BARN I BEHOV AV SÄRSKILT
STÖD
– Utifrån förskolepersonalens perspektiv
KATJA SIRÉN CECILIA KVIST
Akademin för utbildning, kultur och Handledare Martina Norling kommunikation
Pedagogik Examinator: Eva Ärlemalm-Hagsér
Examensarbete i lärarutbildningen
Akademin för utbildning EXAMENSARBETE
kultur och kommunikation Kurskod: PEA079
Termin: Ht År: 2014 SAMMANFATTNING
Katja Sirén & Cecilia Kvist Barn i behov av särskilt stöd
-Utifrån förskolepersonalens perspektiv Children in need of special support - A preschool staff perspective
2014 Antal sidor 32
Studiens syfte är att undersöka hur personalen på förskolan arbetar med barn i behov av särskilt stöd samt vilken stöd och hjälp personalen får i sitt arbete med dessa barn. Kvalitativ metod användes och åtta personer intervjuades. Utifrån det
förskolepersonalen beskrivit framträder ett arbetssätt i förskolan där barnen
inkluderas i gruppen och att de barn som är i behov av särskilt stöd inte ska känna sig annorlunda. Miljön är en viktig del i arbetet med barnen och personalen anpassar därför miljön efter barnens olikheter och mångfald. De mest framträdande
metoderna som personalen använder sig av i arbetet med barnen var tecken och bilder. Resultatet visar att personalen upplever att de får bra stöd och hjälp från olika instanser. De slutsatser som kan dras är att de flesta av personalen på förskolorna har kompetens och utbildning för att kunna möta upp och arbeta med barn i behov av särskilt stöd och att de upplever att de får den stöd och hjälp som de behöver i sitt arbete med barnen.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 4
1.1 Syfte och problemställning ... 4
1.2 Uppsatsens disposition... 4
2. Teoretisk bakgrund 5
2.1 Teori 5
2.2 Litteratur 6
2.2.1 Andel barn i behov av särskilt stöd 6
2.2.2 Barn i behov av särskilt stöd 6
2.2.3 Instanser 7
2.2.4 Perspektiv & teorier på specialpedagogik & förskolepedagogik 7
2.2.5 Metoder för att identifiera barn i behov av särskilt stöd 9
2.2.6 Förhållningssätt 10
2.2.7 Förskolans uppdrag 11
2.2.8 Förskolan efter införandet av läroplanen 11
2.4 Begreppsdefinitioner 12 3. Metod ... 13 3.1 Forskningsansats... 13 3.2 Datainsamlingsmetod 13 3.3 Urval 13 3.4 Genomförande 14 3.5 Analys av data 15 3.6 Studiens tillförlitlighet 15 3.7 Forskningsetik 15 4. Resultat 16
4.1 Arbetssättet med barn i behov av särskilt stöd 16
4.2 Samverkan 17
4.3 Metoder för arbetet med barn i behov av särskilt stöd 18
5. Analys 20
5.1.1 Inkluderande arbetssätt 20
5.1.2 Pedagogernas förhållningssätt 20
5.1.3 Miljöns betydelse 21
5.1.4 Samspel och samverkan 21
5.2 Vilka metoder använder förskolorna 22
5.3 Vilket stöd får förskolorna utifrån 22
6. Diskussion 23
6.2 Resultatdiskussion 23
6.2.1 Hur arbetar personalen med barn i behov av särskilt stöd 23
6.2.2 Vilket stöd får personalen i sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd 24
6.2.3 Vilka metoder använder sig personalen av i arbetet med barn i behov av särskilt stöd 24 6.1 Metoddiskussion 25 6.2 Resultatdiskussion 24 6.3 Fortsatt forskning 26 6.4 Slutdiskussion 26 6.5 Pedagogisk relevans 26 7. Referenser 27 8. Bilagor 30 Bilaga 1 Intervjufrågor 30 Bilaga 2 Missivbrev 31
1 Inledning
I regel börjar de flesta barn i förskolan vid 1,5 års ålder och flertalet av barnen i
Sverige går i förskolan (Skolverkets statistik, 2014). Barnen tillbringar med andra ord en stor del av sin vardag på förskolan och därmed har förskolan en betydande roll i barnens utveckling och lärande. Enligt läroplanen för förskolan
(Utbildningsdepartementet, 2010) ska förskolan vara ett stöd för familjerna i barnens fostran och utveckling. Förskolans uppgift är att i samverkan med föräldrarna ge barnen möjlighet att utvecklas efter sina egna förutsättningar. Det står även i läroplanen att verksamheten ska anpassas till alla barn och de barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd ska få detta (Utbildningsdepartementet, 2010). Trots att det står i skollagen att barn i behov av särskilt stöd ska ges den omsorg och stöd som de behöver lever inte alla kommuner upp till detta och bristande resurser för barnen i behov av särskilt stöd utgör ett problem. Särskilt i storstäderna tenderar antalet barn i behov av särskilt stöd öka eftersom insatserna för dessa barn inte anses vara tillräckliga. Individualisering av insatserna anses vara nödvändigt samtidigt som även allomfattande insatser behövs (Björck-Åkesson, 2014). Med andra ord så
behöver personalen på förskolorna kunskaper och stöd för att de ska kunna arbeta med barn i behov av särskilt stöd på bästa sätt. Även Sandberg och Norling (2014) belyser att personalen på förskolorna anser att de får för lite kompetensutveckling för att klarar detta arbete. Vidare skriver Björck-Åkesson (2014) att det är angeläget att hjälpa barn i behov av särskilt stöd redan i förskolan eftersom förskolan ska lägga grunden för barnens livslånga lärande och utveckling. Hon menar att den svenska förskolan är en förebild globalt i fråga om kvalitet och vårt sätt att förena omsorg och pedagogik. Men hur ser det egentligen ut på förskolorna runt om i landet? Får
personalen det stöd och hjälp de behöver för att de ska kunna ge barnen det stöd och hjälp som de är i behov av?
1.1 Syfte och problemställning
Syftet med det här examensarbetet är att undersöka hur personalen i förskolorna beskriver att de arbetar med barn som är i behov av särskilt stöd samt att undersöka vilken hjälp och stöd personalen upplever att de får i arbetet med dessa barn.
Forskningsfrågorna är:
Hur personalen beskriver att de arbetar med barn som är i behov av särskilt stöd? Vilket stöd personalen beskriver att de får i sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd?
Vilka metoder personalen beskriver att använder i arbetet med barn i behov av särskilt stöd?
1.2 Uppsatsens disposition
I inledningen ges en kortfattad beskrivning om syftet med undersökningen och även forskningsfrågorna belyses i denna del. I den teoretiska bakgrunden beskrivs den teori, forskning och litteratur som är knutet till vår studie. Här definieras även
centrala begrepp utifrån området. De databaser som användes var ERIC (EBSCO HOST)och SWEPUB via Mälardalens högskolebiblioteks hemsida. Sökorden som användes var barn i behov av stöd, speciella behov, särskilt stöd, barn, förskola och specialpedagogik. Till den teoretiska bakgrunden användes två avhandlingar och en artikel. Litteraturen söktes via Mälardalens bibliotek samt andra bibliotek med hjälp utav bibliotekarier. I metodavsnittet beskrivs vilken forskningsmetod som användes i studien, tillvägagångssättet vid insamlingen av data, hur materialet analyserades, hur urvalet gick till och även undersökningens tillförlitlighet samt forskningsetik tas upp i denna del. I resultatavsnitten redogörs resultatet från datainsamlingen. I analysdelen presenteras en utvärdering av resultatet kopplat till litteraturen. I den avslutande delen diskuteras resultatet som framkommit i studien kopplat till våra egna slutsatser.
2. Teoretisk bakgrund
Nedan beskrivs forskning och teorier i anknytning till det valda området. 2.1 Teori
Vi har valt att använda oss av den sociokulturella teorin som Vygotskij är grundupphovsman till. Lev Vygotskij (1896-1934) växte upp i staden Gomel i Vitryssland. Han studerade medicin och juridik och skrev sedan en avhandling i psykologi. Han var en entusiasmerande teoretiker och lärare och hans arbete har fått stor betydelse för utvecklingen av undervisning och skola. Vygotskij intresserade sig särskilt för utveckling och lärande hos barn med språkliga- och andra
inlärningssvårigheter (Säljö, 2011). Vygotskij menade att elever med behov av särskilt stöd inte skulle särskiljas från andra barn utan inkluderas i gruppen. Dock menade han att dessa barn var i behov av en individualiserad och pedagogisk lärande miljö (Partanen, 2006).
Utifrån den sociokulturella teorin ses människan som en social och intelligent varelse redan från födseln. En kontaktsökande varelse som söker kontakt med omgivningen genom samspel (Strandberg, 2006). Williams (2006) menar att genom det
sociokulturella perspektivet är samspelet i fokus och lärandet sker genom interaktion. Säljö (2011) menar att i det sociokulturella perspektivet blir den ledande
utgångspunkten att människan utvecklas och lär genom att delta i sociala
sammanhang. Strandberg (2006) skriver att aktivitet och samspel är viktiga delar i detta sammanhang och förskolan blir en viktig arena för barnens samspel och det barnen gör under sin tid i förskolan har stor betydelse för deras utveckling och lärande. De förskolor som skapar många möjligheter för samspel skapar en viktig utgångspunkt för barnens utveckling och lärande.
Säljö (2010) och Lindö (2009) skriver att enligt det sociokulturella perspektivet är kommunikation och interaktion verktyg till lärande och utveckling. Man lär och utvecklas tillsammans med andra genom den så kallade proximala utvecklingszonen som handlar om att barnet i samspel med en vuxen, syskon eller kamrat lyckas överstiga sin förmåga. Med andra ord att barnet tillsammans med en mer kompetent person kan klara en färdighet eller lösa ett problem som den ännu inte själv
Säljö (2011) menar att ett av de grundläggande antaganden inom den sociokulturella teorin är att människan använder sig av olika redskap som hjälpmedel. Han skriver att för att kunna kommunicera och tänka måste människan använda sig av redskap och att språket är en av de viktigaste redskapen ur ett sociokulturellt perspektiv. Lindö (2009) skriver att Vygotskij menade att barnets progression på alla områden har utgångsläge i interaktionen med omgivningen, han menade att människans språk är unikt, biologiskt och naturlig men att språket även överför den kultur som omger barnet.
2.2 Litteratur
Nedan beskrivs tidigare forskning och litteratur som behandlar vårt ämne, barn i behov av särskilt stöd.
2.2.1 Andel barn i behov av särskilt stöd
Lillvist (2010) har i sin doktorsavhandling tagit reda på hur stor andel av barnen i förskolan som, enligt personalen, är i behov av särskilt stöd och hur många av dessa som i verkligheten har en diagnos. I en av de totalt fyra empiriska studierna som Lillvist (2010) redovisar är syftet just att försöka uppskatta antalet barn med diagnos och antalet barn som personalen av någon anledning anser vara i behov av särskilt stöd. Syftet med studien är också att undersöka om det finns skillnader i demografi och miljö relaterat till antalet barn i behov av särskilt stöd. 571 kommunala och privata förskolor deltog i undersökningen genom att besvara ett frågeformulär.
Resultatet visar att cirka sjutton procent av barnen är i behov av särskilt stöd, men av dessa är det bara närmare fyra procent av barnen som har en medicinsk diagnos. I båda gruppen var pojkar överrepresenterade. Lillvist (2010) finner i sin studie att barn som är i behov av särskilt stöd visar liknande beteendemönster oavsett om de har en medicinsk diagnos eller inte. Största skillnaderna verkar finnas mellan
odiagnostiserade barn och barn med normal utveckling. Anledning till detta kan vara att de odiagnostiserade barnen inte har samma stöd som barn med diagnos då det oftast finns en vuxen i närheten som hjälper dem. Detta trots att barn utan diagnos som är i behov av särskilt stöd ofta behöver lika mycket hjälp som barn med diagnos. Studien visar också att personalen på förskolorna själva känner att de behöver mer utbildning och vägledning för att kunna hjälpa barn i behov av särskilt stöd.
2.2.2 Barn i behov av särskilt stöd
Enligt Sandbergs och Norlings (2014) forskning kring barn i behov av särskilt stöd pekar resultatet på att fler pojkar än flickor uppvisar synbara problem med till exempel beteende. Vissa barn är i behov av särskilt stöd för att de har en
funktionsnedsättning som t.ex. Downs syndrom, andra för att de behöver hjälp med olika medicinska åtgärder. Forskningen visar att barn i behov av särskilt stöd är lättare att identifiera och upptäcka eftersom deras funktionsnedsättning bekräftar att de är i behov av särskilt stöd. Medan barn utan funktionsnedsättningar eller andra medicinska åtgärder är svårare att upptäcka därmed riskerar dessa barn att bli utan det stöd och hjälp som de behöver. Enligt Sandberg och Norling (2014) visar en
studie som gjorts i forskningsprojektet Pedagogisk verksamhet för små barn i behov av särskilt stöd i förskolan – generellt och specifikt (PEGS) hur personalen på olika förskoleavdelningar arbetar med barn som de anser vara i behov av särskilt stöd. Resultatet visade också att det fanns en relation mellan förskoleavdelningarna och antalet barn i behov av särskilt stöd samt deras karaktärsdrag. På
förskoleavdelningarna med ett barnperspektiv var det vanligare med många barn i behov av särskilt stöd och särskilt flickor. Det var vanligare att identifiera pojkar än flickor i behov av särskilt stöd i förskoleavdelningarna med ett
organisationsperspektiv (Sandberg & Norling, 2014). Svensson Höstfält (2013) menar att det finns saker som påverkar vid identifiering av barn i behov av särskilt stöd. För att upptäcka något som avviker måste det också finnas en definition av vad som anses vara normalt. Den definitionen kan påverkas av samhällssyn, värderingar och den omgivande miljön. Hänsyn ska även tas till barnens behov för att de ska kunna få den stimulans de behöver för att utvecklas så bra som möjligt. Att uppmärksamma hur barn samspelar med varandra, måste ställas i relation till det enskilda barnets självutveckling. För det är i samspelet med andra som barnet lär känna sig själv, får förståelse för sig själv som egen individ och kan utvecklas i de sociala rollerna. 2.2.3 Instanser
Resursenhet/stödcentrum är centrala enheter som finns i många kommuner. Tanken med dessa är att effektivisera resurserna genom att ha kompetenserna samlade på ett och samma ställe. Här finns bland annat specialpedagogisk, medicinsk och
psykologisk kompetenser samlade. Hit kan personalen på förskolor vända sig när de behöver stöd och handledning (Ahlberg, 2001).
Barnavårdscentral (BVC) arbetar förebyggande och ska ge stöd till föräldrar och barn genom att följa barnens utveckling ända från födseln fram till att barnet börjar
skolan. De olika yrkesgrupper som finns på barnavårdscentralen är bland annat läkare, psykolog, logoped och ibland även specialpedagog (Larsson, 2013).
Habiliteringscentrums uppgift är att ge råd och stöd till barn, vuxna samt ungdomar med neuropsykologiska-, intellektuella samt fysiska funktionsnedsättningar. Personal i förskolan samt vårdnadshavare eller anhöriga kan kontakta habiliteringen för
rådgivning. Man måste dock ha remiss innan man söker hjälp från denna instans. Även här finns olika yrkesgrupper representerade bland annat så finns det psykolog, kurator, specialpedagog, läkare och sjukgymnast (Larsson, 2013).
Specialpedagogers uppgift är att underlätta undervisningen för barn i behov av särskilt stöd, handleda både elever och förskollärare, göra utredningar samt vara delaktiga i utvecklingsarbetet på förskolan (Larsson, 2013).
2.2.4 Perspektiv och teorier på specialpedagogik och förskolepedagogiken
Specialpedagogik är ett specifikt sätt att arbeta med barn och det kan ses utifrån olika perspektiv. ”Själva begreppet specialpedagogik antyder ju att det finns vissa
situationer där den normala” pedagogiken inte räcker till” (Nilholm, 2007, s 26) Nilholm (2007) redovisar för tre grundläggande synsätt, perspektiv på
specialpedagogik. Dessa perspektiv är inte på något sätt framtagna av författaren, de har utvecklats av tidigare forskning. Hans ansats är dock att vidareutveckla
resonemanget om dessa sätt att se på specialpedagogiken. Det kompensatoriska perspektivet innebär att individens brister lokaliseras och specialpedagogikens
uppgift blir att kompensera för dessa. I det kritiska perspektivet ses
specialpedagogiken och dess effekter som något icke önskvärt, då det ses som
marginaliserande och nedvärderande att urskilja det onormala från det normala. I ett kritiskt synsätt finns inte plats för specialpedagogiken, då behovet för den upphör i och med att skolan skulle kunna möta varje individ efter deras egna förutsättningar. Dilemmaperspektivet kritiserar i sin tur det kritiska perspektivets utopiska karaktär som förespeglar en skola där alla problem skulle upphöra. Dilemmat i moderna utbildningssystem är att förhålla sig till allas individuella förutsättningar samtidigt som alla ska ges liknande kunskaper. Vidare beskriver Nilholm (2007) hur dessa perspektiv, framförallt det kritiska och dilemmaperspektivet, skiljer sig vid studier av inkludering och inkluderingsprocesser. Inkludering innebär att förskolan anpassar sin verksamhet efter barnens naturliga variation istället för att barn som avviker ska integreras i en struktur som de inte är anpassade för. I Sverige har begreppet
inkludering blivit ett sätt att beteckna allas rätt till närvaro i klassrummet, att skolan är för alla. Därmed kritiseras den traditionella specialpedagogiken där integrering varit normen med ansatsen att barn i behov av särskilt stöd ska anpassas till verksamheten.
Enligt Björk-Åkesson (2013) handlar specialpedagogiken om att ge särskilt stöd för utveckling och lärande till de barn som behöver det. Detta för att tillgodose alla barns lagliga rätt till utbildning. Inom förskolan finns specialpedagogiken oftast tillgänglig i form av möjlighet att konsultera specialpedagoger inom kommunernas resursteam, habiliteringen eller liknande instanser. Trots att skollagen kräver stöd till de barn som behöver det, är det inte alla kommuner som lever upp till detta.
Öhman (2008) menar att det sociala samspelet spelar en stor roll i barnens
utveckling och lärande. Hon menar att barn som får vara tillsammans med kamrater lär sig och utvecklas och att barn som utesluts ur gruppen får försämrade
utvecklingsmöjligheter. Vidare skriver hon att de barn som utesluts ofta är det barn som på något sätt ”avviker” från de andra, barn som upplevs vara aggressiva, bråkiga eller utåtagerande barnen. Dessa barn har oftast svårare att tolka de koder de andra barnen använder sig av i samspelet och blir därför utanför. Ibland hamnar dessa barn utanför på grund utav andra uppfattar det som är annorlunda som något
skrämmande och hotfullt. För att öka barnens samspel och tillfällen att till social samvaro är det viktigt att pedagogerna delar in barngruppen i mindre grupper. Det gör att barnen kan få en mer djupare förståelse av varandra. Det är även viktig att även personalen har en förståelse för barn som avviker för att de ska kunna förutsäga och förekomma situationer där barnet hamnar i svårigheter. Öhman menar att det ofta uppstår situationer i förskolan där barn kränks just för att de är annorlunda och detta kräver att personalen tidigt ingriper. Stödet och hjälpen till barn med
kamratsvårigheter måste dock balanseras mot barnets integritet. När kränkande situationer uppstått är det viktigt att personalen samtalar med de berörda barnen på ett respektfullt sätt, förklarar vilka konsekvenser deras beteende har för det drabbade barnet samt vilka alternativ som finns. Kränkningar mellan barnen förekommer och barn i behov av särskilt stöd och barn som av de andra upplevs som annorlunda har störst risk att bli utsatta för kränkningar. Därför är det viktigt att personalen finns nära barnen för att snabbt kunna se vad som händer och kunna ingripa. Det ger barnen en trygghet och personalen får en chans att få veta när kränkningar kan uppstå och på så vis kunna förekomma dem. Det ger också personalen större möjligheter att lära känna och förstå barnen. På så vis kan personalen få en mer samlad bild av de enskilda barnens situation och kunna planera stödinsatser för de barn som är i behov av särskilt stöd.
Asmervik, Ogden och Rygvold (1999) beskriver olika sjukdomar och funktionshinder så som Adhd, Autism och hörselnedsättning med mera, som är förekommande bland barn i förskolan. De ställer också frågan om specialpedagogiken och
funktionsstörningarna ska normaliseras? Problemet med specialpedagogiken är ofta att det som avviker betonas så mycket att barnen definieras via deras
funktionsstörningar. Risken är då att deras möjligheter döljs av deras svagheter. Lillvist (2013) betonar vikten av att främja barnens sociala kompetens i förskolan. Barn i behov av särskilt stöd har ofta svårare att närvara i leken. De andra barnen kan ha svårt att veta hur de ska vara när de umgås med barn som har en diagnos eller är utåtagerande. Med hjälp av strukturerade lekar och teckenstöd kan personalen få alla barn att delta i lek och samling.
2.2.5 Metoder för att identifiera barn i behov av särskilt stöd
För att upptäcka barn som är i behov av särskilt stöd behövs oftast en pedagogisk utredning göras för att man ska kunna få en helhetsbild av barnets situation. Denna utredning görs av specialpedagoger eller speciallärare och består av intervjuer och observationer. Observationerna ska ske i det sammanhang som barnet befinner sig vardags till exempel skola och förskola. Observationerna ska kompletteras med intervjuer med lärare, elev samt vårdnadshavare. Syftet med utredningen är att kartlägga hur barnet fungerar tillsammans med andra i olika situationer (Larsson, 2014).
Ibland behövs en diagnos för att barnen ska få den hjälp och stöd som de behöver. Larsson (2014) menar att barn och ungdomar har rätt att få specialpedagogiskt stöd utifrån sina individuella behov även om de inte fått en diagnos. Hon menar dock att det ibland behövs ställas en diagnos för att kunna ge rätt hjälp och stöd till personer som är i behov av särskilt stöd. Även Partanen (2007) skriver att en diagnos ibland är den enda förutsättningen för att få rätt stöd och resurs till ett barn i behov av särskilt stöd. Detta ställer till stora bekymmer menar han då det finns många barn som är i behov av stöd men som inte uppfyller alla kriterier för en diagnos och då blir utan stöd och hjälp. Larsson (2014) menar att personal i förskola och skola ska anpassa både miljön och metoder så det enskilda barnet utvecklas och lär utefter sina egna förutsättningar och behov. Hon menar att för att kunna utföra detta arbete behöver personalen kunskaper om olika metoder. En av de viktigaste metoderna för att möta barn i behov av särskilt stöd är struktur. Struktur i form av att tydligt informera barnen om vad som kommer att ske i vardagen med hjälp av till exempel bilder. Sandberg och Norling (2014) menar att det finns för lite forskning om vilka metoder som används i förskolan i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. De menar att personalen i förskolan saknar både den tid och utbildning som krävs för att
dokumentera, diskutera samt reflektera över de metoder som tillämpas i den egna praktiken. De menar att avsaknad av handledning, kompetensutveckling och tidsbrist utgör ett hinder i det pedagogiska utvecklingsarbetet i förskolan.
Enligt Lutz (2013) finns det inom en gemensam skolorganisation en
konkurrenssituation om de specialpedagogiska resurser som finns tillgängliga. Han menar att i dagens samhälle uppmärksammas gruppen socialt utsatta barn oftast när de redan har hunnit en bra bit in i grundskolan och att detta kan förhindras om verksamhetsansvariga inom skolorganisationen ändrar sitt tänkande samt ökade resurserna till specialpedagogik i förskolan skulle dessa barn kunna fångas upp mycket tidigare.
Birkemo (2013) menar att barns språkutveckling har en central roll i deras utveckling. Avsaknad av språkliga färdigheter kan ge barnen svårigheter att
integreras socialt med omgivningen. För förskolebarn med dessa svårigheter skulle en mer systematisk kartläggning, där man med jämnåriga jämför hur aktiviteter klaras av, kunna vara aktuell. Det bör också undersökas om barnens problem grundar sig i inlärningssvårigheter eller om det föreligger någon annan bakomliggande orsak som exempelvis hörselnedsättningar, synproblem eller understimulering. Därefter kan ställning tas om och i så fall vilka åtgärder som behövs och en individuell specialpedagogisk plan utformas. Granlund (2014) skriver om barns adaptiva färdigheter, alltså hur de klarar praktiska sysslor och socialt umgänge i vardagen. Hon menar att hos barn med diagnosen utvecklingsstörning finns en nedsättning i adaptiva färdigheter men även en nedsättning i intelligensfunktioner. Barn med utvecklingsstörning har oftare problem med språket, leken och kamratrelationer än andra barn. För att fungera i förskolans aktiviteter behöver därför barn med
utvecklingsstörning stöd och hjälp med att klara vardagen. För att kunna ge barnet det stöd och hjälp de behöver är det viktigt att förskollärare som arbetar med barn med utvecklingsstörning har kunskaper om vad barnet förstår, vad det känner och vad barnet kan.
2.2.6 Förhållningssätt
I Sverige har begreppet integrering ersatts mer och mer med begreppet inkludering och inkluderande undervisning. Integrering handlar om att barn ska passas in i verksamheten medan inkludering handlar mer om att verksamheten ska anpassas efter barnen och möta alla elevers olika behov. Den inkluderande skolan ska möta och acceptera alla elever, mångfald ska välkomnas och elevers olikheter ska ses som en tillgång. Det handlar med andra ord om att skapa möjligheter för de barn som riskerar att hamna utanför samt elevers rättigheter till jämngod utbildning. En likvärdig utbildning innebär att verksamheten ska anpassas efter barnens behov och förutsättningar (Ahlberg, 2013). Vår egen förhållningsätt till människors egenheter avgör vad vi betraktar som värdefullt och önskvärt och ligger därmed till grund för ställningstaganden när det gäller integrering (Ahlberg, 2001). Även enligt Lutz
(2009) har synen på barn i behov av särskilt stöd utvecklats historiskt.Hanmenar att förskoleverksamheten har under lång tid varit en institution som tagit emot i princip alla barn och förskolans spridning av åldrar borde därmed kunnat ge alla
förutsättningar till en inkluderande miljö men han är tveksam ifall det förefaller sig så i verkligheten. Mycket av praktiken verkar bestå av en integrationstanke där barnet ska anpassas till verksamheten, istället för tvärtom. Problemet med
integration är att det kräver segregation till en början för att särskilja de barn som anses behöva stöd. Segregerande lösningar där barn lyfts ur gruppen för individuell träning kräver dessutom ofta mer personalresurser. Lutz (2013) förordar den inkluderande miljön, där verksamheten av normaliseras och pedagogiken anpassas till barnets behov. Tanken att all verksamhet inom förskolan skall vara inkluderande är god, men dock inte realistisk hävdar han.
Eriksson (2014) och Ottoson (2014) menar att det är viktigt att ha ett
möjlighetsinriktat förhållningssätt och kunna tolka barn intentioner och agerande. Förhållningssättet i yrkesrollen omfattar att personalen har en medvetenhet om sig själv och sina värderingar samt sin barnsyn.Människans förhållningssätt blir framträdande i samspel och bemötande med andra individer. Personalen måste ha
ett yrkesmässigt förhållningssätt som kännetecknas av att man utvecklar sitt medvetande om hur man reagerar på andra människors handlingar. Det som påverkar och förändrar en människas förhållningssätt mest är ett medvetande om och reflekterande över sina egna tankar och handlingar både enskilt och tillsammans med andra.
2.2.7 Förskolans uppdrag
Enligt läroplanen för förskolan (Utbildningsdepartementet, 2010) ska den pedagogiska verksamheten anpassas till alla barn med hänsyn till barnens olika behov och förutsättningar. Barn som tillfälligt eller varaktigt är i behov av mer stöd ska tillika få detta. För att vistelsen ska bli ett positivt stöd för barn med svårigheter måste personalen ha förmåga att samspela och förstå barnet och äv en få föräldrarnas förtroende.
I läroplanen för förskolan står det även att det är arbetslagets ansvar att ge särskilt stöd och stimulans till de barn som befinner sig i svårigheter av något slag
(Utbildningsdepartementet, 2010). Ahlberg (2013) menar att det är förskollärarens uppgift att uppmärksamma barn som är i behov av särskilt stöd och de ska även kunna ansvara att barnen får rätt stöd i den utsträckning de behöver. Ahlberg (2001) skriver även att för att personalen ska kunna möta alla elevers behov med rätt stöd är det viktigt att de får möjlighet till kompetensutveckling och handledning. Enligt läroplanen för förskolan (Utbildningsdepartementet, 2010) ska förskolechefen även ansvara för att personalen får den kompetensutveckling de behöver för att de ska kunna utföra sitt arbete professionellt. Beslut för att stödja elever och barn i behov av särskilt stöd ska på nationell nivå fattas i samarbete mellan chef, arbetslag, lärare och stödenheter. Rektor och förskolechef ansvarar för fördelningen av skolans resurser (Ahlberg, 2001).
Enligt läroplanen för förskolan är det förskolechefens ansvar att utforma verksamheten så att barnen får den hjälp och det särskilda stödet det behöver.
Verksamheten ska även komplettera hemmen genom att åstadkomma bästa tänkbara förutsättningar för att varje barn ska kunna utvecklas rikt och mångsidigt. Arbetet i förskolan ska därmed ske i ett nära och förtroendefullt samarbete med hemmen (Utbildningsdepartementet, 2010). Ahlberg (2001) menar att det är lärarna som har det professionella kunnandet och att det är viktigt att yrkeskompetensen framhålls i samarbetet med hemmen.
2.2.8 Förskolan efter införandet av läroplanen
Skolverket (2008) har följt upp och gjort en nationell utvärdering av hur förskolan sedan införandet av läroplanen har påverkats och ändrats. Undersökningen bygger dels på enkätstudier riktat till ledningsansvariga i landets samtliga kommuner och kommundelar och även fallstudier i ett urval av kommuner och förskolor.
I denna rapport kan man läsa att förskolans särskilda ansvar för barn i behov av särskilt stöd lyfts fram i både skollag och läroplan. Rapporten visar att
förvaltningscheferna i mer än hälften av landets kommuner menar att andelen barn i behov av särskilt stöd har ökat samtidigt som det uppskattas att resurserna för barn i behov av särskilt stöd är ofullständiga. Rektorer och personal vittnar om att det kan vara svårt att få extra resurser för ett barn som är i behov av särskilt stöd, i princip behövs en medicinsk/psykologisk diagnos, vilket tar långt tid att få. Fysiska hinder
och språk- och talsvårigheter är enligt rapporten de vanligaste orsakerna till att stödinsatser beviljas.
Rapporten visar att även om det finns utformade riktlinjer för barngruppernas storlek påverkas dessa av ekonomiska prioriteringar. Undersökningen visar emellertid att barngruppernas storlek minskat något men det har även
personaltätheten gjort och detta betyder alltså att i det stora hela är antal barn per personal oförändrat. Undersökningen visar även att personalen anser att miljön är en av de viktigaste kvalitetsaspekterna i arbetet med barnen och att personalen försöker anpassa den inre miljön efter barnens behov, intressen och förutsättningar.
(Skolverket, rapport 318, 2008). Enligt skollagen (2010) ska barn som är i behov av särskilt stöd få hjälp och stöd: Skollagen SFS kap 9 Särskilda behov.
9 § Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling
ska ges det stöd som deras speciella behov kräver.
Om det genom uppgifter från förskolans personal, ett barn eller ett barns
vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att ett barn är i behov av särskilt stöd, ska förskolechefen se till att barnet ges sådant stöd. Barnets vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta vid utformningen av de särskilda stödinsatserna. (Skollag, 2010:800)
2.4 Begreppsdefinitioner Personal:
Enligt Nationalencyklopedin (2014) är personal samtliga anställda på en arbetsplats. Med personal menas i denna uppsats personer som arbetar på förskolan som både är förskollärare och barnskötare.
Barn i behov av särskilt stöd:
Med barn i behov av särskilt stöd menas barn som tillfälligt eller varaktigt är i behov av extra stöd i sitt lärande och utveckling samt barn med olika diagnoser.
Diagnos:
Enligt Nationalencyklopedin (2014) betyder ordet diagnos igenkännande,
avgränsning och beskrivning av ett visst sjukdomstillstånd. Diagnosen bygger på en syntes av information från och om patienten.
Inkludering:
Enligt Nationalencyklopedin (2014) betyder inkludering/inkluderande: låta ingå som del i viss grupp. Personalen i vår undersökning relaterar ordet inkludering till att barn i behov av särskilt stöd ska vara en del av gruppen och att de inte ska känna sig annorlunda eller utanför. Även vi relaterar ordet inkludering till att alla barn ska vara en del i gruppen och att alla ska tillhöra gemenskapen och inte känna sig utanför.
3. Metod
Nedan presenteras de metoder och val som brukades i vår undersökning.
3.1 Forskningsansats
Den forskningsstrategi som användes i vårt arbete var en kvalitativ strategi. Stukat (2011) beskriver att i ett kvalitativt synsätt vill forskaren skildra eller gestalta något samt tyda och förstå utan att generalisera resultatet. Även Bryman (2011) menar att man vid en kvalitativ forskningsstrategi lägger tonvikten på individernas
perceptioner och tolkningar. Tyngdpunkten vid en kvalitativ strategi läggs på
intervjupersonernas synsätt och uppfattningar. Syftet med undersökningen var att ta reda på hur personalen arbetar med barn i behov av särskilt stöd, vilka metoder som personalen använder i arbetet med barnen samt vilken stöd och hjälp personalen får för att kunna hjälpa barnen som är i behov av särskilt stöd. Därför användes
personliga intervjuer som metod i den här uppsatsen där personalen fick beskriva och berätta med egna ord om sina erfarenheter
3.2 Datainsamlingsmetod
Utifrån den kvalitativa forskningsansatsen användes både semistrukturerade och ostrukturerade intervjuer. Enligt Bryman (2011) använder man vid
semistrukturerade intervjuer färdiga frågor men ger utrymme för följdfrågor och diskussioner. Han menar att vid strukturerade intervjuer ställer forskaren samma frågor till alla deltagare så att man lättare ska kunna sammanställa svaren och att detta sätt minskar risken för feltolkningar. Vidare skriver Bryman (2011) att
ostrukturerade intervjuer liknar mer ett samtal där nya uppföljningsfrågor kan ställas beroende på vilken riktning intervjun tar. Färdiga frågor användes vid intervjuerna men utrymme för diskussioner gavs. Följdfrågor ställdes under intervjuernas gång utifrån den inriktning intervjuerna tog, alla deltagare fick därmed inte samma följdfrågor.
3.3 Urval
Från början valde vi att ta kontakt med personer som funnits tillgängliga under hela vår utbildningstid med en förfrågan ifall de ville medverka i vår undersökning. Men eftersom flertalet av dessa inte ville medverka skedde urvalet därefter mer
slumpmässigt. Precis som Bryman (2011) skriver så väljer man ur ett
bekvämlighetsurval personer som man redan tidigare har ett förhållande till och som finns tillgängliga. Även om urvalet skedde slumpmässigt i vissa fall användes ett målinriktat synsätt vid valet av deltagare. Bryman (2011) skriver att man vid ett målinriktat urval väljer deltagare som är betydande för forskningsfrågorna. Vi valde att intervjua personer som arbetar inom förskolan, både förskollärare och
barnskötare, eftersom vi ansåg att de har de praktiska kunskaperna och erfarenheter som är relevanta för vårt arbete.
Tabell 1: Deltagarnas bakgrund
Deltagare Ålder Antal år i
yrket Utbildningsbakgrund 1 60 38 Förskollärare 2 64 40 Barnskötare 3 38 8 Förskollärare 4 50 30 Förskollärare 5 64 40 Förskollärare 6 42 6,5 Förskollärare/specialpedagog 7 60 35 Förskollärare 8 52 30 Förskollärare 3.4 Genomförande
Förskolecheferna på två förskolor kontaktades via e-post med en förfrågan ifall personalen kunde tänkas medverka i vår studie. En kortfattad beskrivning om vad studien handlade om och vårt missivbrev bifogades i denna e-post. Efter att svaren inkommit konstaterades att en av förskolorna inte ville delta skickades e-post till chefer på slumpmässigt utvalda förskolor i olika kommuner med en förfrågan ifall personalen ville delta i studien. Med mejlet bifogades en kortfattad beskrivning av vad studien ska handla om.
Via kontakten med förskolecheferna mottogs namn på personer som skulle medverka i vår studie. Dessa personer kontaktades därefter. Kontakten skedde genom såväl e-post som telefon där det bestämdes tid och datum för intervjuerna. Missivbrev (bilaga 2) och intervjufrågor (bilaga 1) skickades därefter via e-post till deltagarna så att de fick möjlighet att läsa mer om vad studien handlade och kunna förbereda sig inför intervjuerna.
Deltagarna informerades noggrant om de forskningsetiska principerna som beskrivs närmare under avsnittet forskningsetik. Principerna togs upp i missivbrevet men även muntligt innan intervjuerna för att försäkra oss om att deltagarna läst och förstått dessa.
De flesta av intervjuerna genomfördes av oss båda gemensamt. Tanken med detta var att få möjlighet att få ett bredare underlag till vår studie, då våra tolkningar efteråt kunde diskuteras och jämföras samt att det kändes tryggare att vara två. Vid två tillfällen genomfördes intervjuerna enskilt av oss. Alla intervjuer utom en spelades in via ljudupptagning för att försäkra oss om att få med svarens innebörd. Att en
intervju var utan ljudupptagning berodde på att deltagaren inte gav sitt medtycke till detta.
Vi intervjuade åtta personer från olika förskolor (se tabell 1 på sidan 14). Vid sex tillfällen genomfördes enskilda intervjuer. En av intervjuerna var en gruppintervju där två deltagare deltog. Deltagarna fick välja platsen för intervjuerna, därmed varierade miljön. Alla intervjuer ägde rum i avskilda och lugna rum, men i vissa fall förekom olika störningsmoment såsom personal som kom in eller höga ljud utifrån. En av intervjuerna skedde via e-post på grund av att denna deltagare inte hade möjlighet att medverka på en personlig intervju.
Intervjuerna skilde sig åt tidsmässigt och längden varierade mellan en kvart och en halvtimme.
3.5 Analys av data
Intervjuerna transkriberades och lästes om flera gånger. Därefter sammanställdes svaren och nyckelord togs ut. Nyckelord som beskrev svaren i stora drag togs ut för att underlätta jämförandet av svaren och för att synliggöra likheter och skillnader på personalens svar. Utifrån sammanställningen av svaren från intervjuerna kunde vi sedan kategorisera svaren i de underrubriker som finns i resultatdelen.
3.6 Studiens tillförlitlighet
Eftersom en deltagare svarade via e-post påverkar detta naturligtvis studiens tillförlitlighet. Eftersom vi då gick miste om den personliga kontakten och kunde därmed inte få personens egna uppfattningar om det vi frågade om samt att vi då varken kunde förklara eller bekräfta vid missförstånd och feltolkningar. Enligt Stukat (2005) kan just feltolkningar av svaren påverka studiens tillförlitlighet.
Det som även kan ha påverkat studiens tillförlitlighet är valet av metod. På grund av att intervjuer användes som metod kan inte studiens trovärdighet garanteras,
eftersom vi inte kan veta att deltagarna varit helt ärliga med sina svar. Hade vi dock valt att även genomföra till exempel observationer hade studien kanske haft en högre tillförlitlighet eftersom vi då hade fått en mer sanningsenlig bild om hur personalen faktiskt arbetar och om de arbetar på det sätt som de beskrev .
3.7 Forskningsetik
I vår studie har vi tagit hänsyn till de forskningsetiska riktlinjerna som beskrivs i Vetenskapsrådet (2011). Dessa riktlinjer är:
Informationskravet- vilket innebär att forskaren ska informera de berörda
svarandena om syftet med studien. Detta betyder att deltagarna ska känna till att deras deltagande är frivilligt och att de kan hoppa av när som de själv önskar. De har även rätt att få kunskap om vad som ingår i undersökningen och det är viktigt att deltagarna informeras om att uppgifterna som samlas kommer att användas som underlag för denna studie.
Samtyckeskravet- innebär att deltagarna har rätten att själva bestämma ifall de vill delta i undersökningen.
Konfindentialitetskravet- Handlar om att upplysningarna om deltagarna ska
behandlas med största konfidentialitet. Personuppgifterna ska förvaras så att ingen oberättigad kan komma åt dem.
Nyttjandekravet- betyder att de uppgifter som samlas in enbart får användas till forskningssyftet, det vill säga vårt projekt.
De fyra forskningsetiska riktlinjerna informerades och preciserades till deltagarna både muntligt och skriftligt. Riktlinjerna efterföljdes genom att: Först tillfrågades naturligtvis deltagarna om de ville delta i vår undersökning. De fick även skriva under missivbrevet där de godkände sitt deltagande. De informerades om syftet med
undersökningen, gavs besked om att deras deltagande var frivilligt och att de kunde hoppa av när de själva så önskade. Deltagarna informerades även om att uppgifterna enbart skulle användas till vår studie och om att dessa skulle behandlas
ingen utomstående skulle komma åt dessa och att de skulle raderas efteråt. Givetvis efterföljde vi det och behandlade uppgifterna efter dessa kriterier.
4. Resultat
Nedan redovisas resultatet av dessa intervjuer. Svaren har kategoriserats och sammanställts utifrån forskningsfrågorna.
4.1 Arbetssättet med barn i behov av särskilt stöd
Utifrån svaren på intervjufrågorna kunde vi utläsa att de flesta av deltagarna hade liknande arbetssätt när de arbetade med barn i behov av särskilt stöd. Från svaren kunde vi urskilja fyra arbetssätt som personalen ansåg var viktiga i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Dessa delar var inkludering, mindre barngrupper, miljön och förhållningssätt och kommer att belysas nedan.
De flesta av personalen var eniga om att det viktigaste var att barn som var i behov av särskilt stöd eller hade något handikapp eller funktionshinder inkluderades i
gruppen. Personalen menade att det var viktigt att barnen särbehandlades så lite som möjligt för att de inte skulle känna sig annorlunda eller utpekade. De framförde att det var viktigt att inget barn hamnade utanför utan att alla var en del i gemenskapen och en del i gruppen.
En i gruppen, inte särbehandlad, så lite som möjligt försöker vi särbehandla.
Vi försöker anpassa individen och gruppen /…/ ser olikheter som en tillgång, försöker jobba inkluderande så att alla barn blir sedda och att de får de stöd de behöver. I intervjuerna framkom det att mindre än hälften av personalen ansåg att det var viktigt att dela in barngrupperna i mindre grupper för att underlätta arbetet med barnen. Personalen menade att de genom att dela in barnen i mindre grupper lättare kunde ge varje barn det stöd och hjälp som de var i behov av. De menade att de i dessa mindre grupper kunde synliggöra och uppmärksamma varje enskilt barn. Flertalet av personalen uttryckte att barngrupperna var alldeles för stora och att detta försvårade deras arbete med barngruppen. Det sociala samspelet barn emellan
ansågs vara en viktig del i barnens utveckling och lärande och i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Även om barngruppernas storlek sågs som ett bekymmer för personalen lade de ändå stor fokus på det sociala samspelet och försökte anordna många tillfällen för barnen att samspela. Personalen tyckte det var viktigt att man som pedagog var närvarande och fanns nära barnen för att kunna ge dem det bästa stödet i deras sociala samspel med andra barn.
Vi arbetar mycket med alla barns självständighet och att försöka se varje enskilt barns behov. Vi arbetar mycket med samspel i barngruppen.
Genom att t.ex. dela in gruppen i smågrupper så att alla kan komma till tals.
Arbetar mycket med att vara närvarande pedagoger och finnas med barnen och finnas nära dem i vardagen.
Resultatet från intervjuerna visade att miljön ansågs vara en viktig del i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Hur miljön organiserades påverkade även barnens sociala samspel, utveckling och lärande. Utifrån intervjuerna framkom det att tre av åtta av personalen tyckte att det var viktigt att anpassa och organisera verksamheten utifrån barnens behov. De menade att de genom att anordna en lockande och
stimulerande miljö öppnade möjligheter för barnens samspel och lockar dem att utforska miljön vilket i sin tur skapar goda möjligheter till utveckling, samspel och lärande. En av de intervjuade belyste vikten av att observera både den inre och yttre miljön för att synliggöra brister då hen ansåg att det oftast var det som var avgörande och påverkade barnens behov av stöd. Med inre och yttre miljö menade hen miljön inomhus och utomhus samt både den faktiska miljön och även den psykiska miljön.
Organisera miljön /…/ tillföra material som absolut utmanar och stimulerar, intresserar dem här barnen.
Vi försöker anpassa miljö och material efter vad som passar för just den aktuella barngruppen.
Från intervjuerna framkom det att hälften av personalen tyckte att personalens förhållningssätt var en mycket viktig del i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. De menade att en medvetenhet om det egna förhållningssättet var viktigt för att de skulle kunna hjälpa barnen på bästa sätt och ge dem de stöd och hjälp som de behöver. De beskrev att de arbetat mycket med att framförallt synliggöra men även att förändra sitt förhållningssätt. De påpekade att de ansåg att det var viktigt att hela arbetslaget arbetade gemensamt med likvärdigt synsätt och förhållningssätt.
Det vi lagt stor fokus på här är ju pedagogernas förhållningssätt /…/ vilket bemötande vi har och vilket förhållningssätt vi använder.
Men det som vi lagt stor fokus på här är ju pedagogernas förhållningssätt. Bemötande överhuvudtaget, det har varit jättestort fokus på det att vi har ett vänligt och bra bemötande och att vi är öppna för olikheter.
4.2 Samverkan
Hur förskolorna gick tillväga när de upptäckte att ett barn eller flera var i behov av särskilt stöd såg olika ut. Ungefär hälften sade att de pratade med föräldrarna först. En svarade att det kunde bero vad problemet var. Denne menade att ifall problemet var stöd och råd till hen som personal kunde hjälp utifrån tas utan att hen samtalade med föräldrarna först.
Det är olika. Ibland pratar vi med föräldrar först ibland kan de vara allmänna råd och stöd för mig som pedagog.
Samarbetet med föräldrar beskrivs som en viktig del i det dagliga arbetet på
förskolan. Några av de intervjuade upplevde att samtalet med föräldrarna var svårt och jobbigt. De menade att det var svårt att tala om för en förälder att det var något ”fel” på deras barn. Men de belyste dock att de flesta föräldrar tog det bra och att de tacksamt tog emot den hjälp som erbjöds. Andra beskrev att samtalet inte alls var svårt ifall problemet lades fram på ett sätt så att föräldrarna förstod att de ville hjälpa barnet och att det då blev till något positivt istället.
Det beror på. Suckar. En del… det är ju lite det där den förbjudna sorgen /…/en del tycker att det är bra, dem flesta.
Man lägger ofta fram frågan: Får vi söka hjälp för att jag ska kunna hjälpa honom /…/ säger föräldrarna: naturligtvis… oftast
Efter att de pratat med föräldrarna gjordes det i de flesta fall en kartläggning eller observationer där man observerade vad problemet var. Därefter hade dom olika tillvägagångssätt. Två deltagare svarade att de hade samtal med chefen som i sin tur beslutade om vilka åtgärder som skulle sättas in. En svarade att beslutet om vad som skulle ske härnäst togs tillsammans med chefen. Två deltagare svarade att de därefter hade diskussioner i arbetslaget och planerade därefter om vad som skulle göras. En deltagare beskrev att de efter kartläggningen skickade in en ansökan om hjälp till stödcentrum.Sju deltagare av åtta fick därefter oftast hjälp utifrån beroende på vilka stöd som de ansågs vara i behov av. En deltagare svarade dock att de inte tog någon hjälp utifrån då det fanns utbildad personal på plats. Denne beskrev dock att ifall behovet av stöd var stort och de inte kunde lösa detta själva togs hjälp utifrån.
Vid förfrågan om vilken hjälp personalen fick utifrån fick vi dessa svar: stödcentrum, resursenheten, extra- stödresurs, habilitering, specialpedagoger, logopeder, psy kolog och barnavårdscentralen. Ungefär hälften av deltagare tillfrågades ifall det var lättare att få hjälp ifall barnet hade en diagnos. Tre av dessa svarade att det var mycket lättare att få resurser till förskolan ifall barnet hade en diagnos. En deltagare antog att det tidigare var lättare att få resurser om barnet hade en diagnos men att det i dagsläget inte spelade någon större roll. Dock menade denne att det var lättare att få hjälpmedel till barnet ifall den hade en diagnos.
Ja absolut /…/ då finns det papper på det /…/ i och med att hen fick sin diagnos fungerar det jättebra och det var inte förrän då som det kommer in en resurs.
Nej det tror jag inte, tror att det var lättare förut /…/ om de har en diagnos är det såklart lättare att de får de hjälpmedel.
En av deltagarna var dock bekymrad över framtiden och hur det skulle gå med stödet och hjälpen utifrån då hon fått vetskap om att kommunen skulle lägga ner den
instansen där de hittills kunnat söka hjälp ifrån. Oron är ju nu att resurserna kommer att försvinna.
De flesta av personalen menade att samarbetet med de olika instanserna fungerade bra och att de fick goda råd, tips och stöd i sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd.
4.3 Metoder för arbetet med barn i behov av särskilt stöd De framkom från intervjuerna att de flesta av personalen använder tecken,
teckenförstärkning, bilder och symboler som metoder när de arbetar med barnen. En av de intervjuade berättade att de använde sig av munmotorikövningar, rim och ramsor som metod och språkstimulans för de barn som var i behov av det. De arbetade även mycket med barnens rörlighet genom att anordna aktiviteter som tränar barnens grov- och finmotorik.
Några hävdade att de inte använde sig av några speciella metoder alls och att det var svårt att arbeta med specifika metoder. De menade att med förskolepedagogiken och
det specialpedagogiska tänkandet kom man långt och att det var pedagogernas förhållningssätt som man lade mera fokus på än just specifika metoder.
Förskolepedagogiken är ju inte så tokig heller utan använder man den så kommer man verkligen långt med de här barnen också.
Två deltagare berättade att de använde sig av arbetsstunder som metod. De beskrev att de oftast arbetade med barnen i mindre grupper under dessa stunder. Med
arbetsstunder menade personalen att de då oftast sysslade med något specifikt ämne eller något som barnen behövde träna mera på. En av dessa deltagare menade att det var viktigt att man använde sig av olika material när man arbetade med barnen. Till exempel att man använde både bild, ord och en ”verklig” sak för att barnen skulle få en djupare förståelse och lättare att lära sig. Hen menade att barnen på detta sätt fick möjlighet att lära sig med olika sinnen så som hörseln, synen och känseln.
En av personalen menade att framförhållning kan ses som en metod i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Hen hävdade att det var viktigt att vara steget före. Att det var viktigt att personalen hade framförhållning i sitt sätt att arbeta och då
speciellt med de barn som hade svårt vid övergången från en aktivitet till en annan. Hen berättade att de även använde sig av övergångsbilder som metod. Med
övergångsbilder menade hen att de låter barnen se på bilder om vad som ska ske härnäst, till exempel en bild på restaurangen ifall det är dags för lunch. Hen menade att denna metod gav barnen en bättre inblick i vad som ska ske och framförallt en förståelse om det som ska ske. Hen menade även att denna metod var till stor hjälp för de aggressiva och utåtagerande barnen. En annan metod som de använde sig av var att ge barnen två val att välja mellan. Det vill säga att man ger barnet två
aktiviteter att välja mellan så att de koncentrerar sig på en aktivitet i taget istället för att springa runt och göra olika saker. En annan deltagare menade att de som metod använde sig av att sätta tydlig ramar för barnen och förklarade för barnen vad som skulle ske under dagen. Även hen menade att det hjälpte arbetet med barnen som var i behov av särskilt stöd om man tydligt förklarade för barnen vad som var planerat för dagen. Till denna metod berättade hen att de använde sig av en tavla där de satte upp bilder på dagens schema, där de tydligt framgick vad som var planerat för dagen och i vilken ordning.
Metoder vi använder oss av är bilder med tavla, om vad som händer under dagen. Sen är det ju oftast att man har aggressiva och utåtagerande barn. Så då har vi också en metod som att vi brukar ge två val /…/ mycket det här att vara steget före är ju också en metod, kan man säga. Tala om vad som ska hända.
En av personalen berättade att de använde sig mycket av metoderna i ICDP. ICDP (International Child Development Programme) är ett hälsofrämjande program som inriktar sig på det positiva samspelet. Dess målsättning är att befrämja samt stödja psykosocial omsorgskompetens hos personer som tar ansvar för omsorgen av barn. Programmet lägger stor fokus på samspel och relationer då det anses att samspelet har en avgörande roll i barnets sociala och kognitiva utveckling. Det handlar om att stödja, hjälpa samt utmana barnen och för att kunna göra detta spelar de vux nas förhållningssätt en stor roll menar dem (ICDP, 2014).
ICDP, då jobbar man med personalens förhållningssätt /…/ relationen är det viktigaste, hela tiden. Inga metoder kan ersätta de.
5 Analys
Nedan belyses valda delar från resultatet kopplat till tidigare forskning.
5.1 Hur förskolorna arbetar med barn i behov av särskilt stöd Utifrån vår studie fick vi fram hur förskolorna arbetar med barn i behov av särskilt stöd, vilka metoder som de använder samt vilken stöd och hjälp de får utifrån. Nedan kommer vi att analysera de resultat som framkom i studien.
5.1.1 Inkluderande arbetssätt
Lutz (2009) menar att tanken med en inkluderande verksamhet är god men att det inte alltid fungerar i praktiken. Oftast blir det tvärtom, att istället för att
verksamheten anpassas efter barnens behov så anpassas barnen efter verksamheten. Han hävdar att barnen som är i behov av särskilt stöd oftast pekas som annorlunda när de får extra stöd och individuell träning. Resultatet från vår undersökning visar dock att majoriteten av personalen ansåg att det viktigaste i arbetet med barn i behov av särskilt stöd var att barnen inte blev särbehandlande utan var en i gruppen.
Personalen beskrev att det var viktigt att arbeta på ett sätt där barnen inkluderades i gruppen och att de barn som var i behov av särskilt stöd inte kände sig annorlunda eller utanför. Detta visar att de försöker arbeta på ett sätt där de accepterar alla barn och där mångfald och barnens olikheter ses som en tillgång. Detta visar även Ahlberg (2013) i sin hypotes om den inkluderande förskolan och att personalen nuförtiden har ett synsätt där verksamheten ska anpassas efter barnen, möta deras olika behov samt skapa samma möjligheter för utveckling och lärande för alla barnen. Partanen (2006) menar att Vygotskiljs teori om att barns behov av individualiserad och
pedagogisk lärandemiljö samt vikten av att barnen inkluderas i gruppen stödjer detta. 5.1.2 Pedagogernas förhållningssätt
För att personalen ska kunna arbeta på ett sätt där mångfald och olikheter integreras behövs ett medvetande om det egna arbetssättet. Eriksson (2014) och Ottoson (2014) menar att det är viktigt att personalen på förskolan har ett yrkesmässigt
förhållningssätt där de möter människor utan förutfattade meningar och värderingar. De menar att för att kunna utveckla en medvetenhet om det egna förhållningssättet måste personalen reflektera över sina tankar och handlingar. Resultatet från
undersökningen visar att de flesta av personalen arbetade med att medvetandegöra det egna förhållningssättet eftersom de ansåg att det var en viktig del i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. De påpekade vikten av reflektioner och observationer för att man som personal skulle kunna förändra sitt förhållningssätt och bemötande. Undersökningen visar därmed på att personalen arbetar med att ha det yrkesmässiga förhållningssätt som Eriksson (2014) och Ottoson (2014) anser är viktigt i arbetet med människor. I och med att personalen har ett yrkesmässigt förhållningssätt och därmed möter alla utan förutfattade meningar och värderingar skapas goda
den inkluderande verksamheten möta och acceptera alla elever och se olikheter och mångfald som en tillgång.
5.1.3 Miljöns betydelse
I Läroplanen beskrivs att den pedagogiska verksamheten ska anpassas till alla barn med hänsyn till deras olika förutsättningar och behov (Utbildningsdepartementet, 2010). Larsson (2014) och Ahlberg (2013) menar att personalen i förskolan ska anpassa miljön så det enskilda barnet utvecklas och lär efter sina egna
förutsättningar och behov. Även utifrån den sociokulturella teorin anses miljön vara en viktig del i barnens samspel. Trots att miljön anses vara en viktig del i barnens utveckling och lärande visar resultatet att hälften av personalen uttryckte att det var viktigt att man anpassade miljön och verksamheten efter barnens behov. Även om resultatet visar att bara en bråkdel av personalen ansåg att miljön var en viktig del i arbetet med barn i behov av särskilt stöd gjorde de sitt bästa i att försöka anordna en miljö där barnens intressen, samspel och utforskande var i centrum. Skolverkets undersökning påvisar även den att personalen på förskolorna anser att miljön är en av de viktigaste kvalitetsaspekterna och att de därmed försöker anpassa den efter barnens behov, intressen och förutsättningar (Skolverket, 2008).
5.1.4 Samspel och samverkan
Vikten av det sociala samspelet för barnens lärande och utveckling är en betydande del inom den sociokulturella teorin. Öhman (2008) hävdar att personalen på
förskolorna arbetar på ett sätt där de tar till vara på barnens sociala utveckling genom att ge barnen tillfällen till social samvaro med andra. Det finns olika sätt för
personalen att ge barnen möjligheter till samspel med andra. Resultatet från vår studie visar att personalen försöker arbeta nära barnen, vara närvarande som pedagoger för att kunna vara ett stöd för barnen i deras samspel. Inom det
sociokulturella perspektivet är kommunikation och interaktion verktyg till lärande och utveckling och barnet behöver stöd och hjälp från en vuxen eller en mer
kompetent kamrat för denna utveckling. Den så kallade proximala utvecklingszonen som handlar om att barnet i samspel med en vuxen, syskon eller kamrat överstiger sin förmåga. Med andra ord att barnet tillsammans med en mer kompetent person klarar en färdighet eller löser ett problem som den ännu inte själv bemästrar (Säljö, 2010 och Lindö, 2009). Resultatet från undersökningen visar att pedagogerna delade in barnen i mindre grupper just för att kunna ge barnen rika tillfällen till socialt samspel, utveckling och lärande. Öhman (2008) menar att personalen bör vara nära barnen för att kunna förekomma asocialt beteende och konflikter men att med för stora barngrupper blir personalens absoluta närvaro svårare att uppnå. Även om resultatet från undersökningen visar att personalen försöker ge barnen de bästa möjliga förutsättningarna för socialt samspel så återstår bekymret med för stora barngrupper och detta är något som personalen själv inte kan påverka, utan dessa styrs av riktlinjer och ekonomiska prioriteringar (Skolverket, 2008).
I läroplanen beskrivs det att arbetet i förskolan ska ske i nära samarbete med
hemmen (Utbildningsdepartementet, 2010). Våra resultat visar att personalen tycker att samarbetet med föräldrarna är viktigt men att det ibland är svårt att ta upp saker med föräldrarna, speciellt om det rör sig om något som är fel eller inte fungerar som
det ska. Detta konstaterar att samarbetet med hemmen inte alltid är enkelt men att personalen med sina erfarenheter och kompetens upplever att de kan hantera svårigheterna i samtal och samarbetet med föräldrarna. Resultatet visar därmed att personalen i samarbete med föräldrarna framhåller sin yrkeskompetens och
professionella kunskaper som Ahlberg (2001) anser är viktigt. 5.2 Vilka metoder använder förskolorna
Resultatet visar att de flesta av personalen använde sig av olika metoder i den dagliga verksamheten och i arbetet med barnen. Flertalet av personalen svarade att de
använder sig av tecken och bilder som stöd i verksamheten. Granlund (2014) och Larsson (2014) menar att barn lär sig på olika sätt och att det därför är viktigt att använda sig av olika metoder för att öka deras förståelse. De menar att genom att använda sig av bilder, symboler och tecken som stöd ges barnen de bästa möjliga förutsättningarna för utveckling och lärande. Också inom den sociokulturella teorin anses verktyg som hjälpmedel vara en stor del av lärandets progression (Säljö, 2011). Detta visar att personalen har goda kunskaper och intresse av att lära sig att använda olika metoder i verksamheten för att kunna ge det bästa stödet för barnen i deras utveckling och lärande. Trots att undersökningar och tidigare forskning (Lillvist, 2010, Björck-Åkesson, 2014) tyder på att personalen på förskolorna anser att behöver mer utbildning för att kunna hjälpa barn i behov av särskilt stöd på bästa sätt visar inte resultatet av undersökningen detta utan snarare att personalen har de kunskaper de behöver och belyser inte att de behöver mera utbildning.
5.3 Vilket stöd får förskolorna
Björk-Åkesson (2014) menar att specialpedagogiken handlar om att ge särskilt stöd för utveckling och lärande till de barn som behöver det. Detta är något som hen anser att kommunerna inte lever upp till. Hen menar att förskolorna behöver stöd och kunskaper för att de ska kunna arbeta med barn i behov av särskilt stöd på bästa sätt . I resultatet kom det dock fram att personalen ansåg att de kom långt med den
utbildning de hade men att de även hade behov av stöd utifrån. Resultatet visade även att majoriteten av personalen fick stöd från olika instanser och att de var nöjda med det stöd och hjälp som de fick. Dock framkom det i resultatet att det i vissa fall ansågs vara lättare att få hjälp om barnet hade en diagnos. Detta pekar på att det som Partanen (2007) och även rapporten (Skolverket, 2008) skriver om att en diagnos ibland är den enda förutsättningen för att få rätt stöd och resurs till ett barn i behov av särskilt stöd kan stämma. Detta pekar på att även om förskolorna får stöd och hjälp för sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd påverkas detta av ekonomiska nedskärningar och en diagnos blir ibland den enda räddningen för ett barn att få den hjälp det behöver. Resultatet visar även en oro bland personalen när ekonomiska besparingar görs och stödet och hjälpen de hittills haft försvinner. Larsson (2014) menar att barn och ungdomar har rätt att få specialpedagogiskt stöd utifrån sina individuella behov även om de inte fått en diagnos.
6 Diskussion
Syftet med studien var att ta reda på hur personalen arbetar med barn i behov av särskilt stöd samt vilka metoder de använder i arbetet med dessa barn och vilka resurser personalen får för att kunna hjälpa dessa barn på bästa tänkbara sätt. I studien har det framkommit i personalens beskrivningar att personalen har en medvetenhet och kunskaper om hur det kan möta upp och arbeta med barn som är i behov av särskilt stöd. Vidare framkom det att personalen visste hur de skulle gå tillväga för att få hjälp och stöd i sitt arbete och även om det ibland ansågs vara svårt att få rätt stöd och hjälp beskrev personalen att de fick bra stöd och hjälp från olika instanser.
6.2 Resultatdiskussion
Nedan har resultatet indelats under rubriker utifrån våra forskningsfrågor och kommer där att diskuteras.
6.2.1 Hur arbetar personalen med barn som är i behov av särskilt stöd Utifrån studien framkom det att personalen arbetade med barn i behov av särskilt stöd på liknande sätt. Miljön, pedagogers förhållningssätt och ett inkluderande arbetssätt var de som utmärktes i studien.
Inom den sociokulturella teorin anses samspel vara en viktig del i barnens utveckling och lärande. Förskolorna är en viktig arena i detta sammanhang och det barnen gör i förskolan lägger grunden för deras fortsatta utveckling och lärande. Därför är det viktigt att personalen på förskolorna anordnar och ger barnen många möjligheter för samspel (Strandberg, 2006). Trots att samspel och skapandet av möjligheter för samspel anses som viktigt visar undersökningen att mindre än hälften av förskolorna lade ner tid och arbete på att anordna miljöer med hänsyn till barnens behov och för att främja barnens sociala samspel, lärande och utveckling. Trots att det inte
framkom i studien att miljön var något som personalen lade stor fokus på i arbetet med barn i behov av särskilt stöd observerades det att miljön på förskolorna var anpassade efter barnens behov och intressen. Därmed dras slutsatser att personalen på förskolorna har en medvetenhet om miljöns betydelse för barns utveckling och lärande och försöker därmed anordna en miljö anpassad efter barnens mångfald och olikheter.
I studien framgick det att hälften av personalen beskrev att de hade ett medvetet förhållningssätt i sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd och att de arbetade med att synliggöra det egna förhållningssättet genom observationer och reflektioner. De slutsatser som kan dras ifrån detta är att personalen får tid för reflektioner och observationer för att kunna utvecklas som pedagoger. Eftersom hälften av personalen inte beskrev att de arbetade med detta kan bero på att de inte ansåg att detta var en viktig del i arbetssättet med barn i behov av särskilt stöd. Eller så får de helt enkelt
inte den tid och möjlighet till att kunna observera och reflektera för att utvecklas i sin yrkesroll.
Personalen hade som det beskrivits olika sätt att arbeta med barn som är i behov av särskilt stöd och alla förskolorna hade olika arbetssätt och metoder som de valde att lägga fokus på. Det slutsatser som kan dras ifrån detta är att även om forskning visar att personalen på förskolor belyser att de inte får det stöd och den
kompetensutveckling de behöver för att kunna arbeta med barn i behov av särskilt stöd (Sandberg och Norling, 2014) så är detta inget som denna studie påvisar. 6.2.2 Vilket stöd får personalen i sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd
Studien visar att förskolorna fick bra stöd och hjälp i sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd. Det fanns olika stödcentrum och instanser som förskolorna kunde vända sig till när de behövde hjälp och majoriteten av personalen sade sig få stöd och hjälp när de var i behov av detta. Detta visar att personalen har hjälp och stöd att tillgå när de är i behov av det. Dock framkom det i studien att det ibland var lättare att få stöd och resurser till barn som hade en diagnos. Detta är oroande med tanke på att det finns många barn som är i behov av särskilt stöd som inte har en diagnos. Det ska inte behöva vara så att en diagnos ska vara det som avgör ifall ett barn ska få den hjälp som den är berättigad till. Denna utveckling är oroväckande eftersom detta medför att vissa barn riskerar att falla under stolarna och får därmed inte det stöd och hjälp som de behöver för att utvecklas på bästa sätt. Även Skollagen (2010) beskriver att barn som av olika skäl är i behov av stöd i sin utveckling ska ges detta. Varför ska det då behövas en diagnos för att barnen ska få stöd och hjälp?
6.2.3 Vilka metoder använder personalen i arbetet med barn i behov av särskilt stöd
Det framkom utifrån studien att personalen använde sig av olika metoder i sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd. Bland de förskolor som uppgav att de använde sig av specifika metoder som stöd i sitt arbete var bilder, tecken och symboler de
vanligaste metoderna. Att de flesta använde sig av dessa metoder kan tänkas bero på att de flesta av förskolorna var mångkulturella och att de därför lade stor vikt i att stärka och utveckla barnens språkliga kunskaper. Detta tyder på att personalen utvecklar och använder sig av olika metoder utifrån barngruppens behov vilket är glädjande eftersom det visar på att personalen utgår ifrån barnen och ger dem bästa möjligheter till utveckling och lärande utifrån deras egna förutsättningar. Det som överraskade mest var personalens kunskaper i att använda sig av tecken som stöd i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Det var oväntat att så många av personalen kunde använda sig av tecken som stöd. Detta är positivt och gör att personalen och barnen kan förstå varandra och kommunicera även om det finns språkliga
svårigheter. Utifrån detta kan slutsatser dras om att personalen får den
kompetenshöjning de behöver för att kunna utföra sitt arbete på ett professionellt sätt och ge barnen de stöd som de behöver. Studien visade på att några förskolor inte använde sig av några metoder i sitt arbete med barnen. Detta behöver inte betyda att de inte använde sig av några metoder alls de kanske bara inte hade en medvetenhet om vilka metoder som användes.
