• No results found

Slaget vid Suomussalmi, ett historiskt fall av svärmningskrigföring?

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Slaget vid Suomussalmi, ett historiskt fall av svärmningskrigföring?"

Copied!
36
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Självständigt arbete (15 hp)

Författare Program/Kurs

Kadett Oscar Rova OP SA 18–21

Handledare Antal ord: 11 993

Markus Göransson Beteckning Kurskod

1OP415

Slaget vid Suomussalmi, ett historiskt fall av svärmningskrigföring?

ABSTRACT:

During the winter war of 1939-1940 the Soviet Union entered Finland on multiple locations across the nation’s vast boarder. Finland did not expect this range of attack and had massed its strengths to the country’s southernmost areas, which called for innovative measures taken by the scattered units across northern Finland. At Suomussalmi a remarkable event thus came to occur, where the Finns annihilated two soviet divisions through what is frequently described as the non-linear method of motti-tactics.

Swarming is another non-linear form of warfare that is described to enable a smaller party to defeat a larger adversary through system-collapse. Scholars does however conclude that the practice of swarming is ahead of theoretical development, and that there are many cases of swarming that are yet to be discovered. The study observes clear similarities between the two types of warfare, and therefore aim to understand the Finnish successes along the Raate-road, which played a significant part in the battle for Suomussalmi, through Sean Edwards swarming theory on a brigade-level.

The study concludes that key swarming variables were prominent in the Finnish warfare, which in turn indicate the presence of swarming warfare along the Raate-road. The study does thereby contribute to the scholarly debate on how the Finns achieved their brigade-level victories during the winter war with a new perspective. The results do however not reject previous explanations, and further research is required to single out the most prominent method.

Nyckelord:

(2)

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 2 1.1 Bakgrund ... 2 1.2 Problemformulering ... 3 1.3 Forskningsöversikt ... 4 1.3.1 Sammanfattning av forskningsöversikt ... 7

1.4 Syfte och frågeställning ... 7

1.5 Avgränsningar ... 8

1.6 Definition av centrala begrepp ... 8

1.7 Disposition... 9

2 Svärmningskrigföring ... 9

2.1 Motivering av vald teori ... 11

2.2 Edwards svärmningsteori ... 11

2.3 Kritik mot teori ... 15

3 Metod ... 16

3.1 Forskningsdesign ... 16

3.2 Forskningsetiska överväganden ... 17

3.3 Empiri och källkritik ... 17

3.4 Operationalisering ... 18

4 Slaget vid Suomussalmi ... 20

4.1 Striderna längst Raatevägen ... 22 5 Analys ... 27 5.1 Striderna längst Raatevägen ... 27 5.2 Sammanfattning av analys ... 30 6 Avslutning ... 30 6.1 Slutsats... 30 6.1.1 Resultatdiskussion ... 31

6.1.2 Teori- och metoddiskussion ... 31

6.2 Relevans för yrkesutövningen ... 32

6.3 Förslag för vidare forskning ... 33

7 Referensförteckning ... 34

7.1 Litteratur ... 34

(3)

1. Inledning

1.1 Bakgrund

Det andra världskriget utspelade sig i en tid av stor förändring på den militära arenan. Under det första världskriget karaktäriserades krigföringen och i stort sett alla militära doktriner av en väldigt statisk natur, utöver ett fåtal försök att lämna det traditionella stångandet mellan linjer som ställningskriget gav upphov till. Under den efterföljande mellankrigstiden noterades dock att någon förändring skulle krävas för att just den egna staten skulle prestera bättre i framtida krig och fann sig därigenom i en sits att välja mellan de gamla metoderna för skyttegravskrig, eller utforska ett rörligare uppträdande. Hur arméerna valde att gå tillväga i detta dilemma visade sig kraftigt variera mellan olika nationer där bland annat opinion, teknologisk utveckling och försvarsbudget kom att spela stor roll.1

I Finland ansågs taktiskt nytänkande kanske särskilt behövligt med sitt arv från frihetskriget som karaktäriserades av en osystematisk taktik, där den militära organisationen i hög grad saknade både krigserfarenhet och utbildning.2 Dessa faktorer sammanvägt med en utbredd materielbrist medförde att

de militära enheterna var väldigt beroende av enkla tillvägagångssätt och säkert underhåll, vilket medförde att striderna framförallt genomfördes frontalt.Genom dessa, likväl som erfarenheter

tillvaratagna från striderna i Centraleuropa, var den generella uppfattningen att ställningskrig var något man till det yttersta ville undvika. Därigenom inriktades den finska taktiken mot ett aktivt offensivt uppträdande som uppvaktades med slagord som; ”Den som kan anfalla förmår även att försvara sig.”, vilket förstärkte den offensiva entusiasmen.3 Finländarna var dock observanta för sina egna

begränsningar och noterade att fienden troligen skulle vara materiellt och numerärt överlägsen den finska armén, varpå man skulle bli besegrad om striderna tog plats i öppen terräng. Taktiken formades därav för strid i skogen där effekterna av motståndarens eldöverlägsenhet kunde förminskas. Skogen ansågs även medge dold rörlighet varpå de finska styrkorna i regel övade på att genomföra stora omfattningar i terrängen.4 I syfte att optimera denna förmåga införskaffades även en mängd materiel i

form av skidor och förläggningar som skulle medge ökad uthållighet och rörelsefrihet över hela året, varpå mängden fordon och tyngre utrustning kom att nedprioriteras inom den finska organisationen.5

Dessa var alltså de rådande omständigheterna under mellankrigstiden, men hur den finska taktiken skulle utövas och utvecklas under skarpa strider kom först att uppdagas under vinterkriget.

1 House, Jonathan M., Toward Combined Arms Warfare: a Survey of 20th-Century Tactics, Doctrines, and

Organisation, Fort Leavenworth: US army command and general staff college, 1984, s.43-44.

2 Järvinen, Yrjö, A., and Bengt Gustaf Geijer, Finsk och rysk taktik under vinterkriget, -1. uppl. Stockholm:

Försvarshögskolan, 2005, s.15–16.

3 Ibid, s.17. 4 Ibid, s.17–18. 5 Ibid.

(4)

1.2 Problemformulering

Det finska vinterkriget inträffade mellan den 30 november 1939 och den 12 mars 1940 efter en oprovocerad attack från sovjetisk sida och beskrivs som en framgångssaga likt David mot Goliat, trots det slutliga finländska nederlaget.6 Den numerärt överlägsne sovjetiska armén anföll utan förvarning

på bred front över hela den finska gränsen, där de förväntade sig ett snabbt och smärtfritt avgörande.7

Historien utvisade dock att detta inte var fallet och att en av de mest fascinerande finländska

förtjänsterna utgjordes av framgångarna vid ett litet samhälle i Finlands midja, Suomussalmi, där den gravt underlägsne finska armén besegrade både den sovjetiska 163:e och 44:e divisionen.

Vilken taktik finländarna nyttjade sig av för att avvärja det sovjetiska hotet varierade dock kraftigt mellan de olika geografiska områden som stridigheterna bedrevs inom. På det Karelska näset i södra Finland bedrevs ett utnötande ställningskrig mellan tre finska försvarslinjer,8 samtidigt som striderna

norr om Ladogasjön upp till Barents hav var betydligt rörligare. En anledning till detta var avsaknaden av bebyggda områden och större vägnät, vilket fick till följd att stridigheterna inom respektive område kom att utgöra en alldeles egen krigsskådeplats som var oberoende av de övriga. Den finländske författaren Yrjö Aleksis Järvinen beskriver därigenom att taktisering blev den avgörande faktorn för striderna norr om Ladoga, snarare än vapen- och stridsteknik på det Karelska näset.9

Slaget vid Suomussalmi beskrivs som ett praktexempel av denna rörliga krigföring och effekterna av dess utfall blev enormt fördelaktiga ur finsk ståndpunkt både militärt och politiskt, då Sovjetunionen inte vågade sig på något förnyat anfall i mellersta Finland.10 Slaget utkämpades primärt längst med två

vägar som sträckte sig mellan Suomussalmi och den finska gränsen mot Sovjetunionen, där den sovjetiska 163.divisionen anföll från norr via Juntusranta, medan den 44:e divisionen anföll från sydost via Raate. De huvudsakliga stridigheterna i området bedrevs mellan den 10 december och den 7 januari med en tydlig skiljepunkt under nyårsaftonen, med den första sovjetiska divisionens

förintelse.11 Anmärkningsvärt var det styrkeförhållande som var rådande under slaget där de två tunga

sovjetiska divisionerna ställdes mot dryga tre finländska regementen förstärkta med ett fåtal bataljoner, när den finska styrkan var som störst.12

En teori som har blivit mer omskriven under senare år den om svärmningskrigföring.

Svärmningskrigföring belyser de taktiska möjligheter som en numerärt underlägsen part kan uppnå genom nyttjandet av små, utspridda, autonomt uppträdande enheters handlande. Inom denna krigföring

6 Reese, Roger R., Lessons of the Winter War: A Study in the Military Effectiveness of the Red Army, 1939–1940,

The Journal of military history 72.3, 2008, s.825.

7 Isacson, Claes-Göran, Ärans vinter: Finska vinterkriget 1939–40, Stockholm: Norstedt, 2007, s.103. 8 Ibid, s.38–42.

9 Järvinen, s.194, 196.

10 Condon, Richard W., Finska vinterkriget, Stockholm: Aldus/Bonnier, 1973, s.93.

11 Edwards, Robert, and Joachim Retzlaff, Finska vinterkriget, Stockholm: Forum, 2007, s.160, 170. 12 Siilasvuo, Hjalmar, Striderna i Suomussalmi: Kampen i Kuhmo, Rev. utg. Esbo: Schildts, 1999, s.105.

(5)

anses den traditionella militära massan och dess manöverformationer inte längre vara tillämpbara, utan striden måste byggas på utspridda kluster av mindre enheter.13 Två stora förespråkare är de

amerikanska akademikerna John Arquilla och David Ronfeldt som menar på att svärmning till och med kan vara den framtida krigföringsmetoden som skall avlösa den idag utbredda

manöverkrigföringen. Dock beskriver författarna att svärmningens praktiska utövande ligger före den teoretiska utvecklingen och hävdar att det finns många exempel av svärmning som idag ännu inte hunnit forskas på.14

Denna undersökning finner därigenom möjligheten att undersöka om de finska ageranden som formade framgångarna vid Suomussalmi kan förklaras som ett fall av svärmningskrigföring. Studien tar därigenom sitt avstamp i empirin och för att börja skrapa på ytan av detta problem kommer studien härnäst att rikta blicken mot den tidigare forskning som har försökt beskriva den taktik som formade de finska framgångarna.

1.3 Forskningsöversikt

Vinterkrigets fulla forskningsdebatt anses något svårfångad av en utomstående observatör eftersom de huvudsakliga medverkarna historiskt har utgjorts av finländska officerare, som därefter följts av akademiker. En stor mängd forskning omsluts därigenom av en finskspråkig barriär som gör det svårt för utomstående forskare att ta del av forskningslägets fulla bredd.15 Trots detta har en hel del

forskning på slaget om Suomussalmi bedrivits på engelska av både finska, likväl som externa forskare. Amerikanske officeren Todd J. Ebel har analyserat slaget vid Suomussalmi efter principerna eldkraft, manöverförmåga, skydd och ledarskap hos båda sidor för att synliggöra taktiska tyngdpunkter och avgörande situationer. Bland annat noterar han att den förstärkande 44:e divisionens framryckning utgjorde den taktiska tyngdpunkten från sovjetisk sida, som finländarna endast kunde påverka genom att nyttja en aktivt offensiv taktik. Till skillnad från den sovjetiska materiella och numerära

överlägsenheten, skapades den finska slagkraften genom god rörlighet och manövreringsförmåga. Ebel noterar en framgångsfaktor här som blev att finländarna var tvungna att uppnå lokal överlägsenhet mot sovjetiska avgörande punkter, vilket i praktiken möjliggjordes genom bakhåll och begränsade

anfallsföretag.16

Den amerikanske professorn George W. Rodway gör i sin artikel ”Belaya Smert: The White Death” en analys av de hot som de sovjetiska styrkorna utsattes för under vinterkriget. Primärt fokuserar han på

13 Arquilla, John, and David Ronfeldt, Swarming and the Future of Conflict, N.p., 2000, s.45. 14 Ibid, s.50.

15 Keskisarja, Teemu, Döden vid Raatevägen: finska vinterkrigets mest mytomspunna slag, Lind & Co,

Stockholm, 2017, s.7.

16 Ebel, Todd J., Without Coup D’oeil, but with Responsibility: Determining Tactical Centers of Gravity and

(6)

att miljöfaktorer var den främsta anledningen till de sovjetiska truppernas undergång, men även att dessa spelade rakt i händerna på den finska armén. Han beskriver att den rådande vintern passade sig utmärkt för den ”offensivt defensiva taktiken” som ytligt berördes i denna studies inledning. Rodway beskriver att finländarna nyttjade sin överlägsna förmåga till vinterstrid för att genomföra

återkommande guerilla-liknande anfall med sina lätta skidgående förband som enkelt utmanövrerade de sovjetiska vägbundna enheterna. Genom att finländarna bibehöll en ständig närvaro, kunde det kalla klimatet göra huvudjobbet med att successivt bryta motståndarens moral.17

Den finländske professorn Pasi Tuunainen fyller i detta resonemang med att finländarna ytterligare påskyndade vinterns inverkan på de sovjetiska styrkorna genom att nyttja sig av ”den brända jordens taktik” i de områden sovjetiska styrkor förväntades uppträda närmast gränsen. Genom att elda upp lokal infrastruktur ställdes högre krav på den sovjetiska logistiska kedjan att försörja sina trupper, vilket finländarna inte blev lidande av tack vare sin materielmässiga uthållighet.18 Jukka Rislakki, en

finländsk författare och journalist, har genomfört en studie inriktad mot finsk underrättelsetjänst där han påpekar att finländarna, åtminstone initialt, hade övertaget sett till telekrigföring. Tack vare de sovjetiska soldaternas undermåliga radiodisciplin kunde de finska styrkorna genomföra

falsksignalering genom att imitera sovjetiska radiosignaleringar och således få flygplansfällda resurser fällda över egna positioner, vilket ytterligare försvårade det sovjetiska underhållet.19

Tuunainen menar dock på att framgångarna norr om Ladoga främst möjliggjordes av den finska mottitaktiken.20 I sitt arbete ”Motti tactics in Finnish military historiography since World War II” går

han in på djupet av taktikens uppkomst och etymologi där han kommer fram till den bästa definitionen som;

” [T]he ability to create conditions in which the enemy can be encircled and subjugated by rapid movement and is annihilated in battles characterized by the calculated and economic use of own

scarce resources.”21

Taktiken i sig beskrivs av Tuunainen som en fattigmanstaktik som medger att en numerärt underlägsen aktör kan kompensera för sina brister genom att sekventiellt fokusera på delar av motståndarens styrka, i stället för att strida mot den större massan i sin helhet.22 Den tydligaste exemplifieringen av

17 Rodway, George W., Belaya Smert: The White Death, Wilderness & environmental medicine 23.3, 2012,

s.276, 278.

18 Tuunainen, Pasi, Training the US Army to Fight the Red Army in Winter-Former Finnish Officers and Military

Knowledge Transfer from Finland to the United States During the Early Cold War, 1947-1964, The Journal of Slavic military studies 29.1, 2016, s.112.

19 Rislakki, Jukka, Finland’s Military Intelligence in War and Peace, International journal of intelligence and

counterintelligence 21.3, 2008, s.467.

20 Tuunainen, Pasi, Motti tactics in Finnish military historiography since World War II, International

Bibliography of Military History 33.2, 2013, s.123.

21 Ibid, s.126. 22 Ibid, s.146.

(7)

denna uppdelning är troligen i skogshuggar-termer, där den anfallande styrkan är yxan och

motståndaren är trädstammen som klyvs i mindre delar.23 Därefter byggde taktikens framgång i stort

på en överlägsen rörlighet, där den anfallande styrkan genom utmanövrering kunde inringa motståndaren för att därefter genomföra simultana anfall mot de punkter som ansågs svagast.24

Tuunainen belyser vikten av omringning av motståndarens förband i den finska taktiken som möjliggjorde överraskning, vilket blev den främsta taktiska principen.25

Järvinen beskriver att striderna vid Suomussalmi och Raatevägen var de som tydligast exemplifierade mottitaktiken som primärt fokuserades till längre vägar.26 I sin bok Finsk och rysk taktik under

vinterkriget benämner han den dock som tångtaktik, då den efterliknar en kräfta som frontalt möter sitt byte och nyttjar sina klor för att penetrera bytet i sidorna. För att utföra detta beskriver han att den finska styrkan inrättade en relativt svag försvarsställning i ett fördelaktigt terrängparti mot den väg motståndaren förväntades framrycka längst med, medan huvudstyrkan rörde sig dolt i terrängen längst motståndarens förväntade gruppering. Utmed vägen utgrupperade huvudstyrkan i flertalet ”kilar” mot fiendens ena, eller båda flanker. Kilarna i sig utgjordes av mindre enheter som hade till uppgift att greppa tag i den fientliga kolonnen för att därefter slita isär den, förinta sin del och ansluta till sidokilarna.27

Även den amerikanske författaren Richard Condon är inne på samma spår i sin bok finska vinterkriget där han beskriver mottitaktikens användning under striderna vid Suomussalmi och att den kan indelas i tre distinkta skeden; spaning och blockering, följt av anfall och uppspjälkning, samt slutligen fiendens förintande.28 En annan amerikansk författare och historiker, William Trotter, beskriver motsvararande

skedesindelning men på en djupare nivå. Enligt Trotter innefattar mottioperationens första skede spaning i syfte att skapa klarhet om fienden och omringning för att begränsa motståndarens fortsatta rörlighet ur ett begränsat område. Därefter följer snabba, kraftsamlade anfall för att skapa lokal överlägsenhet vid sårbara punkter, i syfte att stycka upp motståndaren i mindre delar. Avslutningsvis påbörjas förintande av varje del i tur och ordning, med början på de svagaste enheterna, medan köld och hunger fick börja påverka de starkare.29

Mottitaktiken anses vara den taktik som har tilldelats absolut störst utrymme inom finländsk

militärhistoria och den akademiska världen efter krigsslutet, där den till och med har beskrivits som en influens till framväxten av den västerländska uppfattningen om manöverkrigföring.30 En intressant

23 Trotter, William R., Finska vinterkriget 1939–1940, Fischer & Co, Stockholm, 2009, s.164. 24 Tuunainen, 2013, s.146.

25 Tuunainen, Pasi, New approaches to the study of Arctic warfare, Nordia Geographical Publications 43.1,

2014, s.92. 26 Järvinen, s.235. 27 Ibid, s.199–200. 28 Condon, s.91-92. 29 Trotter, s.164. 30 Tuunainen, 2013, s.123, 147.

(8)

aspekt av mottitaktiken är dock att begreppet är efterhandskonstruerat och ingenting som var integrerat i den finska organisationen vid krigsutbrottet, där begreppet i sig själv bedöms ha uppstått först i januari 1940.31 Mottitaktikens metoder anses även till stor del uppkommit slumpmässigt då de

sovjetiska styrkorna grävt ner sig i syfte att finna skydd från både de finska enheterna och kölden.32

Trots detta visade sig mottitaktiken utgöra en fungerande metod som spred sig inom de finska leden.

1.3.1 Sammanfattning av forskningsöversikt

Forskningsöversikten pekar på en vid spridning av förklaringsfaktorer som kan ha varit bidragande till de finska framgångarna under striderna norr om Ladogasjön. Vid Suomussalmi lyfter mycket

forskning fram den slumpmässigt uppkomna mottitaktiken som den främsta förklaringsfaktorn för de finska framgångarna. I stort beskrevs taktiken fördelaktig för en mindre enhet att sekventiellt fokusera på delar av den starkare motståndaren. Beskrivningar av detta händelseförlopp varierade något mellan forskare men ett initialt informationsövertag genom spaning ansågs viktigt för att bland annat

möjliggöra egen rörelse till fördelaktiga positioner inför anfall. Anfallet genomfördes sedan från så många håll som möjligt, över motståndarens fulla bredd, mot dess svagaste punkter, där de finländska styrkorna sedan kunde bryta upp motståndaren i mindre delar, som sedan förintades var för sig. Bland annat Tuunainens definition av mottitaktik, samt Trotters tre taktiska skeden anses tydligt korrelera till metoder inom svärmningskrigföring, där den amerikanske akademikern Sean Edwards i sin doktorsavhandling beskriver att svärmning konceptuellt kan observeras i de fyra stadierna: lokalisering, sammanstrålning, attack och utspridning.33

1.4 Syfte och frågeställning

Kan de finska framgångarna vid Raatevägen förstås som ett fall av svärmningskrigföring?

Syftet med studien är att undersöka huruvida svärmningskrigföring har förklaringskraft mot det finska agerandet under striderna vid Raatevägen. Eftersom den väl utbredda mottitaktiken är sprungen ur den övergripande konflikten anses den ha hög förklaringskraft på finskt agerande, dock noteras många likheter mellan denna och svärmningkrigföring. Det förefaller därför intressant att undersöka huruvida den alternativa teorin om svärmning, som beskrivs ha existerat betydligt längre, har förklaringskraft på de finska framgångarna. Studien inriktar sig därigenom mot alternativa förklaringar till de finska framgångarna, vilket ämnar öka förståelsen för detta historiska fall.

31 Tuunainen, 2013, s.124. 32 Ibid, s.128.

(9)

1.5 Avgränsningar

Enligt inledningen genomfördes slaget vid Suomussalmi på två olika fronter. Den ena utkämpades mot den sovjetiska 163.divisionen norr om, samt i Suomussalmi kyrkby, samt den andra mot den

44.divisionen längst med Raatevägen. Med hänsyn till undersökningens omfång, respektive den detaljerade nivå undersökningen eftersträvar, kommer undersökningen avgränsas till striderna längst Raatevägen.

Den specifika tidsperiod som undersökningen inriktas mot sträcker sig därigenom mellan den 1–7 januari 1940, då de huvudsakliga stridigheterna vid Raatevägen ägde rum. Vidare intresserar sig undersökningen endast för finska truppförflyttningar under denna tidsperiod och kommer således inte beröra några förberedelser inför slaget utöver specifika utgångsgrupperingar för att skapa en bild av det utgångsläge som var gällande inför truppförflyttningarna. Bland annat sovjetiska framgrupperingar kan därigenom förbises, alternativt överskådligt beskrivas, för att måla upp den bild av slagfältet som är gällande.

Utöver detta kommer svärmning som taktik att analyseras från en taktisk-operativ nivå, vilket

åsidosätter enskilda små enheters, eller individers, agerande och i stället fokuserar på den övergripande taktiken. Fördelen med detta är även kopplat mot den kommande teorin där Edwards beskriver

svärmning som ett taktiskt-operativt koncept, vilket syftar till den sporadiska problematik som uppstår på lägsta nivån.34 Enligt Edwards beskriver den taktiska nivån krigets lägsta nivå som utspelar sig på

det faktiska slagfältet. Strategisk nivå å andra sidan är långt ifrån slagfältet och syftar snarare till att säkerställda tillgång av trupp inom specifika områden av krigsskådeplatsen, samtidigt som

motståndaren bör förhindras möjligheten att göra detsamma. Den operativa nivån är därigenom den sammanhållande faktorn där beslut om truppförflyttningar fattas för att söka, eller undvika strider.35

Utifrån denna beskrivning görs tolkningen att taktisk-operativ nivå förkroppsligas genom brigadchef med stab inom krigsförbanden.Således blir den taktiska överblicken baserad på den finska

brigadchefens uppfattning och beslutstagande under striderna.

1.6 Definition av centrala begrepp

Begreppet svärm och svärmning nyttjas frekvent genom undersökningen och kan uppfattas syfta på en rad olika fenomen. I denna studie kommer svärm nyttjas inom sin militära bemärkelse för att beskriva en grupp av militära enheter, där respektive enhet innefattar ett antal människor.

Svärmning å andra sidan förklaras som ett teoretiskt ramverk vars syfte är att förklara ett metodologiskt tillvägagångssätt för hur svärmen/svärmar utövar sin krigföring.

34 Edwards, Sean J., Swarming and the Future of Warfare, Diss., Pardee RAND Graduate School, 2005, s.21, 30. 35 Ibid, s.31-32.

(10)

Det bör även tydliggöras att undersökningen gör skillnad på begreppen manöver och

manöverkrigföring. Med manöver, eller manövrering, menas en enhet eller individs förmåga att genomföra förflyttningar. Med manöverkrigföring åsyftas ett mer övergripande tillvägagångssätt till krigföring.

1.7 Disposition

Tidigare har studien beskrivit undersökningens bakomliggande orsaker genom att belysa akademiska uppfattningar om finskt agerande under det finska vinterkriget, samt en introduktion av den teoretiska inriktningen svärmning, som möjligen kan förklara hur de finska förbanden lyckades övermästra de numerärt överlägsna sovjetiska styrkorna. Resonemanget mynnade därefter ut i den frågeställning som framöver avgränsar undersökningens omfång och vägleder undersökningen mot det specifika området. Härnäst kommer en beskrivning av studiens teoretiska ansats att genomföras. Teorin, som består av svärmningskrigföring, kommer inledningsvis att som koncept övergripligt beskrivas för att därefter konkretiseras genom en specifik teori. Den specificerade teorin kommer därefter operationaliseras för att skapa indikatorer som kan ställas mot det empiriska materialet för att se om teorin har

förklaringskraft i empirin genom den kommande analysen.

2 Svärmningskrigföring

”To claim we will fight without lines is to suggest multiple, unrelated small-unit independent actions.”36

Leonhards inledande citat syftar till att belysa ett problematiskt förhållningssätt där de inneboende variablerna i svärmningskrigföring är jämförbara med detta av Leonhard otänkbara förhållande. Det anses dock inte helt obefogat att ställa sig kritisk till svärmningskrigföringen då det över lag finns två debatterande sidor, där den ena ser det som löjligt och livsfarligt, samt den andra som ser svärmning som framtidens krigföring. Den israeliske militärhistorikern Yagil Henkin beskriver att svärmning har förutsättningarna för att vara en väldigt användbar krigföringsmetod, förutsatt att befälhavaren vet om och förstår dess begränsningar.37

I grunden kan svärmningens principer enklast exemplifieras genom naturliga fenomen, där bland annat vargflockar består av relativt små, rörliga enheter som inför sina anfall vanligen sprider ut sig något, för att därefter sammanstråla mot det avsedda målet. Målet utses ofta som det svagaste bytesdjuret

36 Leonhard, Robert R., The art of maneuver: maneuver-warfare theory and AirLand battle, Ballantine Books,

New York, 1994, s.175.

37 Henkin, Yagil, On Swarming: Success and Failure in Multidirectional Warfare, from Normandy to the Second

(11)

vilket vargflocken försöker omringa och därigenom isolera från sin omgivning, varpå det blir ett enkelt byte.38

Arquilla och Ronfeldt beskriver att svärmning på ytan kan ses som någonting formlöst, men att det egentligen består av tydligt strukturerade, koordinerade tillvägagångssätt för att slå sin motståndare från alla riktningar genom ihållande anfallsvågor.39 Edwards kontextualiserar svärmning och beskriver

att det tillhör en av tre observerade metoder för icke-linjär krigföring, där de andra två utgörs av manöver- och gerillakrigföring.40 Tydliga likheter mellan svärmning och gerillakrigföring kan noteras

genom att båda betonar vikten av rörelse och flyktighet, varpå manöverkrigföringen skiljer sig med ett mer direkt och oavbrutet förhållningssätt med större massa.41 Även om både gerillakrigföring och

svärmning förlitar sig på små, rörliga, svårfångade enheter som undviker närstrid, anses den största skillnaden utgöras av svärmens pulserande, återkommande, anfall.42

Edwards bidrar även med en tillhörande definition av icke-linjär krigföring som; ”An army uses non-linear tactics if it conducts offensive operations in multiple directions at the tactical-operational level.”43 Syftet med att nyttja taktisk-operativ nivå i definitionen är att rikta blicken mot slagfältets

lägsta nivå där det går att göra skillnad på linjär eller icke-linjär krigföring utan att fasta på den lägsta taktiska nivån, där enskilda formationer historiskt ofta genomför riktningsförändringar och strider i flera riktningar.44

Svärmningskrigföring som metod beskrivs som ett multiverktyg, applicerbart i både låg- och högintensiva konflikter.45 Under konventionell krigföring är elden framförallt framträdande, då den

kraftsamlas för att nedkämpa specifika mål. Vid strid mot irreguljära förband å andra sidan, kan svärmens stora utbredning medge att en flyktig motståndare nedkämpas ner till minsta beståndsdel.46

Det slutgiltiga målet för den militära svärmen behöver nödvändigtvis inte bygga på den fysiska förstörelsen av motståndaren, trots att stor skada kan åstadkommas, utan målet kan snarare anses vara att bryta sammanhållningen inom motståndarens förband. När motståndarens förband har blivit upplösta förlorar denne sin förmåga att samordnat manövrera och avge eld, vilket tolkas som en systemkollaps där motståndaren inte längre utgör ett hot mot de egna styrkorna.47

38 Arquilla & Ronfeldt, s.26. 39 Ibid, s.5. 40 Edwards, 2005, s.50. 41 Ibid, s.62. 42 Ibid, s.68. 43 Ibid, s.63. 44 Ibid, s.45.

45 Arquilla & Ronfeldt, s.2. 46 Ibid, s.5.

(12)

2.1 Motivering av vald teori

Som teoretisk grund till undersökningen kommer Sean Edwards teori om svärmning att nyttjas. Härnäst kommer en förklaring följa som beskriver fördelarna med denna, för att därefter ingående beskriva teorin, för att slutligen belysa kritik som har formats mot teorin.

Edwards doktorsavhandling ser till militära trender som icke-linjäritet och utspridning av enheter på det moderna slagfältet. Han noterar svärmningskrigföring som ett underutvecklat område med hög potential att uppnå dessa förmågor genom systematisk analys av tidigare forskares arbeten och egna historiskt förankrade analyser av svärmningens användande, för att därigenom underbygga sin egen teori om svärmningens inneboende drag. I avhandlingen beskrivs inte enbart fenomenet svärmning, utan även hur svärmning genomförs framgångsrikt. Genom denna beskrivning blir det smidigare att koppla teorin till empiriska fenomen där framgångsfaktorer kan spåras tillbaka till bredare teoretiska begrepp. Edwards svärmningsteori är även fördelaktig med hänsyn till den höga grad av systematik som teorin med dess bakgrund presenteras igenom, vilket bör göra studien enklare att återskapa. För att tydligare beskriva resonemanget inom teorin kommer vissa förklaringar att förtydligas med hjälp av Arquilla och Ronfeldts omfattande publikation ”Swarming and the Future of Conflict” som utgör det mest välciterade arbetet om svärmningskrigföring på Google scholar. Detta arbete kommer således endast nyttjas i förytligande syfte till de resonemang som Edwards själv påbörjar.

2.2 Edwards svärmningsteori

Edwards definierar svärmning som; ”Swarming occurs when several units conduct a convergent attack on a target from multiple axes”,48 vilket härstammar ifrån substantivet svärm och 23 historiska

fallstudier.

Som för alla militära enheter eftersträvar svärmen att uppnå en kombination av principerna eld, manöver och information för att skapa slagkraft (combat power). 49 Hur svärmen i praktiken skapar

denna kombination beskriver han vara beroende av fem primära variabler som är utvunna igenom analys av historiska slag, där variablerna anses ha varit avgörande för den framgång svärmar lyckats uppnå på slagfältet. Tre av dessa variabler beskriver attribut som svärmen bör eftersträva att

möjliggöra, samt två variabler som beskriver beteenden svärmen borde försöka uppnå. De tre primära attributens utgörs av elusiveness (flyktighet), standoff capability (dödlägesförmåga) samt superior situational awareness (överlägsen lägesuppfattning), vars primära syfte är att möjliggöra de två beteendevariablerna som är encirclement (omringning) och simultanety (samtidighet), men också

48 Edwards, 2005, s.114. 49 Ibid, s.115.

(13)

enskilt påverka motståndaren.50 Kombinationen av principerna eld, manöver och information, samt hur

de fem variablerna ytligt sammankopplas till respektive princip presenteras av figur 1.

Figur 1. Inneboende variabler för slagkraft

Värt att notera är att de fem variablerna ofta fungerar som möjliggörare av varandra, eller möjliggörs av andra faktorer. Som nedan kommer beskrivas, kan en svärm exempelvis vara flyktig genom att den har en överlägsen omvärldsuppfattning, har en snabb rörlighet, eller att den har en god förmåga att framrycka dolt.51

Förmågan att koncentrera slagkraft beskrivs som den viktigaste principen i all typ av krigföring och någonting som svärmen eftersträvar att uppnå genom beteendet samtidighet, vilket skapas genom att svärmens enheter sammanstrålar och anfaller det avsedda målet samordnat i tid och rum.52 För att

möjliggöra denna samtidighet är svärmen beroende av informationsläget, där svärmen både vill uppnå en egen tillförlitlig lägesuppfattning, men framför allt en överlägsen lägesuppfattning relativt

motståndaren. Arquilla och Ronfeldt fyller i resonemanget om denna växelverkan med att påverkan av motståndarens informationsflöden nekar denne möjlighet att skapa en gemensam omvärldsbild för sina förband, och därigenom samordna sina enheter mot svärmen. Ur den egna aspekten är svärmen

inneboende väldigt beroende av egna informationsflöden, då den bygger på utspridda enheter över en större yta. Om svärmen skulle förlora sin förmåga att kommunicera mellan enheterna, förlorar den

50 Edwards, 2005, 113-114. 51 Ibid.

(14)

även sin förmåga att samordna sina anfall.53 I praktiken bör den svärmande styrkan därigenom inte

enbart genomföra synkroniserade anfall, utan även understödja varandra i övervakning och observation för att skapa och bibehålla en överblick av slagfältet.54 Den goda överblick som

eftersträvas genom detta beteende är ofta en framgångsfaktor för att möjliggöra omringning av motståndaren, där en god lägesuppfattning är nyckeln till att finna, binda och slutligen förinta motståndaren.55 Lägesuppfattningens viktiga roll i svärmens krigföring anses därigenom tydlig då de

utspridda enheterna behöver information om motståndaren för att veta när det är läge att utmanövrera en stark motståndare, eller när det är läge att gå till anfall.

Ett annat attribut som bidrar till svärmens slagkraft genom att skapa eget initiativ är svärmens flyktighet. Med flyktighet menas svärmens undvikande eller undanglidande förmåga, vilket i kärnan innebär att motståndaren har svårt att få grepp om den svärmande styrkan. Förmågan i sig är i viss mån beroende av andra förmågor liksom lägesuppfattning för att veta var motståndaren finns, dolt uppträdande för att undgå upptäckt, eller manövreringsförmåga för eget relativt rörlighetsövertag.56

Flyktigheten bidrar till svärmens slagkraft genom att denne tillåts välja när och var strider skall ske. Således kan en flyktig svärm välja att undvika konfrontation och endast ta upp striden då det anses fördelaktigt, eller möjliggöra urdragning efter anfall för att därefter anfalla på nytt ur en annan riktning.57 Att svärmen åter kan sprida ut sig efter anfall beskrivs av Arquilla och Ronfeldt som en

nyckelförmåga för att genomföra återkommande, ihållande pulser, vilket dessa anser vara den viktigaste processen för den militära svärmen.58 Just denna form av ihållande, återkommande pulser

kan anses tilltalande för konventionella arméer som eftersträvar en ihållande chock-effekt på

motståndaren med snabba resultat. Edwards menar dock att svärmens anfallsframgång nödvändigtvis inte behöver hänga på detta, utan anfallen kan snarare genomföras under en längre tid med enstaka pulser för att kumulativt påverka motståndarens moral genom att denne förorsakas förluster över tid, av attacker från så många håll som möjligt.59 Edwards håller dock med om att denna form av

flyktighet är nödvändig i både offensivt och defensivt syfte. I defensivt syfte kan utspridningen leda till svärmen undviker påverkan från motståndarens motåtgärder. Offensivt å andra sidan kan utspridningen ha en vilseledande effekt där motståndaren uppfattar det som att svärmen genomför reträtt, alternativt skapa egna möjligheter för förnyat anfall.60 Flyktigheten är även en viktig förmåga

ur andra defensiva aspekter. Eftersom svärmens inneboende delar uppträder utspritt blir de olika enheterna sårbara för en mer koncentrerad motståndare i de situationer svärmen inte aktivt är

53 Arquilla & Ronfeldt, s.68–69. 54 Ibid, s.22.

55 Edwards, 2005, s.116–117. 56 Ibid, s.114.

57 Ibid, s.116.

58 Arquilla & Ronfeldt, s.21. 59 Edwards, 2005, s.104. 60 Ibid, s.88-89.

(15)

kraftsamlad. På samma vis följer beroendet enheterna även i offensiv kontext där de även blir sårbara under framryckning inför kraftsamling, varpå de måste kunna lösgöras vid en sådan konfrontation.61

En annan viktig egenskap, som är tätt sammanknuten med beteendet omringning, är att svärmen måste bestå av ett stort antal mindre manövrerande enheter för att lyckas genomföra anfall mot målets alla sidor. Målet med omringningen är nödvändigtvis inte att uppnå fysisk förstörelse utan snarare att uppnå psykologisk nedbrytning inom motståndarens förband, varpå rörlighet blir viktigare än verkansförmåga hos de egna enheterna. Genom att svärmen uppträder från flertalet oförutsedda riktningar kommer motståndaren utsättas för en stor mängd stress vilket negativt kommer påverka sammanhållningen inom förbandet där större intresse läggs på den egna självbevarelsedriften hos individerna. Total omringning är dock svåruppnåeligt och är sällan utfallet, ofta kan ett försök till omringning i stället resultera i en dubbel omfattning där motståndaren blir angripen från tre sidor.62

För att svärmen ändå skall uppnå hög psykologisk inverkan bör åtminstone en utav dessa

angreppsvinklar vara i motståndarens rygg, varifrån största psykologiska inverkan uppstår.63 Teorin

anses här tydligt gå i linje med Clausewitz eviga Schwerpunkt, som beskriver att anfall bör genomföras mot den punkt där motståndaren är som svagast.64

Det sista attributet fokuseras dock i högre grad till svärmens förmåga att åsamka motståndaren förluster i det fysiska spektrumet. Med överlägsen dödlägesförmåga eftersträvar svärmen att genom eld åsamka kumulativa förluster på motståndaren över tid. Elden avges generellt inte ihållande under strid på nära håll, utan önskar snarare ske genom ”pulser” ifrån en position där svärmen kan uppnå relativt högre skada på motståndaren än vad den själv utsätts för.65 Dödlägesförmågan framträder

genom svärmens förmåga till att uppnå relativt högre verkan mot sin motståndare än vad den själv utsätts för och är vanligen en effekt av fördelaktiga vapensystem eller positionering. Även om dessa effekter primärt inriktar sig mot fysisk förstörelse, syftar de kumulativa förlusterna dessutom till att påverka motståndarens sammanhållning, vilket möjligen kan förorsaka moralisk kollaps. Dessa psykologiska effekter upplevs ganska självklara och genomgående även i andra taktiker, där

motståndaren kommer bli mentalt nedbruten av att se sina kamrater bli nedkämpade och sin utrustning förstörd.66

Som tidigare nämnt ansågs delade meningar råda avseende den pulserande förmågan, där Edwards modell förbisåg denna då han inte såg den som en avgörande variabel för svärmens framgång. Dock

61 Edwards, 2000, s.69. 62 Edwards, 2005, s.116. 63 Ibid, s.115-116.

64Angstrom, Jan, and J. J Widen, Contemporary Military Theory: The Dynamics of War, 1st ed. London:

Routledge, 2015, s.61.

65 Edwards, 2005, s.114-115. 66 Ibid, s.114–116.

(16)

nämner han pulsering som en viktig faktor då svärmen ställs mot en tung motståndare, vilket är sant i det fall som denna studie ämnar analysera.67 En annan aspekt som gör pulsering ytterst relevant för

forskning om svärmning, anses vara dess funktion som avgörande skillnad mellan svärmning- och gerillakrigföring. För att undvika en framtida problematisk beblandning mellan olika former av icke-linjära krigföringsmetoder och pulseringens viktiga roll mot en tyngre motståndare kommer

undersökningen inkludera denna variabel i den kommande analysen.68

2.3 Kritik mot teori

Yagil Henkin menar att svärmningen inneboende är i logisk konflikt med några utav de vanligaste krigföringsprinciperna. Exempelvis beskrivs att svärmen bryter mot kraftsamlingsprincipen och avdelningen av reserver blir extremt problematiskt då svärmen skall vara tillgänglig från alla

riktningar, överallt.69 Henkins invändning mot kraftsamlingsprincipen tycks dock utgå från en viss syn

på kraftsamling där författaren av denna studie hävdar att kraftsamlingsprincipens uppfyllnad är beroende av det synsätt man väljer att observera fenomenet utifrån. Troligen syftar Henkin på att kraftsamlingen snarare efterliknar det Arquilla och Ronfeldt menar med massa, där enheter klumpas ihop i gemensamma formationer för att skydda varandra.70 I detta hänseende är svärmens utspridda

natur problematiskt, dock anses svärmens pulserande anfall påvisa en annan form av kraftsamling. Ur författarens ögon är detta en mer vital aspekt av principen, där styrkan kraftsamlas mot målet i ett avgörande ögonblick.

Vidare instämmer Henkin med att svärmning har skapat kaos och förvirring hos motståndarens förband vid varje situation det använts. Dock belyser han en problematik med att taktisk förvirring nödvändigtvis inte leder till någon operativ eller strategisk framgång.71

Berörande teorier om svärmning i stort anses ett cirkelkritiskt resonemang föras, där kritiker menar på att svärmning är terrängberoende då de flesta framgångsrika fallstudier har genomförts i urban

terräng.72 Som försvar till teorin menas dock att praktiskt utövande ligger före forskningen om

svärmningens framgång.73 Oberoende av undersökningens utfall, bidrar således studien med empiriskt

underlag runt svärmningens praktiska utbredning genom historien.

67 Edwards, 2005, s.114-116 68 Ibid, s.68.

69 Henkin, s.326.

70 Arquilla & Ronfeldt, s.13–16. 71 Henkin, s.324.

72 Ibid.

(17)

3 Metod

3.1 Forskningsdesign

Teorikonsumerande fallstudie utgör studiens grundläggande forskningsstrategi, med kvalitativ

textanalys som dess metodologiska angreppssätt. Syftet är att därigenom genomföra en empirisk studie av stridigheterna vid Raatevägen för att se om de finska krigföringsmetoderna under detta slag kan förstås som ett fall av svärmningskrigföring.

Genom att nyttja en teorikonsumerande ansats sätter studien fallet i centrum, vilket är fördelaktigt då studiens syfte är att se om svärmningskrigföring har förklaringskraft mot de finska framgångarna.74

Perspektivet lyfts därigenom fram via en förklarande ansats som syftar till att klargöra varför finländarna blev så framgångsrika i detta fall.75

Fallstudier är dessutom den fördelaktiga metoden för denna typ av kvalitativa textanalys då fallen medger insamling av en stor mängd material inom en avgränsad kontext, vilket sedermera möjliggör för teorin att förklara de händelser materialet påvisar.76 Genom att fallen beskrivs genom textmaterial

samt undersökningens ambition att finna framgångsfaktorer faller sig även metodvalet naturligt. Den kvalitativa metoden medger ett systematiskt förhållningssätt att analysera sådant material som anses relevant för den specifika undersökningen.77

Viktigt för undersökningen är även att bibehålla en god begreppsvaliditet, vilket syftar till att uppnå en överenstämmelse mellan de teoretiska begrepp som framställs och de operationaliserade indikatorer som undersökningen nyttjar för att analysera materialet. Förståelsen för dessa indikatorer är därigenom av stor vikt för att uppnå en gemensam förståelse för hur indikatorerna relaterar till beskrivningar av teorin och dess praktiska användande i undersökningen, vilket uppnås genom nära beskrivningar av de teoretiska definitionerna. En annan viktig faktor för att undersökningen skall uppnå god

resultatvaliditet, det vill säga att den mäter det den säger sig mäta, är att uppnå en god reliabilitet. För att skapa detta eftersträvar undersökningen en noggrann tillämpning av undersökningens

analysverktyg, samt att tydligt redogöra för undersökningens resonemang och belägg i de olika delarna för att läsaren skall förstå de tolkningar och avgränsningar som författaren har gjort.78

Arbetsprocessen blir därav en initial genomgång av teorin för att därigenom bilda ett teoretiskt

ramverk som kan avgränsas till specifika fenomen, eller indikatorer, som det empiriska underlaget från

74 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik, Towns, Ann E. & Wängnerud, Lena, Metodpraktikan:

konsten att studera samhälle, individ och marknad, Femte upplagan, Wolters Kluwer, Stockholm, 2017, s.42.

75 Ibid, s.37, 42. 76 Ibid, s.109. 77 Ibid, s.211. 78 Ibid, s.58.

(18)

fallet kan jämföras mot. Genom detta förfarande kan förekomsten av teorin observeras genom utvalda delar som slutligen kan diskuteras.

3.2 Forskningsetiska överväganden

Studien genomförs uteslutande via granskning av textbaserat material vilket medför att författaren inte kommer uppträda i en sådan situation där deltagare måste informeras om samtycke, eller andra

aspekter som har att göra med deltagares medverkan i studier.79 Givetvis eftersträvar studien utöver

detta ett genomgående etiskt förhållningssätt, där arbetsförfarandet präglas av transparens och hederlighet för att bland annat resultatet ej skall upplevas förfalskat.

En etiskt problematisk aspekt av undersökningen är dock den teoretiska infallsvinkeln. Eftersom vissa teoretiker hävdar att svärmning är framtidens krigföring, kan studien bidra till utvecklingen av

svärmningskrigföringen genom empiriskt material till denna metod. Den etiska problematiken är således att undersökningen kan bidra till formandet av förutsättningar för att, på ett mer effektivt sätt, föra krig mellan människor. Då studien faller inom ramen för krigsvetenskaplig forskning anses denna problematik svårifrånkomlig, men någonting som forskaren är medveten om.

3.3 Empiri och källkritik

Undersökningens avgränsning till taktisk-operativ nivå går väl i hand med det empiriska underlaget där Hjalmar Siilasvuos bok Striderna i Suomussalmi Kampen i Kuhmo från 1999 är en omarbetad upplaga av hans egna skrifter i rollen som befälhavare över trupperna i området Suomussalmi. Källan blir därigenom skräddarsydd för den nivå som avses analyseras. En källkritisk aspekt av detta är dock att Siilasvuo mottog avrapporteringar från sina underställda enhetschefer för att skapa sin egen lägesbild av händelseförloppet. Underställda enheter anses därigenom vara i en beroendeställning till författaren, varpå en förskönad avrapportering upplevs trolig. Dessa avrapporteringar från direkt underställda chefer kommer dock att användas i analysen i syfte att undersökningen skall tillåtas forma en tydligare bild av de händelseförlopp som kom att föreligga på slagfältet. Utöver denna bok utgörs resterande undersökningsmaterial av andrahandskällor.

I och med att samtliga publikationer är skrivna av, alternativt utgår ifrån primärkällor som deltog i de faktiska striderna som en aktiv part, ses en tydlig riskfaktor för att materialet är tendensiöst och skönmålat för att de finska styrkorna skall framstå i de bästa av dager. För att undvika detta problem har studien eftersträvat genomgående jämförelser mellan många skrifter för att se om beskrivningarna är genomgående i oberoende publikationer. Utöver den negativa tendensiösa aspekten som materialet

(19)

medför, är primärkällor ett bra underlag för analys, då författaren har stor insikt i de händelseförlopp som stridigheterna innefattade.

En svårifrånkomlig problematik med källmaterialet är bristen på sovjetisk, eller rysk, litteratur. Naturligt är detta en svårighet till följd av författarens begränsade förståelse för det ryska språket, vilket medför att en aktiv översättning via översättningsverktyg hade ansetts opålitlig och därigenom ökat risken för att materialet feltolkas i översättningen. Ändock hade den sovjetiska synvinkeln varit ett värdefullt bidrag för att forma en objektiv bild av stridens händelseförlopp då de analyserade materialet framför allt är sprunget ur finsk empiri.

3.4 Operationalisering

I detta avsnitt kommer de mer generella teoretiska formuleringarna att begreppsliggöras för att nyckelbegrepp inom teorin skall tillföras specifika meningsinnehåll, vilket gör det möjligt att notera förekomsten av teorin inom empirin.80

Undersökningens indikatorer kommer utgöras av Edwards fem variabler som ansågs ha störst inverkan på om svärmningen var framgångsrik, vilket sedermera gör dessa till nyckelbegrepp inom teorin. De fem variablerna var flyktighet, överlägsen lägesuppfattning, dödlägesförmåga, omringning och samtidighet. Eftersom undersökningen har förklarande ambitioner anses indikatorernas existens i materialet inte vara tillräckligt tillfredsställande för att uppnå undersökningens syfte. Därav kommer variablerna utformas som påståenden, vilket öppnar upp för diskussion av materialet.

Attributet flyktighet beskrevs som en undanglidande förmåga som dels gör det svårt för motståndaren att få grepp om den svärmande styrkan, likväl som möjliggör eget initiativ inom svärmen. Genom att vara flyktig kan svärmen välja var och när striden skall tas upp med motståndaren, samt bryta stridskontakten när svärmen anser det fördelaktigt. Flyktigheten tilldelas två indikatorer;

- Styrkan undgår påverkan av motståndaren genom egen rörlighet eller förmågan att dölja sig. - Styrkan tar initiativet till var och när striden äger rum.

Attributet överlägsen lägesuppfattning beskrevs som en relativ förmåga till motståndaren. Svärmen bör både förneka motståndaren informationsinhämtning, likväl som understödja varandra i

övervakning och observation för att skapa en överblick av slagfältet. Då undersökningen fokuseras till finskt agerande utformas två indikatorer;

- Styrkan arbetar aktivt för att förneka motståndaren informationsinhämtning. - Styrkans enheter understödjer varandra i övervakning och observation.

80 Johannessen, Asbjørn et.al., Introduktion till samhällsvetenskaplig metod, Upplaga 2. Stockholm: Liber, 2020,

(20)

Attributet dödlägesförmåga beskrevs som förmågan att åsamka mer skada på motståndaren än vad de egna enheterna riskerar att utsättas för. I och med att förluster inte kan säkerställas vara ett resultat av det specifika attributet, tilldelas en indikator kopplat mot åtgärder för att skapa eget övertag;

- Styrkan strider från sådana positioner, eller med sådana vapensystem, som ger styrkan ett övertag.

Beteendet omringning beskrevs primärt bidra med en psykologisk inverkan på motståndaren och var beroende av ett flertal enheter för att möjliggöra angrepp från flera riktningar. Total inringning ansågs inte alltid möjlig utan kunde i stället framträda som en dubbel omfattning av motståndaren, där störst effekt kunde uppnås vid angrepp i dess rygg. Beteendet tilldelas två indikatorer;

- Styrkan angriper motståndaren från tre, eller fler riktningar. - Styrkan bryter sammanhållningen inom motståndarens förband.

Beteendet samtidighet beskrevs ganska enkelt som förmågan att samla slagkraft genom en

sammanstrålning av enheter som genomför samtidiga angrepp, samordnade i tid och rum. Beteendet tilldelas därav en indikator;

- Styrkan samordnar sina anfall i tid och rum.

Slutligen beskrivs pulsering som ett beteende där svärmen sammanstrålar mot sitt mål, genomför sitt anfall, för att sedan åter sprida ut sig. Studien kommer nyttja Edwards beskrivning av, och syftet med, det pulserande förloppet för att teorin skall hållas så intakt som möjligt. Edwards beskrivning av händelseförloppet var att svärmen under en längre tid genomför enstaka pulser, som syftar till att orsaka moralisk kollaps inom de fientliga förbanden genom att kumulativt åsamka denne förluster över en längre tid, samt skapa kumulativa psykologiska påfrestningar genom anfall från så många håll som möjligt.81 Effekterna av pulseringen anses i hög grad korrelera med de som eftersträvas genom

omringning, varpå pulseringens företeelse noteras i praktiskt utövande genom de tre indikatorerna; - Styrkan sammanstrålar inför sina anfall.

- Styrkan sprider ut sig efter genomfört anfall. - Styrkan genomför upprepade anfallsförlopp.

(21)

4 Slaget vid Suomussalmi

Samtliga kartbilder är framställda via Google maps kartunderlag utefter Siilasvuos avbildningar Figur 2. Överblick terrängen med sovjetisk framryckning

Längst den sovjetiska gränsen, halvvägs mellan det Norra ishavet och karelska näset, låg det glest befolkade området Suomussalmi. Terrängen var i stort sett väglös varpå beslut fattades av

överbefälhavare Mannerheim att överlägga försvaret av dessa områden till ett mindre antal män ur reserverna, gränsbevakningen och skyddskåren.82 Den förväntade milda kraftansträngningen av

sovjetiska trupper i detta område utvisade sig dock vara en grov felbedömning.

Omedelbart vid krigsutbrottet var den sovjetiska planen att den 163. Motoriserade skyttedivisionen skulle ta över gränsen i riktning mot Juntusranta, för att enligt planerna därefter gå söderut mot den

(22)

viktiga vägknutpunkten Suomussalmi. Utöver den 163.divisionens anfall från norr, skulle även den 44.divisionen anfalla Suomussalmi något senare från sydöst längst Raatevägen. När Suomussalmi var taget, skulle anfallet fortsätta mot Uleåborg för att bryta finska väg- och järnvägsförbindelser över den svenska gränsen.83 De sovjetiska divisionerna var dock beroende av områdets begränsade vägnät, då

majoriteten av styrkorna inte var utrustade med skidor, alternativt att skidorna inte var tillämpbara i det djupa snötäcke som förelåg i området. Snöläget visade sig även problematiskt för framkomligheten hos dess fordon, vilket utgjorde en stor del av organisationen som i hög grad var motoriserad och mekaniserad.84

Den 9:e December fick den finske Översten Hjalmar Siilasvuo befälet över samtliga finska enheter i området Suomussalmi och Raatevägen med ordern att anfalla och förinta de sovjetiska styrkorna som var under framryckning i området.85

Med hänsyn till det rådande styrkeförhållandet noterade Siilasvuo att han inte skulle ha någon chans att möta de båda fientliga styrkorna i frontal strid, varpå han såg möjligheten att lösa sin uppgift genom att strida bakom fiendens främre linjer. Genom att slå en kil mellan de två sovjetiska divisionerna skulle dessa separeras för att möjliggöra egen kraftsamling mot en i taget.86 Runt 10

kilometer sydöst om kyrkbyn, mot Raate-hållet, låg ett drygt 1½ kilometer brett näs mellan sjöarna Kuivasjärvi och Kuomasjärvi, med en å som sammanlänkade de två. Detta näs ansågs lämpligt för upprättande av en spärr mot de sovjetiska styrkorna i öster, medan de finska trupperna kunde kraftsamlas mot den 163:e divisionen. 87

Vid nyårsafton 1939 hade den sovjetiska 163:e divisionen fördrivits på total flykt längst isarna i nordöstlig riktning om Suomussalmi, varpå de finska styrkorna kunde fokuseras till hotet öster om vägspärren.88 83 Isacson, s.109–110. 84 Järvinen, s.196. 85 Isacson, s.114. 86 Siilasvuo, s.39. 87 Ibid, s.39–40. 88 Ibid, s.79.

(23)

4.1 Striderna längst Raatevägen

”Trots alla dess fordon och dess utbildning i mekaniserad krigföring var den 44:e divisionen nu blind, omringad och bokstavligen förlamad.”89

De finska styrkorna hade redan den 27 december observerat ett stort hot ifrån Raatehållet genom egen flygspaning som hade observerat en fullskalig division längst vägen. Samma dag hade en egen Sissi-bataljon (partisanSissi-bataljon) ställts under Siilasvuos befäl, som sändes till försvar i höjd med Kuivasjärvi där bataljonen snart hamnade i strid med en anfallande sovjetiskt bataljon. Anfallet avvärjdes och de finska enheterna fick tag i samtliga skriftliga order utfärdade av den 44:e divisionens befälhavare vid den tiden, varpå Siilasvuo noterade att ett snabbt avgörande vid kyrkbyn var av största vikt.90

Undertiden striderna mot den sovjetiska 163:e divisionen fortlöpte, förlitades försvaret i öster på en väldigt liten skara enheter. Försvaret här byggde primärt på ett hänsynslöst oroande av fienden, så att dessa skulle få en överdriven uppfattning om de finska styrkeförhållandet.91 Små finska avdelningar

genomförde därför i skydd av mörkret kontinuerliga spaningsuppdrag och anfall längst med landsvägen för att åsamka motståndaren ständiga förluster och förstöra dennes nattro.92

Genom spaningsuppdragen kunde ses att motståndaren dragit tillbaka viss del av sin trupp över gränsen. Därav satte Siilasvuo in kraftig spaning under nyårsnatten för att skapa klarhet om fiendens styrka och avsikter.93 Underrättelsen påvisade en stor främre styrka i byn Haukila, samt en

kraftsamling av enheter på den sovjetiska sidan gränsen.94 Siilasvuo noterade därigenom att den

viktigaste förutsättningen för fiendens krossande vid Raatevägen var att alla dennes förbindelser skulle skäras av, samt att fientlig tillförsel av förstärkningar skulle förhindras. När detta var möjliggjort skulle sedan den fientliga kolonnen styckas upp i mindre bitar genom flankerande anfall, för att därefter omringa och slå dessa var för sig.95

89 Trotter, s.202. 90 Siilasvuo, s.77–78. 91 Ibid, s.90. 92 Ibid, s.91. 93 Ibid, s.92. 94 Ibid, s.91–92. 95 Ibid, s.94.

(24)

Figur 3. Anfallet mot Raatevägen

Den slutliga anfallsordern av Siilasvuo utfärdades under morgonen den fjärde januari, för att därefter påbörjas morgonen efterföljande dag. Inför anfallet hade Siilasvuo avdelat sina styrkor i fyra

stridsgrupper, grupp Fagernäs, -Kari, -Mäkiniemi, och -Mandelin.96

Grupp Fagernäs hade till uppgift att förhindra fientliga hjälptruppers ingripande genom att avdela mindre avdelningar till byn Raate intill gränsen, och med sin huvudstyrka ta Purasjoki där landsvägen till varje pris skulle hållas. Grupp Kari tilldelades ett halvt artilleribatteri och fick till uppgift att kringgå och slå de fientliga enheter som uppehöll sig i linjen Kokkojärvi-Tyynelä, samt med del av truppen söka samband med grupp Fagernäs. Grupp Mäkiniemi skulle fullfölja det anfall som redan var påbörjat mot Haukila med understöd av ett och ett halvt artilleribatteri, samt grupp Mandelin som hade till uppgift att understödja anfallet genom inringning av Haukila från norr.97 Längst med Raatevägen,

från gränsen till sjöpasset, skulle den sovjetiska styrkan delas upp i totalt sex delar varvid den största (främsta) omfattade drygt fem kilometer, och de övriga drygt två kilometer vardera.98

Grupp Fagernäs började sin förflyttning strax före midnatt den fjärde januari och tog sig fram till landsvägen med huvudstyrkan under morgonen den femte. Dagen karaktäriserades därefter av upprepade strider söder om vägen för att först vid 22-tiden lyckas spränga övergången vid Purasjoki, innan trupperna övergick till försvar intill landsvägen. I och med förstörelsen av övergången ansågs

96 Siilasvuo, s.105. 97 Ibid, s.105–106. 98 Isacson, s.124.

(25)

landsvägen definitivt blivit avskuren på denna plats.99 För det avdelade kompaniet Lavi gick dock

framryckningen något långsammare, varpå de var framme vid Raate först vid middagstid den femte. Kompaniet kunde inte nå landsvägen till följd av den öppna terrängen i området, men lyckades åsamka förluster på motståndaren grupperad i området. Striderna fortsatte en lång tid inpå kvällen till dess att Siilasvuo beslöt om omgruppering av kompaniet fem kilometer i sydlig riktning för att söka skydd för natten.100

Grupp Kari sökte lösa sin uppgift genom att dela sin styrka i två, bataljon Mankonen och -Harola. Tanken var att anfalla landsvägen mellan sjöarna från både öst och väst för att stänga in motståndaren mellan två styrkor. Bataljonerna bröt upp klockan sex för att därefter strida utan större framgångar till skymningen, då bataljonerna drog sig ur för att återhämta. Major Kari gav därefter order om

gemensamt anfall i tre riktningar med samtliga trupper under hans förfogande klockan 19:00. Vägen lyckades dock inte heller spärras igenom detta anfall, utan Kari fick vid midnatt dra tillbaka sina trupper i skydd av skogen.101 Dock noterar Siilasvuo i efterhand att dessa stridigheter slog hårt på den

sovjetiska motståndskraften, vilket skulle bli en avgörande faktor längst Raatevägen.102

Gruppen Mäkiniemi hade redan den andra januari lyckats spärra landsvägen öster om Haukila och tagit positioner omkring en halv kilometer sydöst om byn, vilka de fortfarande besatt. Detta anfall hade slagit så överraskande att ett fientligt artilleribatteri och ledningsplatsen för motståndarens främsta regemente hade slagits ut innan de finska bataljonerna övergick till försvar i skogen.103

Anfallet den femte januari skulle med grupp Mäkiniemi tillföra ytterligare två finska bataljoner i inringningskedjan runt motståndaren belägen i Haukila. Dessa bataljoner, Häkkinen och Sihvonen, skulle klockan sex påbörja sitt anfall mot landsvägen, mellan Kuivasjärvi och de sedan tidigare grupperade enheterna i området. Resultatet ansågs lyckat där de finska styrkorna lyckades upprätta en starkare närvaro runt Haukilas sydliga och östra delar.104

Överstelöjtnant Mandelins grupp hade redan under natten till den femte januari bedrivit storskalig spaningsverksamhet i det norra området, där de lyckats nedkämpa flertalet fientliga patruller. Siilasvuo noterade dock att byvägen från Raatevägen till Puras, som nästan sträckte sig hela vägen till

riksgränsen, kunde utgöra en potentiell omgrupperingsväg ur inringningen för de sovjetiska enheterna efter det att Raatevägen blivit avskuren. Således spärrades denna väg under dagen, likväl som

säkringsarbete av terrängen mellan Kuomasjärvi – Kotvala – Matero, som därigenom skulle komplettera inringningen av trupperna i Haukila från norr.105

99 Siilasvuo, s.106–111. 100 Ibid, s.107. 101 Ibid, s.111–113. 102 Ibid, s.113. 103 Ibid, s.114. 104 Ibid, s.115–116. 105 Ibid, s.117–118.

(26)

Den första dagen ledde sammanfattningsvis inte till något avgörande i något terrängparti. Dock var fienden hårt ansatt, hans rörelsefrihet var ytterst begränsad och allt tydde på att hans initiativkraft var förlamad.106 Den sovjetiska kolonnen kunde i detta läge inte ta sig framåt, på grund av blockeringen

mellan Kuomasjärvi och Kuivasjärvi, eller vända bakåt med sina kilometervis av lastbilar på den smala vägen som var omsluten av djup snö på båda sidor. För att göra situationen värre hade

finländarna dessutom skurit av alla förbindelser bakåt över den sovjetiska gränsen vilket medförde att inga förstärkningar kunde ansluta via den väg som kolonnen framryckt ifrån.107

I gryningen av den andra dagens strider blev grupp Fagernäs ställningar intill landsvägen hårt ansatta av motståndaren och tvingades dra sig tillbaka in i skogen för att söka skydd från fientliga

stridsvagnskanoner. Dock bibehölls närvaron i området då fiendens försök till anfall under dagen ständigt avvärjdes.108 Lika förändringslös var kampen i Raate hos kompaniet Lavi, som endast stred

från sina ställningar över hela dagen.109

Grupp Kari hade redan kvällen innan erhållit order om att söka ett avgörande i sitt terrängparti för att förhindra en fientlig omgruppering av sovjetiska trupper i östlig riktning mot Fagernäs som redan var hårt ansatt.110 Ett förstärkt kompani skickades av denna anledning för att skära av vägen 1½ kilometer

öster om Kokkojärvi. Manövern visade sig framgångsrik och det avdelade kompaniet påbörjade kraftiga fältarbeten över vägen vid klockan tre på natten.111 Efter gryningen påbörjade de sovjetiska

trupperna försök att ta sig förbi vägspärren, utan framgång. Den vägbundna sovjetiska kolonnen var oförmögen att röra sig efter att de gått på spärren, vilket gjorde den ytterst sårbar för de finska trupperna i dess flank.112 Utöver vägspärren i öst hade två finska kompanier under morgonen sökt sig

väster om sjön Teerinen in på näset mellan denna och Kokkojärvi, varvid en spärr även på denna plats upprättats i östvästlig riktning under förmiddagen.113

Även grupp Mäkiniemi i väst gick till anfall under morgonen den sjätte januari. Kapten Lassila anföll med tre kompanier och tog ett ordentligt grepp om landsvägen, då motståndaren förväntades söka sig österut för att ta sig ur omringningen av Haukila. Vid middagstid observerades fientliga försök till genombrott vid denna punkt, varpå Siilasvuo kommenderade framryckning i alla anfallsriktningar för att förhindra den fientliga reträtten. De sovjetiska försöken till genombrott blev alltmer desperata, vilket slutligen övergick till vettlös flykt. Vid två-tiden på natten den sjunde januari kunde de finska

106 Siilasvuo, s.118. 107 Isacson, s.122. 108 Siilasvuo, s.121–123. 109 Ibid, s.123. 110 Ibid, s.113, 123. 111 Ibid, s.123–124. 112 Ibid, s.124. 113 Ibid, s.125.

(27)

styrkorna krypa nära inpå Haukila, där huvuddelen av de återstående sovjetiska trupperna fanns belägna.114

Grupp Mandelin hade redan föregående kväll fått order om att avdela trupper för anfall mot Haukila från norr. Detta anfall påbörjades med två kompanier under morgonen den sjätte januari. I skogen norr om Haukila flammade snart häftiga strider upp när de finska kompanierna hamnade i strid med framryckande sovjetiska kolonner, vilket förhindrade framryckning ända inpå byn. På eftermiddagen ökade antalet sovjetiska trupper allt mer då flyende enheter tog sig norrut för att undslippa Haukila. De sovjetiska kolonnerna stod dock chanslösa mot de finska skidlöparavdelningarna som enkelt kunde förfölja och nedkämpa de i snön pulsande sovjetiska soldaterna.115

Enligt Siilasvuo var den sovjetiska 44:e divisionens öde avgjort efter den andra anfallsdagen. I Haukila hade de finska styrkorna fullständigt brutit det sovjetiska motståndet. Detsamma gällde Karis terrängparti vid Kokkojärvi, där den sovjetiska situationen ansågs hopplös.116 Under förmiddagen den

sjunde januari blev detta verklighet då Fagernäs inledde sin avslutande offensiv, vilket fick de sovjetiska trupperna att fly sina ställningar. Hans kompani i Raate upplevde de sista försöket att understödja den inringade divisionen genom ett anfall understött av artilleri från den sovjetiska sidan gränsen, vilket avvärjdes. Därefter övergick de finska styrkorna till upprensning av fientliga trupper i de finska skogarna och offensiva spaningsuppdrag över den sovjetiska gränsen, vilka kunde konstatera att samtliga sovjetiska styrkor inom denna sektor nu hade kastats i elden.117

114 Siilasvuo, s.125–127. 115 Ibid, s.127–128. 116 Ibid, s.129. 117 Ibid, s.129–135.

References

Related documents

dukter för engångsbruk röstades igenom i EU förra månaden. Bland annat bomullspinnar, sugrör och engångsbestick ska bli ett minne blott. Det här gör att man blir tvungen

Koordinoidusta, Yksilökohtaisesta suunnitelmasta (SIP) Saadessasi tukea kunnan ja maakäräjien eri toiminnoista, sinulla on useimmiten oikeus saada yhteinen suunnitelma avusta,

Laki eräille toimintarajoitteisille annettavasta tuesta ja palvelusta Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade] (LSS) on oikeuslaki, joka takaa henkilöille, joilla on

Utges av Finska Läkaresällskapet Oy Nord Print Ab, Helsingfors 2005.. Johan Lundin: Den svårfångade

spelar också en roll: kostens inverkan på blodtrycket är på samma nivå som en behandling med läkemedel, om kosten innehåller rikliga mängder grön- saker, frukt och bär

Enligt F var skillnaden mellan den finska och den svenska skolan stor, inte bara från det att han kom från svenska mellanstadiet till högstadiet i Finland utan även

Något ingripande är här svårt, ja nästan omöjligt att göra, men det borde vara varje vaken och tänkande fars eller mors självklara plikt att skydda sina barn för vad

Förresten kunde inte Lisa begripa, hur det skulle kunna bli någon jul i Stockholm, där man inte bakade och slaktade, .bryggde och skurade veckor i förväg, för att riktigt med