Pojkar och flickor i LVU-domar: Genuskonstruktioner i 3§ LVU

C-uppsats, 15 hp Malmö universitet Kandidat i socialt arbete, 120 hp Hälsa och samhälle

P

OJKAR OCH FLICKOR I

LVU-

DOMAR

G

ENUSKONSTRUKTIONER I

3§

LVU

I

DA

A

LMQVIST

P

OJKAR OCH FLICKOR I

LVU-

DOMAR

G

ENUSKONSTRUKTIONER I

3§

LVU

I

DA

A

LMQVIST

R

EBECKA

S

EKELIUS

Almqvist, I & Sekelius, R. Pojkar och flickor i LVU-domar. Genuskonstruktioner i 3§ LVU.

Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa

och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2021.

B

OYS AND GIRLS IN JUDGEMENTS

REGARDING THE CARE OF YOUNG PERSONS

ACT

GENDER CONSTRUCTIONS FOUND IN ARTICLE

3

IN THE CARE OF

YOUNG PERSONS ACT

I

DA

A

LMQVIST

R

EBECKA

S

EKELIUS

Author Almqvist, I & Author Sekelius, R. Boys and girls in judgements regarding the Care of Young Persons Act. Gender constructions found in article 3 in the Care of Young Persons Act. Degree project in social science 15 higher education credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2021.

Keywords: boys, Care of Young Persons Act, compulsory care of children, gender, gender

TACK

Vi vill passa på och ta tillfället i akt för att tacka vår handledare som har hjälpt oss på traven med denna uppsats. Vi vill också tacka varandra för ett välfungerande samarbete och att vi hjälpt varandra när det uppstått svårigheter under uppsatsens gång. Vi vill också tacka juristen och pojkvännen Samuel som har hjälpt oss att tolka vissa domar!

A

BSTRACT

The legislation should be gender neutral, and should not have a gender bias, but it does happen that the court takes decisions based on gender stereotypes and norms. The purpose of this thesis is to investigate if there are any gender constructions in the Care of Young Persons Ac, to highlight these possible differences between how boys and girls get judged according to article 3 in the law and also on what grounds the girls and boys are taken into custody. The thesis is based on 28 judgements from the Administrative court of appeal in Sweden. The first question that is answered in the thesis is how girls and boys are represented or written about in the judgements regarding article 3 in the Care of Young Persons Act. The second question that is answered is on what grounds these children are taken into compulsory care and if these grounds differ on the basis of gender. Gender theory is the theoretical framework in this thesis and is applied on the judgements. The results in this thesis show that there are certain differences between how boys and girls are judged according to article 3 in the Care of Young Persons Act. The analysis of the 28 judgements show that the differences can be that girls are taken into compulsory care based on descriptions of their sexuality. Their mental illnesses and emotions are more highlighted in the judgements. The results found that there are more boys taken into compulsory care and they are more involved in criminality and have violent behaviour and a heavier drug addiction compared to the girls. The gender differences could mostly be seen in statements made by the social welfare board in the judgements and in some statements made by the Administrative court of appeal when they described the “vagabonding” lifestyle of the girls.

I

NNEHÅLLSFÖRTECKNING Abstract 5 Innehållsförteckning 6 Förkortningar 8 1. Bakgrund 9 1.1 Problemformulering 9 1.2 Syfte 9 1.3 Frågeställningar 10 1.4 Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 10 1.4.1 Förutsättningar för vård enligt 2§ LVU 11 1.4.2 Förutsättningar för vård enligt 3§ LVU 11

2. Tidigare forskning 12

2.1 Historiska skillnader kring hur flickor och pojkars sociala problem framställs 13 2.2 Värderingar och tolkning av lagen inom rättssystemet 13 2.3 Könsskillnader gällande LVU 15

3. Teoretiskt förhållningssätt 18

3.1 Val av teori 19

3.2 Genusperspektivet 19 3.2.1 Begrepp inom genusperspektiv 19 3.2.2 Sandra Harding och hennes modell över genus 20 3.2.3 Genusordningens grundläggande logiker 21

4. Metod 22

4.1 Förförståelse 23

4.2 Arbetsfördelning 23 4.3 Material och avgränsning 23 4.4 Forskningsansats 24 4.5 Trovärdighet och autenticitet 25 4.6 Forskningsetik och dess krav 26 4.7 Litteraturgenomgång 27

5. Resultat & analys 28

5.1 Hur pojkar och flickor framställs vid bedömning enligt 3§ LVU 29 5.2 Skäl för omhändertagande av pojkar och flickor enligt LVU 35

6. Diskussion 37

6.1 Sammanfattande diskussion 38 6.2 Förslag till framtida forskning Fel! Bokmärket är inte definierat.

7.1 Böcker 41

7.2 Artiklar 42

7.3 Forskningsrapporter 42

7.4 Internetkällor 43

7.5 Lagrum och propositioner 43

7.6 Rättsfall 43

8. Bilagor 45

F

ÖRKORTNINGAR

Här är en kort redovisning av vilka förkortningar som används under studien.

ADD : Attention (uppmärksamhet) Deficit (brist) Disorder (Störning)

ADHD : Attention (uppmärksamhet) Deficit (brist) Hyperaktivitet (överaktivitet)

Disorder (störning)

BrB : Brottsbalk (1962:700)

HVB : Hem för vård eller boende

LVM : Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

LVU : Lag (1990:52) om särskilda bestämmelser för vård av unga

NPF : Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

Prop : Proposition

ref. : Referatmål i Högsta förvaltningsdomstolen

RÅ : Regeringsrättens årsbok

SFS : Svensk författningssamling

SiS : Statens institutionsstyrelse

SOSFS : Socialstyrelsens författningssamling

1.

B

AKGRUND

I detta kapitel presenteras problemformuleringen som ligger bakom denna uppsats, vad syftet är och vilka frågeställningar som är ingången till uppsatsen. Kapitlet innefattar även en kort genomgång av LVU, vad rekvisiten innebär för att få vård enligt 2 § och 3§ samt vad författarna har för förförståelse till ämnet.

1.1 Problemformulering

“Det finns en grundprincip och det är att alla ska få likvärdiga möjligheter oavsett kön, religion eller etnicitet”, skriver Herz (2012:17). Detta överensstämmer inte alltid med verkligheten. Dagens samhälle är i stora drag baserat på en strukturell överordning av män och därmed en underordning av kvinnor. Diskrimineringen mellan könen kan även återspeglas i rättssystemet och inom rättspraxis och kan uttryckas som att “rätten har inbyggda värderingar och normer av könsmässig innebörd” (Schlytter, 1999:23). Historiskt sett har rättssystemet baserats på en manlig norm och kvinnan har således fått tillträde till rättigheter som är skapade för och av män (Nordborg, 1997:173). Normsystemet innehåller både normer som utgår från pojkar men också andra normer som utgår från flickor, därav kan man säga att det finns ett dubbelt normsystem (Schlytter, 1999).

Det sociala arbetet kopplas främst till de tre lagarna Socialtjänstlagen (SFS 2001:453, hädanefter SoL), Lag (1990:52) om särskilda bestämmelser för vård av unga (hädanefter LVU) och Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (hädanefter LVM). Den första bygger på frivilliga insatser för klienten och de två sistnämnda gäller insatser som är tvingande och är mot klientens vilja. Dessa lagar är könsneutralt skrivna och tar därför ingen speciell hänsyn till kön. Forskning som bland annat Schlytter (1999) har sammanställt visar att ungdomar tvångsomhändertas på olika grunder och utifrån olika normer. Schlytter (1999:46ff) skriver just om att LVU är könsneutral i dess formella betydelse. Lagen tar dock inte hänsyn till den problematik som finns hos pojkar respektive flickor och som skiljer sig åt mellan könen, vilket enligt Schlytter framgår av LVU:s förarbeten. Schlytter (1999) menar att även om lagen är tillämpningsbar på båda könen, så blir flickan problemet när paragrafen inte är tillämpningsbar, just för att lagstiftaren har haft pojkar som norm vid framtagande av lagen. Herz (2012:140ff) tar vidare upp problematiken kring hur flickor ofta ses som offer som saknar agentskap, till skillnad från pojkar, som då besitter denna agentskap. Kvinnor och flickor är så klart offer, exempelvis i kvinnofridsärenden, men denna offerroll har en tendens att “spilla över” på andra typer av ärenden där sättet man skriver eller talar om flickor och pojkar blir olika.

Mycket av den forskning författarna har tagit del av genom uppsatsen har visat att det finns viss skillnad i hur rättsväsendet tolkar lagen om det handlar om omhändertagandet av en flicka eller pojke, vilket är ett problem som behöver utredas i högre utsträckning.

1.2 Syfte

Syftet med uppsatsen är att synliggöra eventuella genuskonstruktioner i LVU-domar, öka medvetandet gällande eventuella skillnader mellan hur pojkar och flickor dömda enligt 3§ LVU framställs samt vilka skäl som ligger till grund för omhändertagandet av flickorna och pojkarna.

1.3 Frågeställningar

För att uppnå syftet med uppsatsen ska följande frågeställningar besvaras.

1. Hur framställs flickor respektive pojkar vid bedömningar enligt 3§ LVU?

2. Vilka skäl ligger till grund för omhändertagande av flickor respektive pojkar och skiljer sig dessa skäl åt mellan könen?

1.4 Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

I detta avsnitt förklaras LVU närmre med fokus på 3§ LVU, vilket är uppsatsens fokus. Samhället har ett ansvar att se till att barn får skyddet och stödet som de behöver, för att barnen inte ska utvecklas ogynnsamt (SoL, 5 kap 1§). SoL är en ramlag som kompletteras av LVU, när de frivilliga insatserna inte är möjliga (Tryblom, Törnqvist & Hellström, 2020:19). Det är endast under vissa förutsättningar som en LVU-insats kan beslutas, även om vårdnadshavarna eller den unge, om hen är över 15 år, motsätter sig vårdinsatser (Tryblom et al, 2020:19). Beslut om vård med stöd av LVU fattas av förvaltningsrätten efter ansökan från socialnämnden (Tryblom et al, 2020:21).

Vård enligt LVU är en ingripande åtgärd och detta kan innebära att vården har befogenheter som medger långtgående inskränkningar av den unges rörelsefrihet och personliga integritet (Tryblom et al, 2020:33). För att kunna omhänderta den unge måste det föreligga ett tungt vägande skäl som ligger till grund för den ingripande åtgärden. Ett omhändertagande påverkar både den unge och dennes familj avsevärt. Eftersom LVU är en skyddande lag ska den utgå ifrån barnets bästa (Se HFD 2011 ref. 5, HFD 2011 ref. 6 och HFD 2018 ref. 6) och det ställs därmed höga krav på utredningen som socialnämnden gör. Utredningen måste argumentera och visa att barnet utsätts för en påtaglig risk för skada vad rör den unges hälsa eller utveckling och detta ska kunna visas klart och tydligt i utredningen (Se HFD 2011 not 101, HFD 2014 ref. 46 och HFD 2017 ref. 42).

Vid tillämpning av LVU behöver tre förutsättningar vara uppfyllda (Socialstyrelsen, 2020). Den första förutsättningen gäller 2§ (miljöfallen) och 3§ (beteendefallen), och innebär att det ska föreligga ett missförhållande som anknyts till den unges hemmiljö och/eller den unges beteende. Den andra förutsättningen är att missförhållandet ska medföra att det finns en påtaglig risk att hälsan eller utvecklingen skadas hos den unge. Den tredje förutsättningen är att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg.

1§ Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska göras i samförstånd med den unge

och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. Den som är under 18 år ska dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3§ föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.

Enligt dessa två stycken i LVU 1§ ska vård, som inte kan ges under frivilliga förutsättningar, med samtycke från vårdnadshavarna eller den unge själv, om hen är över 15 år gammal, leda till omhändertagande. Detta sker dock endast under förutsättningen att socialnämnden anser att vården är avgörande för hälsan och utvecklingen för barnet. Denna vård som bereds enligt LVU 1§ sker i kombination med LVU 2§ och/eller 3§.

2§ Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Lag (2003:406).

3§ Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Vård skall också beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan risk som avses i första stycket. Lag (2006:896).

Vård med stöd av 3§, de så kallade beteendefallen, kan även beredas för pojkar och flickor som har fyllt 18 år, men inte än 20 år, om vården är av sådant slag att hänsyn tas till den unges behov och personliga förhållanden (Tryblom et al, 2020:19ff). För att sådan vård ska kunna ges till en person fyllt 18 år förutsätts det att vården är lämpligare än någon annan vård och att den behövliga vården inte kan ges med den unges samtycke (Tryblom et al, 2020:19).

Vård enligt LVU 3§ ska det också beslutas om när den unge har dömts till sluten ungdomsvård enligt BrB 32 kap. 5§ och som vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa risk för det som avses i första stycket (Tryblom et al, 2020:20).

1.4.1 Förutsättningar för vård enligt 2§ LVU

Ett barn har rätt att få vissa grundbehov tillgodosedda. Dessa behov är rätten till omvårdnad, trygghet och god fostran (Tryblom et al, 2020:25). Barnet får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling, utan ska alltid behandlas med aktning för sin person (Tryblom et al, 2020:25). Under de förutsättningar som anges i LVU ges samhället en möjlighet att ingripa för att skydda barnet, om barnet inte får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda eller om en allvarlig kränkning sker (Tryblom et al, 2020:25).

Tvångsomhändertagande med stöd av 2§ LVU syftar till att skydda den unge från missförhållanden som orsakas av någon annan än den unge själv genom sådana handlingar eller förhållanden som räknas upp i 2§ LVU. För att tvångsomhändertagandet ska få genomföras ska det finnas en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas (Tryblom et al, 2020:25). Förutsättningarna för vård ska avgöras utifrån omständigheterna vid tidpunkten när domstolen prövar saken, vilket betyder att om kammarrätten prövar målet kan förutsättningarna ha ändrats från förvaltningsrättens dom och kammarrätten ska då utgå ifrån de aktuella omständigheterna (Tryblom et al, 2020:25). Uppsatsens fokus är dock 3§ LVU som handlar om de så kallade beteendefallen, där omhändertagandet är baserat på den unges egna skadliga beteende.

1.4.2 Förutsättningar för vård enligt 3§ LVU

Som nämnts ovan är grundförutsättningen för vård enligt 3§ LVU att den unge ska utsätta sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Tvångsomhändertagande som sker med stöd av 3§ LVU tar sikte på beteenden som är hänförliga till den unge själv. För att den unges beteende ska kunna ligga till grund för ett beslut om vård enligt 3§ LVU måste beteendet inordnas under någon av de grundförutsättningar som anges i paragrafen (Tryblom et al, 2020:33). Om den unges handlande inte ryms inom

grundförutsättningarna saknar det betydelse för om beteendet i sig innebär en påtaglig fara för den unges hälsa eller utveckling (Tryblom et al, 2020:33).

Statistiken säger att det är fler pojkar än flickor som erhåller vård med stöd av detta rekvisit (Socialstyrelsen, Statistik – Socialtjänst s. 24) och pojkar utgör en majoritet av samhällsvården (Socialstyrelsen, Statistik – Socialtjänst s. 8, s. 23 och s. 54). Utöver de mer specificerade beteendena i 3 § LVU återfinns även rekvisitet “annat socialt nedbrytande beteende”. Med något annat social nedbrytande beteende menas att det just är “något annat” socialt nedbrytande beteende som behöver visas än missbruk eller brottslig verksamhet, som är de två andra rekvisiten i 3§ LVU. Socialt nedbrytande beteende är beteenden som “avviker från samhällets grundläggande normer” (Prop. 1989/90:28 s. 67).

Gällande annat socialt nedbrytande beteende behöver socialnämnden göra en helhetlig bild av den unges beteenden där alla delar av barnets beteenden vägs in (SOSFS 1997:15 s. 35). Förarbeten ger olika exempel på vad som kan innebära att den unge avviker från samhällets normer, vilka kan vara att den unge befinner sig i en olämplig miljö eller prostituerar sig (Prop. 1989/90:28 s. 67 och prop. 1979/80:1 s. 583). Annat socialt nedbrytande beteende kan också vara utförande av enstaka brott som inte kan räknas under rekvisitet “brottslig verksamhet” eller att “den unge vistas - annat än tillfälligt - i en s.k. knarkarkvart eller någon annan missbruksmiljö /.../ eller uppträder på en sexklubb” (Prop. 1989/90:28 s. 109). I praxis kring annat socialt nedbrytande beteende skrivs det mer utvecklat om hur ett sådant beteende kan ta sig i uttryck. Svårigheter kring behärskning och ett aggressivt beteende har i rättspraxis ansetts utgöra annat socialt nedbrytande beteende (RÅ, 2000, ref. 33). Det har också ansetts att annat socialt nedbrytande beteende kan vara att den unge vill bege sig tillbaka till en våldsam och förtryckande miljö (Kammarrätten i Stockholms dom den 14 januari 2010 i mål nr 7473–09, Kammarrätten i Stockholms dom den 24 mars 2014 i mål nr 386–14, Kammarrätten i Sundsvalls dom den 16 juni 2015 i mål nr 914–15 och Kammarrätten i Stockholms dom den 17 juli 2015 i mål nr 4414–15).

2.

T

IDIGARE FORSKNING

I detta kapitel sker en genomgång av relevant tidigare forskning som rör ämnet omhändertagande av unga. Uppdelningen som sker är historiska skillnader, värderingar och tolkningar av LVU och könsskillnader gällande samma lag.

2.1 Historiska skillnader kring hur flickor och pojkars sociala problem framställs

Genom historien har ungas problematik förklarats med olika termer och ett av de vanligaste har varit termen “vanart” som beskriver avvikande beteenden eller exempelvis dålig uppfostran, hos unga (Hamreby, 2004:8). Ett så kallat vanartigt beteende skiljer sig åt mellan könen då synen på vad som tolkas som ett vanartigt beteende inte har varit detsamma för flickor och pojkar ur ett historiskt perspektiv. Forskning samt åtgärdssystem inom ämnet har främst fokuserat på pojkars beteenden och sociala problem (Kerig, 2018:790–791). Sociala problem som rör flickor anknyter ofta till flickors sexuella beteenden (Lundström & Sallnäs 2003:200– 201; Hamreby 2004:10). Lundström & Sallnäs (2003:200–201) skriver om att ett “könsmässigt delat norm- och åtgärdssystem” har varit ett tydligt historiskt tema inom barnavården gällande ungdomar. Beteenden hos pojkar och flickor har bedömts olika av samhället och myndigheterna. Detta har medfört att ungdomar behandlas olika och olika så kallade “barnavårdande” åtgärder har satts in.

Lundström & Sallnäs (2003:201) menar att man kan säga att det finns “ett flickåtgärdssystem och ett pojkåtgärdssystem” där flickor i större utsträckning bedöms utifrån deras sexualitet. Sexualiteten hos flickorna som anses vara problematisk har motiverat omhändertagande och flickorna har beskrivit med ord som “lössläppta, promiskuösa och sexuellt vanartade” , medan pojkars problematik vid beslut om omhändertagande bl.a. har baserats på stöldbrott (Lundström & Sallnäs (2003:201). Sedan 1990-talet har omhändertaganden av unga ökat (Ulmanen & Andersson: 2006: 49), vilket kan bero på att man har tagit hårdare tag kring och försökt att lösa umgdomsbrottligheten i samhället. Även om majoriteten av de unga som är aktuella hos barnavårdsnämnden [Lundström & Sallnäs begrepp] är pojkar, är åtgärderna om tvångsomhändertagande och placering på anstalt vanligare bland flickor (Lundström & Sallnäs 2003:201–202). Ett begrepp som har varit vanligt förekommande inom barnavårdsärenden ända fram till 1960-talet är “sexuell vanart” och har använts för att beskriva till största delen flickor som var sexuellt aktiva. Hamreby (2004:10) skriver att sexuellt vanartigt beteende hos flickor var en av de vanligaste orsakerna till att minderåriga flickor omhändertogs ända fram till 1960-talet. Begreppet “sexuell vanart” har inte använts efter 1960-talet i lagtexter och social tillämpning men kom istället att omformuleras med andra ord som gjorde att flickor fortsatt blev omhändertagna på grunder som hade med deras sexualitet att göra (Hamreby, 2004:10– 11).

2.2 Värderingar och tolkning av lagen inom rättssystemet

Inom rättssystemet ska det rättsliga subjektet inte dömas utifrån kön, då båda könen ska vara jämlika. Det rättsliga subjektets könstillhörighet är inte relevant för den rättsliga bedömningen, men detta menar Schlytter (1999:18) är ett ohållbart resonemang. Vi lever i ett samhälle som är organiserat av män, vilket även gynnar det manliga könet. Våra värderingar påverkar även rätten och därför är en könsneutralitet inom rättssystemet inte möjlig, annat än i formell mening. Samhällets syn på genus återspeglar sig i rättsväsendet och därför kan det uppstå svårigheter kring att få med den individuella aspekten av personers ageranden.

Genusperspektivet som råder i rätten påverkar dessa individuella aspekter och situationsbetingade handlingar hos flickor. Flickor tolkas alltså utifrån hur samhället ser på dem (Schlytter, 1999:21). De rådande normerna är olika för flickor och pojkar, där normerna kring pojkars beteenden är mer tillåtande och de får större utrymme för att vara utåtagerande. Flickor är mer begränsade i hur de får bete sig där deras sexualitet granskas och får en större betydelse. Detta kan man se i bedömningar kring LVU där pojkars sexualitet sällan diskuteras, vilket skiljer sig från bedömningar av flickors beteenden (Schlytter, 1999:135–136; Schlytter, 1999:138). Juristers samhällsvärderingar eller syn på genus kan ha ett visst inflytande över hur de tolkar lagen (Schlytter, 1999:48), vilket kan bidra till att flickor och pojkars beteenden bedöms olika inom rätten.

Schlytter (1999) har genom sin forskning kommit fram till att LVU används på olika sätt gällande pojkar och flickor. Mattsson (2010) för en liknande diskussion och menar att det finns ett normsystem för pojkar och flickor som har en inverkan på varför de ska omhändertas enligt LVU. Schlytter (1999:129,131) tar upp att det exempelvis finns en märkbar skillnad mellan könen vid frågan om missbruksrekvisitet i LVU-lagstiftningen.

Schlytter (1999:53) skriver om att “rättssystemet producerar värden och värderingar” och menar att rättstillämpare utgår från sina egna känslor och erfarenheter i hur de tillämpar lagen. Det är viktigt att ha denna aspekt i beaktning och som rättstillämpare ha en klar bild över vad man har för ståndpunkter och intressen när man dömer i ett specifikt fall (Schlytter, 1999:53). Trots det grundläggande förhållningssättet kring könsneutralitet som finns i vårt rättssystem särbehandlas kvinnor och män rättsligt i verkligheten. Rent formellt är kvinnor och män lika enligt lagen men verkligheten är annorlunda. Schlytter (1999:53–54) menar att rättssystemet har en dubbelhet i sig där det finns stereotypa föreställningar och diskriminering utifrån kön. Denna formella neutralitet som finns lagstadgad kan bidra till att undanhålla denna könsmässiga diskriminering. Särintressen främjas när rättstillämpare använder sig av abstrakta begrepp, principer och generella konstruktioner. Dessa begrepp ger ett intryck att vara till för båda könen men kan särbehandla kvinnor i vissa fall.

Elvins (2010) forskningsstudie diskuterar också hur rättssystemet producerar värden och värderingar likt Schlytter (1999). Forskningen belyser de sexuella stereotyper som finns i det engelska och walesiska rättssystemet och utgår ifrån fem fallstudier som behandlar könsstereotypers befintlighet inom rättssystemet. Trots riktlinjer kring politisk korrekthet utifrån ett jämlikhets- och genusperspektiv fastslår fallstudierna att det är vanligt med könsmässig särbehandling inom rätten. Könsstereotyperna som förekommer i rättsväsendet är till skada för både män och kvinnor, menar Elvin (2010:275, 2010:293–294). Det finns olika faktorer till varför dessa stereotyper finns inom rätten, trots riktlinjer som kräver en politisk korrekthet. En av dessa faktorer är att högre uppsatta domare inte är lika villiga att följa riktlinjer kring sexuella stereotyper som har tagits fram och antar att dessa riktlinjer riktar sig mot domare på en lägre nivå. (Elvin, 2010:276). De högt uppsatta domarna stöder inte heller vanligtvis sina tolkningar av lagen i vetenskaplig eller sociologisk evidens. Detta kan bero på att domarna inte uppmuntras att göra detta eller att det inte är ett krav (Elvin, 2010:276, 284, 294). En annat problem är att rätten i så hög utsträckning som möjligt just försöker undvika att låta sig påverkas av könsstereotyper och strävar efter att vara politiskt korrekt och därför synliggörs inte faktorer som bygger på föreställningar om män och kvinnor (Elvin, 2010:275– 276).

Byrman & Skoglunds (2018) artikel handlar om språkliga genuskonstruktioner i domar om bland annat LVU-mål. Författarna skriver att benämningar som är könade, exempelvis

“mamma”, används oftare när det skrivs om kvinnor i domarna (Byrman & Skoglund, 2018:53). När det kommer till nyckelfraser som analyseras för att bedöma vårdnadshavarnas omsorgsförmåga ser författarna en struktur som rör etnicitet mer än genus. I många domar där nyanlända eller utlandsfödda familjer är representerade blir inte kvinnorna synliga. Detta beror på att kvinnornas omsorgsförmåga ses “som en del av “hemmet” eller “föräldrarna” (Byrman & Skoglund, 2018:53). Svenskfödda kvinnor blir däremot beskrivna mer som en egen vårdnadshavare eller person och inte som en del av en familj. I LVU-domar som behandlar utlandsfödda är det också vanligare att den manliga vårdnadshavaren kallas för “vårdnadshavare 1”. En återkommande stereotyp som tas upp i domarna som rör utlandsfödda familjer är att deras levnadssätt, normer eller kultur ses som förtryckande och här synliggörs hedersrelaterade problem i större utsträckning. Byrman & Skoglund (2018:53) ser att det förekommer stereotyper som grundar sig i genus och kulturella aspekter i utredningarna som socialnämnden gör. De skriver också att det finns skäl för rättstillämpare att inte reproducera socialnämndens stereotyper kring genus och kultur och måste därför vara speciellt uppmärksamma på dessa uppfattningar. De menar att exempelvis domstolar bör “undvika att återupprepa stereotypt genustänkande som inte är förenligt med svenska jämställdhetsideal och lagstiftning” (Byrman & Skoglund (2018:54).

2.3 Könsskillnader gällande LVU

Mattsson (2010:25) skriver bland annat om ungdomsvård och LVU i sin forskningsrapport. Som nämnts ovan i denna uppsats ska ungdomar alltså vårdas utifrån LVU när de på grund av något skäl inte kan få frivillig vård eller insatser utifrån SoL. Hon tar upp att vården som ungdomarna får enligt LVU utövas på särskilda ungdomshem där pojkar omhändertas i högre utsträckning än flickor. 57 procent av vårdplatserna är till för pojkar och 21 procent är till för flickor. Resten av vårdplatserna är tillgängliga för båda könen. Schlytters (1999) forskning som har granskat 137 länsrättsdomar gällande LVU-ärenden visar att motiven skiljer sig åt för att omhänderta flickor och pojkar enligt LVU. Hon menar att olikheten förknippas med ungdomarnas kön, vilket har tagit upp tidigare i denna uppsats. De tre rekvisiten som finns i LVU-lagstiftningen vid bedömning av tvångsomhändertagande baserat på den unges beteende (3 § LVU) är missbruk, brottslighet eller annat socialt nedbrytande beteende. Minst ett av dessa tre rekvisit måste vara uppfyllda för att ett omhändertagande av en ungdom enligt 3 § LVU ska vara möjlig. Schlytter (1999) har i sin forskning analyserat det första och tredje rekvisiten i 3 § LVU och påstår, som nämnts ovan i denna uppsats, att pojkar och flickor bedöms olika kring varför och när de omhändertas, vilket beror på att olika normsystem finns för de olika könen. Schlytter (1999) skriver att pojkar har större handlingsutrymme i jämförelse med flickor gällande rekvisitet om missbruk och normerna kring pojkars missbruk är med tillåtande och kan vara mer långtgående än flickors innan insatser sker. Flickor har inte lika stort handlingsutrymme eftersom deras bruk av droger “ställs i relation till deras kroppar och sexuella sårbarhet” (Schlytter 1999:116, 119, 121–122). Flickornas kroppar och sexuella sårbarhet inkluderas alltså i skälen för omhändertagande. Schlytter (1999) menar även att andra faktorer beaktas vad gäller tvångsomhändertagande flickor baserat på missbruksrekvisitet. Dessa faktorer kan exempelvis röra information om deras umgänge, språkbruk och sexualitet. Fitzpatrick (2017:137) argumenterar också för detta och tar upp att flickor oftare kommer i kontakt med vården eller anses behöva vård på grund av moraliska aspekter och moraliska missförhållanden. Det finns stora skillnader kring hur man ser på ett ett riskbeteende hos flickor och pojkar och även vad som utgör en “betydande skada” för den unge beroende på kön. Denna

könsskillnad kan innebära hårdare ingripanden för flickor än för pojkar. Flickor som har blivit utsatta för sexuella övergrepp har beskrivits som “manipulativa”, “hysteriska” och “svåra att åta sig” (Fitzpatrick, 2017:138). I nutida skandaler kring sexuellt utnyttjande i England har det också framkommit att kvinnor med så kallade “kaotiska bakgrunder”, som inkluderar tidigare kontakt med hälsovården, inte ses som tillförlitliga offer i kontakten med myndigheter eller rätten. Det är också vanligt att unga kvinnor eller flickor ses som avvikande eller lösaktiga av polisen (Fitzpatrick, 2017: 138).

Schlytter (1999) tar upp att rekvisitet “annat socialt nedbrytande beteende” påverkas av hur rättspraxis har sett på socialt nedbrytande beteende tidigare. Oftast är det flickor som omhändertas utifrån detta rekvisit och Schlytter (1999:79) menar att rättspraxisen kring rekvisiten modererar sociala situationer som flickor vanligast befinner sig i. När pojkar omhändertas via detta rekvisit handlar det om att deras beteenden räknas som “nästan missbruk” eller “nästan kriminalitet” och dessa beteenden inte kan falla under något av de två andra rekvisiten. Schlytter (1999:86–95) skriver vidare i sin forskning om att detta tredje rekvisitet har en specifik koppling till kön där hon fastställer tre problemsituationer som många gånger ligger till grund för omhändertagande av flickor. Dessa är psykisk störning och självmordsförsök, misshandel och sexuellt beteende. Normerna som berör det sexuella beteendet förknippas endast med flickor och aldrig med pojkar och dessa normer hålls levande genom rättspraxis. Flickor blir ansvariga för problem som egentligen inte är deras “då det är [de] som omhändertas när [de] blir utnyttja[de] sexuellt, misshandla[de] eller mår psykiskt dåligt för att [de] misshandlats sexuellt” (Schlytter 1999:86–95).

I Ulmanen och Anderssons artikel (2006) undersöks bland annat om det finns några skillnader mellan pojkar och flickors sociala problem och om insatsernas genomförande påverkas av kön. Även de kommer fram till att pojkar placeras oftast utanför hemmet på grund av att de håller på med kriminalitet medan flickors problematik går under “annat socialt nedbrytande beteende”. Det är tre gånger så vanligt för pojkar att bli placerade utanför hemmet på grund av kriminalitet än för flickor. Ulmanen och Anderson (2006:33) skriver att det förekommer oftare att flickor har ett sexuellt utagerande beteende som exempelvis kan uttrycka sig i prostitution. Inom kategorin avseende sexuella beteenden upptäcktes tydliga skillnader mellan pojkarna och flickorna. Socialtjänsten beskriver flickornas problematik med ord som gravt avvikande sexuellt beteende medan pojkars problematik handlar om att de har gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp.

I artikeln av Linell (2016) studeras socialtjänstens skydd av barn och vårdnadshavares våld mot barn. Artikeln utgår dock från ansökningar om vård enligt 2 § LVU men är intressant för denna uppsats eftersom författaren kommer fram till att flickor utsätts i högre utsträckning för våld i hemmet och våldsutsatthet är en vanligare grund för omhändertagande av flickor än för pojkar (Linell, 2016:236). Kontroll, tvång, psykologisk förödmjukelse och hedersrelaterat våld är enligt artikeln vanligare bland flickor. Det hedersrelaterade våldet som lyfts fram i artikeln handlar bland annat om att bevara hedern inom familjen, tvångsäktenskap och att tvångsmässigt kontrollera om flickor var oskulder eller inte. Linell (2016:239) påpekar vikten av att belysa faktorer som kön, makt och kontroll i denna typ av ärenden för att skydda barn från våld.

Forskning som Tam, Abrams, Freisthler & Ryan (2016) har framställt handlar om att undersöka om genus och “barnavårdsstatus”, på engelska “child welfare status”, påverkar hur man dömer ungdomar i rätten. I forskningen framgår det att flickor i vissa fall förväntas anpassa sig till traditionella könsroller som är relaterade till passivitet, beroende och omhändertagande eller

vårdande egenskaper. Om då flickor inte har dessa beteenden och är mer aggressiva ses de som kriminella eller problemskapare (Tam et al, 2016:61). Tam et al (2016:63–64) har i sin forskning kommit fram till att flickor oftare blir dömda till en placering på gruppboende i jämförelse med pojkar. Pojkar blir oftare dömda till kriminalvård och får ett hårdare straff. Tam et al (2016:64) skriver att en anledning till att flickor oftare blir dömda till en placering på gruppboende är för att samhället vill skydda dem, hålla dem borta från gatorna och placera dem i en övervakad miljö. Flickor döms inte till kriminalvård i samma utsträckning som pojkar just för att de ska hållas borta från det hårda klimat som kan råda på dessa anstalter. Annan internationell forskning gjord av MacDonald & Chesney-Lind (2001:173) visar att det finns märkbara skillnader i utfall kring hur flickor och pojkar behandlas av rätten när de begår ungdomsbrottslighet och kommer fram till att flickor bestraffas hårdare om de rymmer hemifrån (MacDonald & Chesney-Lind, 2001: 189). Skillnaderna mellan hur pojkar och flickor bedöms blir enligt Macdonald & Chesney-Lind även synlig när flickors brottslighet är mer frekvent.

Vidare skriver Kerig (2018) skriver om flerfaldigt offerskapande av flickor i rättssystemet där artikeln fokuserar på att belysa könsskillnader när det kommer till hur unga reagerar på trauma, återfall och motståndskraft gällande inblandning i ungdomskriminalitet och ungdomsvård. Kerig (2018:791) skriver att både pojkar och flickor som befinner sig i rättsliga sammanhang har varit utsatta för mångsidiga former av offerskapande än övriga ungdomar i samhället. Både pojkar och flickor har lättare att hamna i rättsliga sammanhang, t.ex. begå ett brott, om de har utsatts för hög belastning av trauma under uppväxten. Dock konstaterar Kerig (2018:791) att pojkar och flickor blir utsatta för olika sorters trauman under uppväxten, där pojkar ofta är utsatta för gängkriminalitet och samhällsvåld. Flickor är utsatta för både fysiskt och emotionellt våld men också för sexuella övergrepp, både i hemmet och av närstående. Flickors trauman kan också handla om anknytningstrauman till föräldrarna och traumatiska separationer från närstående eller vårdnadshavare. Flickor som har upplevt denna typ av interpersonella trauman kommer oftare i kontakt med kriminalitet, ungdomsvård eller befinner sig i rättsliga sammanhang. Flickor som blir omhändertagna och utför kriminella handlingar har ofta en tuff hemmiljö med oanpassningsbara föräldrar (Kerig, 2018:791–793).

Studien som Laanemets och Kristiansen (2008:3) genomfört syftar till att “se hur flickor och pojkar respektive kvinnor och män bemöts utifrån ett jämställdhetsperspektiv, hur personalen beskriver sitt arbete utifrån kön/genus samt i vilka situationer som kön-/genusstrukturer bekräftas respektive utmanas”. Deras forskning genomfördes på några avdelningar inom både ungdoms- och missbrukarvården och visar att det fanns en könsmässig skillnad i bemötandet av de unga inom den slutna ungdomsvården. Barnens problembild och orsak till varför de får vården utgör så klart en del av de könsmässiga skillnaderna men räcker inte som giltig förklaring. Laanemets och Kristiansen (2008:140) visar i sin forskning att flickorna som fick ungdomsvård skulle stärkas, vilket skilde sig från pojkarna som skulle “lära sig veta sin plats, infoga sig och disciplineras”. Pojkarna fick inte heller uttrycka sina känslor på ett mångfacetterat sätt och fick inte bete sig på vissa sätt, exempelvis visa oro eller osäkerhet och nedstämdhet som fick dem att framstå som svaga. Pojkarna skulle istället öva sig att vara stora, rationella och starka individer och samtidigt trycka undan sina känslor. Vården som gavs till pojkarna var i högre utsträckning enkelriktad medan vården som gavs till flickorna tillät dem att vara mer fria i att uttrycka känslor och olika sorters beteenden. Detta gav flickorna ett större handlingsutrymme och en högre tolerans exempelvis när de bröt mot regler där konsekvenserna också kunde vara mildare (Laanemets & Kristiansen, 2008:140). Vården hade ett inslag av försiktighet och av avvaktande karaktär gällande flickor. Förhållningssättet gentemot pojkarna var av auktoritär karaktär med mycket regler, rakhet och en en lägre tolerans när pojkarna bröt

mot reglerna. Personalen såg flickorna som skörare och försökte få en bra relation med dem utan att förödmjuka eller såra dem och interaktionerna de emellan var också mer intensiv. Flickornas beteende och handlande kunde också förklaras med hänvisningar till emotionella orsaker och till deras förflutna (Laanemets & Kristiansen, 2008:140). Annan forskning som är relevant och kan knytas till Laanemets och Kristiansens forskning är Herz (2012) som har intervjuat socialsekreterare i sin forskning där flera socionomer visar sig ha förutfattade meningar om vad som är kvinnligt och manligt. Socionomerna använder vissa begrepp och beskrivningar till flickor och andra för att beskriva pojkar och deras beteende. Pojkarna beskrivs som överaktiva, aggressiva och impulsiva medan flickor beskrivs att vara ledsna och nedstämda (Herz, 2012:109). Både Herz (2012) och Laanemets & Kristiansen (2008) ger en överblick hur myndighetspersoner och anställda inom socialt arbete blir påverkade av genusrelaterade värderingar och föreställningar.

Många inom den tidigare forskningen (bla Schlytter (1999) är eniga om att ett genusperspektiv behövs inom rätten och gällande bedömningen av pojkar och flickor utifrån LVU. Det finns dock annan forskning (Espinosa, Belshaw & Osho, 2008) som menar att man inte kan se några skillnader i genus kopplat till beslut gällande placeringar utanför hemmet eller fängelse av unga. Studien tyder på att det inte finns något empiriskt stöd som indikerar att kön spelar en roll i bedömning av besluten och författarna kommer fram till att flickor faktiskt är mindre benägna att placeras utanför sina hem på exempelvis en vårdanstalt än pojkar (Espinosa, Belshaw & Osho, 2008:268). De beslut som togs gällande de unga påverkades mer av vilken typ av brott som hade begåtts eller hur allvarligt brottet var och påverkades inte av genusstereotyper.

3.

T

EORETISKT FÖRHÅLLNINGSSÄTT

I detta kapitel kommer en förklaring till valet av genusteori samt en genomgång av den.

3.1 Val av teori

Genusteorin har valts då den kan bidra till att skapa förståelse kring kön och att beteenden som kan betraktas som kvinnligt respektive manligt kan vara socialt skapade. Dessa socialt skapade beteenden kan påverka rättsliga beslut på olika sätt. Även fast rätten ska vara könsneutral och ge båda könen lika möjligheter och rättigheter syns det genom tidigare forskning att så inte alltid är fallet. Förhoppningen är alltså att valet av genusteori kan hjälpa till att förklara hur stereotyper och värderingar kring genus kan ta sig i uttryck och påverka rättsliga sammanhang.

3.2 Genusperspektivet

Inom socialtjänsten sker det kategoriseringar av klienterna av administrativa skäl i ålderskategorier (så som barn, unga och äldre), men även i så kallade klientkategorier (missbruk, funktionshinder, familj). Att bli placerade i fack ger konsekvenser eftersom kategoriseringens egenskaper kan sammanblandas med de individuella egenskaperna (Piuva & Karlsson, 2012:17). Kön finns som en dold kategori utöver den tidigare nämnda kategoriseringen, och genom att fokusera på förhållandena som rör kön kan man uppmärksamma hur praktik och forskning medverkar till särskiljandet mellan könen (Piuva & Karlsson, 2012:17ff). Särskiljandet mellan könen medverkar även till vilka konsekvenser som sker för de drabbade (Piuva & Karlsson, 2012:18).

Socialt arbete är, jämfört med andra discipliner inom universitetsvärlden, en ung vetenskap (Piuva & Karlsson, 2012:40). Innan genusperspektivet blev synligt var redan genusforskning etablerat inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, och genusperspektivet har etablerat sig inom den akademiska världen från 1970-talet till idag (Piuva & Karlsson, 2012:40). Det var dock först under 1990-talet som det kom texter som specifikt behandlade kön och genus inom det sociala arbetet, I dessa texter avhandlas ämnen som yrkesidentitet, maktförhållanden och relationer till klienter och omsorgstagare (Piuva & Karlsson, 2012:41). Kön och genus kan ha ett förvirrande förhållande mellan sig, då vissa forskare menar att dessa två begrepp betyder samma sak medan andra forskare hävdar att begreppet genus förklarar könets sociala betydelse (Piuva & Karlsson, 2012:27). För att underlätta hur denna studie behandlar begreppet kommer det ett förtydligande av begreppen.

3.2.1 Begrepp inom genusperspektiv

Det förekommer många begrepp inom genusperspektivet, där fler kan påminna om varandra. Detta avsnitt är till för att underlätta resonemang och förståelse av relationen mellan kön, genus och socialt arbete. Genom att tänka och använda begrepp så omskapas dess betydelser (Piuva & Karlsson, 2012:32).

Genusbegreppets användande innebär ett allmänt erkännande både inom strukturellt orienterade teorier och inom det socialkonstruktivistiska tänkandet, och har snabbt blivit accepterat inom det retoriska planet inom politiska och akademiska världar (Piuva & Karlsson, 2012:31). Den snabba acceptansen av genusbegreppet inom dessa världar kan vara en anledning till att man undviker det mer svårhanterliga begreppet kön, som kommit att börja användas mer inom samma världar, och dess omedelbara associationer till biologin (Piuva & Karlsson, 2012:31). Begreppet kön har en stark dikotomisk betydelse inom biologi, det vill

säga en stark uppdelning mellan två delar av en helhet, pojke/flicka samt man/kvinna, och refererar till biologi (Piuva & Karlsson, 2012:27). Genus som begrepp är ett grammatiskt begrepp inom språkvetenskapen och är skapad genom språket (Piuva & Karlsson, 2012:27). Piuva & Karlsson (2012:27) menar att ibland sägs det att genus är “det sociala könet”.

Kullberg (2012:12) skriver att “genus handlar om de positioner som kvinnor och män ges i samhället” där begreppet ses som ett “konstruerat och variabelt fenomen i historisk och kulturell bemärkelse”. Vidare skriver (Piuva & Karlsson (2012:27ff) att det postmoderna perspektivet och den dekonstruktiva metoden, där språkets symboliska betydelse befinner sig i fokus, har sin förankring inom samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning, medan begrepp som kön och definitioner av samma begrepp hör hemma inom naturvetenskapliga området. De menar även på att denna dualism håller på att lösas upp genom att genus förekommer oftare i naturvetenskapen och genom att kön används som parallellt begrepp till genus i sociala analyser, då kön också är ett konstruerat begrepp.

Ytterligare två begrepp som förekommer inom genusteori och socialt arbete är normalitet och identitet. Dessa två tillsammans med begreppet kön har en avgörande betydelse för socialt arbete då de påverkar hur klienternas behov uppfattas och tolkas (Piuva, 2012:55). Begreppet normalitet och begreppet normalt, som båda är underförstådda och uttryckligt rotade inom det svenska välfärdssystemet, förekommer även inom genusteori då dessa begrepp är sammanknippade med normer om hur människor bör vara (Piuva, 2012:55). Begreppen normalitet, kön och identitet kan tillämpas teoretiskt i den hjälpande och behandlande relationen, i hur identiteter skapas i möten och vilken betydelse makt har i sammanhangen (Piuva, 2012:55ff). Det finns många sådana exempel inom socialt arbete, t.ex. vid bedömningar av vård i behandling av människor med drog- och alkoholberoende, unga eller kriminella (Piuva, 2012:56).

Det som beskriver hur en man och kvinna är kan vara handlingar, normer, värderingar, maktrelationer och annat som finns i samhället. Människors förståelse av manligt och kvinnligt utgörs av repetitiva och meningsbildande handlingar. Med dessa så kallade performativa handlingar skapar vi vår uppfattning kring vad som är manligt och kvinnligt beteende (Kullberg, 2012:14). Det vi uppfattar som typiskt manliga och kvinnliga beteenden är alltid i förändring genom genusskapande processer i samhället.

3.2.2 Sandra Harding och hennes modell över genus

Harding (1986:53ff) diskuterar genus som tre olika dimensioner, den individuella, strukturella och den symboliska. I den individuella dimensionen skapas det en personlig upplevelse av genus, som är formad av den omgivande kulturen genom till exempel uppfostran och sociala villkor (Harding, 1986:53; Piuva & Karlsson, 2012:28). Här fokuseras det bland annat på hur kvinnor behandlas annorlunda inom de sociala strukturer som finns, och hur kvinnor ska byta ut delar av sin könsidentitet mot den mer maskulina versionen (Harding, 1986:53).

Harding (1986:53) åsyftar att inom den strukturella dimensionen behöver män inte byta ut delar av sin könsidentitet mot en mer feminin version, till skillnad från kvinnor som i högre utsträckning behöver förändra sin könsidentitet. Fram till dess att det emotionella arbetet och det intellektuella, manuella arbetet, såväl i hushållet som i barnomsorgen, upplevs som önskvärda aktiviteter för alla individer i samhället, kommer kvinnan vara underordnad mannen då hon ofta tar ett större ansvar gällande det emotionella arbetet (Harding, 1986:53). Den strukturella dimensionen syftar till de rådande strukturerna i samhället och finns till exempel

inom arbetsmarknaden med dess könssegregerade strukturer (Harding, 1986:53; Piuva & Karlsson, 2012:28).

Den sista dimensionen, den symboliska, uttrycks i språket, genom att det läggs in genusbetydelse i neutrala begrepp (Harding, 1986:53; Piuva & Karlsson, 2012:28). Konceptualiseringen av kön involverar antagandet att manligt och kvinnligt helt enkelt är partiella, men är även ett uttryck för mänskligt symbolsystem för att kunna dela upp social arbetskraft, individuella identiteter och beteenden (Harding, 1986:54). Femininitet och maskulinitet är inte så lätta att kombinera, då centralt i begreppet maskulinitet är avvisning av allt som är, av en kultur definierat, feminint och dess legitima kontroll över vad som räknas som femininitet (Harding, 1986:54ff). Harding (1986:56) skriver även att maskulinitet kräver att kvinnan framställs som “den andra”, då femininitet är konstruerat så att det absorberar allt som inte definieras som maskulint.

Harding (1986) skriver att genus är en asymmetrisk kategori av tankar, sociala organisationer och individuella identiteter och beteenden. Hon anser också att femininitet och maskulinitet inte är så lätta att kombinera då det är centralt i maskuliniteten att förskjuta allt som är feminint definierat inom en kultur och ställer krav på att kvinnan ska uppfattas som “den andra” (Harding, 1986:55).

3.2.3 Genusordningens grundläggande logiker

Yvonne Hirdman (1988:51) beskriver genusordningen som “ett nätverk av processer fenomen, föreställningar och förväntningar, vilka genom sin interrelation ger upphov till ett slags mönstereffekter och regelbundenheter”. Hon förklarar genusordningen som “ett meningsskapande kring manligt och kvinnligt som upprätthålls genom så kallade kulturella överlagringar, social integration och socialisering” (Kullberg, 2012: 26, Hirdman, 1988: 53). Det förstnämnda handlar om tankemodeller som på ett generellt plan dominerar i samhället. Den sociala integrationen beskriver funktionen av samhällets institutioner. Socialiseringen handlar om vad vi lär oss kring hur man ska bete sig om man är man eller kvinna och hur man ska vara och göra (Hirdman, 1988:53–54). Genus kan beskrivas utifrån två dimensioner, vilka är isärhållande (segregering) och över- och underordning (hierarkisering). Med segregering menar att det som ses som manligt i samhället skiljs från det som anses vara kvinnligt kodat. Hierarkiseringen handlar om hur genus och maktfördelningen i samhället är sammankopplade. Denna koppling kan man se genom att betrakta branscher och aktiviteter som finns i samhället där det finns en tydlig makthierarki (Kullberg, 2012: 26).

Makthierarkin handlar om att män har en större förfogande över delar i samhället som ger makt i förhållande till kvinnor. Genusordningens grundläggande logiker som tas upp i detta avsnitt påverkar det sociala arbetet på olika sätt. Dimensionen som handlar om segregering, alltså särskiljandet kring vad som anses vara manligt och kvinnligt, har visat sig påverka institutionsvården. Vad som utgör ett socialt problem påverkas av de rådande diskurser som förs kring vad som är manligt och kvinnligt (Kullberg 2012:61). Kullberg (2012:27) tar upp ett exempel att behandlingspersonal kan ge kvinnor och män eller pojkar och flickor olika vård som beror på uppfattningar kring att de har olika typer av problem. Männens problem tolkas som mer synliga, märkbara och uppfattas handla om deras beteenden. Denna syn på mäns problem gör att de lättare kan bli hjälpta och få kraftfulla och konkreta insatser. Kvinnors problem handlar om att de är sköra och som inte upptäcks eller märks lika lätt. Deras problem uppfattas också vara mer psykologiska och djupgående än männens. Dessa tolkningar av kvinnors problem gör att de även uppfattas behöva samtal med någon de känner sig trygga och litar på där relationen kan stärkas (Kullberg, 2012:27). Forskning visar att kvinnor och mäns

sexuella gärningar inte bedöms på ett likartat sätt, utan kvinnors sexualitet bemöts i större utsträckning med kritik och fördömande. Deras sexualitet anses också ha större skyddsvärde och ligger ofta till grund för exempelvis omhändertagande (Kullberg, 2012: 28, Schlytter, 1999). Forskning visar också att emotionella och sexuella relationer värderas olika beroende på kön där kvinnors/flickors sexualitet kontrolleras i ett patriarkalt samhälle (Kullberg, 2012: 28).

Män och kvinnor förknippas med olika sociala problem på grund av synen på vad manligt och kvinnligt är och vad som förväntas av dem och kan vara både samhälleligt och kulturellt färgat (Kullberg, Skillmark, Herz, Fäldt & Wallroth, 2012: 61). Vanligast förekommande är att män står för utövandet av våld och det är framförallt män som döms för de flesta brott, även våldsbrott. Detta kan förklaras av genusperspektivet genom att det råder en hegemonisk maskulinitetsnorm i samhället där manlighet handlar om att ha “auktoritet, kontroll, självständighet, tävlingsinriktning, aggressivitet och en kapacitet samt möjlighetsstrukturer för att bruka våld” (Kullberg et al, 2012: 61). Män blir ofta sedda som våldsutövare eftersom detta utövandet av våld just är maskulint laddat och sammankopplat med de ovan nämnda begreppen. Ett våldsoffer ses ofta som underlägset och svagt i jämförelse, vilket inte ses som maskulint och därmed inte kan vara en del av maskuliniteten och att vara en “riktig man”. Våldsoffer och att vara sårbar för våld ses ofta som något feminint och att vara ett offer är traditionellt sett kopplat till kvinnlighet (Kullberg et al, 2012: 62). Dock är det fler män som utsätts för våld och blir våldsoffer på grund av att de oftast brukar våld och exempelvis slåss. Det finns dock ett stort mörkertal gällande kvinnors utsatthet för våld, exempelvis våldet som kan finnas i nära relationer. På grund av rådande maskulinitetsnormer förväntas det i många fall av män att vara mer aggressiva och bruka våld, exempelvis för att försvara sig, och de kan bli ifrågasatta om de inte agerat på detta sätt (Kullberg et al, 2012: 62–63)

4.

M

ETOD

I detta kapitel redogör författarna sin förförståelse kring studien, teorier och lagrum samt vad de har haft för arbetsfördelning under studiens gång. Det redogörs också för hur materialet har valts ut och avgränsats, forskningsansatsen i uppsatsen, hur forskarna har försökt uppnå en så hög trovärdighet och autenticitet i studien som möjligt samt forskningsetik och dess krav. Kapitlet avslutas med en litteraturgenomgång, där sökord och hur artiklar, böcker och övrig litteratur hittades.

4.1 Förförståelse

Författarna till denna uppsats har sedan tidigare studier på socionomprogrammet en förförståelse för teorier som rör genus, juridik, barn och ungdomar. Under den verksamhetsförlagda terminen kom en av författarna (Sekelius) i kontakt med barn och unga och har därför kännedom om exempelvis Socialtjänstlagen, Föräldrabalken och LVU. Almqvist har stor vårderfarenhet och har jobbat utifrån både Socialtjänstlagen och LVM, Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

Förförståelse kring bedömningen som förvaltningsrätten gör angående pojkar och flickors riskbeteende finns också då författarna har läst många domslut under uppsatsens gång, speciellt domar som handlar om beredning av vård enligt 3§ LVU. Kunskapen om ämnet som författarna besitter handlar om att fler pojkar omhändertas enligt LVU på grund av aggressivt beteende eller inblandning i kriminalitet. Flickors riskbeteenden har en större koppling till självskadebeteende och deras sexualitet. Samhällets syn på flickor är mer omhändertagande och beskyddande än synen på pojkar, därför sker ofta ingripanden tidigare för flickor än för pojkar.

Författarna är medvetna om sin egna förförståelse och kommer att försöka vara så objektiva som möjligt i uppsatsen och inte låta sina värderingar eller tidigare kunskap påverka uppsatsens resultat.

4.2 Arbetsfördelning

Arbete med uppsatsen har fördelats mellan de två författarna enligt följande. De 28 domarna har fördelats jämnt mellan författarna för genomläsning och därefter har domarna sammanfattas och diskuteras tillsammans. Båda författarna har skrivit bakgrunden tillsammans. Sekelius har haft huvudansvaret för den tidigare forskningen och skrivit teorin tillsammans med Almqvist. Vad gäller metodavsnittet har Almqvist haft huvudansvaret. Almqvist har ordnat med källförteckningen och sammanställningen av domarna är skriven tillsammans (se bilaga A). Båda författarna har skrivit resultat och diskussion tillsammans. Allt arbete har bollats med författarkollega och har korrekturlästs av båda författarna. Arbetet har varit jämt fördelat under de tio veckor som det har skrivits.

4.3 Material och avgränsning

Som verktyg för insamlingen av data har författarna använt sig av JP Student Social där 28 domar har hämtats från kammarrätter i Sverige under perioden 1 januari 2021 till 31 mars 2021. JP Student Social är ett verktyg för att inhämta och nyttja rättsinformation på socialrättsområdet. Domarna är från kammarrätterna i Göteborg, Stockholm, Sundsvall och Jönköping. Det finns 9 domar som rör flickor och 19 domar som rör pojkar under detta

tidsspann som författarna valt att utgå ifrån. Urvalet av domar har gjorts baserat på mål där 3§ LVU har behandlats. Domarna är från ett tidsspann på tre månader, vilket har valts för att få tillräckligt med domar så att slutsatser lättare kan dras. Författarna har delat in domarna efter vilket pronomen som har använts för de unga i domarna. De unga som har använt pronomen han blev indelade i gruppen pojkar, medan de unga som använt pronomen hon har blivit indelade i gruppen flickor. Detta har skett för att kunna få en överblick över antalet domar i vardera kön och genus som har analyserats.

Materialet som har använts för den del av uppsatsen som rör tidigare forskning har hittats på olika databaser, bland annat Google Scholar och Swepub via Malmö Universitetsbiblioteks hemsida. Författarna har använt sig av både internationell och svensk forskning gällande LVU och omhändertagande av unga för att få en bred forskningsgrund att stå på. Litteratur som använts i uppsatsen har också hittats via en systematisk genomgång av andra studenters och forskares uppsatser och deras källhänvisningar.

4.4 Forskningsansats

Studiens forskningsansats är av kvalitativ karaktär. Studien är en innehållsanalys av 28 domar från kammarrätterna i Sverige under perioden 1 januari 2021 till 31 mars 2021, och av denna innehållsanalys har det skett kategoriseringar gällande kön. I Bilaga A finns det en tabell över domarna för att kunna skapa en större och tydligare bild för läsaren över vad de enskilda målen behandlar. Det som tas upp i denna bilaga utgörs av beskrivningar av de ungas socialt nedbrytande beteenden som rätten, polis, socialnämnd eller vårdnadshavare har uppmärksammat.

En kvalitativ analys innebär att en forskare är intresserad av vilka termer som används och vilken betydelse dessa termer har för respondenten. De kvalitativa data mäts inte, utan det räcker med att konstatera att de finns, hur de fungerar och i vilka situationer de förekommer (Ahrne & Svensson, 2015:10). Tabeller förekommer även i den kvalitativa forskningen, som i detta fallet kan skapa en större förståelse och överblick över materialet. I den kvalitativa forskningen kommer ofta forskaren närmare de situationer och miljöer som ska studeras (Svensson & Ahrne, 2015:24), vilket sker bland annat när texter studeras, som i denna studie. Att välja metod handlar om att skapa verktyg som tar fram de uppgifter som behövs för att besvara undersökningens problemformulering (Eliasson, 2018:31) och författarna anser att frågeställningarna lättast kan besvaras genom en kvalitativ metod där text analyseras. Texterna i domarna analyseras och genusteori samt tidigare forskning kring ämnet appliceras på dessa domar.

Författarna har valt att i sin kvalitativa analys ha ett induktivt angreppssätt. Att ha ett induktivt angreppssätt innebär att generaliserbara slutsatser dras utifrån observation (Bryman, 2008:28). Inom den induktiva strategin appliceras teori på observationerna, och kopplingen mellan data och teori förknippas ofta med de kvalitativa analyserna (Bryman, 2008:29). Uppsatsens genusteori appliceras på materialet som består av 28 kammarrättsdomar.

Texter är något som förekommer i nästan alla sammanhang i det moderna samhället, och dessa texter påverkar samhället på ett eller annat sätt. Praktiskt taget kan man inte genomföra en studie utan att använda någon typ av text som forskningsmaterial (Boréus, 2015:157). Boréus (2015:158) menar också att genom att analysera texter studeras även viktiga aspekter av vad det är som bygger upp människors föreställningar om samhället, vad det är som påverkar relationen mellan grupper och vad som bidrar till att skapa och upprätthålla vissa identiteter.

Vidare menar Boréus (2015:158) att texter också kan analyseras som uttryck för vissa rådande föreställningar och relationer i ett samhälle. Att analysera texter i en kvalitativ analys handlar i hög grad om kontextualisering - att analysera texten i sitt sammanhang - för att kunna förstå vad texten vill uttrycka eller påverka i samhället (Boréus, 2015:175). Som nämnts består materialet som författarna valt att analysera av avgöranden från kammarrätterna i Sverige. Varför just domar har valts beror på den ställning domstolar har i samhället och den påverkan dessa domar får, inte bara för de berörda personerna i de enskilda målen, men även för hur motsvarande situationer som är föremål för prövning ska bedömas.

Författarna har studerat skillnaderna mellan de domar som valts ut. Som Svensson & Ahrne (2015:22) skriver i Handbok för kvalitativa metoder, att skapa en variation för att undersöka om skillnader mellan miljöerna ger upphov till olika resultat är målet, som en strategi, och man kan vidareutveckla detta genom att se vilka likheter det finns mellan de olika miljöerna med. I denna studie har författarna valt att undersöka om det finns genusskillnader eller likheter mellan dombeslut hos pojkar och flickor som döms enligt LVU. Författarna har även valt att undersöka hur flickor/pojkar framställs i domarna och vilka skäl som ligger till grund för LVU gällande pojkar och flickor samt om dessa skäl skiljer sig åt mellan könen.

Många tankar och reflektioner har skett under studiens metod. Urvalet till denna studien upplever författarna inte ger en helt rättvis bild för hur ungdomar blir redovisade i LVU-domar och hade velat ha mer. Författarna valde dessa 28 domar då de var lätta att få tag i och kommer från en plattform där det var gratis att hämta dem. Om fler domar hade varit inkluderade, antingen genom att ha större tidsperiod eller genom att ta domar från förvaltningsrätten, hade en större, rättvisare bild kunnat skapas över hur kön och genus framställs i domarna samt hur skälen till domarna getts. Dock har det begränsade antalet varit av ett hanterbart antal vilket har gjort att en djupare förståelse till den tidigare forskningen har kunnat ske. Författarna är medvetna om att en full objektivitet inte kan ske, Deras egna åsikter och värderingar har de hållit för sig själva, och haft tidigare forskning som stöd vid påståenden samt slutsatser.

4.5 Trovärdighet och autenticitet

Som nämnts ovan bygger uppsatsen på undersökningar av offentliga domar. All forskning utgår från att läsaren ska tro på det som hen läser, och genom att trovärdighet finns kan forskningen få genomslag i forskarvärlden och i det omgivande samhället (Svensson & Ahrne, 2015:24). Vetenskap, som säger sig vara empiriskt underbyggd, bör bygga på undersökningar och inte på gissningar eller spekulationer. Frågan om trovärdighet visar sig även i domstolarnas avgöranden eftersom de arbetar med trovärdighetsbedömningar när ord står mot ord eller när vittnesutsagor skiljer sig åt (Svensson & Ahrne, 2015:25).

Två grundläggande kriterier för att bedöma kvaliteten i kvalitativ forskning är tillförlitlighet och autenticitet (Bryman, 2011:353). Tillförlitlighet innebär att studien ska vara trovärdig, överförbar, pålitlig och det ska finnas en möjlighet att styrka och konfirmera studien (Bryman, 2008:354–356). Att ha en autenticitet i studien innebär att det är en rättvis bild av verkligheten som återges och att de som medverkar i studien får ta del av resultatet samt kan påverka det (Bryman, 2008:356ff).

I denna studie har författarna valt att visa sin tillförlitlighet genom att kombinera genusteori med tidigare forskning, internationella artiklar och kvalitativ metod. Den kvalitativa metoden valdes till denna studien då den, enligt Svensson & Ahrne (2015:25), med fördel tillåter flera beskrivningar av samma fenomen. Författarna till denna studie är medvetna om att

forskningsresultatet inte kan appliceras på många olika platser i samhället men däremot i andra kontexter där myndigheter fattar beslut som rör enskilda, och i synnerhet unga personer, baserat på deras personliga förhållanden eller beteenden.

Att ha en pålitlig studie innebär att forskarna har ett granskande synsätt (Bryman, 2011:355), och studien ska vara möjlig att granska och kritisera (Svensson & Ahrne, 2015:25). I denna uppsats har författarna valt att visa sin transparens genom att visa sökord för att finna litteratur, artiklar och annan forskning gällande ämnet. Författarna har även valt att lyfta fram forskningsetiska krav (se avsnitt 4.6 Forskningsetik och dess krav) och hur det har tagits i beaktning vid studiens genomförande. Studien blir även föremål för kritisk granskning av examinator på institutionen för Hälsa och Samhälle på Malmö Universitet samt av studenter på socionomprogrammet på nämnda universitet. Examinator och studenter har möjlighet att kritisera och diskutera studien med författarna för att skapa en ökad transparens. Författarna har valt att inte bifoga målnummer och därtill anonymisera domarna för att skydda individerna i domarna. Även om domarna är tillgängliga via databaser och vald tidsperiod är utskriven valde författarna att anonymisera domarna för att de unga som befinner sig i en utsatt situation inte ska bli direkt uppsökta.

Meningen med studien är att undersöka genus och kön på ett strukturellt plan. Författarna till denna studie har försökt skapa en så rättvis bild som möjligt utifrån det underlag som de har haft till studien och är medvetna om att resultatet det kan skilja sig åt på individuellt plan., Med denna studie hoppas författarna dock att det skapas en större förståelse för hur genus och kön kan få betydelse i LVU-domar. Förhoppningsvis kan detta leda till en en mer jämställd bedömning av beteendefallen vid tvångsomhändertagande. Då deltagarna till denna studien är passiva finns det inte möjlighet att dela med sig av resultatet till dem, såvida de inte aktivt söker upp studien.

4.6 Forskningsetik och dess krav

I alla samhällsvetenskapliga forskningar kommer man som forskare eller, som i detta fall, uppsatsförfattare i kontakt med människor och i detta möte väcks etiska frågeställningar. De etiska frågeställningarna kan komma och handla om relationerna mellan forskare och studieobjekt, men även om frågor gällande plagiat, förfalskningar och fusk (Svensson & Ahrne, 2015:28). I relationen mellan forskare och studieobjekt sker det etiska överväganden (Vetenskapsrådet, 2017:12). Etik är medveten, reflekterande och motiverande moral, där etiken fungerar som en teori där moral är praktiken (Vetenskapsrådet, 2017:12). Vetenskapsrådet (2017:12) skriver i sin rapport God forskningssed att etik och moral består av normativa antaganden gällande vad som är gott och ont, tillåtet och förbjudet.

Dahlin-Ivanoff (2015:92) har som åsikt att forskare har en skyldighet att anonymisera data, så det inte går att härleda resultaten till en enskild person och Lalander (2015:99) menar att ett av de forskningsetiska kraven är att de personer som studeras måste informeras om studien samt ha möjlighet att ge sitt samtycke till studien, men det beror också på vilka miljöer som studeras och hur dokumentationen sker. Lalander (2015:99) skriver vidare att miljön är att betrakta som relativt offentlig om det inte är människors privata liv som observeras samt att det som dokumenteras inte går att knyta till den enskilde individen, det vill säga inga namn eller andra specifika kännetecken registreras eller offentliggörs. Berg (2015:154) anser att all samhällsvetenskaplig forskning präglas av etiska avväganden mellan att fritt bedriva forskning och att respektera den enskilde som berörs av denna forskning, men vidare skriver Berg (2015:155) att i slutändan är det alltid forskaren själv som får anpassa sina egna etiska