Tidskrift för genusvetenskap nr 38(3) 2017 113 recencion/
Sara Ahlstedt
The Feeling of Migration. Narratives of Queer Intima-cies and Partner Migration.
Akad. Avh. Linköpings uni versitet, 2016.
Det var med stort intresse jag läste avhandlingen The Feeling of Migration. Narratives of Queer Intimacies and Partner Migration av Sara Ahlstedt. Studien undersöker vad Ahlstedt sammanfattande definierar som ”queer migration”, det vill säga; att en person flyttat till Sverige för att kunna vara till-sammans med sin partner. De queerar migrationen genom att ha en samkönad relation och/eller på grund av icke-nor-mativa köns/genuspositioner. Frågor som ställs är hur känslor och samhälleliga emotioner och förväntningar strukture-rar queera migrationsprocesser och hur queera partners, där den ena migrerat till den andra, berättar om sina liv, hur de rela-terar till migrationsprocessen och till de känslor och emotioner som är förknippade med dessa processer. Ahlstedt ställer också frågan vad känslor och emotioner gör och hur de förstås av studiens deltagare.
Samhälleliga emotioner och individers känslor är alltså två sammantvinnade röda trådar i avhandlingen. Ett skäl som anges för att motivera studien är att migrations-studier ofta tenderar att göra känslor och emotioner till något privat, medan det eko-nomiska och politiska görs till det viktiga att studera och problematisera. Ahlstedt lyfter också fram att det är få länder som erkänner queera förhållanden på samma
sätt som förhållanden mellan heterosexu-ella cis-personer. Sverige gör det, vilket också gör det intressant att studera dessa migrationsprocesser i denna kontext. Det är också berättelser eller narrativ om käns-lor och om känskäns-lornas betydelse för narra-tiven som strukturerar studien. Det första empiriska kapitlet behandlar kärlek (love), det andra känslan av förlust och saknad (loss), och i det tredje kapitlet närmar sig Ahlstedt temat tillhörighet/samhörighet (belonging).
De intervjuade som migrerat definieras som priviligierade migranter. De har rört sig över länder under ordnade förhållande, alltså inte flytt. De flesta av dem, men inte alla, är därtill vita, ofta medelklass eller överklass och cis-personer. Men alla deltagarna, också de migrerades partners, känner saknad – en saknad efter en tid då en inte levde i ett beroendeförhållande till någon annan. De starka diskursiva för-väntningarna på att en ska klara sig själv, vara en egen oberoende individ, där kärle-ken ska vara ett uttryck för en stark känsla och inte bygga på ett beroendeförhållande gör att deltagarna känner sig, eller känt sig, ”ur linje”. Det finns också deltagare som saknar den tid och det sammanhang då de inte behövde vara rädda att bli utsatta för den skrämmande rasism de mött i Sverige. Det är en tänkvärd avhandling på många sätt men allteftersom jag läser får jag en känsla av att sakna markkontakt. Avhandlingen ter sig kontextlös. De tre känslorna kärlek, saknad och tillhörighet är klassiska och tidlösa i ett modernistiskt och postmodernistiskt tidevarv, liksom deras uttryck i förståelsen av romantisk
114 Tidskrift för genusvetenskap nr 38(3) 2017 recencion
kärlek och kravet på självständighet. Jag får reda på att det varit lätt att få uppehållstill-stånd, nästan trevligt att bli intervjuade av migrationsverket. Jag känner förundran. Var och när utspelar sig berättelserna? Jag känner inte igen mig. Vad är det för slags samhälle som kommer fram i intervjuerna? Var är världen med all dess migration? Det är ingen total avsaknad av det omkring-liggande samhället, exempelvis används begreppet homonationalism på ett mycket föredömligt sätt för att förklara den lätthet med vilken de intervjuade migranterna får uppehållstillstånd, de kunde kännas igen som en av ”oss” i Sverige. De privilegieras genom en nationalistisk diskurs om svensk öppenhet, tolerans och modernitet, menar Ahlstedt. Men Sverige som plats beskrivs inte mer handfast än så. Som läsare får jag inte heller reda på när intervjuerna gjor-des även om jag successivt bestämmer mig för, vilket också visar sig stämma, att det måste varit innan flyktingkatastroferna, innan Sverigedemokraterna blev landets tredje största parti. Intervjuerna gjordes i en annan tid. Tiden för intervjuerna borde varit tydligt utskriven och det är märk-ligt att samhället inte speglas eller dras in vare sig i intervjuerna eller i Ahlstedts frågor, reflektioner och analyser. Därmed går chansen att reflektera över ett Sverige i förvandling författaren förbi.
Denna brist blir inte mindre proble-matisk av att författaren själv försvinner i de empiriska kapitlen. Vad ställer hon för frågor? Vad är det för ram hon ställer upp för deltagarna att berätta inom – frå-gorna är alltid ett villkor för den kunskap en får. Ahlstedt fokuserar på deltagarnas
känslor men drar inte in vad de egna känslorna, under intervjuerna såväl som under skrivandet, kan ha haft för bety-delse för den kunskap som produceras och hur hon orienterats som forskare. Medan hon analyserar hur deltagarna rasifieras, könas och sexualiseras får jag som läsare inte ta del av någon diskussion om vad Ahlstedts egna positioner kan ha inne-burit för kunskapsprocessen. Ahlstedts perspektiv riskerar därför att framstå som ett Guds-trick, något hon själv pro-blematiserar i allmänna ordalag i det egna metodkapitlet. Det är inte bara metodiskt problematiskt. Det är också en form av förlust av möjliga analyser och nya insikter om såväl metod, epistemologi som migra-tion. En annan kontext som glider bort är den omfattande forskning som utförts av märkt rasifierade forskare om Sverige och relationer i migrationsprocesser.
Denna kritik hindrar dock inte att jag tycker att avhandlingen är betydelsefull just i vår tid av migration. Perspektivet är viktigt liksom insikten om det homona-tionalistiska inslaget i migrationsproces-sen. Det är dock berättelserna som är de mest minnesvärda. Jag kommer aldrig att glömma en av deltagarnas berättelse om den resa till det flyg som skulle ta honom från det Afrikanska land han dittills levt i, till partnern i Sverige. Under denna resa kände han sorg och saknad över vad han nu tvingades lämna. Det är en berättelse som komplicerar alla förenklade försök att tro att det är drömmen och lyckan att komma till Sverige. Jag kommer också minnas berättelser om kärlek, som de två deltagarna Jasmines och Emmas
halvtim-Tidskrift för genusvetenskap nr 38(3) 2017 115 meslånga omfamning på en
parkerings-plats, en berättelse som gör det omöjligt att glömma intimitetens och känslans betydelse för migration. Eller deltagaren Nelly som drabbades av hur samhälle-liga emotioner gjorde att hon och hennes partner hamnade utanför den kollektivt skapade riktningen, linjen för hur kärlek ska levas, vilka kroppar som kan älskas och av vem. Hennes berättelser blev en kamp om att förhålla sig till detta och att komma ”i linje” med sin relation. Berättelserna lär mycket om de emotio-ner som gör det svenska samhället liksom att vara älskande migrerande människa, och partner till denna, i detta land i all sin problematiska tillblivelse.
Lena Martinsson
Professor i genusvetenskap och docent i etnologi vid Institutionen för kultur vetenskaper, Göteborgs universitet.
Women making herstory. Women making history: 100 år av immigrantkvinnors liv och arbete i Malmö.
Malmö Stadsarkivet, 2016. ”Det finns ett centralt glapp i hela den svenska uppfattningen om vad en invandrarkvinna är. Bilden av invandrarkvinnan som någon som måste hjälpas och räddas… Den hänger inte alls ihop med den verklighet man själv växte upp i, där kvinnan har jobbat, slitit och varit politiskt engagerad.”
Citatet (s. 13) i Women making herstory beskriver tydligt det stora behovet av en bok som denna, där flera generationers kvinnor med immigrantbakgrund får berätta om sina erfarenheter av livet i Sverige och Malmö och därmed erbjuda berättelsen om Sverige, svensk historia och utveckling, nya röster och verklig-hetsskildringar. Boken är resultatet av ett kollektivt historieskrivande, ett treår-igt samarbetsprojekt – ”100 år av immi-grantkvinnors liv och arbete i Malmö” – mellan Malmö stad, Malmö högskola, Kulturrådet, Feminist dialog och ABF. En av initiativtagarna till projektet är den iranska friststadsförfattaren, journa-listen och aktivisten Parvin Ardalan som haft en samordnande funktion mellan de olika institutionerna. Övriga i redaktions-gruppen är Mamak Babak-Rad, Erling Björgvinsson, Fredrik Elg, Sofi Jansson och Karolina Jeppson.
Men redaktionsgruppen och de
