell och anses växa fram över tid (ibid.).

Eftersom en organisationskultur inte är något konkret som tenderar att vara nedskrivet kan det ta tid att synliggöra. För att komma åt en företagskultur kan intervjuer genomföras med organisationsmedlemmarna. I klassiska studier av organisationskultur talas det om att kulturen finns till för överlevnad. Eftersom offentliga organisationer sällan riskera att gå under är överlevnad inte ett centralt ämne. Däremot anses organisationskultur även vara ett lim mellan medlemmarna vilket skapar en gemenskap. Organisationskultur kan även ses som ett mål eftersom organisationsmedlemmarna utvecklas genom organisationens informella värderingar och normer. Författarna tar upp ett exempel från en norsk undersökning som visade att de medarbetare som haft medarbetarsamtal, vilket ses som en social åtgärd, i mindre utsträckning ville säga upp sig från sin arbetsplats. I de studier om organisationskultur som tar avstamp i statsvetenskap finns ett fokus på hur organisationskulturen påverkar beslutstaganden (Christensen et al., 2012).

Ur kulturperspektivet ses handlingslogik i offentliga organisationer att komma ur en logik i stället för ur handlingarnas konsekvenser eller avvägning av för- och nackdelar. Istället görs en matchning där man börjar med att skapa en igenkänning av situationen och dess karaktär. Därefter ser man på vilka identiteter som väger tyngst för organisationen samt hur konsekventa de identiteterna är. Slutligen ser man på organisationens förväntningar och tar fram de handlingsregler som ska sammanlänka identitet och situation. Vad som är en lämplig handling grundar sig på institutionella och normativa grunder som kan variera beroende på organisationskulturens utveckling samt dess värderingar och normer (Christensen et al., 2012).

Vidare skriver författarna om kopplingen mellan identitet och situation som kan ha olika typer av bakgrund. Dels kan det vara de lärdomar som kommer från erfarenhet. Organisationsmedlemmar vet av erfarenhet när de ska tillämpa vilka regler. Nyare medlemmar kan ha svårare för detta eftersom de kan sakna det institutionella minnet som mer erfarna medlemmar förmedlar. Erfarenhet ger dock inte vägledning i alla lägen, exempelvis

om kulturen är oenhetlig och erfarenheterna skiljer sig åt. Kopplingen mellan identitet och situation kan även ske genom kategorisering som utgörs av kulturella identiteter och regler som prioriteras olika högt. Ett tredje exempel på hur kopplingen mellan situation och identitet kan ske är genom att upprepa användandet av regler och identiteter. Vid nya frågar tenderar offentligt anställda att vända sig till tidigare tillvägagångssätt vilket ger det historiska förtur. Även andra organisationers erfarenheter kan användas vid koppling av situation och identitet. I det fallet ses andra organisationers erfarenheter antingen som önskvärda eller relevanta eftersom de befinner sig i samma situation (Christensen et al., 2012).

Christensen et al. (2012) tar upp inre krav och yttre krav. Inre krav anses skapa institutionella drag i en organisation genom informella värderingar och normer. De kommer med organisationsmedlemmarna och beror på deras erfarenheter på tidigare arbetsplatser eller från utbildningar. Yttre krav kommer från handlingsmiljön eftersom aktörer som organisationen interagerar med har betydelse för utvecklingen av institutionella drag (ibid.).

Det som kännetecknar ett politiskt-administrativt systems organisationskultur är de informella regler och normerna om lojaliteten mot den politiska ledningen. Samtidigt förväntas organisationsmedlemmarna visa neutralitet mot partipolitiska värderingar. Författarna tar upp att för mycket lojalitet kan göra det svårt när regeringen skiftar styre. Även för mycket neutralitet kan försvåra arbetet eftersom det kan innebära att medlemmarna inte är tillräckligt politiskt följsamma. Samtidigt ska medlemmarna vara lojala mot den politiska ledningen samtidigt som de ska fatta yrkesmässigt gedigna beslut. Medlemmarna ska även ta hänsyn till de normativa förankringarna och samtidigt beakta faktapremisserna (Christensen et al., 2012).

Mytperspektiv

Det tredje och sista perspektivet som Christensen et al. (2012) tar upp inom organisationsteorin för offentliga organisationer är mytperspektivet. Grundtanken inom den så kallade nyinstitutionella skolan är att organisationer skapas i relation till sin omgivning. Varje organisation konfronteras med myter kring hur den egna organisationen bör utformas och måste anpassa sig därefter. Inte sällan implementeras myter i organisationsstrukturen som sedan reflekteras utåt, trots att dessa myter inte nödvändigtvis skapar en effektivare verksamhet. Olikt den mångfald som återfinns i det kulturella perspektivet, innebär mytperspektivet att organisationer på utsidan till synes liknar varandra alltmer. Däremot fungerar myter ofta som skyltfönster på organisationer. Ledningar kan tala om att reformer inom organisationen ska genomföras för att vinna tillit av omgivningen, utan att faktiskt försöka skapa en förändring i praktiken (ibid.).

Myter utgörs av socialt skapade normer inom den institutionella omgivningen och fungerar som legitimerade recept på hur en organisation bör utforma vissa delar eller organisationen i sin helhet. Organisationer är tvungna att söka legitimitet och acceptans från sin omgivning då organisationer inte kan överleva enbart genom att fokusera på effektivitet. Olika delar av en organisation kan söka legitimitet från olika externa aktörer och därför använda sig av olika myter. Genom imitation kan myter spridas snabbt in i offentliga organisationer. Myter kan i vissa fall vara ämnade att användas av en bredare målgrupp och kallas då för superstandarder. I andra fall är myterna riktade till en smalare skara och kallas då för institutionaliserade standarder, delmyter eller organisationsrecept. Vissa myter kan också fungera som trender. Under en tid kan en viss myt vara något som alla offentliga organisationer vill anamma, för att senare bytas ut då nya trender betraktas vara mer åtråvärda (Christensen et al., 2012).

En huvudsaklig förutsättning för spridningen av en myt är dess efterfrågan. Implementeringen av myter påbörjas ofta efter att ledningen upptäckt en myt som kan lösa de problem som finns inom organisationen. Det finns tre separata sätt för myter att inkorporeras i en organisation; tvångsmässig adoptering, normativt baserad adoptering och mimetisk adoptering. Det förstnämnda innebär att myter tvingas in i organisationen genom lagar eller föreskrifter. Normativt baserad adoptering innebär istället då spridningen av myter sker genom att olika professioner erhåller lika normer, värderingar eller kunskaper. Det sistnämnda syftar till då myter sprids genom att aktuell organisation testar att efterlikna andra organisationer som uppfattas framgångsrika med gott rykte. Adopteringen av myter kan däremot få olika bemötande. Antingen kan myter tas emot genom snabb tillkoppling och positiva aspekter eller genom frånstötning då myterna inte passar in i organisationen. Myter kan också bemötas med särkoppling vilket innebär att trots att myterna inte anses fungera i organisationen så upplevs det som ett krav att ha anammat myterna. Myterna fungerar då som skyltfönster trots att det inom organisationen inte görs någon implementering (Christensen et al. 2012).

Slutligen är det av vikt att benämna myterna som byggstenar och inte totallösningar. Myter fungerar inte som fysiska objekt som är färdigställda direkt från producenten. Istället måste myter konstrueras för att fungera med den enskilda organisationen. På så sätt kan det därför finnas en mängd versioner av en och samma myt (Christensen et al., 2012).

Sammanfattning

Sammanfattningsvis skapar teorin en förståelse för socialtjänstens roll i arbetet mot de nationella målen mot mäns våld mot kvinnor. Teorin möjliggör även en analysering av socialtjänstens arbetssätt inom organisationen och samverkan med utomstående aktörer. Med hjälp av teorin kan vi skapa oss en förståelse för de insatser som socialtjänsten erbjuder och för insatsernas funktion i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Vidare hjälper teorin oss att förstå vilken kontext socialarbetarna befinner sig i, vilket handlingsutrymme de har samt vilka utmaningar de står inför.

Härnäst kommer vår metod för undersökningen att presenteras i sin helhet.

5. Metod

Kvalitativ intervjustudie

Vi valde att använda oss av en kvalitativ metod för att kunna uppfylla undersökningens syfte. Målet med undersökningen är att inhämta nyanserade och utvecklade beskrivningar från socialarbetare om det arbete som socialtjänsten bedriver för våldsutsatta kvinnor. En kvalitativ forskningsintervju möjliggör för oss att söka förståelse ur informanternas synvinkel på deras arbetsfält. Fokus är riktat på att fånga upp den kvalitativa mångfald som finns inom fältet, snarare än att försöka finna en allmän åsikt (Kvale och Brinkmann, 2014). En kvantitativ metod hade möjliggjort för oss att visa på en större bredd än vad den kvalitativa forskningsmetoden gav. Däremot innebär en större bredd mer översiktliga svar (Eliasson, 2018). Med anledning av undersökningens syfte eftersökte vi ett djup i informanternas svar som en kvantitativ undersökning inte hade kunnat generera.

Urval

Inom de tidsramar som ett examensarbete innebär, ämnade vi att hitta ungefär fem informanter för vår undersökning. Vi ville komma i kontakt med socialsekreterare som arbetar med våld i nära relationer på socialtjänsten för att kunna besvara undersökningens frågeställningar. Urvalet av informanter gjordes såväl slumpmässigt som selektivt. Slumpmässigt i den bemärkelsen att det var utom vår kontroll vilka kommuner som skulle svara. Genomgående i sökandet efter informanter har vi fått ändra våra avgränsningar med anledning av att kunna uppnå önskat antal informanter. Selektivt i den bemärkelsen att vi gjort aktiva val i våra begränsningar. Vi har genomgående försökt ha så stor avgränsning som möjligt för att kunna visa på ett så representativt resultat som möjligt.

Vi påbörjade eftersökningsprocessen av informanter med att mejla Malmö Stad, då vi först ämnade att enbart undersöka det sociala arbetet som bedrivs i Malmö med våldsutsatta kvinnor. När det sedan visades att det inte fanns möjlighet för oss att genomföra intervjuer med socialsekreterare i Malmö Stad valde vi att vidga våra vyer, men fortsatt behålla så stor avgränsning som möjligt. Vi satte då en avgränsning vid de kommuner som var kopplade till ett av Skånes Kriscentrum. Kontakt inleddes då med fyra av undersökningens informanter. Då vi ämnade att finna ytterligare informanter valde vi att bredda avgränsningen ytterligare. Vi mejlade därför till samtliga 33 skånska kommuner och eftersökte informanter till undersökningen. Den geografiska avgränsningen var ett aktivt val med anledning av den begränsade omfattningen av undersökningen. Region Skåne valdes ut eftersom det är den geografiska kontext vi befinner oss i samt har förförståelse om.

En större majoritet av samtliga mejl skickades till kommunens kundtjänst, då vi inte hittade direkt mejladress på kommunens hemsida till socialsekreterare inom kommunens socialtjänst som arbetar med våld i nära relationer. På så sätt kan urvalet ha påverkats av till vem kundtjänsten valde att vidarebefordra vårt mejl. Av totalt 33 kommuner var det tio kommuner som återkom med svar, varav sex var positiva och fyra valde att tacka nej. Av de som avböjde intervjuförfrågan uppgav samtliga att anledningen var tidsbrist. Av de kommuner som valde att tacka ja har samtliga mellan 20 000 och 55 000 invånare, med undantag från en större kommun med över 100 000 invånare (Region Skåne, u.å.). En utav de intervjuade har rollen som samordnare för våld i nära relationer i kommunen, vilket inte upptäcktes förrän under intervjun. Trots att vi från början ämnade att enbart intervjua socialsekreterare, valde vi att inkludera intervjun i undersökningen då hen ändock hade mycket givande information för undersökningens syfte. Totalt intervjuades fem socialsekreterare, en samordnare samt en med rollen som både socialsekreterare och samordnare.

Trots att en majoritet av de socialarbetare som intervjuats också tar emot våldsutsatta män, valde vi att avgränsa oss till våldsutsatta kvinnor i heterosexuella relationer. Anledningen till vår avgränsning är att kvinnor är överrepresenterade som offer för våld i nära relation (Nationellt centrum för kvinnofrid, 2021a). Vi avgränsade oss till kvinnor med en manlig våldsutövare med anledning av de patriarkala strukturer som mäns våld mot kvinnor upprätthåller (Regeringskansliet, 2006). Män är också överrepresenterade som våldsutövare i nära relationer (Nationellt centrum för kvinnofrid, 2021b). Vi har valt att enbart fokusera på det arbete socialtjänsten bedriver för våldsutsatta kvinnor, och bortser därmed från arbetet som bedrivs med eventuella barn som bevittnat det våld som skett i hemmet.

Intervjuer

På grund av rådande pandemi var vi tvungna att genomföra samtliga intervjuer digitalt efter anvisningar från Malmö Universitet. Intervjuerna genomfördes därför över Zoom och Teams, beroende på vilket forum som var mest bekvämt för varje informant. På så sätt kunde vi uppfylla undersökningens syfte samtidigt som vi var tidseffektiva och inte bidrog till den samhälleliga smittspridningen.

Totalt genomfördes sex intervjuer, en med varje kommun. En utav intervjuerna genomfördes med två socialsekreterare från aktuell kommun. Resterande intervjuer genomfördes individuellt. Med anledning av det begränsade omfånget av informanter valde vi att inte använda oss av pilotintervjuer. Vidare har vi inte haft möjlighet att låta informanterna kommentera intervjuerna i efterhand på grund av de tidsramar som ett examensarbete innebär. Inför intervjuerna skickade vi ut en intervjuförfrågan med information om undersökningen (se bilaga 1). Samtliga intervjuer påbörjades med att gå igenom en samtyckesblankett med aktuell informant (se bilaga 2). Intervjuerna genomfördes med utgångspunkt i en gemensam intervjuguide (se bilaga 3). Intervjuguiden är utformad efter undersökningens frågeställningar. Vi valde att genomföra semistrukturerade intervjuer med ett explorativt förhållningssätt. Den semistrukturerade utformningen av intervjuerna möjliggör för oss att ha färdiga intervjufrågor, men med möjligheten att ställa följdfrågor och följa upp oväntade teman. Ett explorativt förhållningssätt innebär att vi kan följa upp informanternas svar under intervjuerna och söka nya infallsvinklar på det aktuella ämnet (Kvale och Brinkmann, 2014).

Under intervjuerna använde vi oss också av kontrollfrågor för att undvika feltolkningar av informanternas skildringar (Kvale och Brinkmann, 2014). Vi valde att avsluta intervjuerna med att fråga socialarbetarna hur de hade velat arbeta i ett drömscenario med oändliga resurser. Frågan ställdes i hopp om att fånga upp sådant som tidigare inte kommit på tal vid frågor som ställdes om nuvarande arbete. Vi ämnade även att fånga upp mer nyanserade utsägelser om sådant som socialarbetarna tidigare talat om under intervjuerna.

Ljudupptagning och transkribering

Samtliga sex intervjuer spelades in efter inhämtat samtycke. Vi valde att spela in intervjuerna med hjälp av en applikation för ljudinspelning på våra telefoner. Vid samtliga intervjuer valde vi att använda båda våra mobiltelefoner för ljudupptagning för att minska risken för eventuellt förlorat material. Den genomsnittliga inspelningslängden för intervjuerna är 47 minuter. Samtliga ljudinspelningar, med undantag från en, spelades in med god ljudkvalitet. Vi upptäckte först i efterhand att ljudinspelningen hade svårt att fånga upp när det var två socialarbetare som pratade samtidigt och med varandra.

För transkriberingen använde vi oss av ett gemensamt dokument i Google Drive. Transkriberingen skedde genom att först lyssna och sedan skriva ner ett kort stycke i taget. Vid tillfällen av osäkerhet valde vi att spola tillbaka för att vara säkra på rätt ordföljd. Intervjuerna transkriberades ordagrant, inkluderat upprepningar och halvfärdiga ord. Till en början valde vi att skriva ut ord som “eh”, men valde därefter att utelämna sådana uttryck då vi upplevde att det inte tillförde något till informanternas yttringar. Vidare valde vi att markera korta pauser med kommatecken, och nya resonemang med punkter. Även emotionella uttryck såsom skratt skrevs ut. En utav intervjuerna bestod av en längre diskussion efteråt som vi bedömde inte var relevant att transkribera för undersökningen.

Kodning och tematisering

Genom att använda oss av kontrollfrågor genomgående under intervjuerna, skapades förutsättningar för självkorrigerande intervjuer. På så sätt kunde bearbetningen av materialet påbörjas redan under intervjuerna, genom att intervjupersonerna direkt kunde antingen bekräfta eller dementera våra tolkningar av deras utsägelser (Kvale och Brinkmann, 2014). Därefter analyserades materialet medan vi transkriberade samtliga intervjuer.

Bearbetningen av det inhämtade materialet genomfördes i sex steg, inkluderat den analys som gjordes under intervjuer och transkribering. Efter att ha blivit klara med transkriberingen bearbetades texten vidare genom att läsa igenom texten i sin helhet och dela in varje stycke till en eller flera utav följande tio kategorier: organisation, insats, önskebild, samverkan, behov, erbjuden hjälp, struktur, egen roll, inledande kontakt och avslutande kontakt. Kategoriseringen skedde med hjälp av kommentarsfunktionen på Google Drive. I nästa steg delades kategorierna upp ytterligare till följande: insats(positiv/neutral/negativ), samverkan(positiv/neutral/negativ), egen roll(arbetsuppgifter/tidigare erfarenhet/egen åsikt), önskebild(våldsutsatt/våldsutövare), organisation, struktur och behov. Varje kategori tilldelades en unik överstrykningsfärg. Vi valde att göra ovanstående steg på datorn för att enkelt kunna genomföra ordsökningar i dokumentet samt för att underlätta nästkommande steg i processen. Vi skapade därefter ett nytt dokument och delade upp samtliga kategorier var för sig. På så sätt kunde vi enkelt ha en överblick och gallra vad som var relevant för undersökningens frågeställningar. Avsnittet resultat presenteras sedan genom följande sju underkategorier: kommunernas organisering, socialtjänstens insatser, våldsutsatta kvinnors behov, vikten av samverkan, strukturell påverkan, styrkor och brister med insatser och samverkan samt socialarbetarnas drömvärld.

Vi har genomgående försökt att erhålla ett sådant neutralt förhållningssätt som möjligt. Med neutralitet menas att vi i största möjliga mån ämnat att enbart ta orden för vad de är, utan att se till någon vidare tolkning. Exempelvis valde vi att dela in “insatser” i positiva och negativa utefter vad intervjupersonerna själva uttalade var positivt kontra negativt. Våra intervjufrågor underlättade även denna sortering, då intervjufrågorna var uppdelade efter vad informanterna ansåg fungerade bra och mindre bra. Vi valde också att inkludera längre citat från de olika intervjupersonerna i resultatavsnittet då vi ansåg att ett flertal citat bäst talade för sig själva samt för att minska påverkan av egna tolkningar.

Forskningsetik

För vår undersökning kunde vi redan på förhand förutse vissa risker för såväl informanter samt andra berörda av undersökningen. Vetenskapsrådet (2002)1 _{skriver som en del av de}

allmänna kraven på forskning att det är av vikt att väga individskyddet mot forskningskravet. En forskare förväntas alltså väga det förväntade kunskapstillskottet mot de eventuella negativa konsekvenser som kan uppstå för informanterna i undersökningen.

Vi har för denna undersökning valt att utgå från Vetenskapsrådets (2002) fyra listade huvudkrav på forskning; informations-, samtyckes-, konfidentialitets- och nyttjandekravet. 1_{Vetenskapsrådet har även publicerat en senare utgivelse för god forskningssed (Vetenskapsrådet,} 2017). Vi valde däremot att använda oss av Vetenskapsrådet (2002) med anledning av att den utgivelsen kunde bidra till en bättre diskussion kring vår undersöknings etiska överväganden då utgivelsen var mer uttömmande i de etiska principer som en samhällsvetenskaplig undersökning bör förhålla sig till.

Det förstnämnda kravet innebär att samtliga deltagare i en undersökning ska informeras om villkor för medverkan. Informationen ska inkludera alla inslag som kan ha tänkas ha påverkan på informanternas villighet att delta. Intervjupersonerna ska också informeras om frivillighet och rätten att avbryta eller pausa intervjun samt valet att avstå från intervjufrågor. Vi valde att tillgodose det kravet genom att vid inledd mejlkontakt informera om undersökningen och villkor för deltagande (se bilaga 1). Även intervjuerna inleddes genom att vi använde oss av verktyget “dela skärm” på Zoom för att tillsammans gå igenom villkoren för deltagande (se bilaga 2). För den intervju som genomfördes på Teams valde vi istället att ordagrant läsa upp villkoren för deltagande då vi missade att ta upp information på den dator som användes för videosamtalet.

Vetenskapsrådets (2002) andra listade huvudkrav på forskning är samtyckeskravet. Varje informant ska lämna sitt samtycke för att delta i intervjun. Informanterna ska själva få bestämma huruvida de ska ställa upp, samt hur länge och på vilka villkor de ska delta utan påverkan från oss som forskare. Vi valde att inhämta samtycke i samband med att vi inledde varje intervju med att informera om villkor för deltagande. Eftersom att intervjuerna genomfördes på distans valde vi att inhämta muntligt samtycke, både för att inte ta upp mer av deras värdefulla tid samt att samtycket var ljudinspelat. Vi fick positivt gehör från informanter på att vi valde att inhämta samtycke muntligt då genomförandet av elektronisk signatur förklarades som svårt och omständigt.

Det tredje forskningskravet är det som Vetenskapsrådet (2002) benämner som konfidentialitetskravet. Kravet innebär att samtliga inhämtade uppgifter om identifierbara personer ska både antecknas, lagras och avrapporteras på så sätt att ingen utomstående ska kunna identifiera personen i fråga. Det ska även vara en omöjlighet för utomstående att komma åt lagrade uppgifter. Vi försäkrade oss att tillgodose kravet om konfidentialitet genom att först och främst sitta på en ostörd och avskild plats för att göra det omöjligt för utomstående att överhöra intervjun. Eftersom att intervjupersonerna själva fick välja såväl tid som plats att genomföra intervjun kunde också villkoren för konfidentialitet anpassas av dem själva. Intervjuerna spelades in med våra privata mobiltelefoner, båda skyddade med lösenord. Transkriberingen skedde sedan på våra privata datorer i programmet “Google Drive” för att möjliggöra att båda kunde arbeta med och ha tillgång till materialet. Såväl datorer som Google-konton är båda skyddade genom lösenord. För att vara på den säkra sidan har vi också valt att genomföra avidentifieringen redan vid transkriberingen. Vi kommer även att radera både ljudinspelning samt transkriberingsdokumentet i samband med att examensarbetet blir godkänt. Med risk för igenkänning har vi valt att avidentifiera kommunerna i största möjliga mån genomgående i undersökningen för att skydda såväl informanternas som kommunernas intressen. Trots att vi väljer att avidentifiera intervjupersoner, finns det en risk att vissa läsare kan identifiera någon individ. Vi har därför också valt att identifiera sådant som kan vara kännetecknande för kommunen. Till en början ämnade vi att skriva ut kommunerna och sedan avidentifiera. När vi sedan upptäckte att det troligen gör det alltför lätt att identifiera intervjupersonerna valde vi att ta bort kommunernas namn. Att kunna uttala sig utan att identifieras hoppades vi skulle resultera i avslappnade intervjuer där informanterna vågar yttra sig fritt.

Det sistnämnda forskningskravet som Vetenskapsrådet (2002) tar upp är nyttjandekravet. Kravet innebär att den inhämtade informationen enbart ska användas för forskningsändamål. Vi valde att upplysa informanterna om hur vi ämnade att använda den information som de berättade under intervjun i samband med att vi inhämtade samtycke och informerade om