Ur Praktik & Teori, nr 1 2009, s 46-48
Kvinnors erfarenheter behöver bli mer synliga
om de ska ha inflytande över Rosengårds utveckling
Av Carina Listerborn
Är medborgarinflytandet – att den som bor i en stadsdel också ska känna sig delaktig i besluten som tas där – bara en schimär? Engagemanget finns. Både hos medborgare och hos kommunala tjänstemän. Men formerna för mötet dem emellan behöver bli bättre om man ska nå resultat. Hos kvinnorna i Rosengård finns en ”projekttrötthet”: varför ska jag ge av min tid när jag inte får se konkreta resultat?
Hur fattas beslut om frågor om stadsutveckling? Vem fattar besluten om vilka frågor och behov som ska prioriteras i en stadsdel? Och när får medborgarna komma med och tycka till om det som händer i sin stadsdel? Ett ökat medborgarinflytande är en allt viktigare aspekt av samhällsplanering och lokal utveckling. Genom Plan- och bygglagen från 1987 blev det också juridiskt bindande att informera medborgarna om planeringsförslag. I och med
Riokonferensen 1992, där det sociala hållbarhetsperspektivet fick genomslag bland annat genom Agenda 21, stärktes det lokala perspektivet med syfte att inkludera människors
erfarenheter och behov för en hållbar utveckling. Planering bör enligt Boverket idag betraktas som ett forum för dialog, vilket är en viktig del för social hållbarhet.
Trots en vision om ökad dialog och kommunikation mellan tjänstemän och medborgare, är varken avsikten eller genomförandet helt uppenbar för inblandade människor. Det är inte givet hur tjänstemän ger medborgarna inflytande; i vilken form eller i vilken fas av
processen? Det är inte heller tydligt för medborgarna vad de har att säga till om och hur man ska göra det. Att medborgarinflytande betraktas som politiskt viktigt innebär inte per
definition att det alltid är önskvärt eller möjligt genomförbart på en djupare nivå än att just uppfylla informationsplikten.
Jag fick pengar av forskningsrådet Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande) för ett projekt med titeln Kvinnors inflytande i den lokala demokratin. En
studie av deltagande planering med ett genusperspektiv (FORMAS). Mitt syfte var att närmare studera den etablerade planerings- och tjänstemannapraktiken, för att bidra med nytänkande kring medborgarinflytande och jämställdhet, främst i mångkulturella
bostadsområden. Olika tidigare hjälpprojektsatsningar, med fokus på integrationsarbete, har gjorts i storstädernas ytterområden, men inte lett till tydliga resultat i fråga om minskad
segregation. Det har också funnits en självkritik inom till exempel Storstadssatsningen att man inte nådde de stora boendegrupperna och framförallt inte kvinnorna. Med den bakgrunden är den övergripande målsättningen med detta forskningsprojekt att bidra till att öka kvinnors inflytande i sina närområden genom att förstärka och utveckla lokala demokratiprocesser som stödjer redan etablerade kvinnonätverk. Ett sätt att närma sig detta mål är att synliggöra relationer mellan medborgare och tjänstemän och hur kommunikationen ibland fungerar, ibland inte fungerar.
För att kunna synliggöra relationen har jag och projektets assistent dels studerat några av de lokala kvinnonätverk, och deras syn på kvinnors upplevelse av sin boendemiljö, dels studerat relationen till, och kommunikationen med, de lokala tjänstemännen och politikerna. Relevanta frågor är ifall kvinnorna och tjänstemännen har likartade mål och frågor som de vill driva? Hur formulerar de på respektive sida sina ståndpunkter? Vilka förväntningar, fördomar och förförståelser finns det gentemot varandra? Hur skulle dialogen, mötena och delaktigheten kunna öka? Hur ser tjänstemännen på sin roll och sina möjligheter till exempel i relation till politikerna? I denna artikel kommer främst kvinnornas synpunkter och intressen lyftas fram.
Både i förvaltningen och hos de boende framträder en inställning till att dessa frågor är viktiga. De flesta upplever att frågor om delaktighet är mycket centrala för en positiv
utveckling av Rosengård. Det kan tyckas som självklart, men även sjuttiotalets planering hade som syfte att stärka välfärdssamhället och förverkliga folkhemmets ideal. Då var den
expertstyrd och långt ifrån människors vardag. Experten var initiativtagare och medborgarna ett slags ”experimentfält”. Det ifrågasättande av planeringens roll och utförande som vi sett sedan åttiotalet kritiserade etablerade maktordningar, rationalism och modernitetens tilltro till objektiv kunskap som grund för allmänhetens bästa. Denna kris skapade utrymme för andra källor till kunskap än rationalitet, där erfarenheter, konstnärliga uttryck och berättelser kom att bli nya former av kunskapskällor. I ljuset av den historiska utvecklingen kan man se att delaktighetstänkande har fått en annan, och tydligare, position.
Erfarenheter som kunskap
Den mediala och politiska diskussionen om kvinnor med invandrarbakgrund fastnar ofta i diskussioner om patriarkala strukturer och utanförskap. Patriarkala strukturer finns överallt i samhället och är inte unikt för miljonprogramsområden. Utanförskap eller marginalisering är andra ”hala” begrepp. Vad är man utanför, vad är man innanför? Dessa begrepp har till stor del ersatt fattigdomsbegreppet, som inte längre används i någon större omfattning. I denna studie läggs, i den mån det går, sådana beskrivningarna åt sidan för att mer förutsättningslöst ge utrymme åt samtal med personer som är engagerade i Rosengård; i kvinnoföreningar, som tjänstemän eller politiker. I dessa samtal framträder deras syn på hur dialogen och
kommunikationen fungerar inom området mellan olika aktörer. De intervjuade kvinnorna är dels engagerade i fyra olika kvinnoföreningar, dels projektanställda som ”kommunikatörer” på olika institutioner i Rosengård i egenskap att nå ut till befolkningen med hjälp av sin egen bakgrund som invandrad. Denna typ av arbeten tenderar att gå utöver den betalda arbetstiden. De, liksom många av de kvinnor som engagerar i föreningar, gör det för att hjälpa andra kvinnor i området och mycket fritid läggs ner på arbetet. Intervjuer har också genomförts med stadsdels- och kommunala tjänstemän, lokala politiker och andra ”nyckelfigurer” i området. Frågorna om delaktighet och inflytande var något som även tjänstemännen och politikerna tyckte var viktiga frågor. Totalt rör det sig om ett trettiotal intervjuer som genomförts. Projektet är ännu inte avslutat.
Det blir många skilda beskrivningar av vardagen och av bostadsområdet, men också om hur man får tiden att räcka till, om prioriteringar i vardagen och om relationen mellan det lokala livet och globala frågor. Många kvinnor tar med sig sitt engagemang från de länder de flyttat. Att intressera sig för kvinnornas situation i sig menar de är viktigt, och att stödja de processer som stärker kvinnors positioner. Boendet är en central fråga, delvis eftersom ”kvinnor bor mer än män”, som en informant uttryckte det. Det innebär att frågor om närmiljön, butiker, den lokala servicen, bostadskvaliteten, tillgång och kvalitet i tvättstugorna, fritidsgårdar för barnen, med mera dominerar många kvinnors perspektiv på området. Kvinnorna behöver också ha egna miljöer. I Rosengård, liksom i övriga Sverige och världen, är det kvinnorna som tar ett mycket större ansvar för hem och hushåll än sina makar. De efterfrågar därför mötesplatser, lokaler att bara vara i utan krav på sig. Kvinnorna måste få synas och mötas, på egna villkor, inte bara som maka eller mor. Betydelsen av att se till kvinnornas behov är
viktigt därför att ”kvinnan är mittpunkten i familjen, så om hon inte mår bra…”, menar en intervjuad kvinna som syftade på att allt står och faller med ”modern”. I en så barn- och ungdomstät stadsdel som Rosengård är det självklart att ungdomarna får mycket
uppmärksamhet och många aktiviteter riktas mot dem, men barnen och ungdomarnas familjer och omgivning behöver också stöd och möjligheter till meningsfulla aktiviteter. Sammantaget belyser samtalen livssituationer som sällan återkommer i politiska rapporter eller media, där fokus ofta är på segregationsproblematiken, medan kvinnornas bekymmer mer orienterade åt andra frågor. De oroar sig för att få vardagens bestyr att gå ihop, att man inte har råd eller tid att hälsa på efterlängtade släktingar i hemländer, eller svårigheter att hantera posttraumatiska stress symtom som många familjer lider av. Det framkommer också att sysselsättning är mycket mer än förvärvsarbete. Många kvinnor har dålig ekonomi men jobbar för fullt hela dagarna, både i och utanför hemmet. En del engagerar sig i föreningar eller i sina nätverk och göra stora insatser där, men det ger inga ”arbetsmarknadspoäng”. De insatserna möts inte heller alltid med stöd från den närmaste omgivningen. Några teman utkristalliserar sig genom dessa samtal och det är frågor som är tätt sammanlänkade; hälsa, boendet, egen tid och egen plats, sysselsättning, ekonomi och i vissa fall behov av att förbättra kunskaperna i svenska språket.
Relationen till tjänstemännen är delad, då flera av kvinnorna menar att tjänstemännen nog vill göra ett bra arbete i stadsdelen, även för kvinnorna, men samtidigt inte riktigt lyssnar på vad kvinnorna har att säga. Någon påpekade att tjänstemän ibland verkar rädda för att göra fel och är mycket måna om att vara sina chefer till lags. Andra är mindre försonande i sin syn på tjänstemän: ”De lyssnar inte på dem [kvinnorna], om det är någon utredning som ska göras, eller någonting som chefen vill ha, då är de alerta. De vill ha någonting från oss…”. Eller ”de lyssnar på oss, men sen när vi har gått därifrån så slängs det i papperskorgen” och från en tredje kvinna; ”de hör dig, kanske lyssnar, men det händer ingenting och det gör att folk inte vill slösa sin tid...”. Det finns en ”projekttrötthet” som återspeglar sig i dessa svar, där man numer inte vill ge av sin tid, ifall man inte kan se konkreta resultat.
Det engagemang som tjänstemännen kanske förväntar sig som motprestation kan också hamna fel, då de inte ser kvinnorna där de befinner sig i livet. Även om man är arbetslös, så behöver det inte innebära att man är ”sysslolös”. Har man barn finns alltid något att göra; ”om de har barn hemma då tänker man att jag ska ägna den här tiden åt mina barn som behöver mig, det är det jag ska göra den här tiden” menar en kvinna. Det berör också frågor om
formuleringsprivilegier, det vill säga vem som ska formulera dagordningen. Flera aktiva kvinnor i föreningslivet menar att ifall man ska får projektstöd måste man följa den politiska dagordningen, även om det inte är de frågor som de helst skulle vilja driva.
Det kvinnorna efterfrågar är dels representativitet, att få föra sin egen talan och styra vilka frågor som ska komma upp på dagordningen, dels finns, mer dolt i samtalen, en önskan om att få definiera vad som betraktas som relevant kunskap i sammanhanget. Tjänstemännen å sin sida menar att det faktiskt görs en hel del av de efterfrågade insatserna, och att nya
mötesplatser initieras. De har också svårt att finna engagerade människor som vill medverka i dialog med dem. Men de är också medvetna om att arbetstiden och budgeten inte alltid räcker till för de saker man skulle vilja genomföra. Därtill kommer frågan om vem de egentligen för dialogen med; är det rätt person som har förankrat frågorna bland andra medborgare?
Det finns ett engagemang på båda sidor, men formerna för möten fungerar inte helt tillfredställande ur någons perspektiv. Min iakttagelse är att det inte bara har att göra med praktiska omständigheter utan också en fråga om kunskapssyn; vad är värdefull kunskap i lokal utveckling? Hur står den levda, kroppsliga, erfarenheten i relation till expertens och de professionellas analys? Ett första steg är att erkänna och synliggöra de handlingar som utförs lokalt och som etablerar en huvudsakligen fungerande vardag i området. En slutsats är också att de sociala frågorna inte kan särskiljas från de fysiska planeringsaspekterna. Utifrån det kan vidare diskussioner föras om vad den lokala utvecklingen ska baseras på.
Carina Listerborn är lektor och forskare i stadsbyggnad på Institutionen för urbana studier, Malmö högskola
