Det är ju en familjehemlighet : En studie kring hur socialsekreterare förhåller sig till barn som upplever våld och deras behov av stöd

_____________________________________________________

Socionomprogrammet

Det är ju en familjehemlighet…

– En studie kring hur socialsekreterare förhåller sig till barn som upplever våld i hemmet och deras behov av stöd.

C-uppsats av: Anna Razzano Maria Nilsson

SOA 3400 Handledare: Maria Eriksson

Högskolan i Kalmar Institutionen för hälso- och beteendevetenskap Höstterminen 2007

Förord

Vi vill rikta ett stort tack till vår handledare Maria Eriksson, för den hjälp och det

engagemang du visat oss under vårt uppsatsskrivande. Vi vill också tacka våra informanter för den tid ni gav oss trots era pressade scheman. Ett tack även till våra familjer för stöd och uppmuntran under denna hektiska period.

Abstract

Title: But it’s a family secret… a study of social workers’ approaches to children who experience violence in their own homes and their need for support

Authors: Anna Razzano and Maria Nilsson

In November 2006 and July 2007, changes were made to the Social Services Law and the Criminal Injuries Law, defining children who have witnessed domestic violence as crime victims. The objective of our study is to examine if these changes have affected how social workers responsible for child protection inquiries interact with children who have witnessed domestic violence, and to what extent these children’s need of support are taken into account. Qualitative interviews have been carried out with five social workers, with the aim to evaluate how they meet and become aware of these children. Our problem-formulation is based upon the question how social services implement the recent changes to the law. The framework for analysis combines a social constructionist approach with a critical perspective. The study identifies shortcomings when it comes to the ways in which these children are encountered and the extent to which they are allowed to participate in the investigation process. The social workers interviewed have little knowledge about how children are affected by domestic violence, and also about these children’s need of help and support. The study further shows that children are not perceived as actors that have a right to participation and to be involved in the process. However, even if parents tend to be the focal point of child protection inquiries, there are also social workers who try to bring children’s rights to the fore and find ways to support these. The study thus supports the notion that it is important to see children as actors and individuals in their respective situation rather than as passive victims whose needs are overshadowed by those of the adults.

Innehållsförteckning

1. Inledning

1.1

Problemformulering

1.2 Syfte och frågeställningar

1.3 Avgränsningar

2. Tidigare forskning

Barnens upplevelser av och perspektiv på våld i hemmet

2.1.1 Synen på den våldsförövande pappan 11

2.1.2 Strategier att förhålla sig till våldet 12

2.1.3 Barns beskrivningar av hur våldet påverkat dem 13

Behandlingsmetoder

Perspektiv på barnen och deras behov i tidigare forskning

2.3.1 Barn som aktörer 15

2.3.2 Barn som offer 15

2.3.3 Barns behov enligt mamma 16

2.3.4 Socialsekreterares syn på barnen 17

3. Teoretiska utgångspunkter

Socialkonstruktionism

Kritisk samhällsvetenskaplig metod

Våldsperspektiv

Olika perspektiv på barnet

4. Metod

4.1 Metodval

4.1.1 Urval 23

4.1.2 Genomförande av intervjuerna 23

4.2.1 Forskningsprocess 25

4.2.2 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet 25

4.2.3 Källkritik 26

4.3

Etiska överväganden

5

Resultat

5.1 Svårigheter att hitta barnen

5.2 Svårigheter på grund av barns lojalitet

5.3 Bemötande av barnet

5.4 Villkorad delaktighet för barn

5.5 Fokus på föräldern?

5.6 Osystematisk bedömning, insats och uppföljning

5.7 Brist på metoder

6.

Analys

6.1.1 Barn utan särskilda behov 41

6.1.2 Barn med behov men hjälpen omöjlig? 41

6.1.3 Expertkunskap och barnet som klient 42

6.1.4 Utsatta barn med rätt till delaktighet 42

6.1.5 Barn mellan stolarna 43

6.2 Rättighetsperspektiv respektive omsorgsperspektiv

6.3 Maktperspektiv

7.

Slutdiskussion

1. Inledning

Sverige har idag cirka 9 miljoner invånare och av dessa är 20 procent barn mellan 0 och17 år (BO 2004). Det finns idag inga riktigt säkra siffror på hur många barn som upplever våld i hemmet, men det bor ca två miljoner barn i Sverige och man tror att omkring 200 000 barn upplever våld i sina familjer (Rädda Barnen 2003, SOU 2001:72). Barnen har inte alltid uppmärksammats på det sätt som de gör idag, och deras situation i samhället har inte alltid belysts som nu. Våldet mot kvinnor har varit ett uppmärksammat problem i flera årtionden. De senaste tio åren har även barn som bevittnat våld i hemmet börjat uppmärksammas och diskuterats både internationellt och i Norden (Eriksson m.fl. 2007). Våld som utövas mot kvinnan är enligt Hydén (1995) inte bara ett problem för henne: det blir också ett problem för samhället i stort. Vidare blir det även ett problem för mannen då han ”begått en moraliskt tvivelaktig handling som hotar hans självbild och hans äktenskap” (Hydén 1995:11). Dessa problem sprider sig sedan vidare in i familjen och skapar olika problem för barnen, vilket vi kommer att återkomma till i kapitel två.

Under 1900 – talet upprättades barnavårdslagstiftning i Sverige, vilket gjorde att barnens rätt och skydd i samhället stärktes (Ekelund & Dahlöf 2005). Förenta Nationerna antog 1989 Barnkonventionen, vilken syftar till att stärka barns rättigheter världen över. FN har 191 medlemsländer och 189 av dessa har skrivit på konventionen och måste följa den. Sverige förband sig till konventionen 1990. Barnkonventionen syftar till att säkerställa barns behov av skydd och stöd. En grundprincip är här att barnets bästa alltid skall beaktas i alla beslut som tas kring barnet.

Socialtjänstlagen trädde i kraft 1982 och den innebar bland annat att socialtjänstens insatser skulle utformas och genomföras så att den enskilde blir mer delaktig (Ekelund & Dahlöf 2005). Socialtjänstlagen har sedan omarbetats och ändrats vid flera tillfällen fram till dagens lagstiftning. Lagen har under 2006 och 2007 förändrats när det gäller just gruppen barn som bevittnat våld i hemmet. Barnen skall numera ses som brottsoffer, även när de inte är direkt utsatta för våldet, vilket har gjort att socialtjänstens ansvar för hjälp och stöd har skärpts. Även när det gället Föräldrabalken har det skett förändringar när det handlar om den här gruppen barn. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 2006, och nu anges att domstolen ska beakta risken att barnen eller någon annan i familjen utsätts för våld då de avgör beslut om vårdnad, umgänge eller boende.

Arbetet med att tillgodose barns behov och rättigheter när de upplever våld i sin familj är alltså under utveckling. Socialtjänstlagen har skärpts och ställer nya krav på att socialtjänsten skall uppmärksamma och erbjuda barn som bevittnat våld i hemmet stöd. Runt om i landet arbetar många kommuner nu också med att implementera en ny modell för barnavårdsutredningar (BBIC) i sina verksamheter. Det syftar till att interventioner och åtgärder skall ha barnen i fokus och stärka deras delaktighet (Socialstyrelsen 2006).

1.1 Problemformulering

Under november 2006 samt juli 2007, kom lagändringar i både Socialtjäntslagen och Lagen om brottsskadeersättning gällande barn som bevittnat våld i hemmet. Barnens rätt till stöd stärktes och socialtjänstens ansvar förtydligades i Socialtjänstlagen. Förändringar i Lagen om brottsskadeersättning medförde att barnen skall ses som brottsoffer och ha rätt att söka brottskadeersättning (Prop 2005/06:166). Nu börjar också våldet ur barnets perspektiv att belysas. ”Med barn som bevittnat våld eller andra övergrepp avses huvudsakligen att barnet sett eller hört den brottsliga gärningen begås” (Socialstyrelsen 2006:1).

Enligt 5 kap 11 § SoL gäller sedan den 1 juli 2007 följande:

Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Socialnämnden skall särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Socialnämnden skall också särskilt beakta att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av stöd och hjälp. Lag (2007:225).

En studie utförd av Rädda Barnen (2003) visar att det finns brister i hur både polis och socialtjänst hanterar barn som bevittnat våld. Många gånger får barnen inte det stöd eller den hjälp som de behöver på grund av bristande rutiner (a.a). Dessa barn är inte heller alltid lätta att upptäcka för omgivningen. Barnen talar ”spontant inte om sina upplevelser…förnekande och psykisk avskärmning är framträdande drag hos barnen” (Rädda barnen 2003:9). Det är viktigt att barnet på något sätt får hjälp att bearbeta vad han eller hon har upplevt. Många barn skäms för våldet och har skuldkänslor. Ibland undviker barnet att berätta om vad som händer hemma på grund av att det inte vill vara annorlunda än andra barn, men det kan också handla

om rädsla för att själv bli slagen (Eriksson 2007). Det finns inga säkra siffror, men forskning har visat att en stor del av barnen vars pappa misshandlar mamma, själva är utsatta för våld (Eriksson m.fl. 2007). Det är vanligast att det är fadern som är förövare av våldet mot barnen, men det förekommer även att de våldsutsatta kvinnorna utsätter barnen för våld (Weinehall 1997). Det finns forskning som visar att barnen tar mycket skada av att bevittna våld i hemmet. De behöver inte själva vara fysiskt utsatta för att fara illa. ”Våld i hemmet är betydligt skadligare att bevittna än att exempelvis bevittna våld i det offentliga rummet. Det är psykologiskt svårare för barn att bevittna våld som är rumsligt nära och som kan betyda att barnet eller dess vårdnadshavare utsätts för fara” (Överlien & Hydén 2007:10).

Som vi nämnt ovan arbetar socialtjänsten med att implementera en ny modell för barnavårdsutredningar. Den innebär att barn som får insatser från socialtjänsten skall ha samma rätt till livschanser som andra barn. Därför arbetar många nu utifrån BBIC - Barns Behov I Centrum. En tanke med denna modell är att barnen och föräldrarna skall göras mer delaktiga och att de skall få mer inblick i vad som dokumenteras om dem. Genom att arbeta utifrån BBIC kommer socialsekreterare att arbeta mer likvärdigt, och ta hänsyn till samma punkter, vilket kan skapa bättre struktur och systematik i arbetet. Det här arbetssättet ska innebära att det blir tydligare för barn och föräldrar vad socialsekreterare gör och tydligare för socialtjänsten vad föräldrar och barn behöver (Socialstyrelsen 2007). BBIC syftar till att utredare ska kunna utforska många områden i barnets liv. Det kan i sin tur ge insikt om vilken problematik som föreligger och vilka insatser som kan komma att behövas. En viktig del i BBIC är att titta på föräldraförmågan. Problematiken kan grunda sig i att föräldrarna till exempel lider av psykiska problem, missbruk, kriminalitet eller förekomst av våld mellan föräldrarna. Enligt denna modell skall förekomsten av våld mellan föräldrar undersökas i barnavårdsutredningar då det utgör en risk för att barn kan fara illa. Därför bör man enligt BBIC särskilt beakta detta under utredningen (Socialstyrelsen 2007).

1.1.1 Begreppet ”bevittna” våld

Att uppleva våld eller bevittna våld är två begrepp som vi använder oss av då vi framställer problemet. Men vad innebär dessa? Att vara vittne till våld menar Eriksson m.fl. (2007) kan vara fel begrepp att använda då termen ”vittne” gärna för tankarna till någon som står utanför situationen, vilket barnen i dessa familjer inte gör (Hydén 1995, i Eriksson m.fl. 2007). ”Begreppet får inte framställa barnet som passivt, eftersom det ger en felaktig bild av barnets

vittne till sin egen livsmiljö” (Överlien & Hydén 2007:22). Vidare menar också Överlien och Hydén (2007) att barnet inte skall framställas som aktiv så att han eller hon känner skuld för att våldet sker. Ofta försöker barnen förhindra att mamma blir slagen, det gör de genom att ”ingripa direkt och försöker avbryta misshandeln som pågår verbalt eller fysiskt genom att skilja föräldrarna från varandra” (Eriksson m.fl. 2007:28). Kanske är det då mer rätt att använda begreppet ”barn som upplever” våld då de faktiskt är delaktiga i allt som sker i hemmet. ”Att tvingas lyssna till våld och att tvingas leva med hot är något som definierar barnets situation” (Överlien & Hydén 2007:23).

1.1.2 Studiens fokus

Tidigare forskning har visat på brister hos socialtjänsten vad det gäller att uppmärksamma dessa barn (Rädda Barnen 2003). I många familjer som har kontakt med socialtjänsten kan det förekomma våld utan att det ses som det primära problemet. Vår förförståelse är att ofta riktas fokus mot föräldrarnas eventuella problem i form av missbruk, psykisk ohälsa och så vidare, och att det är mot dessa problem som socialtjänstens insatser riktas. Problem går ofta hand i hand med våldsproblematiken, vilket i sin tur ger konsekvenser för barnen (Almkvist & Broberg 2004, Weinehall 1997). Hur kan man då minimera skadorna? En effekt av lagskärpningar kan bli att flera uppmärksammar barn som upplevt våld i hemmet och att socialtjänsten utvecklar arbetsmetoder och ökar kunskapen om dessa barns behov. Om det fattas kunskaper och behandlingsmetoder på vissa socialkontor blir de i bästa fall medvetna om sina egna brister och gör något åt det. Vi vill i vår studie undersöka hur socialtjänsten arbetar med barn som upplevt våld i hemmet efter att lagen skärpts. Med anledning av lagskärpningen måste socialsekreterare idag förhålla sig till dessa barn och deras behov på något sätt.

1.2 Syfte och frågeställningar

Studien syftar till att undersöka hur socialsekreterare som är ansvariga för barnavårdsutredningar förhåller sig till barn som upplevt våld i hemmet av närstående och deras behov av stöd.

Det här övergripande syftet kan brytas ner i ett antal mer specifika frågeställningar:

• Hur bedömer socialsekreterare vilken form av insatser barnen skall få? Hur följs insatserna upp?

• Vilken syn har socialsekreterarna på barnets behov och hur hänger det ihop med bedömningen?

• Vilken roll spelar barnet i utredningen?

• Ser socialsekreterarna att det finns områden/arbetsmetoder som behöver utvecklas för att de skall kunna bemöta och hjälpa dessa barn bättre?

1.3 Avgränsningar

Vår definiering av ”våld i hemmet” utgår från fadern/styvfaderns våld mot modern. Enligt forskning är våld mot kvinnan vanligare än våld mot män (Eriksson m.fl. 2007). Vi avgränsar oss till våld i heterosexuella relationer och då inte till våld riktat mot fadern. Vidare har vi fokus på våldet sett ur ett barnperspektiv (se Teoretiska utgångspunkter). Barn definierar vi enligt FN:s barnkonvention artikel 1, där varje människa under 18 år avses som barn.

2. Tidigare forskning

Vi ämnar i det här kapitlet att tematiskt diskutera den forskning som finns om barn som upplevt våld i hemmet. Vi har avgränsat sökningen till att inte titta på forskning generellt riktad på barnavårdsutredningar, för att det skulle bli en för omfattande sökning, både i avseende tid och i utrymme. Ett avsteg från avgränsningen har gjorts gällande en studie om små barn i utredningar, då vi ansåg den studien relevant gällande vår frågeställning om barnets roll i utredningen. Vi tar i första hand upp kunskap som genererats från vetenskapliga undersökningar. Det finns en del erfarenhetsbaserad kunskap inom området, som vi även i ett fall kommer att presentera, då den täcker upp ett specifikt tema där det saknas forskningsbaserad kunskap som utgår från situationen i Sverige och de interventioner som görs här. Vi kommer att belysa Arnell och Ekboms arbetsmodell ”Trappan” för barn som bevittnat våld i hemmet, samt deras arbetsmodell som riktas till barn som lever i en missbruksmiljö i avsnittet om behandlingsmetoder. Grundarna till modellerna är inte forskare utan har lång erfarenhet av socialt arbete. För närvarande är detta dessutom den mest spridda modellen för att hjälpa dessa barn i Sverige (se Eriksson m. fl. 2006). Eftersom frågan om

hjälp är relevant för oss för att sätta socialsekreterarnas svar i ett sammanhang valde vi att ta

med denna litteratur. (se även kapitel Källkritik) Vi har fokus på svensk forskning, men har även använt en del nordisk forskning för att kunna täcka in kunskapsfältet. Vi har tre frågeställningar som vi utgår ifrån:

• Vilken forskning finns om barnens upplevelser och egna perspektiv på våld i hemmet? • Vilka behandlingsmetoder finns att använda sig av när professionella ska hjälpa och

stödja barnen?

• Hur beskrivs barnen och dess behov av forskarfältet och i de studier som gjorts? Hur beskriver mödrarna barnens behov och hur de har påverkats av att leva i våldsmiljö?

2.1 Barnens upplevelser av och perspektiv på våld i hemmet

Det finns fortfarande relativt begränsat med studier om barns perspektiv på upplevelser av våld i hemmet. Det finns behov av mera forskning som involverar barnen som informanter och belyser deras egna upplevelser och perspektiv på våld i hemmet. Barnens åsikter har inte varit centrala i en stor del av den forskning som finns. I avsnittet nedan presenterar vi lite av det material som genererats av studier där barnen själva har varit huvudpersoner.

2.1.1 Synen på den våldsförövande pappan

Weinehall (1997) har utfört en kvalitativ intervjustudie med femton ungdomar om deras upplevelser av att växa upp i en våldsmiljö. Ungdomarna berättar om fadern, våldet och dess konsekvenser. Gemensamt i ungdomarnas berättelser var att papporna bestämde allt gällande dem och att han bestämde vad mamman fick och inte fick göra (a.a). Den bild som ungdomarna förmedlar av våldet är att det är sporadiskt, oberäkneligt, konstant och skrämmande (a.a). Ungdomarna i studien beskriver den våldsförövande pappan som någon som påverkar stämningen i hemmet negativt och någon som kontrollerar och bestämmer över familjemedlemmars handlingar och umgänge.

Cater (2004) gjorde en avhandling som innehåller intervjuer med barn om deras upplevelser av våldet och förståelsen av pappa som våldsförövare. Resultatet visade att en del av barnen separerade pappans våld med hans person. ”Detta skedde genom att handlingen separerades från personen, den principiella förståelsen från konkreta erfarenheter eller att pappan som förälder separerades från honom som mammas partner” (Cater 2007:43). Cater (2004) menar att barnen på detta sätt kan hålla isär synen på hur mannen är som pappa och hur han beter sig mot mamma. Ett annat förhållningssätt i intervjumaterialet från Caters avhandling (2004) är att barnen fokuserar på det goda hos pappan. Det finns även motsatta tendenser som kommer fram i intervjuerna där barn knyter den egna pappan nära våldet. Dessa barn beskriver sin pappa utifrån våldet han utövat mot familjen. Barnen antar inte att alla pappor utövar våld,

utan de beskriver olika typer av pappor, snälla och dumma. Den egna pappan relateras till den dumma pappan. Barnen utvecklar strategier att förhålla sig till våldet och till den

våldsförövande fadern. Caters (2004) avhandling ger en inblick i den komplicerade och kluvna bild dessa barn ofta har av sin pappa.

2.1.2 Strategier att förhålla sig till våldet

Solberg (2007) har genomfört en studie som syftar till att ta reda på hur barnen förhåller sig till våld i hemmet. Studien har bedrivits genom att intervjua 19 barn och ungdomar som har erfarenhet av våld i hemmet. Materialet ger insikt i barns olika livssituationer. Ett genomgående tema i studien är att barnen försöker begränsa skadorna som våldet orsakar (a.a). Solberg (2007) menar att barnen försöker distansera sig från våldet genom att försöka slippa se och höra det. Studien ger också indikationer på att barnen kan uppleva det värre att höra våldet, än att se det. Barnen vill inte att andra ska veta vad som händer hemma. Solberg (2007) menar att barnen tiger för att det är skambelagt att berätta om våldet. Vidare kan det vara så att de som är tysta, kan vara dem som blir slagna själva, och därför upplever det för riskfullt att berätta om det för utomstående. Risken att situationen blir värre är större än att det blir bättre, varför barnet gör bedömningen att det är säkrast att inte säga något (a.a).

Almqvist och Broberg (2004) gjorde en studie om barn som bevittnat våld mot mamma. I studien intervjuades 50 mammor och sammanlagt 86 barn som bott hos någon av kvinnojourerna i Göteborg. Under intervjuerna med barnen framkom att hälften av barnen lätt blev påminda av det som hänt, var rädda och drömde mardrömmar. I likhet med Solbergs studie (2007) så svarade många av barnen att de försöker att inte tänka på våldet och att de inte kommer ihåg saker. Almkvist & Brobergs (2004) studie visade också att många av barnen lätt blev arga själva, gärna ville se på våld och ofta var i bråk med andra barn.

Många barn berättar att de själva har försökt att förhindra fadern från att slå modern (Weinehall 1997). Weinehall (1997) presenterar att samtliga av ungdomarna som ingick i hennes studie någon gång ingripit i en våldshändelse i hemmet. Avsikten kan ha varit att skydda mamman eller på något annat sätt försöka åstadkomma någon förändring. Flera av ungdomarna berättar också att de har försökt att ingripa genom att polisanmäla, hota med att gå till socialen och prata med grannar. Samtliga ungdomar berättar att de valt att stanna hemma ibland för att se vad som händer så att de eventuellt kan ingripa om det skulle behövas

för att skydda syskon eller modern. De känner ett ansvar för den övriga familjen. (Weinehall 1997)

2.1.3 Barns beskrivningar av hur våldet påverkat dem

Hälften av flickorna och en del av pojkarna i Weinehalls (1997) studie berättar att de haft någon typ av ätstörning som de relaterat till sin situation i hemmet. Några av ungdomarna har även försökt att ta sitt liv för att de inte sett någon annan utväg. Ungdomarna beskriver vikten av att hålla känslorna under kontroll, men ibland kommer de fram i form av sorgsenhet och rädsla. Många av dem berättar att de känt skam och skuld på grund av det som hänt i hemmet. De berättar att de saknat någon att lita på och att de känt misstro till andra människor. Ungdomarnas berättelser om sin uppväxt förmedlar känslor av trötthet och svikna förhoppningar. En flicka berättar: ”Framför allt så hoppas jag att jag får tillbaka någon ork, nån lust… Jag känner mig så gammal…jag orkar inte” (Weinehall 1997:194). Ungdomarna i studien beskriver också känslor av vrede och ilska, ofta även riktad mot mamma, för att ingen lyckats sätta stopp för våldet. Berättelserna visar också att många av ungdomarna burit på hatkänslor och haft tankar på hämnd, främst riktad mot pappa (Weinehall 1997). Denna studie ger en bild av att våldet i hemmet påverkar barnen på ett mycket påtagligt sätt, effekter som ätstörningar, trötthet, vrede och konstant oro är vanliga reaktioner för dessa barn.

2.2 Behandlingsmetoder

En utgångspunkt i arbetet med barn som upplever våld i familjen är att den största delen av barnen behöver hjälp som riktas direkt till dem (Eriksson m.fl. 2006). Det finns idag en del behandlingsmetoder riktade till barn som man arbetar med runt om i Sverige. Under 2006 kartlade Eriksson m.fl. vilka verksamheter som finns i Sverige och vilka interventioner som erbjuds barn som upplevt våld i hemmet. Kartläggningen visade att den vanligaste metoden är individuella samtal och den så kallade Trappan - modellen är den vanligaste interventionsmodellen. Den används mest frekvent, både i renodlad form samt att vissa kommuner använder vissa drag ur metoden. Denna modell har utvecklats av Arnell och Ekbom (1999) i regi av Rädda Barnen. Författarna har båda lång erfarenhet av att arbeta med barn som upplevt våld i hemmet. De har tagit fram en modell för krissamtal i tre steg. Samtalen skall stödja barnens egna läkningsprocesser. En del av modellen innebär att barnet skall göra en rekonstruktion av händelsen. Barnet skall då gå igenom det som hänt och få kunskap om normala reaktioner efter en traumatisk händelse.

Nästan samtliga av de verksamheter som finns kartlagda i Erikssons m.fl. (2006) rapport erbjuder enskilda samtal. Grupper för barn är också något som är vanligt förekommande. Gällande grupperna är det arbetsmodellen Children Are People Too (CAP) som används mest frekvent. CAP- programmet är baserat på Minnesotamodellen som är utvecklad i USA. I Sverige så användes en version av denna modell i Ersta Vändpunkten när man började ha grupper för barn i missbrukarfamiljer. De flesta verksamheter säger att de använder den version som Ersta Vändpunkten använt (a.a). En kort beskrivning av gruppverksamheten är att den är pedagogisk och innehåller ett tema för varje träff. Temat behandlas genom föreläsningar, övningar och lekar. Ett annat material som används av grupper är Rädda Barnens ”När mamma eller pappa dricker… en handbok om att arbeta i grupp med barn till alkoholister” skriven av Arnell och Ekbom (1994). Denna modell är jagstödjande och också utarbetad till barn som har föräldrar som missbrukar alkohol (se Eriksson m.fl. 2006). Erikssons med fleras kartläggning från 2006 visade att det saknas utvärderingar som är av vetenskaplig kvalité av många metoder. På vissa håll är det på gång, men till exempel Trappan - modellen är idag inte utvärderad. Det pågår en utvärdering av modellen i Uppsala men den är ännu inte färdig. Ytterligare utvärderingar är på gång som en del av regeringens handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor. I en skrivelse från regeringen gällande detta så framgår att socialtjänstens arbete med barn som bevittnat våld skall utvärderas för att hjälpen i framtiden skall bli mera kunskapsbaserad och effektiv till denna grupp (Regeringens skrivelse 2007/08:39).

Förutom Eriksons m.fl. kartläggning (2006) så har Socialstyrelsen (2005) gett ut en rapport som beskriver tio olika verksamheter och dess behandlingsmetoder som arbetat med barn som bevittnat våld. Rapporten innehåller skriftligt material från tio verksamheter i landet som arbetar med barn och kvinnor som varit utsatta för våld i hemmet (Socialstyrelsen 2005). Sommaren 2006 fanns åtminstone 87 verksamheter i Sverige som riktar sig till barn som upplevt faderns våld mot modern, av dessa startade merparten under 2000-talet (Eriksson m.fl. 2006). Trots att kunskap funnits i många år om vilka negativa effekter barnen drabbas av då de lever i en våldsmiljö, är det först nu det utvecklas verksamheter som ser till barnen behov och inte till den vuxnes. Eriksson m.fl. (a.a) menar att det finns ett genomslag i verksamheterna med synsättet att barn har behov av ett eget utrymme, men ännu är det till exempel få verksamheter som uppmärksammat barnets behov av att arbeta med relationerna till omsorgspersonerna.

2.3 Perspektiv på barnen och deras behov i tidigare forskning

Vi väljer att se närmare på den forskning som finns och få en överblick över hur forskare ser på barn som lever med våld i hemmet och dess behov. Utifrån en studie som gjorts på ett kvinnohus kommer vi även att presentera mödrars syn på sina barn och hur de ser att barnen påverkats av våldet. Här har vi också valt att kortfattat redogöra för en rapport som beskriver socialsekreterares syn på små barns delaktiggörande i barnavårdsutredningar, då vi ser att den är relevant för vårt syfte.

2.3.1 Barn som aktörer

En stor del av den kunskap som finns omkring barn som bevittnat eller upplevt våld i hemmet har haft sin utgångspunkt i barns utveckling, trauma och överlevnad (Eriksson m.fl. 2007). Inom forskning om barn har det de senaste decennierna vuxit fram ett nytt fält som kritiserar den tidigare psykologiska och sociologiska forskningen för att den tenderar att göra barn till ofullständiga och halvfärdiga människor, som är passiva offer för vuxenvärlden. Kritik har riktats till att forskare inte har förhållit sig till barn som aktörer utan att barn behandlats som objekt och inte subjekt (a.a). Barnens egna beskrivningar av våldet har inte haft central betydelse i den kunskap som producerats (Eriksson m.fl. 2007, Eriksson & Näsman 2007). Det nya fältet av forskare har ambitionen att behandla barn som subjekt i forskningen och i sina egna liv (Eriksson & Näsman 2007).

Med utgångspunkt i det här perspektivet blir delaktighet i utredningsprocessen av central betydelse. Genom att låta barnen bli mera delaktiga i vad som händer omkring dem, ökar man inte på känslan av att leva i en tillvaro som är obegriplig och bortom all kontroll (Eriksson & Näsman 2007). Många barn som upplever våld i hemmet har levt i situationer där de känt att de inte har kontroll över vad som händer med dem (a.a). Eriksson och Näsman (2007) menar att delaktighet i utredningsprocessen kan leda till att man stärker de utsatta barnens känsla av sammanhang. Sammanhang kan relateras till Antonovskys (1993) teori om att känslan av sammanhang är något som utvecklats under barndomen och som är nödvändigt för att klara av påfrestningar i livet.

2.3.2 Barn som offer

Det har skett en förändring i Lagen om brottsskadeersättning som innebär att barn som bevittnat våld i hemmet har rätt till ersättning för den skada de åsamkats genom att uppleva

våldet i sitt hem. Denna ändring belyser barn som lever i våldsmiljöers och deras utsatta situation.

Tillvaron för barn som lever i en familj där det förekommer våld är ofta kaotisk och oförutsägbar (Arnell & Ekbom 1999). För att bedöma vilka effekter våldet har på barnet skall hänsyn tas till flera faktorer, till exempel ålder, kön, nätverk, utvecklingsfas, familjens historia och hur länge våldet pågått (a.a). Barnen utvecklar en del psykiska försvar för att kunna hantera våldet, så som förnekande, projektion och isolering av känslor (a.a). Barn beskrivs ofta utifrån sin situation som offer och utifrån sina behov (Arnell & Ekbom 1999, Metell & Lyckner 2001). Enligt Oranens modell eller översikt över förhållningssätt till barn som upplever våld i hemmet, som presenteras i Eriksson m.fl. (2007) (se Teoretiska utgångspunkter), tenderar barnen att inte ses som aktörer om fokus ligger endast på deras utsatthet. Barnen blir beroende av experter och effekterna av våldet förstås genom hur det påverkar deras utveckling och inte genom hur barnen själva upplever sin situation.

Att barn ses som offer medför att synen på dem riskerar att vridas till att barnet måste skyddas från att veta något om de vuxnas bekymmer. Det kan leda till att barn exkluderas ifrån sina rättigheter att komma till tals och vara delaktiga i besluten som rör dem. Det är en balansgång vad det gäller hur mycket barnet skall involveras och ta ställning. Den nya forskningen som bedrivs idag tenderar att mer och mer beskriva barn utifrån ett rättighetsperspektiv. Det innebär inte att man skall bortse ifrån omsorgsperspektivet, tvärtom så går de båda perspektiven att förena (Eriksson & Näsman 2007). Delaktigheten kan innebära att det skapas goda förutsättningar till att giltiggöra barns upplevelser vilket kan leda till att barn får upprättelse och börjar återhämta sig från våldet de upplevt (a.a).

2.3.3 Barns behov enligt mamma

Almqvist och Broberg (2004) presenterar ett resultat av sin studie (se även kap 2.1.2) där mammor berättar om sina barns behov av hjälp. Enligt mammorna hade 80 % av barnen påverkats negativt av att leva i en våldsmiljö. Studien redovisade även att 58 % av barnen var i behov av någon hjälp enligt mammorna. Det vanligaste var att mamman tyckte att barnet behövde någon att prata med. Det fanns även andra behov som mammorna uppfattade som viktiga för barnen och det var att få gå i skolan och på dagis, komma till en egen lägenhet eller bara rent allmänt bo tryggt. För 25 % av barnen tyckte mammorna att de inte behövde någon

hjälp. Det kan tilläggas att nästan samtliga barn i studien hade varit i samma lägenhet när det förkommit bråk mellan föräldrarna. De flesta hade även befunnit sig i samma rum. Det var flera mammor som uttryckte behov av hjälp till sig själva än som såg att barnen var i behov av något stöd. Studien visade att mammorna endast i drygt hälften av fallen belyste vikten av att barnen skall få egen hjälp med att hantera det som de varit utsatta för. I beaktande bör tas att mammorna som svarat har befunnit sig i kvinnojourer när de intervjuats och därmed relativt nyligen blivit utsatta för våld. Möjligheten finns att svaren varit annorlunda gällande perspektiv på barnens behov om kvinnorna svarat en tid efteråt.

2.3.4 Socialsekreterares syn på barnen

Några tendenser som visar sig i en studie, utförd av Rädda Barnen (2006) genom samtal med socialsekreterare, är att det saknas kunskap om hur man talar med barn och brister på samverkan mellan olika myndigheter och organisationer. Enligt studien så riskerar barn att komma i skymundan för att vuxna pratar över huvudet på dem, samt för att det slarvas med uppföljningar på beslut (a.a 2006). I en rapport skriven av Lillieström (2007) utgiven av FoU Nordost, redovisas socialsekreterares syn på hur små barn blir synliggjorda i barnavårdsutredningar. Resultatet visade att det saknas rutiner för hur de allra minsta barnen skall synliggöras i utredningarna. Det finns olika tankesätt gällande huruvida man tänker att det är skadligt för barnet att samtala med socialsekreteraren eller inte. Socialsekreterare lyfter fram faran att barnen berättar något som föräldern upplever som problematiskt (Lillieström 2007). Socialsekreterarna belyser också svårigheten att prata med barnet om vårdnadshavaren vägrar att gå med på detta. Lagen ger idag ingen möjlighet att göra det utan förälderns samtycke. Lillieström (2007) menar att det är en inskränkning av barns rättigheter att fatta beslut i frågor som gäller barnet utan att ha rätt att höra barnet.

Eftersom lagändringarna i SoL kommit nyligen gällande barn som upplevt/bevittnat våld i hemmet, finns ingen forskning gjord efter att lagen trätt i kraft. Det leder oss fram till vår studie där syftet är att undersöka hur socialsekreterare förhåller sig till barn som upplever våld i hemmet och deras behov. Det finns inte mycket forskning gjord inom området, och det är särskilt intressant att undersöka hur socialsekreterare ser på barnens behov nu, då den nya lagstiftningen ställer högre krav på socialtjänsten.

3. Teoretiska utgångspunkter

I det här kapitlet presenterar vi vårt val av teoretiska utgångspunkter. Vi har valt att utgå ifrån socialkonstruktionism och en kritisk samhällsvetenskaplig metod i vår analys. Vi presenterar även en modell som Oranen utvecklat och som diskuteras av honom m.fl. i en antologi från 2007 (se Eriksson m.fl. 2007) gällande olika perspektiv på barn och hjälp riktad till dem. Vidare diskuterar vi begreppet våld, och försöker belysa och analysera det utifrån olika perspektiv.

3.1 Socialkonstruktionism

Språket är centralt i socialkonstruktionism, genom det formar vi våra antaganden om och förståelsen av omvärlden (Börjesson 2003). Socialkonstruktionism menar att sociala aktiviteter blir vanemässiga och att människor skapar gemensamma antagande om hur saker och ting är (Payne 2002). Individer växer upp inom ramen av sociala uppfattningar och det kan sägas att individerna blir en produkt av samhället (a.a). En ståndpunkt inom det här perspektivet är alltså att kunskapen är socialt konstruerad (Barlebo Wenneberg 2001).

Det här perspektivet är intressant att relatera till vårt ämnesval och vårt syfte. Kunskapen om barn som upplever våld i hemmet kan lätt härledas till dessa tankar. Under de senaste årtiondena har barnets perspektiv lyfts fram mer i forskning och debatter än det gjorts tidigare. Våld mot kvinnor har tidigare inte uppmärksammats ur barnens synvinkel. Barnen har uppfattats som vittnen, alltså inte ansetts direkt berörda. Hydén (1995) menar att barn inte skall anses vara vittnen till våldet som pågår mellan föräldrarna. Det är en psykologisk omöjlighet att vara vitten till något som sker i ens hemmiljö. ”Detta gör barnet till delaktiga

vittnen i en situation som de inte själva valt eller ansvarar för” (Hydén 1995:162). Den sociala

konstruktionen av detta problem har tidigare varit att det är ett problem att kvinnor blir misshandlade, men inte specifikt att dessa kvinnor ofta är mödrar, som har barn som upplever detta våld i sitt hem. Vi menar att det är viktigt att ha med oss förståelsen av hur sociala fakta skapas och dess roll i samhället, och hur det är kopplat till sociala konstruktioner.

3.2 Kritisk samhällsvetenskaplig metod

Alvesson & Deetz (2000) menar att ”all forskning är i viss mening kritisk. Regeln är att man inte godtar några påståenden utan omsorgsfull kontroll av skälen och andra former av stöd för

dem” (Alvesson & Deetz 2000:12). Vidare menar Alvesson och Deetz (2000) att vid användning av den här metoden så utvecklas en djupare och mer specifik form av kritiskt tänkande. De menar att det kan handla om att forskaren ifrågasätter antaganden om hur man förstår och handlar. Metoden är också skeptisk till att det bara finns en enda kunskap eller sanning som är den ultimata eller den enda rätta.

I vår analys är den här metoden ett bra redskap att ha med oss. Vi har i uppdrag som forskare att våga ifrågasätta etablerade synsätt och perspektiv. Vi skall kritiskt granska och värdera informationen vi samlar in. Alvesson och Deetz (2000) menar att kritisk samhällsforskning syftar till att öppna upp diskurser mellan samhället och de sociala grupper som finns där. Det här menar de görs bäst genom att erbjuda motbilder till dominerande ideal och förståelser (Alvesson & Deetz 2000). Insikt handlar om att fördjupa sig i sitt empiriska exempel. Kritik handlar om vilka diskurser som påverkar vart kunskapen kommer ifrån. Vi vill se hur mönster och maktstrukturer påverkar. Makt blir centralt då barn befinner sig i underläge i relation till vuxna beroende på till exempel ålder. Vuxna har makt att bestämma över den minderåriga och vad som anses vara bäst för honom eller henne. Vår uppgift blir att belysa hur relationen ser ut mellan socialsekreterare och barnet och hur maktstrukturen påverkar dem emellan. Vi kan alltså relatera den här metoden till vår studie genom att ha med oss ett kritiskt förhållningssätt som påverkar hela forskningsprocessen, samt till att undersöka makten mellan de vuxna och barnet.

3.3 Våldsperspektiv

Vi vill också diskutera begreppet våld. Våld är ett laddat ord med ett stort omfång, vilket kan ta sig i uttryck på många olika sätt. Våld kan exempelvis vara fysiskt, sexuellt, eller psykiskt. När man diskuterar våld är det viktigt att se det ur både ett vuxen- och ett barnperspektiv, då våldet upplevs olika. Våld sett ur ett vuxenperspektiv tar mer sin ”utgångspunkt i våldets allvarlighetsgrad och graden av ömsesidighet mellan offer och gärningsman. Begreppet misshandel betecknar då ett allvarligt våld där någon ömsesidighet mellan offer och förövare inte existerar” (Överlien & Hydén 2007:15). Våld ur ett vuxenperspektiv är för dem inte lika påtagligt och hotande som det upplevs ur ett barnperspektiv. Sett ur ett barnperspektiv inbegriper våld många perspektiv för utsatthet. Barnen kan ”se våldet, höra det känna det kroppsligen, uppleva det genom mammas fysiska och psykiska smärta, se resultatet i form av sönderslagna möbler” (Överlien & Hydén 2007:22). Barnen kan också uppleva ett dödshot då mamman blir misshandlad, vilket för dem ger konsekvensen att de själva kan definieras som

om de vore utsatta för en form av psykisk misshandel (Eriksson m.fl. 2007). Att uppleva våld i hemmet är för barn ett trauma ”det kan sägas vara en yttre händelse eller situation som är så skrämmande och påfrestande att det skapar olika psykiska och fysiska reaktioner hos barnet” (Eriksson m.fl. 2007:9). Genom att utsättas för våld i sin hemmiljö blir det inte längre barnets trygga bas som det borde vara.

3.4 Olika perspektiv på barnet

När det handlar om olika perspektiv på barnet ser vi ett spänningsfält mellan å ena sidan det mer traditionella ”omsorgsperspektivet” och å andra sidan det nya ”aktörsperspektivet” (Eriksson & Näsman 2007).

Eriksson m.fl. (2007) presenterar en bild som den finska forskaren Mikko Oranen ursprungligen utvecklat. Den kan användas som hjälp när det handlar om att analysera förhållningssätt gentemot barn som bevittnat eller upplevt våld i hemmet. Modellen ger förståelse för olika sätt att förhålla sig till dessa barn och deras behov. Den visar att man kan se på barn som ”aktörer” eller som ”under utveckling”. Vidare kan man arbeta med insatser riktade direkt till barnet (aktivt) eller med indirekt hjälp där insatsen inte riktar sig till barnet direkt (passivt). Modellen pekar ut fyra olika förhållningssätt som var och ett har sina och fördelar och nackdelar. Det första ser barnet som en klient som har behov av experthjälp. Risken är att man ger barnen mera problem än vad de egentligen har, genom att utgå ifrån att barn som upplevt våld har behov av särskilda behandlingsmetoder. Den andra modellen ser barnet som ett aktivt subjekt som är delaktigt i det som händer runt omkring det och som har rätt att ta del av de resurser som finns. Risken är att barnets rätt till delaktighet i processer som berör dem kan upplevas som tvång. I den tredje och fjärde modellen ses barn som mera passiva och i dessa modeller blir barnens behov inte direkt bemötta utan barnet får ta del av interventioner riktade mot vuxna. I den ena av dessa modeller för passiv hjälp till barn (den tredje modellen) exkluderas barnet och dess behov eftersom det ses som för illa skadat eller vara i för svår situation för att ta del av behandling. I den fjärde modellen så exkluderas barnet av motsatta anledning till senaste resonemanget, för att det anses klara sig med befintliga resurser och nätverk. Upplevelserna av våldet normaliseras så att barnet inte anses behöva några särskilda insatser. (Eriksson m.fl. 2007)

(Eriksson m.fl 2007:19)

Nackdelarna och fördelarna med de olika förhållningssätten i modellen är något vi kommer att återkomma till i analysen av vårt empiriska material. Vi kommer att använda ovanstående bild som ett redskap för att analysera våra informanters utsagor.

4. Metod

Metod är ett redskap som skall hjälpa till att lösa problem och komma fram till ny kunskap (Holme & Solvang 1997). I detta kapitel kommer vi att argumentera för vårt metodval och detaljerat presentera vårt tillvägagångssätt i studien.

Expert-kunskap Närvaro & delaktighet Exklu-dering: patologi Exklu-dering: normalitet Förståelse av barn & barndom Barnet under utveckling Barn som aktörer Aktivt

Förhållningssätt till barn i praktik

4.1 Metodval

Vi har valt att använda kvalitativa intervjuer och ett hermeneutiskt angreppssätt. Hermeneutiken vill få en giltig och gemensam förståelse för en texts mening (Kvale 1997). Texten blir i vårt fall de transkriberade intervjuerna. Vi motiverar vårt val av metod med att, under intervjuer kan vi lyfta ämnet till olika nivåer och försöka problematisera föreställningar som tros vara sanningar. Då vi undersöker socialsekreterares förståelse och syn på barn som upplevt våld i familjen, vill vi få en djup inblick i området och menar att ett bra sätt att få det, är genom intervjuer. Människor har intentioner, det vill säga olika avsikter, som visar sig genom språk och handlingar, vilket vi som forskare sedan kan tolka och förstå innerbörden av (a.a). Kvale (1997) menar att kvalitativ forskningsintervju passar bra till att få fram en beskrivning av intervjupersonens livsvärld. Ett kvalitativt perspektiv fokuserar sitt intresse mot hur människor uppfattar och tolkar den omgivande verkligheten (Backman 1998). Backman (1998) menar att detta perspektiv ser verkligheten som en individuell, social och kulturell konstruktion. I vår studie är vi intresserade av hur socialsekreterare konstruerar barn som upplevt våld i hemmet och dess verklighet (se kapitel Teoretiska utgångspunkter). På det sättet har vi fått ställa helheten i relation till delarna för att få ut en fullständig förståelse för hur dessa barn bemöts (Patel & Davidson 2003).

Gällande vårt val att låta oss inspirera oss av en kritisk samhällsvetenskaplig metod har det framförallt gjorts för att knyta maktperspektivet till vår studie. Detta görs dels genom att vi i linje med den kritiska forskningen inte ser resultatet som en sanning som vi avgör, utan att vi försöker att engagera oss i sanningens maktdynamik (Alvesson och Deetz 2000). Vi strävar till exempel efter att inte lägga några värderingar på vad som är rätt och fel i utsagorna. Det vi däremot gör är att diskutera vad våra informanters förståelser betyder i ett maktperspektiv. En annan aspekt som gör att makt är relevant i vår studie, är att barn är en underordnad grupp avseende makt i förhållande till socialsekreterare, dels för att de är barn och dels för att de är klienter. Vi har valt att inspireras av ansatsen, men att inte använda enbart den. Dock försöker vi, liksom den kritiska forskningen, att komma under ytan och undersöka uppfattningar och värderingar för att se hur det inskränker till exempel beslutsfattande och fantasi hos handläggare (Alvesson & Deetz 2000). Slutligen kan sägas att vårt val av ämne i sig också är ett uttryck för den här kritiska ansatsen. Som diskuterats ovan har socialsekreterare med ansvar för barnavårdsutredningar en helt central roll att spela när det handlar om skydd, stöd och delaktighet för en mycket utsatt och underordnad grupp barn.

4.1.1 Urval

Vi har intervjuat fem socialsekreterare från fem olika kommuner som arbetar med barnavårdsutredningar. Vårt val av informanter har först och främst varit beroende av vårt syfte att undersöka hur socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar förhåller sig till barn som upplevt våld i hemmet. När vi sökte informanter var det av vikt att informanterna arbetar med barn och inte inom något annat område i socialt arbete. Vårt syfte och våra frågeställningar kräver att informanterna arbetar med handläggning av ärenden som rör barn. Urvalet är ett bekvämlighetsurval då vi delvis har valt arbetsplatser utifrån att vi har önskat ha dem i närområdet på grund av tidsaspekten. Däremot har vi inte fäst någon vikt vid hur stora kommunerna är, då vi inte har för avsikt att jämföra informanternas utsagor med varandra. Vi har tänkt att det viktigaste är att de uppfyller kraven på att arbeta med utredningar gällande barn samt att informanterna kommer från olika arbetsplatser. Vi har mailat ett brev till tio socialkontor i landet. I brevet har vi presenterat vår studie kort och frågat om någon varit intresserad av att delta som informant. Det visade sig vara svårt att få tag på intervjupersoner, varför vi också fått använda oss av kontakter sedan tidigare för att lyckas. Vi har i ett fall kontaktat en arbetsplats via telefon där vi har kontakter för att få en intervju. Anledningen till att vi kontaktat flera informanter än vi intervjuat, är att vi fått flera besked om att ingen kan ställa upp på en intervju. Anledningarna till det har varit tidsbrist, men även har det i något fall handlat om att personerna inte uppfattar att de har någon erfarenhet av att ha mött barn som upplevt våld i familjen. När vi har fått svar på mailen att intresse finns, har vi kontaktat informanterna antingen via mail eller telefon och berättat mera ingående om studien och dess syfte.

4.1.2 Genomförande av intervjuerna

Vi har utfört intervjuerna hos respektive socialsekreterare, på deras kontor. De har själva valt plats utan påverkan från oss. Vi har inlett med att presentera vårt etikprotokoll (se bilaga 1). Informanterna har fått läsa igenom och sedan skriva på att de godkänner förutsättningarna för intervjun. Vi har intervjuat varannan gång och den andra har antecknat och ställt följdfrågor. Anledningen till att vi antecknat är för att ha en reservplan ifall bandspelaren inte skulle fungera. Frågorna har vi skickat ut i förväg, då det varit en önskan hos många av informanterna (se bilaga 2). Intervjuerna har varit av semistrukturerad karaktär, då frågorna inte ställts i någon speciell ordningsföljd, samt att en del följdfrågor kommit till. Vi har

upptäckt att vi kommit in på olika resonemang hos olika informanter men valt att inte styra för mycket så länge vi håller oss till ämnet.

4.2 Bearbetning och analys

”Analysen är inget isolerat stadium utan genomsyrar en hel intervjuundersökning” (Kvale 1997:185). Kvale (1997) menar att översättningen av den muntliga intervjun till den utskrivna intervjun är en tolkning. Vi har skrivit ut intervjuerna i sin helhet. Sedan har vi läst samtliga intervjuer flera gånger för att få en överblick och för att kunna urskilja teman. Vi är medvetna om att tolkningen startar vid intervjutillfället och finns närvarande under hela forskningsprocessen. Vi menar att genom att vara två personer som analyserar intervjuerna så minskar risken att en enskild person inverkar negativt på resultatet med sina åsikter eller värderingar. Analysen har skett genom att försöka hitta relevanta teman i texterna. Vi har försökt hitta det som är meningsfullt och motsägelsefullt vilket är viktigt för att undersökningen skall ha en giltighet (Patel & Davidson 2003). Vi har analyserat det empiriska materialet genom att använda oss av de verktyg vi beskrivit i kapitel 3 (teoretiska utgångspunkter). Då vi har en kritisk samhällsvetenskaplig infallsvinkel så är vi styrda av ett kritiskt förhållningssätt gentemot texternas sanningar. Vi syftar till att inte ta emot det som sagts som en självklar sanning utan att fundera och reflektera över informanternas utsagor. Vi tänker att det är viktigt att ifrågasätta etablerade föreställningar eller saker som uppges vara självklara. Vi använder oss även av tidigare forskning inom ämnet för att dra paralleller till vårt resultat.

Enligt Goffman (2004) så kan intervjusituationen jämföras med en scen där man sätter upp en fasad under sitt framträdande. Informanterna presenterar sig som ”goda” socialsekreterare med erfarenhet av det sociala arbetet. Genom detta tänker vi att intervjuerna kan ge inblick i hur socialsekreterarna förhåller sig till barn som upplever våld och hur de ser på sitt uppdrag när det handlar om den här gruppen barn. Goffman (2004) menar att vi presenterar oss själva inför andra för att göra intryck på dem. Människan försöker kontrollera informationen som överförs på andra människor för att intrycket ska bli det önskade (Goffman 2004).

Informanterna kommer då att ge oss information som anses vara värdefull och riktig för dem. Vi kopplar även intervjusituationen till ett hermeneutiskt förhållningssätt som innebär att vi skall lyssna till de olika meningshorisonter som finns i utsagorna och hela tiden vara

4.2.1 Forskningsprocess

Vi har valt att stryka en av våra ursprungliga frågeställningar då den visat sig irrelevant och därmed onödig att ha med. Vi har tagit bort frågan som handlade om vilka utredningsmodeller socialsekreterare använder sig av. Denna modifiering har skett efter diskussion med handledare, samt noggrant övervägande. Vi anser att vi kan svara på studiens syfte utan den.

Då vi bearbetat vårt empiriska material har vi först letat efter teman som svarar på våra frågeställningar. Sedan har vi tagit fram sådant som varit oväntat och som vi inte tänkt på när vi förberett analysen. Vi har inlett med att var för sig analysera materialet, vilket också stärker validiteten, och sedan har vi sammanställt analysen gemensamt. Vi har funnit detta lyckat då vi upptäckt att vi funnit olika synvinklar på texten och detta ger en mera fullständig analys av utsagorna. Uppsatsen är skriven av båda författarna lika mycket. Vi har inledningsvis delat upp kapitlen emellan oss, men har sedan arbetat med varandras texter, varför båda är lika ansvariga för slutprodukten

4.2.2 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet

Genom att spela in och skriva ut intervjuerna ökar studiens tillförlitlighet. Vid kvalitativa studier handlar reliabilitet eller tillförlitlighet i stor utsträckning om hur noggrann forskaren är. Flera faktorer kan påverka resultatet (Patel & Davidsson 2003). Informanten kan vilja försköna verkligheten och ge forskaren den information som denne tror att forskaren vill ha, informanten kan komma ihåg fel eller så kan forskaren missuppfatta eller skriva av fel (Kvale 1997). Vi har låtit informanterna läsa igenom den transkriberade intervjun efteråt för att försäkra oss om att våra intervjuutskrifter är av så bra kvalitet som möjligt. Utifall något har blivit fel kan det då ändras. Inga större ändringar har dock gjorts av informanterna, utan de har rört sig om stavfel och dylikt. I kvalitativa undersökningar bör reliabiliteten också ”ses” mot bakgrund av den unika situation som råder vid undersökningstillfället. Om frågan lyckas fånga den unika situationen och detta yttrar sig i variation i svaren så är detta viktigare än att samma svar alltid erhålls” (Patel & Davidson 2003:103). Vi värderar vår information genom att tänka att informanternas ”unika” presentation av sin verklighet säger någonting som är viktigt att fånga upp oavsett om exakt samma svar inte skulle erhållas vid ett annat tillfälle.

För att kunna mäta validiteten i en kvalitativ forskningsintervju måste vi se till hela forskningsprocessen, det för att kunna bedöma att vi studerar rätt företeelse (a.a.). En

förutsättning för att informationen är valid är ändå att vi undersöker det vi avser att undersöka. Vi anser att ha uppnått det då vi lagt stor vikt vid att utforma våra frågeställningar, intervjuguiden, samt att vi lagt mycket tid på att hitta och förbereda informanter inför intervjuerna. Patel och Davidson (2003) menar att validiteten även handlar om att forskaren lyckas fånga det som är motsägelsefullt och mångtydigt. Vi har analyserat texterna i flera led vilket också stärker validiteten (se resonemang i forskningsprocessen).

Vi gör inte anspråk på att vår studie skall vara generaliserbar i statistisk mening. Vi har ett litet urval och en metodologisk ansats som strävar efter att hitta såväl genomgående mönster som unika och motsägelsefulla aspekter i vårt empiriska material. Därmed anser vi att trots att studien inte kan användas som en ”sanning” som presenterar socialsekreterares generella syn på barn som upplever våld i hemmet, så kan den ge värdefull information om just den här gruppens förhållningssätt och tankar. Genom att vi kopplar våra resultat till tidigare forskning och ger dem en teoretisk förankring kan resultaten vara generaliserbara i analytisk mening. Det innebär att vi kan anta att vissa av de mönster vi ser hos våra informanter när det handlar om synen på barns behov, kan antas återkomma också i andra sammanhang där socialsekreterare har ett liknande förhållningssätt till barn.

4.2.3 Källkritik

Som framgår av diskussionen ovan har vi i första hand använt oss av vetenskapliga studier och forskningsbaserad kunskap i våra studier. Vi har noggrant värderat och försökt ställa forskningen i relation till vår studie, under hela arbetets gång. Då vårat ämne inte är så utforskat har vi även förutom tidigare forskning använt oss av relevant litteratur för att kunna bygga vidare på det vi avsåg att undersöka. Som kunskapsläget i Sverige ser ut idag, saknas forskning på till exempel vetenskapliga utvärderingar av insatser och hjälp till barn som upplevt våld i hemmet. Därför har vi valt att beskriva Arnell och Ekboms modeller gällande insatser till barn. De är inte forskare utan har erfarenhetsbaserad kunskap inom området. Detta är en omständighet vi haft med oss i tolkningen och värderingen av den här litteraturen.

Vi har även använt oss av Internetkällor, men har då varit noggranna med att hämta informationen från väletablerade webbplatser så som till exempel Socialstyrelsen och Barnombudsmannen med flera.

4.3 Etiska överväganden

Vetenskapsrådet (2007) anger fyra huvudprinciper man bör följa då man skall genomföra en studie:

• Informationskravet har uppfyllts genom att vi har gett information om studiens syfte och uppläggning i flera steg, både muntligt och skriftligt. Informanterna upplystes också om att deras deltagande var frivilligt och att de om så önskades också hade rätt att avbryta sin medverkan. Vi valde att kontakta våra informanter per telefon och mail. Inför intervjun utformades ett brev som innehöll en beskrivning av hur intervjun skulle gå till väga, hur lång tid det skulle ta samt vilka frågor som skulle tas upp. Dessa skickades ut till informanterna i god tid innan mötet.

• Samtyckeskravet har säkerställts genom att vi explicit har efterfrågat samtycke genom ett etikprotokoll, som informanterna fick ta del av innan intervjun började. Informanten fick också information om att intervjun skulle bandas, och fick också chans att godkänna detta innan mötet.

• Konfidentialitetskravet har vi tagit hänsyn till genom att avidentifiera materialet vi har samlat in genom intervjuerna, dvs. informanterna är anonyma både till namn, och genom att inte delge vilken kommun som respektive informant kommer ifrån. Den som blev intervjuad fick också om så önskades, möjlighet att läsa igenom den transkriberade intervjun och godkänna den. Insamlat material förvarar vi nu på ett sådant sett att ingen obehörig kan komma att ta del av det.

• Nyttjandekravet innebär att det insamlade materialet endast får användas i forskningsändamål, dvs. materialet vi har samlat in genom intervjuerna kommer endast att användas i uppsatsen.

5. Resultat

Här redovisar vi socialsekreterares syn och perspektiv på barn som upplevt våld i hemmet och deras behov. Vi har skapat sju kategorier där vi samlat det centrala från intervjuerna vi genomfört. Något som varit återkommande i vår empiri är att informanterna uppger att det finns mycket svårigheter kring arbetet med dessa barn. Vi kommer inledningsvis i kapitlet diskutera de olika typer av svårigheter som informanterna pratar om och sedan komma in på hur utredningsarbetet ser ut.

5.1 Svårigheter att hitta barnen

Ett återkommande tema i intervjuerna är att det uppges finnas en svårighet i att upptäcka dessa barn. Informanterna säger att det kan bero på att barnen inte självklart berättar om våldet och att det är svårt att få insyn i vad som händer i hemmet. En annan socialsekreterare säger att familjer där det förekommer våld kan liknas vid ett slutet system, där det är svårt att få någon att prata om vad som sker i familjen.

Alltså det är ju det sista som man berättar kan man ju säga. Det kan ju vara familjer som är aktuella och det är olika andra problem, men just detta problemet, det håller man inne med så länge som möjligt. (Informant 5)

Flera socialsekreterare säger att våldet inte alltid ses som den primära problematiken i familjen utan det finns andra mera påtagliga problem som är i fokus.

Oftast är det inte fokus på… (tystnad) kanske våldet mellan mamma och pappa utan det är många andra bitar som inte fungerar också. Det är sällan det är det som är det enda problemet, utan det är ju många mera problem, det kan vara problem med gränssättning, att någon eller båda föräldrarna har psykiska problem eller dricker, eller så. (Informant 2)

Det är ett mönster att informanterna uppger att de inte så ofta kommer i kontakt med våld i familjen. Någon socialsekreterare tror att det beror på att våldet är en familjehemlighet som man inte pratar om. En annan menar att det kan handla om att de inte har frågat om det förekommer våld i hemmet, och i de fall de har frågat är det inte säkert de har fått något svar. Samma socialsekreterare menar vidare att man kan ana att det förekommer våld, men att det är svårt att komma åt. Ytterligare en annan informant säger att det förmodligen förekommer mera våld i hemmet än vad socialtjänsten har vetskap om, medan andra menar att det faktiskt inte förekommer i stor utsträckning i deras kommun.

… man kanske kan ha en föreställning om att det kan vara mycket misshandel i hemmet och så men… jag vet inte om det är specifikt i

den här kommunen eller om det är så överlag, men vi har inte haft jättemycket sådana. (Informant 3)

Socialsekreterarna berättar att de oftast får vetskap om att det förekommer våld i hemmet genom polis och skola. Poliserna skickar rapporter till socialtjänsten där de anmäler ”barn i fara”. Skolan anmäler enligt SoL 14 kap 1 § om de har misstanke om att barnet far illa. Överlag menar socialsekreterarna i vår studie att anmälningar från polisen som handlar om barn som upplever våld i hemmet har ökat. Genom det drar socialsekreterarna slutsatsen att rapporteringen har förbättrats. Utifrån vårt material är det dock svårt att avgöra hur konsekventa anmälarna är och om exempelvis skola och polis verkligen rapporterar i den utsträckning som de har skyldighet till. Här noterar vi också att en undersökning gjord av Rädda Barnen (2003) visade på stora brister i rutiner mellan polis och socialtjänst när de hanterar anmälningar som kommer in om våld i familjen.

En annan faktor som informanterna menar kan påverka att socialtjänsten inte får veta att det förekommer våld i hemmet, är att barnen inte pratar om det på grund av att de tror det är helt ”normalt” i alla familjer. En socialsekreterare pratar om att våldet blir barnets vardag och att ribban för vad de tolererar höjs hela tiden. Barnen har ingen insyn i hur det ser ut i andra familjer och vad som är rätt och fel egentligen.

Ja och det här som är ”normalt” i deras familj det är ju deras verklighet, även om det är väldigt onormalt egentligen det som händer, många barn har ju... det är svårt med referensramar, de vet inte hur det bör vara. De vänjer sig vid något som inte är riktigt som det ska. (Informant 2)

Den här föreställningen har visst stöd i den forskning som finns på området, till exempel Weinehalls (1997) undersökning som riktar sig till ungdomar själva. Ungdomarna berättar att de upplevde att de hade ett normalt familjeliv, de trodde att alla barn hade det ungefär som dem. De levde i den verklighet de kände till och hade inga andra referensramar till vad som är normalt.

I detta tema ser vi att socialsekreterarna belyser svårigheterna kring att uppmärksamma och erbjuda barn som upplevt våld hjälp och stöd. Anledningarna som informanterna för fram är att barnen inte pratar om våldet, att familjen lever i ett slutet system och att andra problem än

våldet hamnar i fokus. Vi ser också att till exempel rapportering från skola och polis har en avgörande roll om våldet skall komma till socialtjänstens kännedom, då det uppges vara den vanligaste källan till vetskap.

5.2 Svårigheter på grund av barns lojalitet

Något som återkommer i informanternas utsagor är att barnen beskrivs som mycket lojala till sina föräldrar oberoende av vad de upplevt i hemmet. Det innebär att det är svårt att få barnet att öppna sig och prata med socialsekreteraren om våldet. Tystnad och hemlighetsmakeri är karaktäristiskt i hem där det förekommer våld, vilket medför att barnen inte pratar om vad de upplever, utan får bära trauman ensamma (Hindberg 2006). En informant säger att lojalitet kan bidra till stora påfrestningar för barnet då det tvingas tiga om sin situation. Några socialsekreterare menar att barnet känner att de sviker föräldern om de öppnar sig för någon utomstående och börjar prata.

… Det är ju tufft för dom här barnen för dom tar ju en ställning ehh och öppnar upp alltså… dom sviker ju sina föräldrar tror jag dom känner (Informant 3)

En socialsekreterare menar att barn som lever i hem där det förekommer våld ofta tar stort ansvar för sina syskon. Informanten säger att de kan berätta om våldet för att skydda sina syskon, men sedan uppleva skuldkänslor för vad som sker efteråt. Effekterna av att barnet börjar prata kan medföra att de separeras från sina föräldrar.

Så att dom är ju i ett väldigt beroendeförhållande, och finns det syskon så tror jag att det är... det är ju ofta så att dom äldre syskonen tar hand om dom yngre. Och blir det tillräckligt illa så tror jag att det är så att dom äldre berättar just på grund av att syskonen… för deras skull då, helt enkelt. Och det är ju tufft… För då blir det väldigt mycket skuldkänslor sen efteråt när det händer saker, om vi behöver placera eller vad det nu händer…

(Informant 3)

Socialsekreterarna menar att det är oerhört viktigt att ha med sig föräldrarna i arbetet kring barnen. De menar att barnen kan hamna i lojalitetskonflikt om de pratar utan att föräldern

informanterna tror att det är vanligt att föräldern säger åt barnet att om ”du berättar vad som händer hemma så tar socialen dig och du får inte bo hemma längre”. De menar att barnet försätts i en otrygg situation då de inte vet vad som händer med dem om de berättar vad som sker i hemmet.

Det är så många faktorer som spelar in där tror jag, dels vem det är som ställer frågan, vem det är barnet skall berätta för, hur mottaglig är den att höra det som barnet har bevittnat. Det är en sådan process. Kan barnet lita på den som frågar… och sen också vad har det med lojalitet... kan barnet säga det här, det kan vara så att föräldrarna sagt till barnet att inte säga något för då hamnar du i ett familjehem. Då säger de definitivt ingenting…(Informant 4)

En socialsekreterare har erfarenhet av att inte bara föräldrarna utan även det större nätverket kan ifrågasätta barnets berättelse och att de inte alltid tror att det varit så illa i hemmet. Detta tynger barnet ytterligare och det blir svårt för dem att hantera misstron. Socialsekreteraren menar att det därför kan vara bra att ha ett nätverksmöte och prata om situationen.

Centralt i alla informanternas utsagor är att barn beskrivs som att de har svårt att prata med socialsekreterarna på grund av rädsla för vad som skall hända med familjen, samt på grund av lojalitet till föräldrarna. Informanterna säger att barnen känner att de sviker föräldrarna om de berättar om det som sker i hemmet. Några av socialsekreterarna säger att detta innebär att barnen inte får någon hjälp, då de är rädda för att öka påfrestningarna istället för att hjälpa barnet (se avsnitt ovan). Informanterna gör bedömningen att barnen har större behov av att skyddas från att försättas i lojalitetskonflikt, än de har behov av behandling och insatser riktade till dem.

5.3 Bemötande av barnet

Informanterna berättar om vad som är betydelsefullt att tänka på när de möter dessa barn. Något som presenteras som viktigt av flera socialsekreterare är att inte generalisera barnens upplevelser utan att istället se på det unika barnets behov. De menar att det handlar om att bekräfta barnens känslor och vara så öppna som möjligt i mötet.

En bra egenskap är att kunna träffa barnen på barnens nivå. Jag måste ha ett intresse för barnet för att jag ska kunna samtala med dem. (Informant 4)

Socialsekreterarna har olika syn på hur de ska agera då socialtjänsten får vetskap om att det har förekommit våld i hemmet. Några informanter säger att det är viktigt att ge barnet stöd och hjälp redan i ett tidigt skede i avvaktan på utredning. Någon annan betonar vikten av att alltid utreda innan man beviljar någon form av insats. En socialsekreterare säger att de har som rutin på arbetsplatsen att försöka träffa barnet så fort som möjligt, helst samma dag, för att prata om händelsen.

Då får man liksom tagga ner lite grand och inleda en insats redan där, och sen så småningom komma med sina utredningsfrågor. (Informant 1)

Flera informanter säger att det är viktigt att inte släppa taget om barnen för tidigt. De säger att det ibland tar flera år innan barnen och kvinnan börjar prata om sina upplevelser.

Socialsekreterarna överlag menar att det är viktigt att ha kunskap om våldets processer för att förstå vad som händer i familjen.

… det här som kvinnan känner det gör ju barnen också. Våldet börjar lite och sen så förklarar man bort det, att det inte är så farligt och sådana saker. Det är någon sorts avtrubbning i detta. Som någon slags försvar är det ju självklart för överlevnad. Men man behöver ju ha kunskap om vilka fenomen som styr detta tänker jag, för att man ska kunna förstå och allting. (Informant 5)

I det här temat ser vi att socialsekreterarna har olika syn på huruvida utredning eller behandling skall komma först. Genom att utreda först menar en socialsekreterare att barnets behov blir tydligt och att hjälpen blir adekvat. Några av socialsekreterarna anser att man skall gå in och erbjuda krishjälp i ett akut skede för att möta upp barnen direkt. Ett annat intressant mönster i det här temat är att nästan samtliga informanter börjar prata om att de saknar kunskap om våldet och dess effekter då bemötandet av barn som upplevt våld kommer upp i intervjusituationen. Utifrån empirin ser vi en osäkerhet hos flera av socialsekreterarna i hur de skall agera i mötet med dessa barn.