1 INLEDNING
Brytningspunkter är alltid intressanta att studera. Järnets introduktion har ansetts så viktigt att metallen fått en egen tidsperiod i förhistorien. Införandet av en ny metall symboliserar och betyder så mycket i sig själv att historien blev en helt annan efter dess ankomst, eller gjorde den det?
Järnet och dess introduktion är den fråga som uppsatsen är uppbyggd kring. Under arbetets gång har dock många andra frågor dykt upp. Anledningen är att mitt arkeologihistoriska perspektiv har lett till frågor om hur samtiden påverkat arkeologin. Frågor som samtiden väljer att ställa får stor betydelse när arkeologen ställer sina egna frågor. Hur samhället ser ut när arkeologin utvecklas och hur kulturpoletiken förs påverkar de teoretiska inriktningarna samt vilka frågor och perspektiv arkeologerna tycker är viktiga att behandla. Uppsatsen handlar därför även om arkeologins historia sett ur perspektivet om järnet och dess introduktion. Under arbetets gång har jag även ifrågasatt uppdelningen mellan kulturhistorisk arkeologi och den processuella inriktningen inom den skandinaviska arkeologin som jag inte tycker passar in på de texter jag läst. Gränser är bra att ha för att orientera sig men de säger inte alltid så mycket om verkligheten.
Det som ledde mig till att skriva om detta ämne var en veckokurs i smide jag var på under sommaren. När jag stod vid elden för att hetta upp metallen och därefter försökte forma den efter mitt önskemål tänkte jag att detta kunde vara något att skriva om. Först var jag väldigt inriktad att skriva om själva hantverket men sedan tänkte jag att det skulle vara intressantare att lyfta upp frågeställningen på en vidare samhällsnivå. Det var då min tanke gick till tidpunkten för järnets introduktion och dess betydelse, vad hände egentligen?
2 MÅLSÄTTNING
Målsättningen med min uppsats är att besvara frågeställningarna: ● Hur introduceras järnet i Skandinavien ?
● Hur har frågan besvarats under arkeologihistorien?
Jag ska undersöka om och hur svaret på frågan har varierat och var forskarna har lagt sin tyngdpunkt i sina tolkningar. Arbetet kommer till stor del att utformas som textanalyser av det som arkeologerna har skrivit om i ämnet.
Två ytterligare viktiga frågor som jag vill besvara om texterna behandlar frågorna är: ● När kommer de första järnföremålen till Skandinavien?
● När börjar en inhemsk tradition av järntillverkning?
3 METOD OCH TEORI
Metoden jag använder mig av är kvalitativ och jag kommer att använda mig av böcker som tar upp frågan om järnets introduktion i Skandinavien. Jag använder mig av översiktsverk som försöker ge en bild av hela förhistorien samt av mer specifik litteratur som tar upp järnets introduktion och betydelse i samhället. För att ge en bakgrund till arkeologin i Skandinavien refererar jag till Evert Baudous bok Den nordiska arkeologin – historia och tolkningar (2004).
För att göra teoretiska bedömningar använder jag mig av Björnar Olsens bok Från ting till text-
tolkningar av de tre inriktningarna inom arkeologihistorien kulturhistorisk arkeologi, procesuell arkeologi och postprocessuell arkeologi och de teorier som fick betydelse inom varje inriktning. Dessa kommer jag sedan att applicera på de olika författarnas texter och se hur inriktningen och vilka teorier som har påverkat svaret på min första fråga. Tanken är att se hur avgörande de rådande tankarna inom arkeologin är för vilka svar man ger frågan om järnets introduktion.
I min undersökning har varje inriktning fått var sitt kapitel för att underlätta läsningen av uppsatsen. Jag har även delat upp kapitlet om kulturhistorisk arkeologi i två delar. Anledningen är att begreppet kulturhistorisk arkeologi spänner över en så lång tid att jag upplevde det som två olika sorters arkeologi när man jämför den tidiga kulturhistoriska arkeologin med den sena, dessa två har inte så mycket gemensamt.
4 BAKGRUND TILL TEORIERNA
Den arkeologiska teorin byggdes upp på 1800-talet och det var runt de arkeologiska fynden som disciplinen växte fram. Varje föremål ansågs ha ett värde i sig själv. Under 1800-talet var moderniteten i centrum och med den omvälvningen sökte människorna sig tillbaka i tiden för att få fast mark under fötterna. Vetenskapens svar på oron och frågorna handlade om ursprung, historia och det nya evolutionalistiska synsättet. Det evolutionistiska synsättet låg till grunden för treperiodssystemet som utvecklades av Christian Jürgensen Thomsens (Olsen 2003:25). I treperiodssystemet delades forntiden upp i stenålder, bronsålder och järnålder allt efter de föremål som hittades tillsammans (Baudou 2004:118 f). Treperiodssystemet förfinades sedan av J. J. A Worsaae som inte bara förfinade kronologin utan även tog upp att snarlika föremål kan ha olika geografisk spridning (a.a:126). Även svenska arkeologer som Hans Hildebrand och Oscar Montelius vidarutvecklade systemet (Olsen 2003:25).
Den teoretiska utvecklingen i arkeologin delades in i tre perioder kulturhistorisk arkeologi, processuell arkeologi och postprocessuell arkeologi och är de olika inriktningar som dominerade debatten under olika tidsperioder. De äldre inriktningarna dog inte ut när de nya inträdde utan fanns kvar, dock med mindre genomslagskraft (a.a:26). Det rör sig inte om olika paradigmskiften utan arkeologin har endast haft ett paradigm kulturhistorisk arkeologin, de två efterföljande är endast justeringar av det första paradigmet (a.a:64).
4.1 KULTURHISTORISK ARKEOLOGI
Kulturhistorisk arkeologin är den rådande inriktningen inom arkeologin från dess födelse som vetenskap fram till 1960-talet då den börjar ifrågasättas. Först koncentrerar sig kulturhistorisk arkeologin på ett evolutionistiskt synsätt men sedan uppmärksammas de lokala variationerna mellan olika områden. Liknande föremål inom ett geografiskt område och tidsperiod bildade tillsammans en arkeologisk kultur som tolkades som en etnisk grupp eller ras. Arkeologerna intresserade sig därför mycket kring frågor om migration och diffusion (Olsen 2003:27 f). Diffusionistisk syn betyder att när förändringar sker i kulturen sker det med kontakt med andra folk, eller migration. Diffussionstanken bidrog till att forskningen intresserades sig för folkvandringar som visade sig i spridning av liknande föremål samt att finna starten på denna vandring vilket tolkas som olika folks urhem. Ofta var det viljan att hitta ett ursprung som drev forskningen framåt. Kulturdeterminism är tanken att de kulturella normerna och värderingarna styrde individernas beteende. Kulturen var en idémässig och andlig gemenskap mellan vissa människor vilket visade sig i den materiella kulturen. Kultursynen i den europeiska samtiden var hos många att raser och blodsband styrde människors beteende (a.a:108 ff). Synsättet speglade det västerlänska tänkandet och ofta tolkades resultaten som
att en kultur var aktiv medan andra kulturer var passiva mottagare. Teorierna kunde och användes av politiker och politiskt aktiva arkeologer för att rättfärdiga europeisk dominans och kolonialism. Den förda politiken fick då stöd i förhistorien och framstod som något som alltid funnits och som något naturligt givet. Det politiska utnyttjandet missbrukades grovt i och runt den nazistiska ideologin som använde arkeologins tankar om forntida etniska grupper, raser och kulturområden för att rättfärdiga sin egen politik. Efter andra världskriget hamnade arkeologin i en kris, hur skulle man kunna gå vidare efter det som hänt efter kriget och den förnedrande känsla över hur arkeologin hade utnyttjats. Centrala delar inom den arkeologiska teorin kunde inte längre användas, det blev svårt att tala om ras, etnicitet och kulturområden. De flesta arkeologerna valde att gå tillbaka till arkeologins grund som är föremålen istället för att söka efter andra alternativ för att gå vidare. En mer restriktiv inställning till vad arkeologin kan och bör användas till blir rådande och i centrum hamnar typologin och mycket av det arkeologiska arbetet går ut på att ordna med kronologin (a.a:33 ff). Som kunskapsteori använde den kulturhistoriska arkeologin ett induktivt arbetssätt. Den induktiva slutledningen betyder att en slutsats dras från något som är observerat till något som inte är det genom en generalisering. Genom att samla in så mycket data som möjligt kan en slutsats dras för att därefter prövas på ett nytt material sk naiv induktionism. Genom att använda induktiv slutledning drar man slutsatser med hjälp av analogier mellan materiella likheter från välkända förhållanden ofta i historiska samhällen, till mindre välkända arkeologiska samhällen. Finns det materiella likheter mellan samhällen bör det finnas flera andra likheter (a.a:69 f). Det finns alltså en lagmässighet i att vissa föremål förutsätter en viss typ av samhälle. För att en slutsats från en induktiv slutledning ska anses hållbar krävs att den ständigt prövas (a.a:72).
4.2 PROCESSUELL ARKEOLOGI
Ett ifrågasättande av den kulturhistoriska arkeologin leder till att processuell arkeologi slår igenom på 1960-talet i Amerika (Olsen 2003:39). Lewis Binford blir dess mest inflytelserika arkeolog efter sin artikel ”Archaeology as anthropology” (a.a:43). I Amerika låg arkeologin nära antropologin eftersom forskarna ofta var europeiska ättlingar som studerade den indianska kulturen. De studerade en kultur som redan var ”någon annan” för dem. I Europa hörde arkeologin ihop med den egna nationens historia och det man studerade sågs som början på dagens Europa. Detta gjorde att det tog tid för Europa att ta till sig den nya inriktningen som blev dominerande först på 1970-talet. I centrum för den processuella arkeologin eller New Archaeology som den även kallas var att kulturprocesser sågs som dynamiska processer medan kulturarkeologerna såg dessa skeenden som mer statiska. Arkeologin tog inspiration från antropologin och Binford menade att arkeologerna kunde ställa samma frågor som antropologerna, skillnaden låg i att arkeologerna arbetade under längre tidsrymder. Centrala begrepp inom processuell arkeologi är positivism och funktionalism. Bara det som kan mätas, vägas och observeras kan studeras. Varje teori måste testas mot empirisk data för att vara trovärdig. Arkeologin kunde bli lika exakt och objektiv som naturvetenskaperna (a.a:39 ff). Inget får förklaras med metafysiska förklaringar. Det naturvetenskapliga sättet att arbeta kan appliceras på allt vetenskapligt arbete (a.a:75 f).
Genom att C 14 dateringar nu blev möjliga fick naturvetenskapen en extra tung position och genom dessa objektiva resultat kunde arkeologin bli oberoende vetenskap (a.a:42). För att en teori ska kunna kallas vetenskap måste den vara empirisk prövbar. Observationen av fakta måste i sin tur vara oberoende av teorin (a.a:77). För att få en stadig grund att stå på i forskningsvärden ville arkeologin höja sin trovärdighet genom att närma sig naturvetenskaperna samtidigt som man ville visa på arkeologins nytta i samhällsfrågor i dagens samhälle som t.ex. inom samhällsplanering (a.a:41).
Det funktionalistiska draget hämtade arkeologin från antropologin där den hade en central plats. Samhällen och kulturer styrdes av en inre logik som gick ut på att vara så funktionella som möjligt. Kulturerna försökte av sig själva att vara i harmoni med den omliggande miljön (a.a:41). Kulturen ingick som en del i det lokala ekologiska systemet (a.a:39). Funktionalismen menar att samhällen och sociala system har ett eget inbyggt förnuft i form av sina behov. Genom att dessa behov tillfredsställs förklarar det vad som händer och sker i systemen, i detta fall inom ekologin (a.a:114). Systemteorin användes för att förklara själva processerna. Ett samhälle består av system som är beroende av varandra. Sker en utveckling i ett system måste alla andra system anpassa sig efter den nya situationen så att en ny jämvikt råder. Jämnvikten kan återupprättas genom positiv eller negativ feedback. Sker det genom negativ feedback neutraliseras den nya förändringen medan en positiv feedback gör att hela systemet förändras på ett oåterkalligt sätt. Systemförändringarna sker utan människans medvetenhet eller vilja (a.a:120 f). När obalans uppträder måste jämvikten återupprättas och en förändring i kulturen sker. Kulturen är människornas redskap för att snabbt och effektivt kunna möta förändringar i det naturliga ekosystemet och i mötet med nya miljöer. Olikheter i de materiella lämningarna är ett resultat av att människorna levt i olika miljöer (a.a:42). Det arkeologiska materialet kunde berätta om alla aspekter inom det forntida samhället men det som processualisterna koncentrerade sig på var de teknologiska och ekonomiska förhållandet inom samhället. Binford delade upp föremålen i tre kategorier, de teknomiska föremålen var de som var av praktisk funktion, sociotekniska föremålen hade sin viktigaste funktion inom den sociala sfären som olika former av statusmarkörer samt de ideotekniska föremålen som användes i den andliga eller rituella världen (a.a:151 f). En viktig del i den processuella arkeologin och något Binford arbetade mycket med är etnoarkeologin. Tanken är att mönstren i de arkeologiska lämningarna är resultat av mänskliga handlingar. Därför kan man studera jägarfolk som lever idag för att förstå forntida jägarsamhällen (a.a:45). Denna tanke bygger på att inom processuella arkeologin betonas det generella och universiella. Det är fullt möjligt att göra generella modeller över hur samhällen fungerar samtidigt som den interna utvecklingen inom varje samhälle är viktig (a.a:42). För att få vetenskapliga förklaringar hänvisas till generella lagar som binder ihop orsak och verkningar, i arkeologins uppgift låg även att finna nya generella lagar. För att finna dessa lagar använde man sig av den hypotetisk-deduktiva metoden där man utgår från att en tanke är sann för att sedan testa den på olika arkeologiska material (a.a:79 f). Binford utvecklade mellannivåteorin den sk middle-range theory för att motivera varför antropologiska källor var relevanta inom arkeologin. Överst finns samhällsteorierna som förklarar samhälleliga processerna inom arkeologin och längs ner finns metodologiska teorier som behandlar värdering och insamling av materialet. Mellan dessa nivåer finns ett tomrum och Binford menade att antropologiska studier kunde användas för att översätta det materiella till mänskliga handlingar som resulterade i de olika samhällsteorierna, även exprerimentell arkeologi kunde ge viktig information (a.a:84 f).
4.3 POSTPROCESSUELL ARKEOLOGI
Den postprocessuella arkeologin växte fram som en kritik mot de processuella tankegångarna runt den ekologiska funktionalismen och positivismen. Centrala tankar var istället symbolism, strukturalism och människornas tankar, arkeologi sågs som en kognitiv vetenskap. Diskussionen startade i Europa som åter dominerade den arkeologiska debatten. Inom arkeologin ansågs mångfalden av olika tankar som en styrka och därför är postprocessuella arkeologin snarare en paraplybeteckning för många olika teorier. Gemensamma drag finns dock för dessa teorier. I den nya inriktningen betonades att arkeologin är en humanistisk forskning och inte en värdefri objektiv forskning. De menar att forskaren aldrig kan lösgöra sig från sitt eget samhälles värderingar. Den materiella kulturens symboliska tecken och sättet människor använder det materiella för att
kommunicera med varandra blir viktiga diskussioner. Det arkeologiska materialet kan inte användas som direkta resultat av mänskliga handlingar. Istället kommer den enskilda människans handlingar i centrum och vilka motiv de kan ha haft i samhället. Generella teorier om universiella modeller av samhällen kritiserades eftersom kulturen och människorna inte lät sig styras av något inbyggt förnuft. Varje föremåls betydelse berodde på i vilken kontext den hittades och varje kultur ses som unik. Paralleller mellan olika samhällen kan därför ej göras eftersom alla kulturer har olika samband mellan individens tankar, handlingar och den materiella kulturen. Arkeologen skulle efter den materiella tillgången försöka sätta sig in i den förhistoriska människans situation och förstå hennes individuella upplevelse. Samtidigt utformar arkeologerna forntiden utefter sina egna värderingar och de frågor som är aktuella i vårt eget samhälle (Olsen 2003:51 ff). Inom den postprocessuella inriktningen blir individen viktig. Samhället, kulturen och etniciteten är ett resultat av olika individers handlingar (a.a:136 f).
Ian Hodder utvecklade den kontextuella arkeologin som ingår i den postprocessuella arkeologin. Endast om föremålet ses i sin kontext kan en tolkning göras av ett arkeologiskt materialet. Genom att se i vilket sammanhang föremålen förekommer, i vilken ordning föremålen har lagts ner och se deras rumsliga och kronologiska fördelning kan viktiga tolkningar göras (a.a:88 f). Hodder menar att man ska ta hänsyn till människans kulturella uppfattning av världen eftersom kulturen är det filter som människan ser på sin omvärld med. Det visar sig i människans användande av symboler och dess uppdelning av världen i olika kategorier vilket även speglas i hur föremålen deponerats (a.a:139).
Struktureringsteorin togs upp av processuella arkeologer efter sociologen Anthony Giddens. Teorin var ett försök att övervinna glappet mellan handling och struktur. Teorin menar att sociala strukturer inte är statiska utan befinner sig i relation till människornas handlingar. De två nivåerna intigrerar och påverkar varandra. Förändringar är därför naturliga och strukturer och samhällen är aldrig statiska. Människan har en begränsad kunskap om de samhällsstrukturer hon lever inom och bevarandet av strukturerna är därför aldrig avsiktliga från individens sida. Enskilda handlingar kan därför inte ensamt påverka historien. Episodiska förändringar är när samhällen byter karaktär och dessa förändringar är mer djupgående än de ”vanliga” förändringarna. De beror på motsättningar inom samhället eller genom kontakter med andra samhällen. Ofta sker stora förändringar om två samhällen möts med olika begrepp om tid och rum. De episodiska förändringarna måste dock inte äga rum utan kan aktivt väljas bort (a.a:141 ff).
När postprocessuella arkeologer skulle tolka det arkeologiska materialet blev strukturalismen en vanlig teori att använda sig av. Alla fenomen som materiell kultur, myter och seder kunde läsas som en text genom att världen byggdes upp runt kontrasterande tecken. Teorin utvecklades av Claude Lévi-Strauss som menade att betydelser skapades genom att dela in världen i kategorier och motsatspar och utefter dessa motsatspar orienterade sig människan. Varje begrepp får sin betydelse efter sin motsats. Precis som språket är uppbyggt kring en struktur, de grammatiska reglerna, finns en bakomliggande struktur i samhällen och alla kulturella fenomen och yttringar. Myter och vetenskap är olika sätt att uppnå kunskap om världen och för att lösa motsättningar som i verkligheten är olöstbara. Genom att spela och använda motsatsparen i samhället kan individen skapa nya meningar genom att blanda saker och ting på ett nytt sätt. En individ kan använda grammatiken som finns för att skriva en egen text, detta fenomen kallas bricolage (a.a:167 ff). Inom det strukturalistiska synsättet blir arkeologins uppgift att se relationen mellan material, tankar, handlingar och strukturen (a.a:179).
5 ARKEOLOGINS ETABLERING I NORDEN
Under 1860-talet blir arkeologin ett fält i Sverige. Arkeologin hade då redan under några decennier börjat etablera sig i samhället. Under perioden blomstrade romantiken och intresset för folkliv, historia och forntiden var mycket omfattande. Arkeologin utvecklades under Bror Emil Hildebrand som riksantikvarie 1837 (Baudou 2004:148 f).
Vid sidan om nationalismen växte intresset för provinsialism som ville visa egenheten och stoltheten över olika provinser. Det intresset resulterade i olika fornminnesföreningar (a.a:149). Man kan alltså se att frågorna om olika arkeologiska kulturer, dels rör hela folkvandringar (nationalism) dels olika arkeologiska kulturer inom olika områden (provinsialism) fanns väl förankrade i samhället vilket gjorde arkeologin till ett aktuellt ämne.
Den arkeologiska diskussionen i Sverige tog fart med Hans Hildebrand, Oscar Montelius och Sven Nilsson (a.a:158). Alla började sina studier som naturvetare Nilsson var i huvudsak naturforskare och Hildebrand och Montelius studerade först botanik och blev upplärda i den linnéanska traditionen där stor vikt läggs vid iakttagelse och beskrivning (a.a:143). Samma sorters tänkande passade bra när typologin skulle utvecklas och den fick också ett mycket stort utrymme i deras forskning. Fornmaterialet systematiserades efter naturvetenskapliga principer (a.a:163). Baudou tonar dock ner den darwinistiska tanken inom skandinavisk arkeologi till skillnad från Olsen. Han menar att det framförallt var Charles Lyells tankar i boken The Antiquity of Man inom geologin som användes vid analys av fynd. Hildebrand läste dock Carles Darwins bok Orgin of Species två år efter Lyells bok (a.a:159 ff) så troligen betydde Darwins ideér en hel del ändå. Tankar om att människan gjorde oavbrutna framsteg låg i tiden och arkeologiska fynd togs som bevis för det. På världsutställningen i Paris 1867 fick arkeologin plats för att peka ut riktningen för framtiden och bevisa en ständig utveckling mot nya nivåer (a.a:145).
Sven Nilsson var framförallt intresserad av vilka som var de första människorna i Sverige och varifrån de kom. För att göra det jämförde han gamla kranier och skelett med den nutida befolkningen. Han ansåg att människosläktet kunde delas upp i fem raser kaukasiska, mongoliska, etiopiska, amerikanska och malajiska. Han var även inspirerad av de nordiska sagorna och menade att dess väsen som tex dvärgar och jättar kunde omtolkas i nutida begrepp. Dvärgarna var dagens samer. Nilsson använde sig av Anders Retzius mätningar av människans kranier. Genom att mäta skallens bredd i procent av längden ansåg han att man kunde dela in människorna i långskalliga, mellanskalliga och kortskalliga (a.a:133).
5.1 INVANDRING ELLER KUNSKAPSPÅVERKAN?
Diskussionen under den tidiga kulturhistoriska arkeologin gällande järnets introduktion kretsade kring frågan om ett invandrande folk tog med sig järnet till Skandinavien eller om en kulturpåverkan kom med förbindelser med omvärlden. Hans Hildebrand och Sven Nilsson ser tydliga bevis på migration (Hildebrand 1872:16 f, Nilsson 1847:78). Montelius hade den uppfattningen först men år 1874 ändrar han uppfattning och menar att järnet spreds via kulturkontakter (Montelius 1884:27). Alla tre använde sig av diffusionstanken.
Typologin var central och diskussionen rörde även när järnåldern började. Hildebrand daterar äldre järnålder från 200 e kr fram till 450- talet. För dateringen hänvisar han till datering av mynt. Äldre järnålder berör tiden mellan denarernes och solidusmyntens åldrar (Hildebrand 1872:38). Dock tror han att den datering kan vara för sen. Montelius är av en annan uppfattning. Han vill först se
järnålderns datering från år 0 till 450-talet vilket även han bygger på främmande mynt samt jämförande av gravar och fornsaker från denna tid (Montelius 1877:177). Senare vill Montelius efter nya fynd flytta bak järnålderns början till 400 f kr för södra delen av Skandinavien (Monthelius 1884:25).
5.2 GERMANERNA INVANDRAR....
Hildebrand menar i sin diffusionistiska tanke att det i forntiden funnits tre kulturer i Skandinavien vilket visar sig i de materialen som redskapen tillverkades i flinta, brons och järn. Grupperna har inte levt sida vid sida utan avlöst varandra, det rör sig om tre kulturgrupper och tre kulturperioder. När kulturavlösningen sker kommer grupperna i beröring med varandra men det handlar om en avlösning, den nya kulturen växte inte ur den gamla. Invandringen menar Hildebrand kan ske genom att ett överlägset folk kommer och gör den tidigare befolkningen delaktig i sin kultur och sprider sina produkter. Det mottagande folket är inte passivt och bara tar emot utan kulturen omdanas. Hildebrand menar att den gamla befolkningen tillfälligt sänker kvalitén på kulturen men att det bildar en utgångspunkt för fortsatt utveckling (Hildebrand 1872:16 f). Enligt Hildebrand fanns i Europa två järnålderskulturer som tillhör två olika folk, en keltisk och en germansk. I Skandinavien betyder det att den germanska stammen vandrade in eftersom fornsakerna från tiden visar på en germansk härkomst. På de äldsta fornsakerna förekommer runskrifter som tyder på att det var ett germanskt talande folk (a.a:77 f).
Hildebrand menar att utvecklingen hela tiden gått framåt upp mot högre bildningsnivåer. Varje ny metalls införande är ett bevis på detta eftersom fynden visar större mångfald inom vapnen och större skicklighet när det gäller prydnadsföremål (a.a:74). I fornlämningarnas typologi anser Hildebrand att det inte finns något sammanhang mellan järnåldern och de tidigare kulturperioderna (a.a:78). Vid brytpunkten mellan bronsålder och järnålder menar Hildebrand att man inte kan se någon likhet mellan bronsålderns inskränkta kultur och den germanska kulturen även i den tidiga järnåldern. Hildebrand hade en kulturdeterministisk syn på germanerna och han diskuterar de två bilderna av germanerna dels som ädla och visa med god uppfattning om statsstyre dels bilden som råa och galna vildar. Hildebrand tror mest på den första idén om germanen som ädel. Hildebrand är mycket influerad av språkvetenskapen med dess tankar om urhem. Den indogermanska eller ariska urfolkets hem låg troligen i närheten av Kaspiska havet (a.a:81 ff). Den första germanska invandringen till Skandinavien var danerna runt 300 f Kr, runt 200 f Kr den gotiska som bosätter sig på Gotland samt söder om Mälaren. Den tredje invandringen är sveastammen som blir den härskande i Norden. Hildebrand medger att språkvetenskapens dateringar ännu inte stämmer väl överens med fornfynden som ger en senare datering av järnålderns början 200-300 e kr men han tror att den kan vara för sen och vill flytta tillbaka den till år 0 (a.a:97 f). De fakta som de arkeologiska lämningarna ger gör inte att han ifrågasätter språkvetenskapen utan istället väntar han på att nya arkeologiska fynd ska bekräfta språkvetenskapen.
5.3 ...ELLER VAR DET ASARNA?
Sven Nilsson delar Hildebrands uppfattning att en invandring skedde vid introduktionen av järn i Skandinavien. Nilsson menar att de som förde med sig järnvapnen var asarna eller eruler som Nilsson menar är samma folk (Nilsson 1847:77). Snorre Sturlesson beskriver asarnas invandring i Kungasagorna där han beskriver hur Odin utvandrade från Asgård, den sk odinska invandring är samma som asarnas och omtalas i Ynglingasaga. Området ska ha legat norr om Svarta havet. Procopius beskriver på 600-talet Skandinavien som han kallar Thule (a.a:70 f) dit erulerna
invandrade. Erulerna har många likheter enligt Nilsson med asarna. Deras uttåg gick från trakterna norr om Donau via Danmark till Sverige. Erulerna var liksom asarna ett stolt folk som såg sig som härskare. Många av dem var mäktiga aristokrater och flera av dem som tågade upp till Thule var av kunglig ätt enligt Nilsson. De var stridbara och härsklysstna ett oroligt släkte som sökte strider. Slavar såg de som ägodelar och kunde behandla hur som helst (a.a:75 f). Nilsson hade liksom Hildebrand en kulturdeterministisk syn på de nya invandrarna.
Den invandrande stammen hade vapen av järn och mest järnföremål har hittats runt Mälaren, järnvapen hittas även i länderna öster om Östersjön dit de reste. Järnet förekommer även inåt Norge där Ynglingaättens sista avkomlingar bosatte sig. Nilsson menar att de invandrade asarnas folkstam skiljer sig åt från den föregående befolkningen genom huvudskålens form som är mer ovala och bredast över mitten (a.a:78).
5.4 JÄRNET INTRODUCERAS GENOM PÅVERKAN
Montelius hade även han en diffusionistisk syn men han trodde inte på en migration utan på kulturpåverkan genom kontakter. Anledningen är att han inte ser något tvärt avbrott i typologin eller i fornsakernas ornamentik som skulle tyda på att ett nytt folk invandrat. Montelius var även han intresserad av när ”våra förfäder” invandrat. Med ”våra förfäder” menar han germanska folk som daner, götar, svear, och norrmän som enligt Montelius utgjorde huvudstammen av befolkningen. För att se det menar Montelius att man utgår från en historisk källa som bevisar att våra förfäder bodde här för att sedan gå bakåt i typologin. Finns det där inga avbrott eller andra anledningar att tro att en invandring skett förrän under stenåldern är det troliga att inte heller befolkningens huvudmassa blivit förändrad vilket visar att de germanska förfäderna invandrade redan på stenåldern (Montelius 1884:27 ff). Invandringen av de germanska förfäderna hände för mer än 4000 år sedan (a.a:35). Montelius menar att det har varit lätt att antaga att en invandring har skett vid järnets introduktion eftersom dateringen av järnets introduktion varit fel, vilket gjorde att man satte det i samband med mycket nytt som silver, glas, konsten att löda, förgylla metaller, nya former, ny ornamentik samt runorna och ett nytt gravskick. Montelius menar dock att järnet var i bruk långt tidigare än dessa förändringar. I stenåldersgravarna är de flesta skallar långsträckta och ganska lika den nu levande skandinaviska folkrasen menar Montelius. Det finns även kortskalliga som påminner om den finska folkens skallar (a.a:30 f).
Det var Roms utbredning norr om Alperna som gjorde att kännedomen om järnet nådde Skandinavien. Dock kunde etruskernas handelsförbindelser med Nordsjön och Östersjön banat vägen för järnets utbredning. Fynd av romerska föremål och mynt visar på att kontakter mellan områdena förekommit. Montelius menar att järnet framställdes här men det smakfulla formspråket och fina spiralerna visar på romerska influenser. Romerska provinser som Skandinavien hade kontakter med var troligen Tyskland väster om Rhen och söder om Donau, Nederländerna och Ungern. Järnet tog dock lång tid på sig att etableras i hela Skandinavien (Montelius 1877:174 ff). 6 KULTURHISTORISK ARKEOLOGI EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET
Efter andra världskriget förändrades och förnyades arkeologin i hela världen genom påverkan från de rådande ideologierna och de stora politiska omvälvningarna. Men förändringar skedde även inifrån genom självkritik och ifrågasättande (Baudou 2004:279). Krigsslutet innebar att man inom forskningen i Sverige började samarbeta med de anglosaxiska länderna efter att i nästan hundra år samarbetat med Tyskland (a.a:286).
Under den senare perioden av den kulturhistoriska arkeologin fanns två huvudinriktningar, den som sysslade med humanistisk kulturhistoria och en ekonomisk-ekologisk kulturhistoria. Arkeologin utvecklades allt mer och nya metoder arbetades fram. En av tyngdpunkterna under perioden var utgrävningarna vid Valsgärde mellan 1928-1952 under Sune Lindqvists ledning. Nu utvecklades metoder för grävning, konservering och bearbetningar av fynden. Man problematiserade frågor rörande förhållandena på det lokala, regionala planet samt betydelsen av utländska kontakter. Frågor om stil, hantverk, samhällsuppbyggnad och ekonomi sattes in i ett nationellt och internationellt perspektiv (a.a:232 ff).
Kritiskt granskande av arkeologins dateringar genomförde Bertil Almgren 1955. Han visade på betydelsen att skilja mellan tillverkningstid, användningstid och nedläggningstid när det gäller fynden. En typologisk datering kan i verkligheten spänna över en väldigt lång tidsperiod (a.a:236). En ny forskningsinriktning började med Mårten Stenberger i hans doktorsavhandling 1933 om Öland under äldre järnålder. Stenberger började undersöka Ismanstorp fornborg 1924 och det viktiga var att han satte borgen i sitt sammanhang med omliggande husgrunder och gravfält från samma tid. Stenbergers metod gick ut på att kartlägga bebyggelsen och kulturlandskapet genom grundliga arkeologiska undersökningar i fält för att sedan kombinera resultaten med museernas samlingar. Vid Stenbergers stora bebyggelsearkeologiska projekt 1946-50 vid Vallhagar på Gotland tillsammans med Ole Klindt-Jensen var upplägget tvärvetenskapligt. Hjälp togs av naturvetenskapen och odlingsanalyser, fosfatbestämmningar gjordes liksom undersökningar i miljöhistoria, markkemi och osteologi (a.a:236 f). Stenbergers bok Det forntida Sverige (1964) ger en bra bild av förändringarna som skett efter kriget. Stenberger undviker begrepp som kulturhistoria och tar inte med tradition eller sagoframställningar som inte längre anses trovärdiga. Istället bygger all fakta på de arkeologiska fynden och de fakta som kan tolkas från dem. Stenberger har en ekologisk-ekonomisk syn där han menar att människan är beroende av naturen och måste anpassa sig efter den. Kulturen blir ett växelspel mellan naturen och människan (a.a:278).
6.1 JÄRNÅLDER MED KLIMATFÖRÄNDRINGAR
Övergången mellan bronsålder och järnålder var enligt Stenberger en stark brytningstid. Klimatförändringar till det sämre skedde när årstemperaturen gick ned, somrarna blev kallare och fuktigare. Skillnader fanns i hur klimatförändringen påverkade olika delar av Sverige, minst skillnad märktes på Gotland, Öland och sydligaste Sverige. Förändringarna gick fort, under ett par hundra år, men troligen kunde människorna se skillnader under sin egen livstid. Från de mest utsatta områdena tvingades folk att flytta som från det norrländska kustlandet. Klimatet började bli sämre redan 200 år före järnålderns början vilket blir 600 f kr eftersom Stenberger daterar järnålderns början till 400 f kr. Klimatförändringen vid bronsålderns slut hör till de allvarligaste i förhistorien. Förändringen syns i mossarnas lagerföljder mellan ett stubblager i högförmultnad torv och ett lager med lågförmultnad torv som ligger över det föregående lagret (Stenberger 1964:319 f).
Jordbruket drabbades mycket allvarligt och det svåraste bör enligt Stenberger ha varit att hålla boskapen vid liv genom svårigheten att kunna samla in tillräckligt med vinterfoder. Klimatförändringarna bör dock inte ha varit en total katastrof eftersom människorna har en enorm förmåga att anpassa sig. Förändringarna ledde till att människorna utvecklade alltmer bofasta mönster. Djuren var tvungna att stallas längre eftersom vintern var lång vilket i sin tur krävde en större insamling av vinterfoder. Klimatförändringen ledde till att den fasta svenska bondebygden grundades (a.a:321).
För att illustrera vad som kan ske när klimatförändringar drabbar en jordbrukande befolkning använder Stenberger en induktiv slutledning. Han jämför med vad som hände byn Kålland i Västergötland 1596 och de följande tre åren. Vid midsommar fanns gott om både gräs och säd men sedan kom regnet och grödorna förstördes. Följande vinter blev djuren sjuka och dog därför att halm och hö hade ruttnat. I tre år regnade det för mycket för att det skulle vara bra för grödorna och människorna började svälta och dö. Allt man kunde finna på tog man till och för att få mjöl malde man allt som kunde vara ätbart som bark, löv, halm, nötskal, vitmossa och hasselknoppar. Döda människor hittades på åkrarna med gräs i munnen. I det desperata läget ökade kriminaliteten och sjukdomar spreds snabbt. Det finns uppgifter om att kläderna ruttnade på de tiggande människornas kroppar (a.a:321).
Det största problemet vid studiet av järnålderns början är bristen på fynd från perioden, förändringar sker i gravskicket och depåerna blir färre och fattigare på fynd. Perioden ger därför intrycket av att vara isolerat och fattigt, med undantag från Gotland (a.a:322). Fastlandets fynd sträcker sig till några skivformiga spännen, hjulformiga hängen i brons och klena bronshalsringar med smala ändplattor samt dräktnålar av brons eller järn sk bygelnålar. Med hjälp av bygelnålarna kan dock slutsatsen dras att boendet i bronsålderns bygder i syd och Mellansverige fortsatte in i järnålder. Fynden av bronsålderns skålnålar och svanhalsnålar i brons tillsammans med järnålderns bygelnålar på Gotland visar att metallåldrarna en period varit samtida på ön, vilket är naturligt enligt Stenberger eftersom människorna inte kan byta kultur över en natt. Liknande fyndsammansättningar i gravfynd från Öland och Uppland ger samma indikationer. Bland föremålen som hittats finns inga keltiska föremål vilket indikerar att tidigare kontakter med Centraleuropa har brutits. Kontakterna tas upp igen i slutet av förromersk järnålder (a.a:327 ff).
I Europa var kelterna en expanderade grupp och deras maktställning berodde till stor del på deras bruk av järn. Stenberger ser inte kelterna som en etnisk grupp utan som skilda stammar som talade besläktade dialekter. Dock menar Stenberger att de hade ett ursprungsområde i sydvästra Tyskland, nordvästra Schweiz och i de angränsande franska områdena på andra sidan Rhen. De expanderade ut i Europa 5-400 f kr pga befolkningstillväxt som i sin tur ledde till splittringar och inre missnöje. Det började som en fredlig utvandring men övergick så småningom till krigisk expansion. Området de tillslut behärskade sträckte sig från Atlantiska havet till Svarta havet (a.a:322 ff).
Fyndfattigdomen är som störst under perioden 400-100 f kr, fyndfattigdomen beror enligt Stenberger på klimatförsämring, utvandring och den keltiska expansionen i Europa. I Skandinavien råder bronsbrist eftersom kontakterna söderut brutits. I stället har man i Skandinavien gått in i en träålder med liten tillgång på brons. Järnets existens kände folket till men man kunde inte framställa eget järn ur sjö och myrmalm. De järnfäremål som finns är alltså importerade. Samhället var ännu inte moget för en egen järnålder (a.a:330).
En kulturell uppgång sker vid den förromerska järnålderns slut runt 100 f kr till 50 e kr, nu tas kontakterna med Europa upp igen. Fynden blir många fler och mycket järnföremål har hittats i gravarna men inte i boplatsfynd eller runt bebyggelser. Nu hade den verkliga järnåldern börjat enligt Stenberger eftersom järnet nu var var mans egendom. Eget järn började framställas på fastlandet ur myrmalm vilket sedan exporterades till Öland och Gotland både i form av malm och halvfabrikat. Både redskap som eggverktyg, huggredskap och vapen framställdes i järn liksom prydnadsföremål och dräktnålar (a.a:337 ff). Det tog alltså enligt Stenberger 300 år från att de första järnföremålen fanns i Sverige till att befolkningen framställer eget järn.
6.2 KLIMATFÖRÄNDRINGAR UNDER JÄRNÅLDER II
Carl-Axel Moberg var en av den processuella rörelsens förgrundsgestalter i Skandinavien (Baudou 2004:295) men i hans bok Innan Sverige blev Sverige från 1964 vilket är samma år som Stenbergers
Det forntida Sverige har de nya tankarna inom arkeologin ännu inte kommit. Liksom Stenberger
betonar han klimatförändringen runt 500 f kr som ska ha varit den största förändringen på 6000 år. Förändringen fick stora konsekvenser för växt och djurliv och därmed för människorna. Människorna var tvungna att leva på platser som var fördelaktiga både för jordbruk och för jakt. Moberg menar liksom Stenberger att det stora problemet är fyndfattigheten mellan åren 500-100 f kr. Fyndlösheten behöver dock inte betyda att platserna varit avbefolkade. Moberg tror till skillnad från Stenberger inte att platser har avbefolkats pga klimatförändringen. Han menar att vi vet för lite om hur klimatförändringar påverkar bebyggelse och odling för att dra några slutsatser om det. När det gäller klimatförändringen har han två förslag, det ena är att det blev en katastrof, det andra förslaget menar att ingen katastrof skedde utan att människorna ändrade sitt liv och anpassade sig efter de nya förändringarna. Moberg menar liksom Stenberger att utvecklingen i Sverige måste ses i förhållandena till förändringarna i Europa med först kelternas starka ställning och sedan romarnas dominans och att det har påverkat varutillgången till Sverige. Eftersom fynden är så få eller svåra att hitta är slutsatser om kontakter till kontinenten svåra att göra men Moberg menar att kontakter måste funnits men att brons inte importerades utan små järn- och träföremål. Moberg ägnar för övrigt stort utrymme till att motbevisa invandringsteorin vid järnålderns början. Moberg menar att ingenting i fornfynden stödjer den teorin (Moberg 1964:61 ff). Moberg känner att han måste plädera mot invandringsteorierna vilket skiljer honom från Stenberger som verkar ha lämnat det bakom sig och gått vidare. Stenberger verkar inte anse att det ens behöver kommenteras.
7 KONTINUITET OCH FÖRÄNDRING MED 68 RÖRELSERNA
Efter 1960 förändrades arkeologin samtidigt som förändringarna inte var så stora. Fortfarande dominerade den bebyggelsehistoriska och den ekologisk-ekonomiska arkeologin som enligt Baudou fortsatte att vara en stark inhemsk tradition. Vid sidan om dem växte den nya teoretiska arkeologin som utvecklades under 1960-talet. I blandningen av den traditionella inhemska traditionen och de internationella strömningarna växte arkeologin i Sverige som aldrig förr. Rörelserna kring 1968 förändrade de politiskt engagerade arkeologernas syn på sitt ämne och arkeologins samhällsuppgift. Mycket nya ideér, ifrågasättande och diskussioner fördes vilket signalerade en ny tid (Baudou 2004:280 ff).
Arkeologin blev mer mångsidig, projekten fler vilket i sin tur resulterade i fler fynd och en enorm ökning av kunskap. Nya och bättre naturvetenskapliga metoder användes. Teorierna blev fler och ett större inflytande märks från filosofi, vetenskapsteori, socialantropologi och sociologi. Stor betydelse för utvecklingen var samarbetet med andra discipliner i stora tvärvetenskapliga projekt. Det tvärvetenskaplig tänkandet var dock inget nytt i Skandinavien utan har funnits sedan mitten av 1800-talet och en ekologisk-ekonomisk och kulturgeografisk influerad arkeologi sedan 1920- talet. Så många tendenser fanns redan innan 1960-talet enligt Baudou (a.a:279 ff). Han menar att det kanske är så att en renodlad processuell arkeologi som Binford införde aldrig har funnits i Skandinavien eftersom gränserna mellan kulturhistorisk arkeologi och den processuella arkeologin aldrig har funnits här (a.a:285).
7.1 JÄRNFRAMSTÄLLNING
Med den processuella arkeologin börjar arkeologerna intressera sig för själva järnframställningsprocessen och den tekniska kunskap som krävs för tidig järnframställning. Detta är en del i det funktionalistiska tänkandet som blev viktigt under den processuella arkeologin. Det var viktigt att förstå den tekniska framställningen av järnet. Inga Serning är en av dem som anlade ett funktionalistiskt synsätt på frågor som rör järnet. Serning använder sig av två sorters källor när hon studerar tidig järnhantering. Dels skrivna brev och rapporter från historisk järnframställning ur myrmalm och dels arkeologiska undersökningar (Serning 1976:41). För att studera järnhanteringen under processualismen krävs förkunskaper i naturvetenskap och metallurgi. Mycket handlar om teknik och matematiska uträkningar över hur mycket järn som kan ha producerats. Produktionsplatserna är viktiga och ligger nära de resurser som behövs. Forskarna hade en positivistisk syn på vetenskapen och genom att studera tekniken ur ett naturvetenskapligt perspektiv samt beräkna produktionen efter slaggfyndigheter kunde exakt vetenskap utan värderingar nås. För att framställa järn krävs malm att reducera järn från och skog för att tillverka träkol till bränsle och som reduktionsmedel. I Skandinavien finns sjö-myrmalm och bergmalmer. Diskussioner har förts om vilket sorts malm som människorna använde under järnets första användningstid. Serning tror att det framförallt kan ha varit bergsmalm eftersom den är lättare att upptäcka och komma åt medan myrmalmen är fosforrik vilket inte ger så god kvalité. För henne låter det inte troligt att det skulle ta 1000 år för Sverige att få kunskapen om bergsmalm från kontinenten (a.a:41 ff). Sjö och myrmalmer kan naturligtvis också används men malmen måste rostas först för att underlätta reduktionen i framställningen av järn. För att värma upp ugnen användes ved och vid järnreduktionen träkol. Vid reduktionen separeras järnet i malmen från silikater och andra föroreningar som bildar slagg vid upphettningen. Upphettningen av ugnen kan ta upp till ett dygn. Ugnen fylls sedan med träkol och så småningom malmen, träkol och malm fylls sedan på växelvis. Luft tillsätts genom ett eller flera blästermunstycken. Ibland används den naturliga vinden eller hand/trampdrivna bälgar. Malmen reduceras successivt till järn som i sitt fasta tillstånd bildar en klump. Slaggen smälter vid 1150 grader och smälter samman på ungsbotten under järnet. Genom reduktionen får man ner fosforhalten i järnet till 1/10 av malmens. Fosfor gör järnet kallbräckt. När reduktionen är färdig tas metallklumpen ut och börjar bearbetas ytterligare för att rensa bort slaggen som fastnat. Vid den bearbetningen av järnet måste temperaturen vara högre än 1150 grader så slaggen smälter annars spricker järnet. Den upphettningen sker i små enkla smidesgropar. Efter det kan järnet smidas eller säljas som råvara (a.a:46 ff).
Gropugnar är den äldsta sortens ugn och består av en grop nedgrävd i marken vilket gör att de kan vara svåra att hitta idag. I dessa ugnar saknas ofta slaggtappningsanordningar. För att skilja ut gropugnarna från smidesgropar får man undersöka vad som finns i gropen (a.a:48 ff). Stenramsugnar har hittats i Närke, Västmanland, Västergötland och i Jämtland och är även den en gammal ugnstyp. En stenramsugn har lera på tre sidor omgivna av en ram av kantställda hällar. På den fjärde sidan finns framför ugnen en nedsänkning som används för att raka ut slaggen (Serning 1984:51 f). Med hjälp av slaggen kan man även räkna ut hur mycket järn som producerats om man känner malmens och slaggens järninnehåll (Serning 1976:57). Genom att använda naturvetenskapliga analyser och matematik kan kunskap nås om järnet och hur det produceras.
7.2 MODELL ÖVER HUR JÄRN INTRODUCERAS
Karin Levinsen använder sig av en generell modell över vad som händer i ett samhälle när järnet introduceras. Modellen är utarbetad för att förklara järnets introduktion i Grekland men Levinsen menar att den går att applicera på områdena norr om Grekland. Skillnaden är att ju längre man kommer från järnets kärnområden Grekland, Rumänien, Anatolien och Palestina ju mer smycken och pyntföremål finns i järn (Levinsen 1984:157).
Enligt modellen finns fyra stadier. Först sporadiska föremål i järn hos samhällets översta skikt. I det andra stadiet blir järnföremålen allt vanligare men det berör fortfarande endast samhällets överklass. I det tredje stadiet använder man järnet för redskap och vapen och järnet ingår som en viktig del i produktionskraften i flera av de sociala lagren. I det sista stadiet är järnet fullt ut integrerat i samhället. Järn blir en viktig del i konstruktionsarbete, transportsystem, försvar och maskiner. Järnföremålen tillverkas av specialister i en centraliserad produktion (a.a:158).
I Skandinavien inträffade den första fasen relativt samtidigt som i övriga Europa. Fas två sker något försenat medan de två sista faserna sker långt senare än södra Europa. Om järnet kan spridas och upptas passivt blir förseningen inte så stor, järnföremålen består mest av smycken och pynt. Andra mer avancerade föremål kräver mer av det mottagande samhället vilket gör att spridningen försenas. Levinsen menar att det inte har något att göra med okunskap eller konservatism eftersom Levinsen ser att det är ett generellt fenomen i samhällen när det gäller järns introduktion. Det är först när ett samhälle uppnåt ett visst stadium som järnet kan integreras (a.a:159). Levinsen använder sig av systemteori där hon menar att om förändringar ska ske i ett samhälle måste alla systemen i samhället anpassa sig efter det nya. När järnet togs emot som smycken av överklassen behövde inte samhällens övriga system anpassa sig. Men om järn ska används i vapen, vardagsföremål och bli en del av komunikationskrafterna måste alla övriga system anpassa sig.
Levinsen använder sin modell för att visa järnets introduktion i Danmark. De äldsta föremålen i järn är rakknivar, småknivar, dräktnålar, armringar och pincetter och hittas i gravar från bronsåldern period III och VI. Dateringen för de första järnföremålen är lika i övriga Europa norr om Alperna. Järnet är ofta i början kombinerat med brons i smycken. I förromersk järnålder period I blir järnet alltmer allmänt i gravarna men fortfarande är det inga större föremål. Det är först i mitten av förromersk järnålder som det dyker upp större föremål som svärd och spjutspetsar i depåer och offerlundar. Från period III blir järnet vanligt och en mångsidighet finns i föremålen. Järn hittas nu även på enkla boplatser och ju längre upp i järnåldern man kommer desto fler blir föremålen. Ju fler olika föremål och verktyg som hammare, tänger, fil och mejsel som finns, desto färre blir smyckena. I funktionella smycken som fibulor och bältesspännen används dock järnet fortfarande (a.a:154 ff).
Den inhemska produktionen av järn började mycket tidigt i järnålderns början men enligt Levinsen fick det inte så stor betydelse eftersom järn i sig inte är så revolutionerande om man inte kan tillverka stål av det. I nordeuropeiskt myrmalm finns för mycket fosfor för att stål skulle kunna tillverkas med dåtidens teknik. Därför var man tvungen att importera järn med låg fosforhalt för att kunna tillverka knivar, yxor, hammare och andra verktyg. Järnet spelar dock en stor roll genom att användas i husbyggen, skeppsbygge och för vagnskonstruktioner vilket indirekt hjälper till för att centralisera samhället som sker längre fram i järnåldern. Levinsen menar att järnet inte hade en revolutionerande effekt när det introducerades utan dess stora betydelse kom långt senare i den senare delen av järnåldern. Det tog alltså lång tid för järnet att få en positiv feedback för att upptas och omvandla samhället. Större betydelse hade förändringarna inom jordbruket med omläggningen av åkerbruket, stallandet av husdjuren och gödning av odlingsmarkerna. Det var först på 8-900 talet som järnplogar började användas och järnet blev en viktig del för jordbruket (a.a:161 ff).
Bronset och järnet hade aldrig samma funktion i samhället så därför är det fel att säga att järnet ersatte bronset. Bronset stannade hos samhällets elit och spreds aldrig till den breda befolkningen. Den vanliga människan fortsatte att använda flinta och benredskap. Järnet konkurerade ut flintan och benredskapen i en process som tog århundraden (a.a:162).
Levinsen är ensam om att göra en modell över järnets intoduktion i de texter jag läst. Föregående författare har gett mer allmänna förklaringar. Det kan bero på att de inte anser att det går att göra generalliserande modeller. Stor betydelse har troligen att det finns så få fynd att göra bedömningar av. Både Stenberger och Moberg ser bristen på fornfynd från perioden som ett stort problem. Stenberger menar att människan i Skandinavien kände till järnet tidigt men inte kunde utvinna eget förrän efter 300 år. Levinsen menar dock att kunskapen om järnframställning funnits mycket tidigt i den period vi kallar förromersk järnålder. Levinsen är ensam om att diskutera bronsets och järnets olika roller i samhället. Man skulle kunna säga att hon inte ser att järnet kommer efter bronset eftersom metallerna inte hade så mycket med varandra att göra. De hade helt olika roller och betydelser i samhället.
7.3 HUR JÄRNET SPRIDS TILL SVERIGE
Genom att titta på spridningen av järnfynd och jämföra det med järnframställningsplatser kan man enligt Serning se tre introduktionsområden i Sverige, det är Skåne- Halland, Gotland och Mälarområdet (Serning 1984:54 f). Intressanta fynd har gjorts som tyder på kontakter med kontinenten. I Mälarlandskapen har man funnit spiralhuvudnål samt halsring av brons och armringar av järn som tyder på att de producerats i Storpolen. I Hassle i Glanshammar socken i Närke har 12 runda skivor i brons med mittbucklor och kantbeslag av järn hittats. Bland föremålen fanns även en kittel som daterats till 550 f kr. Fyndet kommer från Östeuropa och är skytiskt inspirerad. Serning menar att den kan ha tillverkats i Urarturiket i mindre Asien. Fyndet har inget skandinaviskt föremål utan allt är importerat. Hon menar att fyndet visar mellersta Sveriges möjlighet att följa med vad som händer i järnutvecklingen på kontinenten (Serning 1984:55 f). Mälardalen fick sina kontakter från sydöstra Europa, Ryssland och Gotland. Gotlands kontakter låg även de i sydöstra Europa medan Skåne-Hallands kontakter låg västerut samt mot Danmark och Tyskland (a.a:61).
Järnets väg till Sverige startade enligt Serning med kimmertågen under 7-600-talet f kr. I sitt följande resonemang tycker jag att hon inte skiljer sig från de kulturhistoriska arkeologerna. Hon menar att de nomadiska ryttarstammarnas rörelse som börjar runt 1000 f kr utlöste en reaktion som nådde ända till Skandinavien och med denna reaktion kom järnet. Kimrerna bodde vid Svarta havet och de kände till järnet vilket de hade lärt sig av hettiterna. De undanträngdes dock av skyterna som i sin tur lärde sig järnproduktion. Fynd som har hittats i Sverige visar på tydlig skytisk påverkan menar Serning. Som exempel nämner hon det gotlänska Eskelhemfyndet som består av två betsel, 12 bucklor till seltyg, tygelhakar och hängen, två kedjehållare och två fragmentariska bronsskärl. De låg tillsammans med ett nordiskt hängkärl från slutet av bronsåldern. Serning ser att det finns en obruten länk mellan Sverige och Kakasus när det gäller formspråk på hästmunderingar, vapen, ornamentik och gravriter . Skyterna spred direkt och indirekt kunskapen om metallurgi eftersom de hade med sig egna hantverkare under sina invasioner och förflyttningar. Volgaleden kan vara en möjlig kontaktväg enligt Serning mellan ryttarstammarna och Mellansverige. Skyterna invaderade delar av Polen som i sin tur hade kontakt med Mellansverige. I Polen finns stora järnproduktionsanläggningar i Swietokrzyskiebergen, vid Warszava och Dnjepr. Influenserna nådde inte bara Mellansverige utan även Norrland. Men människorna i Norrland tog inte upp järnet som
människorna i södra Sverige gjorde. Anledningen är enligt Serning att de var jägare och fiskare och inte hade samma behov av järn eftersom de var fångstfolk och inte jordbrukare som människorna i söder (a.a:58 ff).
Järnet användes till praktiska föremål redan från början menar Serning och går emot Levinsens uppfattning om att man först endast producerade smycken och pynt. Serning menar att fynd visar på en praktisk användning som exempelvis Härnevifyndet som innehåller ett hängkärl med kärnstöd av järn som haft en praktisk funktion när kärlet gjutits och inte har varit tänkt att synas. Svärdet från Svärta visar också på att järnet användes praktiskt redan från början. Svärdet är av brons och har varit nitad vid fästet. När niten har lossat satte man dit en nit av järn istället (a.a:55).
7.4 JÄRNET AVGÖRANDE I EUROPA MEN INTE I SVERIGE?
Göran Burenhult tar i sin Arkeologi i Norden 2 inte upp järnets betydelse i Skandinavien. Övergången mellan bronsålder och järnålder kännetecknas framförallt av en klimatförsämring som bidrog till att människorna började anpassa sig efter den nya situationen vid 500 f kr. Det var inte en omfattande katastrof vissa platser i Sydskandinavien visar en ökning av jordbruket vid övergångsskedet. Landskapsbilden förändrades med det nya klimatet som i sin tur ändrade jordbruket vilket påverkade naturen. Jordbruket utvidgades till större arialer och boskapen ökade vilket ledde till en urlakning av marken på vissa platser. Klimatförändringarna bidrog till att marker försumpades och att myrbildningen gick fortare. I bronsålderns slut och järnålderns början utvecklades bebyggelsen mot en fastare bondebygd där husen var små och sammansatta i större byar. Djuren stallades vintertid vilket ledde till att mat måste samlas till djuren genom halmning och höskörd. Gödsling skedde med naturgödsel och hushållsavfall. Det expanderade jordbruket gjorde att man tvingades odla på de tyngre lerjordarna. Områden började hägnas in och gränser drogs upp mellan inägor, utmarker och fägator. Behovet av timmer till husbyggen, hägnader och järnframställningen samt de betande djuren öppnade upp landskapet (Burenhult 1999:151 ff).
Att Burenhult nämner jordbrukets omvandling och klimatets förändringar gör att jag placerar honom inom processualistisk arkeologi. Längre bak i boken har Burenhult valt att ta med en artikel skriven av Gert Magnusson Järnhantering i Norden vilken dock är mycket allmän och behandlar järnframställningen från metallens upptäckt in i historisk tid. Magnussons artikel bygger på hans doktorsavhandling från 1986 Lågteknisk järnhantering i Jämtlands län. Om den tidiga järnhanteringen i Sverige nämner Magnusson att de äldsta tecknen på järnhantering finns på Gotland, Öland, i Västergötland, Småland Västmanland, Närke och Uppland (a.a:390 ff). Intrycket blir att järnet i sig inte spelade någon samhällsavgörande roll i Skandinavien under den tidiga järnåldern eftersom Burenhult placerar artikeln långt bak i boken och inte i texten som tar upp järnålderns liv i Skandinavien.
Vid en utblick på kontinenten visar sig dock järnet ha en avgörande betydelse och nu framstår Burenhult mer som en kulturhistorisk arkeolog. Kelterna var de som introducerade järnet som bruksmetall i Centraleuropa och deras ekonomiska och politiska framgångar låg framförallt i metallen (a.a:167). Det gjorde att kelterna kunde sprida sin kultur och ideologi över stora områden. Burenhult ser inte kelterna som en etnisk grupp i en enhetlig stat utan de bildade många självständiga regioner. Regionerna styrdes från ett oppid som var en befäst bosättning som även bildade kulturella centra med hantverksutövande och handel. Kelterna inspirerades från den egna lokala kulturen men hämtade många impulser utifrån som från skyter, greker, etrusker för att utforma sin konst, religion och samhällsliv samt förmedlade östlig, mediterran och orientalisk kultur. Runt 400 f kr började kelterna att kolonisera nya områden ibland fredligt och ibland genom krig. Kulturen spreds till södra England, Cornwall, Wales och Skottland. Härskareliten på Irland
antog den keltiska kulturen självmant (a.a:162). Tanken är diffusionistisk att kulturdrag sprids genom migration och kulturpåverkan.
Järnet fick även en betydande indirekt roll för skyterna enligt Burenhult. Skyternas hem låg norr om Kaspiska havet och Svarta havet. När området drabbades av missväxt och torka emigrerade de. Vid 500-talet f kr börjar deras expansion och tillslut hade de tillsammans med andra nomadiska ryttarfolk skapat en högstående kultur från Kinesiska muren som byggdes för att hålla dem ute till floden Donaus östra strand. De hade ett mycket bra kavalleri och stred med pil och båge, de bidrog till att introducera krigföring till häst i Europa samt bruket av byxor. De besegrades dock på 300-talet f kr av sarmaterna eftersom de hade uppfunnit stigbyglar i järn vilket gjorde att de kunde rida med lans och lyfta motståndaren ur sadeln (a.a:160). Burenhult ser inte som Serning att skyterna var skickliga metallurger som spred järnet för då borde de rimligtvis kunna göra egna stigbyglar i järn. Det är även vid denna tid som Norden för första gången nämns i historieskrivningen. Burenhult tar upp Pytheas av Massilia, en grekisk upptäcksresande och handelsman som färdas norrut från Spanien runt 350 f kr. Berättelsen finns återgiven hos romerska och grekiska historieskrivare och geografer som Polybius, Strabon och Plinius. Från Brittanien seglade han sex dagar norrut till ön Thule. Enligt Burenhult kan platsen Thule vara Nordnorge, Shetlandsöarna, Island, svenska eller norska västkusten. Att det är en nordlig plats visas i berättelsen genom att frukterna och säden skördas på hösten och att säden tröskas inomhus (a.a:164 ff). Burenhult väljer att ta upp berättelsen när han talar om övriga Europa vilket passar in i hans roll som kulturhistorisk arkeolog. Han väljer att inte ta upp berättelsen när han behandlar Norden och är processuell.
8 IDENTITET OCH SAMHÄLLSTEORIER
I Sverige har det arkeologiska fältet dominerats av kulturhistorisk processualism enligt Baudou och den postprocessuella inriktningen har haft svårare att etablera sig. Dock började kritiken mot processuellismen komma i slutet av 1970-talet och under 1980-talet. Kritiken kom från samhällsengagerade arkeologer som menade att för att förstå orsakerna till skeende i förhistorien behövs samhällsteorier (Baudou 2004:85 ff). En av de som kritiserade den processuella arkeologin på 1970-talet var Stig Welinder, han menade att det inte var tillräckligt att studera ett ekosystem för att förstå samhällen. För att förstå ett samhälle på en plats under en begränsad tid kunde man inte använda generella lagar. Varje samhälle är unikt och för att förstå det måste man förutom miljön även ta hänsyn till krig, handel, religion och den sociala organisationen (a.a:96).
Identiteter diskuterades även och Thomas Wallerström lade 1997 grunden för diskussionen hur forskarna har behandlat identiteter. Han frågade sig vad de etniska termerna som används från de äldsta historiska källorna verkligen innebar. Avsåg dessa tidiga historiker samma sak med ordet ”folk” som vi menar? Som exempel använder han ordet finn som först ska ha beskrivit ett levnadssätt men som sedan knöts till samerna och befolkningen som bor i Finland. Om ordet refererar till ett levnadssätt säger finn-namnen i Sverige inget om samernas tidiga utbredning i området. Det är inte säkert att etniska grupper existerat i forntiden så som vi ser på etnicitet idag. Kanske handlar det om olika kollektiv som bestäms utefter sociala och kulturella relationer.
Samtidigt håller forskningsgrenen arkeogenetik sedan 1960-talet på med att studera vad de kallar ”genetiska urbefolkningar”. Genom blodprover på befolkningar idag försöker forskare se hur olika folkvandringar varit i förhistorien. Kartorna som sedan försöker upprättas efter provresultatet blir ofta svårtolkade. Under de tusentals år som förflutit har många förändringar ägt både inom och mellan de olika grupperna. I Sverige gör Lars Backman genetiska analyser på den nordsvenska befolkningens etniska ursprung. Inriktningen som menar att etnicitet är ett socialt och historiskt
fenomen menar att dessa kartor är omöjliga att göra eftersom identitet inte har med genetik att göra. När det gäller etnicitet talar man ofta om kulturell identitet, etnisk identitet, språklig identitet, genetisk identitet samt en känsla för ”platsens identitet”. Minst betydelse har den genetiska och alla begreppen förändras och är dynamiska (a.a:347 ff).
Baudou menar att arkeologin kommer att dela upp sig i en akademisk arkeologi och en samhällsintegrerande. Den arkeologiska forskningen kommer att styras av sin egen nyfikenhet medan den samhällsintegrerande kommer att arbeta med kulturarvet (a.a:355). Anledningen är att man inte längre ska levandegöra kulturarvet utan att man i en postprocessuell anda ska bruka den (a.a:287). Man har gått från ett antikvariskt begrepp till ett antropologiskt synsätt på kultur där kulturarv är ett sätt för människor att utefter sina traditioner och normer aktivt skapa, förändra och efterlämna sig ett kulturlandskap. Alla kulturmiljöer blir per automatik även en nutida miljö (a.a:290). Det postprocessuella synsättet menar att arkeologen är beroende av sin egen historia när tolkningar görs om forntiden. Därför handlar forntiden lika mycket om nutiden. Genom att fornlämningen blir en diskussion om nutiden får människor en förståelse för problemet att tolka forntiden. Beroendet av nutiden kommer alltid att finnas och därför bör man tydligt redovisa den (a.a:359 f).
8.1 BRONSGJUTARNA DE FÖRSTA JÄRNSMEDERNA
För att förstå metallurgins del i det förhistoriska samhället vill Eva Hjärthner-Holdar förena arkeologins kunskaper med de metallurgiska. I postprocessuell anda ifrågasätter hon generella modeller och menar att en teknik får olika utvecklingsförlopp i olika samhällen. Metallurgi måste ses som en del i ett kulturellt system och inte ett fenomen som lever sitt eget liv oberoende av den kulturella kontexten. Hur metallurgin utvecklas och möjligheter till nya uppfinningar runt järnhanteringen är beroende av det sociala sammanhanget och dess ekonomiska system. Om någon behärskar metallhantering och är specialist blir frågan om dennes status viktig i samhället. Vid småskalig produktion blir statusen hög men vid storskalig produktion blir statusen låg, en generell tanke som inte är så postprocessuell. Hjärthner-Holdar menar dock att status inte är samma sak som rang. Grupptillhörigheten blir viktig och kontakterna däremellan. Det är vid kontaktzonerna som utväxling av kunskap sker mellan människorna och de olika samhällena (Hjärthner-Holdar 1993:9 ff). Till östra Sverige kom kunskapen om järn från Ryssland och Ukraina. Något senare kom den till Danmark från Tyskland. Sverige och Danmark har olika typer av ugnar vilket visar att kunskapen kom från olika håll enligt Hjärthner-Holdar (a.a:37).
Fyndsammansättningarna på boplatser och i verkstäder visar att bronsgjutning och järnhantering skett inom samma område. Det kan betyda att bronsgjutarna också arbetade som järnsmeder. De använde samma inhemska föremålsformer i järn som i brons och ornamentiken är snarlik i föremålen av båda metaller. Det visas i tre olika nåltyper skivhuvudnålen, svanhalsnålen och bygelnålen som finns i båda metaller. Användningen av järn var från början funktionellt inriktad och man utnyttjade järnets tekniska fördelar. Smycken tillverkade man inte av järn förrän under den sena bronsåldern. På minst tio platser har bronsgjuteri och järnhantering förekommit bredvid varandra. Lämmningarna visar metallurgisk verksamhet, ugnslämningar, fällstenar, härdar, slagg och gjuteriavfall. Bronsgjutarna var de i samhället som hade den metallurgiska kunskapen och som var mottagliga för den nya teknologin. Föremål visar att det fanns goda kontakter med omvärlden och genom kontakter med andra metallurger fick bronsgjutarna kunskaper om järnhantering vilket skedde tidigt i järnteknologins utveckling (a.a 188). Ugnarna visar att tekniken togs upp tidigt i Sverige innan schaktugnen med undre slaggrop etablerades inom järnhanteringen. Man använde i början en enkel gropugn men under bronsåldern skedde en teknologisk utveckling och smederna
började använda stenramsugnen. Keramiska analyser av ugnarna visar att man först godtyckligt valde leror men att man sedan lärde sig vilka leror som var bra att använda (a.a:178 ff). Exprementlusten gynnades av att samhällena i Sverige inte var centraliserade och en intern teknologisk utveckling skedde. Järnmalmen var lättillgänglig och med tiden fick alltfler tillgång till järnredskap vilket kan ha lett till ekonomiskt välstånd vid bronsålderns slut och järnålderns början. Efterfrågan på järn ökade då alltmer och produktionen flyttade till platser där malmen fanns. Bronssmederna förlorade då sin ställning inom järnproduktionen och i stället tog järnsmederna över. Järnframställningen var dock ingen heltidssysselsättning utan var ett arbete man hade vid sidan om (a.a:188). Produktionen var till för gården eller en grupp av gårdar men trots det skedde en utveckling av hantverket och ny teknik skapades inom samhället eller upptogs utifrån. Smederna valde även att inte ta upp viss teknologi utifrån, som exempel beskriver Hjärthner-Holdar hur schaktugnen med underslaggsgrop valdes bort och att man istället valde att utveckla gropugnen till en stenramsugn vilket passade samhällsorganisationen i området bättre eftersom den var starkt decentraliserad (a.a:101 f).
Hur ett samhälle tar upp teknologin beror på många faktorer. Dels beror det på i vilken fas själva teknologin befinner sig, hur innovationen nådde i detta fall bronsgjutarna. Hur samhällena i sig själva ser ut dels hur den övergripande sociala strukturen såg ut men även mer konkreta saker som vilka som hade råvaran till gjutningen/smidet (a.a 184). Under bronsåldern var dock järnproduktionen liten. I Sverige tog det ca 500 år från de första järnföremålen tillverkades i mitten av bronsåldern till att den under förromersk järnålder blev huvudbäraren av ekonomin. Vid den tidpunkten började man flytta järntillverkningen från gårdarna till platser där malmen fanns. Sedan blev även tillgången på bränsle viktigt för var man skulle lokalisera tillverkningen (a.a:185).
8.2 SMIDE
Anna Kristensson är en postprocessuell arkeolog men lägger liksom processualisterna en stor tyngdpunkt på de tekniska processerna som ligger bakom forntidens järnframställning. Hon beskriver smidesprocessen noga från början till slut. Malmen rostades innan den kunde reduceras. I historisk tid har man vid rostningen lagt stockar i en fyrsidig trave. Därefter lades malmen på toppen, traven tändes på och malmen silades genom stockarna. Malmen kunde även rostas i grunda gropar .
För järnframställning behövs träkål som är mycket bättre än vanlig ved eftersom den kan packas tätare. Kolningsgropar har inte hittats före år 0 och blir allt vanligare under yngre järnålder. Det troliga är dock att man känt till kolningen tidigare. I en gropugn kan man kola direkt i ugnen innan man sätter dit malmen. Ett annat enkelt sätt är att tända en brasa med ved för att sedan täcka den med sand eller jord. Konstruktionen blir som en liten mila. Ur 50-75 kg lufttorkat trä fick man 10-15 kg träkol som gick åt för 1 kg framställt järn (Kristensson 2007:259 ff).
Järn behöver höga temperaturer för att smälta. Slaggen smälter vid 1200 grader medan järnet måste upp i 1500 grader. All malm ombildades inte till järn eftersom det var svårt att komma upp till så höga temperaturer. När smältan sedan bearbetas för att få bort slaggen kallas det primärsmide. Experiment som gjorts visar att hälften av smältan faller bort i processen. Smältan bearbetas med en träklubba på ett städ i trä eller sten. Arbetet tar några minuter och sedan flyttas smältan till en smideshärd sk ässja för att upphettas och bearbetas igen till ämnesjärn, denna process kallas sekundärsmide. Smältan bearbetas ca en halvtimme av två smeder som slår vartannat slag. Smältan hinner svalna mellan varven och får återupphettas fyra till fem gånger beroende på styckets storlek. Först efter det har man ett stycke järn som är smidbart. Om smeden vill göra ett knivblad utan stålegg tar det ungefär 20-25 min och till processen krävs 5-10 liter kol (a.a:263 f).
