Bevisvärdering av sociala medier : Facebook

(1)

2013-05-27

ÖREBRO UNIVERSITET

Institution för juridik, psykologi och socialt arbete Juristprogrammet

Emilia Björksved

Bevisvärdering av sociala medier

- Facebook

Självständigt juridiskt arbete, 15 hp VT 2013

Handledare Laura Ervo

(2)

Sammanfattning

Bevisvärderingen i de svenska domstolarna bygger på principen om fri bevisvärdering, vilket gör det möjligt för rätten att använda egna kunskaper och erfarenhetssatser i sin värdering av bevisen. Problem kan dock uppstå när olika domare besitter olika mycket relevant kunskap. Detta torde påverka bevisvärderingen så att lika bevisning värderas olika i de olika domsto-larna. Sociala medier och sociala nätverk uppdateras fortlöpande och nya funktioner läggs till, vilket kan göra det svårt för lagstiftaren och domstolarna att följa med i utvecklingen och därmed erhålla relevanta erfarenheter och kunskaper inom ämnet. Tillförlitligheten i dessa bevis torde påverkas av denna föränderlighet som präglar sociala medier.

På grund av sociala mediers föränderlighet kan det föreligga en viss osäkerhet i domstolarna om hur värderingen av bevis hämtade från sociala medier och sociala nätverk ska gå till. Den-na eventuella osäkerhet i bevisvärderingen kan öka genom att bevis hämtade från sociala me-dier kan komma att klassificeras som olika slags bevisning, d.v.s. ibland som stödbevisning och ibland som huvudbevisning. Beroende på vilken slags bevisning det rör sig om, torde valet av bevisvärderingsmetod kunna påverkas. Därmed kan det vara svårt att finna en rele-vant tillämplig bevisvärderingsmetod som passar för alla olika mål, där information funnen i sociala medier används som bevisning.

För att domstolarna ska kunna utföra en rättvis värdering av bevis hämtade från sociala medi-er, underlättar det för domstolarna att inneha relevanta kunskaper och erfarenhetssatsmedi-er, som kan användas vid bevisvärderingen. Det kan förekomma att domstolarna har bristfälliga kun-skaper avseende bevis hämtade från sociala medier, varvid de får tillgodogöra sig relevant information på annat vis. Relevanta kunskaper och erfarenhetssatser skulle kunna komma till domstolarnas kännedom genom en plausibel juridisk hjälpvetenskap, en sakkunnig eller kan-ske genom åklagarens försorg. Viktigast är att lika fall ska kunna bedömas lika i de olika domstolarna. Detta kan ske genom en objektiv rättvis värdering av bevis hämtade från sociala medier, m.h.a. relevanta erfarenhetssatser och hjälpfakta, där domen och grunderna för denna ska kunna förstås av andra förståndiga personer.

(3)

Innehåll

FÖRKORTNINGAR ... 1

1. INLEDNING ... 2

1.1 ÄMNET OCH ÖVERGRIPANDE UTGÅNGSPUNKTER ... 2

1.2 SYFTE ... 2

1.3 METOD OCH MATERIAL ... 2

1.4 DEFINITIONER OCH AVGRÄNSNINGAR ... 3

1.5 DISPOSITION ... 3 2 BEVISVÄRDERING ... 3 2.1 BROTTMÅLSPROCESSEN ... 3 2.1.1 Fri bevisprövning ... 4 2.1.2 Åklagarens uppgift ... 4 2.1.3 Domarens roll ... 5 2.2 BEVISVÄRDERING ... 7 2.2.1 Erfarenhetssatser ... 8 2.2.2 Bevisvärderingsmetoder... 9 2.2.2.1 Temametoden ... 10 2.2.2.2 Värdemetoden ... 10 2.2.2.3 Hypotesmodellen ... 11

3 BEVISVÄRDERING AV SOCIALA MEDIER ... 12

3.1 DIGITALA BEVIS ... 12

3.2 BEVISMEDEL ... 12

3.2.1 Stödbevisning ... 13

3.2.2 Kausal bevisning ... 15

3.3 SOCIALA MEDIERS TILLFÖRLITLIGHET ... 16

3.3.1 Skriftlig bevisning ... 16

3.3.2 Identifieringsbevisning ... 18

3.4 ERFARENHET INOM ÄMNET ... 19

3.5 JURIDIKENS HJÄLPVETENSKAPER ... 20

3.6 METODVAL VID BEVISVÄRDERINGEN ... 21

4 KUNSKAPSÖVERFÖRING – FÖR DOMARNAS KÄNNEDOM... 23

4.1 OSÄKERHET I DOMSTOLARNA ... 23 4.2 ÅKLAGARENS FÖRUNDERSÖKNING ... 23 4.2.1 Förundersökningsprotokollet ... 23 4.2.2 Åklagaren ... 24 4.3 SAKKUNNIG ... 25 4.3.1 Användningen av partssakkunnig ... 25 4.3.2 Användningen av domsstolssakkunnig ... 26 4.4 UTBILDNINGEN AV DOMAREN ... 27

5 SAMMANFATTANDE SLUTSATSER – EN RÄTTVIS VÄRDERING ... 28

5.1 SOCIALA MEDIER ... 28

5.1.1 Domstolsnotorietet... 29

5.1.2 Tillförlitlig identifiering av en misstänkt ... 30

5.1.3 Inkallandet av en sakkunnig ... 31

5.2 DOMARENS OBJEKTIVA BEDÖMNING ... 31

(4)

1

Förkortningar

HD Högsta domstolen

JT Juridisk Tidsskrift

NJA Nytt Juridiskt Arkiv I

NJA II Nytt Juridiskt Arkiv II

PLB Processlagsberedningen

RB Rättegångsbalken

RH Rättsfall från hovrätterna

RPS Rikspolisstyrelsen

(5)

2

1. Inledning

1.1 Ämnet och övergripande utgångspunkter

Bevisvärderingens utveckling i Sverige har gått ifrån att ske inom den legala bevisteorin till att idag präglas av den fria bevisvärderingens princip. Principen om fri bevisvärdering innebär dock en frihet under ansvar, eftersom domarna inte är bundna av någon metod. Bevisvärde-ringen ska emellertid vara objektiv och bevisen ska värderas var för sig. För att korrekt kunna värdera bevisningen krävs kunskap som kan relateras till bevisen, d.v.s. en slags referens, som inom processrätten benämns ”erfarenhetssatser”. Ytterligare begränsningar i den fria bevis-värderingen, utöver kravet på objektivitet, är att bevisprövningen måste utgå från principen om att lika fall ska bedömas lika och att resultatet av värderingen måste förstås inte endast av domaren utan även av dem som påverkas av domen.

Det tycks bli allt vanligare att information funnen i sociala medier används som bevis och att bevisvärderingen av dessa bevis kan visa sig problematisk i domstolen. Åklagarna samt poli-serna utbildas och uppdateras kontinuerligt i utvecklingen av sociala medier och använder dessa kunskaper i förundersökningen. Domarna erhåller ingen sådan regelmässig utbildning eller uppdatering och kan därför ha bristfälliga kunskaper i ämnet. Därutöver kan det råda oenighet bland domarna, om de bör läsa förundersökningen eller ej. I de fall där domarna har bristfälliga kunskaper i ämnet, kan det vara svårt för domarna att ta till sig den information som dessa bevis kan redogöra för i det enskilda fallet.

1.2 Syfte

Användandet av information från sociala medier som bevis i en rättegång är en relativt ny företeelse, vilket kan innebära svårigheter för domarna att bedöma dessa bevis. Syftet med uppsatsen är att utreda vilka konsekvenser bevisvärderingen kan få på värderingen av bevis hämtade från sociala medier. Avsikten är vidare att studera domarnas inställning till denna slags bevisning, deras förståelse i ämnet, samt att utreda tillförlitligheten av denna slags be-visning. Det yttersta syftet är att genom analys kunna utreda hur en rättvis värdering av bevis hämtade från sociala medier skulle kunna gå till, samt var gränsen går mellan en objektiv vär-dering enligt domarens egna erfarenhetssatser och i vilka fall domaren måste få tillgång till relevant information på annat sätt.

1.3 Metod och material

Metoden som kommer användas i författandet av denna uppsats är den traditionella rättsdog-matiska metoden. Genom studier av relevanta rättskällor såsom rättspraxis, förarbeten och doktrin fastställs gällande rätt och tillämpas mutatis mutandis. Genom tillämpning av empi-risk metod och inläsning av slumpmässigt utvalda relevanta rättsfall bildas en uppfattning om inställningen till, och svårigheterna med, bevisvärderingen av bevis hämtade från sociala me-dier. Relevanta rättsfall har slumpmässigt valts utifrån träffar i sökning på ordet ”Facebook” i olika rättsdatabaser, vid olika tidpunkter under arbetets gång.

(6)

3

1.4 Definitioner och avgränsningar

Med sociala medier avses i denna uppsats framförallt Facebook med tillhörande inlägg i form av kommentarer, meddelanden, statusuppdateringar och konversationer.

Studien kommer till största del att avgränsas till bevisvärderingen i brottmål, med inriktning på användningen av information från sociala medier som bevis från ett domarperspektiv, d.v.s. domarens fria bevisvärdering under ansvar och denna princips betydelse för bevis häm-tade från sociala medier. Det som kommer att diskuteras är tillförlitligheten av denna bevis-ning, förundersökningens betydelse i mål där bevis hämtade från sociala medier används, samt hur domaren ska få en förståelse för vilket värde dessa bevis kan tillägnas i förundersök-ningen.

1.5 Disposition

Uppsatsen är disponerad enligt följande: i det andra kapitlet kommer bevisvärdering generellt att behandlas. I kapitel tre behandlas uppsatsämnet, d.v.s. bevisvärdering av bevis hämtade från sociala medier, vad information hämtad från sociala medier kan anses vara för slags be-visning och uppfattningen om denna bebe-visning. I kapitel tre diskuteras även tillförlitligheten av information hämtad från sociala medier som bevis. I kapitel fyra analyseras hur informa-tion om ämnet ska komma till domarnas kännedom. Slutligen, i kapitel fem, analyseras det som framkommit och sammanfattande slutsatser framförs om hur en rättvis värdering av bevis hämtade från sociala medier skulle kunna se ut.

2 Bevisvärdering

2.1 Brottmålsprocessen

Brottmålsprocessen är en process mellan likställda parter inför en opartisk domstol, vars upp-gift är att meddela en dom i målet, med hjälp av bevisvärderingen av den framlagda ningen. Det är åklagaren som ansvarar för brottets utredning och framläggningen av bevis-ningen. I brottmålsprocessen är det åklagaren som ansvarar för utredningen av brottet samt väckandet av åtalet. Domstolen är bunden av åklagarens gärningsbeskrivning, men däremot inte av parternas anförande i påföljdsfrågan. Rätten är ej heller bunden av åklagarens rubrice-ring av brottet. Domstolens avgörande i målet måste kunna accepteras av samhället och för-stås av andra förståndiga personer.1

Innan åtalet väcks sker insamling och efterforskning av bevis i en förundersökning, som inne-håller en preliminär bevisvärdering. Åklagaren måste beakta omständigheter och bevis som är förmånsamma för den misstänkte såväl som till dennes nackdel, audiatur et altera pars, ingen

1

(7)

4

ska dömas ohörd. Det rör sig om en förhandling mellan två jämställda parter, där den tilltala-de inte ska ha sämre möjlighet än åklagaren, att föra sin talan i domstolen.2

Brottmålsprocessens bevisvärdering bygger på den fria bevisprövningens princip. Det krävs en viss kunskap, som ofta ligger utanför juridiken, för att domstolen ska kunna utföra värde-ringen. Rätten är dock inte bunden av legala regler i sin bevisvärdering. Åklagaren och den tilltalade ansvarar för vilken bevisning som läggs fram, men inte dess värde för bevistemat och domslutet. Innebörden är, att åklagaren och den tilltalade får lägga fram innehållet från sociala medier som bevis, samtidigt som det är rätten som beslutar vilket faktiskt bevisvärde information hämtad från sociala medier får i förhållande till bevistemat.

2.1.1 Fri bevisprövning

Skuldprövningen har gått från att präglas av den legala bevisteorin till att idag präglas av den fria bevisprövningen, inom vilken principen om fri bevisföring, såväl som fri bevisvärdering, återfinns.3 Fri bevisprövning anses komma till uttryck i Rättegångsbalken (1942:740) 35 kap. 1 §: ”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.” Bestämmelsen är obligatorisk och därmed ska den tillämpas på sådan bevisning som hämtats från sociala medier, även om det rör sig om bevisning över vilken osäkerhet råder bland domstolarna.

Genom den fria bevisprövningen gäller således den fria bevisföringen i Sverige, vilken inne-bär att parterna i brottmålet får åberopa vilken bevisning de vill. I princip finns inga regler som begränsar vilka bevis som får åberopas.4 Principen om bästa bevismaterialet gäller dock.5 Information hämtad från sociala medier får användas som bevis. Frågan är emellertid om in-formation hämtad från sociala medier utgör det bästa bevismaterialet. Domstolen får endast grunda domslutet på ”vad som förekommit vid huvudförhandlingen”, omedelbarhetsprincipen och bevisomdelbarhet i RB 17 kap. 2 § och RB 30 kap. 2 §. Processmaterialet ska presenteras och definieras för rätten på bästa sätt.6 Domstolen får dessutom endast värdera sådan bevis-ning som framlagts under huvudförhandlingen, med undantag för notoriska omständigheter, på grund av processekonomiska skäl.7 Processen ska vara snabb, billig och rättssäker, samti-digt som andra förståndiga personer ska kunna förstå domstolens dom, i vilken bevisvärde-ringen ska ingå.

2.1.2 Åklagarens uppgift

I brottmål är det åklagaren som ensam bär bevisbördan i processen, efter att talan väckts. In-nan talan kan väckas ska processen föregås av en förundersökning. Under förundersökningen utförs den grundläggande utredningen under ledning av åklagaren, medan polisen står för ut-redningen som sådan.8 Förundersökningen ska bedrivas objektivt av åklagaren, vilket innebär

2

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars, Rättegång IV, 7:2 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2009, s. 30 ff.

3

Ekelöf, Edelstam & Heuman, i not 2 a.a., s. 26.

4

Ekelöf, Edelstam & Heuman, i not 2 a.a., s. 34; Carlson & Persson, i not 1 a.a., s. 74.

5

6

Ekelöf, Edelstam & Heuman, i not 2 a.a., s. 27 f.

7

Se avsnitt 2.1.3.

8

(8)

5

att omständigheter som talar både för och emot den misstänkte ska beaktas.9 Därutöver utför åklagaren en preliminär bevisvärdering, för att besvara frågan om åtal ska väckas.

Utifrån det ovan nämnda kan konstateras att förundersökningen har två funktioner, den ger dels underlag för åklagaren i dennes fråga om åtal ska väckas, dels ett underlag för själva rät-tegången så att koncentrationsprincipen upprätthålls. Under förundersökningen förs anteck-ningar över allt som företas och efter avslutad utredning sammanställs anteckanteck-ningarna i ett förundersökningsprotokoll.10 Åklagarna och polisen utbildas och uppdateras kontinuerligt i sociala mediers användning och tillämpning,11 vilket torde innebära att de besitter relevant kunskap för att inse relevansen och det plausibla värdet av bevis hämtade från sociala medier. Efter förundersökningens avslutande är åklagaren behörig att väcka åtal, ifall denna anser att tillräckliga skäl föreligger, utifrån det framkomna. Åklagaren måste lägga fram tillräckligt stark bevisning för att styrka bevistemat, d.v.s. gärningsbeskrivningen. Räcker inte bevisning-ens värde för styrkande av bevistemat är det åklagaren som får ta ansvar för att beviskravet ej uppfylls. När åklagaren i målet ej kan styrka gärningspåståendet genom den framlagda bevis-ningen ska domstolen döma till förmån för den tilltalade, in dubio pro reo.12 Tillräckliga skäl anses föreligga om åklagaren på objektiva grunder kan anta att bevisningen är så stark att den misstänkte kommer att fällas. Åtal väcks av åklagaren genom att denna skickar in en stäm-ningsansökan som ska innehålla förundersökningsprotokollet, gärningsbeskrivningen, de be-vis som åberopas och vad dessa ska stödja i åtalet.13

Gärningsbeskrivningen fastställer ramen för processen och utgör vad åklagaren har att bevisa i målet, genom sin bevisbörda. Beviskravet som åklagaren ska nå upp till är högre än det som gäller i dispositiva mål, vilket innebär att stark bevisning från åklagarens sida inte alltid räck-er till fällande dom.14 Detta innebär att det är först när bevisvärdet av framlagd bevisning är högre än, eller lika med, bevisbördan, som åklagaren kan anses ha uppfyllt sin bevisbörda.15 I Sverige ska det vara ”ställt utom rimligt tvivel” att åklagarens gärningspåstående föreligger, för att beviskravet ska anses vara uppfyllt. Att åklagaren anses bära bevisbördan ska inte tol-kas på det vis att den tilltalade ej får lägga fram bevisning. Den tilltalade lägger ofta fram motbevisning till åklagarens bevisning, för att visa på sin oskuld. I mål där innehåll från soci-ala medier används som bevis, är det vanligt att den tilltsoci-alade hävdar att någon annan författat de inlägg som är föremål för bevisning.16

2.1.3 Domarens roll

Varje person som förekommer som part i en brottmålsprocess har rätt till förhandling mellan likställda parter inför en opartisk och oberoende domstol, vilket framgår av artikel 6 Europa-konventionen.17 Domstolen har att bedöma om åklagaren uppfyllt sin bevisbörda, om den framlagda bevisningens värde räcker för att nå upp till beviskravet och för styrkande av bevis-temat.

9

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Pauli, Mikael, Rättegång V, 8:1 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2011, s. 119.

10

Carlson & Persson, i not 1 a.a., s. 59 f.

11

Brandberg, Ulrika, Digitala bevis allt viktigare, Advokaten, nr. 3 2011 årgång 77, s. 12-15, s. 12f.

12

13

Carlson & Persson, i not 1 a.a., s. 66.

14

15

16

Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 1 u., Juristförlaget JF AB, Stockholm, 1994, s. 81.

17

(9)

6

I de fall åklagaren väcker åtal, ska förundersökningsprotokollet ingå i stämningsansökan. Ge-nom förundersökningsprotokollet finns det möjlighet för domstolen att ta del av vad som före-tagits under förundersökningen. Det finns m.a.o. möjlighet för domstolen att ta del av vad åklagaren och polisen fört för resonemang kring bevisningen som hämtas från sociala medier. Vissa domare tar avstånd från att ta del av protokollet. Dessa domare menar att det strider mot omedelbarhetsprincipen. Domstolen får i princip inte grunda sin dom på en omständighet som domstolen tagit del av ur protokollet och som inte nämnts vid huvudförhandlingen. De flesta domare tar dock del av vissa delar ur protokollet för att kunna planera huvudförhandlingen och tillvarata den tilltalades intresse.18

Omedelbarhetsprincipen innebär att domaren inte får använda sig av privat vetande som den-na tillägden-nat sig utanför sin ämbetsutövning. De allmänden-na erfarenhetssatserden-na,19 som ska an-vändas vid bevisvärderingen, anses inte räknas till domarens privata vetande.20 Detta innebär att undantag från omedelbarhetsprincipen kan göras, för sådana omständigheter som anses vara notoriska, d.v.s. allmänt veterliga. Inte bara erfarenhetssatser kan vara notoriska, utan även bevisfakta och hjälpfakta. En omständighet som är notorisk behöver inte bevisas, utan kan läggas till grund för domstolens dom, utan att först ha nämnts vid huvudförhandlingen, RB 35 kap. 2 §.

Domstolsnotorietet, d.v.s. vad domaren omedelbart iakttar under sin ämbetsutövning, kan jämställas med notorietet. Vid domstolsnotorietet, som vid notorietet, rör det sig om omstän-digheter som ej behöver bevisas. Det som iakttas måste vara något avgörande som domaren själv varit med om, ärende eller mål som denne med säkerhet kommer ihåg.21 Användning av bevis hämtade från sociala medier blir allt vanligare, t.ex. utskrift av ett inlägg som den tillta-lade gjort på Facebook. Möjlighet föreligger för domaren, att inom sin ämbetsutövning iaktta både omständigheter kring tillförlitligheten av de bevis som hämtats från sociala medier och hur människor använder sociala medier.

Domen ska, utöver vad som anses vara notoriskt, beslutas utifrån vad som framkommit under huvudförhandlingen. Efter huvudförhandlingen håller rätten en överläggning och under över-läggningen värderar domstolen all den bevisning som lagts fram. Detta kallas för bevisvärde-ring, där varje bevis värderas enskilt innan en sammanvägning sker.22 Bevisvärderingen utvi-sar om åklagaren uppfyllt sin bevisbörda och på så vis styrkt gärningsbeskrivningen, d.v.s. nått upp till beviskravet. Att domstolen utför bevisvärderingen hindrar t.ex. inte att åklagaren i sin plädering anför vad denna ansett att bevisningen haft för värde under förundersökningen. I redogörelsen för åklagarens uppgifter nämndes att beviskravet för åklagaren i brottmål är relativt högt. Domstolen kan dock, utan att göra en verklig beviskravssänkning, utföra en sänkning av kravet. Beviskravssänkningen kan göras genom den bevisvärdering som sker i överläggningen innan domen beslutas. Detta sker genom att domstolen kanske underskattar försvarets motbevisning eller överskattar åklagarens bevisning. Denna företeelse, att bevis-kravet sänks i brottmålet, är inget som anses vara acceptabelt. Har en bevissänkning skett ge-nom en felvärdering av bevisningen, överskattning eller underskattning, kan det dock vara

18

Carlson & Persson, i not 1 a.a., s. 66.

19

Se avsnitt 2.2.1.

20

21

22

(10)

7

svårt för part i målet att få till stånd en ändring. HD meddelar nämligen inte prövningstillstånd i sådana mål där en part anser att det föreligger fel i domen, p.g.a. fel i bevisvärderingen.23 Domstolens uppgift är, att m.h.a. tillämplig kunskap och relevanta erfarenhetssatser, värdera bevisningen som lagts fram av parterna i målet. Värderingen ska ske objektivt och varje en-skilt bevis måste värderas för sig. Det är i mål där domstolen saknar relevant kunskap om tvärvetenskap, som problem uppstår. Användningen av information hämtad från sociala me-dier som bevis skulle kunna vara en sådan tvärvetenskap, där domstolen eventuellt saknar relevant kunskap inom ämnet. Krav torde dock kunna ställas på domstolen, att denna ska be-sitta den kunskap som krävs för en rättvis värdering av de bevis som läggs fram av parterna, samt att det värde bevisning får av domstolen ska kunna förstås av andra förståndiga personer.

2.2 Bevisvärdering

Den fria bevisvärderingen härleds från den fria bevisprövningens princip. Domarna är inte bundna av några legala regler eller metoder, när de utför bevisvärderingen i det enskilda må-let.24 Domarna är fria att själva söka den kunskap och de referenser som är tillämpliga på be-visningen i det enskilda fallet. Denna frihet som domarna erhåller är dock en frihet under an-svar. Det måste kontrolleras att den framlagda bevisningen når upp till beviskravet. Bevisvär-deringen, slutsatserna och skälen ska kunna förstås och accepteras av såväl domarna som dem som drabbas av domen.25 Det föreligger inga begränsningar i vilka kunskapskällor som får användas. Värderingen ska dock ske enligt allmän kunskapsteori och utföras på ett objektivt sätt. Bevisvärdering ska ske objektivt, så att andra förståndiga personer kan förstå och godta de skäl på vilka domen fastställts.26

Bevisvärdering bör ses i samband med beviskrav och bevisbörda. Vad domstolen ska pröva i brottmålet är huruvida åklagarens gärningsbeskrivning sammanfaller med det verkligt inträf-fade. För att domstolen ska kunna pröva detta, krävs att åklagaren uppfyller sin bevisbörda i varje del av gärningsbeskrivningen och att de bevis som läggs fram når upp till det beviskrav som gäller, enligt lag eller rättspraxis. Som tidigare nämnts, har åklagaren innan dess att åtalet väckts, gjort en preliminär bedömning om bevisvärdet når upp till ”tillräckliga skäl”, som är det beviskrav som gäller för väckande av åtal. Domstolens värdering i det enskilda fallet ska redovisas i domskälen, så att andra ska kunna ta del av bevisvärderingen och bilda sig en upp-fattning om denna. 27

Värderingen ska inte avgöras på grund av ett helhetsintryck, utan varje enskilt bevis som pre-senterats under huvudförhandlingen i det enskilda fallet ska värderas var för sig.28 Efter att varje bevis värderats, bedömer domstolen hur dessa förhåller sig till varandra och till helhe-ten. För att kunna utföra en sådan korrekt värdering som möjligt, behöver domaren en refe-rens till verkligheten. Det är här allmän kunskapsteori används, eller erfarenhetssatserna, som det kallas i motiven.29 Det kan diskuteras huruvida bevisvärderingen verkligen sker objektivt. Domarens främsta uppgift inom bevisvärderingen torde vara att minska subjektivism, genom

23

24

Ekelöf, Edelstam & Heuman, i not 2 a.a., s. 160; Diesen, i not 16 a.a., s. 7.

25

Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i Brottmål, 1:3 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2007, s. 22 f; Diesen, i not 16 a.a., s. 7.

26

SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, II, Motiv m.m., s. 377; NJA II 1943 s. 445.

27

28

SOU 1938:44, i not 26 a.a., s. 377 f.

29

(11)

8

användandet av relevant kunskap och metod. Relevant kunskap i det enskilda fallet ligger många gånger utanför juridikens område, såsom kunskap och erfarenhet om sociala medier och hur de används. På senare tid har det talats om juridikens hjälpvetenskaper, för att hjälpa domstolen med dennas bevisvärdering.30

Bevisvärderingen handlar om fastställande av fakta i målet, d.v.s. konstaterande om något visst föreligger. Detta måste bedömas i ett sammanhang, där kausala samband utgör en refe-rensram och där bedömningen är av empirisk art. Sambandet mellan bevisfakta och åklaga-rens bevistema prövas enligt domstolens samlade erfarenhet. Detta innebär att domens säker-het är beroende av kvalitén i domstolens samlade erfarensäker-hetssatser och referenser. Desto mer tvärvetenskaplig kompetens, desto säkrare bevisvärdering. Innebörden av detta torde vara, att det kommer att föreligga skillnader i bedömningen mellan olika domare.31 Internet och socia-la medier utvecksocia-las och nya tekniker och funktioner dyker upp, samtidigt som det blir vanli-gare med bevisning hämtad från sociala medier i brottmålsprocesser, varför relevant kunskap i ämnet är av vikt.

Värderingen av bevis innehåller subjektiva element trots att värderingen ska präglas av objek-tivitet, eftersom det kan vara svårt att helt komma undan att vissa subjektiva element före-kommer. Domstolen har makt att avgöra vad som skiljer den tilltalade från andra personer som anses vara normala i samhället. De objektiva kriterierna för att brott ska anses föreligga är underordnade normsystemet. Det är dock domstolen som beslutar om det individuella fallet uppfyller kriterierna. Subjektivism kan även synas i domarens personliga övertygelser angå-ende moral och politik, sociala beteangå-endemönster, sociologiska frekvenser o.s.v.32 Bevisvärde-ringen finns dels för att ta fram sanningen i det enskilda fallet, dels som ett redskap för tillför-säkrande att uppgiften, som ligger till grund för domen, är acceptabel för vad som gäller i tiden. För att domstolen ska kunna fullgöra sin uppgift, krävs kunskap och en korrekt uppfatt-ning om de enskilda bevisens relevans.

Bevisvärderingen är ett ställningstagande av domstolen om brottsbeskrivningens sannolikhet. Genom värderingen av den framlagda bevisningen tar domstolen ställning till om den påståd-da gärningen kan anses föreligga, genom en analys av bevistemats sannolikhet. Åklagarens bevisbörda ger en hänvisning om vilken sannolikhet som krävs för att beviskravet ska anses uppfyllt. Beräkning av sannolikheten i det enskilda fallet baseras på empirisk kunskap, s.k. erfarenhetssatser. Domstolen avgör därmed, som nämnts ovan, sannolikheten för bevistemat, utifrån de bevisfakta som framkommit i målet och sin samlade relevanta kunskap därom.33

2.2.1 Erfarenhetssatser

Erfarenhetssatser har betydelse för bevisvärderingen. Processlagsberedningen har dessutom uttalat att erfarenhetssatser får användas under bevisvärderingen, utan att ha åberopats under huvudförhandlingen.34 Erfarenhetssatser är kunskap om generella samband mellan två eller flera omständigheter. Denna kunskap grundas på empiriska kunskaper om verkligheten. Skill-nad görs mellan allmänna och särskilda erfarenhetssatser, där allmänna är kunskap baserad på allmänna livserfarenheter, kunskaper och föreställningar. Särskilda erfarenhetssatser är istället

30

Heuman, Lars, Hjälpvetenskapernas betydelse för rättstillämpningen och rättsvetenskapen, JT (2005/06), s. 768-789, s. 768 ff.

31

Diesen, i not 16 a.a., s. 8 f.

32

Diesen, i not 16 a.a., s. 8 f.

33

Bolding, Per Olof, Bevisbördan och den juridiska tekniken, 1 u., Appelbergs Boktryckeri AB, Uppsala, 1951, s. 55 ff; Lainpelto, Katrin, Stödbevisning i brottmål, 1 u., Jure Förlag AB, Stockholm, 2012, s. 83.

34

(12)

9

sådan kunskap som baseras på undersökningar och empirisk forskning inom ett ämne som ligger utanför juridiken, och därför något som domstolen kan behöva en sakkunnig för att förstå. Det rör sig egentligen inte om kunskap i det enskilda fallet, utan endast kunskap om hur vanlig en omständighet är.35

Erfarenhetssatserna utgör de objektiva referensramarna, eftersom det är grundade på empirisk kunskap som används för att fastställa fakta. Detta innebär att principer om legalitet, likhet och förutsebarhet upprätthålls, genom en värdering uppbyggd på rationella grunder som kan godtas av andra förståndiga personer. Bevisvärderingen ska dock utgå från det enskilda fallet. Det kan vara just det fallet, som skiljer sig från vad som vanligen hör samman med en omständighet. Därför har en erfarenhetssats inget bevisvärde, utan finns endast som hjälp vid värderingen av den framlagda bevisningen.36

Sällan finns det några systematiska, empiriska, undersökningar som kan läggas till grund för bevisvärderingen. Detta innebär att det ofta är domstolens allmänna erfarenhetssatser som läggs till grund för värderingen. Sådana allmänna erfarenhetssatser som grundas på domarens egen livserfarenhet brukar kallas för vaga erfarenhetssatser. Dessa brukar inneha ett mer osä-kert värde.37 Vid vaga erfarenhetssatser är slutsatsen ofta behäftad med osäkerhet, eftersom säkerheten är beroende av hur korrekta, relevanta och omfattande de tillämpade erfarenhets-satserna är, i förhållande till åklagarens gärningsbeskrivning. Användandet av innehåll hämtat från sociala medier, som bevis, är så pass nytt att någon erfarenhet om vanliga omständigheter troligen inte har formats, varför värderingen av sådan bevisning kan antas bli mer osäker. På senare tid har det i doktrinen diskuterats kring juridiska hjälpvetenskaper och deras bety-delse för processen och framförallt bevisvärderingen. Dessa hjälpvetenskaper kan klassifice-ras som särskilda erfarenhetssatser, d.v.s. sådana kunskaper som ligger utanför juridiken och som för fördjupad förståelse kräver en sakkunnig. Skulle domstolen försöka sig på en värde-ring m.h.a. hjälpvetenskaper utan en sakkunnig, finns risk att värdevärde-ringen grundas på oriktiga erfarenhetssatser. För att användandet av en sådan hjälpvetenskap ska komma på tal, krävs att säkerheten för värderingens riktighet styrks. Betydelsen av hjälpvetenskaper hör samman med hur ofta denna hjälpvetenskap behövs, för att en säkrare bevisvärdering ska kunna ske. 38 Det-ta skulle kunna vara ett alternativ för att höja säkerheten och rättvisan för värdering av bevis hämtade från sociala medier.

Många gånger krävs, utöver erfarenhetssatser, hjälpfakta, för att domaren ska kunna dra en så riktig slutsats som möjligt. Med hjälpfaktum menas en sådan omständighet som ej har bety-delse för bevistema, Det rör sig om en omständighet som kan hjälpa att avgöra huruvida ett bevisfaktum ska tillmätas större eller mindre bevisvärde. Hjälpfakta ska ej blandas ihop med indicier som utgör indirekta bevis, som inte kan hänföras till bevistemat även om de är rele-vanta för bedömningen. Ett bevis värde bestäms m.a.o. med hjälp av såväl erfarenhetssatser som hjälpfakta.39

2.2.2 Bevisvärderingsmetoder

Domstolen är inte bunden av någon bevisvärderingsmetod, eftersom fri bevisvärdering före-ligger. Varje domare använder sig dock av någon slags metod, vare sig den är enskilt

35

Schelin, i not 25 a.a., s. 49 f; Ekelöf, Edelstam & Heuman, i not 2 a.a., s. 19.

36

Schelin, i not 25 a.a., s. 51.

37

38

Ekelöf, Edelstam & Heuman, i not 2 a.a., s. 173; Heuman, i not 30 a.a., s. 768 ff.

39

(13)

10

tad, skiljer sig från fall till fall eller följer någon av de ledande värderingsmetoderna. I doktri-nen finns olika bevisvärderingsmetoder för att underlätta och hjälpa domstolen i bevisvärde-ringen. Skillnad görs på värderingsmetoder som är sannolikhetsorienterade och sådana som är psykologiska eller kognitiva. Tidigare har de sannolikhetsorienterade värderingsmetoderna dominerat i doktrinen, medan bevisteorier utan frekvensresonemang och matematik har blivit allt mer framträdande på senare tid.40

Skillnaderna mellan de olika metoderna bör ej överdrivas, utan istället bör det tas fasta på de grundläggande tankarna, som gäller för alla de olika metoderna. Några av dessa grundläggan-de tankar är, att så långt som möjligt minska subjektivism och godtycke samt öka medveten-heten om felkällor i bevisvärderingen.41 En felkälla, som skulle kunna vara vanlig när inlägg från sociala medier används som bevis, är att utomstående tar sig friheten att uttrycka sig på någon annans profil och på så sätt uppger sig för att vara denna. Nedan följer en kort beskriv-ning över några av de vanligaste värderingsmetoderna, som förekommer i doktrinen.

2.2.2.1 Temametoden

Temametoden hör till kategorin av bevisvärderingsmetoder som bygger på frekvensteorier, vilket är en sannolikhetsorienterande metod. Utgångspunkten är prövning av sannolikheten för bevistemat, genom den givna bevisningen.42 Varje bevisfaktum som framkommer i det enskilda målet kan inneha ett bevisvärde antingen för, eller emot, bevistemat. Det är en san-nolikhetsbedömning utifrån erfarenhetssatser. Inom temametoden talas om ett tvåsidigt sanno-likhetsbegrepp, där existensen av bevistemat kontra icke-existensen av detsamma står i pro-portion till varandra. Är sannolikheten 70 % för att bevistemat verkligen föreligger, är sanno-likheten 30 % för att det ej föreligger.43

Ursprungssannolikheten - sannolikheten för att bevistemat föreligger innan dess bevisningen lagts fram - anses ha ett värde inom temametoden. All den bevisning som lagts fram i målet anses vara den totala informationen i det enskilda fallet. Temametoden utgår ifrån, att det in-nan bevisningen lagts fram, finns en ursprungssannolikhet för bevistemat. Denna sannolikhet korrigeras sedan, för och emot bevistemat, med hjälp av de olika bevisfakta som lagts fram i målet.44

2.2.2.2 Värdemetoden

Värdemetoden tillhör också kategorin av sannolikhetsorienterade metoder som bygger på fre-kvensteorier.45 I denna metod bedöms kausaliteten dock omvänt i förhållande till temameto-den. Det är sannolikheten för att bevistemat skapat bevisfaktumet som bedöms. Inom värde-metoden ska varje enskilt bevis värderas, utan beaktandet av möjlig motbevisning, utifrån de tillämpliga erfarenhetssatserna och relevant hjälpfakta.46 Det sannolikhetsbegrepp som labore-ras med inom denna metod är ensidigt, vilket innebär att om sannolikheten för att bevistemat föreligger är 70 %, kan ingen slutsats dras kring de fall där temat ej föreligger.47 Obestridd är

40

41

42

Stening, Anders, Bevisvärde, 1 u., Liber Tryck AB, Stockholm, 1975, s. 33.

43

Lainpelto, i not 33 a.a., s. 83.

44

Ekelöf, Edelstam & Heuman, i not 2 a.a., s.169 f; Diesen, I not 16 a.a., s. 10 f.

45

Jfr Temametoden, se avsnitt 2.2.2.1.

46

47

(14)

11

värdemetodens tanke att se bevisningen som en beviskedja, där varje led först värderas var för sig, med iakttagandet av plausibla felkällor.

Ursprungssannolikheten tillmäts inget värde inom värdemetoden, utan denna metod avser att förhindra subjektiva misstag. Domstolens uppgift är att utreda om det befintliga fallet kan anses tillhöra ett undantag till vad som vanligen föreligger.48 Ursprungssannolikheten ges en underordnad betydelse och istället värderas varje bevis som läggs fram var för sig, för beräk-nandet av sannolikheten för bevistemat. Osäkerheten som kvarstår, att bevistemat ej förelig-ger, prövas inom värdemetoden genom uppställandet och prövandet av andra erfarenhetssat-ser, som inte direkt aktualiserats av processmaterialet. Det rör sig om en utredning av den verkliga sanningen, där det krävs att ej framlagda variabler förs in i bedömningen av den kvarstående osäkerheten för att få en enhetlig bedömning.49

Genom prövandet av andra erfarenhetssatser än de som aktualiserats av processmaterialet, försöker domstolen att minska osäkerheten som kvarstår. I brottmål har domstolen ett utred-ningsansvar och det föreligger ett utredningskrav.50 Det ska inte finnas ytterligare bevisning som kan inverka på bevisvärdet. Inom värdemetoden talas om bevisningens robusthet, vilket betyder att om utredningen av bevisningen inte har genomförts på ett tillfredsställande sätt ska det inverka negativt på bevisvärdet. Domstolen ska kunna utgå från att ytterligare undersök-ningar i det enskilda fallet inte skulle ändra bevisvärdet.51 Skulle en av parterna dra sig för att ta upp bevisning som hämtats från sociala medier, på grund av osäkerheten däri, skulle det kunna tyda på bristande robusthet, eftersom det skulle kunna påverka bevisvärdet.

2.2.2.3 Hypotesmodellen

Hypotesmodellen är en värderingsmodell, där objektet för prövningen är bevistemat. Värde-ringen fokuserar på helheten och sammanvägning av bevisningen. Modellen utgår från bevis-kravet ”utom rimligt tvivel” som uppställs i brottmål. Domstolen ska ex officio uppställa hy-poteser, andra tänkbara förklaringar, till åklagarens gärningsbeskrivning. Domstolens uppgift är att försöka falsifiera dessa alternativa hypoteser. Det är när dessa alternativa hypoteser kan uteslutas, som kravet ”utom rimligt tvivel” kan anses ha uppnåtts. Föreligger det en annan hypotetisk förklaring till bevistemat, som vunnit stöd av bevisningen, kan åklagarens gär-ningsbeskrivning i många fall inte anses vara styrkt.52

Värderingen av enskilda bevis borde enligt denna modell föregå en sammanvägning och en bedömning av den föreliggande motsatsbevisningen. Inom denna bevisvärderingsmodell sker ingen sannolikhetsbestämning av bevisvärdet.53 Det är det verkligen inträffade som utgör en referensram för prövningen av temats sanningshalt. Rimliga hypoteser uppställs genom till-lämpliga kunskaper, erfarenhetssatser, dessa utgör en referens för bedömningen. Hypoteserna måste finna stöd i något som framkommit i det enskilda fallet och finna stöd i bevisningen som lagts fram av åklagaren eller den tilltalade.54

För att möjliggöra användande av hypotesmodellen i bevisvärderingen, i det individuella fal-let, krävs att målet blivit tillfredställande utrett. Därför uppställs inom hypotesmodellen ett

48

Ekelöf, Edelstam & Heuman, i not 2 a.a., s. 189 ff.

49

Diesen, i not 16 a.a., s. 10 ff.

50

Diesen, i not 16 a.a., s 100 ff.

51

52

Diesen, i not 16 a.a., s. 120.

53

54

(15)

12

utredningskrav som måste uppfyllas innan det kan kontrolleras om åklagarens bevisning räck-er. För kontroll om bevisningen räcker, för att bevistemat kan anses överensstämma med san-ningen, sker en värdering av varje enskilt bevis. Denna värdering görs för att undersöka i vad mån beviset föranleder en annan möjlig hypotes till bevistemat, för att sedan i sammanväg-ningen dra slutsatser om verifikation eller falsifiering av de uppställda hypoteserna.55

3 Bevisvärdering av sociala medier

3.1 Digitala bevis

Det elektroniska samhället utvecklas och många människor använder dator, mobil eller surf-platta dagligen. Det är också många av dessa människor som dagligen kommer i kontakt med sociala medier och sociala nätverk. Facebook finns t.ex. tillgängligt på ovan nämnda elektro-niska apparater. På senare tid har bevisning som hämtats från sådana elektroelektro-niska apparater kommit att spela en allt större roll i brottmålsprocesser.56 Vid de tillfällen information hämtad från sociala medier används som bevisning i en process, klassificeras de under vad som på senare tid fått benämningen digitala bevis. Digitala bevis är sådan bevisning, som kan hämtas från digital utrustning, såsom dator. Från denna definition kan det utläsas att det är informa-tion som finns lagrad på den digitala utrustningen som är av intresse. Det är informainforma-tionen som ger uttryck för innehavares vilja och avsikter.57

Bevisning som hämtas från digital utrustning kan ha formen av skriftlig handling eller urkund, t.ex. ID-handling.58 HD har genom en dom fastställt att en utskrift av den datalagrade infor-mationen utgör skriftlig bevisning.59 I de fall information hämtad från sociala medier och nät-verk, framför allt Facebook, används som bevis, kan denna bevisning ta sig olika form. Par-terna i målet kan nämna information funnen på sociala medier i förhör, lägga fram en bild från Facebook som identifikationsbevis eller lägga fram utdrag på inlägg från internet. I de fall det rör sig om skriftlig bevisning är det skriftens innebörd som är av intresse, varför t.ex. inte ett fotografi kan anses vara skriftlig bevisning. I de fall ett foto används är det frågan om föremål som ska iakttas av domstol.60

3.2 Bevismedel

Den fria bevisföringen möjliggör för parterna i målet att använda olika bevis för att bevisfak-ta, hjälpfakbevisfak-ta, erfarenhetssatser eller rättsfakta ska komma till rättens kännedom. Bevis kan klassificeras i olika bevismedel, där de vanligaste är vittnesmål, partsförhör och skriftlig be-visning. Därutöver kan föremål, fotografier m.m. läggas fram som bevis. I dessa fall utförs

55

Diesen, i not 16 a.a., s. 129 ff.

56

Perhard, Lars, Något om elektronisk edition i tvistemål och skiljeförfarande, JT (2007-08) s. 395 f.

57

Kronqvist, Stefan, Brott och digitala bevis, 3:1 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2013, s. 25 f.

58

Kronqvist, i not 57 a.a., s. 33 f.

59

NJA 1998 s. 829.

60

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars, Rättegång IV, 7:2 u., Norstedts Juridik AB, Stock-holm, 2009, s. 256.

(16)

13

syn av föremålet i fråga. Skillnad i värdet på bevisning ska inte bero på vad för slags bevis-medel det rör sig om, utan värderingen ska göras enskilt för varje bevis. Det kan dock före-komma skillnader mellan olika typer av bevis. Vissa är enkla, andra komplexa, och vissa fö-rekommer ofta och andra mer sällan. För förståelse av vissa bevis, kan en sakkunnig behövas. En korrekt värdering kräver att domaren har en korrekt uppfattning av bevisets relevans. Där-för ställs krav på att domaren ska inneha bred kunskap, stor livserfarenhet och erfarenhet av dömande.

Utdrag av inlägg från Facebook, konversationer, statusuppdateringar, kommentarer eller meddelanden utgör det bevismedel som oftast används i domstolen, när innehåll från sociala medier är föremål för bevisning.61 I vissa fall rör det sig även om identifieringsbevis, där mål-säganden i den föreliggande processen har sett ett fotografi av den tilltalade på Facebook och genom det utpekat den tilltalade som gärningsman.62 Parterna och vittnena kan även nämna något som förekommit på sociala nätverk i sina förhör. Det innebär att innehåll från sociala medier i vissa fall även är föremål för bevismedlen vittnemål och partsförhör.63 Utifrån det ovan nämnda, framkommer att innehållet från sociala medier kan bli föremål för olika bevis-medel, där den vanligaste torde vara utdrag från Facebook, i form av skriftlig bevisning. Förutom att det rör sig om olika bevismedel, kan dessa bevismedel inneha olika status som bevisning. Det finns t.ex. kausala och icke-kausala bevisfakta, där kausal bevisning har direkt samband med bevistemat. Icke-kausala bevisfakta skapas inte direkt av bevistemat, utan kan likväl ha bevisvärde till stöd för denna.64 Om det föreligger olika icke-kausala bevis i ett mål och dessa ger en bild som gör bevistemat mer antagligt, talas det om struktural bevisning. Struktural bevisning är en form av bevisning, där olika bevisfakta tillsammans har bevisvärde för det åberopade bevistemat, p.g.a. att det föreligger en konformitet mellan det åberopade bevistemat och den struktur som anses bildats av den icke-kausala bevisningen.65 Bland dessa begrepp kan även stödbevisning nämnas. Stödbevisning är ett begrepp som har utformats av praxis och det rör sig om bevis till stöd för åklagarens huvudbevisning eller för gärningsbe-skrivningen.66

3.2.1 Stödbevisning

När bevisningen endast anses inneha status som stöd för annan bevisning, är det bevisfakta som enbart tillsammans med andra bevisfakta kan få önskat bevisvärde. Det rör sig i dessa fall om stödbevisning. Stödbevisning är ett begrepp, som skapats av domstolarna genom rättprax-is. I praxis och doktrin finns dock redan etablerade begrepp som skulle kunna jämställas med vad som idag kallas stödbevisning. Definitionen av bevisrättens begrepp är dock inte alltid klar och detsamma kan sägas för begreppet stödbevisning.67 Icke-kausal bevisfakta är ett grepp som skulle kunna jämställas med stödbevisning, eftersom icke-kausal bevisfakta är be-vis som ej skapats av bebe-vistemat, även om det ger stöd för detta.

61

Hovrätten över Skåne och Blekinge dom 2012-03-08, mål nr B2600-11; Hovrätten över Skåne och Blekinge dom 2013-04-08, mål nr B2863-12; Hovrätten för nedre Norrland dom 2012-05-14, mål nr B365-12; Hovrätten för nedre Norrland dom 2013-04-19, mål nr B231-13.

62

RH 2011:35; Svea hovrätt dom 2013-04-16, mål nr B11190-12; Hovrätten över Skåne och Blekinge dom 2013-02-19, mål nr B22-13.

63

Svea hovrätt dom 2012-05-11, mål nr B9925-11; Göta hovrätt dom 2012-06-26, mål nr B672-12.

64

65

66

Lainpelto, Katrin, Stödbevisning i brottmål, 1 u., Jure Förlag AB, Stockholm, 2012, s. 174.

67

(17)

14

Begreppet stödbevisning innebär att bevisning läggs fram som stöd för annan. Detta innebär att det rör sig om bevisning för att höja bevisvärdet av denna annan bevisning. Hjälpfakta kan både höja och sänka bevisvärdet av annan bevisning. Det ovan nämnda leder till slutsatsen att sådana positiva hjälpfakta som avser att höja bevisvärdet av annan bevisning, skulle kunna jämställas med stödbevisning. Negativa hjälpfakta däremot skulle kunna anses vara ett be-grepp som ej kan jämställas med stödbevisning och som får anses vara ett positivt bebe-grepp. Även icke-kausal bevisning, som ger stöd för åklagarens bevisning, skulle kunna jämställas med stödbevisning. I de fall innehåll från sociala medier får status som stödbevisning rör det sig i det flesta mål om skriftligt bevisning till stöd för annan bevisning som framkommit i målet.

Utifrån de rättsfall som studerats har det framkommit att när innehåll från sociala medier an-vänds som stöd för en utsaga, rör det sig oftast om ett mål där aktiv, fysisk, handling utförts mot målsäganden ansikte mot ansikte. Det rör sig om fall där målsäganden och den tilltalade träffats och gärningen utförts i verkligheten och inte över den digitala världen, som internet och sociala nätverk. I många fall rör det sig om våldtäktsmål eller misshandelsmål, även om andra sorters brottmål också förekommer.68

Underrätterna anger i vissa mål uttryckligen, att viss bevisning ses som stöd för annan. Detta förekommer i fall där utdrag från Facebook används som bevisning.69 Hovrätten anser att målsägandens uttalande finner stöd i annan bevisning. Denna annan bevisning utgörs ibland av enbart utdrag från Facebook och ibland av utdrag från Facebook tillsammans med annan bevisning. Det kan anses vara utrett, att utdrag från datamedia utgör sådan bevisning, som anses kunna tillhöra kategorin stödbevisning.70 När domstolen uttryckligen anger att viss be-visning ses som stöd för annan, föranleder det ett antagande om att det i dessa fall rör sig om stödbevisning. I dessa fall skulle det dock kunna röra sig om positiv hjälpfakta, som lämnats in som bevis för att höja bevisvärdet av en utsaga.

I vissa mål uttrycks det inte direkt av domstolen att ett åberopat utdrag från ett socialt nätverk utgör stöd för annan bevisning. Detta kan dock utläsas av rättens resonemang kring bevis-ningen och dess värde. Hovrätten har i mål ansett, att bevis som hämtats från Facebook måste ses i samband med annan bevisning. När domstolen uttrycker sig på detta vis kan det antas betyda att bevisningen i fråga endast kan ses som stöd, p.g.a. sin utformning och sitt inne-håll.71 Det är i dessa fall, när rätten endast uttalar att bevisning ska ses i samband med annan, som definitionen av vilken slags bevisning det rör sig om blir oklar.

När viss bevisning ska ses i samband med annan kan det vara så att domstolen uttrycker sig på detta vis för att det rör sig om en sammanvägning av all bevisning efter en enskild värde-ring av varje bevis. I vissa fall skulle det kunna vara ett uttryck för att bevisningen i dessa fall endast ses som stödbevisning. Mål, där innehåll från sociala medier används som bevis och dessa bevis enligt domstolen ska ses i samband med annan, kan tänkas innebära att bevisning-en bevisning-endast har värde som stödbevisning. I vissa fall kan det vara ganska klart att dbevisning-enna slags bevisning endast kan tjäna som stöd, t.ex. när inlägget från Facebook ej har direkt samband

68

Svea hovrätt dom 2012-05-11, mål nr B9925-11; Svea hovrätt dom 2012-09-24, mål nr B7123-12; Hovrätten för nedre Norrland dom 2013-04-19, mål nr B231-13.

69

Göta hovrätt dom 2012-09-06, mål nr B2341-12; Hovrätten för västra Sverige dom 2013-02-26, mål nr B1299-13.

70

Lainpelto, i not 66 a.a., s. 177.

71

Svea hovrätt dom 2012-09-24, mål nr B7123-12; Hovrätten för nedre Norrland dom 2013-04-19, mål nr B231-13.

(18)

15

med brottet, utan inlägget endast innehåller en förlåtelse från den tilltalade.72 Inlägg innehål-lande en förlåtelse kan tjäna som stöd för målsägandens utsaga i de fall målsägande tror att den tilltalade kan anses vara gärningsmannen. Inlägget kan då eventuellt vara positiv hjälp-fakta för att styrka gärningsmannaskapet.

Domstolen är i många fall försiktig när den ska värdera bevis hämtade från sociala medier, vilket skulle kunna tyda på en viss osäkerhet kring dessa bevis. När domstolen anser att bevis från sociala medier måste ses tillsammans med annan bevisning, kan det ses som ett tecken på denna försiktighet. Detsamma gäller när domstolen direkt uttalar att bevis från sociala medier ska ses som stöd. I och med att bevisning från sociala medier många gånger klassificeras som stödbevisning eller som hjälpfakta, kan detta innebära att bevisvärdet av detta blir lågt och att sådan bevisning i många fall inte ensamt räcker för fällande dom.

3.2.2 Kausal bevisning

Innehåll från sociala medier behöver inte endast förekomma som stödbevisning, utan skulle även kunna användas som huvudbevisning i mål. Detta gäller främst när bevis som hämtats från sociala medier är föremål för skriftlig bevisning, såsom utdrag av inlägg, meddelanden, kommentarer, konversationer eller statusuppdateringa, från Facebook. I mål, där en person genom att uttrycka sin vilja och avsikt med ord utför en brottslig handling, verkar utdrag från Facebook ofta vara förekommande som huvudbevisning. Främst tycks detta gälla hot, ofre-dande eller övergrepp i rättssak, där en person genom inlägg på Facebook uttrycker sig på ett sätt som av någon annan kan uppfattas som hotfullt.73

När innehåll från sociala medier används som bevis i sådana mål som nämnts ovan, verkar det ofta vara i form av skriftlig bevisning tillsammans med utsagor från parterna och vittnena. I dessa fall är det innehållet i inläggen som är av intresse för rätten, vilket verkar vara det van-liga i de flesta andra fall, när det rör skriftlig bevisning. Inlägget är det bevis som innehåller den påstådda brottsliga gärningen och torde värderas som kausal bevisning, eftersom det har direkt koppling med gärningen. Många gånger bedöms om ett subjektivt rekvisit, som uppsåt, kan anses vara uppfyllt. Detta görs genom en undersökning av om det kan anses att den lade hade för avsikt att inlägget skulle komma till målsägandens kännedom och om den tillta-lade förstod att det var möjligt att inlägget skulle kunna komma till målsägandens känne-dom.74

På samma sätt som domstolen tycks vara försiktig vid värderingen av stödbevis som hämtats från sociala medier, tycks det finnas en viss restriktivitet i domstolen angående användandet av bevis från sociala medier som huvudbevisning. När det leder till ett bifall i åtalet, tycks det ofta vara frågan om många inlägg med klart innehåll.75 Vanligare tycks dock vara att brotts-rubriceringen ändras av domstolen. I de fall brotts-rubriceringen ändras verkar det röra sig om rela-tivt få inlägg där innehållet inte alltid är klart, utan som efter en enskild värdering måste vägas samman med annan bevisning. Många gånger verkar brottet klassificeras som en mildare form av hot än vad åklagaren först yrkat, p.g.a. att bevisningen i fråga inte kunnat kopplas till någon annan bevisning eller handling från den tilltalade.76 Inom den svenska processrätten får

72

Göta hovrätt dom 2012-02-07, mål nr B2654-11; Svea hovrätt dom 2012-09-24, mål nr B7123-12.

73

Hovrätten för nedre Norrland dom 2012-10-17, mål nr B928-12; Svea hovrätt dom 2013-02-05, mål nr B8399-12; Göta hovrätt dom 2012-11-7, mål nr B81-12; Göta hovrätt dom 2012-07-19, mål nr B1824-12.

74

Hovrätten för västra Sverige dom 2012-04-04, mål nr B4623-11.

75

Hovrätten för västra Sverige dom 2013-02-26, mål nr B1299-13.

76

Hovrätten för nedre Norrland dom 2013-01-31, mål nr B676-12; Göta hovrätt dom 2012-07-19, mål nr B1824-12.

(19)

16

dock inte den samlade osäkerheten beaktas och inte heller den bevismässiga osäkerheten ad-deras. Problemet ska istället lösas genom sammanvägning av bevisningen. Problemet löses således genom bevisvärderingen.77

Denna försiktighet, som tycks råda när innehåll från sociala medier utgör huvudbevisningen, kan innebära att domstolen ändrar rubriceringen till en mildare sådan, vilket i sin tur skulle kunna ses som en osäkerhet hos domstolen. Värderingen utförs med försiktighet och vissa gånger kan det tyckas att domstolen sätter ett lägre värde än vad bevisningen torde ha. Klart är, att om innehållet av ett inlägg är oklart och meningen bakom denna inte kan utredas till fullo genom någon annan bevisning, måste ett mildare straff utdelas eller åtalet ogillas, efter-som principen in dubio pro reo gäller i tveksamma fall. Om tveksamhet föreligger p.g.a. osä-kerhet eller okunskap i ämnet, torde domstolen dock söka tillämpliga erfarenhetssatser och hjälpfakta, för att en korrekt och rättvis värdering ska kunna ske.

3.3 Sociala mediers tillförlitlighet

Vid värdering av olika bevismedel gör domstolen skillnad på bevisningens trovärdighet och tillförlitlighet.78 Bevisets trovärdighet relaterar till en subjektiv och intuitiv bedömning av sanningshalten i bevisets innehåll. Tillförlitligheten bedöms däremot på objektiva grunder när beviset lagts fram i sin helhet och relevanta hjälpfakta och erfarenhetsstaser tillämpats. Tro-värdigheten av bevisning torde framförallt komma till användning vid vittnesmål och parts-förhör, medan en tillförlitlighetsbedömning kan vara påkallad för de flesta bevismedel och speciellt på bevis som sociala medier med dess föränderlighet.

Bevis från sociala medier är en potentiell källa av tillförlitlig bevisning. Det som talar för denna slags bevisning är att informationen kan noteras direkt när det händer. Många sociala nätverk har funktioner som innebär att datum och tid syns för när inlägget publicerades, samt i vissa fall varifrån inlägget lades upp på internet, s.k. incheckning. Detta innebär att det kan synas var personen befunnit sig eller vad personen gjort på given tid. Det finns alltså en möj-lighet att få en mer exakt tidsram för gärningen. 79

Information som finns på sociala nätverk är dock inte alltid tillförlitlig., Det finns mycket som måste tas hänsyn till när tillförlitligheten bedöms och det finns ett antal plausibla felkällor. Något som talar emot att information från sociala medier används som bevis är bl.a. att identi-tetsstöld på internet är relativt vanligt, att många lägger ut felaktig information om sig själva, att det är vanligt att personer lägger upp information som de hört från någon annan samt att många överdriver sin vilja och sina avsikter på nätet. Vänner kan även göra en s.k. facerape på en väns Facebook, som innebär att en person har tillgång till en annan persons Facebook-konto och kan skriva ett inlägg, vilket för omvärlden tycks komma från den ovetande perso-nens Facebook-profil.

3.3.1 Skriftlig bevisning

Skriftlig bevisning utgör i regel en mer tillförlitlig bevisning än vittnesmål och partsförhör, vilket kanske inte är fallet när innehåll från sociala medier definieras som skriftlig bevisning. Sådan bevisning kan tyckas innehålla vissa tänkbara felkällor när det kommer till

77

78

Lavén, Håkan, Hur domstolar dömer i Brottmål, 1 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2013, s. 80.

79

(20)

17

ens tillförlitlighet. I vissa fall kan det vara oklart vem det är som egentligen skrivit det inlägg som är föremål för bevisning. Det är vanligt att den tilltalade i mål hävdar att någon annan har författat inlägget ifråga. När detta sker är författarskapet något som måste utredas och som påverkar tillförlitligheten av bevisningen. I de fall bevisen brister i tillförlitlighet påverkas dess värde negativt. Detta talar för försiktighet vid värderingen av denna slags bevisning, spe-ciellt om åklagarens utredning bedöms vara bristfällig.

När den tilltalade i ett brottmål hävdar att någon annan har tillägnat sig tillgång till dennas konto, torde det inte kunna anses vara styrkt att det är den tilltalade som har författat det före-liggande, utan att en prövning av detta måste företas.80 Många gånger föreligger annan bevis-ning, som tillsammans med utdrag från det sociala nätverket kan medföra att det anses vara styrkt att det verkligen är den tilltalade som författat inlägget. Det får anses vara åklagarens ansvar att bevisa vem författaren är, när den tilltalade hävdar att någon annan skrivit inlägget. I övervägande fall verkar annan bevisning föreligga, som relativt enkelt torde kunna minska värdet på den tilltalades motbevisning, t.ex. att det rör sig om många inlägg över lång tid, att inläggen har ett riktat innehåll eller att inläggen kan förknippas med en aktiv verklig handling av den tilltalade. Vissa mål föranleder dock vissa problem vid styrkandet av gärningsmannas-kapet.

Utveckligen av elektroniken har gjort det möjligt för oss människor att ha sociala medier till-gängliga direkt i fickan, genom s.k. Smartphones, ”smarta mobiltelefoner”. Ofta är de männi-skor som använder sociala medier dagligen uppkopplade på Facebook, ibland på olika elek-troniska apparater samtidigt. Det kan vara tämligen enkelt att komma åt någon annans Face-book-konto i de fall personen inte loggar ut från t.ex. Facebook och lämnar elektroniken, som tillhandahåller det sociala mediet, utan uppsikt. Med tanke på detta kan det antas vara behöv-ligt att domstolen företar en utredning av om det kan anses vara den tilltalade som verkligen uttryckt sin avsikt och vilja i föreliggande bevis. Samtidigt som företeelsen, att någon enkelt kan begagna sig tillgång till en annan persons personliga Facebook-konto, kan fungera som bevis, kan det vara svårt att avgöra bevisningens tillförlitlighet. Det tycks röra sig om en plau-sibel felkälla.

Ibland förekommer det även att den tilltalade har ändrat namnet på sin profil på ett socialt nätverk. I dessa fall torde det utredas om det verkligen är den tilltalade som har skapat inläg-get ifråga.81 Denna typ av utredning kan innebära svårigheter för de eventuella domstolar som har bristfälliga kunskaper om sociala nätverk. När en person ändrar sitt profilnamn på t.ex. Facebook, förändras det retroaktivt, vilket innebär att konversationerna som förts innan namnändringen nu ser ut att komma från det nya profilnamnet. I de fall det har skett en ut-skrift av konversationen innan namnändringen, syns det gamla namnet på utut-skriften. Känne-dom om detta kan fordra att Känne-domaren har tillgång till hjälpfakta och erfarenhetssatser. Detta innebär, att när den tilltalade hävdar att någon annan har skickat meddelanden p.g.a. att den tilltalade har ett annat namn på Facebook, kan det krävas att en ny utskrift görs av åklagaren eller att åklagaren på annat vis bevisar att det faktiskt är den tilltalade som är gärningsman-nen.

Vem som kan anses vara författaren av ett inlägg utgör med andra ord en plausibel felkälla, som påverkar tillförlitligheten av innehållet från sociala nätverk som bevis. För att en korrekt värdering ska kunna ske torde domstolen behöva ta hänsyn till denna felkälla hos

80

Göta hovrätt dom 2012-07-19, mål nr B1824-12; Hovrätten för nedre Norrland dom2013-01-31, mål nr B676-12.

81

(21)

18

heten och se till att detta utreds, om inte åklagaren redan genom annan bevisning kan styrka gärningsmannaskapet. Yttersta ansvar för att styrka gärningsmannaskap torde ligga på åklaga-ren, även om vissa fall borde kunna kräva att domstolen företar en ex officio prövning. Utöver att tillförlitligheten och värderingen påverkas av motbevisningen för gärningsmannas-kapet, torde även tillförlitligheten påverkas av att det kan antas vara lätt att ljuga om sig själv och uppge sig för att vara någon annan på sociala nätverk. Det förekommer att personer upp-ger annat födelseår82, använder en bild på någon annan som profilbild och lägger upp infor-mation om sig själv, som inte stämmer. Utöver detta förekommer även att personer i upprört tillstånd författar inlägg innehållande information som personen i fråga troligen skulle tveka att ge uttryck för muntligen. Det är möjligt att de rätta uppgifterna om personen inte kommer fram förrän i rätten, eller efter att en olaglig handling har företagits. I de fall tillförlitligheten påverkas på detta vis, påverkas också värderingen, vilket bör tas hänsyn till när domstolen ska rubricera och döma för brottet ifråga.

Värderingen och rubriceringen av brottet torde påverkas i de fall det rör sig om mål där inläg-get skrivits i upprört tillstånd och författaren inte har haft för avsikt, eller ens kunnat tänka, att informationen skulle komma till någon annans kännedom. Det torde vara vanligt förekom-mande är att människor inte inser att det som skrivs i sociala medier inte är sekretessbelagt och att informationen kan vara tillgänglig för hela världen.

3.3.2 Identifieringsbevisning

Tillförlitligheten av information från sociala medier som bevis, påverkas också när det hand-lar om identifieringen av den tilltalade genom målsägandens egen försorg. Hovrätten har utta-lat tvekan över tillförlitligheten i utpekande av den tilltalade, när detta skett genom målsägan-dens egen undersökning på Facebook.83 Identifiering sker vanligen genom att målsäganden presenteras med ett antal bilder på personer som uppfyller gärningsmannabeskrivingen i en s.k. vittneskonfrontation.84 Vittneskonfrontationen sker under förundersökningen genom

poli-sens och åklagarens försorg och ska därför vara objektivt grundad.

Hur tillförlitligheten av information hämtad från Facebook som identifikationsbevis ser ut, kan diskuteras, och det kan föreligga skillnader i bedömningarna av dessa identifikationsbevis vid de olika hovrätterna. I vissa mål har identifikationen inte ansetts styrka gärningsmannas-kapet vid utpekande av den misstänkta genom bild på Facebook85, medan utpekning via bild på Facebook i andra fall har ansetts räcka för styrkandet.86 Skillnaden mellan dessa fall är, att i de fall där identifikationen ej har räckt för styrkande, har målsäganden själv utfört sökningen på det sociala nätverket. I ett mål där gärningsmannaskapet ansågs vara styrkt i hovrätten, hade målsäganden pekat ut den misstänkte då dennas bild slumpmässigt dykt upp under funk-tionen ”Personer du kanske känner”. Det rörde sig inte om en egen företagen sökning på ett socialt nätverk, utan ett slumpmässigt utpekande.

Stor försiktighet är påkallad i de fall det handlar om identifiering, framförallt i de fall där par-ten i målet har funnit foton på den misstänkte och identifierat den tilltalade genom egen un-dersökning. I de fall där målsäganden själv söker efter den person som utfört brottet, är det

82

Göta hovrätt dom 2012-06-26, mål nr B672-12.

83

RH 2011:35; Svea hovrätt dom 2013-04-16, mål nr B11190-12; jfr dock Hovrätten över Skåne och Blekinge dom 2013-02-19, mål nr B22-13.

84

Rikspolisstyrelsen (RPS), rapport 2005:2, Vittneskonfrontation, s. 3.

85

RH 2011:35; Svea hovrätt dom 2013-04-16, mål nr B11190-12.

86

(22)

19

ofta starka känslor inblandade, eftersom målsäganden så fort som möjligt vill få upprättelse för det brott som denna har blivit utsatt för. Detta kan innebära att objektivitetprincipen ej upprätthålls och att värdet av en utpekning efter egen efterforskning inte kan antas bli lika högt, som när det har skett genom polisens och åklagarens försorg. Det föreligger risk att mål-säganden pekar ut första bästa som liknar den som verkligen är skyldig. Risken för att fel per-son blir dömd kan då öka. I de fall objektivitetsprincipen ej upprätthålls vid förundersökning-en och insamlingförundersökning-en av bevis, är det självklart att värdet på dförundersökning-en bevisningförundersökning-en torde påverkas. Utpekning av den tilltalade, via egen efterforskning på sociala nätverk, är inte alltid att lita på. Detta kan innebära att objektivitetsprincipen inte tillämpas som det är tänkt, varför det ibland kan medföra att domstolen är restriktiv med att ge identifieringen ett högt bevisvärde, i de fall där identifieringen av den tilltalade har skett genom målsägandens undersökning. Tillförlitlig-heten ökar när identifieringen har skett genom ”ordinarie” vittneskonfrontation, utförd av en person med utbildning.

3.4 Erfarenhet inom ämnet

Skillnader föreligger mellan domstolarna, där vissa kan vara insatta i sociala medier och dess funktioner, medan andra kan ha bristfälliga kunskaper och erfarenheter av desamma. Att erfa-renheter och kunskaper inom ämnet skiljer sig från domare till domare kan inte anses vara något konstigt. Alla människor har olika kunskaper och livserfarenheter som påverkar deras beslut. Samtidigt har domaren en större skyldighet än människor i gemen, att i sin yrkesutöv-ning inneha kunskap och en korrekt uppfattyrkesutöv-ning av enskilda bevis relevans. Lika fall ska be-dömas lika och detta måste vara en objektiv grund att sträva efter.

Sociala nätverk uppdateras och får nya funktioner, vilket torde göra det svårare att få erfaren-het inom ämnet om vad som gäller i tiden och samtidigt uppdatera sig i det nya som kommer. Utifrån vad som tidigare diskuterats, torde det dock kunna visas att vissa domstolar innehar tillräckliga kunskaper och erfarenheter att tillämpa vid värderingen av bevis som hämtats från sociala medier, medan andra domstolar kanske inte har det, varför de senare kan behöva hjälp för att en korrekt värdering ska kunna ske.

Utifrån vad som framkommit om tillförlitligheten av bevis som hämtats från sociala medier och nätverk, är en ex officio prövning från domstolen ibland nödvändig. Även i de fall den tilltalade erkänner att det är den tilltalade som har skrivit inlägget, kan erkännandet endast få bevisverkan och åklagaren måste fortfarande uppfylla beviskravet som föreligger. Därefter måste även domstolen anse att gärningsmannaskapet är styrkt, utifrån det värde relevant be-visning givits.87 I vissa fall anser domstolen det vara styrkt att den tilltalade författat ev. in-lägg även om den tilltalade inte har motsatt sig detta, vilket kan tyda på en förståelse om att det finns en möjlighet att någon annan tillägnat sig tillgång till den tilltalades profil på ett so-cialt nätverk. Detta kan tyckas visa på en ex officio utövning av domstolen, för att sanningen i det enskilda fallet ska bli ordentligt utredd.

För att fastställa ett subjektivt rekvisit, t.ex. uppsåt, används i vissa mål inlägg från sociala nätverk, vars innehåll kan ge uttryck för författares vilja och avsikt.88 Innehållet torde dock värderas med viss försiktighet utifrån dess tillförlitlighet. Som tidigare nämnts, är det vanligt

87

Göta hovrätt dom 2013-02-07, mål nr B2286-12.

88

Hovrätten för västra Sverige dom 2012-04-04, mål nr B4623-11; Göta hovrätt dom 2013-02-07, mål nr B2286-12.