Faktorer som påverkar sjuksköterskor inom primärvården att upprätta orosanmälan vid misstanke om barn som far illa

(1)

Faktorer som påverkar sjuksköterskor inom

primärvården att upprätta orosanmälan vid

misstanke om barn som far illa

Factors that influence nurses in primary care

to establish a report of concern in case of

suspicion about children who gets maltreated

Elin Larsson

Evelina Johansson

Specialistsjuksköterska, Distriktssköterska 2020

Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap

(2)

Faktorer som påverkar sjuksköterskor inom primärvården att upprätta orosanmälan vid misstanke om barn som far illa

Elin Larsson Evelina Johansson

Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad

Luleå tekniska universitet

Abstrakt

Barnmisshandel är ett folkhälsoproblem med förekomst i hela världen. Det leder till negativa konsekvenser för barnets psykiska och fysiska hälsa, och det är en riskfaktor för våldshandlingar, sexuellt risktagande samt

drogmissbruk senare i livet. Anställda har i sin profession inom hälso- och sjukvården skyldighet att genast göra en anmälan vid misstanke att ett barn far illa. FN:s barnkonvention stärker dessa myndigheter.

Syftet med studien var att undersöka vilka faktorer som påverkar

sjuksköterskor inom primärvården att upprätta en orosanmälan till Socialtjänsten vid misstanke om barn som far illa. Metoden som använts är en tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats. Datainsamling skedde via enkätundersökning i Google forms, 63 enkätsvar inkom. Resultatet redovisar främjande faktorer som hänsyn till barnets rättigheter samt ett gott samarbete med Socialtjänsten. Hindrande faktorer var en känsla av att inte ha tillräckligt med bevis, att ens oro var obefogad samt att inte kunna vara anonym i sin profession. Studien redovisar ett samband mellan sjuksköterskans yrkeserfarenhet och antal upprättade orosanmälningar samt sjuksköterskans medvetenhet kring arbetsrutiner i förhållande till antal upprättade orosanmälningar. Slutsatsen visar att det är viktigt att belysa främjande och hindrande faktorer för sjuksköterskor i sin profession, samt vilka samband det finns som underlättar för sjuksköterskan i sitt arbete kring orosanmälningar.

Nyckelord: Sjuksköterska, orosanmälansocialtjänsten, enkätstudie, hälsocentral,

(3)

2

Innehållsförteckning

Bakgrund 4 Rational 7 Syfte 7 Frågeställningar 7 Metod 7 Design 7

Procedur och urval 7

Dataanalys 9 Etiska övervägande 9 Resultat 10 Diskussion 18 Resultatdiskussion 18 Metoddiskussion 21 Slutsats 23 Referenslista 24 Bilagor 30 Bilaga 1 30

(4)

3

En uppfostran som karaktäriseras av värme och stöd optimerar barns utveckling (Jernbro & Janson, 2017). Det finns dock barn som far illa, dessa barn upptäcks inte alltid och får därför inte den hjälp och det stöd som det behöver (Engh & Eriksson, 2019, s.134). Begreppet barn som far illa, definierat av Världshälsoorganisationen (WHO), innefattar alla former av övergrepp, försummelse och utnyttjande som leder till faktisk eller potentiell skada för barnets hälsa eller utveckling. Exempel kan avse barn och ungdomar som i hemmet utsätts för fysiskt, psykiskt eller emotionellt våld, sexuella övergrepp, kränkningar, fysisk eller psykisk försummelse eller om barnet har allvarliga relationsproblem i förhållande till sin familj. Likaså om barnet blir vittne till våld eller lever i en miljö där våld och/eller hot om våld förekommer. Barn och ungdomar som far illa på grund av sitt eget beteende,

exempelvis på grund av missbruk, kriminalitet och annat självdestruktivt beteende ska också inkluderas, likaså barn som utsätts för hot, våld eller andra övergrepp från jämnåriga eller andra (Socialstyrelsen, 2014 a). Om ett barn far illa kan det leda till omfattande negativa konsekvenser för barnet, familjen och samhället. Förutom skador och för tidig död hos barnet påverkas även barnets fysiska och psykiska hälsa negativt, och det är en riskfaktor för våldshandlingar, sexuellt risktagande samt drogmissbruk senare i livet (Engh & Eriksson , 2019, s.134).

Misshandel av barn är ett globalt folkhälsoproblem. Det är svårt att uppskatta omfattningen av barnmisshandel då mörkertalet är stort men europeiska undersökningar om våld mot barn har visat att 5–35 procent utsätts för svår misshandel i hemmet, 4–9 procent för svår psykisk misshandel, ungefär vart tredje barn utsätts för svåra kränkningar, 15–30 procent av flickor och 5–15 procent av pojkar utsätts för sexuella övergrepp, 3–15 procent utsätts för grov vanvård och 8–25 procent har upplevt våld mellan vuxna i familjen (Jernbro & Janson, 2017). I en nationell kartläggning “Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige” (Janson, Jernbro & Långberg, 2011) framkommer det att 92% av de tillfrågade föräldrarna ansåg att det aldrig är rätt att utsätta barnet för fysisk bestraffning. 13,8% av de tillfrågade barnen uppgav att de någon gång blivit slagna av en vuxen i hemmet. Den allvarligaste riskfaktorn för våld mot barn är våld i hemmet mellan de vuxna, det har visat sig att barn i dessa familjer har tio gånger ökad risk att bli slagna, jämfört med barn där våld i familjen inte förekommer. Nästan vart tionde barn i Sverige bevittnar våld i sina familjer, detta bör betraktas som ett av våra mest betydande folkhälsoproblem.

Sverige blev 1979 först i världen med ett förbud mot att slå eller använda våld mot barn (Sveriges Riksdag, 2018). FN:s konvention om barnets rättigheter blev svensk lag 1 januari

(5)

4

2020 (2018:1197). Detta är den viktigaste reformen som skett för barn i Sverige på 30 år (Regeringskansliet, 2020). FN:s barnkonvention innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn, där en av artiklarna är att barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling och

utnyttjande samt sexuella övergrepp. Barn som av olika anledningar inte kan bo kvar i sin hemmiljö har rätt till skydd och stöd från staten, samt rätt till ett alternativt hem (SFS 2018:1197).

Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) stödjer Sveriges möjligheter att uppnå barnkonventionens mål. Denna lag stärker myndigheter som hälso- och sjukvård, skola och tandvård, genom att de anställda i sin profession har skyldighet att genast göra en anmälan om det finns

misstanke om att ett barn far illa (Socialstyrelsen, 2019 a). Att anmäla sin oro för ett barn är att ta ansvar för barnen och uppmärksamma Socialtjänsten på situationen, sedan är det Socialtjänsten som ska utreda barnets situation och göra bedömningen om barnet behöver skydd eller stöd (Socialstyrelsen, 2014 b). Skyldigheten att göra en orosanmälan till

Socialtjänsten kan inte överlåtas utan är personlig, det behövs heller inte bevis för att anmäla utan tröskeln för anmälan ska vara låg. Barnets behov ska vara i fokus och det som avgör om en anmälan görs och en anmälan får inte fördröjas eller utebli på grund av oro för föräldrarnas reaktioner.

Alla misshandlade barn visar inte tecken på misshandel, barns beteenden kan dock leda till misstankar. Detta kan vara komplicerat, sjuksköterskor kan anse att fysiska skador på barnet är den viktigaste anledningen till att upptäcka misshandel hos barn och vidare göra en orosanmälan om barn till Socialtjänsten. Detta kan vidare ses som en hindrande faktor att inte ha tillräckligt tydliga bevis vid upprättandet av en orosanmälan om barn till

Socialtjänsten (Lavigne, Portwood, Warren-Findlow & Bunner Huber, 2017; Schols, De Ruiter & Ory, 2013). Sjuksköterskor kan bli medvetna om övergrepp mot barn genom tecken hos föräldrarna, exempelvis vid alkohol och/eller drogmissbruk samt familjefaktorer som fattigdom, skilsmässa och levnadsvillkor snarare än genom tecken från barnet (Engh Kraft & Eriksson, 2015). I en studie av Chen, Huang, Lu och Feng (2015) framkom att endast en så liten minoritet som 4,6% av deltagarna någonsin hade gjort en orosanmälan om barn till Socialtjänsten och 5,9% uppgav att de hade stött på minst en incidens men hade inte rapporterat in detta. Forskarna såg ett signifikant samband med att sjuksköterskor som själva varit offer för barnmisshandel hade högre kompetens, empowerment, teamsamarbete och självreflektion. Studien visade även att utbildning inom området var viktigt för att känna sig

(6)

5

kompetent att göra en orosanmälan om barn till Socialtjänsten. Tingberg, Bredlov och Ygge (2008) menar att behovet av utbildning är högt och påverkar om sjuksköterskor upprättar en orosanmälan samt hur fysisk och/eller psykisk misshandel identifieras.

I en nationell kartläggning av Socialstyrelsen (2019 b) framgick det stora regionala likheter mellan vilka barn som uppmärksammas och anmäls till Socialtjänsten. Könsfördelningen och åldersfördelningen följer samma mönster i samtliga delar av landet och i samtliga kommungrupper. Vidare kan det utläsas av resultatet att anmälningarna till landets

Socialtjänster har ökat, omfattningen skiljer sig dock mellan kommuner och varierar mellan olika år.

En misstro till Socialtjänsten beskrivs vara en hindrande faktor som kan bidra till att personal inte gör en orosanmälan, detta på grund av upplevelsen av att anmälningen görs förgäves samt oro över att Socialtjänsten kommer att ingripa för sent (Leite, Beserra, Scatena, Pereira da Silva & Ferriani, 2016; Schols et al., 2013). I studier av Herendeen, Belvins, Anson och Smith (2014) och Engh Kraft och Eriksson (2015) beskrivs erfarenhet som en främjande faktor, som gör sjuksköterskan mer trygg i sin bedömning vid misstanke om barn som far illa. Upptäckten av att ett barn far illa grundar sig ofta på intuition, en känsla av att något är fel. Rädsla, frustration, obehag, förtvivlan, ilska och skuld var olika exempel på känslor som vårdpersonal kunde känna när de måste göra en orosanmälan, även rädsla av hur föräldrarna skulle komma att reagera. Piltz och Wachtel (2009) beskriver att sjuksköterskor kan uppleva en rädsla för att det egna privatlivet skulle påverkas vid upprättande av en orosanmälan om barn till Socialtjänsten.

I litteraturgenomgången som utfördes, framgick det vad som är orsaken till att det görs orosanmälan om barn till Socialtjänsten, exempelvis att föräldrarna har ett missbruk eller att barnen visar tydligt tecken på misshandel. Det fanns betydligt mindre kunskap om vilka faktorer som främjar och hindrar sjuksköterskor att göra en orosanmälan till Socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Detta styrks även av Jernbro och Steven (2014) som belyser att det saknas studier och statistik om vad som påverkar att en anmälan görs.

Rational

Det är av betydelse att uppmärksamma barns rättigheter samt faktorer som verkar främjande och hindrande för sjuksköterskors upprättande av en orosanmälan till Socialtjänsten vid misstanke om barn som far illa. Detta är viktigt för att verksamheter där sjuksköterskor

(7)

6

möter barn ska kunna utvecklas och förbättras , detta för att stödja sjuksköterskor i sitt upprättande av orosanmälan om barn till Socialtjänsten. Det finns behov av ökad kunskap om vilka bakomliggande faktorer det finns som påverkar upprättandet av en orosanmälan om barn till Socialtjänsten. Det kan bidra till att hjälpa sjuksköterskor att handla rätt i situationer där det finns misstanke om att barn far illa.

Syfte

Syftet med studien var att undersöka vilka faktorer som påverkar sjuksköterskor inom primärvården att upprätta en orosanmälan till Socialtjänsten vid misstanke om barn som far illa.

Frågeställningar

● Vilka faktorer främjar upprättande av en orosanmälan om barn till Socialtjänsten?

● Vilka faktorer hindrar upprättandet av en orosanmälan om barn till Socialtjänsten?

Metod

Design

Studiens design är en tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats. Enligt Billhult (2017, s. 100) används denna design för att undersöka samband mellan olika variabler eller för att jämföra olika variabler. Data har samlats in via enkätundersökning.

Procedur och urval

Inklusionskriterier är primärvård, grundutbildad sjuksköterska med eller utan specialistutbildning samt alla hälsocentraler inom Region Norrbotten och Region

Västerbotten. Urvalet av deltagare var ändamålsenligt och strategiskt. Det innebär enligt Henriksson och Billhult (2017, s. 116) att deltagare väljs ut som kan ge underlag som kan svara på forskningsfrågan och syftet med studien. Deltagarna och val av profession baserades på inklusionskriterierna

Enkäten (bilaga 2) som skickades ut strukturerades upp via Google Forms, där all insamlad data sammanslås i diagram. I enkäten förekom frågor med flervalsalternativ samt

fritextsvar. Innan enkäten skickades ut gjordes en pilotstudie, där två sjuksköterskor svarade på enkäten. Syftet med att utföra en pilotstudie beskriver Billhult (2017, s.123) och Polit &

(8)

7

Beck (2017, s.516–517) som en möjlighet för att uppskatta tiden det tar att besvara enkäten samt upptäcka aspekter, brister och faktorer författarna ej uppmärksammat.

Enkäterna skickades via e-post därefter ut den 12 maj 2020 till enhetscheferna på de 24 hälsocentraler inom Region Norrbotten med informationsbrev och förfrågan om att få utföra studien på deras hälsocentral. Informationsbrevet beskrev syftet med studien, en kort

presentation om vilka författarna samt vår handledare är och vilket lärosäte utbildningen bedrivs på. Även information om att medverkan i studien kommer vara anonymt genom hela processen beskrevs. Kontaktinformation fanns tillgängligt i informationsbrevet, detta i syfte ifall de deltagande skulle önska mer information eller hade frågor eller funderingar.

Samtycke till deltagande lämnades i och med att den som besvarade enkäten skickade in den. Efter att enhetscheferna godkände att enkätundersökningen fick utföras på deras hälsocentral, skickade de i sin tur ut enkäten tillsammans med informationsbrev till sjuksköterskorna på hälsocentralerna. Under tiden enkäten var öppen skickades det ut påminnelse vid två tillfällen i syfte att öka antal besvarade enkäter. Enligt Billhult (2017, s. 122, 128) ger påminnelser en möjlighet för de som inte hunnit besvara enkäten att bli

påminda och ges utrymme att kunna delta. Antal besvarade enkäter resulterade i 44 svar från Region Norrbotten. Eftersom författarna önskade minst 60 antal besvarade enkäter, valde författarna till studien att skicka ut enkäter till samtliga 26 hälsocentraler i Västerbotten för att öka antal besvarade enkäter En påminnelse skickades ut till enhetscheferna i Region Västerbotten. När enkätundersökningen stängdes hade 63 svar slutligen inkommit.

Enkätundersökningen stängdes den 12 september 2020. När enkätundersökningen stängdes efterfrågade författarna till denna studie om återkoppling från enhetscheferna om hur många sjuksköterskor som enkäten skickats ut till, detta återkopplades från 8 av de 50

hälsocentraler som enkäten skickades ut till, på grund av detta har bortfall ej kunnat

presenteras. Då enkäterna skickades till både Region Norrbotten samt Region Västerbotten och ansågs det kunna representera en större grupp, vilket innebär att svaren kan

generaliseras till fler regioner (jmf. Polit & Beck, 2017, s.281).

Dataanalys

Den insamlade data, de 63 besvarade enkäterna, analyserades vidare i dataprogrammet SPSS (IBM Statistical Package for the Social Sciences, 26). Gustafsson (2020) förklarar att med hjälp av analytisk statistik kommer det att kunna dras slutsatser och ses samband mellan faktorer. Insamlad data presenteras i löpande text (deskriptiv statistik), även i diagram och

(9)

8

tabeller som tydliggör resultatet. Insamlad data presenteras även som beskrivande statistik (univariat analys) (Djurfeldt, Larsson & Stjärnhagen, 2018, s. 39).

För att kunna upptäcka skillnader och samband i sambandsanalyserna genom bivariat analys har författarna använt sig av chi2 test, i de fall värdet varit under 5 har man valt att använda sig av Spearman´s rangkorrelation och Fisher´s exakta test. Gränsen på p-värde är valt till <0,05 som den signifikanta nivån (Djurfeldt et al., 2018, s.216).

Etiska övervägande

Forskningsetik innebär etiska överväganden som författarna har övervägt genom hela forskningsprocessen. Syftet med att föra en forskningsetisk diskussion är för att värna alla livsformer och försvara människors grundläggande värde och rättigheter (Kjellström, 2017, s.58). Författarna till studien har en förståelse att detta ämne kan upplevas som känsligt, vilket då inneburit flera etiska överväganden och ställningstaganden. Innan studien påbörjades har en etisk granskning gjorts av en universitetslektor vid Institutionen för hälsovetenskap, Luleå Tekniska Universitet.

Det finns tre etiska principer som kan tillämpas inom forskning, dessa är att forskningen ska göra gott, att mänsklig värdighet ska respekteras samt att forskningen ska vara rättvis. Att forskningen ska göra gott innebär att forskare har en plikt att maximera fördelar och minimera skada och risker både för deltagarna och för andra människor som berörs av forskningsresultatet. En plikt som forskaren har är att inte exploatera deltagarna (Polit & Beck, 2017, s.139, 142). Att mänsklig värdighet ska respekteras innebär att deltagarna har rätt till självbestämmande, deltagandet är frivilligt samt att deltagarna ska få tillräcklig information om studien som bedrivs. Informerat samtycke innebär att tillräcklig och relevant information ges till de deltagande så att de förstår samt frivilligt kan fatta beslut för

deltagande i forskningen (Polit & Beck, 2017, s.140, 143). Dataskyddsförordningen (SFS 2018:219) beskriver att alla deltagare har rätt till att behålla sin integritet och att

personuppgifter ska skyddas, vilket författarna i denna studie har varit noga med att

uppmärksamma i informationsbrevet samt under enkätens utformning. I studien var det upp till deltagarna själva om de ville medverka, de hade även möjlighet att avbryta pågående enkätundersökning, utan att de svar som deltagaren hunnit besvara räknas in i resultatet. Ingen fråga var obligatorisk att svara på i enkäten, detta för att deltagarna själva skulle känna att de fick lämna de uppgifter och information som de ville lämna.

(10)

9

Deltagandet i studien är anonymt, vilket innebär att ingen enskild deltagare kan identifieras i studien, varken för författarna till studien eller läsare (jmf. Kjellström, 2017, s.73).

Forskningsmaterialet har förvarats så att enbart författarna och deras handledare kunnat läsa det (Polit & Beck, 2017, s.147).

Resultat

Av de sjuksköterskor med eller utan specialistutbildning som blev tilldelade de webbaserade enkäterna var det 63 som svarade, 62 kvinnor (98,4%) och 1 man (1,6%). Av de som deltog var 14,3 % sjuksköterskor (n=9) och 85,7 % (n=54) var distriktssköterskor.

Åldersfördelningen på informanterna ses i Figur 1. Endast 8 av 50 tillfrågade enhetschefer återkopplade hur många informanter som tillfrågats, därför kan inte bortfall redovisas.

Figur 1. Åldersgrupp på de deltagande.

Resultatet visar att 39,7% som besvarade enkäten var mellan 20–40 år, 44,4% var mellan 41–60 år samt 15,9% var 61 år eller äldre. Vilket innebär att det är en förhållandevis jämn åldersfördelning fram till 61 års ålder.

I studien deltog 14,3% legitimerade sjuksköterskor (n=9) och övriga 85,7% (n=54) var legitimerade sjuksköterskor med specialistutbildning.

(11)

10 Tabell 1. Översiktstabell n (%) Svarsfrekvens Medelvärde (m) Standardavvikelse (sd) Ålder (0) 20–30 år (1) 31–40 år (2) 41–50 år (3) 51–60 år (4) 61 år eller äldre 11 (17,5) 14 (22,2) 16 (25,4) 12 (19) 10 (15,9) n=63 1.94 1,330

Antal arbetade år (inom primärvården) (0) 0–5 år (1) 6–10 år (2) 11–15 år (3) 16–20 år (4) 21 år eller mer 22 (34,9) 13 (20,6) 5 (7,9) 9 (14,3) 14 (22,2) n=63 1.68 1,605 Upprättat en orosanmälan? (0) Ja (1) Nej 49 (77,8) 14 (22,2) n=63 0.22 0,419

Antal upprättade orosanmälningar

(0) 1–5 st (1) 6–10 st (2) fler än 11 st

(3) Jag har aldrig en anmälan

27 (50) 11(20,4) 9 (16,6) 7 (13) n=54 0.98 1,163

Har du någon gång tänkt göra en orosanmälan, men valt att avstå att upprätta en orosanmälan? (0) Ja (1) Nej 15 (25,4) 44(74,6) n=59 0.73 0,448

Vet du hur rutinerna ser ut på din arbetsplats kring orosanmälan om barn till Socialtjänsten?

(0) Ja (1) Nej 49 (77,8) 14 (22,2) n=63 0.22 0,419

(12)

11

Tabell 2. Ålder i förhållande till upprättande av orosanmälan

Av de totalt 63 besvarade enkäterna var det spridd svarsfrekvens mellan åldrarna och majoriteten av deltagarna hade upprättat orosanmälningar (n=7–13) om barn till Socialtjänsten. Resultatet gav ingen tydlig majoritet av åldrar som upprättat eller inte upprättat en orosanmälan om barn till Socialtjänsten. Resultatet visar att sjuksköterskor i åldrarna 41–50 år är de som upprättat flest orosanmälningar om barn till Socialtjänsten.

Tabell 3. Ålder i förhållande till upprättande av orosanmälan

Spearman´s test visar en negativ korrelation vilket innebär att det inte finns ett signifikant samband mellan personens ålder och om personen har upprättat en orosanmälan (p=0,105).

(13)

12

Tabell 4. Upprättade orosanmälningar om barn till Socialtjänsten relaterat till yrkeserfarenhet inom primärvården

Spearman´s rangkorrelationstest visar ett starkt men inte statistiskt samband (p=0,051) mellan variablerna yrkeserfarenhet inom primärvård och om man har upprättat en orosanmälan om barn till Socialtjänsten.

(14)

13

Tabell 5. Främjande faktorer vid upprättande av orosanmälningar om barn till Socialtjänsten

Resultatet visar att samarbetet med Socialtjänsten var mer än dubbelt (68,3%) så betydande för avgörande om orosanmälan skulle göras jämfört med om det fanns stöd från chefen (33,3%). Chefens stöd skattades även lägre än stödet från kollegor (58,7%) och utbildning inom området (34,9%). Den absolut viktigaste främjande orsaken för om orosanmälan skulle göras var fokus på barnets rättigheter (88,9%) och den minst främjande faktorn var om sjuksköterskan hade tillgång till kvalitetsdokument (14,3%)

(15)

14

Tabell 6. Hindrande faktorer vid upprättande av orosanmälningar om barn till Socialtjänsten

(16)

15

Resultatet visar att över hälften som besvarade enkäten ansåg att den mest hindrande faktorn för upprättande av orosanmälan om barn till Socialtjänsten var en känsla av att inte ha tillräckligt med bevis och/eller att oron var obefogad (58,7%). Denna faktor var nästan dubbelt så stor som den näst vanligaste hindrande faktorn som var att inte kunna vara anonym på grund av sin profession (31,7%). Mer än en fjärdedel (25,4%) ansåg att ett bristfälligt samarbete med Socialtjänsten var en hindrande faktor vid upprättande av orosanmälan.

Tabell 7. Upprättade orosanmälningar relaterat till medvetenhet om arbetsplatsens rutiner

Av de 63 informanter som besvarade enkäterna var det 49 (77,78 %) som visste hur

rutinerna på deras arbetsplats såg ut kring orosanmälan om barn till Socialtjänsten. Av dessa 49 personer var det 7 som aldrig hade upprättat en orosanmälan om barn till Socialtjänsten, medan 6 gånger så mångahade utfört minst en orosanmälan om barn till Socialtjänsten (n=42). Av de 14 deltagare som inte visste hur rutinerna på deras arbetsplats såg ut gällande orosanmälning om barn till Socialtjänsten, så hade ändå 50% av dem upprättat en

orosanmälan. Enligt Fisher´s exakta test finns ett statistiskt signifikant samband mellan variablerna att ha upprättat en orosanmälan om barn till Socialtjänsten och att veta om hur rutinerna ser ut på arbetsplatsen kring orosanmälningar om barn till Socialtjänsten

(p=0,009).

Diskussion

Resultatdiskussion

Syftet med studien var att undersöka vilka faktorer som påverkar sjuksköterskor inom primärvården att upprätta en orosanmälan till Socialtjänsten om barn som far illa.

(17)

16

Trots att sjuksköterskor har skyldighet att anmäla skyndsamt till Socialtjänsten vid minsta misstanke om att barn far illa, så visade resultatet att 58,7% ansåg att en betydande

hindrande faktor var att inte ha tillräckligt med bevis om att barnet faktiskt far illa, eller att sjuksköterskans oro var obefogad. Eisbach och Driessnack (2010) beskriver att tvivel på sig själv är en faktor som kan verka hindrande vid upprättande av orosanmälan om barn till Socialtjänsten, även oro över att inte ha tillräckligt med bevis. Tankar som “har jag fel”, ”tänker jag fel”, ”tror jag fel”? kunde uppkomma hos sjuksköterskan innan en orosanmälan upprättades. Denna faktor kan innebära att man som sjuksköterska inte lämnar en

orosanmälning förrän det finns tydliga bevis, så som blåmärken på kroppen. Ben Yehuda, Attar-Schwartz, Ziv, Jedwab och Benbenishty (2010) menar att tvivel på sig själv kan bero på otillräcklig kunskap kring anmälningsprocessen och arbetsplatsens rutiner. Slutsatsen av detta kan visa på att sjuksköterskorkan behöva bli stärkta i sin profession för att kunna upprätta en orosanmälan vid en känsla eller misstanke om att ett barn far illa. I vår studie framkom ett signifikant samband mellan variablerna att veta om arbetsplatsens rutiner och upprättande av orosanmälan, sjuksköterskor upprättar i högre grad en orosanmälan om man vet arbetsplatsens rutiner. Detta resultat visar på vikten av att sjuksköterskor får denna kunskap och introduktion kring rutiner på arbetsplatsen gällande orosanmälningar om barn till Socialtjänsten.

Resultatet i vår studie visar på att 34,9% anser att utbildning kring området ses som en främjande faktor, därför är det av vikt att sjuksköterskor får utbildning kring orosanmälan om barn som far illa för att sjuksköterskor mer sannolikt ska kunna upprätta en orosanmälan om barn till Socialtjänsten. Studien av Lee och Kim (2018) beskriver att sjuksköterskor uttrycker en vilja och önskan om mer utbildning kring anmälningsprocessen. Detta visar på att det finns ett behov av utbildning kring hur man upprättar en orosanmälan och hur processen ser ut. Lee och Kim (2018) menar att ökad kunskap hos sjuksköterskor är en främjande faktor och leder till att fler anmälningar upprättas. Detta resultat kan vidare visa på att det bör fokuseras mer kring orosanmälningar om barn till Socialtjänsten inom

arbetsplatsen men även inom utbildningen, detta för att alla sjuksköterskor ska kunna känna sig trygga i att våga lita på sin egen känsla av oro, och våga göra en orosanmälan om barn till Socialtjänsten.

Resultatet i studien visar även på att stöd från kollegor värderas högre än stöd från chefen, det framkom att stöd från kollegor var mer betydande för avgörande om orosanmälan skulle göras jämfört med om det fanns stöd från chefen. Detta innebär att nästan dubbelt så många

(18)

17

ansåg att stöd från kollegor är mer främjande än stöd från chefen, vilket visar på att ett tryggt och stabilt team är viktigt när man arbetar med barn som patienter.

Fraser, Mathews, Walsh, Chen och Dunne (2010) beskriver att erfarenhet ökar

sannolikheten att sjuksköterskan upprättar orosanmälningar till Socialtjänsten om barn som far illa. Vår studies resultat visar att ju fler antal arbetade år en sjuksköterska har, desto fler orosanmälningar har sjuksköterskan även hunnit upprätta. Möjligtvis kan det vara så att ju fler antal arbetade år en sjuksköterska har, desto fler patienter har sjuksköterskan mött och vidare har fler orosanmälningar hunnit upprättas. Det kan även vara så att erfarenhet bidrar till ett ökat antal orosanmälningar om barn till Socialtjänsten, det kan diskuteras om varför. Då författarna till studien valt att ha tak i enkäten där >11 orosanmälningar var det högsta alternativet att välja, kan resultatet inte uppge en tydligare bild av hur mycket fler

orosanmälningar som de utförts ju äldre deltagarna var.

Ungefär hälften av de medverkande sjuksköterskorna i vår studie tyckte att erfarenhet av tidigare orosanmälningar var en främjande faktor vid upprättande av en orosanmälan om barn till socialtjänsten. I en studie av Fraser et al. (2010) framkom även att om

sjuksköterskor var föräldrar själva ökade sannolikheten att kunna identifiera och se

omfattning av allvaret vid en situation där ett barn far illa, och har därmed större sannolikhet att upprätta en orosanmälan. Denna faktor kring föräldraskap upptäcktes inte i vår studie, men här bör även hänsyn tas till ålder, författarna till denna studie tänker att ju äldre man är desto mer sannolikt är det också att man har egna barn och bär en föräldraroll.

I resultatet framkommer det att en fjärdedel av deltagarna har valt att avstå att upprätta en orosanmälan. Att sjuksköterskan i sin profession väljer att avstå att upprätta en orosanmälan framkommer även i Gunn, Hickson och Cooper (2005) som redovisar att 28% har valt att avstå trots en känsla av en orosanmälan bör göras. Vidare beskriver Gunn et al. att det troligen var män som inte upprättade en orosanmälan, och/eller att man hotas att vara med som vittnesmål och genomgå rättegångar. I vårt resultat fanns ingen möjlighet att se skillnader mellan svaren på män och kvinnor, då kvinnor var i stor majoritet av de

deltagande. Resultatet täcker inte upp faktorer som kan upplevas som konsekvenser i form av rättegång och domstolsprocess, däremot har det framkommit att det fanns en rädsla av påverkan på relationen till barnet och/eller föräldrarna, som visar att denna faktor var betydande vid upprättande av orosanmälan.

(19)

18

I vår studie beskrivs att inte kunna vara anonym i sin anmälan som en betydande hindrande faktor vid upprättande av orosanmälan om barn som far illa. Talsma, Bengtsson Boström och Östberg (2015) beskriver att genom att inte kunna vara anonym vid upprättande av en orosanmälan kan detta leda till att den som upprättar en orosanmälan känner en oro för sin egen eller sin familjs säkerhet, vilket kan vara en förklaring till varför en önskan finns hos vissa sjuksköterskor att kunna vara anonym i sin profession, samt en förklaring till varför en del väljer att avstå trots att man har en känsla eller misstanke om att barn far illa. Det skulle vara intressant att veta om fler orosanmälningar skulle upprättas om möjligheten fanns att kunna vara anonym i sin profession. Skulle sjuksköterskor då kunna känna att de kunde ha en tillitsfull vårdrelation med den de upprättar en orosanmälan kring? Sjuksköterskor har ett behov av att bli stärkta i sina professioner där de har en anmälningsskyldighet.

Den mest främjande faktorn i vår studie som stöttar sjuksköterskor till att göra en

orosanmälan om barn till Socialtjänsten är fokus på barnets rättigheter, efter det visade sig att samarbete med Socialtjänsten är den näst viktigaste faktorn. Ett gott samarbete med Socialtjänsten beskrivs som en av de främsta faktorerna för att upprätta orosanmälningar om barn till Socialtjänsten, om samarbetet fungerar bidrar det till att sjuksköterskor faktiskt känner att de gör nytta med sina anmälningar om barn till Socialtjänsten genom att anmälan tas på allvar och utreds. Ett bristande samarbete med Socialtjänsten har även visat sig vara ett hinder i andra studier, där det även framkommit en känsla av att orosanmälningar görs förgäves och att man har en bristande tillit till Socialtjänsten. Även känslan av att

myndigheten inte gjorde några åtgärder efter anmälan (Eisbach et al., 2010; Engh Kraft & Eriksson, 2015; Feng, Fetzer, Chen, Yeh, & Huang, 2010).

Samtidigt som samarbete med Socialtjänsten värderades som en högt främjande faktor, framkom det att över hälften ansåg att en hindrande faktor var att inte ha tillräckligt med bevis och en rädsla över att deras oro var obefogad, en tredjedel ansåg att inte kunna vara anonym i sin anmälan är en hindrande faktor och en tredjedel var orolig över att föräldrar ska sluta besöka BVC med barnet efter en orosanmälan.

I enkäterna fanns möjlighet att fylla i fritextsvar, författarna kunde ej se ett mönster vid kvalitativa reflektioner och därmed inga samband. Några övriga faktorer framkom ej i de kvalitativa uppföljningsfrågorna. Författarna såg vid analysen 15 fritextsvar varav 6 bedömdes vara förklaringar och förtydliganden på deras valda svarsalternativ, de övriga

(20)

19

fritextsvaren bedömdes som kommentarer kring ämnets viktiga betydelse. Detta innebar att fritextsvaren som förekom inte handlade om missade faktorer.

Metoddiskussion

Innehållsvaliditet styrks i vår studie genom att enkäten strukturerades upp för att fånga upp alla väsentliga aspekter utifrån studiens syfte. Författarna anser att studien har hög

begreppsvaliditet då enkäten svarar på det syfte och de frågeställningar som studien hade. Reliabiliteten i vår studie styrks genom att en pilotstudie genomfördes innan enkäten

skickades ut till Regionerna, detta för att upptäcka missade aspekter. Enkäten strukturerades så att de som deltog i studien även fick möjlighet att svara i fritext om dem upplevde att det fanns ytterligare faktorer som påverkade vid upprättandet av en orosanmälan som inte fanns med som svarsalternativ, detta ökade därmed studiens reliabilitet. Enligt Billhult (2017, s.133–136) och Djurfeldt et al. (2018, s.104) bör enkäten innehålla genomtänkta

egenkonstruerade frågor som alla svarar till studiens syfte vilket ökar trovärdigheten på den insamlade data. Det förekommer begrepp i enkäten som exempelvis “barn som far illa”, “orosanmälningar till Socialstyrelsen” samt “anmälningsskyldighet”, innebörden av dessa begrepp redovisades i informationsbrevet för att minska risken för antaganden hos den som besvarar. Svarsalternativen var korta, klara och koncisa vilket innebar att tolkningsutrymmet minskade för den som besvarade enkäten, vilket vidare ökade chansen till högre reliabilitet. Författarna vill påstå att studien bedöms ha hög validitet och reliabilitet.

Antal besvarade enkäter blev mindre än förväntad. Författarna skickade till en början enbart ut enkäter till region Norrbotten med en svarsfrekvens som landade på 44 svar, från 24 hälsocentraler. För att uppnå målet för minst 60 svar så utökades utskick av enkäter ytterligare till att även innefatta Region Västerbottens 26 hälsocentraler. Det krävdes

påminnelser till bägge regioner för att uppnå godkänd svarsfrekvens. Slutligen landade antal svar på 63 svar. Med tanke på att utskickade enkäter ej kunnat presenteras så vet vi inte hur många sjuksköterskor som fick tillgång till enkäten, men eftersom enkäter skickades ut till 50 enhetschefer på olika hälsocentraler känns svarsantalet väldigt lågt. Studien hade i början en tidsbestämd öppnad enkät, vilket i efterhand fick justeras och förlängas för att öka antal besvarade enkäter. Författarna hade önskat ett högre antal deltagande. Kjellström (2017 s.66) menar att emotionella känslor kan uppstå i besvarande av enkäter i form av obehag och rädsla relaterat till tidigare erfarenheter och/eller en rädsla att man inte är anonym i enkäten. Enkäter kan även väcka reflektioner och tankar hos den som utfört den, och kan orsaka att

(21)

20

individen avbryter sitt deltagande. Detta kan förklara det låga deltagandet i vår studie. Det låga deltagandet kan också härledas till den rådande COVID-19 pandemin som pågått under studien, tre enhetschefer återkopplade att inga enkäter skickades ut på grund av den rådande situationen som pågick under vårt arbete med uppsatsen. Enkäterna skickades ut under sommarmånaderna vilket även det kan ha bidragit till så få deltagande.

Länken med enkäterna skickades ut till enhetscheferna på de berörda hälsocentralerna, som i sin tur fick välja ut personal utifrån givna inklusionskriterier. När enkätundersökningen stängdes sökte författarna återkoppling från enhetscheferna för att få reda på

svarsfrekvensen och på så sätt styrka trovärdigheten, men enbart 8 hälsocentraler

återkopplade, detta bidrog till att författarna ej haft möjlighet att redovisa hur många enkäter som skickades ut i förhållande till antal svar. Detta har vidare bidragit till att författarna ej kunnat redovisa vilken bias som eventuellt finns. För att kunna få en svarsfrekvens och räkna ut bias hade det varit värdefullt om man hade kunnat skicka ut enkäterna till enskilda sjuksköterskors e-postadresser, denna möjlighet fanns inte då vi ej kunde hitta detta. Det är alltså oklart hur många som tagit del av enkäterna och studiens bortfall, det finns en risk att de som tagit del av enkäten och ej besvarat denna skulle ha svarat annorlunda, och därför kan resultatet ge en missvisande bild jämfört med om alla sjuksköterskor på de 50

hälsocentralerna hade deltagit. Däremot fanns en del tydliga faktorer som visade sig trots det väldigt starka. Djurfeldt et al. (2018, s. 108) menar att bortfall eller icke-svar ofta är

förekommande vid enkätundersökningar, där respondenterna själv har ansvar att fylla i och skicka in enkäten.

Enkäter valdes som mest lämpligt för att kunna ge svar på studiens syfte då detta är ett känsligt ämne att forska kring. Författarna har ej funnit en tidigare använd enkät i detta syfte, vilket innebär att författarna till studien har gjort egenkonstruerade kvantitativa frågor med möjlighet till fritextsvar. Enligt Billhult (2017 b, s. 123–126,128) är fördelarna med enkäter att kunna fråga exakt det författarna är ute efter, samt styra längden på enkäten. Nackdelarna kan vara att frågorna missförstås av den som besvarar enkäten samt att frågorna kan avspegla författarnas sätt att se på det som studeras, för att i möjligaste mån undvika detta utförde författarna en pilotstudie innan enkäten skickades ut. Författarna i studien har tagit hänsyn till de fallgropar som finns vid skapandet av egen enkät. Med webbenkäter beskrivs det vara svårt att få en uppfattning om bortfallet, men trots det kan man utläsa en svarsfrekvens i enkätverktyget. Pappersenkät uteslöts då detta tar längre tid och kräver mer

(22)

21

från den som besvarar enkäten. På grund av orsaken att författarna till studien valde att ha tak i enkäten där >11 orosanmälningar var det högsta alternativet att välja, kunde studien inte visa ett statistiskt signifikant samband mellan ålder och att ha upprättat en orosanmälan om barn till Socialtjänsten. Detta är något som i efterhand skulle ha gjorts annorlunda i utformningen av enkäten.

Slutsats

Om sjuksköterskor är medveten om rutiner på den enskilda arbetsplatsen så är det mer sannolikt att orosanmälan till Socialtjänsten om barn som far illa upprättas. Detta betonar vikten av att introduceras noga i arbetsplatsens rutiner gällande orosanmälningar kring barn, vilket gör att sjuksköterskor blir mer trygga i sin profession gällande orosanmälningar vid misstanke om att barn far illa. Vidare värderas barnens rättigheter som den största främjande faktorn som gör att sjuksköterskor upprättar en orosanmälan om barn till Socialtjänsten. Slutsatsen visar även att sjuksköterskor värderar ett gott samarbete med Socialtjänsten som en viktig faktor vid upprättande av orosanmälan vid misstanke om barn som far illa till Socialtjänsten.

Att uppmärksamma vilka faktorer som verkar främjande och hindrande vid upprättande av orosanmälan bidrar till en möjlighet att förbättra inom verksamheter där orosanmälningar om barn till Socialtjänsten är en skyldighet. Kunskap om vilka faktorer som verkar

främjande och hindrande vid upprättande av orosanmälan bidra till att sjuksköterskor själv får reflektera över hur en situation där misstankar finns om att barn far illa hanteras. Ytterligare forskning behövs för att identifiera och upptäcka skillnader mellan regioner, tätort och glesbygd.

(23)

22

Referenslista

Ben Yehuda, Y., Attar-Schwartz, S., Ziv, A., Jedwab, M, & Benbenishty, R. (2010). Child abuse and neglect: Reporting by health professionals and their need for training. Israel

Medical Association Journal,12(10), 598–602.

Billhult, A. (2017). Bortfallsanalys och beskrivande statistik. I. M. Henricsson (Red.),

Vetenskaplig teori och metod, från idé till examination inom omvårdnad. (s. 265–273).

Lund: Studentlitteratur.

Billhult, A. (2017). Enkäter: Urvalet; Färdiga enkäter; Distribution av enkäten;

Svarsfrekvens vid enkätutskick. I. M. Henricsson (Red.), Vetenskaplig teori och metod, från

idé till examination inom omvårdnad. (s. 122–128). Lund: Studentlitteratur.

Billhult, A. (2017). Kvantitativ metod och stickprov. I. M. Henricsson (Red.), Vetenskaplig

teori och metod, från idé till examination inom omvårdnad. (s. 100). Lund: Studentlitteratur.

Billhult, A. (2017). Mätinstrument och diagnostiska test I. M. Henricsson (Red.),

Vetenskaplig teori och metod, från idé till examination inom omvårdnad. (s. 133-136). Lund:

Studentlitteratur.

Chen, Y.-W., Huang, J.-J., Lu, T.-H. & Feng, J.-Y. (2015). Clinical competency in child maltreatment for community nurses in Taiwan. International Journal of Nursing Practice, 21, 21–26. doi.org/10.1111/ijn.12395

Djurfeldt, G., Larsson. R. & Stjärnhagen, O. (2018). Statistisk verktygslåda. (s. 104, 216.) Lund: Studentlitteratur.

Engh Kraft, L. & Eriksson, U.-B. (2015). The school nurse’s ability to detect and support abused children: A trust-creating process. Journal of School Nursing, 31(5), 353–362. doi: 10.1177/1059840514550483

(24)

23

Engh, L. & Eriksson U-B. (2019) Barn som far illa. I. E. Clausson & S. Morberg (Red.),

Skolsköterskans hälsofrämjande arbete. (s.134-135) Lund: Studentlitteratur AB.

Eisbach, S. S. & Driessnack, M. (2010). Am I sure I want to go down this road? Hesitations in the reporting of child maltreatment by nurses. Journal for Specialists in Pediatric

Nursing, 15(4), 317–323. https://doi-org.proxy.lib.ltu.se/10.1111/j.1744-6155.2010.00259.x

Fraser, J. A., Mathews, B., Walsh, K., Chen, L. & Dunne, M. (2010). Factors influencing child abuse and neglect recognition and reporting by nurses: A multivariate analysis.

International Journal of Nursing Studies, 47(2), 146–153.

https://doi-org.proxy.lib.ltu.se/10.1016/j.ijnurstu.2009.05.015

Feng, J.-Y., Fetzer, S., Chen, Y.-W., Yeh, L. & Huang, M.-C. (2010). Multidisciplinary collaboration reporting child abuse: A grounded theory study. International Journal of

Nursing Studies, 47(12),1483–1490. doi: 10.1016/j.ijnurstu.2010.05.007

Gunn, V. L., Hickson, G. B. & Cooper, W. O. (2005). Factors affecting pediatricians’ reporting of suspected child maltreatment. Ambulatory Pediatrics, 5(2), 96–101. https://doi-org.proxy.lib.ltu.se/10.1367/A04-094R.1

Gustafsson, S. (2020, mars). Kvantitativ metod: Chi 2 & Fisher exakta test. Från https://ltu.instructure.com/courses/8408

Henricson, M. & Billhult, A. (2017). Kvalitativ metod: Induktivt och deduktivt

förhållningssätt; Datainsamling; Urval; Dataanalys. I.M. Henricson. (Red.), Vetenskaplig

teori och metod, från idé till examination inom omvårdnad. (s. 116–117). Lund:

Studentlitteratur.

Herendeen, PA., Belvins, R., Anson, E. & Smith, J. (2014). Barriers to and consequences of mandated reporting of child abuse by nurse practitioners. Journal of Pediatric Healthcare, 28(1),1–7. DOI: http://dx.doi.org/10.1016/j.pedhc.2013.06.004

(25)

24

Jansson, S., Jernbro, C. & Långberg, B. (2011) Kroppslig bestraffning och annan kränkande

behandling av barn i Sverige – en nationell kartläggning 2011. Stiftelsen Allmänna

Barnhuset och Karlstads Universitet

Jernbro, C & Janson, S. (2017). Våld mot barn 2016: En nationell kartläggning. Stockholm: Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Hämtad 2020-04-06

från http://www.allmannabarnhuset.se/wp-content/uploads/2017/08/Vald_mot_barn_2016-en-_nationell_kartlaggning.pdf

Jernbro, C., Steven, L. (2014). Försummelse av barn - ett försummat problem.

Läkartidningen, 111(47), 1–3. Hämtad 2020-10-26 från http://lakartidningen.se/Klinik-ochvetenskap/Klinisk-oversikt/2014/11/Forsummelse-av-barn--ett-forsummat-problem/

Kjellström, S. (2017). Forskningsetik: Vad är forskningsetik?; Etiska lagar, riktlinjer och etiska principer; Deltagarval; Informerat samtycke - en process; Konfidentialitet. I. M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och metod, från idé till examination inom omvårdnad. (s. 56–69, 71, 73). Lund: Studentlitteratur.

Lavigne, J. L., Portwood, S. G., Warren-Findlow, J. & Brunner Huber, L. R. (2017). Pediatric inpatient nurses’ perceptions of child maltreatment. Journal of Pediatric Nursing, 34, 17–22. doi: 10.1016/j.pedn.2017.01.010

Lee, H.-M. & Kim, J.-S. (2018). Predictors of intention of reporting child abuse among emergency nurses. Journal of Pediatric Nursing, 38(2018), 47–52. doi:

10.1016/j.pedn.2017.10.007

Leite, JT., Beserra, MA., Scatena, L., Pereira da Silva, LMP. & Ferriani, MGC. (2016). Coping with domestic violence against children and adolescent from the perspective of primary care nurses. Gaúcha Enferm, 37 (2), 1–7. DOI: dx.doi.org/10.1590/1983-1447.2016.02.55796

Piltz, A. & Wachtel, T. (2009). Barriers that inhibit nurses reporting suspected cases of child abuse and neglect. Australian Journal of Advanced Nursing, 26(3), 93–100.

(26)

25

Polit, D. F., & Beck, C. T. (2017). Nursing research: Generating and assessing evidence for

nursing practice (10th ed.). (s. 139–143, 147, 281, 516–518). Philadelphia: Wolters

Kluwer.

Regeringskansliet. (2020). Barnkonventionen som svensk lag. Hämtad 2020-03-31 från https://www.regeringen.se/regeringens-politik/barnkonventionen-som-svensk-

Schols, M. W. A., de Ruiter, C. & Ory, F. G. (2013). How do public child healthcare professionals and primary school teachers identify and handle child abuse cases? A qualitative study. BMC Public Health, 13(807).doi.org/10.1186/1471-2458-13-807

SFS 2001:453. Socialtjänstlag. Stockholm: Socialdepartementet.

SFS 2018:1197. Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Stockholm: Socialdepartementet.

SFS 2018:219. Förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning. Stockholm: Justitiedepartementet.

Socialstyrelsen. (2014 a). Barn som far illa eller riskerar att fara illa. En vägledning för

hälso- och sjukvården samt tandvården gällande anmälningsskyldighet och ansvar. Hämtad

2020-04-20 från https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/vagledning/2014-10-4.pdf

Socialstyrelsen. (2014 b). Till dig som är skyldig att anmäla oro för barn. Information för

dig som är anmälningsskyldig enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen. Hämtad 2020-04-03 från

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/kunskapsstod/2014-6-20.pdf

Socialstyrelsen. (2019 a). Anmälan till socialnämnden vid kännedom eller misstanke om att

ett barn far illa. Hämtad 2020-03-30 från

(27)

26

Socialstyrelsen. (2019 b). Anmälningar om barn som far illa eller misstänks fara illa.

Nationell kartläggning 2018. Hämtad 2020-03-31 från

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2019-12-6502.pdf

Sveriges Riksdag. (2018). 1979: Sverige blir först i världen med att förbjuda alla former av

barnaga. Hämtad 2020-04-06 från

https://www.riksdagen.se/sv/valet-2018/riksdagsvalet-i- undervisningen/demokratins-historia/demokratilinje/1979-sverige-blir-forst-i-varlden-med-att-forbjuda-alla-former-av-barnaga/

Talsma, M., Bengtsson Boström, K. & Östberg, A.-L. (2015). Facing suspected child abuse

– what keeps Swedish general practitioners from reporting to child protective services? Scandinavian Journal of Primary Health Care, 33(1), 21-26. DOI:

10.3109/02813432.2015.1001941

Tingberg, B., Bredlöv, B. & Ygge, B.M. (2008). Nurses' experience in clinical encounters with children experiencing abuse and their parents. Journal of Clinical Nursing, 17(20), 2718-2724. DOI: 10.1111/j.1365-2702.2008.02353.x

(28)

27

Bilaga 1. Enkät Enkätundersökning

Faktorer som främjar och hindrar vid sjuksköterskors upprättande av orosanmälan om barn till Socialtjänsten.

KÖN



KVINNA





MAN





ANNAN



ÅLDER



20-30 år





31-40 år





41-50 år





51-60 år



Barnsjuksköterska





Diabetessköterska

Fler än 11 stycken





Jag har aldrig lämnat in en orosanmälan till Socialtjänsten.

Har du någon gång tänkt göra en orosanmälan om barn till Socialtjänsten, men valt att avstå?



Ja





Nej

(31)

30



Barnet påverkade dig och fick dig att ändra uppfattning/oro





Föräldrarna påverkade dig och fick dig att ändra uppfattning/oro





Att jag inte kan vara anonym





Jag har aldrig avstått att lämna in en orosanmälan



Övrigt:

Vet du hur rutinerna ser ut på din arbetsplats kring orosanmälan om barn till Socialtjänsten?



Ja





Nej



Dina egna tankar och reflektioner, lämnas frivilligt.