PRAKTIK OCH TEOR
I
NR
4/2003
MALMÖ HÖGSKOLA
1
Praktik och teori 4/2003
•
Kunskap och generation
2
www.mah.se
Våra hemsidor på nätet och den tryckta skriften kompletterar varandra. På nätet hittar du nyheter, konferenser, seminarier och liknande dagsaktuella saker. Kalendariet uppdateras ständigt. Praktik och teori och olika skrifter finns också på nätet i pdf-format. Dessa kan läsas med Acrobat Reader som kan hämtas hem gratis på nätet.
Prenumerera på pappersutgåva
För prenumeration kontakta Dolores Höeg-Hassing, Gemensam administration och service (GAS), tel 040-665 82 31, fax 040-665 82 25 bestallning@lut.mah.se
Innehåll
RedaktörenFörord 4
Mikael Matteson
Krävs bildning för att skriva om film – men knappast en generationsfråga 7
Magnus Persson
Mediernas roll i de många och samtidiga generationerna 14
Annika Karlsson
Kidults, tween-kids och den goda pedagogikens tyranni 25
Jan Arrhenius
Fortællinger bygger bro mellem lærer og elev 31
Leon Nawrot
Så kan barn och gamla lära av varandra
– eller vad som händer i badmintonhallen 43
Petra Ragnerstam
Kunskap vid ett vägskäl 54
Charlotte Orban
80-årig designer håller på att lära sig hantera datorn 65
Inge Eriksson
Vattentegel 68
Charlotte Orban
Ung men skeptisk till datorer 69
Rolf Ohlsson & Per Broomé
Spelar åldern roll? 73
Helena Smitt
Nyfikenhet – en av hemligheterna bakom att röra
4
Förord
E
n student kände inte till Berlinmurens fall och kunde därför varken referera till eller ha någon förståelse för denna historiska händelse. Läraren blev något hand-fallen och förstod att studenten och han själv delvis levde i olika världar. Det var utgångspunkten till det här num-ret av Praktik och teori som vi döpt till ”Kun-skap och generation.” Är det så och har det alltid varit så att olika generationer har olika kunskapsreferenser? Eller är det inte så enkelt, vilket flera skribenter påpekar? Det finns inte en ungdomskultur utan många samtidigt, menar en skribent. Vi skulle exempelvis aldrig komma på tanken att tala om en enda vux-enkultur. Det fanns inte heller en 68-genera-tion för alla 68:or var inte barn av Marx eller Coca Cola utan de allra flesta var vanliga och lågmälda. Men ”avantgardet” fick stå för rubriceringen.I en annan artikel intervjuas en nestor inom svensk filmkritik om äldre och yngre filmkri-tikers syn på film, sätt att skriva och vilka typer av film man är intresserad av. All typ av filmkritik borde grunda sig på gedigen bild-ning men så är inte alltid fallet, menar bl.a. nestorn. Du får också följa med när en grupp invandrarungdomar spelar badminton med pensionärer. Vad har de lärt av varandra över ålders- och etnicitetsgränserna?
Du får också en bild och reflektion av Vens strandkant där stenarna ligger som genera-tioner brutna ur lerbergets tidslager. Vem hör egentligen till vilken generation?
Redaktion
Helena Smitt, redaktör Bilder:
Stefan Bresche Vill du bidra med ett eget inlägg?
Skicka artiklar till Helena Smitt
helena.smitt@lut.mah.se Malmö högskola
Lärarutbildningen Praktik och teori 205 06 Malmö Ansvarig utgivare: Olle Holmberg
5
Med berättartimme på schemat i skolan menar en skribent att lärare och elev på ett annat sätt skulle kunna mötas och förstå varandra.
Idag finns det vuxna som med liv och lust slukar samma böcker, filmer och dataspel som barn. På samma sätt finns det barn som eftersträvar samma livs- och klädstil som tonåringar. Men hur bemöter
utbildnings-6
väsendet dessa unga vuxna och vuxna ungdomar och barn, frågar sig en intervjuad? Är skolan alls intresse-rad av vad som är viktigt för dagens barn och unga?
Spelar åldern roll? är rubriken på en annat inlägg som klargör vad äldre och yngre kan bidra med på arbets-marknaden. Och hur förtvivlat svårt det är för äldre, av rädsla och avund, att ta till sig yngres idéer och entusi-asm. Kasta inte iväg kunskapsbegreppet men omforma bildningsidealet är rådet en annan skribent ger till dig som läsare. Du får också möta 25-åringen som hatar datorer, 78-åringen som fortfarande arbetar och är djupt engagerad i en mängd projekt och 80-åringen som senaste halvåret lärt sig hantera en dator.
Som vanligt är variationerna mellan artiklarna stora vad gäller stilar och angreppssätt, vilket bottnar i skribenternas skiftande utgångspunkter, värderingar och förhållningssätt.
Nästa nummer av Praktik och teori har som rubrik ”Pedagogikens roll”. Vill du bidra med artiklar vill vi se dem senast 1 februari 2004. Det kan också vara reak-tioner på tidigare publicerade artiklar i Praktik och teori.
I redaktionsrådet ingick: Berndt Clavier, IMER Jette Guldborg, BIT Annika Karlsson, LUT Mikael Matteson, HS Charlotte Orban, LUT Helena Smitt, LUT
Besök gärna vår hemsida: www.mah.se
E
nligt Jan Aghed visar till exempel den uppmärksam-made mediedebatten mellan Björn Ranelid och Linda Skugge att det finns en annan syn hos de yngre littera-turkritikerna än hos deras äldre kolleger. Det gäller också filmkritiken.Men det är svårt att generalisera, det handlar mycket om olika individer.
Även bra med allmänbildning
Det finns hur som helst enligt Jan Aghed skillnader mel-lan äldre och yngre filmkritiker, det gäller bmel-land annat synen på film, sättet att skriva och vilka typer av film man är intresserad av. Väsentligt för all kritik är att den grundar sig på en gedigen bildning. För filmkritikern krävs en ordentlig filmbildning med filmhistoriska kun-skaper. En bra allmänbildning och inslag av bildning inom andra områden får gärna förekomma, t ex inom litteratur, politik och psykologi. Många discipliner kom-mer in vid tolkningen av en film. På samma sätt som en litteraturkritiker måste kunna sina klassiker, t ex Faulk-ner och Kafka, måste en filmkritiker vara hemmastadd i filmhistorien.
Agheds kritik av Orvar Säfström i Sveriges Televisions Filmkrönikan gick ut på att denne var för ytlig i sina recensioner och inte visade något intresse för äldre regis-sörer som t ex Godard. Detsamma märks hos många
7
Mikael Matteson
Krävs bildning för att skriva om film
– men knappast en generationsfråga
Vad finns det för skillnader i filmkritik och filmsyn mellan yngre och äldre generationer och vad beror skillnaderna på? Kan filmkritik vara ytlig och ändå ge behållning? Tillåter samhället ytlig filmkritik? Om bl.a. detta har Praktik och teori samtalat med Jan Aghed, en nestor inom svensk filmkritik. Jan Aghed som är en av landets mest kända och kunnigaste filmkritiker har skrivit om film i 40 år och är mångårig medarbetare på Sydsvenska Dagbladet.
9
andra unga filmkritiker. Recensionerna är ytliga och recensenterna verkar inte ha någon teoretisk grund eller filmbildning. När det gäller de filmhistoriska kunskaperna sträcker de sig ofta bara tillbaka till 1975-80. Kunskaper om t ex tysk expressionism, film noir eller den klassiska westernfilmen saknas. Westerngenren har en stor filmhis-torisk betydelse genom att den säger mycket om USA:s mytologi och historia och det amerikanska samhället.
Inga insikter i filmhistorien
Många bland de nya yngre filmkritikerna har enligt Jan Aghed inga referenskällor och bryr sig inte heller om att skaffa sig några. Detta trots att DVD-revolutionen inne-bär att man enkelt kan skaffa sig fina insikter i filmhis-torien.
Det finns också skillnader i språk och stilistik mellan äldre och yngre filmkritiker. Kanske är filmkritiker av den äldre skolan bättre stilister. Enligt Aghed ingår i film-bildningen inte bara att se film utan också att läsa om den. Det finns mycket filmlitteratur samt essäer och artiklar i ämnet. Genom att läsa mycket om film kan den yngre filmkritikern utveckla sitt språk och sitt sätt att skriva. Det finns inte längre några bra svenskspråkiga filmtid-skrifter sedan Chaplin gått i graven. Men det finns många bra utländska tidskrifter att tillgå, t ex franska och amerikanska. Och en filmkritiker bör prenumerera på en eller flera filmtidskrifter.
En gång filmkritiker – alltid filmkritiker eller?
Jan Aghed förstår om många unga tycker att han som skrivit om film i så många år har en förlegad syn på film. Ungdomen måste också revoltera mot äldre generationer. Men det måste finnas substans i det som förs fram, det räcker inte med en ny och fräck form. Och den ung-domskult som finns är jobbig och destruktiv. Tidnings-redaktioner anställer unga människor utan gedigen kom-petens inom något område och sedan går dessa från att skriva om popmusik till att skriva om film till att skriva om något annat. De unga filmkritikerna kommer och går. Aghed som tillhör den äldre skolan tycker att en gång filmkritiker alltid filmkritiker. Nöjesguiden har haft10
en destruktiv roll genom sina slarviga, ytliga och oppor-tunistiska filmrecensioner. Denna form av kritik har spritt sig.
Jan Aghed och andra äldre filmkritiker har emellertid haft lite andra förutsättningar än sina yngre kollegor. När Aghed började skriva om film såg distributionen och importen av film annorlunda ut än idag. Mycket europeisk film visades, t ex fransk och italiensk film på 70-talet. De senaste 20–25 årens filmimport har helt dominerats av amerikansk film. Detta faktum och den massiva marknadsföringen från Hollywood har givetvis påverkat den unga filmpubliken och dess filmsyn. Publiken har ”hjärntvättats” med amerikansk populär-kultur, amerikansk filmdramaturgi och -dialog. Detta gör att den unga filmpubliken blir ställd inför icke-amerikansk film som inte följer de icke-amerikanska berät-tarmönstren och mallarna och har svårt att ta till sig dessa filmer. Amerikaniseringen och den ensidiga filmim-porten gör att många t ex europeiska filmer inte får den publik de förtjänar. Genom sina många besök på film-festivalerna i Berlin, Cannes och Venedig vet Aghed att det görs mycket värdefull film i andra filmkulturer än den amerikanska. Men den konformistiska svenska bio-repertoaren innehåller inte många icke-amerikanska filmer. Detsamma gäller filmutbudet i TV som är bedröv-ligt. Först på senare år har Sveriges Television tagit lite ansvar och också börjat visa en del konstnärlig, icke-kommersiell film.
Risk fastna i ungdomsideal?
Aghed kan förstå uppfattningen att det finns risk för att äldre filmkritiker fastnar i sin ungdoms filmideal och har svårt att ta till sig det nya som händer i filmen. Men han tycker personligen inte att så är fallet. Aghed tycker att det är roligt med ny film som i t ex stil och bildspråk skiljer sig från den film han är van vid. Men det måste finnas substans, i många fall rör det sig för mycket om effekthysteri.
Dock finns det många exempel på ny, ung och vital filmproduktion från de senaste tio åren. I fransk film finns det en ny våg som kan jämföras med den tidigare
11
berömda franska Nya vågen med Truffaut, Chabrol och Rohmer. Denna senaste nya våg kännetecknas av en experimentell filmstil som intresserar sig för olika sociala och politiska teman. Några av regissörerna är Marseilles-skildraren Robert Guédiguian, Letitia Masson och Bruno Dumont. Också i USA finns det unga intressanta film-skapare, t ex Todd Haynes och Paul Thomas Anderson. Det finns också en ny latinamerikansk våg med bra filmer från bl a Mexico (21 grams) och Brasilien.
Äldre kritiker som Aghed är inte avogt inställda till nya unga filmskapare i sig utan är öppna för nya intryck. Men de kanske inte har så lätt att falla i farstun för nya publikfriande filmer.
Kvinnliga filmkritiker bättre än de manliga
Aghed kan inte komma på någon riktigt bra ung filmkri-tiker som han har stor behållning av att läsa. Han tyck-er övtyck-erlag att de unga kvinnliga filmkritiktyck-erna är bättre än sina manliga kollegor och lyfter gärna fram Kerstin Gezelius och Ann Hedén. Sydsvenskans yngre filmkri-tiker Boel Gerell och Michael Tapper har tillfört många värdefulla synpunkter.Filmdebatten är dålig och avslagen i Sverige, den är snäll och menlös i jämförelse med utlandet. Ungefär vart
12
åttonde år förs en debatt om svensk filmkritik och debat-ten ser alltid likadan ut. I t ex Frankrike och USA finns det en ofta våldsam polemisk debatt mellan yngre och äldre filmkritiker. Aghed vet inte riktigt vad det beror på, men tror att en viss temperamentsskillnad och fil-mens olika konstnärliga status spelar in. Filfil-mens höga konstnärliga status i Frankrike saknar motsvarighet i Sverige. I Frankrike behandlas filmen seriösare och med mer intellektuellt ansvar. Detta gäller också en hel del förbisedd klassisk amerikansk genre- och underhåll-ningsfilm som behandlats närmast nedlåtande i Sverige.
Det är inte konstigt att den svenska biopubliken till största delen består av ungdomar med tanke på hur ung-domsinriktad biorepertoaren ser ut. Om film visas som berör och intresserar också en äldre publik kommer den. Publiken på Cinematekets visningar är t ex åldersmäs-sigt mycket blandad.
13
kvaliteterna i och betydelsen av vissa äldre filmklassiker och har svårt att ta till sig dem på grund av att denna publik är indoktrinerad och van vid ett annat berättande och därför snabbt tappar intresset. Unga filmkritiker måste ändå se klassikerna för att de behövs som refer-enser.
Hemmabion stor betydelse
Aghed tycker att det skulle vara bra med två samtals-partners i TV-kanalernas filmprogram, t ex Filmkrönikan, gärna då en äldre och en yngre filmkritiker. TV4:s försök till detta är dock misslyckat men det finns lyckade exem-pel från Frankrike och USA.
Aghed har svårt att uttala sig om filmens framtid och kommande generationers förhållande till filmen. Man stöter på en del framtidsvisioner. Enligt vissa kommer biofilmen att försvinna och helt ersättas av DVD och videos etc, enligt andra är biograferna inte i fara. 1984-perspektivet att det inte skulle finnas några biografer i framtiden är en hemsk tanke. Hur som helst har hemma-biotekniken haft en stor betydelse bl a för att behålla och bevara filmtraditionen och klassikerna. Aghed är till exempel uppvuxen med matinéfilmen. En av hans favorit-matinéer, Robin Hoods äventyr från 1938 med Errol Flynn, har nyss kommit ut på DVD i en underbar ver-sion. Denna fantastiska äventyrsfilm med 65 år på nack-en står sig nack-enligt Aghed fortfarande och han hoppas att den ska hitta fram till dagens unga publik. Kanske kan Orvar Säfström slå ett slag för denna filmpärla?
Mikael Matteson är jurist och
journalist och arbetar som
infor-matör på Hälsa och samhälle.
14
D
et första problemet är väl grundantagandet att det skulle finnas något sådant som en specifik ungdoms-kultur, som dessutom är generationsspecifik. Varje ny generation skapar sin egen kultur, tycks tanken vara. Och varje sådan kultur är just en kultur. Det sistnämnda antagandet är det mest problematiska, men också det som jag tror många av oss slentrianmässigt oftast gör oss skyldiga till. Pröva att kasta om perspektivet och i stället tala om exempelvis dagens vuxenkultur, och där-till i singularis. Det fungerar helt enkelt inte. Anledningen till detta är enkel och välkänd, men tål kanske att upp-repas. Hela diskursen om ungdomskulturen är upphängd på en asymetrisk maktrelation. Ett auktoritativt subjekt (den vuxne) uttalar sig om ett mer eller mindre passivt objekt (ungdomen). Att vår egen tids så livaktiga ung-domskulturforskning visat sig mer än väl medveten om detta problem trollar emellertid inte bort problemet som sådant (för en grundlig diskussion, se Bjurström 1997). Det kan mildras, göras till föremål för självkritik och reflexion. Men det är fortfarande forskaren (om vi håller oss till detta exempel) och dennes vilja till vetande (hur välvilligt detta än är) som utgör det nödvändiga ochMagnus Persson
Mediernas roll i de många
och samtidiga generationerna
People try to put us down. Talking about my generation. (The Who)
Det finns många ”sanningar” om dagens – och gårdagens – ungdomskultur i omlopp. De sprids och upprätthålls av föräldrar och lärare, journalister och forskare. Ibland hjälper ungdomarna själva också till. En del av dessa sanningar är i någon mening sanna. Andra är rena myter. Många ligger någonstans mitt-emellan. Låt oss börja nysta i några av dessa sanningar, för att så småningom närma oss artikelns huvudfrågor: Finns det någon gemensam (ungdoms)kultur i det postmoderna samhället? Och vilken roll spelar i så fall litteraturen och medierna i den?
15
privilegierade filter genom vilket ny kunskap om ung-domen kan produceras – och accepteras som just veten-skaplig kunskap.
Alla 68:or inte barn av Marx och Coca Cola
En mängd homogeniserande tendenser ligger på lur när man börjar tala om vad som utmärker en viss tion. Vi talar om 68-generationen, den ironiska genera-tionen eller MTV-generagenera-tionen, som om alla som rent demografiskt faller under något av de aktuella tidsspan-nen också var delaktiga i en gemensam kultur. Min poäng här är den i och för sig triviala att generations-beteckningar alltid är falska – alla 68:or var faktiskt inte barn av Marx och Coca Cola, hur snitsig den franske filmregissören Jean-Luc Godards formel för denna gene-ration nu än var. Genom att sätta etiketter på hela, eller delar av, generationer överbetonas det gemensamma. Det som inte passar in, de ungdomar som inte levde eller lever för politik, kultur, musik utan för exempelvis sin moped eller frimärkssamling gallras bort. Mainstream hamnar i skuggan av ”avantgardet”. Det vanliga, låg-mälda eller traditionella hamnar i skuggan av det som är diskursivt och stilmässigt iögonenfallande. Kontinuite-ten med föräldragenerationen hamnar i skuggan av diskontinuiteten. Landsbygden och småstaden – det ”bonniga” – osynliggörs av det urbana.En del av dessa problem hänger kanske samman med att man när man börjar tala om generationer och ung-domskultur alltid riskerar att överbetona just den kul-turella dimensionen. Det är vad ungdomarna läste, såg på bio och TV, och lyssnade på för musik, som antas vara det särskiljande och definierande draget. Vad som hände i skolan eller på exempelvis feriearbetet anses av någon anledning inte lika intressant.
Men, med ovanstående reservation i åtanke, vill jag ändå uppehålla mig vid den intressanta frågan om olika generationer kan definieras genom sina medier. Låt mig direkt slå fast att jag här inte tänker på floskulösa och mystifierande etiketter som ”MTV-generationen”. Det är ingen tvekan om att musikvideons estetik har haft ett stort inflytande, inte bara på ungdomskulturen utan på
16
till exempel spelfilm som i första hand vänder sig till vuxna. Men etiketten är fullständigt vilseledande av den enkla anledningen att det nästan aldrig är någon som tittar på MTV, åtminstone inte några längre stunder. I publikundersökning efter publikundersökning ser man samma mönster; tittandet på kanalen är knappt mät-bart.
Myriad av samtidiga men olika generationer
När den tyske litteratur- och medieforskaren Jochen Hörisch (1997) ska försöka besvara frågan om det är lit-teraturen eller medierna som ”genererar generationer” anknyter han till en text av Karl Mannheim från 1928,17
Das Problem der Generationen, som utgör ett av
socio-logins tidigaste försök att ringa in generationsproblema-tiken. Ett antal villkor måste enligt Mannheim vara upp-fyllda för att det ska vara möjligt att tala om förekomsten av en specifik generation, bland annat följande: ett nytt sätt att förhålla sig till den gamla kulturen och kultur-arvet; ett utvecklande av en distinkt och omisskännlig gen-erationsstil; formandet av nya kollektiva impulser. Hörisch jämför sedan utifrån Mannheims kriterier ungdomskul-turen anno 1968 och post-1989. Slutsatsen är enkel: Det finns idag inte längre någon generation i Mannheims mening, utan snarare en myriad av samtidiga men olika generationer, var och en definierad av den mediekultur som den specifika och atomära generationens (eller sub-kulturens) medlemmar är socialiserade in i.
Men 68:orna uppfyllde alla kriterierna (trots att de som Hörisch påpekar sannerligen inte var någon homogen generation utan omfattade allt från ”müsli-ätare till terrorister”). 68-orna hade ett nytt sätt att förhålla sig till det gamla borgerliga kulturarvet, vilket underkastades stränga ideologikritiska analyser. Och kollektiva impulser saknades som bekant inte. 1968 var det fortfarande möjligt att något så när precisera vilken litteratur och vilka tidskrifter som var ett måste att läsa, åtminstone för den politiskt medvetna delen av genera-tionen (som i historieböckerna naturligtvis blivit lika med 68-generationen som sådan). När det gällde använd-ningen av andra medier var saken också långt enklare än idag: Den tidens mediesystem innebar helt enkelt att de program du såg på TV var de samma som din bords-granne i skolan eller på universitetet såg – och följaktli-gen de som diskuterades på rasten.
89-orna är den första icke-generationen, skriver Hörisch. Deras litterära och mediemässiga socialisation är fragmenterad och heterogen, liksom mediesystemet i sin helhet. E-mail och Internet, en uppsjö TV-kanaler och en oöverskådlig labyrint av genrer och subgenrer inom musiken har gjort föreställningen om en generation med gemensam kultur obsolet. Generationsbegreppet har där-för, noterar Hörisch, symptomatiskt nog emigrerat till IT- och telecomindustrin och till benämningen av nya
18
processorer (från 286:or till pentiumprocessorer och så vidare) och mobiltelefoner. Men, avslutar Hörisch, trots frånvaron av entydiga kollektiva impulser lever den mytiska förhoppningen kvar om att världsanden också i den postmoderna medieåldern ska kunna förmås att dansa i tjugoårs-takt!
Hörischs perspektiv är ett välgörande korrektiv mot svepande och schabloniserande försök att fånga eller påtvinga dagens ungdom en viss generationsidentitet och generationsanda. Samtidigt finns det förstås en motsatt risk – att dominansen för det fragmenterade och indi-vidualiserade överdrivs; att dagens unga inte har någon-ting gemensamt överhuvudtaget. Till exempel kan det vara värt att påminna om det faktum att människors medievanor i regel ändras mycket långsamt, även om unga människors ändras snabbare. En vanlig dag är det fortfarande fler människor som ägnar sig åt bokläsning än åt Internet (Carlsson & Weibull 2003). Talet om allt-ings fragmentering och pluralitet i det postmoderna håller förvisso också på att bli en kliché som är i behov av kritisk demontering (Stallabrass 1996). Men vad det eventuellt gemensamma i dagens ungdomsgenerationer är – eller skulle kunna bli – har tveklöst blivit mycket svårare att tackla och besvara, inte minst för skolan, som ju fortfarande är en institution där ett av huvudsyftena är att skapa något slags kulturell gemenskap (till exempel kring demokratin och det mångkulturella).
Frågan om gemensam
ungdomskultur mångfacetterad
Frågan om det finns någon gemensam ungdomskultur i det postmoderna är alltså komplex och mångfacetterad. Men spontant och preliminärt, och efter ovanstående reflexioner, måste svaret på frågan bli nej. Det finns gemensamma symboler och koder med nästintill univer-sell reception, alltifrån Nike-logotyper till Hollywood-filmer och poplåtar. Men är sådana lösryckta och diver-gerande tecken tillräckliga för att konstituera en gemen-sam generation och en gemengemen-sam kultur? Det är tvek-samt.
20
medierna i de multipla ungdomsgenerationernas tide-varv? Mer än att fungera som orsaker till och symptom på denna pluralitet i sig? Rädslan för att litteraturläs-ningen skall dö ut och ersättas av nyare mediers lättvun-na nöjen är ett seglivat och ständigt återkommande led-motiv i de senaste hundra årens kulturdebatt. Likaså att man ställer litteraturen mot medierna – de påstås vara varandras motsatser och fiender (Persson 2002). Skolan utsåg tidigt nationallitteraturen till sitt primära bild-ningsinstrument, med följden att inte bara populärkul-turen utan också de andra konstarterna alltid spelat en minst sagt undanskymd roll i klassrummen (Thavenius 1995).
Men unga människor har inte slutat läsa böcker. Den intressanta frågan borde därför snarare vara hur deras läsning förändras och påverkas av den specifika medie-kultur de är en del av. Jag skulle därför med ett avslu-tande exempel vilja återknyta till Mannheims första kri-terium; en ny generation ska etablera nya sätt att förhålla sig till gammal kultur.
21
Bok om böcker filtrerad
genom rockmusik och film
Mitt exempel är en nyutkommen bok som heter Böcker
som knäcker av de unga författarna Anton Hagwall och
Anders Frostenson (2003). Här står vi inför ett utpräglat postmodernt och medialiserat specimen av den lätt dammiga art som i antikvariaten brukar benämnas ”bok om böcker”. Men i just det här fallet vore kanske ”bok om böcker filtrerad genom rockmusik och film” en lämpligare etikettering. Om språket i Vladimir Sorokins roman Blått fett heter det exempelvis så här: ”som när en påtänd Bruno K. Öijer möter Sid Vicious i en manga-film”. Författarna beskriver för övrigt själva sin bok som ”vårt bokblandband”.
Böcker som knäcker är en personligt hållen bok med lästips för dem som blivit bortskrämda från litteraturen av alla måsten och moraliseringar som predikats av över-nitiska svensklärare och bibliotekarier. ”Att läsa kan vara som att lyssna på musik, borde vara som att lyssna på musik, något som man gör för att man tycker om det.” Så lyder första meningen i vad som snabbt visar sig vara en eklektisk och respektlös, fragmenterad och godtyck-lig vandring genom framför allt den helt moderna littera-turhistorien. Boken består av korta recensioner, inne-hållsreferat och – symptomatiskt nog – listor över roman-er som enligt författarnas mening knäckroman-er, det vill säga är sköna, råtunga, rockar, kort sagt är väldigt bra. I kapitlet ”Ung, kåt och misstänkt” behandlas ”genera-tionsromaner”, allt från Salingers Räddaren i nöden och Lundells Jack till Lena Anderssons Var det bra så? Under rubriken ”Simsalabim” avhandlas bland annat fantasy och under ”Noir” allt från Dostojevskij till American
Psycho.
Mitt exempel uppfyller nästan lite för enkelt Mann-heims kriterium på ett nytt förhållningssätt till gammal kultur. Litteraturen bryts så att säga genom en mängd nyare mediers olika mångskiftande prismor. Gamla klas-siker får nytt liv för en ny generation genom att sam-mankopplas med allt från punk och hiphop, till droger och mer eller mindre kända TV-program och kultfilmer. Bokens design förstärker intrycket av postmodernt
brico-22
lage med sin collageteknik och sina hypertextuella kors-hänvisningar till andra avsnitt i boken, men också till andra mer eller mindre godtyckligt utkorade böcker eller filmer på ett visst tema.
Ett slags kulturellt och generationsmässigt översät-tningsarbete spelas upp framför läsarens ögon. Gamla gränser ska programmatiskt brytas ner. Man får intryck-et av en eklekticism som löpt amok. Gamla distinktion-er är som sagt övdistinktion-erspelade; mellan ”fint” och ”fult”, mellan olika medier, mellan olika stilar och tidsperioder. Ibland sker detta gränsöverskridande på ett parodiskt och övertydligt sätt, som i följande underbart koncisa och uppdaterade referat av Strindbergs Röda rummet: ”Berättelsens huvudperson, Arvid Falk, är en dåtidens motsvarighet till dagens wannabees som kommer till stan för att gå på krogen och jobba med media. Självklart går det åt skogen.”
Varje mynt har två sidor
Allt detta kan ju låta uppfriskande respektlöst, och det är det på många sätt också. Men faran med detta och andra skolboksexempel på den postmoderna estetiken i full action är uppenbar. Varje mynt har två sidor. Svensk-läraren kan till exempel glädjas åt det intakta och brin-nande engagemanget för skönlitteraturen, men också möjligen oroas över de nya hierarkier som byggs upp. Respektlösheten mot det kanoniska tänkandet utesluter inte hån av andra ungdomsgenerationers mindre själv-medvetna, mindre stiliserade och mindre gränsöverskri-dande smaker. Böcker som knäcker kan i varje fall inte tas som intäkt för att vi står inför en gemensam ung-domskultur och ännu mindre någon gemensam genera-tion. Här finns förvisso en radikal transformering och omstöpning av tidigare generationers kultur. Men den kollektiva impulsen har här slutgiltigt dödförklarats och ersatts av en hyperindividualiserad och imploderad tecken-värld som för en korrekt igenkänning av alla referenser kräver att man är identisk med författarna själva.
Det finns alltså en populärkulturell elitism också, extra vass när den som i mitt exempel även har lagt beslag på och omfunktionerat delar av den gamla högkulturen.
23
Det kulturella kapitalet är inte längre, som Bourdieu under en period föreställde sig, bundet till en valuta. Men alla har fortfarande inte lika mycket slantar – och alla har framför allt inte lika lätt att växla in ett slags valuta mot en helt annan.
Referenser
Bjurström, Erling (1997), Högt och lågt. Smak och stil i
ung-domskulturen, Umeå.
Carlsson, Ulla & Weibull, Lennart (2003), ”Om kultur- och medievanors förändring”, Bokpriskommissionens tredje delrapport (SOU 2003:76).
Hagwall, Anton & Frostenson Anders (2003), Böcker som
knäcker, Stockholm.
Hörisch, Jochen (1997), ”Was generiert Generationen: Literatur oder Medien?”, Mediengenerationen, red. Jochen Hörisch, Frankfurt am Main.
Persson, Magnus (2002), Kampen om högt och lågt. Studier i den sena nittonhundratalsromanens förhållande till masskulturen och moderniteten, Stockholm/Stehag.
Stallabrass, Julian (1996), Gargantua. Manufactured Mass
Culture, London & New York.
Thavenius, Jan (1995), Den motsägelsefulla bildningen, Stockholm/Stehag.
Magnus Persson är
universitets-lektor vid lärarutbildningen
inom enheten Kultur, språk,
medier på Malmö högskola.
25
J
ag sitter på planet till Stockholm och betraktar mina medresenärer strax innan vi ska lyfta. I högtalarna hör jag en flygvärdinna tala om hur vi ska gå tillväga om andnöd uppstår, vilken mat vi kommer att serveras och att man måste säga till flygvärdinnorna om man vill spela nintendo under resan. Det sistnämnda är given information för vissa unga män och kvinnor mellan 20 och 40 år. Det finns numera ett namn för dessa nintendo-spelande vuxna som också gillar Harry Potter-böcker eller som tycker att Sagan om ringen är den största film-händelsen under året. Dom kallas för kidults, en ny kon-struktion av engelskans kid och adult och beskrivs i vissa fall som barn i vuxnas kroppar.Per Dahlbeck som tidigare arbetade som rektor för Backaskolan i Malmö undervisar numera inom kun-skapsfältet Kultur – språk – medier på lärarutbildnin-gen vid Malmö högskola. Jag träffar honom för att få hans syn på detta begrepp som utmanar både skolans och samhällets syn på t.ex. vuxen- och barnlitteratur och vad som anses vara fin eller ful kultur.
Per Dahlbeck talar om motsvarigheten till kidults, nämligen tween-kids, barn som eftersträvar samma livs-och klädstil som tonåringar. Något som modeföretagen har tagit fasta på genom att saluför samma typer av kläder till både tonåringar och barn. Samma stringtrosor som säljs till unga vuxna finns också i barnstorlek. Det
Annika Karlsson
Kidults, tween-kids och den
goda pedagogikens tyranni
Barn som eftersträvar samma livs- och klädstil som tonåringar. Vuxna som med liv och lust slukar samma böcker, filmer och dataspel som barn. Marknaden kallar dem tween-kids och kidults och ägnar stor tid och möda åt att analysera vad som fångar deras uppmärksamhet. Men hur bemöter skolan och utbildningsväsendet dessa unga vuxna och vuxna ungdomar och barn? Är den åldersindelade skolan förlegad och är skolan alls intresserad av vad som är viktigt för dagens barn och unga?
26
är här någonstans som moralpaniken uppstår som får vuxna att glömma bort att ta reda på varför barn vill se ut som tonåringar. En moralpanik som Per Dahlbeck menar uppstår när gamla välbekanta begrepp och före-teelser håller på att upplösas till förmån för något nytt och här hänger t.ex. inte lärarutbildningen heller med.
– Det finns en moralisering på lärarutbildningen kring det som är på gång. Just nu händer mycket i samhället bland annat i medier. Detta måste in i lärarutbildning för att vi skall kunna utbilda bra lärare och i skolan för att den skall bli intressant, meningsfull och rolig att gå till. När vi lyfter in det ”nya”, om vi över huvudtaget gör det, i lärarutbildningen tycker jag att det finns en moraliserande attityd. En attityd som verkar grunda sig på att vi redan vet hur saker och ting går till, inte en nyfikenhet på det ”nya” och en vilja till att förstå. Jag tycker att vi mycket mer måste ge oss i kast med vår samtid i det dagliga arbetet på lärarutbildningen. Vi har en unik chans att stanna upp, söka oss ut i samhället, fånga fenomen, problematisera och försöka förstå dem. Att fenomen som kidults och tween-kids skulle vara en reaktion på samhällets krav och stress tror inte Per Dahlbeck på. Han ser tvärtemot sin samtid som en myck-et spännande tid att leva i. Men han tycker inte att man har lyckats anpassa lärarutbildningen tillräckligt till dagens barn och unga.
– Nyfikenheten måste finnas när man undervisar barn. Det är en motpol till moralpaniken. Trots att lärarstu-denterna får möta eleverna i skolan tidigt så finns inte denna nyfikenhet. Det är något i lärarutbildningen som gör att man söker sanningar. Man måste vara upprik-tigt intresserad av barn och fråga barn om vad som rör sig i deras värld. Förhoppningsvis ska man ha fler frå-gor än svar när man slutar på lärarutbildningen. Hant-verksmässigt kunskap och nyfikenhet är vad man behöver ha med sig när man ska ut i yrkeslivet.
Skoltillvaron som dokusåpa
Per Dahlbeck menar att man som pedagog också ska vara nyfiken på de kommersiella krafterna istället för att avfärda dem eller vara rädd för dem. Det finns många
28
former och grepp på den s.k. marknaden som är värda att fundera kring.
Under sin tid som rektor på Backaskolan lät Per Dahlbeck eleverna göra egna dokusåpor för att berätta om sin tillvaro. Filmer som senare skulle visas på föräl-dramöten.
– När jag fick se de färdiga dokusåporna vad det otroligt mycket fysiska inslag. Mitt i allt det fysiska hade eleverna klippt in en kort sekvens när de sitter stilla i sina bänkar och arbetar. Det var gjort på ett sätt som nästan gick att tolka som en medveten provokation. Jag tyckte först att de istället skulle filma vad de gjorde i skolan, men insåg senare att det var precis vad de hade gjort utifrån vad de tyckte var intressant. För att nå ung-domar måste man vara öppen för hur det är i deras värld.
Per Dahlbeck menar att man inte ska stirra sig blind på i vilken skepnad det som intresserar barn och ung-domar tar utan istället se efter hur barn och ungung-domar använder sig av t.ex. dokusåpor eller Internet. Han drar paralleller till den populära webbplatsen för ungdomar Lunarstorm som många lärare tycker att eleverna ägnar för mycket tid åt i skolan.
– Vi kan inte beskylla eleverna för att de inte är intres-serade av att utveckla sin skrivfärdighet när skriftlig kommunikation via nätet är det enda de ägnar sig åt på Lunarstorm.
I ljuset av detta måste man fråga sig varför vissa av Utbildningsradions produktioner för skolan är streck-ade, d.v.s. aldrig efterfrågas av pedagogerna. Var är det för mening med att producera goda, pedagogiska TV-program om varken pedagogerna eller eleverna vill titta på dem? Här menar Per Dahlbeck att pedagogerna istäl-let borde blicka bortom det som traditionellt anses vara ”goda” TV-produktioner och se hur utbudet i olika kanaler kan användas i undervisningen. Varför inte jäm-föra nyhetssändningar i SVT och TV4 eller TV3? Vad är egentligen en nyhet och vilka mekanismer styr nyhets-rapporteringen?
Vikten av att skolan vågar ta in den populärkultur som finns på marknaden i skolan och samtidigt våga ställa kritiska frågor kring innehåll och form är något
29
som tas upp i Kultur och skola-projektet. Ett regerings-uppdrag som lärarutbildningen i Malmö fick vintern 1999 för att utarbeta olika modeller för kompetens-utveckling för lärare vad avser kultur och lärande i skolan. I ”Den goda kulturen och det fria skapandet. Diskurser om Kultur i skolan” – en delrapport i projek-tet pekar man på risken med att skolan inte närmar sig populärkulturen. Man riskerar helt enkelt att utestänga elever som använder den kulturen till något.
”Om den visuella kulturen och populärkulturen – och därmed en stor del av elevernas kultur – är en ’icke-kul-tur’, leder det till föreställningen att eleverna inte har någon kultur.”
Den goda pedagogikens tyranni
Det motstånd som ändå finns inom både skolan och lärarutbildningen mot marknaden och kommersiella krafter bottnar i vad Per Dahlbeck benämner den goda pedagogikens tyranni. Pedagogiken uppfattas vara granne med godheten.
– Det finns en tro på att pedagogiken ska lösa alla problem och att man med pedagogikens hjälp kan få bort både mobbning och bråk.
Denna pedagogik menar Per Dahlbeck sträcker sig utanför både klassrum och föreläsningssal och får stå som rättesnöre för hur man ska tycka och vara. Något som kan vara mycket svårt att stå emot.
– Det enda vi vet är att förklaringsmodeller aldrig är sanna. Istället måste man konstruera sig själv både som person och som lärare. När vi försöker förstå kan vi behöva konstruera förklaringsmodeller, men då måste vi förstå att de bara är ett försök att förklara fenomen och därmed aldrig sanningar.
En annan form av rättesnöre i den goda pedagogikens namn är den värdegrund som svenska skolor vilar på och som lärarutbildningarna i sin tur förmedlar till bli-vande lärare. Förutom kunskaper och färdigheter inom olika ämnesområden ska eleverna också ta till sig de värderingar som utgör grunden för ett demokratisk samhälle. Det innebär bland annat att eleverna ska kunna samarbeta med andra, visa tolerans, ta ansvar och vara
30
solidariska. Detta tolkar Per Dahlbeck som en form av beordrad solidaritet som man som lärare måste ställa sig bakom för att kunna jobba i skolan.
– Så länge du själv inte har resonerat dig fram till eller deltagit i diskussioner om vad skolans värdegrund inne-bär blir det en form av beordrad solidaritet.
Form eller innehåll?
Men hur ska då skolan och utbildningsväsendet nå sam-hällets alla kidults och tween-kids? Ligger problemet i den åldersindelade skolan eller handlar det om något annat?
– På Backaskolan provade vi en period att dela in elev-erna i bredare åldersspann som omfattade elever från sju år och upp till nio, men efter ett tag kom vi på att det inte var där felet låg. Bristerna fanns snarare i under-visningens innehåll.
Per Dahlbeck återkommer till problemet med att an-vända förklaringsmodeller som sanningar och drar par-alleller till naturvetenskapen. Ett ämnesområde som vilar på en mängd lagar och regler, men där man mer och mer samlas kring tanken att människan aldrig kommer att nå denna enda sanna förklaringsmodellen till hur naturens lagar verkar och fungerar.
Samma insikt hoppas Per Dahlbeck att man ska nå inom pedagogiken. Först då kanske nyfikenheten för barns och ungas världar väcks. Först då kanske skolan och lärarutbildningen ägnar stor tid och möda åt att förstå varför en nioåring väljer att chatta på Lunarstorm snarare än att ägna tid åt att mor ror och far är rar och att en kidult som läser till lärare hämtar sina pedagogiska grepp från nintendo.
31
U
ndervisning er en faglig dialog mellem lærer og elever, hvor fagets objektive fakta sættes sammen til meningsfulde helheder. Overordnet set er idealet for uddannelse, at alle kendsgerninger fra alle fag sættes sammen i en ”stor” sammenhæng, der afspejler virkelig-heden og verdens indretning i det hele taget.I faget fysik fx, drejer det sig ikke blot om at kunne Ohms lov (U=R×I) udenad, men også at kunne forstå sammenhængen mellem strømstyrke, modstand, spænd-ingsforskel i et elektrisk kredsløb – og sammenhængen mellem Ohms lov og alle andre fakta i faget – og sammen-hængen mellem fysikfagets fakta og alle andre fags kends-gerninger.
Problemet er bare, at de to generationer der mødes i klasseværelset, uden at være bevidste om det, sætter fakta sammen på hver deres måder, og får Ohms lov (og de øvrige fakta) til at handle om noget forskelligt. Resultatet er, at den 50-årige lærer og de 18-årige elever ikke kan få startet den faglige dialog.
Med ”fortælle-time” på skemaet kan lærer og elever opdage det mønster de hver især sætter fakta sammen efter, og så kan den faglige dialog begynde.
Det handler om fortællinger
Hvad er ”fortælle-time”? Hvorfor sætte fokus på for-tælling ?
For at begynde fra en ende af:
Selv om eleverne betragter læreren som en person, der kommer fra en anden generation, så ved de godt, at
Jan Arrhenius
Fortællinger bygger bro
mellem lærer og elev
De to generationer der mødes dagligt i klasseværelset lever i hver deres parallelle universer, med hver deres fortællinger. Med ”fortælle-time” på skemaet kan lærer og elever bygge bro mellem de to verdener – og undervisningen er i gang.
33
han/hun ikke er fra 1600- tallet, hvor der ”fandtes” hekse og djævle, der mødtes på Bloksbjerg/Blåkulla. Læreren henviser ikke til et univers og en virkelighed, hvor man faktisk bandt kvinder fast på et bål og brændte dem. Men de historier læreren ind imellem fortæller, når han/ hun refererer til det univers de 50-årige lever i, rammer alligevel et godt stykke ved siden af, og de repræsenterer ikke virkeligheden – synes de unge elever.
Læreren er fra dengang med den kolde krig, Vietnam-krigen, ungdomsoprøreret, flower-power, make love not war, The Beatles, Roling Stones – alt det de unge lærer om i historietimerne. De var selv nyfødte da Olof Palme blev myrdet, og i deres univers er alle disse begivenheder i kategorien: gamle dage, der dækker hele perioden fra tidernes morgen og til de selv blev 7–10 år gamle, en periode der forekommer uvirkelig for dem i deres verden. Hver generation har sine fortællinger om hvordan virkeligheden er, hvordan verden er indrettet, hvad der er muligt og umuligt, sundt og usundt, ondt og godt, moralsk rigtigt og forkert mm. Og hvert af de to slægt-led er skeptiske overfor hinandens – og for den sags skyld, alle andre slægtleds – historier.
Virkeligheden erkendes gennem fortælling
Mennesker erkender virkeligheden via fortællinger, kan man udlede af den franske filosof Paul Ricoeurs arbej-der. Vi sætter tid på det vi ser og sanser og opfatter række-følge af hændelser og sætter noget som begyndelse andet som slutning – og så giver vi rækkefølgen af det vi har set og sanset mening, så det kommer til at handle om noget.Hvis landmanden den ene dag ser at koen har et sår på yveret og den næste dag ser, at koen opfører sig anderledes end den plejer, så opfatter han en rækkefølge af hændelser – og sætter straks det han ser og sanser sammen i en meningsfuld sammenhæng – til en fortæl-ling: det begyndte med … og det slutter nok med …
Og landmanden sætter det, han har iagttaget, sam-men til en fortælling om sygdom forårsaget af bakterier, og det gør han fordi han har historier om verden, som han anser for troværdige, og som udgør en slags guide
34
for perceptionen og fortolkningen af det sansede. Han har historier om bakterier, sår og sygdom.
Havde landmanden levet i 1600-tallet, så havde han kendt mange historier om hekse, og han ville have været tilbøjelig til at se og opfatte fx koens sygdom som en del af en fortælling, der begyndte med, at hans nabo Anna havde været på Bloksbjerg og mødt djævlen; han ville så lede efter fakta, der kunne bekræfte denne historie: har Anna været mærkelig på de seneste, bærer hun tegn på at hun har været hos ”den onde”, er der vidner der kan bekræfte at hun er en heks der har gjort koen syg osv.?
Vi opfatter virkeligheden ud fra hver vores fortæl-linger; og hver generation har sit sæt af fortællinger som de perciperer og fortolker ud fra. Men hvilke historier har læreren – og hvilke har eleverne ?
Elevernes fortællinger
Eleverne har dannet og danner deres fortællinger nu, i vor periode, der af nogen kaldes den ”postmodernis-tiske”, hvor det er kendetegnende, at vi alle, men især de unge, pendler fra den ene gruppe til den anden. De forskellige netværk i fitnessklubben, i mors nye familie, i skolen, til folkedans, til lørdagsfesterne osv., er isol-erede fra hinanden og er selvstændige enheder, der ikke korresponderer og taler sammen – og man kan skifte rolle og identitet flere gange på en dag, når man flyver fra gruppe til gruppe.
Unge 18 årige ser ”Friends”, ”Sex and the City”, ”Beverly Hills”, og andre udsendelser i fjernsynet der handler om singlelivet, hvor man som bierne flyver ud og besøger potentielle kærester og forskellige grupper inden man vender hjem til sin vennegruppe igen, og deres fortællinger bliver til i en verden hvor det er vigtigt at ”være på” og blive kendisser i hver af de grupper man slår ned i – man er kun kort tid i samme sociale netværk og det er vigtigt at man er kendt, og bliver lagt mærke til, med det samme man træder ind ad døren. Det er vigtigt at være noget særligt og unikt som man kan kendes på.
35
Lærerens fortællinger
Den 50-årige lærer dannede sine fortællinger i en tid, omkring 1970, hvor man først lige var begyndt at få biler og pendle. Mobil-telefonen, e-mail og internet var ikke hverdagskost, og man kommunikerede, ofte ”face to face”, i langsomt tempo med de samme mennesker, som man jo vidste man ville møde dagen efter eller i næste uge.
Man tilhørte et bestemt socialt netværk, hvor grupperne (dem i skolen, dem i fodboldklubben mm) korrespon-derede indbyrdes – og faktisk var dele af samme ”stor-gruppe”; alle kendte hinanden som i en stor-landsby. Det gjaldt ikke om at ”være på”, man var jo kendt i forvejen. Derimod var det vigtigt at finde harmoni og balance i gruppen – ud fra devisen ”make love not war”, finde bal-ance i sig selv (psykoterapierne, der prædikede følelses-forløsning, vandt frem), skabe balance i naturen (foruren-ing og økologisk tankegang blev et af tidens temaer).
To forskellige plots
Det særlige ved de to generationers fortællinger er at de handler om noget forskelligt, de har forskellige plots.
En fortælling har begyndelse-midte-slutning, og plot/ intrige. De objektive fakta udvælges og sammensættes i fortællingen, så de får en bestemt betydning, en bestemt mening.
De unge samler fakta og får dem til at handle om at ”være på”, at blive kendt i alle de grupper de kommer i, de ældre sammensætter fakta så meningen bliver at skabe balance.
På den måde kan de to slægtled give Ohms lov: U=R×I, som der undervises i fysiktimen, forskellig betydning.
De to generationer er enige om substansen og det fak-tuelle i loven, det er ikke til debat, men den kontekst og sammenhæng den indgår i er. Måske kan den, for de unge, indgå i en historie om hvordan Ohm blev kendt, hvordan han kæmpede med sin forskning og til sidst fandt ud af den rette sammenhæng. For de ældre, der traditionelt er mere interesserede i grundforskning end i hvad forskningen kan bruges til, kan Ohms lov måske blive en del af en historie om, hvordan man kan skabe balance i et elektrisk kredsløb.
36
Emplotment
På engelsk hedder det ”emplotment”, at ilægge et plot, at mikse og sammensætte fakta på en bestemt måde, så det kommer til at handle om noget bestemt. Man kan emplotte Annas død på bålet, i 1669, som en tragedie, hvilket de fleste ville gøre i dag, eller som en lykkelig begivenhed, hvor det gode vandt over djævlen og det onde, som de fleste, der dengang overværede rettergan-gene i Mora og Älvdalen, hvor også Anna blev henret-tet, nok gjorde.
Vore fortællinger om verden emplotter kendsgerning-erne, og hver ny generation ilægger nye plots og får de objektive fakta til at handle om noget helt andet end forældrene og bedsteforældrene gør det til.
Det vigtigste, når man vil prøve at forstå hinanden, er at vide hvordan den anden emplotter sine fortællinger: hvad får den anden fakta til at handle om? hvordan sam-mensætter og udvælger den anden de objektive fakta?
Parallelle universer
Til daglig lægger læreren og eleverne ikke mærke til, at de er tilbøjelige til at ilægge forskellige plots og erkende virkeligheden ud fra hver sine fortællinger. De er nemlig enige om ”den store fortælling” om verdens indretning, der er en hybrid mellem de naturvidenskabelige og religiøse historier ( i Skandinavien især biblens/kristen-dommens). Jorden er rund, og der findes ikke hekse, selv om der er mere mellem himmel og jord end (natur)viden-skaben kan forklare.
Til daglig oplever lærer og elever blot, at de tilhører hver deres generation med forskellige interesser og livsvilkår. De tænker ikke på, at de emplotter forskelligt og dermed får Ohms lov, og fagene i det hele taget, til at handle om noget forskelligt. Risikoen for at tale forbi hinanden er stor, og ofte resignerer de to parter og opgiv-er forsøget på at forstå hinanden: elevopgiv-erne prøvopgiv-er så at træne sig i at sige det læreren vil høre, lære sætninger udenad som en skuespiller lærer sine replikker – læreren prøver at leve med, at eleverne ikke rigtigt begriber faget.
38
”Fortælle-time”– at slå bro via fortællinger
Hvis de sætter fokus på hinandens fortællinger og deres ilæggelse af plot, og bliver medvidende og beviste om, hvordan den anden part får de objektive fakta til at betyde noget forskelligt, så kan lærer og elever begynde at tale sammen og forstå hinanden.Pædagogisk set er der flere muligheder; en af dem er, at sætte ”fortælle-time” på skemaet. Eleverne bliver delt i grupper af 4, og får den opgave at digte en historie om fx Ohms lov. Læreren gør det samme. Historien de digter skal være fri fantasi – undtagen selve kernen U=R×I – og må handle om alt hvad gruppen (og læreren) i deres kreative udfoldelser kan finde på.
Det skal være en kort fortælling, med begyndelse-midte-slutning, og den skal have en handling. En histo-rie der tager 5 minutter at berette.
Når elverne (og læreren) så fortæller hver deres histo-rier om Ohms lov for hele klassen, kan de sætte fokus på plottet: hvad fik eleverne det til at handle om, hvad fik læreren det til at dreje sig om ?
Broen fastgøres
Hvis der er ”fortælle-time” på skemaet nu og da, vil lærer og elever efterhånden vide hvilke plots de typisk ilægger, og de har nu et grundlag for at blive nysgerrige: det bliv-er intbliv-eressant at finde ud af hvordan i alvbliv-erden den anden part dog kan finde på, at emplotte på den måde. Hvad er lærerens erfaringer siden han/hun lægger netop det ind i historien om Ohms lov? Hvad er elevernes?
Der er så åbnet for, at lærere og elever i de perioder af lektionen hvor man ”small-talker”, kan knytte for-tællinger om konkrete begivenheder ind. Hvor det er rel-evant kan læreren fx tilknytte en historie om at der hver aften var billeder fra Vietnamkrigen i tv – og efterhån-den give eleverne en fornemmelse af hvordan tiefterhån-den var, dengang han/hun dannede sine fortællinger og emplot-tede. Og eleverne kan på samme måde fortælle fra deres hverdag.
Hver af parterne vil så, som skoleåret går, blive i stand til at indleve sig og forstå den anden generations univers – og den erfaringsbaggrund den anden emplotter ud fra.
39
Hvad de kan fortælle
For at give et tidsbillede kan de to generationer fortælle hinanden om det nære: fester, ferier, mode, musik, hvad der var af udsendelser i fjernsynet mm.
De ældre kan så fortælle om de nye jeans, der blev ”unisex-dress”, som både mænd og kvinder iførte sig – og som både rig og fattig købte. De unge kan fortælle om hvordan de sammensætter deres egen unikke på-klædning ved at blande genbrugstøj med dyrt modetøj.
De ældre kan fortælle om reklamerne der i deres tid havde slogans som fx ”Der er altid plads til en til” (Reklame for deodoranten Rexona). De unge kan for-tælle om de reklamer der gør indtryk på dem, reklamer der gerne har slogans om, at varen gør (for)brugeren til noget særligt han/hun kan kendes på.
De to generationer kan delagtiggøre hinanden i hvor-dan hverdagslivet har været og er, berette om køn-srollerne, om lærerroller, om elevroller, om hvordan børn blev opfattet, hvordan autoriteter blev opfattet osv osv., og give hinanden et indtryk af deres forskellige erfarings-horisonter.
Generationernes kamp
Hvis det går godt i klasseværelset, så kommer lærer og elever til gensidig forståelse af hinandens emplotment, og de respekterer og accepterer forskelligheden. Men de vil sandsynligvis ikke kunne skabe nye fælles-fortællinger som syntese af de to generationers historier.
Slægtleddets fortællinger afspejler nemlig ændrede livsvilkår og ændrede sociale praksisser, og de unges fortællinger står til at vinde frem og få overherredømme i samfundet.
De toneangivende i den ældre 50-åriges generation afviste i 1970-erne den form for familie (kernefamilien), som de gamle, der var født i 1920-erne opfattede den, og flyttede i kollektiver og skabte ”Christania” ved København. De 50-årige ville skabe social harmoni mens de lyttede til The Baetles, der sang ”All you need is love” – og de blev skilt og gift igen i stort tal, og erstattede med deres fortællinger de gamles (dem der var født i 1920-erne), der handlede om ”Alt på plads – plads til
40
alt”, med et plot hvor det gik ud på, at finde sin rette plads i det sociale maskineri. De gamle dannede deres fortællinger i en tid, hvor skrivemaskinen, bilen, telefo-nen, barberbladet, flyvemaskitelefo-nen, radioen og andre maskiner næsten lige var opfundet – hvor idealet, socialt set, var at være tandhjul i det store samfundsmaskineri.
De unge er nu ved at erstatte forældrenes og bedste-forældrenes fortællinger, sådan har det altid været, og lærerens fortællinger står for fald. Hvordan kan denne kamp ytre sig i klasseværelset ?
Dialog fremmer læring
Mens læreren er på vej ud med sine fortællinger og mens eleverne er på vej ind som de toneangivende i
samfun-41
det, kan de to generationer føre en dialog om hvordan man kan opfatte Ohms lov og hvordan man kan emplotte fagene i det hele taget, og som med al debat, vil også denne ”tvinge” begge parter til at uddybe deres argu-mentation og afsøge feltet for at finde netop de objek-tive fakta, der kan underbygge deres egen fortælling og emplotment.
Da de 50-åriges generation var på vej ind i 1970-erne, fandt de med deres nye emplotment også nye sammen-hænge i fagene: de fandt nye fakta i nye sammensæt-ninger, fik sat fokus på balance-temaet og talte om økolo-gi, økologiske systemer og inddrog fx begrebet ”livsstil” i deres forståelse af sygdom. På universiteterne blev pro-fessorernes ret til at definere faget indskrænket i dialo-gen mellem studenter og universitetslærere, og i denne debat blev nye objektive fakta inddraget.
Generationskampen i dag, og den dialog den kan afst-edkomme nu, hvor de unge emplotter ud fra det at være kendte kendisser og ”være på”, er endnu i gang, og det er ikke til at vide hvor den fører hen og hvilke nye sam-menhænge og hvilke nye kendsgerninger der bringes frem.
Men læreren og eleverne kan starte på processen – og gøre det explicit og tydeligt, hvordan det faktuelle indgår i hver deres fortællinger.
Lærerens autoritet
Generationskampen, der drejer sig om, hvordan man skal forstå det enkelte fags objektive fakta, kan med andre ord blive frugtbar og bringe ny viden for dagen. Hvis lærer og elever, med deres fortællinger, bygger bro mellem de to universer, kan undervisningen stimulere en ”forskertænkning”, hvor eleverne søger efter fakta, der kan underbygge netop deres fortælling og emplotment – og læreren kan på sin side revurdere sin egen opfattelse af faget.
Den faglige dialog i klasseværelset vil således udvikle både lærer- og elevrollerne, hen i mod nogle positioner, hvor lærerens autoritet mere hviler på hans/hendes ekstra-viden om faktuelle forhold, og mindre på hvordan man skal fortolke de objektive fakta.
42
Lærerens rolle bliver i højere grad en konsulent-rolle, som ”de forskende elever” kan spørge til råds, om det faktuelle (og hvor man kan finde sine oplysninger om det faktuelle). En lærerrolle der er langt væk fra den lær-eren selv mødte i sin skoletid, da han/hun selv var 18 år, hvor pædagogikken handlede om, at eleverne skulle vide det samme som læreren, hvor læreren var ”benzintank-passer”, der skulle fylde viden på eleverne.
Når man altså, via fortællinger, slår bro mellem gen-erationerne, kan læreren positionere sig som konsulent og herved inviterer mere til kompetenceudvikling end til færdighedsindlæring.
Litteratur:
Bengt Kristensson Uggla: Kommunikation på
bristnings-gränsen: en studie i Paul Ricoeurs projekt. Symposium,
1994
Peter Kemp: Tid og fortælling: introduktion til Paul Ricoeur Aarhus Universitetsforlag, 1995
Jan Guillou: Häxornas försvarare. Piratförlaget, 2003
Jan Arrhenius har psykologexamen och
arbetar som psykolog i Brøndby kommun.
Han undervisar dessutom i psykologi på
Frederiksberg Gymnasium. Han är
för-fattare till flera böcker om t.ex.narrativ
psykologi och om examensångest.
43
M
ånga av oss vuxna i skolan är de enda svenskar som våra elever och deras föräldrar möter och på oss vilar också ett stort ansvar bl.a. när det gäller att motverka den extremt vinklade bild av invandrare som framställs i massmedia. Vi som varje dag vistas i Rosen-gård inser självfallet hur orättvisa dessa negativa frag-ment blir gentemot majoritetsbefolkningen i stadsdelen. Det är ingen lätt uppgift att bemästra alla dessa fördo-mar, stereotyper och den demonisering av vissa invan-drargrupper, som förekommer. Samtidigt måste vi vara en omvänd kanal och förmedla en bild av majoritets-samhället utanför, som hjälper våra invandrare att få en ökad förståelse och på så vis bearbeta sina fördomar.En nyckelfråga är för oss således i de möten vi åstad-kommer, hur man ska hantera oförmågan att uppfatta och godta olikhet på jämställd basis.
Skolan nav för utåtriktad verksamhet
Som pedagog i Rosengård känner man därför ett allde-les särskilt ansvar för områden som språkutveckling och lärande i synnerhet och återkommande reflektioner kring en interkulturell verksamhet i allmänhet. Låg förvärvs-frekvens bland de vuxna leder till ett stort utanförskap. Många har sociala problem och mår dåligt. En del har krigsskador och lever kvar i krig som pågår ute i världen.
Leon Nawrot
Så kan barn och gamla lära av varandra
– eller vad som händer i badmintonhallen
”Fastän de är så gamla, så är de så pigga, bra på badminton och snabba.” ”Dom är så kära och dom är ju så – om man nu ska vara ärlig – väluppfostrade.”
Det första sagt av rosengårdsbarn om en grupp pensionärer de lärt känna. Det andra sagt av pensionärerna om invandrarbarnen. Båda grupperna har träffats i en annorlunda integrationsprojekt, där båda lärt mycket av varandra. Ett möte med många bottnar.
44
De flesta som bor i Rosengård har mycket få kontakter med människor som har svenska som modersmål. Mitt i detta lever barnen!
Skolans roll som nav och katalysator för utåtriktad verksamhet kan därför inte nog betonas.
Inger Nordheden talar i sin bok ”Livet lever vi nu – om språkutveckling i vardagen i en mångkulturell skola” (2000), om hur viktigt det är att språket måste få leva i meningsfulla sammanhang i interaktion med människor i olika åldrar. Hur ordnar man detta i en stadsdel där ca 85%, i vissa delområden 98%, av en befolkning på omkring 22 000 har invandrarbakgrund? Går man över ån efter vatten och låter barnen skriva brev till andra barn på långt avstånd från Malmö? Eller kontaktar man skolor i andra segregerade områden som t.ex. Västra Innerstaden och får ljummen, sparsam eller rentav neg-ativ respons? Det senare har inträffat vid ett par tillfällen.
Osedvanlig tur
Vi kan nog påstå att vi, en grupp mellanstadiebarn och deras lärare, hade en osedvanlig tur. Vi träffade en grupp pensionärer som blev ”våra” pensionärer av en slump. Vi var iväg på en av våra utåtriktade resor, den här gån-gen till Bellevuestadion i Malmö. Halva elevgruppen spelade badminton och speltiden närmade sig sitt slut, f.ö. ett sådant där slut när man som lärare är lite nervös
45
för vad som ska hända. Skulle otåliga pensionärer komma in för tidigt och göra barnen irriterade? Skulle eleverna inte vilja lämna banan?
Den här gången gick allt bra. Det blev t.o.m. ett stort möte, när några pensionärer i föreningen BK Senior 82 kom ut på banorna och spontant började instruera våra elever.
Denna händelse kom att bli startskottet på ett samar-bete och ett möte över generations- och etnicitetsgränser.
Spelade badminton ihop en gång i månaden
Fr.o.m. hösten 2000 och tre år framåt mötte en mellan-stadieklass från Värner Rydénskolan seniorer boende i stadsdelarna Limhamn-Bunkeflo, Västra Innerstaden, Hyllie, Husie och Centrum, en gång i månaden för att spela badminton. Det kändes meningsfullt och naturligt att det var just kring idrotten vi samlades regelbundet och att idrotten kom att bli vår integrationsagent.Kontakten utvecklades efter hand. Seniorerna kom på besök till skolan och visades runt av stolta barn. De deltog i Lucia och julfirande, där barnen i klassen var engagerade. De var aktivt närvarande på lektioner och fick en inblick i hur dagens skola ser ut. Överhuvud-taget fällde de positiva omdömen om verksamheten, men också om skolans trevliga och välskötta yttre.
46
och en frågestund i moskén. Här medverkade Gunnel Rydell som representant från Etniska Relationer i Malmö kommun.
Malmö stads integrationspris
Så småningom gjordes ett par gemensamma utflykter till Bokskogen och en utfärd till Skryllegården. Här anslöt sig barnens föräldrar. I slutet av årskurs fem åkte klassen på lägerskola. Även här medverkade några av pensionär-erna.
Möten mellan seniorerna, barnen och deras föräldrar ägde också rum på skolan vid ett par tillfällen. En ara-bisk och en bosnisk fest anordnades under medverkan av eleverna. Särskilt uppskattat var ett möte i bowling-hallen mellan familjerna från Rosengård och seniorerna. Om dessa möten uttalar sig bl.a. en pensionär:
”Det är väl rätt svårt för deras del och kanske för ensamma pensionärer att få kontakt … Är man då en grupp blir det kanske något helt annat. Och när barnen är med. Jag tycker det har varit mycket, mycket bra.” (s.93, Holmberg, 2003)
Alla dessa givande möten finansierades med hjälp av medel från Allmänna arvsfonden, som bidragit med pen-gar under de tre senaste åren. Dessutom tilldelades klassen Malmö stads integrationspris år 2000.
Dagböcker om mötena med pensionärerna
Redan på ett tidigt stadium knöts Lena Holmberg, pro-fessor i pedagogik vid Malmö högskola, till projektet. På Holmbergs initiativ började barnen att skriva dag-böcker om sina möten med pensionärerna. Dessutom genomförde hon omfattande intervjuer med barnen, deras föräldrar och seniorerna, ett arbete som hittills mynnat ut i två rapporter ”Barnbarns upplevelser av relationen mor- och farmor. En studie om barn med invandrarbak-grund” (2001) och ”Möten över generations- och etnici-tetsgränser” (2003).För att sammanfatta innehållet i rapporterna refe-reras bl.a. till forskare som Kornhaber (1996) i samband med ett resonemang om hur familjer idag i det moderna samhället måste bygga sina egna broar mellan gamla och
49
unga. Ett sådant bygge är näst intill omöjligt för invand-rade familjer att konstruera. En stor andel barn med föräldrar födda utanför Sverige, har ingen eller endast sporadisk kontakt med den äldre generationen (Castles & Miller, 1998). Holmberg lyfter fram sakförhållanden som det geografiska avståndet och den språkliga bar-riären, som kan försvåra relationen mellan generationer-na dels inom den eggenerationer-na gruppen, dels utåt majoritets-samhället.
Majoritetskultur i helt andra
bostadsområden än invandrarfamiljens
En problematisk faktor är, och har konstaterats i pro-jektet, att majoritetskulturens äldre i storstäderna bor i helt andra områden än invandrande familjer. Dessutom försvåras möten genom att majoritetskulturen informeras om andra kulturer genom säljande nyheter i massmedia (Brune, 1998), men även massmedias makt att stärka majoritetskulturens identitet och lyfta fram dess förtjän-ster, vilket kan kollektivisera ”de andra” och skapa ett ”vi-de-tänkande” (Hall, 1997), diskuteras i Holmbergs rapporter.För barnens del kan man också peka på hur viktigt det är att de får se en modell av hur det kan vara att bli äldre. Är denna dessutom rik och varierad kommer de att se åldrandet som något positivt, hoppfullt och till-fredsställande ( McCready, 1985).
De ömsesidiga vinsterna av mötena över generations-och etnicitetsgränserna är alltså uppenbara. Eleverna på Värner Rydénskolan har fått en aktiv och meningsfull språkträning. De har fått tillgång till den äldre genera-tionen, vuxna som kan bidra till deras utveckling och socialisering. Samtidigt har de fått ompröva sin bild av äldre människor som orkeslösa och sjuka. En pensionär minns hur ett av barnen vid första speltillfället utbrast:
– Spelar så gamla människor badminton! (Holmberg, 2003).
Det gick inte att ta miste på att de var förtjusta över att träffa pensionärerna. De kramade om de äldre när de sågs och tog farväl. De skrev brev till sina äldre vän-ner inför högtider, när de äldre var sjuka eller fyllde år. I
50
utvärderingarna uttryckte de en önskan om att de ville ha mer av allt. Mer badmintonspel, flera utfärder och fester. De var också glada över att pensionärerna hade fått möta deras föräldrar (Holmberg, 2003).
Allt detta åskådliggörs bäst med några rader från den ’tillsammansdikt’ som eleverna skrev till sina vänner seniorerna i samband med Alla hjärtans dag 2002.
”Det finns inte bara en sorts kärlek. Det finns vän-skapskärlek, den kärlek som vi har till pensionärerna. Ni ger glädje åt andra och har ett hjärta av guld. Vi vill bli som ni.”
Ompröva sina fördomar mot invandrare
Omvänt har seniorerna fått ompröva de fördomar om invandrare som de fått via massmedia, framförallt för-medlade av vulgärkanaler som i detta sammanhang inte omnämns, men som ofta får florera hämningslöst. Och sist men inte minst har kollektivisering i ”vi-de-tänk-ande” motverkats. Pensionärerna såg det positiva i sam-varon, kände sig nyttiga och såg att deras kunskaper och erfarenheter kunde komma till glädje. En pensionär uttrycker saken så här:”Om barnen får lite respekt och ser att gamlingarna kanske inte är så orkeslösa så kanske det hjälper …” (s.44, Holmberg, 2003). Andra påpekar: ”Jag tycker att man lär. Det gör jag. Man får en positiv inställning till dom / barnen med utländsk bakgrund / kan man säga.” (s.63) eller ”Jag får säga det om man nu ska vara kri-tisk. Om man säger en klass med våra /svenska barn i den åldern hade kommit hit så hade de inte varit så artiga som dessa / barnen i projektet / är. Man ser hur de kom-mer in med glädje.” (s.92, Holmberg, 2003)
Värner Rydénskolan i synnerhet och skolan som insti-tution i allmänhet har också gynnats av projektet. Besöken på Värner Rydénskolan blev en positiv över-raskning för pensionärerna. De fick en inblick i skolans vardag uttryckte sin beundran för lärarkåren och det arbete som utförs i dagens skola. Detta har i sin tur med-verkat till att den ibland orättvisa beskrivningen av skolan fått en motbild (Holmberg, 2003).