Urbaniseringens verkliga värde
En diskursanalys av stadsutvecklingsprojektet
”Amiralsstaden” i Malmö
Sanna Hansson
Malmö universitet
Statsvetenskap – politik, organisation och ledning
Kandidatnivå
15hp
VT 2020, termin 6
Urbaniseringens verkliga värde – The true value of urbanization
Abstract
Våra städer växer och det gör även behovet av bostäder. Det samma gäller för de sociala utmaningar som många städer präglas av. Denna studie ämnar redogöra för och analysera den planeringsinriktning som förekommer i dokument som berör stadsutvecklingsprojektet Amiralsstaden, för att i sin tur kunna ringa in en aspekt utav hur Malmös stadspolitik tar sig i uttryck. Det resonemang som förs i studiens diskursanalys kopplas samman med en teori om nyliberal stadsplanering som utgår från att stadsplaneringen blir ett resultat av den nyliberala kontexten. Den nyliberala grundsatsen som förordnar att städer är en plats för tillväxt och utveckling gör sig gällande i det undersökta materialet. Malmös planering för Amiralsstaden utgår från en norm om den attraktiva och konkurrenskraftiga staden. Social hållbarhet framhålls som ett prioriterat område, men integreras med en nyliberal logik.
Nyckelord
Malmö, nyliberal stadsplanering, entreprenörsinriktad styrning, konkurrenspolitik, stadspolitik, social hållbarhet, den urbana medelklassen, diskurs
Innehållsförteckning
1. Inledning... 1
1.1. Problemformulering ... 1
1.2. Motivering och statsvetenskaplig relevans ... 1
1.3. Syfte och frågeställningar ... 2
1.4. Disposition... 2
2. Forskningsöversikt ... 4
2.1. Stadspolitik ... 4
2.2. Socialt hållbar stadsutveckling ... 5
2.3. Konkurrenspolitik ... 6
3. Teoretiskt perspektiv – nyliberal planering ... 8
4. Metod och material ... 13
4.1. Vetenskaplig utgångspunkt ... 13
4.2. Metodbeskrivning ... 14
4.3. Material ... 18
5. Analys ... 20
6. Resultat ... 31
7. Diskussion och slutsats ... 35
7.1. Resultatet ur ett större perspektiv ... 35
7.2. Diskussion utifrån tidigare forskning ... 35
7.3. Vidare forskning ... 36
7.4. Slutsats... 37
1
1. Inledning
1.1. Problemformulering
De många och snabba samhällsförändringar som har skett, och som ständigt sker, kan väcka en del frågor om hur våra städer kommer att se ut och verka i framtiden. En rad olika faktorer – som arbetsmarknadens förändring och det globaliserade näringslivet, nya vägar, järnvägar och högskolor, ökat resande samt internet – omformar våra liv och i sin tur även våra städer. I vissa städer blir företag nerlagda och befolkningen minskar, medan det i andra städer sker en ekonomisk tillväxt och befolkningsökning. Dåvarande framgångskoncept, som exempelvis en tillgång till naturresurser och industrimark, ger inte längre en fullständig förklaring till varför vissa städer utvecklas. Det har snarare framkommit ett konkurrenssammanhang och städernas mål har därigenom blivit att locka besökare, nya invånare och företag. Städerna som lyckas i detta sammanhang, är de som kan tillhandahålla den främsta livs-, produktions- och rekreationsmiljön (Olsson, 2005, 58).
Genom alla tider har det skett bebyggelse, men formen av bebyggelse har i sin tur förändrats med tiden. I dagens globaliserade värld bor en stor andel av världens befolkning i städer. Det uppskattas att 75 procent av jordens befolkning kommer att bo i städer vid år 2050 (Svenska institutet för standarder [Sis], 2016). Storstadsregionerna och de större städerna fortsätter att växa. I takt med att allt fler människor blir stadsbor och befolkningen ökar i städerna, ökar även behovet av bostäder (Boverket, 2019). Malmö stads befolkningsprognos för år 2019 visar på att antalet Malmöbor förväntas öka med drygt 50 000 nya invånare fram till år 2029 (Malmö stad, 2019). Stadsutveckling har däremot utvecklats till något mer än att bara förse invånare med bostäder. Många fler värden har blivit en viktig del av städers utveckling – inte minst den sociala- ekonomiska och miljömässiga hållbarheten (Tillväxtverket, 2020). Vilka mål och syften som finns med stadsutvecklingen inverkar på hur våra städer formas. Hur våra städer formas kan i sin tur sägas ha en inverkan på samhället i sig, framförallt för de medborgare som är bosatta i städer. Frågan är hur den idémässiga grunden till stadsutvecklingen uttrycker sig i Malmö – vad är visionen om Malmö?
1.2. Motivering och statsvetenskaplig relevans
Min motivering till valet av problem och studieobjekt är att jag anser att visionsstyrd stadsplanering är ett nutida fenomen som kommer att få allt större betydelse i framtiden. Hur politiker och stadsplanerare väljer att utforma våra städer får betydelse för vem som i framtiden kommer kunna bo i dessa. Städers innebörd kan sägas gå i en riktning där möjligheten till att konkurrera med andra städer har blivit allt viktigare (Khakee, 2005, 22). För att städer ska kunna konkurrera behöver de i sin tur besitta en form av attraktionskraft (Dannestam, 2009, 173). Hur denna attraktionskraft utformas, och åt vem det riktas, har
2 en betydelse för vad exempelvis Malmö blir som stad. Vad Malmö blir som stad i framtiden är i sin tur en spegling av vår samtid och de prioriteringar som görs nu av olika beslutsfattare. Hur ser städers stadsutvecklingsstrategier ut och vad kan de få för potentiella effekter på vårt framtida samhälle? Vilka värden prioriteras av politiker och projektansvariga för utvecklingen av våra städer? Dessa frågor anser jag är starkt relevanta, både ur ett samhällsperspektiv och ett statsvetenskapligt perspektiv.
1.3. Syfte och frågeställningar
Den studie som presenteras härefter ska redogöra för och analysera planprogrammet Amiralsgatan och
Station Persborg – Från nu till år 2040 (2020) samt styrdokumentet Amiralsstaden – Mål och värden
(2018a) som beskriver den planeringsinriktning som Malmö stad har för Amiralsstaden. Studien syftar till att ringa in en aspekt av hur Malmö stads stadspolitik tar sig i uttryck utifrån den planeringsinriktning som beskrivs i dokumenten. Texterna kommer att tolkas utifrån uppfattningen om språket som konstituerande och att vår uppfattning av världen är socialt konstruerad. De frågeställningar som kommer att besvaras i linje med studiens syfte är följande:
1. Vad innebär och görs stadsutveckling till i Malmö utifrån projektet Amiralsstaden? 2. Till vem riktar sig stadsutvecklingsprojektet Amiralsstaden?
3.
Vilka värden framkommer som betydelsefulla utifrån materialet?1.4. Disposition
I nästa kapitel, kapitel två, presenteras först forskningsöversikten vilken inkluderar tidigare forskning i form av Tove Dannestams avhandling Stadspolitik i Malmö – Politikens meningsskapande och
materialitet (2009), Boverkets kunskapsöversikt Socialt hållbar stadsutveckling (2010), och den av
Formas finansierade rapporten Spelet om staden (2005). I kapitel tre presenteras det teoretiska perspektiv och ramverk som studien förhåller sig till.
I kapitel fyra presenteras den vetenskapliga utgångspunkt som tolkningen av materialet utgår från. Därefter presenteras den kvalitativa textanalytiska metoden – diskursanalys – som används i föreliggande studie. I den del som berör den vetenskapliga utgångspunkten förklaras både socialkonstruktivism som det vetenskapliga förhållningssättet och begreppet diskurs. I samma avsnitt presenteras därefter studiens material som utgörs av planprogrammet Amiralsgatan och station
Persborg – Från nu till år 2040 (2020) samt styrdokumentet Amiralsstaden – Mål och värden (2018).
Dessa dokument utgör grunden för studiens analys.
I kapitel fem presenteras analysen som bygger på närläsningar av det insamlade materialet. Textanalysen är strukturerad utifrån fyra frågor som lyfter fram olika aspekter av materialet. Den första delen av
3 analysen behandlar visioner som målas upp i materialet, den andra vilken målgrupp som Amiralsstaden är planerad för, den tredje utreder vem som gynnas av stadsutvecklingsprojektet och den sista delen ger en sammanfattning av de planeringsstrategier som syns i materialet. I kapitel sex besvaras studiens frågeställningar explicit. Den avslutande diskussionen återfinns i kapitel sju, i vilket sammanfattande tankar och reflektioner tas upp. Kapitlet kopplar bland annat studiens resultat till tidigare forskning, föreslår vidare forskning samt återkopplar till studiens syfte och resultat.
4
2. Forskningsöversikt
I detta avsnitt presenteras tidigare forskning av stadspolitik, socialt hållbar stadsutveckling och konkurrenspolitik. I avsnittets första del redogörs för Dannestams avhandling Stadspolitik i Malmö –
Politikens meningsskapande och materialitet (2009). Avhandlingen belyser Malmö stads arbete med
stadens omformning i termer av stadspolitik. Därefter presenteras Boverkets1 kunskapsöversikt Socialt
hållbar stadsutveckling (2010), vilken fokuserar på storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och
Malmö. Den sista delen av avsnittet utgår från Formasrapporten2 Spelet om staden (2005), i vilken en
rad olika forskare med olika utgångspunkter belyser de drivkrafter som formar och förändrar städer. De bidrag som tagits med från Formasrapporten är skrivna av Khakee (2005) och Olsson (2005).
2.1. Stadspolitik
Dannestam tar i sin avhandling utgångspunkt i att Malmö, likt många andra industristäder, har befunnit sig i en nedåtgående spiral av avindustrialisering som startade under 1980-talet. Handlingskraftiga privata- och offentliga aktörer har däremot vidtagit kraftiga åtgärder för att vända denna trend (Dannestam, 2009, 21). Dannestam (2009, 23) menar att Malmö kommun, avseende den övergripande utvecklingen, ” […] bedriver en ekonomiskt orienterad politik i syfte att öka stadens attraktivitet och stärka dess konkurrenskraft”. För att uppnå denna typ av utveckling, har tillväxtorienterade strategier implementerats i form av bland annat platsmarknadsföring och investeringar i urbana utvecklingsprojekt. Dannestam påpekar att stadspolitik i Malmö bedrivs i nätverksbetonade organiserings- och styrelseformer, som går att anknyta till governance (ibid.). Med hänvisning till Hajer och Wagenaar (2003), beskriver Dannestam (2009, 23) att begreppet governance används för att skildra att våra nutida politiska processer och styrningsfrågor utmärks av nya aktörer, nya teman och nya former.
Dannestam (2009, 23) beskriver hur stadspolitik inte är en unik företeelse som bara sker i Malmö, utan är en del av en mer omfattande trend som sker i städer över hela världen. Denna trend är även relevant i en europeisk kontext, där lokal politik har varit mer välfärdspolitiskt inriktad, jämfört med dess amerikanska motsvarighet (Dannestam, 2009, 24). Dannestam anser att stadspolitik, som del av en statlig omformning, visar på en ideologisk reformering av staten (ibid, 25). Enligt Dannestam (ibid.), som hänvisar till Brenner (2004) och Jessop (2002), har de tidigare fördelningsorienterade principerna för politisk-ekonomisk reglering sedan 1970-talet blivit ersatta av marknads- och konkurrensorienterade principer. Stadspolitik skildras av Dannestam som en tydlig trend bland lokala beslutsfattare, samt
1 Boverket är en myndighet för samhällsplanering, byggande och boende (Boverket, 2019).
2 Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande. Formas är ett statligt forskningsråd för
5 verkar som den övervägande policyinriktningen för nuvarande tids visioner kopplade till stadsutveckling. Dannestam (2009, 25) föreslår att ” […] stadspolitik bör förstås som en övergripande idéströmning eller diskurs, vid sidan av att representera en specifik politisk praktik”. Enligt Dannestam medför begreppsliggörandet av den stadspolitiska trenden i egenskap av en diskurs, att stadspolitiken är en idéströmning som rymmer normativa idéer kring stadens vikt för den ekonomiska utvecklingen. Vad denna diskurs antyder, är att den lokala politiken bör prioritera ekonomisk utveckling i en högre grad än vad den har gjort tidigare. Tillväxtpolitiska strategier, vilka kan vara i form av ett politiskt-ekonomiskt projekt, blir en del av staden och ses i sin tur som ett naturligt politiskt sammanhang (ibid.).
”Attraktivitet” beskrivs av Dannestam (2009, 173) som ett stadspolitiskt modeord. Utifrån en stadspolitisk kontext innebär det att åstadkomma attraktivitet i en ekonomisk bemärkelse, med intentionen att frambringa tillväxt samt öka stadens konkurrenskraft (ibid.). Dannestam (ibid, 175) menar att attraktivitet i mångt och mycket definieras utifrån näringslivets aspekt. De grupper i samhället som i sin tur anses vara attraktiva är högutbildade eller högavlönade. Uppfattningen är att om dessa grupper attraheras, medför det att skattekraft skapas och att företag lockas genom möjligheten att ta del av kompetent arbetskraft. Dannestam (ibid.) anser att det i förlängningen handlar om att ta tillvara på näringslivets efterfrågan på en viss typ av arbetskraft.
2.2. Socialt hållbar stadsutveckling
Boverkets kunskapsöversikt inriktar sig på socioekonomiska aspekter av hållbar stadsutveckling. I rapporten argumenteras det för att storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö främst har en gemensam strategi för att bedriva en socialt hållbar stadsutveckling – förtätning (Boverket, 2010, 125). Malmös översiktsplan pekar på att förtätning kan gynna den sociala hållbarheten genom att stadens olika delar kopplas samman, att barriäreffekter och uppdelning minskar samt att staden på det stora hela förses med ett varierat bostadsbestånd (ibid, 126). Genom visionen om en förtätad stad vill kommunerna uppnå en varierad, trygg, attraktiv, integrerad och socialt hållbar stad (ibid.). De tre kommunerna betonar även betydelsen av att integrera ny bebyggelse med den redan befintliga omkringliggande bebyggelsen, med argumentet att det inte ska öka risken för förstärkt segregation. Återkommande teman är även en tonvikt på variation och blandade funktioner, målpunkter, landmärken samt identitet. Förtätning anses ge möjligheten till att addera de typer av bostäder, lägenhetsstorlekar och upplåtelseformer som fattas, och att det i sin tur kan bidra till att stadens delar får en mer blandad befolkning (ibid, 127).
Boverket (2010, 127) anser dock att genomförandet av dessa strategier inte är problemfritt och att det finns vissa risker. När det kommer till genomförandet av bebyggelse som ska komplettera det befintliga bostadsbeståndet i resurssvaga bostadsområden, är projekten ofta förhållandevis små och får på så sätt snarare rollen av en ” […] symbol för en långsiktig viljeinriktning” (Boverket, 2010, 127). Vid skapandet av nya bostadsområden bedömer Boverket, med tanke på prisbilden, att det till en början kan
6 vara svårt att åstadkomma en blandad befolkning trots att det finns en strävan efter ett varierat bostadsutbud. I rapporten beskrivs det att det tydligt finns svårigheter med att använda sig av kompletteringsbebyggelse för att uppnå en variation i upplåtelseformer i stadens alla delar (Boverket, 2010, 177). Ett differentierat bostadsbestånd uppfattas i nuläget som den främsta strategin för att minska boendesegregationen. En förändring i bostadsutbudet kan dels vara ett sätt att utöka valmöjligheterna för dem som redan är bosatta i bostadsområdet, för att hushållen i sin tur inte ska bli tvungna att flytta från en stadsdel till följd av att det fattas bostadsalternativ. Dels kan en ökad variation av upplåtelseformer samt attraktiva bostäder dra till sig nya invånare tillhörande högre inkomstgrupper. Som Boverket (2010, 177) beskriver det kräver övergångar till och nyproduktion av bostadsrätter, samt nyproducerade hyresrätter, förhållandevis goda inkomster. Inkomstkraven från fastighetsägare innebär därigenom att hushåll med lägre inkomster har färre bostadsalternativ (ibid.).
Under de senaste 30 åren har flera försök gjorts för att vända utvecklingen i så kallade socioekonomiskt svaga bostadsområden. Målet har flertalet gånger varit, särskilt gällande miljonprogramområden, att med hjälp av fysiska insatser ge områdena en högre status och kvalitet. Fram till och med slutet på 1980-talet utgjordes insatserna framför allt av att bostadsområdena rustades upp rent fysiskt, vilket kunde vara insatser på lägenhets-, byggnads- och bostadsområdesnivå. Statligt stöd gavs till fastighetsägare för ombyggnation och upprustning av socialt nergångna bostadsområden, vilket i sin tur bidrog till en höjd bostadskvalitet. Å andra sidan var det lokala medverkandet lågt under processen och kostnaden för insatserna överskred de sociala och ekonomiska vinsterna. Det beskrivs i rapporten att syftet med upprustningsprojekten var att på ett snabbt sätt höja statusen samt locka resursstarka hushåll. En följdverkan blev däremot att resurssvagare hushåll förflyttade sig till andra delar av kommunen, vilket i sin tur bidrog till att problemen fördes över till andra bostadsområden (Boverket, 2010, 190).
2.3. Konkurrenspolitik
Khakee, professor emeritus vid Kungliga Tekniska högskolan, argumenterar i Formas för att globalisering och internationell konkurrens drastiskt har transformerat förutsättningarna för stadsutveckling. Städer har hamnat i en världsomfattande tävling som främst kretsar kring tillväxt, och där en social-, ekonomisk- och miljömässig utveckling allt mer sker på de premisser som sätts av den globala marknaden (Khakee, 2005, 15).
I takt med att de välfärdspolitiska idealen har urholkats, har den postmoderna staden trätt fram. I samma veva har begrepp som ”new urbanism” och ”gated communities” etablerats, vilka är beteckningar för ett priviligierat boende med en väl förvaltad boendemiljö och omfattande service. Parallellt med denna utveckling, har vanskötseln ökat i flertalet av storstädernas hyreshusområden. Khakee (2005, 22) anser att omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter troligtvis är det mest betydande inslaget i Sverige. Enligt Khakee (ibid.) arbetar de allmännyttiga bostadsföretag, som ännu finns kvar, utifrån mer eller
7 mindre samma premisser som privata hyresvärdar. Tidigare grundliga och långsiktiga samhällsinsatser har bytts ut mot marknadsstyrda och kortsiktiga projekt. Som Khakee (2005, 22) beskriver det har initiativtagandet i samhällsplaneringen tagits över av entreprenörer och privata byggherrar. Det är inte längre de allmännyttiga bostadsföretagen som styr utvecklingen – istället byggs vad som kan tyckas vara spektakulära projekt för nya välbemedlade hushåll. Således har den postmoderna staden kommit att ses som en tillväxtmaskin. Uppfattningen är att storstadsregionerna ska generera de ekonomiska förutsättningar som är väsentliga för att länderna ska kunna medverka i konkurrensen om internationella investeringar. Städer blir på så sätt snärjda i en global konkurrens (ibid.).
Olsson, teknologie doktor i regional planering vid Kungliga Tekniska högskolan, beskriver hur stadens kulturutbud har blivit en betydande faktor för att kunna attrahera det största antalet besökare, boende och företag. Insatserna kan vara i form av monumentala byggprojekt, konserter, kulturhus, och stadsfestivaler. Det finns således en stor förhoppning om att kulturen ska agera som en tillväxtmotor (Olsson, 2005, 57). Städerna konkurrerar med varandra med hjälp av symbolprojekt som ska associeras med ” […] framåtanda, dynamik och attraktivitet” (Olsson, 2005, 61). Enligt Olsson (2005, 62) är stadsutvecklingen orienterad mot upprustning av stadskärnor, omvandling av övergivna industriområden eller nya byggnader för detaljhandel, underhållning, och kultur. Paradoxalt nog, som Olsson beskriver det, har konkurrensen mellan städer lett till att deras gestaltning och innehåll likformas. Upprustningen av stadskärnor resulterar i samma estetiska uttryck, och därigenom får gator och torg en liknande utformning. Det samma gäller restauranger, butiker och kaféer. Denna likriktning skärper däremot konkurrensen ytterligare (ibid.). Att kultur och stadsmiljö används för att uppmuntra till upplevelser och konsumtion, bidrar till att invånarna i staden reduceras från medborgare till konsumenter. Olsson (2005, 63) menar på att stadsutvecklingen ofta är inriktad mot de åtgärder i stadskärnorna som garanterar ett utbud som framförallt intresserar den välmående medelklassen. Det har därigenom blivit vanligare att stadsutvecklingsprojekt drivs igenom med hänvisning till olika samhällsgruppers privata konsumtion, snarare än till det gemensamma bästa.
8
3. Teoretiskt perspektiv – nyliberal planering
I detta avsnitt beskrivs det teoretiska perspektivet nyliberal planering, samt de begrepp som anses vara sammankopplade med detta perspektiv. Det teoretiska perspektivet ligger i sin tur som grund för studiens diskursanalys. Olika forskare och deras diskussioner kring nyliberal planering presenteras nedan.
Harvey (1989, 2) beskriver hur den urbana politiska styrningen har gått från en mer förvaltande karaktär med ett fokus på att tillhandahålla invånarna med välfärd och service, till en mer innovations- och entreprenörsinriktad styrning. Enligt Harvey skedde denna förändring med anledning av den ekonomiska krisen år 1973. Denna entreprenörsinriktade styrning kretsar huvudsakligen kring tanken om att finna nya sätt att frambringa och stimulera lokal utveckling och sysselsättningstillväxt (ibid.). Harvey (ibid, 6) skildrar hur den nya entreprenörinriktningen utgår från en tanke om ett samarbete mellan det offentliga och det privata, samt en lokal ”boosterism” som är integrerad med användandet av den lokala styrningsmakten för att försöka attrahera externa källor till finansiering, nya investeringar eller nya sysselsättningsformer.
Gentrifiering, kulturell innovation, fysisk uppgradering av den urbana miljön (inkluderat skiftningen till post-moderna arkitekturstilar och urban design), attraktionskraft för konsumenter (sportanläggningar, shoppingcenter och restauranger) och underhållning har blivit allt mer framstående strategier för en urban utveckling eller pånyttfödelse. Framför allt behöver staden framstå som innovativ, spännande, kreativ och en trygg plats att bo på och besöka, samt att det finns möjligheter till att konsumera (Harvey, 1989, 8). Den urbana entreprenörsinriktningen uppmuntrar utvecklingen av de typer av aktiviteter som har den starkaste lokala kapaciteten till att höja fastighetspriserna, skatteintäkterna, den lokala omsättningen av intäkter och, som en möjlig konsekvens av de andra aktiviteterna, en ökad sysselsättning (ibid, 13). Harvey (ibid, 11) menar däremot att den typ av service och styrningsfunktioner som stärks i urbana områden vid en ökad sysselsättningsgrad, tenderar att vara antingen lågavlönade arbeten eller högavlönade arbetspositioner i toppen av förvaltningssfären.
Loit (2014, 77) anser att ”det nyliberala politiska och ekonomiska samhällstillståndet har en betydande inverkan på det urbana sammanhanget”. Loit (ibid.) menar att det nyliberalt inriktade ekonomisk politiska tänkandet har fått ta stor plats i offentlig förvaltning och att det på så sätt har förändrat stadens planering. Loit (2014) argumenterar, i likhet med Harveys (1989) resonemang, att grunden för den liberalt influerade planeringspraktiken är inställningen att städer är en plats för progression och tillväxt. Det går att beskriva det som att nyliberalismen normaliserar och understödjer en planeringsinriktning för stadsutvecklingen som i första hand sätter mål kopplade till ekonomisk tillväxt (Loit, 2014, 77).
9 Hall och Hubbard (1996, 1) skildrar hur det har skett en transformering, eller rättare sagt urbaniseringsprocess, i västerländska städer från industristad till post-industristad. Det är genom denna avindustrialisering som det har skett ett skifte i hur västerländska städer är styrda. De menar, i likhet med Harvey (1989), att det har skett en omorientering av ”urban governance” från ett tillhandahållande av välfärd och service, till en mer utåtriktad ståndpunkt som är designad att skapa och uppmuntra till lokal tillväxt och ekonomisk utveckling. Dessa djupgående förändringar i det sätt som städer agerar, har lett till att den offentliga sektorn har tagit över karaktärsdrag som tidigare har varit kännetecknande för den privata sektorn – risktagande, uppfinningsrikedom, marknadsföring och vinstmotiveringar – vilket kan beskrivas som en mer entreprenörsinriktad governance (Hall och Hubbard, 1996, 1). Den nya formen av governance har blivit allt mer karaktäriserad av en marknadsföring för utvecklingen av den lokala ekonomin från ledningen i staden. Hall och Hubbard menar på att en lokal ekonomisk utveckling är grundläggande när det kommer till välståndet av det lokala näringslivet och dess möjligheter till att locka till sig investeringar och arbeten (ibid, 2). Utifrån det, menar Hall och Hubbard att den entreprenörsinriktade styrningen är mindre intresserad av att tillhandahålla av välfärd, service och en kollektiv konsumtion, och mer intresserad av att säkra stadens generella välstånd och ekonomi (ibid.). Loit (2014, 79) anser att en nyliberal tankegång, med marknadsinriktade planer och målsättningar, ger en ny karaktär till stadsplaneringen. De som är boende i staden behandlas i allt högre grad som ” […] kunder och mottagare av en tjänst i egenskap av ekonomiska aktörer” (Loit, 2014, 79). Utifrån Loits redogörelse baseras den nyliberala styrningen på föreställningen om individen som en autonom, individuell, självbestämmande samt beslutsfattande aktör (ibid.). Uppfattningen blir att människor själva ansvarar för att lyckas eller misslyckas i samhället. Med det synsättet förbises strukturer i samhället, för att snarare framhålla individens entreprenörsegenskaper som väsentliga för att lyckas. Loit (2014, 80) menar att planeringens ändamål därigenom blir att tillhandahålla förutsättningar för individen, snarare än att utgå från premissen att människor har särskilda rättigheter att kräva från staden. Det är således individens egen ansträngning som bestämmer dennes förmögenhet, säkerhet, välmående och lycka i staden. Vidare menar Loit (2014, 80) att fattigdom och hemlöshet, utifrån denna individualistiska syn, kan förklaras som ett personligt misslyckande snarare än som resultatet av stadens begränsade tillhandahållande av överkomliga bostäder. Resultatet blir att synen på staden börjar att gå från rättighet till möjlighet. Det är i sin tur en slående motsättning gentemot den tidigare inriktningen för planering, vilken hade som syfte att förse invånarna i staden med tjänster, service och fördelar av olika slag (Harvey, 1989, 3–5).
Enligt Loit (2014, 94) har bostaden, samt synen på den, gradvis gått från att ” […] vara en rättighet till att bli en vara på en marknad”. Ur ett nyliberalt perspektiv, ses bostadens ekonomiska aspekt som mer betydelsefull än den sociala aspekten. Loit (2014, 94–95) menar att avreglering och liberalisering har kommit att känneteckna bostadspolitiken. Det har i sin tur lett till en privatisering av bostadsbeståndet, vilket har bidragit till att billiga bostäder har hamnat under en större press. Loit (2014, 78) anser att ett
10 förhållande som underbygger och bidrar till den ledande tillväxtinriktningen för planeringen är kapitalets fria rörlighet. Investeringskapital och företagsverksamhet har, som en del av globaliseringen, blivit mindre lokalt bundna. Påföljden blir i sin tur att kapitalets rörlighet tvingar städer till att tävla om investeringar för att fortsätta sin urbaniserings- och moderniseringsprocess. Planeringen vägleds av uppfattningen om ett konkurrenssammanhang och införlivar en marknadsorienterad inriktning för att lyckas i denna ”tävling” mellan städer, med förhoppningen att skapa förutsättningar för tillväxt (ibid.). Hall och Hubbard (1996, 10) beskriver, med utgångspunkt i Harveys (1989) resonemang, att marknadsföringen av en ny stadsbild ofta går hand i hand med skapandet av en ny stadsmiljö, vilket kan ses som både ett uttryck för och en konsekvens av försöket att bilda en ny uppfattning eller image av staden. Imagen spelar i sin tur en viktig roll gällande ”utförsäljningen” av staden. Nya urbana former av staden som shoppingcenter, kulturcenter och konferenscenter är något som kännetecknade uppkommer i många städer, vilket skapar en koncentration av underhållning, fritidsanläggningar, turistattraktioner och affärsservice. Dessa urbana förhållanden, som är riktade mot konsumtion snarare än produktion, är designade för att ge tidigare industristäder en ny ekonomisk infrastruktur inriktad mot de behov som finns hos en avindustrialiserad ekonomi, samt för att säkerställa nya ekonomiska roller för lokalbefolkningen (ibid.).
Med hänvisning till Dovey (2005), redogör Loit (2014, 87) för att den stadsutveckling som uppmuntras utifrån den nyliberala ansatsen är en som anses kunna omvandla stadens varumärkesbild och skapa attraktiva representationer. Loit (2014, 87) skildrar att ”i konkurrensen mellan städer får bilden av staden, och vad som utmärker den och särskiljer den från andra städer, en betydande roll”. Det går att beskriva det som att stadsplaneringen smälter samman med den övergripande strategin att marknadsföra och profilera staden med en förväntan om att få fördelar konkurrensmässigt i förhållande till andra städer. Loit (ibid.) framhåller att den image som eftersöks för städer mestadels sammankopplas med positiva värden relaterade till ”gott affärsklimat, livskvalitet, kultur, kreativitet och historia”. Arkitekturen och stadsmiljön har således blivit avgörande i skapandet av imagen.
Loit (2014, 88) menar, med hänvisning till Dovey (2005), att särskilda platser och arkitektur kan sägas innefatta ett symboliskt kapital. Att åstadkomma detta symboliska värde kan framförallt vara viktigt för nya stadsutvecklingsprojekt och för platsmarknadsföringen av staden som helhet (Loit, 2014, 88). Bostadsområden har i denna kontext fått en ökad symbolisk vikt och som ett uttryck för människors livsstil och identitetskänsla. Den marknadsföringsaspekt som finns vid image- och identitetsskapande, som en del av planeringen, ämnar göra staden attraktiv för, och således kunna locka dit, eftertraktade invånare och nya företag (ibid.). Enligt Loit (ibid.) blir planeringen därigenom till viss del inriktad mot en rörlig entreprenörsgrupp och ny medelklass – även benämnt som den urbana medelklassen och den kreativa klassen. Floridas (2006, 295) teori pekar på att den ”nya ekonomin”, bestående av kreativa näringar, är en förklaring till städers ekonomiska tillväxt. De människor som driver den nya ekonomin,
11 eller det kreativa kapitalet, benämner Florida (2003, 6) i sin tur som tillhörande den kreativa klassen. Florida menar att kreativa människor är drivkraften bakom regional ekonomisk tillväxt och att dessa människor föredrar platser som är innovativa, toleranta och som utgör en mångfald. Staden måste därför tilltala den kreativa klassen genom att formas till en kreativ och innovativ plats som kan erbjuda en stor mängd kultur och nöjen, för att den i sin tur ska kunna göra sig gällande i den internationella konkurrensen (Florida, 2006, 295).
Några av de viktigaste frågorna för staden har blivit säkerhet och trygghet. Som Loit (2014, 95) beskriver det har städer artat sig på ett vis som gör att somliga platser uppfattas som mindre trygga. Trygghet har på så sätt kommit att bli något som boende efterfrågar. Det har även blivit en relevant faktor för stadens framtida invånare samt en strategi för att kunna dra till sig nya ”kundgrupper” (Loit, 2014, 191). Loit (ibid, 95) skildrar hur ett sätt att lösa detta på har blivit att försöka utforma trygga bostadsområden, vilket i många fall sker genom att platser byggs och konstrueras för en särskild livsstil eller för en viss grupp människor. För den nyliberala planeringsinriktningen har trygghet och säkerhet därigenom blivit viktiga frågor för att attrahera eftertraktade individer (Loit, 2014, 191).
Loit (2014, 91) beskriver att fastän fördelarna med stadsutveckling främst är av ekonomisk karaktär, kan olika stadsutvecklingsprojekt legitimeras om de beskrivs som ett sätt att åstadkomma social hållbarhet samt motverka social exkludering. Ett återkommande narrativ är att det nya områdets fördelar kommer att spridas till andra delar av staden och på så sätt bidra till en positiv och socialt balanserad framväxt för staden som helhet. Loit (ibid.) menar att uppmärksammandet av de sociala frågorna därför kan utnyttjas politiskt för att på så vis legitimera projekt, samtidigt som den huvudsakliga men underliggande målsättningen är en annan. Det finns således enbart ett retoriskt synliggörande av sociala frågor utifrån de nyliberala stadsprojekten.
Loit (2014, 92) skildrar att gentrifriering är ett fenomen som har blivit sammankopplat med den nyliberala planeringen och urbaniseringen. Gentrifiering är en process som syftar till en socioekonomisk uppgradering av ett bostadsområde, vilket kan innebära att ” […] nya invånare och verksamheter, med högre socioekonomisk status, tränger undan tidigare boende och företagare” (Loit, 2014, 92). Loit (ibid.) skildrar att två sammanhängande processer underbygger gentrifiering: ” […] dels en klassgrundad ’kolonialisering’ av billigare bostäder, dels planerade återinvesteringar i den fysiska miljön”. Lilja (2011, 25) menar i sin tur att gentrifieringen i ett område kan ses som ” […] en rumslig manifestation av den nya medelklassens livsstil […] ”. Kvaliteter i den urbana miljön – som utbudet av restauranger, barer och kaféer – attraherar och stimulerar människors behov (ibid.). Som Loit (2014, 93) beskriver det, med hänvisning till Lilja (2011) och Zukin (2011), är planeringen för gentrifierade innerstadsmiljöer bestående av denna urbana livsstil kännetecknande för en nyliberalt influerad planering. Denna influens påverkar den övervägande uppfattningen om planeringen av en attraktiv stad, samt vilka sociala grupper som har en plats i staden. Gentrifiering har delvis legitimerats genom att sammankoppla skeendet med
12 målsättningen om social blandning, vilket kan gälla vid exempelvis områdesbaserade insatser (Loit, 2014, 93). Legitimeringen har skett till följd av en planering och byggnation av bostäder för högre inkomstgrupper, med en förväntan om att strategin med social blandning ska vara fördelaktig för integrationen (Hedin, 2010, 25).
Loit (2014, 94) problematiserar det faktum att även om levnadsstandarden i ett område höjs till följd av ett stadförnyelseprojekt, är det inte självklart att det gynnar de redan boende i området. Ett lyft i den byggda miljön och det offentliga rummet kan föra med sig stigande mark- och fastighetspriser, vilket följaktligen kan leda till att människor tillhörande lägre inkomstergrupper trängs undan eller exkluderas (ibid.). Loit (2014, 90) hänvisar till Fainstein (2010) samt Swyngedouuw et al. (2002) och skildrar hur det för bygg- och fastighetsbolag är mer ekonomiskt attraktivt att rikta in sig mot välbärgade hushåll och verksamheter vid nyproduktion av bostäder och stadsutvecklingsprojekt. Huvudanledningen till de exkluderande strategierna är i sin tur att skydda investeringar (Loit, 2014, 96).
13
4. Metod och material
I följande avsnitt presenteras den metod som används för att besvara studiens syfte. Studien utgår från uppfattningen om språket som konstituerande och förutsätter att stadsplaneringen är socialt konstruerad och diskursivt utformad. Begreppen socialkonstruktivism och diskurs nyanseras i detta avsnitt för att möjliggöra förståelsen för stadsplaneringen som en diskursiv yttring. Det är utifrån det vetenskapliga förhållningssättet, det vill säga den metodologiska uppfattningen, som studiens material tolkas och får sin mening. I avsnittets avslutande del redovisas det material som ligger till grund för textanalysen.
4.1. Vetenskaplig utgångspunkt
4.1.1. Socialkonstruktivism
Burr (2003, 3) beskriver socialkonstruktivismen som ett kritiskt ställningstagande gentemot till synes objektiva förståelser av världen. Socialkonstruktivismen bjuder in en till en kritik mot idén om att våra observationer av världen är objektiva och uppmuntrar oss att istället utmana synen på en konventionell kunskap som är baserad på opartiska observationer. Burr (ibid.) beskriver hur socialkonstruktivismen gör oss uppmärksamma på betydelsen av att vara kritiska mot våra förutfattade meningar och uppfattningar av hur världen framstår att vara. Burr anser även att socialkonstruktivismen utmärks av meningen om att all kunskap, och därigenom uppfattningen av omvärlden, relaterar till sin historiska och kulturella kontext. Vår förståelse är inte bara specifik utifrån vår kulturella och historiska kontext, utan den är även en produkt av just den kulturen och historien, samt beroende av de särskilda sociala och ekonomiska arrangemang som råder inom en viss kultur vid en viss tidpunkt (Burr, 2003, 4). Kunskap är något som får en förändrad betydelse beroende på den omgivande kontexten. Som Burr (2003, 4) beskriver det är kunskap något som skapas mellan människor genom sociala processer. På grund av det är sociala interaktioner, speciellt de som är konstruerade genom språket, av intresse för socialkonstruktivister. De olika uppfattningar som vi har av världen bidrar även till en variation i våra handlingar (ibid, 5). Burr (ibid, 8) beskriver hur språk utifrån socialkonstruktivistiskt perspektiv inte bara ses som ett sätt att uttrycka sig på, utan som en form av social praktik. Bergström och Boréus (2018, 23) menar att i människors sociala praktiker är språkbruket och användningen av andra teckensystem – semiotiska praktiker – centrala. Diskurser kan i sin tur sägas bestå helt av eller delvis av semiotiska praktiker som är formerande och normerande för sociala praktiker.
4.1.2. Diskurs
Diskursanalysen omfattar en syn på språk och språkanvändning som innebär att språket inte betraktas som ett neutralt instrument för kommunikation. Avstånd tas från en syn som, enligt Bergström och
14 Ekström (2018, 255), utgår från att språket skulle representera en given verklighet. Istället betonas språkets formande eller konstituerande sida – språket förser alltid ett perspektiv på världen. Det betyder inte att diskursanalysen förnekar förekomsten av icke-lingvistiska sfärer, vad som kan benämnas som en verklighet. Däremot betyder det att saker, ord eller fenomen får sin mening beroende på en social kontext. Att uppfatta språket som konstituerande medför att olika tolkningar av ett ting utgör vår kunskap och att maktfrågan kretsar kring att få viss kunskap erkänd som den rätta. Som Bergström och Ekström (2018, 255) beskriver det: ”Den sociala tillvaron är inte fixerad utan är inbegripen i en ständigt pågående konstrueringsprocess”.
Diskurs kan, utifrån Foucaults syn, definieras som ett regelsystem vilket legitimerar vissa kunskaper, men inte andra, och som indikerar vilka som har rätt att uttrycka sig med auktoritet. Diskurser kan sägas innehålla ett antal ”sanningar” om världen, vilket i sin tur leder till att människor kontrolleras och organiseras utifrån dessa. Detta sker genom ett antal procedurer som kan kallas för
utestängningsmekanismer (Bergström och Ekström, 2018, 258). Ett exempel på en utestängningsmekanism kan vara om något definieras som rätt eller fel. Foucaults syn på diskurs påverkar därmed synen på makt – makt är inget som utövas av ett subjekt eller mot ett visst subjekt, utan utvecklas i relationen mellan människor och innebär begränsningar för vissa, men möjligheter för andra (ibid.).
Ett för Foucault sammanhängande begrepp med makt är kunskap, vilket i första hand är etablerad kunskap. Den etablerade kunskapen utgör även grunden för utestängningsmekanismerna. Kunskapen reglerar vad som är acceptabelt att säga, hur något bör framställas och vem som kan och får säga det. Genom kunskap skapas det subjektspositioner, vilka Bergström och Ekström (2018, 258) beskriver som ramar för mänskligt handlande som skapas av diskursen. Dessa diskursivt skapade positioner eller utgångspunkter bestämmer i sin tur utrymmet för subjektets handlingsmöjligheter. I en rådande välfärdspolitisk diskurs kan det exempelvis upprättas en regel om att alla ska ha rätt till en bostad, eller tvärtom, att samhället inte alls har någon skyldighet att garantera medborgarna en bostad. Genom detta konstitueras skilda maktförhållanden (ibid, 259). Dessa skilda maktförhållanden kan illustreras genom de olika subjektspositioner för den hemlösa som upprättas genom de regler som diskursen definierar. I det första fallet gällande allas rätt till en bostad, ses den hemlösa som någon som har berövats sina rättigheter. I det andra fallet när samhället inte anses ha någon skyldighet att garantera medborgarna en bostad, ses istället den hemlösa som någon som har misslyckats med att ordna sin individuella bostadssituation (ibid.).
4.2. Metodbeskrivning
Syftet med studien är att med en kvalitativ ansats analysera och därmed få en uppfattning om hur stadsutvecklingsprojektet Amiralsstaden framställs inom ramen för projektets planprogram och
15 styrdokument. Metoden för studien betecknas därmed som en kvalitativ textanalys i form av en
diskursanalys. Ett viktigt skäl till att använda sig av den kvalitativa textanalysen är för att få ett grepp
om textens helhet. Som det beskrivs av Esaiasson et al. (2017, 211): ” […] helheten i texten, det centrala som forskaren är ute efter att fånga in, antas vara något annat än summan av delarna”. Ett annat skäl kan vara att det eftersökta innehållet i texten ligger dolt under ytan och därigenom enbart kan nås genom en intensiv genomläsning av texten med hjälp av analytiska verktyg (Esaiasson et al, 2017, 211).
Esaiasson et al. (2017, 213) urskiljer två huvudtyper av textanalytiska frågeställningar: En som avser att systematisera innehållet och en som avser att kritiskt granska innehållet. Systematiserande undersökningar syftar till att lyfta fram mening tematiskt och systematiskt. Studien går i det fall ut på att klargöra idéstrukturen genom att lyfta fram och konceptualisera väsentliga aspekter av innehållet. Som det beskrivs att Esaiasson et al. (ibid, 214) sker det främst genom att logiskt ordna innehållet i texterna eller att formalisera texternas svåröverskådliga innehåll i enklare kategorier. Den kritiskt granskande ansatsen erbjuder däremot ytterligare en nivå i analysen genom att inte bara klargöra idéer, utan även kritiskt granska dem (ibid.). Att kritiskt granska handlar inte i detta fall inte om att påpeka felaktigheter i texterna, utan om att anlägga en maktanalytisk inriktning (ibid.). Esaiasson et al. (ibid.) beskriver att kritiska analyser har gemensamt att de, trots sina teoretiska skillnader, ofta tar avstamp i språkets, idéernas, ideologiernas eller diskursernas makt att sätta gränser för vad som är möjligt att tänka och därmed göra.
För denna studie har det genom en kritiskt granskande textanalys, i form av en diskursanalys, skett en undersökning av de latenta budskapen i materialet samt hur relationen ser ut mellan de latenta- och de manifesta budskapen. De budskap som textens författare har för avsikt att förmedla, och som kan utläsas på ett relativt snabbt och enkelt sätt, benämns som manifesta budskap. De latenta budskapen kräver däremot ett mer omfattande tolkningsarbete då de återfinns under textens yta (Esaiasson et al. 2017, 227).
4.2.1. Genomförande
Processen för studien startade med att jag valde att studera stadsutvecklingsprojektet Amiralsstaden i Malmö. Jag började med att välja material med en koppling till projektet som beskriver dess mål och visioner. Valet av material utmynnade därför i ett planprogram och ett styrdokument. Eftersom studien inte har en kvantitativ ansats, har textanalysen inte begränsats till endast frekvensen av särskilda ord. Genom användningen av en kvalitativ ansats för studien, har min avsikt med analysen istället varit att synliggöra och beskriva texternas innehåll i sin helhet. Det har i sin tur omfattat planprogrammets samt styrdokumentets innehållsmässiga tystnader och latenta budskap. Exempel på sådana tystnader kan vara ej problematiserade eller dolda intresse- och målkonflikter. Samma principer gällde även när det handlade om att försöka ringa in vilka planeringsinriktningar som positionerades som ”bra” eller ”rätt” i det studerade materialet.
16 Närläsningen av planprogrammet och styrdokumentet har inneburit ett antal genomläsningar för att kunna få en bra uppfattning av vad som uttrycks i texterna och vad budskapen är. Vid genomläsningarna av dokumenten plockades sådant ut ur texterna som skulle kunna vara intressant för analysen utifrån den teoretiska ansatsen om nyliberal stadsplanering. Tillvägagångssättet för metoden har varit färgat av ett antal analysfrågor som har skapats utifrån studiens syfte och frågeställningar. Syftet med dessa frågor var att kunna dela upp materialets beskrivningar och innehåll i ett antal teman som i sin tur skulle kunna kopplas till frågeställningarna. Det kan beskrivas som att analysfrågornas uppgift var att urskilja vad som beskrevs i materialet för att det i sin tur skulle bli möjligt att besvara frågeställningarna. Först analyserades planprogrammet och sedan styrdokumentet utifrån samtliga frågor. Analysfrågorna är enligt följande:
1. Vilka visioner målas upp? 2. Vem är det planerat för? 3. Vem gynnas av projektet?
4. Vilka planeringsstrategier beskrivs?
Den första frågan syftar till att ringa in vilka visioner som uttrycks i materialet, exempelvis gällande vilka mål som ska uppnås genom projektet. Frågan ska även peka på vilken eller vilka beskrivningar av det valda området, Amiralstaden, som Malmö stad väljer att lyfta fram och hur dessa beskrivningar även innefattar vissa framtidsvisioner om vilka utmaningar Malmö, som stad, står inför. Den första frågan berör således exempelvis hur olika problem eller utmaningar beskrivs samt genom vilka strategier som de ska lösas. Den andra frågan inriktar sig på vilket budskap materialet förmedlar avseende för vem som Amiralsstaden är planerad. Den tredje frågan berör vem som direkt eller indirekt kommer att tjäna på utvecklingen av Amiralsstaden utifrån de visioner som målas upp och till vem projektet är riktat. Den fjärde och sista frågan är till för att sammanfatta och förtydliga de planeringsstrategier som redovisas i materialet. Tanken var att de planeringsstrategier som beskrevs skulle tyda på vilka värden som ansågs vara betydelsefulla och vad projektet i sin tur görs till.
Det som fångades in med hjälp av dessa analysfrågor var sammanfattningsvis vilka resonemang, beskrivningar och antaganden som uttrycktes i materialet om stadsutvecklingsprojektet. Det som i materialet vid en första anblick uppfattades som intressant för analysen studerades ytterligare för att minska risken för att dra några förhastade slutsatser. Vid närläsningen av dokumenten lyftes olika citat med återkommande resonemang och beskrivningar ut. Dessa citat bidrog, i sin tur, till att besvara analysfrågorna. Genom identifieringen av vilka beskrivningar som använts för att beskriva området och dess invånare var det på så sätt möjligt att peka på vad som ansågs vara eftersträvansvärt och positivt för området, den så kallade Amiralstaden, i framtiden. De teoretiska resonemangen som bygger på tidigare forskning om stadsutveckling i en nyliberal kontext, styrkte de citat som jag valde att plocka ut från materialet.
17
4.2.2. Metoddiskussion
Diskursanalys kan vara högst användbar för att studera makt och andra viktiga samhällsfenomen (Bergström och Ekström, 2018, 294). Bergström och Ekström, som inspireras av Foucault, menar att diskursanalytiska studier intresserar sig för frågor om hur ett visst vetande skapas, upprätthålls och reproduceras, samt vilka effekter detta vetande kan få (ibid, 259). Min förhoppning med studien var även att utreda ett visst vetande utifrån de texter som beskriver planeringen av Amiralsstaden. Texterna kan benämnas som ett uttryck för den dominerande planeringsdiskursen, vilken består av ett vetande kring hur och varför det ska ske en viss stadsutveckling, samt vad det i sin tur ska bidra till. Anledningen till att jag valde att genomföra en kritisk textanalys var utifrån avsikten att visa på att en viss idé eller mening, som möjligtvis verkar helt naturlig och given, i själva verket är historiskt och kulturellt specifik och en produkt av mänsklig tolkning.
Som påpekades i avsnitt 4.1.1, är en utgångspunkt för diskursanalysen dess syn på språk som konstituerande. Bergström och Ekström (2018, 291) menar att en analysinriktning som utgår från språket ” […] måste sägas vara rimligt i en tid där språket fått allt större betydelse”. En annan utgångspunkt för diskursanalys är inriktningens intresse för frågor gällande makt. Med detta sagt behöver inte diskursanalysens sätt att hantera makt vara problemfri. Ett Foucaultinspirerat förhållningssätt kan bidra till att maktbegreppet blir mycket brett. En fördel med diskursanalysen är dock den mångvetenskapliga miljö som den används i (ibid.).
De preciserade analysfrågorna som ställs till materialet i denna studie utgör byggstenarna i undersökningens analysredskap. Som Esaiasson et al. (2017, 222) beskriver det bör frågorna, alltså det så kallade analysredskapet, beaktas som empiriska indikatorer på de generella fenomen som en forskare är intresserad av att undersöka. För att veta om det har skapats ett bra analytiskt redskap bör man därmed fundera i termer av validitet, vilket innebär att de frågor som ställs till materialet ska vara rimliga empiriska indikatorer på det fenomen som ska undersökas (ibid.). Om jag utgår från denna studie anser jag att de frågor som har utformats för att behandla materialet är rimliga indikatorer på det fenomen som ska undersökas, det vill säga hur stadsutvecklingsprojektet Amiralsstaden uttrycks och beskrivs i planprogrammet och styrdokumentet.
En tolkning av en text kan alltid sägas vara subjektiv. Forskaren, i rollen som tolkare av en text, kommer alltid att närma sig ett material utifrån sin egen förståelse (Esaiasson et al. 2017, 226). Som Esaiasson et al. beskriver det handlar tolkning alltigenom om att begripa och förstå vad en text förmedlar i förhållande till den fråga som ställs till texten. Behovet av tolkningsarbete beskrivs vara beroende av åtminstone tre faktorer: frågans karaktär, valet av tolkningsperspektiv samt avståndet mellan texten och den uttolkande forskaren. Frågans karaktär handlar i sin tur om den är inriktad mot textens manifesta eller latenta budskap (ibid, 227). För denna studie ligger intresset i att främst undersöka de latenta budskapen i materialet, det vill säga det som återfinns under textens yta och som inte kan utläsas direkt
18 utan analytiska verktyg och teoretiska perspektiv. Enligt Esaiasson et al. (ibid.) bör texttolkaren göra skillnad mellan två perspektiv: vad texten betyder för en själv som forskare och uttolkare i egen kontext, och vad texten betyder för avsändaren. I denna studie är det första perspektivet mest centralt.
När det gäller avståndet mellan text och uttolkare betonar Esaiasson et al. (2017, 227) att det handlar om hur bekant forskaren är med den miljö inom vilken texten är producerad. De beskriver att det är enklast att uppfatta innebörden i en text om det tidsmässiga, kulturella och sociala avståndet är litet. Det är därför svårare att förstå texter som är från andra tidsperioder och från socialt och kulturellt främmande miljöer (ibid.). För denna studie anses avståndet mellan mig som uttolkare och texten, särskilt gällande den tidsmässiga aspekten, inte vara särskilt stort. När det gäller den kulturella och sociala aspekten är det svårare att uttala sig, men utgångspunkten är att avståndet är relativt litet då det är texter som är producerade i den kulturella och sociala kontext som vi lever i nu. Analysen görs inte baserat på ett material som är producerat i en helt främmande miljö.
Reliabiliteten kan vara problematisk i vissa varianter av diskursanalys, menar Bergström och Ekström
(2018, 294). En diskussionspunkt kan röra vaghet i de diskursanalytiska analysverktygen. Bergström och Ekström beskriver hur de diskursanalytiska verktygen ibland kan vara oklart definierade och det tycks finnas olika förståelser av analysbegreppen hos olika diskursteoretiker. Därför är det viktigt att man som forskare är tydlig med vad man menar med sina analytiska begrepp (ibid.). Jag har i min analys haft som avsikt att vara tydlig med mina analysverktyg och vad som menas med dem, för att hur jag kommer fram till mina slutsatser ska upplevas som rimligt.
Kritik kan även föras mot diskursanalysen gällande dess utgångspunkt i språkets betydelse, vilket kan bidra till att den uppfattas som relativistisk. Om allt ses som präglat av språket finns det inte heller några yttre kriterier att relatera en diskurs till (Bergström och Ekström, 2018, 292). En liknande kritik har uppkommit mot poststrukturalistiskt influerade analysinriktningar i samband med debatten om ”alternative facts”. Kritiker har beskyllt den poststrukturalistiska epistemologin för att ha öppnat upp för en relativistisk samhällsdebatt som består av ett klimat där vi inte längre kan skilja på vad som är fakta eller lögn. Företrädare från det poststrukturalistiska fältet har dock bemött dessa invändningar genom att argumentera att poststrukturalismen i själva verket är den bästa metoden för att förstå och tolka olika strider kring bilder av verkligheten. Poststrukturalismen blir på så sätt ett sätt att analysera och hantera dessa bilder av verkligheten (ibid, 292–293).
4.3. Material
Som tidigare har nämnts utgörs det primära materialet av ett planprogram, Amiralsgatan och Station
Persborg – Från nu till år 2040 (Malmö stad, 2020), samt ett styrdokument, Amiralsstaden – Mål och
värden (Malmö stad, 2018a), som båda berör stadsutvecklingsprojektet Amiralsstaden. Studiens
19 från planprogrammet i mitt val av material, då det är detta dokument som beskriver vilka mål och visioner som finns med stadsutvecklingsprojektet. I dokumentet beskrivs vilka förändringar som ska ske i området och vilka de önskvärda effekterna är. Planprogrammet är inte juridiskt bindande utan det anger utgångspunkten för kommande detaljplaner inom området (Malmö stad, 2020, 5). Även det valda styrdokumentet ger uttryck för de mål och riktlinjer som Malmö stad har för skapandet av Amiralstaden. I styrdokumentet beskrivs det att dess syfte är att skildra de gemensamma ambitioner som delas mellan berörda förvaltningar inom Malmö stad och externa partners. Det gemensamma dokumentet ska ge vägledning och stöd i kommande arbeten med att ta fram strategier och identifiera prioriterade projekt (Malmö stad, 2018a, 2). Styrdokumentet har beställts av den samordnade styrgruppen för Amiralsstaden, som beskrivs vara en förvaltningsövergripande grupp på direktörsnivå med samarbetspartners som MKB, Fastighets AB Trianon och Rosengård Fastigheter AB. Styrdokumentet kan därmed betraktas som ” […] ett dokument som ägs och ska vara vägen framåt för förvaltningar i Malmö stad” (Malmö stad, 2018a, 2).
På Malmö stads hemsida står det beskrivet att innan kommunen tar fram ett detaljplanarbete, kan ett planprogram utarbetas för att klargöra förutsättningar och visioner. Som det redogörs av Malmö stad: ”Planprogrammet skickas på samråd till andra förvaltningar, myndigheter och boende i området för att kommunen ska få in synpunkter på förslaget inför fortsatt detaljplanering” (Malmö stad, 2019). Programmet finns därefter kvar som ett visionsdokument efter att detaljplanen har antagits, men är ingen bindande handling (Malmö stad, 2019). För denna studie är det inte relevant hur pass mycket av det som uttrycks i planprogrammet som kommer att ske i verkligheten, utan bara vilka beskrivningar som görs gällande syftet och målen med stadsutvecklingsprojektet. På Malmö stads hemsida beskrivs det hur deras styrdokument är politiskt antagna dokument. Några styrdokument berör endast fastighets- och gatukontoret, medan andra är förvaltningsövergripande, vilket är fallet med det styrdokument som berör Amiralsstaden (Malmö stad, 2018b).
20
5. Analys
I detta avsnitt presenteras analysen av planprogrammet och styrdokumentet utifrån de utformade analysfrågorna. Vissa ord i citaten, som är tagna från materialet, är kursiverade för att tydliggöra och framföra dessa som betydelsefulla för analysen. Kursiveringarna tillhör inte texterna, utan är gjorda av mig.
1. Vilka visioner målas upp?
Utifrån styrdokumentet har utvecklingen av Amiralsstaden föreslagits av Kommissionen för ett socialt
hållbart Malmö. Kommissionens övergripande syfte var att arbeta för mer jämlika förutsättningar i
Malmö, för att i sin tur minska de stora skillnader som påvisades i medborgarnas hälsa och välmående. Det beskrivs i styrdokumentet att Amiralsstaden blev utpekat av kommissionen i dess slutrapport
Malmös väg mot en hållbar framtid (2013) som ett stadsutvecklingsprojekt i vilket: ” […] en integrerad
och hållbar fysisk satsning ska ge minskade skillnader i hälsa och bidra till minskad boendesegregation” (Malmö stad, 2018a, 5). Det beskrivs i stort sett att det genom fysiska satsningar ska ske sociala förändringar. Denna utgångspunkt, som ursprungligen kommer från Malmökommissionens slutrapport, har även anammats av planprogrammet och styrdokumentet. Det är tydligt att det finns en stor tilltro till att de fysiska satsningarna kan bidra till en rad olika positiva effekter, som i andra delar av dokumentet presenteras vara en förhoppning om ökad attraktion, blandad bebyggelse och ”urbant värde” (Malmö stad, 2020, 7). Dessa positiva effekter utgör gemensamma teman i både styrdokumentet och planprogrammet.
Att det finns sociala utmaningar i det område som kommer att utgöra Amiralsstaden framkommer i planprogrammet, särskilt då det betonas att stadsutvecklingen ska bidra till att olika sociala värden stärks. Det framkommer tydligt att det finns ett behov av insatser som i sin tur ska förbättra de sociala förhållandena i området. Hur situationen ser ut i de bostadsområden som ingår i området beskrivs i planprogrammet på följande sätt:
För att kunna planera och utföra trygghetsskapande och brottsförebyggande arbeten utför Malmö stad en områdesundersökning varje år tillsammans med Polismyndigheten. Den senaste undersökningen visar på en fortsatt hög nivå av social oro och utsatthet samtidigt som den betonar att de nämnda bostadsområdena har en god kollektiv styrka, det vill säga social sammanhållning. (Malmö stad, 2020, 37)
Även i styrdokumentet konstateras att det finns olika sociala utmaningar i Malmö. Utgångspunkten är, utifrån hur det beskrivs i dokumentet, att det ur etiska, demokratiska och samhällsekonomiska perspektiv är ohållbart med växande sociala skillnader (Malmö stad, 2018a, 5). Exempelvis skildras de sociala utmaningar som finns på följande vis i styrdokumentet: ”I en stad som Malmö där sociala och hälsomässiga förutsättningar skiljer mellan bostadsområden behöver stadsplaneringen ta stor hänsyn till mänskliga behov för att minska de påverkbara skillnaderna” (Malmö stad, 2018a, 6).
21 Som det beskrivs i planprogrammet ska stadsutvecklingsprojektet bidra till att Rosengård, Sofielund och Persborg, de områden som ingår i visionen om Amiralsstaden, bli områden där människor från olika stadsdelar möts i trivsamma och attraktiva livsmiljöer (Malmö stad, 2020, 2). Tanken är även att ”utveckling av kommersiell service, handel och andra former av verksamheter ska gynnas genom förslaget” (Malmö stad, 2020, 14). Det skildras i planprogrammet att en funktionsblandning eftersträvas utmed huvudstråken där bostäder, handel, service och kontor blandas vilket ska bidra till ” […] ekonomisk vitalitet, social jämställdhet och miljömässiga vinster” (Malmö stad, 2020, 9). I styrdokumentet beskrivs det även att de insatser som görs i området ska skapa fler jobb och bostäder. Dessutom ska förutsättningarna för en god hälsa för områdets invånare förbättras och utbudet av kultur ska stärkas (Malmö stad, 2018a, 4).
Nya urbana former av staden som shoppingcenter och kulturcenter är något som skapar en koncentration av underhållning, fritidsanläggningar, turistattraktioner och affärsservice. Dessa urbana förhållanden, som är riktade mot konsumtion snarare än produktion, är gjorda för att ge tidigare industristäder en ny ekonomisk infrastruktur som är mer inriktad mot de behov som finns hos en avindustrialiserad ekonomi, samt för att säkerställa nya ekonomiska roller för lokalbefolkningen (Hall och Hubbard, 1996, 10). Denna utveckling från industristad till post-industristad är något som även Malmö har genomgått (Dannestam, 2009, 21). Att det i planprogrammet framkommer en vision om att Amiralsstaden ska uppfattas som ett attraktivt område och att det ska locka nya boende genom utbudet av bostäder, handel och aktiviteter, är i linje med den beskrivning som ges av Hall och Hubbard (1996) angående den entreprenörsinriktade och nyliberala styrningen. Loit (2014, 87) beskriver, med hänvisning till Dovey (2005), hur den stadsutveckling som uppmuntras utifrån den nyliberala ansatsen är den som anses kunna omvandla synen på staden som varumärke och skapa attraktiva representationer. Loit (2014, 87) skildrar att ”i konkurrensen mellan städer får bilden av staden, och vad som utmärker den och särskiljer den från andra städer, en betydande roll”. Två av de beskrivningar i planprogrammet som vittnar om ambitionen att ’sälja in’ Amiralstaden som en attraktiv plats lyder enligt följande:
Stadsutvecklingen för Rosengård och Persborg ska upplevas attraktiv för såväl barnfamiljer som för gamla och unga. En mångfald av boendeformer ska främjas där större lägenheter, bostadsrätter samt småhus kan erbjuda en boendekarriär inom stadsdelen och locka nya boende till området. Bokaler (bostäder med lokal för verksamhet) är en annan möjlig variation. (Malmö stad, 2020, 10)
På samma sätt som ambitionen är att Rosengårdsborna ska känna sig välkomna i hela Malmö, handlar det om att hela Malmö ska attraheras av bostäder, utbud, platser och aktiviteter även längs Amiralsgatan och i station Persborg. (Malmö stad, 2020, 59)
Utifrån den entreprenörsinriktade styrningen, som ingår i den nyliberala stadsplaneringen, är grundsatsen att hitta nya sätt att frambringa och stimulera lokal utveckling och sysselsättningstillväxt (Harvey, 1989, 2). Harvey beskriver hur den nya entreprenörinriktningen utgår från en tanke om ett samarbete mellan det offentliga och det privata, samt en lokal ”boosterism” som är integrerad med användandet av den lokala styrningsmakten för att försöka attrahera externa källor till finansiering, nya
22 investeringar eller nya sysselsättningskällor (ibid, 6). Ett citat från styrdokumentet som även kan peka på denna tanke om ”boosterism” är följande: ”I första hand bör det prioriteras som stärker Station Rosengård som attraktiv och trygg plats och bidrar till att privata intressenter är beredda att bidra med
sina investeringar” (Malmö stad, 2018a, 21).
I styrdokumentet betonas även vikten av att stärka och utveckla kultur- och näringslivet på följande vis: ”Dagens kulturella aktiviteter, näringsliv och föreningsverksamhet ska kunna blomstra och utvecklas ytterligare” […] ”Lokala entreprenörer, både befintliga och nya, ska ges förutsättningar att bli kvar och utvecklas” (Malmö stad, 2018a, 12). Enligt en liberalt influerad planeringstaktik är uppfattningen att städer är en plats för progression och tillväxt. Nyliberalismen normaliserar och understödjer en planeringsinriktning för stadsutvecklingen som i första hand sätter mål kopplade till ekonomisk tillväxt (Loit, 2014, 77). Hall och Hubbard (1996, 2) menar på att en lokal ekonomisk utveckling är essentiell när det kommer till att locka till sig investeringar och arbeten. Utifrån Harveys (1989, 13) resonemang uppmuntrar den urbana entreprenörsinriktningen utvecklingen av de typer av aktiviteter som har den starkaste lokala kapaciteten till att höja fastighetspriserna, skatteintäkterna, den lokala omsättningen av intäkter och, som en möjlig konsekvens av de andra aktiviteterna, en ökning av sysselsättning. Ett sätt som detta beskrivs på i styrdokumentet är följande: ”Utvecklingen av Rosengårds centrum kommer ske parallellt med Amiralsstadens övriga etapper. En positiv utveckling av centrum ökar värdet på övriga
markområden inom Rosengård vilket är en av många anledningar varför projektet är prioriterat” (Malmö
stad, 2018a, 22).
Investeringskapital och företagsverksamhet har, som en del av globaliseringen, blivit allt mindre lokalt bundna. Påföljden blir i sin tur att kapitalets rörlighet tvingar städer till att tävla om investeringar för att fortsätta sin urbaniserings- och moderniseringsprocess. Planeringen vägleds av uppfattningen om ett konkurrenssammanhang och införlivar en marknadsorienterad inriktning för att lyckas i denna ”tävling” mellan städer, med förhoppningen om att skapa förutsättningar för tillväxt (Loit, 2014, 78). Att ge staden ett gott rykte är därför avgörande för att den ska kunna konkurrera med andra städer. Hall och Hubbard (1996, 10) beskriver, med utgångpunkt i Harveys resonemang, att marknadsföringen av en ny stadsbild ofta går hand i hand med skapandet av en ny stadsmiljö, vilket kan ses som både ett uttryck för och en konsekvens av försöket att bilda en ny uppfattning eller image av staden. Ett exempel från styrdokumentet angående områdets framtida goda rykte lyder enligt följande: ”Den långsiktiga hållbarheten ska vara påtaglig och bidra till ett gott rykte. Det gäller både vid nylokalisering av
byggnader, anläggningar och verksamheter som vid användning, förvaltning och omvandling av befintlig bebyggelse” (Malmö stad, 2018a, 12). Fysisk uppgradering av den urbana miljön tillsammans
med gentrifiering, kulturell innovation, attraktionskraft för konsumenter och underhållning har blivit allt mer avgörande strategier för en urban utveckling eller pånyttfödelse (Harvey, 1989, 8). Både utifrån de beskrivningar som ges från planprogrammet och styrdokumentet framkommer en tanke om att områdena
23 Rosengård, Sofielund och Persborg ska utvecklas och få en pånyttfödelse, även i form av en ny beteckning – Amiralsstaden.
Det intressanta, gällande vad som beskrivs i planprogrammet och styrdokumentet, är att det främst är de fysiska förändringarna som kommer bidra till att visionerna uppfylls. Visionerna som är inriktade mot att det ska ske olika sociala förändringar i området, ska även bidra till ekonomisk tillväxt i form av utvecklingen av kommersiell service, handel och andra former av verksamheter. Tanken är att olika former av handel och verksamheter i sin tur ska bidra till att öka sysselsättningsgraden. De fysiska förändringarna ska bidra till vinster på en rad olika sätt – det är åtminstone den bilden som målas upp i dokumenten. I styrdokumentet understryks det även att syftet med utvecklingen av Amiralsstaden är att den fysiska planeringen ska användas för att uppnå sociala vinster (Malmö stad, 2018a, 5). Följande citat från styrdokumentet är ett exempel på denna uppfattning om den fysiska planeringens effekter: ”De
fysiska satsningarna med kompletterande bostäder, nya verksamheter, förbättrad mobilitet och stärkta
kopplingar ska visa vägen mot ökad sysselsättning, ökad hälsa och ökad tillit” (Malmö stad, 2018a, 20). Trots att fördelarna med stadsutveckling främst är av ekonomisk karaktär, legitimeras stadsutvecklingsprojektet Amiralsstaden med strategier som ska åstadkomma social hållbarhet och motverka social exkludering. Det antas delvis ske till följd av att områdets fördelar sprids och på så sätt bidrar till en positiv och socialt balanserad utveckling. I planprogrammet sker hänvisningar till Malmökommissionens slutrapport, vilken beskrivs vara grunden till att stadsutvecklingsprojektet Amiralsstaden ska ta form (Malmö stad, 2020, 31). Malmökommissionens roll och betydelse för projektet kan exemplifiera hur stadsutvecklingen legitimeras som en metod för att uppnå social hållbarhet. Uppmärksammandet av de sociala frågorna och den offentliga retoriken kring det kan på så sätt utnyttjas politiskt för att legitimera stadsutvecklingen, samtidigt som det huvudsakliga syftet eller den underliggande målsättningen med projektet är en annan (Loit, 2014, 91). Som Loit (ibid.) beskriver det, kan nyliberala stadsprojekt ses som ett enbart retoriskt uppmärksammande av sociala frågor.
2. Vem är det planerat för?
Harvey (1989, 8) beskriver hur den entreprenörsinriktade och nyliberala styrningen i staden framför allt vill få staden att framstå som innovativ, spännande, kreativ, att det finns möjligheter till att konsumera samt att det är en trygg plats att bo på. Särskilt trygghet är något som tydligt framkommer som ett ledord för projektet Amiralsstaden. Att stadsutvecklingen i sin tur ska bidra till att tryggheten ökar är något som nämns ett flertal gånger i planprogrammet. Det kan i sig indikera att hög trygghet inte är något som för tillfället uppfattas vara synonymt med bostadsområdena, utan det är något som ska förbättras. Ett exempel på detta är följande citat från programmet: ”Intentionen är att den föreslagna stadsutvecklingen ska fungera som en motor för sociala förändringar […] som i sin tur ska upplevas ge ökad trygghet, hälsa, integration och delaktighet för stadsdelens utveckling” (Malmö stad, 2020, 2).
