Att hitta hen
Ickebinära personers upplevelser av ett könsneutralt pronomen
Liv Andersson
Psykologiska institutionen/Department of Psychology Examensarbete 30 hp /Degree 30 HE credits
Psykologi/Psychology
Psykologprogrammet (300 hp)/
Psychologist program (300 HE credits)
Höst-/Vårterminen/Autumn/Spring term 2020 Handledare/Supervisor: Marie Gustafsson Sendén English title: Experiences of a gender neutral pronoun
ATT HITTA HEN
Ickebinära personers upplevelser av ett könsneutralt pronomen Liv Andersson
Ordet hen har introducerats i det svenska språket som ett könsneutralt pronomen. Tidigare forskning har berört den allmänna betydelsen av ordet och visar att människors attityd till ordet hen blir alltmer positiv. Denna studies syfte var att undersöka betydelsen av hen som självvalt pronomen hos personer med en ickebinär könsidentitet. Intervjuer genomfördes med åtta vuxna ickebinära personer och resultatet tolkades med en tematisk analys. Tre huvudteman framkom: att bli till genom språket, att felkönas samt att (inte)
komma ut . I resultaten framkom att hen är viktigt för ickebinäras identitet och existens, samt att det förekommer ofta att ickebinära personer felkönas genom användande av fel pronomen. Ickebinära identiteter blir ofta osynliggjorda i vardagen. Detta ogiltigförklarande av könsidentiteten som ickebinära ofta upplever leder till negativa konsekvenser för existensen och välbefinnandet. Då forskningsfältet är tidigare obeforskat utgör studien en del i att fylla en kunskapslucka på området.
Hen som könsneutralt pronomen föreslogs första gången år 1966 av Rolf Dunås i en språkspalt i Uppsala Nya Tidning (Milles, 2013). Ordet har framförallt diskuterats bland språkvetare som ett pragmatiskt begrepp och ett alternativ till hon/han men det dröjde innan det slog igenom på bred front. I början av 2000-talet började ordet användas i queera sammanhang för att referera till personer som hade en annan könsidentitet än kvinna eller man. Runt 2012 var hen-debatten i media som livligast, bland annat med anledning av barnboken Kivi och monsterhunden (Lundqvist & Johansson 2012) som använde ordet hen om huvudpersonen och således skapade kontroverser (Milles, 2013).
Hen som pronomen kan anses vara betydligt mer etablerat i det svenska språket sedan ordet hen kom in i Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) år 2015 (Svenska Akademien, 2015). Så trots att det inte rör sig om ett nytt ord så har ordet kommit in i allmänhetens vokabulär under de senaste decenniet.
Att ett könsneutralt pronomen, som alternativ till hon och han, lagts till i ordlistan och på kort tid blivit allmänt etablerat är anmärkningsvärt (Gustafsson Sendén, Bäck & Lindqvist, 2015). I Sverige har ett binärt könssystem tidigare avspeglats i våra personliga pronomen, till skillnad från exempelvis vårt grannland Finland där endast ett personligt pronomen (hän) används.
Pronomen klassificeras som en stängd ordklass, vilket innebär en ordklass där det i regel inte införs nya ord (Milles, 2013). Även det är något som gör förloppet till en speciell händelse. Enligt Gustafsson Sendén och kollegor (2015) visade i sin studie att attityden till ordet hen blivit mer positiv i allmänhet och användandet av ordet ökade mellan år 2012 och 2015. Även om hen varit kontroversiellt, exempelvis i media så uppmanar myndigheter som Språkrådet (2013) och Socialstyrelsen (2015) människor att använda hen om personer som vill bli omnämnda med det pronomenet.
Hen är ett könsneutralt pronomen med två skilda betydelser och användningsområden. Det första användningsområdet är att hänvisa till en person där kön inte är betydelsefullt, så som i myndighetstexter där det hänvisas till en medborgare. Exempelvis “när lägenhetsinnehavaren fått hem blanketten måste hen skriva under och skicka tillbaka den inom en vecka”. Det andra användningsområdet för ordet är att beteckna en specifik person som själv identifierar sig med hen som pronomen. Exempelvis “hen som står där borta med röd tröja är min chef” (Språkrådet, 2013). Befintlig forskning på hur ordet hen upplevs har främst undersökt den förstnämnda betydelsen. Denna studie har för avsikt att undersöka begreppet hen ur den andra betydelsen, det vill säga som identitetsmarkör och självvalt personligt pronomen för den enskilda individen.
Ickebinära transpersoner
Ordet hen används av personer som inte identifierar sig med enbart hon eller han, ofta personer som har en ickebinär könsidentitet. Ickebinär är ett paraplybegrepp som används av personer som identifierar sig utanför det binära könssystemet (kvinna/man). Ickebinära könsidentiteter tycks vara mer tillgängliga och vanligt förekommande bland ungdomar och unga vuxna (Yeadon-Lee, 2016). Inom begreppet ickebinär ryms exempelvis personer som identifierar sig som genderfluid, androgyn, genderqueer, non-gender och agender (Burgwal m.fl., 2019). Personer som identifierar sig utanför det binära könssystemet har existerat genom historien och i olika kulturer (Richards m.fl., 2016), men har i stor utsträckning förbisetts i psykologisk forskning (Hyde, Bigler, Joel, Tate & Van Anders, 2019). Studier visar att ickebinära transpersoner har sämre psykisk hälsa både jämfört med binära transpersoner och cispersoner (Burgwal m.fl., 2019; Lefevor, Boyd-Rogers Sprague & Janis, 2019; Zeluf m.fl., 2016). Trots det finns det alltså mycket lite forskning på ickebinära som grupp inom psykologin. Istället grupperas de ofta under begreppet trans och ickebinäras specifika livsvillkor tenderar därför att förbises (Johnson, LeBlanc, Deardorff & Bockting, 2019; Matsuno & Budge, 2017; Zeluf m.fl., 2016).
Trans är ett begrepp som beskriver personer vars könsidentitet inte ligger i linje med det kön som tillskrivits dem vid födseln (Hendricks & Testa, 2012). Personer som inte är transpersoner benämns som cispersoner. Begreppet trans har historiskt sett kopplats till ett medicinskt narrativ som förutsätter att någon transitionerar från det ena binära könet till det andra. Föreställningarna om vad trans förväntas vara riskerar att drabba ickebinära transpersoner negativt då de inte stämmer in på dem (Matsuno & Budge, 2017; Darwin, 2017). Transpersoner är en utsatt grupp i samhället, studier visar dessutom att ickebinäras livsvillkor skiljer sig betydande från binära transpersoners (Burgwal m.fl., 2019, Bradford & Catalpa, 2019, Zeluf m.fl., 2016). RFSL visar i sin rapport att ickebinära transpersoner har sämre psykisk hälsa än binära transpersoner, och är mindre nöjda med bemötandet i samhället (Orre, 2017). Endast 3,5 % av de ickebinära som svarande på enkäten uppgav att de kan leva
i enlighet med sin könsidentitet i alla sammanhang, 42 % uppgav att de “nästan alltid” kan leva i enlighet med sin könsidentitet, men majoriteten upplever alltså inte att de har möjlighet att göra det. Arbetsplatsen är ett sammanhang där marginaliserade grupper inte alltid kan vara öppna med sin minoritetsgruppsidentitet (Madera, King, Hebl, 2012) vilket är kopplat till sämre generellt mående (Hakanen & Schaufeli, 2012). Att särbehandla människor på grund av könsöverskridande identitet eller uttryck är olagligt enligt diskrimineringslagen (2008). Ett stort problem för ickebinära transpersoner är att de mer sällan uppfattas som sitt upplevda kön än personer med en binär könsidentitet. Det gör att de har svårare att känna sig accepterade för sin könsidentitet än binära transpersoner (Orre, 2017) .
Forskningsläget
Tidigare forskning om könsidentitet har huvudsakligen handlat om att undersöka binära könsidentiteter, alltså hur det är att vara kvinna respektive man (Budge, Rossman & Howard, 2014). Hyde och kollegor (2019) lyfter fram forskning som avfärdar det binära könssystemet på ett antal grunder. Genom forskning inom neurovetenskap, utvecklingspsykologi, neuroendokrinologi och övrig psykologisk forskning drar de slutsatsen att det binära könssystemet är en samhällelig konstruktion som är alltför dogmatisk i sin uppdelning. De lyfter bland annat fram att existensen av ickebinära personer i sig är ett motbevis till det binära könssystemet, som förutsätter att kön utgår från biologi. De lyfter även fram ett antal forskningsområden där kön har visat sig vara mer mångfacetterat än vad tidigare gjorts gällande inom psykologin. Ett exempel är hur det som beskrivs som “ickebinära könsupplevelser” finns även hos cisperson. Sådana upplevelser innefattar hur nöjd någon är med sin könstillhörighet, i vilken mån någon känner sig som det andra binära könet, som båda binära könen eller som inget av dem (Joel, Tarrasch, Berman, Mukamel, & Ziv, 2014). Könsnormativitet och transfientlighet har lyfts fram som problem inom den psykologiska forskningen, då metodologin tenderar att utgå från endast två förutbestämda kön, och bortse från människors egen uppfattning om kön. Ansara och Hegarty (2014) beskrev att kategoriseringen av kön inom psykologisk forskning behöver ses över för att forskningsmetoderna i sig inte ska vara osynliggörande och transfientliga. De ansåg att när kön är en parameter som undersöks så bör det vara fritextsvar, och inte begränsas till två förtryckta alternativ. Att tillåta fritextsvar har lyfts fram som det bästa sättet att efterfråga kön i forskningen, för att inte diskriminera deltagarna, samt för att mäta det som avses (Lindqvist, Gustafsson Sendén & Renström, 2020).
Identitet och språk
En grundläggande aspekt av de problem som ickebinära upplever ligger alltså i samhällets förståelse för och bemötande av deras könsidentiteter. Identitet i sig är ett grundläggande begrepp inom psykologin som beskriver människors självbild, könsidentitet är således den subjektiva upplevelsen av könstillhörighet. Kön är en av de mest framträdande kategorierna utifrån vilken människor kognitivt och språkligt kategoriserar varandra (Stahlberg, Braun, Irmen, & Sczesny, 2007). Språkliga representationer av kön påverkar synligheten av en viss könstillhörighet i samhället (Stahlberg m.fl. 2007). Brist på kunskap om ickebinära könsidentiteter gör att ickebinära inte kan konceptualiseras språkligt. Det skapar ett glapp mellan självidentifikation och andras tolkningar, som leder till en brist på erkännande för ickebinära könsidentiteter (Nicholas, 2019).
Prewitt-Freilino, Caswell och Laakso (2012) har lyft fram kopplingen mellan könade språkkonventioner och samhällspåverkan. I deras studie undersöktes kopplingen mellan sexistiskt språk och mindre jämställda samhällen. De beskrev att samhälleliga strukturer går i linje med det språkbruk som finns samt förklarade att ett förändrat språk kan påverka samhället. De konstaterade också att synligheten av en könstillhörighet påverkar den samhälleliga positionen hos människor, i det fallet kvinnor. Ickebinära som grupp som har synts ytterst lite i språket och det kan förväntas påverka ickebinäras position i samhället. I studier av språkets skapande potential används begreppet performativitet. Begreppet används för att understryka hur fenomen blir tillgenom språket, istället för att se språket som något enbart beskrivande. Judith Butler är en forskare som starkt förknippas med teorierna om performativitet, då Butler på 1990-talet analyserat hur kön konstrueras genom språkbruk (Butler, 2007). Enligt Butler skapas och återskapas genus genom kroppsliga och språkliga handlingar, efter samhällets förlagor. Genus blir till genom en ständigt pågående process i vårt sociokulturella varande och ett normativt genus förväntas för att ta plats i samhället. Darwin (2017) har beskrivit hur ickebinära inte har något självklart sätt att iscensätta sin könsidentitet på ett vis som kan identifieras av omgivningen, så signaler via könsuttryck riskerar att misstolkas. Detta försvårar kommunikation kring den egna könsidentiteten. Butler (2006) skriver i texten “Utom sig: Om den sexuella anatomins gränser” om vad som gör en värld möjlig att leva i; Vilka kan ingå i mänskligheten?, Vilka tillåts bli och vara människor?, Vilka är fullvärdiga medborgare? Utifrån positionen hos människor som bryter normer gällande kön och sexualitet, argumenterar Butler för att alla inte har en självklar rätt till mänsklighet. Ett språkligt osynliggörande ser Butler som ett omöjliggörande av existensen.
Att vara förtryckt betyder att du redan finns som ett subjekt av något slag, du är där som den synlige och förtryckte andre för härskarsubjektet, som ett möjligt eller potentiellt subjekt, men att vara overklig, det är ytterligare något annat. För att bli förtryckt måste du först bli begriplig. Att upptäcka att du är fundamentalt obegriplig (ja, att kulturens och språkets lagar finner dig vara en omöjlighet) det är att upptäcka att du ännu inte fått tillträde till det mänskliga (Butler, 2006 s. 48)
Morgenroth & Ryan (2018) har beskrivit hur Butlers teorier bör appliceras inom socialpsykologin. De uppmanar tillgenustrubbel inom socialpsykologin i Butlers anda, för att som forskare undvika att reproducera och iscensätta normer om det binära könssystemet och bli exkluderande.
Språk är i ständig förändring och även utanför Sverige börjar ickebinära bli mer synliga i språket. Oxfords ordlista inkluderade exempelvis ordet cisgender (cisperson) år 2013 , vilket indikerar en förändrad diskurs gällande könstillhörighet. Könsneutrala pronomen lyfts fram mer också i en engelskspråkig kontext. Exempelvis har sociala medier som Facebook har introducerat alternativa könsalternativ utanför det binära könssystemet (Yeadon-Lee, 2016). Ett sätt att förstå betydelsen av identitet och språk är symbolisk interaktionism, en teori som betonar hur mening skapas i möten med andra människor (Stryker, 2006). Teorin utgår ifrån att människor agerar gentemot andra människor utifrån den mening som de tillskriver dem, och att språket ger människor sätt att förhandla mening genom symboler. Även tänkande är en form av språkbruk, som ger oss möjlighet att påverka tolkningsprocessen. Relationen mellan samhället och självet formas av symboliserande och kommunikation mellan
människor. Det innebär att självidentifikation är beroende av interaktion med andra människor. De ramar som människor använder för att tolka någons identitet är beroende av vilka kulturella resurser de bär med sig sedan tidigare (Stryker, 2006). Avsaknad av kunskap om ickebinära identiteter utgör ett hinder för människors möjlighet att tillägna sig ord för det. Att inte bekräftas i sin identitet skapar en diskrepans mellan den egna självbilden och omgivningens upplevelse av personens identitet. Self discrepancy theory statuerar att när en människas självbild inte stämmer överens med omgivningens bild av vem den är eller borde vara uppstår psykiskt lidande. Detta konceptualiseras ofta som en identitetskris (Higgins, 1987). Higgins har även beskrivit att detta kan antas leda till att människor söker upp relationer där diskrepansen i självbild minskas, samt att människor tenderar att undvika relationer som bidrar till att öka diskrepansen, och den eventuella identitetskrisen.
Att språkligt felkönas
I studier om ickebinära framkom hur tillägnande av språk för sin könsidentitet har varit viktigt för att andra ska kunna förstå dem. Att kunna definiera sig själv har beskrivits som en stärkande faktor för den ickebinära identiteten (Losty & O’Connor, 2018; Vijlbrief, Saharso, & Ghorashi, 2020). Ett korrekt könande språk har visat sig viktigt för transpersoner som grupp, då det visat sig att tilltalas med självidentifierat namn korrelerar med bättre psykisk hälsa och färre suicidförsök (Johnson m.fl., 2019; Russell, Politt, Li & Grossman, 2018). Att inte ha ett språk för sin könsidentitet gör att identitetens existens riskerar att ifrågasättas eller ogiltigförklaras. Ogiltigförklarande har varit ett sätt att konceptualisera den psykosociala stress som ickebinära utsätts för, så kallad minoritetsstress (Johnson, m.fl., 2019). Ogiltigförklarande sker i många olika former och kontexter och kommer både från individer och institutioner. Hendricks & Testa (2012) konstaterade att tidigare negativa erfarenheter gör att transpersoner får negativa förväntningar om att bli utsatta för kränkande eller avvisande bemötanden. Studier av ickebinära har lyft fram vikten av rättkönande språk för välmående (Losty & O’Connor, 2018, Nicholas, 2019, Russell m.fl., 2018, Vijlbrief m.fl., 2020).
Minoritetsstress är ett begrepp som beskriver hur ett fientligt samhälle skapar sämre fysisk och psykisk hälsa hos minoritetsgrupper som transpersoner genom stigmatisering, diskriminering, trakasserier och osynliggörande. Stigmatisering uppkommer när en person har någon egenskap som nedvärderas i en social kontext. Stigmatisering existerar alltså i sammanhanget och inte i individen och har negativa konsekvenser för självkänslan (Major & O’Brien, 2005). Meyer (2003) utvecklade minoritetsstressmodellen för att förklara en högre förekomst av psykisk ohälsa hos sexuella minoriteter, men den har även applicerats på transpersoners livsvillkor, där felköning är en källa till minoritetsstress (Burgwal m.fl., 2019; McLemore, 2018; Meyer, 2015). Skyddande faktorer som socialt stöd anses minska effekten av minoritetsstress (Meyer, 2015).
Kön och genus
Inom bland annat genusvetenskapen har begreppen kön och genus separerats från varandra, biologiskt och socialt kön har setts som åtskilda parametrar för att beskriva en skiljelinje mellan vad som är medfött och konstruerat i vår könstillhörighet. Detta har dock kritiserats av bland annat Anne Fausto Sterling (2019) och Judith Butler (2007), eftersom kön och genus är tätt förknippade, förväntas vara beständiga och gå i linje med varandra. Flera begrepp har
därför utvecklats för att signalera att kön och genus hänger ihop och att den sociala innebörden av kön också är viktig (gender-sex, gender/sex eller sex-gender). Forskning som ser bortom det binära könssystemet har dock blivit mer förekommande (Fausto-Sterling, 2019) och är viktig för att inte utesluta en del av mänskligheten (Hyde m.fl., 2019). När orden
kön eller könstillhörighet används i denna studie ska det läsas synonymt till engelskans sex/gender. Det svenska ordet könsidentitet motsvaras ungefär av engelskans gender identity.
Gender motsvarar den svenska ordet genus, som dock inte används i en vardaglig kontext i samma utsträckning som gender, varför gender identity i regel översätts till könsidentitet på
svenska. Det är alltså den socialpsykologiska aspekten av kön som avhandlas i denna studie och eftersom det inte anses möjligt att helt separera kön från genus så används företrädesvis ordet kön, även för att beskriva socialt kön.
Forskning på kopplingen mellan språk och könsidentitet är svårt att hitta i den psykologiska litteraturen. Det saknas teorier för att förstå språkets funktion att forma och tänka kring den egna könsidentiteten och hur det påverkar människor. Tidigare forskning om kopplingen mellan hen som pronomen och ickebinära saknas helt i den psykologiska forskningen.
Syfte och frågeställning
Denna studies syfte är att undersöka betydelsen av språket för den identitetsskapande processen, specifikt hur ordet hen som självidentifierat pronomen upplevs i relation till den egna könsidentiteten. Undersökningen synliggör upplevelser av att leva som ickebinär i ett tvåkönat samhälle, ett område som är eftersatt i tidigare forskning. Frågeställningen som studien utgår ifrån är: ”Hur beskriver ickebinära betydelsen av hen som självvalt pronomen?”
Metod
Deltagare
Intervjudeltagarna bestod av åtta personer som använde sig av hen som självidentifierat pronomen. Åldern på intervjupersonerna var mellan 27 år och 62 år med en medelålder på 35 år. Deltagarna hade använt hen som pronomen mellan 2 år och 15 år. Inklusionskriterierna var att personerna skulle vara minst 18 år och använda hen som självidentifierat pronomen. Ingen specifik könsidentitet förutsattes hos deltagarna men sannolikheten ansågs hög att det framförallt rör sig om ickebinära personer. Dock valdes att inte exkludera personer som identifierade sig på något annat sätt. Under intervjuerna framkom att samtliga intervjupersoner identifierade sig som ickebinära, med vissa förbehåll, se resultatdelen. Intervjupersonerna rekryterades på två sätt, dels genom en öppen inbjudan på sociala medier (via facebookgrupper som berörde “hen” samt min egen facebooksida) och dels genom e-post till det kontaktnät som fanns inom ansvarig handledares forskargrupp. Det mejl som förmedlades via handledarens forskargrupp formulerades så att potentiella deltagare uppmanades att själva ta kontakt med mig för att boka en tid för intervju (se bilaga 2). Några personer som visade intresse för studien var personer jag tidigare träffat i något sammanhang, detta bedömdes inte vara ett hinder för studien. Det resulterade i att fyra intervjudeltagare var personer som jag tidigare träffat i något sammanhang. I intervjuer med bekanta är dock viktigt att fundera över hur de dubbla rollerna riskerar att påverka intervjudeltagarna (McConnell-Henry m.fl., 2010).
I de citat som förekommer i resultatdelen har deltagarna tilldelats fingerade namn, vissa namn kan uppfattas som könsneutralt kodade och andra som binärt könskodade. De fingerade namnen speglar en verklighet både i urvalet och generellt, där vissa ickebinära personer har könsneutrala namn och andra inte. Det finns inte någon koppling mellan deltagarna och de fingerade namnens karaktär. Att redovisa mer djupgående demografi av deltagarna riskerar dels anonymiteten, men också att läsaren lockas att dra några slutsatser om subgrupper, vilket inte är möjligt i en studie av den här storleken (Chatfield, 2018).
Intervju & intervjuguide
Intervjuerna var semistrukturerade, vilket innebär att det fanns en intervjumall (se bilaga 1) med ett antal på förhand bestämda frågeområden med möjlighet till öppna följdfrågor. En bred frågeställning och öppen intervjuform var viktig för att intervjun skulle tillåta nya och oväntade infallsvinklar och ämnen. Intervjuerna gav frihet för intervjupersonerna att fördjupa sig i det som kändes viktigast för dem. Under arbetet gjordes först en pilotintervju för att testa intervjumallen. Pilotintervjun transkriberades och låg sedan till grund för slutgiltiga ändringar i intervjumallen (Braun & Clarke, 2013). Exempel på frågor var: “Vad betyder ‘hen’ för dig?” “Finns det andra ord och begrepp kopplat till identitet som är viktiga för dig?” “Vilken betydelse får det när folk säger rätt och fel pronomen?” Det semistrukturerade formatet för intervjun innebar att om intervjupersonerna inte själva redan talat om ämnet så ställdes frågan explicit. Ofta kom svaren i samtalet utan att frågan behövde ställas explicit, då intervjuerna i många fall fortlöpte som en dialog snarare än en utfrågning. Fördjupande frågor ställdes som exempelvis “kan du berätta mer om det?” “Hur tror du det kommer sig?” “vad tänker du om det?” och “hur kändes det?” för att lyfta fram den upplevelsemässiga kvaliteter i berättelserna. Avslutningsvis fick deltagarna frågan om det var något som de ansåg missats under intervjun eller som de ville tillägga.
Procedur
Intervjuerna utfördes i januari och februari 2020 på platser som passade för intervjupersonen och där det var möjligt att ha ett enskilt möte med ljudupptagning. Ett exempel på lokal som användes var ett grupprum på Stockholms universitet. En av intervjuerna skedde över videosamtal men ramarna för intervjuerna var desamma oavsett de yttre omständigheterna. I inbjudan stod att intervjun tar ca 60-90 minuter, i praktiken var den längsta intervjun 90 minuter och den kortaste ca 70 minuter. En intervju gjordes på engelska, då intervjupersonen var mest bekväm med att tala engelska, de citaten har sedan översatts till svenska.
Intervjuerna transkriberades ortografiskt vilket betyder att alla verbala yttranden nedtecknades ordagrant som tal, skratt och suckar men utan tecken för pauser, inandningar eller tempoändringar eftersom endast det språkliga innehållet låg till grund för analysen. Eftersom talat och skrivet språk skiljer sig åt behövde transkriberingsprocessen med nödvändighet innebära en viss redigering av texten exempelvis att punktueringar skrevs ut på passande ställen (Braun & Clarke, 2013). Användandet av “...” innebär en tvekan eller tystnad. Då några ord tagits bort för att öka läsbarheten markeras detta med [...]. Betoningar av specifika ord har markerats med kursivering.
Etik och dataskydd
Intervjuerna inleddes med att deltagarna informerades om studiens syfte och ramar samt att den byggde på frivillighet, i enlighet med vetenskapsrådets rekommendationer (2017). De informerades om att de kunde hoppa över de frågor de inte ville svara på och att de kunde avbryta intervjun när som helst utan att uppge anledning. Ett informerat samtycke undertecknades innan intervjun inleddes och deltagarna gavs möjlighet att ställa frågor. Information om studien gavs både i förväg och på plats vid intervjutillfället. Deltagarna fick också information om att intervjun spelades in, transkriberades och att ljudinspelningarna därefter raderas. Transkriberingarna har sedan förvarats på lösenordsskyddad hårddisk. Redan vid transkriberingen avidentifierades materialet på markörer som skulle kunna härledas till intervjupersonen som exempelvis organisationer, orter och namn. Varje intervjuperson tilldelades ett fingerat namn och inga personuppgifter har funnits nedtecknade i arbetet med studien. För att intervjupersonerna skulle känna sig trygga med anonymiteten har de fått läsa och godkänna samtliga citat av dem som publicerats i studien. Detta föranledde endast små språkliga korrigeringar i några fall.
Analys
Det insamlade materialet bearbetades och organiserades genom tematisk analys (Braun & Clarke, 2006). Tematisk analys bygger på att identifiera och tolka mönster inom ett material. Analysen utfördes med en induktiv (datadriven) ansats, vilket innebär att teman identifierades utifrån själva datan och inte förutbestämda teoretiska antaganden. En induktiv analys ansågs lämplig eftersom forskningen om ordet hen är begränsad och det inte fanns några självklara teorier att utgå från (Braun & Clarke, 2013).
Det första steget i tematisk analys enligt Braun och Clarke (2006) innebar att bekanta sig med materialet. I praktiken påbörjades detta steg redan i samband med att intervjuerna utfördes och efter varje intervju antecknades tankar och funderingar som uppkommit i samband med intervjun. När intervjuerna transkriberades fortsatte processen att bekanta sig med materialet. Transkriberingarna lästes igenom upprepade gånger, och idéer och mönster antecknades i marginalerna. Ett särskilt dokument upprättades för de tankar och idéer som uppstod under processen. I det andra steget kodades intervjuerna, relevanta delar av varje intervju markerades och gavs en kod utifrån sitt innehåll. Koderna bestod av en kort beskrivning av innehållet. Även under det här steget antecknades de tankar och ideer som kom upp. Intervjuerna kodades i den ordningen de genomfördes. Ansvarig handledare läste en av intervjuerna i sin helhet, och kodade den för att jämföra vilka teman som framkommit. Denna jämförelse låg inte till grund för någon formell beräkning av interbedömarreliabilitet utan blev ett stöd i arbetet med analysen.
I det tredje steget analyserades och kategoriserades koderna i preliminära teman. Dessa preliminära teman skapades baserat på innehåll och inte antal förekomster. Exempel på teman i det här steget varfamilj, felkönande och då och nu. Det fanns i det här skedet ett antal koder som i det här steget kategoriserades som övrigt. Analysen hade i det här resulterat i åtta teman inklusive övrigt. Provisoriska mindmaps skapades för att beskriva de teman som var aktuella och hur de hängde samman. I det fjärde steget undersöktes hur de teman som skapats passade med dataextrakt och koder, för att undersöka om det fanns tillräckliga belägg för varje tema. I det här stadiet minskades antalet teman till tre och undersöktes i relation till de
koder och utdrag som markerats. Steg fem handlade om att abstrahera, namnge och definiera teman. De slutgiltiga teman som skapats var:Att bli till genom språket, Att felkönas, samt Att (inte) komma ut. Sammanlagt blev det tre huvudteman och sju underteman i det slutliga resultatet. I det sista steget valdes illustrativa citat till de teman som tagits fram. Tematisk analys är en process av skrivande vilket innebär skrivandet i sig är det främsta verktygen i alla stadier av analysen (Braun & Clarke, 2006).
Tabell 1. Exempel på kodning
Citat Kod Huvudtema Undertema
”Det var en del av processen egentligen omvärdera hela min identitet. Det var en enorm lättnad. Att kunna använda språk och ha koncept som jag kände beskrev mig själv, som jag känner att jag kan passa in på.” ▶ Ordet hen hjälpte till att om- värdera identiteten
▶ Att bli till genom språket ▶ Ordet hen
“Det ska ändå inte ta över fyra år att komma på en nivå där de använder det kanske en gång var sjunde gång eller nånting sånt där utan rättning. Det är liksom... Jag tycker att det borde gå snabbare om du liksom, faktiskt är intresserad, sätter dig in, försöker förstå dig på.” ▶ Felkönar efter lång tid tolkas som brist på motivation ▶ Att osynliggöras i språket
▶ Ovilja hos omgivningen
Förförståelse
Braun & Clarke (2013) menar att ingen forskare är fri från teoretisk kunskap eller epistemologiska ramverk. I den aktuella studien handlar min förförståelse om teoretisk kunskap från psykologprogrammet samt inläsning på forskning om ickebinära. Jag var även innan studien bekant med begrepp som berör ickebinära könsidentiteter. Som hbtq-person kan jag anses intervjua delvis från ett insiderperspektiv, samtidigt som det blir en tydlig outsiderposition att jag inte delar intervjupersonernas levda erfarenhet som ickebinära. Braun & Clarke (2013) uttrycker att rollen som insider och outsider är viktigt att reflektera över i relation till kvalitativ forskning.
Resultat
Analysen resulterade i tre huvudteman. Det första temat, att bli till genom språket, handlade om språkets skapande potential och vinsterna med ordet hen. Det andra temat, att felkönas, behandlar de problem som uppstår då hen inte används korrekt och vilka konsekvenser det får. Det sista huvudtemat att (inte) komma ut, handlade om de svårigheter och hinder som finns när det kommer till att berätta om sitt pronomen och att vara öppen med sin könsidentitet, men behandlar också förutsättningar för att kunna komma ut.
Att bli till genom språket Att hitta hen.
Deltagarna beskrev att det varit betydelsefullt för dem att upptäcka ordet hen för att kunna beskriva sin könsidentitet. De uttryckte att det var något som fått dem att känna sig sedda, bekräftade och speglade. När ordet hen blivit mer känt i samhället så har det inneburit en möjlighet för intervjudeltagarna att känna sig mer begripliga. Deltagarna beskrev att en viktig del av dem bekräftas när det finns språk som stämmer överens med deras självbild och könsidentitet. Att få vara sig själv och att känna sig mänsklig beskrevs som viktiga funktioner av ordet.
Jag kan inte vara mig själv utan ‘hen’.[...] Jag har inte kunnat spegla mig själv, jag har inte kunnat mentalisera riktigt mina egna känslor när man lever som någonting som man inte är [...] Det har gått från att ingen känner mig, till att folk känner mig så det har haft en jättestor betydelse [...] När de använder rätt pronomen så pratar de till mig, eller om mig och inte en jättefelaktig bild av mig. (Cleo)
Det är det här jag inte kunnat förklara under hela min uppväxt. Jag passar inte in i det här och nu har jag äntligen hittat någonting som jag bara kan få själv... Få bara vara jag och det var så jävla fint. (Unni) När folk använder rätt pronomen, [...] jag känner mig sedd. [...] Det känns mer som att jag blir sedd och bekräftad. Och det är betydelsefullt, men det är också... det är så det borde vara. [... ] Jag får inte en sån stark eufori - utan jag blir sedd, att jag liksom hamnar på normalläget. (Mio)
För mig... Det var en del av processen egentligen att omvärdera hela min identitet. Det var en enorm lättnad. Att kunna använda språk och ha koncept som jag kände beskrev mig själv, som jag känner att jag kan passa in på. (Mika)
Jag känner mig inkluderad. jag känner mig som en människa och det har varit otroligt viktigt för jag har så stor del av mitt liv, nästan hela mitt liv, inte känt mig som en människa. [...] Och när man börjar använda hen för människor, då känner jag mig som en människa, för jag inkluderas där. Att vara en människa är inte reserverat för bara män och kvinnor. (Cleo)
Unnis beskrivning av att hitta hen var nästan lyrisk och liknande känslor återkom i de flesta intervjuerna. När människor i deras omgivning använder rätt pronomen beskrev deltagarna att det är kopplat till positiva känslor som exempelvis en lättnad och en befrielse. De beskrev att för att de ska känna sig trygga och må bra i sin identitet så behöver identiteten uppfattas som giltig även i omgivningens ögon. På så vis kan andra människor se dem som de ser sig själva. Deltagarna beskrev att ordet hen har blivit mer känt och uppmärksammat i samhället samtidigt som medvetenheten om ickebinära könsidentiteter har höjts. Cleo uttryckte det exempelvis så här: “Ordet hen har ju liksom på många sätt varit transkampen och varit första, viktigaste steget i ickebinäras kamp för att få existera.” Intervjudeltagarna berättade att normaliseringen av ordet hen i språket gjort det lättare att komma ut som ickebinär och lättare att upptäcka sin könsidentitet.
Jag använde inte hen när jag gick i gymnasiet i alla fall, även om jag hade en könsöverskridande identitet, utan jag tror att jag snarare gick in... Jag förklarade nog snarare för folk [...] min könsidentitet. Men jag hade inte ett pronomen eller så. (Mio)
Det finns ett annat prat om det nu, och andra ord som hen och ickebinär och allt det, agender och genderfluid och allt det. Det öppnar ju upp för någonting också att få ord och begrepp och kunna prata om sig själv eller typ så identifiera sig med någonting snarare än att bara: Det här är jag inte. (Sasha) Jag har en vän som jobbar som lärare [...] Hon jobbar som lärare på gymnasiet och hon säger att “nu är det ju en ickebinär transperson i varje klass jag har.” Och det tror jag: att kunna ha den identiteten, att kunna ta den vägen med sina identiteter är jättemycket tack vare att det har normaliserats i språket och finns. Och det finns andra. (Frey)
Hen i samhället.
Att ordet hen blir mer känt i samhället innefattar både en ickebinär innebörd av ordet och en generisk/allmän betydelse. Hur intervjudeltagarna såg på användandet av generiskt hen skiljde sig åt. De var överens om att det är positivt i vissa avseenden, då de ansåg att ordet hen i den generiska betydelsen kan bidra till att motverka könsstereotyper och fördomar. Flera intervjudeltagare lyfte också fram att det fyller en viktig funktion i språket, för att kunna tala om människor utan att definiera könstillhörighet.
Det är ett pronomen som man behöver. Man behöver ett pronomen i svenska språket för att tala om människor och hen är ett personligt pronomen för mig. [...] För mig är det: han är ett personligt pronomen som beskriver en man. Hon är ett personlig pronomen som beskriver en kvinna. Hen är ett personligt pronomen som beskriver en människa. (Cleo)
Det är väl som att det finns namn som är könsneutrala eller som används, typ Kim. Det blir inte mindre ett pojknamn på en pojke för att en flicka kan heta det. Men att folk liksom, har svårt att förstå det. Skilja på hen till folk som är ickebinära och hen som ett pronomen som man kan använda överlag när det är bekvämt. (Sasha)
Det finns också aspekter av det generiska hen som några deltagare ställde sig skeptiska till. De uttryckte oro över att det kan riskera att bli den huvudsakliga betydelsen av ordet samt att det inte utmanar det binära könssystemet. Vissa deltagare ansåg att om hen enbart ses som det generiska hen så blir det ekvivalent med hon/han, och att andra könsidentiteter riskerar då att osynliggöras.
Jag känner att då blir det bara en sak. Då blir det inte ett pronomen, det blir inte en person, det blir inte liksom en könstillhörighet eller så. Då blir det bara såhär: det vi säger för att vi inte ska säga han och hon [...] Det blir inte en könsidentitet [...] Så vi inte säger han och hon - så det blir ändå han och hon, fast det blir både och. (Unni)
Jag hade ju egentligen önskat att det hade varit två olika pronomen. Ett som var när man inte kände till någons kön eller när det var irrelevant och ett för ett ickebinärt pronomen eller tredje kön eller vad man vill kalla det för [...] Jag använder inte hen som ett queerstatement, utan för mig är det ett pronomen som bäst beskriver min könsidentitet och jag har en könsidentitet och den är ändå ganska viktig för mig [...] Sen har jag inget emot... Alltså jag använder själv hen som ett generiskt ord. Men det blir lite konstigt. (Charlie)
Deltagarna var alla överens om att användningen av ordet hen i den generiska betydelsen har bidragit till att fler känner till ordet. Deltagarna beskrev att människor i större utsträckning känner till ordet hen bland annat tack vare den stora debatt om ordet som förekommit i media. Debatten beskrevs som delvis aggressiv och att tonläget varit hårt, men deltagarna beskrev det också som en del i utvecklingen av samhällets medvetandehöjning och att ickebinära i och med detta har blivit mer synliga.
Det finns liksom nån ironi över att jag... Att bli osynliggjord gör också att du inte blir lika angripen, det är jobbigt för det känns som att du lever i skuggor och dimmor och liknande. Men nu känns det verkligen som att det finns aktiva hatkampanjer eller aktivt motstånd mot det som till och med sänds på riksmedier. (Mio)
Jag tänker att om jag idag till nån företagsrepresentant berättar att mitt pronomen är hen, då kommer de åtminstone att veta vad hen är och då kommer de att kunna koppla: hen, det är ju nåt sånt här könsneutralt liksom. Det finns en association och den är på nåt vis lika även för det generiska uttrycket [...] Så det finns liksom en andemening i det som kopplar och där har ju hen-debatten gjort mycket av jobbet tänker jag. (Charlie)
Jag tror dels att folk förändrades rätt mycket i och med debatten så att säga. Alltså de började inse att de kan inte hålla på att felköna folk. Men sen så bytte jag också väldig mycket ut min vänskapsskara [...] Det var både och men det har successivt blivit definitivt bättre. (Cleo)
Kön och normbrott.
Intervjudeltagarna uttryckte en syn på kön som skiljer sig från ett mer normativt användande av begreppet kön. De ansåg att identitet och kropp är åtskilda och att könsidentitet kan fluktuera och är något som befinner sig på ett spektrum. Deltagarna uttryckte att människor i allmänhet ser kön som något biologiskt förutbestämt, vilket deltagarna själva inte höll med om. Exempelvis “Jag är i ett stadie i mitt liv där jag känner att jag vill bara att folk ska acceptera min könsidentitet oavsett hur jag presenterar den... Min identitet är frikopplad från min kropp.” (Mio). Deltagarnas radikala syn på kön beskrevs kunna leda till krockar eller konflikter i mötet med människor med ett mer könsnormativt synsätt. Omgivningen beskrevs ofta ha svårt att förstå deltagarnas synsätt.
Kollegor, som kommer fram och så bara: “Kan jag säga att du är liksom en hen i en manskropp typ?" Fast det blir ju jätteproblematiskt. Det är ju inte en manskropp, jag har ju en... kropp [...] Du kan ju inte säga att jag har en manskropp, då säger du ju indirekt att jag är en man fast jag inte är det. Jag har en kropp och jag är ickebinär. - Unni
Det fanns en stark koppling mellan användandet av hen och könsidentitet hos intervjudeltagarna, även om det framhölls i intervjuerna att ordet hen inte syftar till en specifik könsidentitet. Gemensamt för alla deltagare var att de inte tillhörde en av de binära könskategorierna kvinna eller man. Det förekom att deltagarna identifierade sig som både och, något annat eller att de inte alls ville, eller kunde sätta en etikett på sin könsidentitet. Intervjudeltagarna beskrev exempel på att de redan i barndomen hade upplevelser av en ickebinär könsidentitet. Det innebär att de tidigt upplevde att tilldelat kön inte stämde överens med deras självbild, att de identifierade sig med ett annat kön än det tilldelade eller att de hade tidiga upplevelser av att kön var något flytande. Exempelvis: “Jag hade speciella kläder som jag kunde ta på mig och så var det så: nu är jag pojke liksom och jag fattade heller inte att någon annan, att andra läste mig som något annat.” (Sasha)
Intervjudeltagarna beskrev att de tidigare inte hade haft några alternativ till de binära könsidentiteterna. Om de som unga fått höra att de ska vara exempelvis flicka och inte kände sig som en flicka, så har det enda alternativet varit att fundera på om de känner sig som en pojke. Deltagarna berättade att när de inte heller känt sig som exempelvis pojke så har det inte funnits något annat alternativ att tillgå. För de flesta intervjudeltagarna har ordet hen varit en viktig del i att öppna upp för att det kan finnas andra könsidentiteter än kvinna och man. Även om vissa deltagare berättade att de haft en ickebinär identitet längre än de känt till
ordet hen.
Deltagarna beskrev att ordet hen har gjort att de fått en större möjlighet att bli förstådda och respekterade i sin ickebinära identitet än tidigare. De uttryckte att samhällsutvecklingen gjort att människor i större utsträckning förväntas respektera andra människors pronomen. Generellt ansåg deltagarna att samhället har gjort framsteg ifråga om ordet hen men intervjudeltagarna önskade samtidigt att utvecklingen skulle gå fortare. Framstegen som gjorts kopplade de bland annat till arbetet som aktivistgrupper och organisationer gjort för ickebinäras rättigheter och de upplevde att samhället i stort har behövt anpassa sig till den utvecklingen.
Jag har kämpat för det här i 25 år och kampen fortsätter. Men det är ändå väldigt bekräftande så här 25 år senare att den ickebinära rörelsen har bildats. Att fler och fler personer i intersexcommunityt och aktivistcommunityt gör anspråk på en ickebinär identitet och att människor tillslut kan se mig som jag ser mig själv. Och det viktigaste, enligt mig: Det är en slags… inte bara bekräftande och erkännande utan begriplighet, förstår du? Jag har blivit förståelig. Och till viss del har språket, och ordet hen gjort det möjligt. (Alex)
Ordet ickebinär var hos några intervjudeltagare det begrepp som de föredrog för att beskriva sin könsidentitet och det sågs av andra deltagare i första hand som ett paraplybegrepp för flera olika identiteter. Många deltagare problematiserade begreppet ickebinär men berättade att de trots allt använde det pragmatiskt. De uttryckte att det var det ord som människor i allmänhet kände till eftersom det är det ord som var vanligast och mest använt i den allmänna debatten och därför är tydligt kopplat till ordet hen.
Det är så: ‘du är en hen!’ Då är det så: ‘nä men jag är ickebinär, mitt pronomen är hen. Samma som att du inte är en han, utan du är en kille’ och då behöver jag liksom dra det, själva ickebinärordet [...] för att inte vara ‘en hen’ så behöver jag liksom förklara att jag är ickebinär. (Unni)
Deltagarna problematiserade begreppet ickebinär delvis för att ordet lät stelt. Flera deltagare uttryckte att “icke” och “binär” inte är vardagliga ord. De uttryckte också att ickebinär är ett ord som de inte tyckte lät bra men framförallt problematiserade deltagarna att behöva identifiera sig som en negation istället för vad de faktiskt var. Cleo beskrev hur hen såg på begreppet ickebinär:
Det känns så otroligt omänskligt och opersonligt, det är som att beskriva mig själv som en eukaryot organism. Man bara: ja det stämmer, men jag vet inte om det är något som jag identifierar mig [med] på det sättet. Det låter väldigt hårt, det låter väldigt akademiskt på något sätt. Liksom, bara man hittade synonymer till ickebinär som lät mer som språk så hade det känts bättre ärligt talat. - Cleo
Deltagarna beskrev det som viktigt att kunna skilja på könsuttryck, könsidentitet och pronomen även om de ofta hänger ihop. I vilken mån könsuttryck och könsidentitet hängde samman för deltagarna personligen skiljde sig åt. För vissa var medicinsk behandling av kroppen en del i att må bra i sin könsidentitet, medan andra såg kroppen som frånkopplad sin identitet. De var överens om att det inte bara finns ett sätt att vara ickebinär. Att skilja på könsuttryck och könsidentitet beskrev de som att människor inte ska behöva ha vissa attribut eller uttryck för att tillhöra en viss könsidentitet. Intervjudeltagarna beskrev samtidigt hur även de påverkats av normer som rör könsuttryck och hur vissa könskodade attribut riskerade att få dem att mer sällan tolkas som ickebinära. Androgynitet togs upp som något som ofta förväntas av en ickebinär person och deltagarna berättade hur vissa uttryck gör att ickebinära blir sedda som mer eller mindre trovärdiga.
Men [jag] är väldigt hårig och det är en stor grej [...] Jag minns en gång någon sa till mig att en androgyn person, androgynitet, är en liten mager hårlös pojke [...] En vit, liten pojke det är androgynitet, det är vår bild av androgynitet och om du [...] har mörkt hår, har hår på kroppen... Det liksom, du är automatiskt diskvalificerad från att betraktas som androgyn och då har folk oftast svårt att se dig som ickebinär också. (Cleo)
Jag kan uppleva att det finns en norm om att folk som är ickebinära måste vara androgyna. Jag vet ju själv flera stycken personer som identifierar sig som ickebinära eller genderqueers men som kanske har kraftig skäggväxt eller är väldigt maskulina i utseende och beteende och de blir liksom inte sedda som det. (Mio)
Trans och transperson är också begrepp som problematiserades i intervjuerna. Deltagarna beskrev att identifiera sig som trans kan leda till att människor får felaktiga förväntningar om att en person måste genomgå medicinsk behandling och om att transpersoner ska ha en binär könsidentitet. Vissa av intervjudeltagarna hade genomgått någon form av medicinsk behandling, eller planerade att göra det, men de flesta hade inte det. Intervjudeltagarna beskrev att även om trans är en paraplyterm så tenderar ickebinära att osynliggöras i begreppet. I teorin ansåg intervjudeltagarna att ickebinära bör vara en del av transbegreppet även om de allra flesta deltagare i praktiken hade svårt att identifiera sig med det, om det inte skedde med en tydlig förklaring.
Jag identifierar mig som transperson för att jag också identifierar mig som ickebinär och jag tycker att ickebinär hör hemma under det paraplyet [...] Det finns föreställningar om hur transpersoner ska må, det finns föreställningar om [vad] de ska ha för relation till sin kropp, till sitt kön - både biologiskt och socialt och hur de uttrycker det och sådär och jag kan bli lite stressad av det. (Mio)
Deltagarna uttryckte att det språk som fanns till förfogande på vissa sätt blev begränsande. De berättade att de brukade vara pragmatiska och uttrycka sig med ord som egentligen inte kändes helt rätt, för att göra sig förstådda. Samtidigt beskrev de att det fanns fler begrepp kring kön som de föredrog och var bekväma med, även om dessa endast användes i vissa kretsar. Alex tillfrågades vilka ord hen föredrog framför ickebinär
Genderqueer eller genderfluid… gender creative. Men jag tror… Jag vet inte, det kanske är för att det innehåller ordet ‘gender’ och att det ordet inte översätts så bra i alla språk. Det är nästan som att man måste ha en förståelse för genusteori för att förstå vad genderqueer eller genderfluid eller gendercreative skulle kunna betyda. Jag tror det är samma sak med ickebinär för jag tror du behöver en viss förmåga att tillgodogöra dig genusteori för att förstå det [...] Det finns många andra ord men [ickebinär] är här nu. Jag menar det finns kändisar som kallar sig ickebinära. (Alex)
Alex uttryckte att kunskapen inte alltid finns hos omgivningen att ta till sig vissa ord och begrepp kring könsidentitet, något som återkom i intervjuerna. Exempel på begrepp som deltagarna identifierade sig med var genderqueer, intersex, intergender, genderfluid och könsöverskridare. Deltagarna gav även exempel på hur de hittat på egna könsneutrala ord som alternativ till exempelvis mamma, bror, dotter, moster och liknande. Deltagarna skapade tillsammans med sina närstående nya alternativ till könade ord som beskriver släktskapoch
det beskrevs som positivt och bekräftande att ha ett gemensamt språk som tog hänsyn till och synliggjorde deras könsidentitet.
Trygga rum.
Något som beskrevs stärkande för intervjudeltagarnas identitet var att vistas i så kallade trygga rum. Det innebar i regel queera sammanslutningar inom föreningar, idrotter eller kompisgäng. I trygga rum beskrev deltagarna att en viss könstillhörighet eller pronomen inte förutsattes och att allas könsidentitet respekterades. De beskrev också att det kunde handla
om andra sammanhang som var tydligt queervänliga, så som nära vänner eller partners. I de fall det rörde sig om organiserade mötesplatser innebar det oftapronomenrundor, där alla i tur och ordning berättade sitt namn och det pronomen de föredrog. Det beskrevs också som vanligt förekommande med namnlappar där alla förväntades skriva sitt namn och pronomen. Den strukturen var något som intervjudeltagarna uppskattade eftersom det signalerar att det är viktigt att visa hänsyn för allas könsidentitet och pronomen. Att ha sammanhang där deras pronomen respekteras och människor inte förutsätter någon könsidentitet beskrev deltagarna som något viktigt för att kunna slappna av och för att känna samhörighet. Exempelvis: “Var känner du dig trygg? [...] Där du identifierar dig med andra [...] Ja, jag tror nog att aktivt att jag söker mig till miljöer där folk där folk är mer medvetna om olika pronomen på ett eller annat sätt.” (Mio).
Andra ickebinära beskrevs ge en känsla av samhörighet då de blev viktiga förebilder och personer att spegla sig i. Att vistas i queera sammanhang ansåg deltagarna ge utrymme att få vara självklar och att bara vara sig själv, utan att oroa sig för felkönande eller att förväntas föreläsa och förklara sin existens. Det beskrevs som en tydlig lättnad:
Det är ingen [här] som kommer att tro om folk att ‘du är en man eller kvinna som är hetero’. [...] Alltså de sammanhangen också är så viktiga och betyder något, när det är så: det är inte viktigt längre [...] Där kan man bara vara på ett annat sätt. (Sasha)
Men jag minns när jag kom till det andra laget där det fanns en helt uppenbar transperson som var ickebinär som var med på träningen. Hur jag och den kunde stå bredvid varandra och bara med låg röst säga något till varandra och jag minns den här känslan av att här är jag hemma. [...] Här är jag trygg liksom [...] här kommer folk inte att säga fel. (Frey)
Jag var på... det finns en fantastisk konferens [...] endagskonferens för hbtq-forskare [...] De hade också namnlappar med pronomen. Jag blev faktiskt inte felkönad, tror jag, under hela konferensen och det var ett sånt lugn att slippa […] den här oron alltså... Antingen oron för att bli felkönad, eller att vara ledsen för att man behöver dölja den man är om man inte orkar liksom vara öppen. Men att bara slippa [bli felkönad], det var ju fantastiskt! (Charlie)
Att hitta ordet hen har sammanfattningsvis varit betydelsefullt beskrev deltagarna. Att få tillgång till ordet har gett avtryck både hos intervjudeltagarna och omvigningen. Ordet hen i sig beskrevs som något som gjorde att deltagarna kunde känna sig trygga, sedda och giltiga. Att hitta samförstånd och gemenskap med andra ickebinära ger utrymme att skapa trygga rum för att freda sin existens och könsidentitet. Att ha tillgång till sammanhang där hen som begrepp får vara självklart beskrevs skapa ett välbehövt andrum.
Felköning
I relation till hur bekräftande och stärkande hen kan vara för den egna identiteten så beskrevs motstånd till ordet hen som nedbrytande. Deltagarna uttryckte att hen som ord märktes på ett sätt ännu mer då det inte används och omgivningen felkönade deltagarna. Att felköna innebär att språkligt tillskriva någon fel pronomen, och att bli felkönad beskrevs som en återkommande upplevelse i intervjudeltagarnas liv. Det var något som upplevdes osynliggörande och avfärdande av deltagarnas autentiska jag. Felköning beskrevs förekomma ofta i deltagarnas vardag och bidra till upplevelser av stress och obehag.
Konsekvenser av felkönande.
Felköning beskrevs ofta som stressande och i några fall använde deltagarna även begreppet minoritetsstress för den vardagliga stressen. Även i de fall som begreppet inte användes så
beskrevs en liknande känslomässig stress som grundade sig i att bli felkönad eller oroa sig för att någon ska felköna. Deltagarna beskrev upplevelsen av felköning bland annat som att de blev frustrerade, ledsna eller uppgivna. De uttryckte också att upplevelsen av felköning innebar ett starkt obehag, bland annat i termer av smärta, de uttryckte bildligen att det gör ont att felkönas.
Jag går ju inte in med den inställningen att jag tänker att: du vill mig illa, för att du säger fel pronomen. Nej, det gör jag inte, men det gör fortfarande ont. Förstår du? Oavsett om du inte vill, så gör det ont i mig och det händer saker i mig när du gör så. (Unni)
Att använda någonting annat om mig, framförallt använda han, känns hemskt. Känns fel bara att säga det. Det är ju en […] mikroaggression men det är ju mer än en mikroaggression. Det gör ju ont, det gör väldigt ont. Det är obehagligt. (Cleo)
Om jag då säger: Då tänker jag säga fel pronomen om dig så säger de ju oftast: gör du det! För att som cisperson så bryr man sig inte, det är inte ett övergrepp på samma sätt. Det är inte samma nålstick, det är bara lite "haha, kul" ungefär. [...] Det blir inte samma språkliga våld som det blir mot en person som måste kämpa för att bli sedd som sig själv. (Frey)
Intervjudeltagarna beskrev att felkönande skapar otrygghet och innebar negativa konsekvenser för identiteten. De berättade att det upplevdes som osynliggörande och som att människor pratar om en felaktig bild av dem när de använder fel pronomen.
När folk använder fel pronomen, det bara förstärker den här känslan av att vara osynliggjord och jag ska inte säga att det är mitt ursprungsläge men det är... Jag blir liksom frustrerad och uppgiven och känner mig... Det känns [som] att folk är ointresserade och inte bryr sig. Och det känns liksom... Jag blir sårad men jag blir mer uppgiven, arg. (Mio)
Deltagarna delade alla erfarenheten av att familjemedlemmar och släkt hade svårt att säga rätt pronomen. De beskrev att vissa familjemedlemmar har varit uttalat negativa eller gjort motstånd mot hen som pronomen. Exempelvis: “Den jobbigaste reaktionen jag fick var faktiskt från min mamma. Hon var inte glad alls. Hon... äh... gillade inte hen helt enkelt, som koncept.” (Charlie). Intervjudeltagarna uttryckte att då anhöriga visat en ovilja att acceptera deras pronomen och ickebinära identitet så har det uppstått problem i relation och tillit. Det beskrevs exempelvis: “Det känns som att de väljer att osynliggöra delar av min personlighet och min identitet som de själva finner ointressanta eller orelevanta för dem.” (Mio)
Deltagarna beskrev att andra anhöriga uttryckt välvilja men ändå fortsatt säga fel pronomen. “Den vanliga reaktionen i familjen är väl kanske oförstående positivt. Alltså de flesta [...] försöker möta mig där jag är men kanske inte riktigt har den kunskapen. Vill jag säga motivationen…?” (Mika)
Okunskap och felkönande.
Intervjudeltagarna berättade hur de tänkte om anledningar till att andra människor felkönar. Återkommande i deltagarnas berättelser var upplevelsen av att många människor saknade
förståelse och kunskap. Deltagarna beskrev att när någon saknar kunskaper om ordet hen kan det yttra sig så att människor säger fel pronomen utan att märka det samt att de inte förstår att det är viktigt och varför. Det beskrevs också som mycket vanligt att människor utgått ifrån att alla har en binär könstillhörighet, vilket gör att de automatiskt gissar på hon eller han som pronomen. I intervjuerna beskrevs också en begreppsförvirring som kan leda till felkönande. Deltagarna uttryckte att det upplevdes som jobbigt när människor använder hen men samtidigt felkönar. “Någon började prata så: ‘Jag har en systerdotter, hon är en sån där hen.’
ja... nä! Och det är ju lite så: ni har ju uppenbarligen inte förstått. ‘ Hon är en sån där hen?’” (Sasha)
Vi skulle intervjua [...] vår kurskamrat och så satt vi två och två. [Då] sa jag såhär: Okej, jag heter Unni, tjugosju år, är ickebinär eller mitt pronomen är hen. Men ändå blev felkönad och [...] den personen sa: Jag tror inte att han vill att jag säger han om honom. (Unni)
Kunskapsbristen hos många människor beskrevs leda till att samtliga intervjudeltagare lade mycket kraft och energi på att utbilda och informera om ickebinära identiteter och ordet hen. Deltagarna beskrev att det har blivit en viktig del av vilka de är. Samtal och kunskapshöjning om hen och ickebinära identiteter var närvarande deras i arbete, fritid och studier i många fall. Flera intervjudeltagare hade medverkat i media eller i befunnit sig offentligheten på andra sätt för att uppmärksamma frågor kring hen och ickebinära könsidentiteter. Att informera var något som många av intervjudeltagarna brann för men det beskrevs också som något som krävts av dem för att kunna leva i det här samhället och bli begripliga. Unni berättade om sin motivation att delta i den här intervjun:
Det är väl också […] varför jag pratar väldigt mycket om det, till exempel i det här, är för att hjälpa andra som inte klarar av och inte känner att de vill eller kan eller har möjlighet att prata om det här. [...] Jag gör det för att jag känner att jag vill hjälpa till så att det blir bättre för fler. (Unni)
De flesta deltagarna beskrev liknande tankar om att vilja påverka samhället och skapa en bättre värld för ickebinära. Alex berättade om sin syn på att sprida kunskap om ickebinära identiteter:
Det är mitt jobb. Eller ska vi vara evangeliska: Det är mitt kall i livet. Det är mitt öde och det är det som jag har valt att göra. Så jag kan förstå att andra människor har mindre tålamod. Det kan jag också förstå och jag försöker lära mig från det. Så: hm, har jag för mycket tålamod? (Alex)
Intervjudeltagarna beskrev att de är pedagogiska och tålmodiga, uppmuntrar framsteg i att säga rätt pronomen och att de korrigerade pronomen på ett vänligt sätt. Deltagarna beskrev att i deras upplysande inställning ingår att vara extra snäll och tålmodig. Det kunde också innebära att föregå frågor som kan uppstå och att vara överdrivet öppen med saker som allmänt anses privata, som exempelvis frågor om deras kroppar. Deltagarna berättade att när de kom ut som ickebinära innebar det ofta att de var den första ickebinära och/eller första transpersonen som vederbörande hade träffat och att de blev en form av representant.
Att jag överhuvudtaget finns i språket gör ju att vi liksom, jag tror det finns en bild av "ah, alla de här läskiga transpersonerna, vilka är de egentligen?"[...] Men att man på något sätt förkroppsligar det för folk [...] Att jag förr i tiden behövde bli, behövde att jag kom in i någons liv och därigenom öppnade upp för att det finns något som inte är binära transpersoner. Men att jag nu snarare blir, att det redan finns en bild av ickebinära transpersoner men att man aldrig har träffat någon, att jag blir den första riktiga transperson man ser, så har man hört om det. Och att jag därigenom avmystifierar det här lite läskiga och obegripliga. (Frey)
Deltagarna beskrev att det har skett framsteg i avseende hur mycket andra behöver utbildas. I dagsläget upplevde de att folk åtminstone hade hört ordet hen, vilket är ett framsteg jämfört med tidigare. De uttryckte att ordet hen existerade som begrepp hos allmänheten. Innan ordet hen blev etablerat blev komma ut-processen ett ännu större projekt, då mer utbildning behövdes.
Ovilja hos omgivningen.
En anledning till att felköna som deltagarna tyckte sig se är att någon vill markera mot hen. Deltagarna beskrev att människor som ser “politisk korrekthet” som något negativt ofta motsätter sig ordet hen.
Det var till och med en förläggare som skrev: "Jag skulle aldrig släppa igenom ordet hen." Vilket jag tyckte var jättefascinerande, liksom vad är det som är så.... Okej, så du skulle tvinga folk att skriva velociped också eller? [...] Vi har ju bättre koll på sociala frågor och samhällsfrågor, då får vi också ett mer specifikt språk kring dem. På samma sätt som om det vore en teknikutveckling. Jag undrar om de fört debatten: nu har det kommit 4G-nät, använder ni det eller skriver ni fortfarande GSM? [...] Det blir så himla laddat när det inte behöver vara det. (Frey)
Deltagarna beskrev att det här aktiva motståndet innefattade en sammanblandning av det generiska hen och det ickebinära hen som används om specifika personer. Det beskrevs att dessa människor ofta är personer som inte kan acceptera att det finns andra kön än kvinna och man.
Att felköna på grund av okunskap kopplade intervjudeltagarna till motivation, och beskrev att det krävs vilja för att (lära sig att) säga rätt. De uttryckte överlag förståelse för att när ordet hen är nytt och främmande så kan det krävas övning för att lära sig. Deltagarna beskrev dock en tydlig skillnad mellan de som upplevdes anstränga sig på riktigt, och de som inte upplevdes anstränga sig tillräckligt. Om det inte blivit någon förbättring under lång tid upplevde intervjudeltagarna det inte som ett uppriktigt försök. Deltagarna uttryckte en frustration över de situationerna då de inte såg någon förbättring. Exempelvis: “Jag kan liksom inte förstå vad det är som är så svårt. De kan ju mitt namn och de kan jättemånga namn på folk. Men det här är så väldigt svårt.” (Sasha)
Det ska ändå inte ta över fyra år att komma på en nivå där de använder det kanske en gång var sjunde gång [...] utan rättning. [...] Jag tycker att det borde gå snabbare om du faktiskt är intresserad, sätter dig in, försöker förstå dig på. (Mio)
Det är egentligen en ursäkt för att [...] ‘det är inte tillräckligt viktigt, jag måste nog inte göra det här.’ [...] Det är klart att det kan ta tid [...] Det handlar ju också om ens egen ansträngning. Det är klart att det aldrig kommer hända nånting om man inte försöker. (Charlie)
Det finns en ovana, att det tar lite... dels är det att det tar lite tankekraft, det går inte bara att köra på som vanligt. och sen finns det ett element att det finns nån sorts... Det finns inte, den motivationen, den viljan att göra det steget. Det är inte så jobbigt ändå - det tar lite tid att tänka efter, det blir fel ibland, men det är inte så jobbigt. Så att ja, jag tolkar det som att det finns en avsaknad av motivation. (Mika)
Ytterligare en orsak till felkönande som deltagarna beskrev är att det för vissa kan anses pinsamt eller obekvämt att tala på ett sätt som skiljer sig från det språk personen vanligtvis använder och att det kunde utgöra ett motstånd mot att säga hen. “Jag tror en del gör det för att de tycker det är 'pinigt' att ändra sitt språk liksom. De vet mycket väl men de tycker att det är obekvämt så då gör de inte.” (Frey)
Jag brukar alltid säga det till folk som råkar säga fel att: ja, men när du säger fel - säg också rätt. Alltså säg hen, öva din tunga på att uttala det här ordet. Eftersom det är så vanligt att folk inte gör det utan att de bara “oj, förlåt” men de säger aldrig rätt. Det är nånting med det här ordet som är så jädra tungt på en del tungor, eller på många tungor. (Charlie)
En viktig skiljelinje som deltagarna beskrev är hur människor reagerar då de blir korrigerade eller kommer på sig själv med att säga fel pronomen. De uttryckte att när människor försvarar sig, argumenterar emot, eller blir irriterade signalerar det att de egentligen inte tycker det är
viktigt. Den reaktionen beskrevs som jobbig att hantera utöver själva felkönandet, då det signalerar att intervjudeltagarna inte har rätt till sin identitet. Ett exempel på en bra reaktion enligt deltagarna var att säga ungefär “tack, för att du påminde” och att sedan säga rätt pronomen fortsättningsvis. En annan reaktion som beskrevs som positiv i intervjuerna var att säga om meningen fast med rätt pronomen. Intervjudeltagarna beskrev hur de ville ta bort fokus från situationen att någon blir tillrättavisad vilket riskerade att bli en spricka i relationen. Istället ville de att personen skulle säga rätt pronomen och gå vidare med samtalet. Deltagarna beskrev att det ofta blev viktigt att betona att de inte tillrättavisar någon för att förolämpa dem. De beskrev att i annat fall riskerade fokus hamna på den tillrättavisade personens känslor av att vara förorättad, skamsen eller misslyckad.
Jag känner alltid att jag behöver säga att det handlar inte om att jag ska säga till dig, det handlar om att jag ska känna mig trygg och bekväm i rummet. [...] Det handlar inte om att jag ska säga till dig utan att jag ska känna att jag är bekväm här, känner mig trygg och kan vara här. (Unni)
Även ett intensivt ursäktande upplevdes av deltagarna som en besvärlig reaktion att hantera. Intervjupersonerna ansåg att när någon ändrar sig och säger rätt är det en starkare och viktigare markering än ursäkter.
Om du inte är van vid att använda hen så blir det väldigt lätt och ofta att du gör misstag och det förstår jag. Men det blir också ganska jobbigt att höra såhär: förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. [...] Många som jag känner som använder hen som pronomen, de känner sig redan lite besvärade och lite i vägen [...] när de rättar folk och det blir inte lättare av att hela tiden få höra... bli ursäktad till eller liknande. (Mio)
De har ju redan visat att, genom att komma på sig själva, att de försöker eller tänker på det och det i sig är ett jätteviktigt signalvärde. Det är nästan som ett förlåt i sig. Och just det också: att säga rätt, det är ju... det är ju inte bara ett förlåt utan det är nånting bättre. Ja, det här förlåtet, dels tar det lite tid och det blir lite awkward och jag måste övertyga dem om att de inte är hemska människor. (Charlie)
Intervjudeltagarna beskrev att ett vanligt förekommande sätt för omgivningen att undvika att
felköna är att helt undvika könade pronomen i språket. Deltagarna berättade att det kan användas på ett normkritiskt sätt för att framhålla att kön är oviktigt, men de ansåg att det blir osynliggörande om det görs selektivt. Deltagarna upplevde att om andra människor omtalas med pronomen men de själva omtalas med “du” eller med förnamn känns det inte bra.
[När folk använder namn istället för pronomen] är också jättejobbigt tycker jag [...] för då blir det som ett osynliggörande istället. [...] Det känns lite såhär distanserat: ‘När Unni skulle göra såhär, och när Unni skulle göra såhär och Unni gjorde såhär’. Det blir också för det första väldigt upprepande. [...] Men också känns det som att ‘du vill inte använda mitt pronomen, och varför?’ (Unni)
Deltagarna berättade att undvikande av pronomen bygger upp en oro om att personen när de väl ska använda ett könat språk kommer att använda fel pronomen. Det ansågs skapa frågetecken kring det faktum att personen klarade av att komma ihåg att inte ska säga ett visst pronomen, men sen ändå inte tog steget att säga hen. Deltagarna upplevde det även som jobbigt när andra förminskade vikten av ordet hen på olika sätt. De uppfattade det exempelvis som avvisande när andra människor sagt att kön inte är viktigt.
Alltså en reaktion som är ganska vanlig är ‘jag bryr mig inte, kalla dig själv vad du vill, använd vilket ord som du vill, det spelar ingen roll, jag bryr mig inte’. Jag tycker det är... alltså jag förstår var man kommer ifrån men jag tycker det är lite jobbigt att få den reaktionen. För jag är såhär: ‘okej, jag bryr mig ju! Det är ganska viktigt för mig’ så det blir på nåt sätt att jag känner att folk som liksom säger ‘pronomen - jag bryr mig inte’ Det är lite förminskande kanske kan jag känna. (Mika)
Intervjudeltarna berättade att de ofta fått ofta höra “det är svårt”, “jag glömmer” eller “jag försöker” som förklaring till felkönande. Exempelvis: “De kan bara ‘men jag glömmer bort’,
