http://www.diva-portal.org
Preprint
This is the submitted version of a chapter published in Barns och ungas utsatthet.
Citation for the original published chapter: Jonhed, A L., Glatz, T. (2019)
Utsatthet för våld inom familjen
In: B. Johansson & Å. Källström (ed.), Barns och ungas utsatthet (pp. 21-46). Lund: Studentlitteratur AB
N.B. When citing this work, cite the original published chapter.
Permanent link to this version:
2. Utsatthet för våld inom
familjen
Anna L Jonhed och Terese Glatz
Föreliggande kapitel beskriver barn och ungdomars situation i fall där våldet sker inom familjen. Det kan handla om både barnets direkta våldsutsatthet i form av t.ex. barnmisshandel eller våld från ett syskon, men
också det våld som många barn upplever mellan föräldrar. Kapitlet lägger särskild vikt vid att synliggöra det specifika sammanhang som familjen i detta fall utgör – både som källa till möjlig trygghet och som försvårande
omständighet. Hur blir det egentligen när den eller de som är satta att skydda dig istället utgör en risk och ett hot?
Inledning
Våld i familjen, som till exempel barnmisshandel, våld i föräldrarelationen och syskonvåld, representerar de vanligaste formerna av våldsutsatthet under den tidiga barndomen. Våldsutsatthet i andra sammanhang (som t.ex. i skolan) är vanligare under skol- och ungdomsåren (Cater, Andershed & Andershed, 2014). Barnmisshandel är ett omfattande problem som inkluderar psykiskt och fysiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar och försummelse (Socialdepartementet, 2001). Fysiskt våld är den vanligaste typen av våld i familjen (Källström, Hellfeldt, Howell, Miller-Graff, & Graham-Bermann, 2017). I fysiskt våld inbegrips all form av kroppslig bestraffning enligt svensk lag, dvs. det finns ingen tillåtelse att använda t.ex. aga i uppfostringssyfte. Sexuella övergrepp kan ske både genom direkta övergrepp, men också via exploatering på Internet, där en närstående t.ex.
kan försätta barnet i en position där hen senare blir utnyttjad sexuellt av andra personer (Svedin, Priebe, Wadsby, Jonsson & Fredlund, 2015;
Jonsson & Svedin, 2017). Studier har också visat att barn som en gång blivit utsatta för våld har en ökad risk för att bli utsatta igen (Shorey m.fl., 2008). Risken finns alltså att många barn lever med flera former av våld i familjen under stora delar av sin uppväxt (se vidare i kapitlet om polyviktimisering). Det är vanligt att barn som har blivit utsatta för våld från föräldrar också bevittnar våld mellan föräldrarna (Broberg m.fl., 2011). Att bli utsatt för eller bevittna en förälders våld (inklusive styv- och familjehemsföräldrar) är en erfarenhet 36 % av alla barn har, även om andelen som upplever detta ofta och upprepade gånger är mycket mer begränsad – runt 5-10 %. Våld förekommer i alla samhällsgrupper men är vanligare bland familjer där det också finns andra svårigheter som t.ex. funktionsnedsättning hos barnet, eller arbetslöshet eller missbruk hos föräldrarna (Jernbro & Janson, 2017). Våld i föräldrarelationen kan handla om allt ifrån allvarliga, men icke-fysiska konflikter mellan föräldrarna till grova icke-fysiska och sexuella våldshandlingar. Våld i föräldrarelationen kan både handla om enstaka tillfällen, men också upprepade och frekventa våldshandlingar av olika karaktär (Cater et al., 2015).
I det här kapitlet kommer vi belysa barns utsatthet för våld av eller mot en förälder, med ett specifikt fokus på vad våldet har för konsekvenser för barnet. Våld från eller mellan syskon kommer att nämnas kort i slutet av kapitlet. Vi kommer dock inte att resonera kring barn som utsätts för försummelse (neglect), vilket ibland görs i studier om våld (se exv. Jernbro & Janson, 2017). Inte heller kommer frågor om könsstympning eller tvångsgifte att diskuteras.
Familjen representerar här ett viktigt sammanhang eftersom det är här barnets första interaktioner sker; interaktioner som sätter grunden för barnets relationer i framtiden (Hartup 1978). Presentationen kommer belysa den komplexitet som förekommer kring familjevåld då situationen skiljer sig åt beroende på typen av våld, vem som är förövaren och olika faktorer på individ- och familjenivå.
Barns våldsutsatthet och bevittnande av
våld
Det görs i många länder ett särskiljande mellan olika former av våld mot barn, dvs. våld som snarast relaterar till uppfostringsaga jämfört med barnmisshandel, dvs. våld där kopplingen mellan barnets (icke-önskvärda) agerande och förälderns bestraffning är oklar eller helt saknas. I länder där kroppslig bestraffning är tillåtet är det dock tydligt att de föräldrar som använder sig av detta i mycket högre utsträckning också utövar det som kategoriseras som barnmisshandel (Zolotor m.fl., 2008). I studier av hur effekter och konsekvenser mellan dessa båda är dock skillnaderna relativt små och kopplingar mellan t.ex. psykisk ohälsa och erfarenheter av aga är väl belagda (Gershoff & Grogan-Kaylor, 2016).
Icke desto mindre kan det finnas skillnader i upplevelser och
konsekvenser hos barn mellan ett systematiskt och tortyrliknande sätt att utöva våld mot barn (oaktat om det handlar om fysiskt eller psykiskt våld), jämfört med enstaka, mindre allvarliga kränkningar av barnet, t.ex. att vid något tillfälle kalla barnet för ”dum”. Likadant finns det skillnader mellan olika former av våld emot en förälder. Det finns försök till olika typer av kategoriseringar, där vissa fokuserar på våldsmönstren hos förövaren mer generellt (se exv. Petersson, Strand & Selenius, 2019), medan andra tar fasta på våldsmönstren inom relationen (Johnson & Ferraro, 2000). I den senare finns två större skiljelinjer – dels huruvida våldet utförs i syfte att
kontrollera den andra parten, och dels huruvida det handlar om en eller två personer som utövar våld, dvs. om det är ett ömsesidigt (och relativt jämlikt) våldsutövande eller ej. Ett systematiskt, kontrollerande våldsutövande, där våldet är ensidigt och tar sig många olika former kallas i denna form för intim terror. Våld däremot som i stort verkar bygga på brist på
konflikthanteringsstrategier och inte på samma sätt har som intention att kontrollera den andra personen kallas för situationsbundet partnervåld (Johnson & Ferraro, 2000). Ur barnets perspektiv finns dock få studier kring huruvida barnet uppfattar dessa skillnader och om det inverkar på något sätt på de eventuella problem som barnet utvecklar. Carolina Øverlien (2013)
resonerar kring den ”patriarkala terroristen” som (manlig) förälder och påpekar att det är rimligt att tänka sig att dessa barn utvecklar en svårare problembild och hyser mer negativa känslor gentemot sin våldsutövande förälder. Cater och Sjögren (2016) gör i en mindre kvalitativ studie en annan distinktion och tydliggör barnets erfarenheter i tre olika kategorier, delvis länkade till de typologiseringar som nämnts ovan. Den första bygger på att våldet har syftet att få [barnet] att lyda och så länge barnet lyder så blir det inget våld. Den andra kategorin barn beskriver våldet som genuin elakhet, som inte nödvändigtvis är kopplat till barnets beteende. Våldet blir därmed också omöjligt att undvika. Den tredje kategorin i studien placerar pappan ”över” sina våldsamma handlingar. De beskriver förvisso våld, men pappan är i grunden ”god”.
En dimension som också framträder i forskningen är skillnader i hur barn som bevittnar våld i föräldrarelation, oftare har en pappa som står för det systematiska, grövre våldet, medan mamma i högre grad utsätts för detsamma. Det har vidare visat sig att barn som bevittnar en pappas våld löper högre risk att utveckla egna symptom och problematik, än om de bevittnar en mammas som utövar våld mot en pappa (BRÅ, 2014; Miller, Källström Cater, Howell & Graham-Bermann, 2014.). Vad gäller
barnmisshandel ser mönstren annorlunda ut. Här står mammorna för knappt hälften av det sammanlagda antalet förövare (Annerbäck, Wingren, Svedin & Gustafsson, 2010). Barnet verkar också må ungefär lika dåligt, oavsett om det är en mamma, en pappa eller båda föräldrarna som utövar våld mot barnet. Däremot verkar barnets inställning till förövarens föräldraskap påverkas mer negativt om mamman är våldsam mot barnet, än om pappan är det (Nilsson, Nordås, Pribe & Svedin, 2017).
Familjen som kontext
Familjen och dess relationer och specifika karaktärsdrag utgör en unik kontext som gör att våld i familjen skiljer sig från våld i andra interaktioner och relationer. Tre begrepp kan vara av speciell användbarhet för att förstå
hur våld kan uppfattas och upplevas inom ramen för familjen: beroende, familjens tidigare sätt att interagera och stängda relationer.
Beroendet mellan familjemedlemmar kan belysas på olika sätt. Dels är barnet beroende av föräldrarna för fysisk och emotionell omvårdnad, men föräldrar kan också vara beroende av sina barn. Exempelvis visar forskning att föräldrars självförtroende i föräldrarollen och tilltro till föräldraförmågan är beroende av barnets beteende (Glatz & Buchanan, 2015; Mash &
Johnston, 1983). För barn som utsätts för våld av en förälder kan detta innebära att möjligheten att berätta om utsattheten utanför familjen, eller prata om sin situation med en förälder blir extra komplicerat. Beroendet kan också i sig vara ett sätt för föräldern att utöva våld, något som vi då ofta kallar försummelse, dvs. att föräldern underlåter att tillgodose behov som barnet inte kan tillgodose på egen hand.
För barn som lever med våld mot en förälder tar beroendet sig flera olika uttryck. Det första handlar om att barnet kan ta stort ansvar för den
våldsutsatta förälderns hälsa och mående, och så kallad ”parentifiering” – antingen i destruktiv eller adaptiv form – kan uppstå, dvs. att barnet blir förälder till sin förälder (Chanmugam, 2014.). Det andra handlar om att barnets beroende av föräldrarnas faktiska och praktiska omsorg innebär att i de stunder barnet uppfattar att förälderns egen existens är hotad finns en risk att barnet uppfattar våldet som ett direkt hot mot sin egen överlevnad. Det tredje är det faktum att föräldrarna inte bara underlåter att fokusera på barnets behov i de stunder som våldet pågår, utan faktiskt tillför negativa och skrämmande händelser till barnets erfarenhetsbank. Det handlar alltså om att föräldrarna, förutom att ta bort något positivt (trygghet), tillför något negativt (potentiellt traumatiserande händelse).
Familjemedlemmar har en historia av att tillbringa mycket tid
tillsammans, vilket inbegriper faktiska interaktioner men också minnen och uppfattningar av dessa interaktioner. Genom att se till hur personer minns och förstår tidigare interaktioner kan man också få en djupare förståelse kring hur de agerar och interagerar i nutid och i framtiden (Lollis, 2003; Lollis & Kuczynski, 1997). Detta innebär att både enstaka våldshändelser
både direkt mot barnet och våld mot en förälder, samt mönster av våld kan färga barnets relationer till föräldrarna. En vanlig interaktion som återfinns i relationen mellan (mindre) barn och dess förälder är att klä på barnet. Situationen är för de allra flesta barn oproblematisk och väcker inga känslor av oro. För ett barn som utsatts för våld av samma förälder kan dock
situationen upplevas som potentiellt farlig eller skrämmande. Även för barn som levt med våld i föräldrarelationen kan dessa interaktionsmönster innebära att barnet anpassar sig och utvecklar strategier för att begränsa våldets omfattning och skadeverkningar, genom att exempelvis själva gå emellan eller skrika åt föräldrarna att sluta (se t.ex. Øverlien, 2012). De interaktionsmönster som barnet utvecklar under sina tidiga år bärs också med in i ungdoms- och vuxenliv, där barn som i tidiga år bevittnat våld i föräldrarnas relation löper en ökad risk att själva utöva och utsättas för våld i egna kompis- och kärleksrelationer (Glatz, Källström, Hellfeldt &
Thunberg, 2018).
Föräldra-barnrelationen och relationer mellan andra familjemedlemmar, såsom syskonrelationer, skiljer sig från andra relationer på så sätt att de är ”stängda” – vilket innebär att de är ofrivilliga, stabila och konstanta (Laursen & Bukowski, 1997). Relationer i familjen skiljer sig därför från andra relationer, så om med kompisar, eftersom ingen av personerna enkelt kan lämna relationen. Det faktum att en person inte väljer sina föräldrar eller syskon gör familjerelationer och familjen till en unik kontext. De stabila och konstanta karaktärsdragen innebär också att medlemmarna ofta agerar på sätt som de inte skulle göra i andra relationer. Det här kan innebära exempelvis att man tar relationen för givet och inte känner ett behov att agera på ett positivt sätt eller tvärtom att man gör saker som underlättar för interaktioner eftersom man vet att relationen är konstant (Kuczynski, 2003). I familjer där våld utövas mot barnen, kanske i ”uppfostringssyfte”, kan det krävas ganska omfattande hjälp utifrån för att mönstret ska förändras. Den stängda karaktären i relationen innebär också för barn som upplever våld i föräldrarelationen att de ofta agerar i syfte att förhindra att våldet uppstår över huvud taget. Det kan handla om att dra uppmärksamheten till sig, att
stanna hemma från skola eller idrottsträningar för att ”hålla koll” eller att själva agera på ett sätt som gör att förövarens aggressivitet riktas mot dem själva istället för mot den andra föräldern (Øverlien, 2012). För både barn som utsätts för våld och upplever våld kan också den isolerande effekten som våld har och relationens stängda form innebära att de uppfattar att det inte finns någon anledning att berätta om våldet, då de inte ser någon lösning (Howell, Cater, Miller & Graham-Bermann, 2015). Det finns dock också anekdotiska exempel på barn som lever med våld som faktiskt försöker lämna sina familjer genom att själva be socialtjänsten ta dem därifrån.
Konsekvenser av våld i familjen
Att bevittna eller uppleva våld från en förälder mot en annan riskerar att skada barnets utveckling på kort och lång sikt. Det kan också komma att påverka relationen mellan barnet och dess föräldrar, då den tillit till föräldrarna som trygga punkter i livet riskerar att vackla. I många av de definitioner som finns av våld i nära relation och mäns våld mot kvinnor saknas ett barnperspektiv (se exv. WHOs definition). För att införliva denna kan istället följande användas:
(Barns upplevelser av) Våld i nära relationer inbegriper fysiska,
psykiska, sexuella eller materiella handlingar av en omsorgsgivare mot en omsorgsgivare, som barnet uppfattar som skrämmande och/eller våldsamma och som kan ha kort- eller långsiktiga konsekvenser för barnets välmående och/eller tilliten mellan barnet och någon av omsorgsgivarna (Jonhed, 2018).
Ovanstående definition tydliggör dels att barn kanske inte här och nu uppvisar symptom som en följd av våldet, men kan komma att göra det senare i livet. Vidare tydliggörs att våldet också kan påverka barnets
relationer till sina föräldrar – både till den som utsätter och den som utsatts. Slutligen är det centralt att förstå att det är barnets upplevelse av det som händer som blir centralt. Om barnet uppfattar situationen som skrämmande eller våldsam finns, förutom den uppenbara risken att barnet utvecklar
symptom eller på annat sätt tar skada, en risk att barnet anpassar sig för att försöka undvika att händelsen återupprepas.
Generellt sett är våld i familjen, oavsett vem förövaren är, kopplat till svårigheter hos barnen. Detta både i form av emotionella problem, såsom ångest och depression (Mandelli, Petrelli & Serretti, 2015;), och
beteendeproblematik, som kriminalitet och impulsivitet (Cohen, Brown & Smailes, 2001). Studier kring våld där en förälder är förövaren är vanligare än studier där andra familjemedlemmar är förövare, t.ex. ett syskon. I följande avsnitt kommer därför fokusera på de konsekvenser och symptom som barn kan tänkas uppvisa som en följd av att antingen bevittna våld mot en förälder eller barnmisshandel, medan forskning som berör syskonvåld kommer i ett senare avsnitt.
Att barn som upplevt våld i föräldrarelationen riskerar att utveckla både interna, externa och traumarelaterade symptom är väl känt (Holt, Buckley & Whelan, 2008). Det är också etablerat att mer omfattande våldserfarenheter eller erfarenheter av våld på många områden (t.ex. både hemma, i
närområdet och i skolan) eller med flera olika förövare ökar risken för att barnet ska utveckla symptom eller allvarlig egen problematik (Cater m.fl., 2015). Det är också relativt välbelagt att pojkar oftare uppvisar mer
utåtriktade (externaliserande) symptom såsom aggressivitet, medan flickor tenderar att visa mer inåtvända (internaliserande), exempelvis nedstämdhet eller självskadebeteende (Evans m.fl. 2008). Huruvida detta är en följd av genetiska eller biologiska faktorer eller en följd av de förväntningar som finns på respektive kön är dock inte fastlagt.
Eftersom barnet lär sig regler och förhållningssätt kring relationer i familjen har deras upplevelser av våld i familjen också konsekvenser för deras framtida relationer och interaktioner. Det finns en tydlig koppling mellan utsatthet av föräldrar och/eller syskon och risken att bli utsatt för våldshandlingar av kompisar (Tippett & Wolke, 2015) vilket tyder på en form av identifiering som gör att barnet kanske intar en speciell roll i framtida interaktioner vilket gör att de utgör lätta offer för våldshandlingar (Glatz m. fl., 2018; Perry, Hodges & Egan, 2001). Vidare finns en tydlig
koppling mellan att ha blivit utsatt för våld i familjen och egen
våldsutövning i andra relationer (Lansford, Miller-Johnson, Berlin, Dodge, Bates & Pettit, 2007), som en del i en lärandeprocess där våldshandlingar generaliseras till andra interaktioner (Bandura, 1977).
Förutom kopplingen mellan våld inom familjen och våld i
kompisrelationer/interaktioner så visar studier att barn och ungdomar har bevittnat våld i föräldrarelationen eller blivit utsatta för barnmisshandel oftare än andra är inblandade i våld i egna kärleksrelationer (Foshee m.fl. 2005; Kendra m.fl. 2012, ”dating violence”, se vidare i kapitel 4). Det finns också internationella studier som indikerar att tjejer mer än killar utövar våld i sina egna tidiga kärleksrelationer, särskilt om tjejerna hade egna erfarenheter av att uppleva våld i sin ursprungsfamilj (Sims m.fl. 2008). Utsatthet för sexuella övergrepp
En form av barnmisshandel som ofta särskiljs från andra typer av våld är sexuella övergrepp. Detta är förutom att vara ett forskningsområde inom ramen för barnmisshandel, också ett eget forskningsfält. Det är något mindre vanligt förekommande än andra former av barnmisshandel, men fortfarande handlar det om ca 9 % av ungdomarna i åldern 15-17 år som någon gång har blivit utsatta för sexuella övergrepp av en vuxen person, mestadels någon de inte känner. Skillnaden är stor mellan flickor och pojkar, där 14 % av flickorna, men bara 2 % av pojkarna varit med om detta. Det är ganska sällan som en förälder eller styvförälder är förövaren (Jernbro & Janson, 2017). Sexuella övergrepp mot barn är vanligare i familjer där det också förekommer våld i vuxenrelationen (Bidarra m.fl. 2016) och det är också vanligare i familjer med sämre ekonomisk situation eller där barnet mestadels bor med endast en förälder (Jernbro & Janson, 2017). En stor andel av de sexuella övergreppen sker via Internet (Jernbro & Janson, 2017), både i form av så kallad nätgrooming, dvs. att kontakta barn i sexuellt syfte via internet, eller i regelrätta övergrepp där barnet t.ex. tvingas klä av sig eller utföra sexuella handlingar. Då dessa typer av övergrepp relativt obemärkt kan dokumenteras finns också en ökad risk för att
övergreppet sprids, vilket har visat sig öka risken för utveckling av allvarliga negativa symptom för den som är utsatt (Jonsson & Svedin, 2017).
Symptom och problembeteenden som kan relateras till sexuella övergrepp är många och allmän psykisk ohälsa är frekvent förekommande – över 40 % av de som utsatts anser att de ”inte mår så bra”. Bland andra svårigheter kan nämnas olika former av psykosomatiska symptom som t.ex. huvudvärk och sömnsvårigheter, men också suicidtankar och självskadebeteenden (Jernbro & Janson, 2017).
Sexuella övergrepp är också vanligare både online och offline bland t.ex. homo- och transsexuella ungdomar och denna grupp ungdomar verkar också ha en högre nivå av psykisk ohälsa än ungdomar som tillhör ”normgruppen” (Priebe & Svedin, 2012).
Det är relativt vanligt att både ungdomar berättar om övergreppen, men det görs allra oftast för en jämnårig kamrat, och mer sällan i form av en polisanmälan eller för någon annan professionell (Jernbro & Janson, 2017).
De ungas livssituation – vad ökar och
minskar riskerna för utsatthet?
Barn och unga är inte en homogen grupp, även om de brukar benämnas som ”generellt sårbara” (Qvortrup 2005), på grund av sin beroendeställning och begränsade tillgång till resurser såsom kunskap, pengar etc. Detta innebär att barn som grupp har ett behov av att andra både möjliggör delaktighet, men också tillhandahåller skydd.
Om barn istället betraktas som en mer heterogen grupp kan ett antal faktorer urskiljas som både kan öka risken för utsatthet för våld, och minska möjligheterna till stöd och behandling för eventuella symptom.
Risken för att utsättas för fysisk barnmisshandel ökar till exempel om föräldrarna har sämre ekonomiska förutsättningar, är arbetslösa eller har låg utbildningsnivå. Att tillhöra en minoritetsgrupp har också visat sig medföra en ökad risk. Ökad risk för utsatthet kan också relateras till föräldrar med
psykisk ohälsa eller missbruksproblematik. Det kan till exempel handla om höga nivåer av depression eller posttraumatisk stress hos en våldsutsatt förälder (Miranda m.fl. 2013; Schechter m.fl. 2011). Det är dock inte bara vissa grupper av föräldrar som i högre utsträckning tenderar att använda våld mot sina barn, utan det är också barn med vissa karaktärsdrag som i högre utsträckning löper risk att bli utsatta. Det gäller framför allt de små barnen (se nedan), men också barn med olika typer av
funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar (Jernbro & Jansson, 2017; Sullivan, 2009). Utsatthet för våld i allmänhet kan också skilja sig åt mellan pojkar och flickor, där tonårspojkar i högre utsträckning riskerar att bli utsatta för fysiskt våld av jämnåriga, medan flickor har en ökad risk för att bli utsatta för sexuella övergrepp under samma tid (Finkelhor, Ormrod & Turner, 2009).
De grupper som i högre utsträckning än andra riskerar att utveckla egen problematik är framförallt de barn där flera olika former av våld
sammanfaller, bland annat så kallat polyviktimiserade barn (se kap. 6. för en mer omfattande redogörelse för denna grupp) eller där våldserfarenheterna är mer omfattande på andra sätt (Graham-Bermann, Gruber, Howell & Girz, 2009).
Skyddsfaktorer
Ungefär hälften av de barn som upplever våld mot en förälder utvecklar symptom inom ett par år. Hur utvecklingen ser ut på längre sikt för den andra hälften vet vi i dagsläget inte så mycket om. Bland de som på kortare sikt inte utvecklar några symptom återfinns ofta ett antal faktorer som fungerar skyddande. Faktorerna återfinns både på individ- och gruppnivå där barnets eget temperament kan fungera skyddande, i de fall barnet har vad som kategoriseras som ett ”lugnt” eller ”stabilt” temperament och (Graham-Bermann, Gruber, Howell & Girz, 2009; Harding, Morelen, Thomassin, Bradbury & Shaffer, 2013; Howell, 2011). Relationen med den våldsutsatta föräldern och barnet är också central för hur väl barnet klarar av att undvika att utveckla symptom. En god anknytning mellan barn och
förälder är en av de mest centrala skyddande faktorerna (Reinert &
Edwards, 2009). Den våldsutsatta förälderns förmåga att bidra med positiva och värmande delar i livet och att härbärgera och stödja barnets upplevelser av våld kan fungera som skyddande faktorer (Miller-Graff m.fl. 2015). Utöver familjens karaktäristika kan också bra kompisar fungera som skydd (Folger & Wright 2013). Även syskon kan vara ett viktigt stöd när barn har bevittnat våld mot en av föräldrarna (Åkerlund, 2017).
Utsatthet hos barn i olika åldrar
Våld, oaktat om det handlar om barnmisshandel eller att bevittna våld, riskerar att ge symptom på olika sätt för barn i olika åldrar. Den generella sårbarheten kan för de allra flesta betraktas som kontinuerligt minskande med ålder, dvs. desto äldre ett barn blir, desto större handlingsutrymme och fler handlingsalternativ finns tillgängliga. Å andra sidan ökar också risken för fler egna riskbeteenden i form av t.ex. missbruk ju äldre
barnet/ungdomen blir. Små barn
Ålder är en viktig faktor som inverkar på risken för att utsättas för våld i familjen, och särskilt risken för dödligt våld. De allra minsta barnen hamnar i en särskilt utsatt situation både när det gäller att förstå och att göra sin röst hörd för att få hjälp. Detta innebär att de riktigt små barnen, i och med ett starkt beroende, en begränsad kognitiv förmåga och avsaknad av
möjligheter att verbalt berätta om sin situation är en särskilt utsatt och sårbar grupp både när det gäller barnmisshandel och att uppleva våld mot och av en förälder. Bland spädbarn och mindre barn, som inte på samma sätt kan uttrycka sig verbalt, märks ofta reaktionerna i kroppen i form av regression (dvs. tillbakagång i utvecklingen), problem med avföring eller svårigheter relaterade till ätandet (Carpenter & Stacks, 2009). Små barn kan också uppvisa anknytningsproblematik med överdriven och åldersinadekvat separationsångest (Carpenter & Stacks, 2009; Lundy & Grossman, 2005).
Otrygga anknytningsmönster tenderar sedan att kvarstå när barnen börjar närma sig skolåldern (Gustafsson m.fl. 2017). Risken för att bli dödad av en förälder eller någon annan närstående är flera gånger högre för barn under 1 år än för barn över 10 (Pinheiro PS. World report on violence against children. Geneva: United Nation, 2006).
När barnen sedan börjar förskolan och skolan ökar risken både för att barnet presterar sämre och har sämre koncentrationsförmåga (Jouriles, Brown, McDonald, Rosenfield, Leahy, & Silver, 2008). Barn som lever med våld hemma tenderar också att utveckla svårigheter med kamrater antingen på grund av att de är tillbakadragna, undviker kontakt, eller undviker att ta hem kompisar, eller på grund av att de är mer aggressiva och utåtagerande (McCloskey & Lichter 2003). Det finns också forskning som visar att de här barnen tenderar att skolka mer än andra barn, men där är forskningen mer tvetydig. Vissa menar att skolk är ett symptom på att barnet inte mår väl, medan andra menar att när dessa barn skolkar gör de det av andra
anledningar än andra skolkande barn, dvs. dessa barn trivs kanske
egentligen ofta ganska bra i skolan, men prioriterar att stanna hemma för att förhindra att våld uppstår eller för att kunna ingripa om så ändå skulle ske (jmf. Øverlien, 2012).
Ungdomsåren och vuxen ålder
Bland tonåringar kan man se mönster av ökat risktagande (Caetano m.fl., 2003; Cisler m.fl., 2012) men också ökad förekomst av våld i såväl kamratrelationer som egna kärleksrelationer. Flera studier har också
fokuserat på hur barndomsupplevelser av våld relaterar till försämrad hälsa i vuxenlivet. En omfattande svensk studie (Cater et al., 2015) har t.ex. visat att denna grupp har högre nivåer än jämförbara grupper av depression, ADHD, post-traumatisk stress (PTSD) och ångest. De svagare
anknytningsmönster som dessa barn som grupp uppvisar är också relaterat till ökad risk för att själv hamna i en vuxen kärleksrelation som innehåller våld (Sapanski Smith & Smith Stover 2016).
Värt att notera är dock att många av de studier som genomförts kring konsekvenser och symptom som följd av våld och övergrepp görs i efterhand, ibland så sent som i vuxen ålder, och med
självskattningsformulär. Detta innebär dels att det finns en osäkerhet avseende minne, men framför allt sker studierna i en kontext där mycket annat kan ha hänt i livet. Det kan handla om att barnet har flyttat, har
förlorat kontakt med gamla kompisar och andra delar av nätverket, ha fått en förändrad ekonomisk situation och/eller att de har fått förändrade kontakt- och relationsmönster till en eller båda sina föräldrar (jmf. Weinehall,
Jonsson, Eliasson, & Olausson, 2007). Alla dessa förändringar kan uppfattas och påverka både i positiv och i negativ riktning. Vad av symptomen som är en direkt följd av upplevelserna av våld, och vad som påverkas av
separationer och förändringar som sker efter våldet är därmed svårt att säga.
Våld där syskon är förövaren
Våldsutsatthet av ett syskon är mindre studerat än utsatthet av föräldrar. I en svensk studie rapporterade 8 och 15% av de som blivit utsatta för våld att förövaren var ett syskon (Cater mfl., 2014). I jämförelse med
syskonrivalitet, som till viss del kan ha en funktionell betydelse, finns inga positiva konsekvenser av syskonvåld, utan detta är snarare kopplat till både emotionella och beteendemässiga problem (Button & Gealt, 2010; Tucker, Finkelhor, Turner, & Shattuck, 2013). Aktuell forskning visar att våld från syskon speciellt kan öka risken att barn utsätts för våld från kompisar, vilket i sin tur är negativt för välmående i vuxen ålder (Glatz mfl., 2018).
Att fortsätta vara familj även efter våldet
Det här kapitlet har haft fokus på att belysa våld inom familjen – både dess uttryck och dess potentiella konsekvenser för barnets hälsa, välmående och relationer. Av avgörande betydelse är den kontext som våldet sker i, dvs.familjen. En plats och ett sammanhang där barn förväntas erbjudas trygghet och omsorg. I många familjer pågår våldet i många år, i vissa fall under hela barnets uppväxt. I andra familjer, där en förälder är våldsam mot den andra föräldern, splittras familjen. Detta kan i vissa fall innebära att våldet upphör, i andra fall att det fortgår men tar sig andra uttryck (Fleury, Sullivan & Bybee, 2000.). Även när det gäller barnmisshandel har studier visat att våldet tenderar att fortgå även om föräldrarna väljer att separera (Brown, 2006.). Oavsett om föräldrarna väljer att gå skilda vägar eller vill försöka hålla ihop, trots våld, har barnet en fortsatt bindning till den eller de föräldrar som utövat våld. I de familjer där separationen blir slutet på den fysiska relationen mellan barnet och den våldsamma föräldern, kan man istället tala om ”the presence of absence” (Forssell, 2016; Thiara & Humphreys, 2017). Detta begrepp pekar på hur en person som borde varit närvarande, men som inte är det, inverkar på ens mående, känslor och upplevelse av en situation. En avliden förälder kan t.ex. saknas när barnet gifter sig eller får egna barn. En annan förälder som inte dyker upp vid ett förutbestämt umgänge innebär ofta en besvikelse.
När en förälder använt våld mot en annan förälder kan detta också, som tidigare nämnts, påverka barnets relation till denna förälder. För att kunna återupprätta, skapa eller fortsätta utveckla relationen i en mer positiv riktning kan föräldern behöva förändra sitt beteende, åtminstone om vi frågar australienska ungdomar (se Lamb, Humphreys & Hegarty, 2018). För att kunna ha en relation med den förälder som utövat våld, beskriver
ungdomarna att den våldsutövande föräldern behöver ta ansvar för sina handlingar, be om ursäkt och uppvisa ett förändrat beteende – i annat fall är ungdomarna inte intresserade av att ha en relation. I nuläget finns i Sverige inga sådana krav för att få ha umgänge med sitt barn, varken från domstol eller socialtjänst när det handlar om våld mot en annan förälder. Snarare belyses frånvaron av sådana krav i mer kritiska diskussioner om t.ex. värdet av att använda umgängesstöd (dvs. umgänge med en stödperson närvarande) för barn som bevittnat våld (se t.ex. Bergman, 2016).
I andra fall uppmärksammas våldet i familjen, oavsett om det handlar om misshandel av en partner eller av ett barn, och familjen vill fortsätta att leva tillsammans. Detta är, som påvisats tidigare i kapitlet en svår nöt att knäcka. I många fall är våldet, oavsett om det är riktat direkt mot barnet eller ej, en del av historien och familjens interaktionsmönster. Som exempel kan tas hur en alldeles vanlig påklädningssituation kan uppfattas som skrämmande om sådana situationer tidigare har förknippats med verbala eller fysiska
kränkningar. Detta kan innebära att barnets beteende har blivit präglat av anpassning för att undvika eller begränsa våldet. När det gäller familjer som vill fortsätta tillsammans är forskningen dock sparsam. Insatser som syftar till att få personer att upphöra med våldsamma beteenden finns både när det gäller våld mot barn (t.ex. Project support och Kognitiv integrerad
behandling vid barnmisshandel [KIBB]) och våld som barn bevittnat mellan vuxna (t.ex. Säkra pappor, Alternativ till våld [ATV]). Insatserna saknar dock ofta stabilt vetenskapligt stöd avseende effekter, dvs. de är inte alltid utvärderade i Sverige i så stor utsträckning som krävs för att kunna uttala sig med säkerhet om när och hur de fungerar. Däremot visar de studier som finns positiva tendenser när det gäller relationen mellan barn och förälder och en minskad förekomst av våld i familjen och familjerna är generellt sett nöjda med insatsen (se exv. Broberg, m.fl., 2015). Det torde således vara rimligt att tänka sig att ett behov av en insats av detta slag föreligger för de familjer som vill fortsätta leva tillsammans, förutsatt att situationen inte är så riskfylld att socialtjänsten t.ex. behöver omhänderta barnen. En
riskbedömning torde alltså alltid behöva göras, oavsett familjens egen inställning till att leva tillsammans framöver eller ej.
LITTERATURFÖRTECKNING
Annerbäck, E-M., Wingren, G., Svedin, C-G., & Gustafsson, P.A. (2010) Prevalence and characteristics of child physical abuse in Sweden – findings from a population-based youth survey. Acta Pædiatrica, 99:1229-1236
Bandura, A. (1977). Social learning theory. New York: General Learning Press.
Bergman, A-S. (2016). Se, uppfatta, höra, men inte störa. En utvärdering av umgängesstöd för barn. Rapport. Stockholm: Socialförvaltningen
Stockholms stad och FoU Södertörn
Bidarra, Z.S., Lessard, G., & Dumont, A. (2016) Co-occurrence of intimate partner violence and child sexual abuse: Prevalence, risk factors and related issues. Child Abuse & Neglect, 55, 10–21.
Broberg, A., Almqvist, K., Almqvist, L., Axberg, U., Cater, Å. K., Eriksson, M., Forssell, A. M., Grip, K., Iversen, C., & Sharifi, U. (2011). Stöd till barn som bevittnat våld mot mamma. Resultat från en nationell
utvärdering. Göteborg: Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet. Broberg, A. Almqvist, A, Appell, P, Axberg, U, Cater, Å, Draxler, H, …
Röbäck de Souza, K. (2015). Utveckling av bedömningsinstrument och stödinsatser för våldsutsatta barn. Göteborg: Göteborgs universitet, psykologiska institutionen
Brown, T. (2006). Child abuse and domestic violence in the context of parental separation and divorce. I C. Humphreys & N. Stanley (red.) Domestic violence and child protection: Directions for good practice. (s.155-168). London: Jessica Kingsley.
BRÅ (2014). Brott i nära relationer. En nationell kartläggning. Rapport 2014:8. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Button, D. M., & Gealt, R. (2010). High risk behaviors among victims of sibling violence. Journal of Family Violence, 25, 131–140. doi: 10.1007/s10896-009-9276-x.
Caetano, R., Field, C. A., & Nelson, S. (2003). Association between childhood physical abuse, exposure to parental violence, and alcohol problems in adulthood. Journal of Interpersonal Violence, 18, 240–257.
Carpenter G. L., & Stacks, A. M. (2009).Developmental effects of exposure to intimate partner violence in early childhood: A review of the literature.
Cater, Å.K., Andershed, A-K., & Andershed, H. (2014). Youth
victimization in Sweden: Prevalence, characteristics and relation to mental health and behavioral problems in young adulthood. Child Abuse & Neglect 38, 1290–1302.
Cater, Å. K., Miller, L. E., Howell, K. H. & Graham-Bermann, S. A. (2015). Childhood exposure to intimate partner violence and adult mental health problems: Relationships with gender and age of exposure. Journal of Family Violence, 30, 875–886. doi: 10.1007/s10896-015-9703-0 Cater, Åsa K. & Sjögren, Johanna (2016). Child witnesses to intimate
partner violence describe their experiences – a typology-based qualitative analysis. Child and Adolescence Social Work 33(6), 473-486.Cater m.fl. 2014
Chanmugam, A. (2014). Got One Another's Backs: Mother-Teen
Relationships in Families Escaping Intimate Partner Violence. Journal of Human Behavior in the Social Environment, 24(7), 811-827, DOI: 10.1080/10911359.2014.884961
Cisler, J. M., Begle, A. M., Amstadter, A. B., Resnick, H. S. Kmett Danielson, C. Saunders, B. E., & Kilpatrick D. G. (2012). Exposure to interpersonal violence and risk for PTSD, depression, delinquency, and binge drinking among adolescents: Data from the NSA-R. Journal of Traumatic Stress, 25, 33–40
Cohen, P., Brown, J., & Smailes, E. (2001). Child abuse and neglect and the development of mental disorders in the general population. Development and Psychopathology, 13, 981–999.
Evans, S.E., Davies, C., & DiLillo, D. (2008). Exposure to domestic
violence: A meta-analysis of child and adolescent outcomes, Aggression and Violent Behavior 13, 131–140.
Finkelhor, D. Ormrod, R.K., & Turner, H.A. (2009) The Developmental Epidemiology of Childhood Victimization. Journal of Interpersonal Violence, 24(5):711-731.Fleury, R.E., Sullivan, C.M., & Bybee, D.I. (2000) When Ending the Relationship Does Not End the Violence:
Women's Experiences of Violence by Former Partners. Violence against women, 6:1363-1383 DOI: 10.1177/10778010022183695
Folger, S.F., & Wright, M.O. (2013). Altering Risk Following Child Maltreatment: Family and Friend Support as Protective Factors. Journal of Family Violence, 28, 325–337.
Foshee, V. A., Ennett, S. T., Bauman, K. E., Benefield, T., & Suchindran, C. (2005). The association between family violence and adolescent dating violence onset: Does it vary by race, socioeconomic status, and family structure? The Journal of Early Adolescence, 25, 317–344. Gershoff, E. T., & Grogan-Kaylor, A. (2016) Spanking and Child
Outcomes: Old Controversies and New Meta-Analyses. Journal of Family Psychology, 30(4): 453–469
Glatz, T., & Buchanan, C. M. (2015). Over-time associations among parental self-efficacy, promotive parenting practices, and adolescents’ externalizing behaviors. Journal of Family Psychology, 29, 427-437. doi: 10.1037/fam0000076
Glatz, T., Källström, Å., Hellfeldt, K., & Thunberg, S. (2018). Physical violence in family sub-systems: Links to peer victimization and long-term emotional and behavioral problems. Journal of Family Violence, 1-11. doi: 10.1007/s10896-018-0029-6
Graham-Bermann, S.A., Gruber, G., Howell, K.H., & Girz, L. (2009). Factors discriminating among profiles of resilience and psychopathology in children exposed to intimate partner violence (IPV). Child Abuse & Neglect, 33, 648–660
Gustafsson, H.C., Brown, G.L., Mills-Coonce, W.R. Cox & The Family Life Project Key Investigators (2017). Intimate Partner Violence and Children's Attachment Representations During Middle Childhood. Journal of Marriage and Family, 79(3), 865-878.
Harding, H.G., Morelen, D., Thomassin, K., Bradbury, L., & Shaffer, A. (2013). Exposure to Maternal- and Paternal-Perpetrated Intimate Partner Violence, Emotion Regulation, and Child Outcomes. Journal of Family Violence, 28:63–72
Hartup,W.W. (1978). Perspectives on child and family interaction: Past, present, and future. In R. M. Lerner & G. B. Spanier (Eds.), Child influences on marital and family interaction: A life-span perspective (pp. 23–46). San Francisco: Academic Press.Holt, S. Buckley, H., & Whelan, S. (2008). The impact of exposure to domestic violence on children and young people: A review of the literature. Child abuse and neglect, 32(8):797-810.
Howell, K.H. (2011). Resilience and psychopathology in children exposed to family violence. Aggression and violent behavior, 16(6):562-569 Howell, K.H., Cater, Å.K., Miller, L.E., & Graham-Bermann, S.A. (2015).
The Process of Reporting and Receiving Support Following Exposure to Intimate Partner Violence During Childhood. Journal of Interpersonal Violence, 30(16) 2886–2907
Jernbro, C. & Janson, S. (2017). Våld mot barn 2016. En nationell kartläggning. Stockholm: Stiftelsen Allmänna Barnhuset
Johnson, M. P., & Ferraro, K. J. (2000). Research on domestic violence in the 1990s: Making distinctions. Journal of Marriage and the Family, 62, 948–963.
Jonhed, A. (2018). Barns upplevelser av våld. I E. Sinisalo & L. Moser Hällen (red.) Våld i nära relationer. Socialt arbete i forskning, teori och praktik. S. 161-169. Stockholm: Liber.
Jonsson. L. & Svedin, C.G. (2017). Barn utsatta för sexuella övergrepp på nätet. Stockholm: Stiftelsen Allmänna Barnhuset.
Jouriles, E. N., Brown, A. S., McDonald, R., Rosenfield, D., Leahy, M. M., & Silver, C. (2008). Intimate partner violence and preschoolers' explicit memory functioning. Journal of Family Psychology, 22, 420–428 Kendra, R., Bell, K. M., & Guimond, J. M. (2012). The impact of child
abuse history, PTSD symptoms, and anger arousal on dating violence perpetration among college women. Journal of Family Violence, 27, 165–175.
Kuczynski, L. (2003). Beyond bidirectionality: Bilateral conceptual frameworks for understanding dynamics in parent-child relations. In L.
Kuczynski (Ed.), Handbook of dynamics in parent-child relations (pp. 3-24). Thousand Oaks: Sage Publications, Inc.
Källström, Å., Hellfeldt, K., Howell, K. H., Miller-Graff, L. E., & Graham-Bermann, S. A. (2017). Young adults victimized as children or
adolescents: relationships between perpetrator patterns,
poly-victimization, and mental health. Journal of Interpersonal Violence, 15, 441-464. doi: 10.1177/1541204016650004
Lamb, K., Humphreys, C. & Hegarty, K. (2018) “Your behaviour has consequences”: Children and young people's perspectives on reparation with their fathers after domestic violence. Children and Youth Services Review, 88: 164–169.
Lansford, J. E., Miller-Johnson, S., Berlin, L. J., Dodge, K. A., Bates, J. E., & Pettit, G. S. (2007). Early physical abuse and later violent delinquency: A prospective longitudinal study. Child Maltreatment, 12, 233–245. 10.1177/1077559507301841
Laursen, B., & Bukowski, W. M. (1997). A developmental guide to the organisation of close relationships. International Journal of Behavioral Development, 21, 747-770. doi: 10.1080/016502597384596
Lollis, S. (2003). Conceptualizing the influence of the past and the future in present parent-child relationships. In L. Kuczynski (Ed.), Handbook of dynamics in parent-child relations (pp. 67-88). Thousand Oaks: Sage Publications, Inc.
Lollis, S., & Kuczynski, L. (1997). Beyond one hand clapping: Seeing bidirectionality in parent-child relations. Journal of Social and Personal Relationships, 14, 441-461. doi: 10.1177/0265407597144002
Lundy, M., & Grossman, S. F. (2005). The mental health and service needs of young children exposed to domestic violence: Supportive data. Families in Society, 86(1), 17–29
Mandelli, L., Petrelli, C., & Serretti, A. (2015). The role of specific early trauma in adult depression: A meta-analysis of published literature. Childhood trauma and adult depression. European Psychiatry, 30, 665– 680. https://doi.org/10.1016/j.eurpsy.2015.04.007.
Mash, E. J., & Johnston, C. (1983). Parental perceptions of child behavior problems, parenting self-esteem, and mothers’ reported stress in younger and older hyperactive and normal children. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 51, 86-99. doi: 10.1037/0022-006x.51.1.86 McCloskey, L. A., & Lichter, E. L. (2003). The contribution of marital
violence to adolescent aggression across different relationships. Journal of Interpersonal Violence, 18, 390–412.
Miller, L.E., Cater, Å., Howell, K.H., & Graham-Bermann, S.A. (2014). Perpetration patterns and environmental contexts of IPV in Sweden: Relationships with adult mental health. Child Abuse & Neglect, 38(1):147-158.
Miller-Graff, L., Cater, Å., Howell, K.., & Graham-Bermann, S. (2015). Parent-child warmth as a potential mediator of childhood exposure to intimate partner violence and positive adulthood functioning. Anxiety stress coping. 22:259-273
Miranda, J. K., de la Osa, N., Granero, R., & Ezpeleta, L. (2013). Maternal childhood abuse, intimate partner violence, and child psychopathology: The mediator role of mothers' mental health. Violence Against Women, 19, 50–68.
Nilsson, D., Nordås, E., Pribe, G., &. Svedin, C.G (2017) Child physical abuse – High school students’ mental health and parental relations depending on who perpetrated the abuse. Child Abuse and Neglect, 70: 28-38.
Qvortrup, J. (2005). Varieties of childhood. In J. Qvortrup (Ed.), Studies in modern childhood. Society, agency, culture (pp.1–20). Basingstoke/New York: Palgrave Macmillan.
Perry, D. G., Hodges, E. V. E., & Egan, S. K. (2001). Determinants of chronic victimization by peers: A review and new model of family influence. In J. Juvonen & S. Graham (Eds.), Peer harassment in school: The plight of the vulnerable and victimized (pp. 73–104). New York: Guilford Press.
Petersson, J., Strand, S., & Selenius, H. (2019). Risk Factors for Intimate Partner Violence: A Comparison of Antisocial and Family-Only Perpetrators. Journal of Interpersonal Violence, 34(2) 219–239 Reinert, D. F., & Edwards, C. E. (2009). Childhood physical and verbal
mistreatment, psychological symptoms, and substance use: sex differences and the moderating role of attachment. Journal of Family Violence, 24, 589–596.
Sapanski Smith, L., & Smith Stover, C. (2016). The moderating role of attachment on the relationship between history of trauma and intimate partner violence victimization, Violence Against Women, 22(6) 745–764. Schechter, D. S. Willheim, E., McCaw, J., Turner, J. B., Myers, M. M., &
Zeanah, C. H. (2011). The relationship of violent fathers,
posttraumatically stressed mothers and symptomatic children in a preschool-age inner-city paediatrics clinic sample. Journal of Interpersonal Violence, 26, 3699–3719.
Sims, E. N., Dodd,V. N.,& Tejeda, M. J. (2008). The relationship between severity of violence in the home and dating violence. Journal of Forensic Nursing, 4, 166–173
Socialdepartementet (2001) Barnmisshandel. Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72) Stockholm: Socialdepartementet.
Sullivan, P.M. (2009) Violence Exposure Among Children with Disabilities Clinical Child and Family Psychology Review, 12,196–216
Svedin, C.G, Priebe, G., Wadsby, M., Jonsson, L. & Fredlund. C (2015). Unga, sex och Internet- i en föränderlig värld. Stockholm: Stiftelsen Allmänna Barnhuset.
Thiara, R.K., & Humphreys, C. (2017). Absent presence: the ongoing impact of men’s violence on the mother–child relationship, Child and Family Social Work, 22, 137–145.
Tippett, N., & Wolke, D. (2015). Aggression between siblings: Associations with the home environment and peer bullying. Aggressive Behavior, 41, 14–24. doi: 10.1002/ab.21557
Tucker, C. J., Finkelhor, D., Turner, H., & Shattuck, A. M. (2013). Sibling and peer victimization in childhood and adolescence. Child Abuse & Neglect, 38, 1599-1606. doi: 10.1016/j.chiabu.2014.05.007Weinehall, K., Jonsson, M-L., Eliasson, M. & Olausson, M. (2007) G(l)ömda – en studie om kvinnor och barn med skyddade personuppgifter. Skrifter från juridiska institutionen vid Umeå universitet. No 17/2007. Umeå: Umeå universitet
Zolotor, A.J., Theodore, A.D., Chang, J.J., Berkoff, M.C., & Runyan, D.K. (2008) Speak Softly—and Forget the Stick. Corporal Punishment and Child Physical Abuse. American Journal of Preventive Medicine, 35(4): 364-369
Åkerlund, N. (2017). Caring or Vulnerable Children? Sibling Relationships When Exposed to Intimate Partner Violence. CHILDREN & SOCIETY, 31:475–485
Øverlien, C. (2012) Våld i hemmet – barns strategier. Malmö:_Gleerups Øverlien, C. (2013). The Children of Patriarchal Terrorism. Journal of
