Kristevas teorier i en återvändsgränd

KRISTINJÄRVSTAD

Kristevas teorier

i en återvändsgränd

Julia Kristeva har länge lockat kvinnolitteraturforskare i Norden genom

att tala om begreppet 'det kvinnliga' utan att relatera detta till kvinnan som

biologisk varelse. Men vilken är egentligen den biologiska och kanske också

författande kvinnans position i hennes teorier ?

Post-feminismen h a r gjort sin e n t r é på d e n litteraturvetenskapliga a r e n a n . T e r m e n im-plicerar att d e n tidigare, d v s d e n politiskt och socialt g r u n d a d e f o r m e n av f e m i n i s m , inte räcker till. D e n b r ä n n a n d e f r å g a n visar sig 1111 vara var vi skall hitta nya vägar för kvinnan, d e f i n i t i o n e r som inte är styrda av en patriarkalisk struktur. D e n teoretiker som nordiska kvinnolitteraturforskare f u n n i t mest f a s c i n e r a n d e som h j ä l p m e d e l i d e t t a p r o j e k t är Julia Kristeva. Kristeva bryter m e d d e n bio-logiska b e s t ä m n i n g e n av kvinnan och skapar d ä r m e d fritt s p e l r u m för nya d e f i n i t i o n e r . Istället f ö r d e n biologiska kvinnan m e d d e essentiella b e g r e p p som vidlåder h e n n e står 1111 det kvinnliga som e n psykoanalytiskt o c h lingvistiskt baserad t e r m i c e n t r u m f ö r diskus-sionen.

M e n f r å g a n är vilka f ö l j d e r n a blir f ö r d e n f e m i n i s m som samtidigt vill b e h å l l a d e poli-tiska a s p e k t e r n a . Vad h ä n d e r o m vi placerar in Kristevas t a n k e g å n g a r i en tids- o c h rums-b e g r ä n s a d sfär, d ä r kvinnan, d e n rums-biologiska, i varje ö g o n b l i c k b e f i n n e r sig? Vad h ä n d e r m e d d e n kvinnliga f ö r f a t t a r e n o c h h e n n e s texter i Kristevas teorier? H u r f u n g e r a r kristeva egentligen som feministisk t ä n k a r e o m vi vill i n k l u d e r a även d e n tidigare femi-nismen? I d e t f ö l j a n d e g ö r jag ett försök att se h u r Kristevas teorier f u n g e r a r i praktiken, m e d f r å g e s t ä l l n i n g a r n a ovan som b a k g r u n d .

Kvinnan och det kvinnliga

Kristevas u p p b r y t a n d e av d e biologiska defi-n i t i o defi-n e r defi-n a k v i defi-n defi-n a / m a defi-n m e d f ö r att kvidefi-ndefi-nadefi-n

f ö r h e n n e inte är " d j u p a r e sett .... h o n är just d e t som inte kan tillhöra v a r a n d e t s o r d n i n g " , i d e n b e m ä r k e l s e n att h o n alltid är e n margi-naliserad företeelse. D ä r f ö r blir 'det kvinnli-ga' främst en språklig företeelse, en position i språket som inte är könsmässigt b u n d e n u t a n b e t e c k n a r d e semiotiska, d v s d e för-t r ä n g d a o c h d ä r m e d icke-raför-tionella, aspek-t e r n a av språkeaspek-t, som aspek-tar sig uaspek-taspek-tryck i ryaspek-tm, motsägelser o c h tystnad. Det kvinnliga' får sitt f r ä m s t a uttryck i vad Kristeva kallar d e t poetiska språket, en diskurs som finns hos avantgardistiska f ö r f a t t a r e som t ex James Joyce o c h Mallarmé. Det kvinnliga i språket h a r också e n revolutionär p o t e n t i a l e f t e r s o m det, i likhet m e d alla g r ä n s f e n o m e n , är hotfullt för d e n r å d a n d e o r d n i n g e n .

Vilken blir då d e n biologiska kvinnans position i språket, d e n kvinna som även Kristeva i h ö g g r a d b e h a n d l a r ? Då inte b a r a 'det kvinnliga' u t a n också k v i n n a n b e f i n n e r sig i u t k a n t e n av d e n symboliska o r d n i n g e n , dit-definierad av d e n patriarkaliska struktu-r e n , i n n e b ä struktu-r detta att " / k / v i n n a n ästruktu-r f å n g e n i d e n o c h d e t är inte mycket h o n kan g ö r a åt saken" m e n a r Kristeva i e n tidig essä, "Könskampen".2 D ä r f ö r , m e n a r h o n vidare,

skall kvinnan förbli vad h o n kallar d e n ' o m e d v e t n a s a n n i n g s s ä g a r e n ' som inte låter sig ledas in i d e n fälla som f e m i n i s m e n gått i, d ä r kvinnan omtalas som "den t e m p o r a l a o r d n i n g e n s S a n n i n g " . ' Kristeva a n s e r att det i n o m d e n e x i s t e r a n d e s t r u k t u r e n finns två e x t r e m a p o s i t i o n e r hos k v i n n o r n a , dels kvin-n a kvin-n s o m g å r ikvin-n i och akvin-npassar sig till d e patriarkaliska v ä r d e n a , dels d e n m e r m o d e r s

-b u n d n a kvinnan som reagerar m e d i ex hys-teriska utbrott. Bägge skall förkastas och kvinnorna skall istället uttrycka sig g e n o m " / s i n a / njutningar, / s i n a / svindlande ord, / s i n a / havandeskap".4 Kvinnan, m e n a r Toril Moi i sin tolkning av Kristevas teorier o m

kvinnans position, utgör ur en fallocentrisk synvinkel "the necessary frontier between m a n a n d chaos ... W o m e n seen as the limit of the symbolic o r d e r will ... share in the discon-certing properties of all frontiers: they will be neither inside n o r o u t s i d e V Men det finns också en normativ sida i Kristevas tankegång-ar där det ser ut som o m h o n m e n a r atl kvin-nan skall stanna vid d e n n a gräns och vara nöjd d ä r m e d .

Kvinnan i del poetiska språket

H u r u d a n t är då utgångsläget för den kvinnli-ga författare som söker sig till det poetiska språket? Eftersom Kristeva definierar det poetiska språket som etl 'gräns'-språk, eller som marginaliserat, skulle m a n k u n n a för-m o d a att d e n kvinnliga författaren på g r u n d av sin egen marginaliserade position som kvinna skulle h a ett bättre utgångsläge o m hon önskar tillägna sig detta experimentella, icke-rationella språk. Men när m a n n ä r m a r e studerar vad Kristeva skriver, ser m a n att det snarare får motsatt effekt. Kvinnan blir dub-belt marginaliserad och kan inte söka hjälp hos en "allsmäktig m e n obetydlig m o d e r " som m ä n n e n liar möjlighet att göra.6 Detta

beror på att d e n ursprungliga frigörelsen är så mycket svårare för kvinnan: "Den lille poj-ken u p p m u n t r a s att distansera sig till mo-dern, h a n ska bli en a n n a n ... h a n kan slå på m a m m a n , på kvinnan, som är d e n andra. Men för en kvinna är det en del av h e n n e s identitet som sätts på spel. H o n är också sin m o r och att vilja skjuta ifrån sig d e n n a m o r är att göra ett kirurgiskt i n g r e p p på sig själv", m e n a r Kristeva i en intervju m e d Ebba Witt-Brattström.7 Kvinnan kan m e d a n d r a ord

inte distansera sig tillräckligt mycket från m o d e r n för att få tillgång till det språk som kan göra h e n n e till det Kristeva m e n a r m e d en god författare.

Den kvinnliga författare som n ä r m a r sig det poetiska språket löper istället risken att bli psykotisk eller begå självmord. För Kristeva är detta direkt kopplat till h e n n e s modersrelation och i sin diskussion 0111 Sylvia

Plath, Maria Tsvetaeva och Virginia WoolJ

m e n a r h o n att kärleken till m o d e r n har "följt / d e m / i spåren som svart lava u n d e r hela d e n tid d å / d e / desperat har försökt identifi-era sig m e d d e n symboliska faderliga ord-ningen".8 Men eftersom d e b e r ö r d a

författar-n a h a r sökt ett språk utaförfattar-nför d e författar-n r å d a författar-n d e o r d n i n g e n , u n d r a r m a n 0111 det inte snarare är k a m p e n m o t Fadern och Faderns lag som varit övervägande.

Kristeva m e n a r vidare att dessa författares självmord framstår som " / s / j ä l v m o r d utan a n l e d n i n g eller offer utan p o m p och ståt för en konkret sak som i vårt tidevarv f r a m f ö r allt är politisk: kvinnor kan begå självmord utan tragedi ... utan att ge intryck av att fly från en välbevakad gräns. Som h a n d l a d e det 0111 en naturlig, oundviklig, oemotståndlig över-gång".11 Del faktum att en kvinna som

använ-der sig av det kvinnliga i språket går u n d e r förblir h ä r ouppklarat eftersom Kristeva inte gör en koppling till den yttre verkligheten. H e n n e s defaitistiska inställning n ä r m a r sig cynism. Även o m det inte finns etl u p p e n b a r t politiskt skäl har det funnits skäl alltför oro-a n d e för oro-att toro-aloro-a o m en "oemotståndlig över-gång". Här tycks Kristeva b e h a n d l a dessa tra-giska ö d e n m e r som ett medel för att bekräf-ta sina egna teorier.

Eftersom Kristeva trots allt väljer att låta d e n biologiska definitionen av vad som är kvinnligt respektive manligt bilda g r u n d för analysen av olika författare, h a m n a r vi, i mot-sats till den frihet som b e g r e p p e t 'det kvinn-liga' skulle ge oss, i en determinism som gör kvinnans position omöjlig att transcendera. Det kan rentav te sig direkt farligt o m h o n som författare söker sig till de poetiska, semiotiska aspekterna i språket. Något motsä-gelsefull! anser Kristeva i intervjun m e d

Witt-Brattström att kvinnan klarar sig n å g o r l u n d a

m e d hjälp av det poetiska språket, m e n endast 0111 h o n verkligen behärskar det.1"

Därför, m e n a r Kristeva, misslyckas också

efter-som h o n ville d ö m a o r d e n efter känslorna och inte tvärtom: " / h / e n n e s stilistiska erfa-r e n h e t äerfa-r inte tillerfa-räckligt staerfa-rk föerfa-r att göerfa-ra h e n n e s inre e r f a r e n h e t trolig och möjlig att begripa för oss"." Här är det u p p e n b a r t att språkbehärskning trots alll h a n d l a r o m att tillägna sig ett manligt symboliskt språk. Varför misslyckas annars Jeanne Guyon när h o n använder ett irrationellt sådant? När Kristeva talar o m Baudelaire ät det d ä r e m o t tydligt att han lyckats i sitt a n v ä n d a n d e av ett experimentellt språk. Detta gör att m a n frå-gar sig o m inte hans könstillhörighet trots allt spelar roll g e n o m att d e n ger h o n o m fot-fäste i d e n samhälleliga strukturen i övrigt.

Witt-Brattström m e n a r också att Kristeva målar u p p en dyster bild "inte minst för kvin-nolitteraturforskningen"1" och u n d r a r om

"kvinnans förhållande till språket / ä r / så ra-dikalt a n n o r l u n d a och svårare än man-nens?".1 , 1 sitt svar pekar Kristeva på d e n

kvinnliga sexualitetens o f ö r m å g a att ta sig språkliga uttryck, vilket skapar svårigheter för kvinnan: h e n n e s uttrycksmöjligheter ligger istället i "t ex ... broderi, ... s m e k a n d e t av bar-net o s v" m e n a r h o n , även 0111 "man / i n t e / får negligera det språkliga uttrycket".14 Det är

påfallande h u r nära Kristeva ligger den patri-arkaliska traditionen i sitt sätt att tänka efter-som h o n har svårt att se att det trots allt finns exempel på kvinnor som skriver och når f r a m .

Frågan är o m det någonsin är möjligt för kvinnan att helt behärska d e n fallocentriska diskursen. Bryter inte h e n n e s egen margina-liserade diskurs igenom? Detta behöver å a n d r a sidan inte i n n e b ä r a att h e n n e s posi-tion är så vitt skild från m a n n e n s att brode-r a n d e skulle vabrode-ra ett svabrode-r på hans spbrode-råkliga behärskning. För Kristeva går vägen till språ-ket g e n o m sexualiteten och i intervjun m e d Witt-Brattström ger h o n en bild där kvinnan h a r svårare än m a n n e n att nå fram till en för-fattarröst eftersom "det / f i n n s / ett s a m b a n d mellan hysterikan och språket som kanske kan sägas vara generellt kvinnligt / ... / J a g kan tro mig leva på känslornas, drifternas... nivå, m e n eftersom det inte har något n a m n är det mycket amorft, formlöst. Det finns en t e n d e n s hos den hysteriska och kvinnliga

sex-ualiteten att klänga fast vid detta a m o r t a (sic) och inte vilja ge det ett språkligt uttryck".15

Kristeva förnekar här d e n kvinnliga författa-ren på ett sätt som ter sig mer d j u p g å e n d e än den patriarkaliska traditionens. Patriarkatets fördomsfulla och kategoriska syn på kvinnan tvingar åtminstone inte h e n n e längre till tyst-nad utan ger möjligheter till reaktion och förhoppningsvis dialog. Med bilden av kvin-nan som en b r o d e r a n d e varelse h a r Kristeva placerat h e n n e i en passiviserande och otids-enlig sfär.

I essän o m Marguerite Duras, som är den första längre text Kristeva skrivit o m en kvinnlig författare och som tillkommit tämli-gen sent i h e n n e s p r o d u k t i o n (1987), märks också e n kluven inställning. Duras språk utmärks av en diskurs som ligger nära vansin-nets, m e n a r Kristeva. D e n n a är " / t i / t a n vare sig bot eller Gud, utan vare sig värde eller skönhet, a n n a n än d e n sjukdomen själv upp-visar i sin essentiella spricka. Konsten har kanske aldrig varit så lite katarsisk. Den här-stammar troligen, och just därför, snarare från häxkonst och f ö r h ä x a n d e än f r å n d e n n å d och förlåtelse som brukar associeras med det konstnärliga geniet". l' D e n n a syn på

Duras kan ställas mot Kristevas u p p f a t t n i n g om Dostojevskij där melankolin istället får en förlösande funktion och därför är, för att använda Witt-Brattströms ord, av "en h ö g r e dignitet". ' Witt-Brattström anser t o m att Kristeva förhåller sig till Duras text som till " / e n / abjektalt färgad 'moderskropp'", d v s så som d e kvinnliga författarna enligt Kristevas egna teorier förhåller sig till sina m ö d r a r . 8

Den man liga förfa ttaren

som litteraturens herre

När m a n tittar på Kristevas val av undersök-ningsobjekt ser m a n att dessa är f ö r b l u f f a n d e traditionella: de består nästan uteslutande av manliga författarskap som redan anses cen-trala. Moi konstaterar också att franska femi-nistiska teoretiker varit "curiously willing to accept the established patriarchal canon of 'great' literature, particularly the exclusively male p a n t h e o n of French modernism".1 9

Som exempel på h u r Kristeva analyserar en manlig författare kan m a n ta Louis-Ferdinand

Céline som h o n bl a diskuterar i en essä från

början av 80-talet, "Psychoanalysis a n d the Polis".20 Kristeva m e n a r att h o n i Célines

"sty-listic adventure" finner en bortstötandets, abjektionens, tematik. Abjektet ligger före den skillnad mellan objekt och subjekt som individen i språket uppfattar och är " / a / locus of needs, of attraction a n d repulsion".2 1

Detta komplexa f e n o m e n inbegriper också "the horrible a n d fascinating abomination which is c o n n o t e d in all cultures by the femi-nine"."" Här gör Kristeva än en gång d e n för-härskande generaliseringen o m det kvinnliga till sin istället för att söka efter brotten m e d den.

Men h u r skulle d e n n a tolkningsstrategi f u n g e r a i en text där bortstötningen inte tar sig så tydliga uttryck som i Célines? Kan text-tolkaren också i en text av en kvinnlig förfat-tare finna abjektionen av det kvinnliga, det som "culture, the sacred must purge, separa-te a n d banish"?'-" Krissepara-teva m e n a r själv i insepara-ter- inter-vjun m e d Witt-Brattström att bortstötningens f e n o m e n behandlats mycket m e r av manliga författare. Detta beror enligt h e n n e på att de kvinnliga inte varit tillåtna att göra detsam-ma.21 Man kan fråga sig om inte orsaken

sna-rare ligger i att kvinnliga författare inte upp-levt det kvinnliga som något kulturen måste renas från.

Risken m e d en avpolitiserad psykoanalytisk tolkning som d e n Kristeva gör här är att den smälter in i d e n patriarkaliska strukturen utan att f ö r ä n d r a något. Abjektionen som sådan lämnas helt okritiserad. Än en gång underlåter Kristeva att anknyta till a n d r a fak-torer än d e språkliga och psykoanalytiska. H e n n e s psykoanalytiska grundsyn förser hen-ne u p p e n b a r l i g e n m e d bättre redskap för analys av manliga författarskap än kvinnliga. H o n tycks också ignorera att h e n n e s teori om tystnadens diskurs som förhärskande bland kvinnor inte motsvaras av verklighe-ten.25

I en något tidigare essä, "Women's Time", diskuterar Kristeva f e n o m e n e t "écriture fem-inine".26 Men inte heller d e n n a företeelse

innebär n å g o n lösning, m e n a r h o n .

"Écritu-re f e m i n i n e " är enligt h e n n e "a naive whi-n i whi-n g or market-place romawhi-nticism", ewhi-n litte-ratur som har f r a m g å n g e n b a r t för att d e n lanseras som en speciell kvinnostil."' Vad som mest bekymrar Kristeva är att detta opportu-na f e n o m e n förringar d e manliga författaropportu-na eftersom kvinnorna har dessa som förebil-der. H e n n e s teorier gör att h o n inte ens har hypotesen o m att förebilderna skulle k u n n a vara kvinnliga. A a n d r a sidan anser Kristeva att det är första gången som kvinnorna fått pröva på "a m o r e flexible a n d free dis-course".2 8 Detta finner h o n i sig positivt, m e n

u p p e n b a r l i g e n inte den f o r m det tar sig. När Kristeva här talar o m den estetiska kvalitén på litteratur skriven av kvinnor ser h o n den-na litteratur som s p r u n g e n ur "an ego lack-ing narcissistic gratification".2 0 H o n m e n a r

att detta drag finns hos litteratur skriven av bägge könen, m e n hyser större förståelse inför de manliga författarnas uttryck för detta narcissistiska begär. H e n n e s ogillande av d e n kvinnliga 'bekännelse-litteraturen' tycks bero på att h o n f o r t f a r a n d e h ä n f ö r vad som är bra och dåligt till en patriarkalisk måttstock. Men h u r skall d e n n a k u n n a förän-dras om inte g e n o m just sådana f e n o m e n som "écriture feminine", d ä r d e n kvinnliga e r f a r e n h e t e n får en röst?

Kristevas teorier o m kvinnans position i språket e r b j u d e r ingen lätt lösning för kvin-nan. Hon m e n a r att det kvinnliga, det semio-tiska, i språket har en revolutionär potential, m e n samtidigt anser h o n att d e n n a är svår-eller t o m otillgänglig för kvinnan. Para-doxalt nog tycks m a n n e n , som är centralt placerad i d e n symboliska o r d n i n g e n , h a lät-tare att nå d e n marginaliserade poetiska dis-kursen än kvinnan som redan b e f i n n e r sig i marginalerna. Det poetiska språket blir för m a n n e n en litterär kvalité m e d a n det för kvinnans del m e d f ö r en f ö r d u b b l a d margina-lisering och ytterligare utstötning.

Kristevas definition av kvinnligt/manligt ger ingen ny förståelse av d e existerande kvinnliga författarna och inte heller mycket u p p m u n t r a n till d e blivande. O m Kristeva inte e n b a r t sett det kvinnligas ställning i språ-ket som en tillgång utan också gett d e n bio-logiska kvinnan möjlighet till utbrytning u r

d e n fallocentriska strukturen, skulle h e n n e s teorier blivit mer gångbara för kvinnolittera-turforskningen och de kvinnliga författarna. Som det n u förhåller sig blir d e n bild Kriste-va målar u p p mycket mörk.

Kvinnan: sanningssägare och dissident

Kristevas vacklande syn på kvinnan k o m m e r också till uttryck när h o n diskuterar d e n spe-ciella sanning b o r t o m Faderns Lag, d v s b o r t o m tecken och tid, som h o n anser att kvinnan besitter. D e n n a sanning "avvisar, för-skjuter och bryter u p p d e n symboliska ord-ningen" och ger kvinnan tillgång till det u n d e r m e d v e t n a , m e n a r Kristeva.3" Den

före-faller ligga nära clet semiotiska i språket och eftersom endast kvinnan har tillgång till d e n verkar det kvinnliga här innebära något som h o n besitter e n b a r t på g r u n d av sitt kön. Trots d e n n a sannings positiva egenskaper skall kvinnan inte utnyttja d e n till annat än att försöka lyssna sig f r a m till det outtalade i språket. Annars riskerar h o n att d e n n a san-ning används mot h e n n e . Men kan d e n m e d en sådan försiktig taktik överhuvudtaget gagna kvinnan?

S a m m a begränsning verkar gälla kvinnans potential som dissident. Trots att h o n än en g å n g b e f i n n e r sig i en speciell position på g r u n d av sin biologiska könstillhörighet för-blir h o n ett marginaliserat f e n o m e n : "en kvinna / ä r / alltid ... till d e n grad särskild att h o n uttrycker det särskildas särart - splitt-ringen, driften, det o n ä m n b a r a " m e n a r Kris-teva i en essä från sent 70-tal som b e h a n d l a r olika g r u p p e r av dissidenter.3 1 Men eftersom

kvinnan inte sätts i relation till de a n d r a dissi-d e n t g r u p p e r n a , rebellen, psykoanalytikern och d e n experimentella författaren, förblir h o n i u t k a n t e r n a av d e n symboliska ordning-en och d ä r m e d dubbelt marginaliserad, vil-ken av dessa g r u p p e r h o n än tillhör. En soci-al och politisk förankring av dessa olika typer av dissidenter lyser också m e d sin frånvaro, ett utslag av bekvämlighet från Kristevas sida, m e n a r Moi.3" H ä r m ö t e r vi m e d a n d r a o r d etl

direkt ointresse för politisk anknytning hos Kristeva.

Ä n n u en gång förnekar Kristeva att kvin-n a kvin-n i g r u kvin-n d e kvin-n kakvin-n akvin-nväkvin-nda sig av språket. Inte heller det faktum att h o n lever i exil visar sig i n n e b ä r a n å g o n o m s t ö r t a n d e kraft: "/e/xilspräket kväver ett skri, det är ett språk som inte skriker".31 Därför är inte heller det

kvinnliga "skapandet" självklart, m e n a r h o n vidare." Enligt Kristeva krävs ett klarläggan-de av förhållanklarläggan-det mellan moklarläggan-derskap och kvinnlig kreativitet för att k u n n a tala o m "en sann kvinnlig förnyelse", till skillnad från d e n som feminismen e r b j u d e r . "

Den biologiska kvinnan och moderskapet

Ett försök att hilta vägarna till en sådan för-nyelse för kvinnan kan m a n finna i Kristevas essä "Stabat mäter", publicerad samma år som "Dissidenten".31' Här fokuserar h o n

ex-plicit en kvinnlig biologiskt betingad förete-else, nämligen moderskapet. Kristeva m e n a r att kvinnan efter Maria-kultens försvinnande inte h a r n å g o n diskurs om m o d e r s k a p e t att tillgå. H o n föreslår en ersättning i vad h o n kallar en "herethics", "kättersk etik" i svensk översättning, som bygger på b a r n a f ö d a n d e t s betydelse för kvinnan.3' D e n n a etik är inte

f ö r k n i p p a d m e d moral utan m e d "kropp, spräk och njutning". s Idag, m e n a r Kristeva,

k ä n n e r kvinnan skuldkänslor inför moder-skapet på g r u n d av "en alltför existentialistisk feminism" eller också accepterar h o n det i dess traditionella form.3'1 Kristeva

dekonstru-erar Maria-kulten som h o n ser som en mas-kulin sublimering m e d primärnarcissistiska begär som g r u n d . H o n påpekar också de be-gränsningar d e n n a kult har för den jordiska kvinnan som omöjligt kan u p p n å Marias po-sition. G e n o m sin kätterska etik vill Kristeva ge kvinnan nya möjligheter till identifikation, också i n o m o m r å d e n som Maria-kulten inte täcker, som t ex m o r / d o t t e r - r e l a t i o n e n .

I b a r n a f ö d a n d e t ser Kristeva alltså ett sub-versivt beteende, en "Pére-version" eller

"mot-Fadern", något som kvinnan annars k ä n n e r motvilja m o t att uttrycka. ' Men vari ligger det revolutionära då b a r n a f ö d a n d e och moderskap, vilket Kristeva också påpe-kar, samtidigt utgör g r u n d e n för släktets fort-bestånd? Barnet måste kvinnan dessutom

enligt Kristeva uppfostra i den symboliska o r d n i n g e n varför hypotesen o m en "Pére-ver-sion" ytterligare undergrävs. H u r skall dessa subversiva e l e m e n t i den kvinnliga existensen k u n n a nå f r a m o m g r u n d e n för samhället som det ser ut idag inte kan rubbas?

Eftersom Kristeva skapar en etik som i så hög grad g r u n d a r sig på d e n biologiska m o d e r n s e r f a r e n h e t e r blir d e frågor som inkluderas också alla relaterade till moder-skapet, v ilket jag finner otillräckligt för kvin-nor idag. Alt Kristeva inte heller inkluderar moral i sin etik visar att den å t e r u p p r e p a r ett drag som h o n finner hos tidigare filosofer. Där uteslöts kvinnan på g r u n d av att h o n stod u t a n f ö r allt som h a d e m e d moral att göra och betraktades alltså som en tämligen primitiv varelse. Ar då kvinnan fortfarande omöjlig alt f ö r k n i p p a m e d moraliska frågor? Kan inte moderskap, eller hellre föräldra-skap, vara föremål för en etik som inbegriper moral? Just för att slippa de madonne-impli-kationer som t e r m e n m o d e r s k a p irots allt för m e d sig, h a d e det varit bättre att diskutera en etik där bägge k ö n e n inkluderas, istället för att som Kristeva utgå f r å n atl kvinnan g e n o m m o d e r s k a p e t avvisar m a n n e n .

Risken m e d d e n etik som Kristeva föreslår här är att kvinnan k o m m e r att definieras i så hög grad utifrån moderskapet att a n d r a exi-stensformer försvinner. Moderskapet blir h e n n e s huvudsakliga maktkälla i den symbo-liska strukturen, trots att moderskulten har sitt u r s p r u n g i e n maktstruktur där kvinnans ställning inte förbättrats på g r u n d av J u n g f r u Marias. Det h a d e varit intressantare att base-ra en etik på något som inte h a d e en så tydlig patriarkalisk g r u n d . Dessutom bygger Kriste-vas förslag också till stor del på en privat 'jouissance' som inte leder till något yttre språk. Därför tycks detta vara ä n n u en av kvinnans speciella e r f a r e n h e t e r eller tillgång-ar som skall stanna hos den kvinnliga indivi-den, inte n å u t a n f ö r h e n n e . Intrycket av m o d e r s k a p e t som något aktivt, m e d möjlig-het att f ö r ä n d r a något i samhället, förstärks inte av den bild Kristeva ger.

Trots att Kristeva d e k o n s t r u e r a r Maria-myten behåller h o n alltför mycket gammalt tankegods. U t g å n g s p u n k t e n för h e n n e s

reso-n e m a reso-n g förefaller förlegad. Fråreso-n Maria-kul-tens blomstringstid till dagens vakuum, som Kristeva ser det, måste dock något ha h ä n t som är värt att ta m e d i diskussionen. Nu tycks Kristeva hemfalla åt patriarkalisk mystik där d e n biologiska kvinnan söker uttrycka sig g e n o m sin k r o p p och m e d hjälp av moder-skapet överskrida sin egen dödlighet.

Den t redje generationens feminism:

en återvändsgränd

Som en ny infallsvinkel för d e n feminism Kristeva kritiserar vid ett flertal tillfällen, föreslår h o n vad h o n kallar d e n tredje gene-rationens feminism. I essän "Women's T i m e " från slutet av 70-talet pläderar Kristeva för en upplösning av de könsliga skillnaderna för att få kvinnan och m a n n e n alt n ä r m a sig varandra, detta i motsats till d e två tidigare g e n e r a t i o n e r n a där d e n första b e t o n a r kvin-nans jämlikhet m e d m a n n e n och d e n a n d r a att h o n är radikalt olik h o n o m . I alla tre g e n e r a t i o n e r n a vill h o n se b e g r e p p e t femi-nism som "a signifying space, a both corpore-al a n d desiring mentcorpore-al space".41 Den tredje

g e n e r a t i o n e n s feminism m e d f ö r att Kristeva löser u p p d e n personliga och sexuella identi-teten "so as to make it disintegrate in its very nucleus".4 2 H ä r strävar h o n istället efter "an

interiorization of the f o u n d i n g separation of the socio-symbolic contract", d v s det kon-trakt som ligger till g r u n d för d e n oförsonli-ga skillnaden mellan k ö n e n . "

Eftersom det socio-symboliska kontraktet är något som kvinnorna erfar som " / a / sacri-licial contract against their will" k o m m e r re-volten m o t detta kontrakt förmodligen att leda till både ett dödligt våld och en kulturell förnyelse enligt Kristeva.44 D e n n a revolution

vill hon tydligen föregripa g e n o m att ta bort förutsättningen för den. Häri visar h o n ä n n u en gång prov på sin rädsla för att, som Moi uttrycker det, "any kind of political idiom, be it liberal, socialist or feminist, will necessa-rily reveal itself as yet a n o t h e r master-discour-se".45

Här ser Kristeva alltså d e n könsliga tillhö-righeten som oväsentlig inte endast i fråga om språk utan också i fråga om alla a n d r a

o m r å d e n för mänsklig aktivitet. Detta inne-bär enligi h e n n e "a de-dramatization of 'the fight to the death'... between the sexes", vil-ket kan te sig mindre som en lösning än som en snöplig reträtt för feminismen."' Med Kristevas betoning av subjektet, eller snarare subjektets beståndsdelar, försvinner den poli-tiska aspekten, vilket också Chris Weedon1' och Catherine Sandbach-Dahlström betonar.| s Moi,

däremot, menar att en teori som "demands the deconstruction of sexual identity is inde-ed authentically feminist".19 Samtidigt

utfär-dar också hon varningar för Kristevas politis-ka begränsningar: "Kristeva's 'deconstructed' form of feminism ... in one sense leaves eve-rything as it was - our positions in the politi-cal struggle have not changed".'" Jag har dock svårt att se att ett feministiskt alternativ som inte förändrar någonting politiskt sett kan kallas "authentically feminist".

O m man som Kristeva dekonstruerar sub-jektet i sin kärna blir detta utslätat och svår-gripbart. Också psykoanalysen lär få svårt att ta itu m e d sina patienters neurotiska diskurs då den inte kan relatera till någonting utan-för kärnan. Genom d e n n a manöver har Kristeva också dekonstruerat själva g r u n d e n för psykoanalysen. Det blir inte längre möj-ligt att referera till kvinnmöj-ligt respektive man-ligt. Då subjektet sönderfaller befinner sig kvinnan längre från språket än någonsin.

Sandbach-Dahlström m e n a r att g e n o m Kristevas syn kan man undvika "en determi-nistisk tro på ett kvinnligt väsen", vilket jag också anser, m e n man kan ställa sig frågan vad som egentligen blir kvar. '1 Risken m e d

dekonstruktion, d v s att alla positioner kan dekonstrueras i sin tur, undviker Kristeva ge-nom att göra ytterligare dekonstruktion omöjlig. Men kan något konstrueras ur h e n n e s teori? Enligt h e n n e s synsätt blir all-ting ifrågasatt, t o 111 själva kärnan. "Hon indi-kerat att individens sociala kön eller genus-identitet kan upplösas i sin psykiska kärna", m e n a r också Sandbach-Dahlström." Kristeva anser att "the very dichotomy m a n / w o m a n as an opposition between two rival entities may be understood as belonging to metaphysics i den tredje generationens feminism.5 1 H o n

skapar emellertid en ny dikotomi g e n o m att

istället förespråka en analys av "the potentia-lities of victim/executioner which characte-rize each identity, each subject, each sex". "

Kristevas tro på språket får här ge vika för hennes misstro att detta trots allt skall visa sig otillräckligt i sitt nuvarande skick att ta till vara individen. Därför vill hon avmystifiera den språkliga gemenskapen, d v s synen på språket som ett gemensamt redskap, tillgäng-ligt för alla.'1' Detta, m e n a r

Sandbach-Dahl-ström, "kan mycket väl befria subjektet i tex-ten, m e n k o m m e r det att påverka befrielsen av subjektet i det politiska och sociala sam-manhanget?", något jag också frågar mig.5'

Nu som tidigare hos Kristeva ligger en möj-lighet till förändring hos litteratur och konst. Den känsla av skuld som enligt h e n n e åtföl-jer utövandet av konstnärlig verksamhet kompenseras av möjligheten till 'jouissance', m e n d e n n a 'jouissance' liar inte heller här någon referens till yttervärlden.58 O m all

upplevelse är förlagd till d e n n a privata njut-ning k o m m e r det inte att bli möjligt att över-huvudtaget kommunicera om litteratur, konst etc och i förlängningen ändra på något. Detta innebär en definitiv tillbaka-gång från dagens läge där vi trots allt kan nära ett visst h o p p om att nå varandra utöver subjektets och det kvinnligas/manligas grän-ser. Med Kristevas manöver befinner vi oss i en återvändsgränd där det blir omöjligt att använda en feministisk diskurs.

Frågan är alltså om den tredje generatio-nens feminism är värd namnet. Trots att Kristeva menar att alla generationerna kan existera samtidigt, bortser h o n i sitt alternativ från det som tidigare feminism utgått ifrån eller kommit fram till. Det räcker inte att peka på att feminismen har "at least had the merit of showing what is irreducible and even deadly in the social contract" när det förblir obegripligt vad d e n n a insikt skall användas till.'9 Kristeva anser dock att en ny

etik kan byggas pä h e n n e s variant av feminis-men, men med förbehållet att den inser feminismens efemära natur.1'" Men k o m m e r

inte Kristevas förslag snarare få den följden att feminismens natur upplevs som alltför flyktig? Definitivt mer flyktig än en feminism som är förankrad historiskt och politiskt, en

känsla av fåfänglighet som jag ser som des-truktiv.

Ar Kristeva en feministisk tänkare ?

Eftersom Kristeva i sin u p p d e l n i n g av kvinn-ligt/manligt låses av psykoanalysens tankeba-n o r och också pä g r u tankeba-n d av att h o tankeba-n g e tankeba-n o m f ö r en slutlig dekonstruktion är h o n svårhanter-lig som feministisk tänkare. Det räcker inte att Kristeva betonar språkets revolutionära potential då h o n samtidigt begränsar det till d e n symboliska o r d n i n g e n . Vid dekonstruk-tionen försvinner också d e n n a potential full-ständigt. Det faktum att Kristeva inte ifråga-sätter Freuds och Lacans teorier gör att h o n förpassar kvinnan till en marginaliserad exi-stens i d e n fallocentriska strukturen, samti-digt som h o n i sina analyser snarare visar att kvinnan är fast i d e n n a struktur. D ä r m e d ger h o n inte kvinnan möjlighet att bryta sig ut ur sitt predikament. Inte heller när h o n vänder sig till d e n biologiska kvinnan för att ge h e n n e nya möjligheter g e n o m en etik som bygger på moderskapet blir resultatet revolu-tionerande.

Kristevas syn på kvinnan skiftar alltför mycket för att m a n skall k u n n a bilda sig en helhetsuppfattning, m e n i stort sett är d e n pessimistisk: kvinnan b e f i n n e r sig i gränstrak-terna av språket och e n d a vägen ut u r d e n n a låsta position blir slutligen ett u t s u d d a n d e av gränserna mellan k ö n e n . Kristeva tycks på m å n g a sätt i sina teorier om kvinnan h a ham-nat i en återvändsgränd: vad finns det att dis-kutera sedan de könsliga skillnaderna förpas-sats till metafysiken?

NOTER

1 Citerat från Tel Quel 59/74 i Ebba Witt-Brattström: "Den främmande kvinnan - presentation av Julia Kristeva" i Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 2-3 1984, s 48. 2 julia Kristeva: "Könskampen" (urspr publ 1974) i

Stabat maler och andra texter i urval, red Ebba

Witt-Brattström, Falköping 1990, s 92. Hädanefter refereras till d e n n a utgåva i noterna.

3 Ibid.

4 Kristeva: "Könskampen" s 93.

5 Toril Moi: Sexual/Textual Politics: Feminist Literary

Theory, London 1985, s 167. 6 Kristeva: "Könskampen" s 96. 7 Witt-Brattström a a 1984 s 54 f. 8 Kristeva: "Könskampen" s 94. !l Ibid. 10 Witt-Brattström a a 1984 s 54. 11 Ibid. 12 Ibid. 13 Witt-Brattström a a 1984 s 55. 14 Ibid. 15 Ibid.

Julia Kristeva: "Smärtans sjukdom: Duras" (urspr pub] 1987) i Witt-Brattström a a 1990, s 278.

17 Ebba Witt-Brattström: "Inledning" i Witt-Brattström a a 1990, s 25.

18 Witt-Brattström: "Inledning" i Witt-Brattström a a 1990, s 26.

l»Moi a a s 97.

J" Julia Kristeva: "Psychoanalysis and the Polis" (urspr publ 1981) i The Kristeva Reader, red Toril Moi, Ox-ford 1986. Hädanefter refereras till denna utgåva i noterna.

21 Kristeva: "Psychoanalysis and the Polis" s 317. 22 Ibid.

23 Ibid.

24 Witt-Brattström a a 1984 s 54. 25 Witt-Brattström a a 1984 s 54 f.

' Julia Kristeva: " W o m e n s Time" (urspr publ 1979) i Moi a a 1986. Hädanefter refereras till denna utgåva i noterna.

Kristeva: "Women's Time" s 207. 28 Ibid.

2'' Kristeva: "Women's Time" s 200. '" Kristeva: "Könskampen" s 90.

1 Julia Kristeva: "Dissidenten - en ny sorts intellektuell" (urspr publ 1977) i Witt-Brattström a a 1990 s 68. Hädanefter refereras till denna utgåva i noterna. 32 Moi a a 1985 s 171.

33 Kristeva: "Dissidenten - en ny sorts intellektuell" s 70. 34 Kristeva: "Dissidenten — en ny sorts intellektuell" s 69

(Kristevas citationstecken).

" Kristeva: "Dissidenten - en ny sorts intellektuell" s 70. 3 6Julia Kristeva: "Stabat mäter" (urspr publ 1977) i

Witt-Brattström a a 1990. Hädanefter refereras till denna utgåva i noterna där inte annat anges.

" Kristeva: "Stabat mäter" i Moi a a 1986, s 185. För den svenska översättningen: se Witt-Brattström a a 1990, s 62.

N Kristeva: "Stabat mäter" s 62. Kristeva: "Stabat mäter" s 55. 111 Kristeva: "Stabat mäter" s 59. 41 Kristeva: "Women's Time" s 209. 42 Ibid.

1' Kristeva: "Women's Time" s 210. 44 Kristeva: "Women's Time" s 200.

4" Toril Moi: "Introduction" i Moi a a 1986 s 10. 4(1 Kr isteva: "Women's Time" s 209.

4/ Chris Weedon: Feminist Practice and Poststructuralist

Theory, Oxford & New York 1987, s 90.

48 Catherine Sandbach-Dahlström: "Dekonstruktion och feminism" i Häften för kritiska studier, nr 1 1988, s 55. 49 Moi a a 1985 s 14.

1,1 Sandbach-Dahlström a a s 55.

,J K K Ruthven: Feminist Literary Studies: A>i Introduction, Cambridge 1984, s 56.

" Sandbach-Dahlström a a s 55. '' Kristeva: "Women's Time" s 209. " Kristeva: "Women's Time" s 210. 56 Ibid.

" Sandbach-Dahlström a a s 56. "s Kristeva: "Women's Time" s 210 f.

Kristeva: "Women's Time" s 209. <,(l Kristeva: "Women1 s Time" s 211.

LITTERATUR

Kristeva, Julia, The Kristina Reader, red Toril Moi, Oxford 1986.

Kristeva, Julia, Stabat mäter och andra texter i urval, red Ebba Witt-Brattström, Falköping 1990.

Moi, Toril, Sexual/Textual Politics: Feminist Literary Theory, London 1985.

Ruthven, K K, Feminist Literary Studies: An Introduction, Cambridge 1984.

Sandbach-Dahlström, Catherine, "Dekonstruktion och feminism" i lliiften för kritiska studier, nr 1 1988.

Weedon, Chris, Feminist Practice and Poststructuralist

Theory, Oxford & New York 1987.

Witt-Brattström, Ebba, "Den f r ä m m a n d e kvinnan — pre-sentation av Julia Kristeva i Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 2-3 1984.

S U M M A R Y

Julia Kristeva has been ver)' populär in the Scan-dinavian countries among feminist literary critics because of her subverting the essentialist defini-tions of woman by talking about 'the feminine', not as related to sex but as a linguistically and psy-choanalytically founded term. But what is she actually saying about woman as a temporal and social being, the kind of being feminists are deal-ing with? And where in her theories floes the woman author fit in? In spite of woman's close-ness to the semiotic and revolutionary aspects of language, due to her marginalized position in the phallocentric structure, she suffers from great dif-flculties, even psychically threatening ones

accor-ding to Kristeva, when exploring this kind of lang-uage in her writing.

The first article of some length which Kristeva has written about a female author cleai ly discloses an ambivalent stance: when discussing Duras she finds that Duras' language is not able to transcend her depressive melancholia in the way Dostoiev-ski's is. On the whole, niale authors are able to use the semiotic aspects of language and tum it into an artistic ttiumph whereas women authors, like Virginia Woolf, Sylvia Plath and Maria Tsvetaeva, grapple with their mothers and thence are threa-tened by either madness or suicide. This is in accordance with Kristeva's view of the mother/-daughter-relationship where separation is all but impossible, whereas the little boy is taught to look upon himself as a distinct and separate being. According to Kristeva, woman is able to express herself mainly through her body, especially through her pregnancies, but this only leaves her where she was positioned long ago, as the sacred object of procreation.

Kristeva is critical to feminism in many respects and therefore introduces an alternative of her own, namely tlie so called 'third generation' of feminism. As a solution to what she terms 'the war of the sexes' and the implacable difference that separates them. Kristeva proposes a deconstruc-tion of the subject, down to its very nucleus, but in doing so removes ever\' trace of a politically and socially anchored feminism. The problem also is that the acomplishments of the former genera-tions of feminism vanish. And what is the starting point of feminism once we have been told that the sexual differences belong to metaphysics, as Kristeva claims? After having left feminism with this ultimate deconstruction, there is hardly any possibilitiy of construction: the subversion of Kristeva's has been too thoroughgoing.

Kristin Järvstad Kockumsgatan 6 211 42 Malmö