Vilka specialpedagogiska insatser är lämpliga från skolan för barn som lever i familjer där relationsvåld förekommer

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Skolutveckling och ledarskap

Examensarbete

Vilka specialpedagogiska insatser är

lämpliga från skolan för barn som lever i

familjer där relationsvåld förekommer?

Which parts of special education are suitable for children living in families

where domestic violence is present?

Carita Fornander

Specialpedagogisk påbyggnadsutbildning, 60 p Handledare: Ange handledare Höstterminen 2006

Examinator: Birgitta Lansheim Handledare: Ingrid Sandén

Malmö Högskola Lärarutbildningen

Skolutveckling och ledarskap

Specialpedagogisk Påbyggnadsutbildning 60 p. Höstterminen 2006

ABSTRACT

Fornander Carita (2006). Which parts of special education are suitable for children living in families where domestic violence is present? Att få kunskap om vilka specialpedagogiska insatser som kan vara lämpliga när skolan möter barn som lever i familjer där relationsvåld förekommer.

Syftet med detta arbete är att få mer kunskap om vad det innebär att få växa upp i våldets närhet, vilka konsekvenser det kan föra med sig samt vilka insatser som är lämpliga från skolan. Arbetet ger översikt över tidigare forskning Genom att intervjua personal som arbetar med barn, vill jag synliggöra barnens förhållanden och vilka effekter våldet kan ha. Skolan ska ta ansvar för barnet och de förhållande som råder där. Hur barn ska bemötas, som lever med relationsvåld i familjen, är upp till den enskilde pedagogen. Bra handledning från specialpedagog och rektors stöd behövs för att försäkra barnet en så fungerande tillvaro som möjligt. Anmälningsbenägenheten hos skolpersonal har varit stor i de här beskrivna fallen. Där anmälan skett har det gått snabbt och rektors stöd har funnits där. Det har funnits klara riktlinjer för anmälningsrutiner vilket bör vara en självklarhet vid varje skola.

De lagändringar som genomförts de senaste åren stärker våldsutsatta kvinnor och barns skydd. Nu är det upp till samhällets aktörer att följa lagstiftningen för barnens skull. Det krävs en god samverkan mellan skola och socialförvaltning för att säkra skolgången för dessa barn. Det finns kunniga och välutbildade socionomer som är väl insatta i problematiken vilket framkommer i min undersökning. Det behövs mer kunskaper hos skolledare, pedagoger, socionomer och skolhälsovårdpersonal om rådande lagstiftning gällande våldet och dess följdverkningar. Kan nu inte barnet komma till skolan om hotbilden är så stark att det inte går att säkra barnets skydd så tolkar jag skollagen som att skolan får komma till barnet.

Sökord: Specialpedagogik, Handledning, Samverkan, Kvinnojourer

Carita Fornander Handledare: Ingrid Sanden

Idekulla Examinator: Birgitta Lansheim

Which parts of special education are suitable for children living in families where domestic violence is present? ...1 1 INLEDNING ...7 1.2 Bakgrund ...8 2 SYFTE / FRÅGESTÄLLNINGAR ...9 2.1 Syfte ...9 2.2 Frågeställningar ...9 3 LITTERATURGENOMGÅNG ... 10 3.1 Historik ... 10

3.2 Mäns våld mot kvinnor och barn ... 11

3.3 Kris och trauma ... 15

3.4 Att växa upp med våld ... 19

3.5 Vad säger lagen ... 20

3.6 Sekretessbrytande regler: ... 22

3.7 Myndigheters bemötande av våldsutsatta kvinnor och barn ... 23

3.8 Specialpedagogiska insatser ... 25

4 TEORIER ... 28

4.1 Anknytningsteorier ... 28

4.2 Teori om ett bemästrande och salutogeniskt perspektiv. ... 29

5 METOD ... 32

5.1 Allmänt om metoder ... 32

5.2 Metodval ... 33

5.3 Pilotstudie ... 33

5.4 Frågeställningar ... 33

5.5 Urvalsgrupp och bortfall ... 34

5.6 Genomförande ... 35

5.7 Databearbetning ... 35

5.8 Tillförlitlighet ... 35

5.9 Etik ... 36

6 RESULTAT ... 38

6.1 Redovisning av resultatet från kvinnojourerna... 38

6.2 Intervju med Socionom från kvinnofridsmottagning... 39

6.3 Hur förskola/skola/fritidshem upptäckt eller fått veta att det har förekommit relationsvåld eller övergrepp i hemmet ... 40

6.4 Har anmälan gjorts till socialförvaltningen ... 41

6.5 Hur har förskolan/skolan/fritidshemmet agerat för att möta dessa barns behov. ... 41

6.6 Hur de intervjuade uppfattar socialtjänstens agerande och vilka insatser som skett från socialtjänstens sida. ... 43

6.7 Rektors syn på saken ... 44

6.8 Hur pedagogerna ser på rektors insatser och hur pedagogerna ser på framtiden ... 45

7 ANALYS AV RESULTATET... 46

7.1 Kvinnojourer... 46

7.2 Socionom vid kvinnofridsmottagning... 46

7.3 Hur förskola/skola /fritidshem upptäckt eller fått veta att det förekommer relationsvåld i hemmet ... 46

7.4 Har anmälan gjorts till socialförvaltningen ... 46

7.5 Hur har förskolan/skolan/fritidshemmet agerat för att möta dessa barns behov ... 47

7.5 Hur de uppfattar socialtjänstens agerande och vilka insatser som skett ifrån socialtjänstens sida. ... 48

7.6 Rektors syn på saken ... 48

7.7 Hur pedagogerna ser på rektors insatser och hur pedagogerna ser på framtiden ... 48

8. SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION... 49

8.1 Sammanfattning ... 49 8.2 DISKUSSION ... 49 9 FORTSATT FORSKNING... 53 10 Referenser ... 54 11 Bilagor... 57 11.1 Intervjuguide för kvinnojourerna ... 57 11.2 Intervjuguide för rektor ... 57

11.3 Intervjuguide kvinnofridsmottagningens socionom ? ... 57

11.4 Intervjuguide för pedagoger ... 57

11.5 Kvinnojourer ... 58

Förord

Tack alla Ni som har tagit Er tid och delat med Er av de kunskaper och erfarenheter som Ni besitter.

1 INLEDNING

Vart 20:e barn växer upp i våldets närhet och de flesta av dem lämnas ensamma att hantera sina traumatiska upplevelser (Metall,2001). I bl.a. Ungemarks (1996) Weinehalls (1997), studier framkommer att barnen har upplevt svårigheter och problem i skolan, det handlar exempelvis om utagerande beteende, problem med relationer, svårigheter med koncentration, tillhörighet och med skolarbetet. Andra allvarliga konsekvenser var bristande tillit till andra människor, depressioner och ångest och en allmän rädsla för konflikter. Generellt sett har våldet under uppväxten medfört långsiktiga negativa psykiska och sociala följder för de som har drabbats. Tjugo års samlad forskning kring kvinnovåldets förekomst visar att våld och övergrepp förekommer i alla sociala och kulturella sammanhang liksom i alla socioekonomiska grupper. Mäns våld mot kvinnor riktar sig främst mot de kvinnor de har en relation till och ofta startar eller ökar misshandeln i samband med graviditet menar Eliason (1997). Det är idag ovanligt att barn som växer upp i familjer där relationsbetingat våld förekommer får möjlighet att samtala om sina upplevelser och erfarenheter (Almqvist, Janson & Broberg, 2003; Ehlin (red) Arnell och Ekbom, 1999; Fahrman, 1993; Ungmark, 1996;. Weinehall, 1997).

Under lång tid dominerade synsättet att barnen påverkas i en begränsad utsträckning och sedan återhämtar sig. I kriterierna för Post Traumatic Stress Disorder, PTSD, (DSM IV) jämställs våld eller hot till livet mot anknytningsperson för barn, med hot eller våld riktat mot dem själva (American Psychiatric Association, 1994). Kunskaperna har ökat genom forskning om hur barns psykiska hälsa påverkas när de utsätts för traumatisk stress. I British Medical Journal skrivs att våld i familjen förmodligen förstör livet för fler människor än alla genetiska sjukdomar tillsammans (Hall & Lynch, 1998). En analys av svenska pojkar och flickors utsatta läge har genomförts på uppdrag av regeringen (prop: 2002/03:53). Rapporten visar att svensk forskning om utsatta barn måste stärkas på en rad områden, bl.a. vilka insatser som är lämpliga vid olika typer av utsatthet. Rapporten visar också att benägenheten att anmäla är låg hos personal med ansvar för små barn. Socialtjänsten avstår ofta från närmare utredning av anmälda fall. Barnen betraktas ofta som jobbiga eller stökiga och ses som problembarn.. Litteratur om barn som lever i familjer där relationsvåld förekommer är riklig. Mitt mål har varit att göra en aktuell kunskapsöversyn för att möjliggöra en diskussion om hur skolans insatser för dessa barn kan se ut, kopplat till aktuellt resultat och till andra forskares och utredares resultat. Jag vill belysa eventuella hinder samt vilka resurser som krävs för att dessa barn ska kunna få sina behov av stöd tillgodosedda i skolan.

1.2 Bakgrund

Barnkonventionen skall tillämpas i all verksamhet som rör barn. De skall även beaktas när beslut tas i riksdag, landsting och kommun. Den grundläggande tanken i barnkonventionen är att barns behov, rättigheter och intressen skall skyddas och tillgodoses på samma sätt som vuxna..

FN:S Barnkonvention artikel 19 inleds med följande ”Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftnings- administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barn” (Barnkonventionens rättigheter för världens barn och ungdomar. 1998). I Läroplanen uttalas ”Skolan har dessutom ett extra ansvar för de elever som av olika anledningar, t ex. pedagogiska och/eller sociala, inte klarar av att uppnå uppsatta mål.” (Lpo 94).

Efter att ha arbetat som förskolepedagog och där kommit i kontakt med barn som levt i olika former av våldsmiljöer valde jag att göra en undersökning för att få en bild om hur barnen upplever sin situation och vad vi som pedagoger kan göra för att underlätta deras utveckling och inlärning. Jag vill få en klarare bild av hur ansvarsfördelningen mellan olika offentliga instanser görs. Min bakgrund är också präglad av att jag varit och är aktiv inom kvinnojoursverksamhet och där mött både vuxna och barn som präglats av det våld de lever i och vilka följdverkningar våldet får för kvinnor och barns liv även om våldet upphör.

2 SYFTE / FRÅGESTÄLLNINGAR

2.1 Syfte

Att få kunskap om vilka specialpedagogiska insatser som behövs när skolan möter barn som lever i familjer där relationsvåld förekommer.

2.2 Frågeställningar

Vad innebär det att växa upp i våldets närhet?

Vilka insatser är lämpliga från skolan vid utsatthet för barn som lever i familjer där relationsvåld förekommer?

3 LITTERATURGENOMGÅNG

3.1 Historik

Förekomsten av våld mot kvinnor är ett globalt problem. Mäns våld mot kvinnor har erkänts som ett grundläggande brott mot mänskliga rättigheter av FN.

Kulturens och samhällets acceptans av mäns våld mot kvinnor, drabbar även barnen, då hela familjen genomgår en normaliseringsprocess där våldet blir till en normal del av livet och där män är överordnade kvinnor (Lundgren 2004). Problemet kan förklaras på individnivå, med strukturella faktorer samt kulturella normer och värderingar som tillsammans bildar det som brukar kallas könsmaktsordning, Mäns våld mot kvinnor är det yttersta uttrycket för den obalans som råder i maktförhållandet mellan man och kvinna. Kränkningar av kvinnofriden är ett allvarligt hinder för ett jämställt och demokratiskt samhälle. Det finns ett fåtal fall där kvinnor misshandlar män men området är studerat i liten omfattning. Våld kan även förekomma i samkönade relationer (Eliasson, 1997).

Hedersrelaterat våld utövas i namn av en familjs eller släkts heder. Hedersrelaterat våld utmärker sig genom att det finns en tydlig tradition och betonar kollektivet –familjen, släkten istället för individen (Fristorp & Farnaz, 2002). Enligt BRÅ (Brottsförebyggande Rådet) avlider ca 16 kvinnor per år i Sverige till följd av mäns våld i nära relationer. Våldet är en dynamisk process och normaliseras in som en naturlig del av vardagen. Mannens beskrivning av våldshändelsen skiljer sig från kvinnans (Hydén, 1995). Traumaförståelse är en viktig del av frågan när det gäller mäns våld mot kvinnor och barn (Herman, 1997). Våld mot mamman är också indirekt våld mot barnen (Hydén,1995,mfl.). Rädda Barnen uppskattar att vart tionde barn har upplevt våld i sitt hem (Metall & Lyckner 2001). Det är vanligt förekommande att barnen själva blir slagna av mannen. (Almqvist & Broberg, 2004,m fl).I Sverige har barn som har exponerats för våld, på allvar börjat uppmärksammas de senaste åren .Eriksson (2003) har granskat den officiella svenska synen på våldsutsatta kvinnor och barn. Vad som sker i vårdnadsutredningar, där hon ifrågasätter hur samhällets representanter prioriterar och agerar då barnets fortsatta kontakt med båda föräldrarna kommer i konflikt med barnets trygghet och skydd (a.a.). Fortsätter våldet eller hot om våldet vid t ex umgänge hålls barnets existentiella ångest vid liv (Arnell och Ekbom, 1999). Eliason, (1997), Ungmark (1996) och Weinehall (1997) har med sin forskning satt barnen i fokus och visat på hur våldet påverkar deras vardag och skolgång. Det har de senaste åren kommit en rad lagändringar som ska stärka våldsutsatta kvinnor och deras barn.

3.2 Mäns våld mot kvinnor och barn

I Sverige polisanmäldes 24 097 fall av kvinnomisshandel år 2005. (www.Bra.se/statistik/Anmaldabrott. 2006-06-01). Mäns våld mot kvinnor i ett jämställt Sverige – en omfångsundersökning av Lundgren, Heimar, Westerstrand, Kalliokokoski, Slagen Dam (2001), visar att 46 procent av kvinnorna, efter sin 15 årsdag blivit utsatta för våld och/eller trakasserats sexuellt av en man. Endast 15 procent av kvinnorna anmälde den senaste våldshändelsen. Det rör sig även om direkta eller indirekta hot, 18 procent (nästan var femte kvinna) har erfarenheter av hot (a.a.).

Eliason (1997) menar att tjugo års svensk och internationell forskning kring kvinnovåldets förekomst visar att våld och övergrepp förekommer i alla socioekonomiska grupper liksom skilda social och kulturella sammanhang (a.a.). I boken Mäns våld mot kvinnor (1997) ger Eliason en bild av kvinnovåldets; utseende, förekomst, orsaker och utveckling. Våldet från män riktar sig främst mot de kvinnor de har en relation till och ofta startar misshandeln i samband med en graviditet. Kvinnomisshandeln ingår i en maktprocess där mannen tycker sig ha rätt att kontrollera och tillrättavisa kvinnan (a.a.). Våld kan utövas i olika former på ett direkt eller indirekt sätt och i olika hög grad beroende på vad förövaren anser att situationen kräver. Det vanligaste våldet enligt Eliason (1997) är knytnävsslag, stryptag och sparkar i kombination med kränkande verbala påhopp (a.a.). Det psykiska våldet kännetecknas i sin mest frekventa i form av direkta och indirekta hot, glåpord och könsord. Sexuellt våld utmynnar i våldtäkt och sexuellt utnyttjande i olika former. Ekonomiskt våld genom att beröva, lura, undanhålla, neka och stjäla pengar från partnern. Materiellt våld som att sparka in dörrar eller välta omkull möbler. Ibland behövs en enda våldshändelse för att statuera exempel, därefter kan det räcka med en blick för att framkalla en hotfull stämning. Weinehall (1997) menar att det inte är handlingen i sig som är det viktiga utan dess funktion att kontrollera (a.a.). När första slaget kommer är misshandelsprocessen långt fortskriden. Vid tillfället för det första slaget kan mannen vara ångerfull och skylla på någon eller något i sin livssituation. Ursäkterna upphör efter hand och han motiverar sitt våld med att det är kvinnans fel. Mannen dominerar allt mer kvinnans liv, växlar mellan att vara omtänksam, varm och kärleksfull till att bli hotfull, våldsam och straffande. Lundgren har beskrivit våldet från inledning av parrelation till ett utvecklat mönster av kvinnomisshandel eller sexualiserat våld, ett uttryck som inbegriper fysisk våld, våldtäkt, sexuella trakasserier och andra förtryckarformer. En redogörelse för teorin ges i skriften Normaliseringsprocessen (Lundgren 2004).

I boken Kvinnomisshandel inom äktenskapet (1995) presenterar Hydén sin forskning. Det är ett försök att förstå våldets betydelse och innerbörd i makarnas samspel och relationer. Det våld mannen utsätter kvinnan för äger rum i deras hem. Barnen är delaktiga vittnen. De har inte själva valt situationen och eller ansvarar för den. Barnen måste på något sätt förhålla sig till och uppträda i den livsmiljö som är deras. I Hydéns genomgång av 141 polisanmälningar och förhörsprotokoll fanns det olika typer av förhållningssätt som gav uttryck för barnets strävan att avvärja situationen. Ett förhållningssätt var att försöka hålla sig så passiv som möjligt.

De satt gråtande och förskrämda och betraktade vad som pågick. De sprang in i angränsande rum och höll för öronen. En sjuårig flicka låg i sin säng i vardagsrummet när modern som en följd av faderns slag föll rakt ner över henne. En fyraårig flicka satt storgråtande i sin mammas famn när pappan hotade med kniv. En kvinna satt blödande på sängen med den ettårige sonen tryckt intill sig. Inte någonstans fanns angivet om dessa barns närvaro påverkat situationen.

(Hydén, 1995 s 163)

Den andra typen betecknar Hydén som den aktiva. I några fall resulterade barnens ingripande i att de själv blev slagna.

de mindre barnen ingrepp mer indirekt genom att skrika och dra till sig uppmärksamheten. Detta kunde resultera i att faderns våldsamhet riktade sig mot barnen istället för modern, eller så var skriket så högt och förtvivlat att någon granne reagerade. Skolbarn ingrep mer direkt. En sjuårig flicka blev vittne till hur fadern försökte strypa modern. Hon trängde sig emellan och bönade och bad att han skulle skona hennes mamma.

(Hydén, 1995 s 163)

Ju äldre barnen är desto aktivare ingriper de

En 17-åring bevittnade hur fadern hotade att slå ihjäl modern med en tomflaska. Han gick emellan och vred flaskan ur faderns hand. En 16 – årig flicka hörde föräldrarna gräla i rummet bredvid som så många gånger förr. Hon visste modern skulle bli misshandlad även denna kväll. Hon bestämde sig för att det skulle få ett slut en gång för alla.

Hon ringde till polisen som anlände. När hon förstod att de inte tänkte ta med fadern blev flickan alldeles förtvivlad. Hon berättade mer och mer vad han hade gjort. Till slut tog de med sig honom på förhör. Han blev senare dömd till fängelse. Ett par av barnen försökte indirekt påverka situationen. När föräldrarna började gräla började de bråka, bli våldsamma och krävande eller på annat sätt bli besvärliga. Inte sällan lyckades dessa barn genom att själva dra på sig föräldrarnas vrede. De psykosomatiska sjuka barnen hörde också till denna grupp. Deras sjukdomsymptom blossade upp samtidigt som spänningen mellan föräldrarna ökade.

(Hydén, 1995, s 163-164)

Att leva som aktivt delaktigt vittne till upprepade våldshandlingar kan enligt Hydén (1995) ge en dubbeltydig upplevelse av makt och vanmakt:

Detta ger en slags påtvingad maktposition. Att misslyckas är livsfarligt. Att vara svag är livsfarligt. Ett misslyckande föder vanmakt och skuldkänslor: >> Jag kunde väl ha försökt lite till.<<. (Hydén, 1995, s164)

Att leva som passivt deltagande vittne för att undkomma våldet innebär enligt Hydén (1995) att leva med en extrem maktlöshetsupplevelse.

En femårig pojke beskriver sin värld som en värld i krig, där allt är uppgjort på förhand. Allt är totalt, slutet och oföränderligt. En liten flicka stod gömd bakom kläderna i hallen när hennes älskade pappa grovt misshandlade hennes mamma (Hydén, 1995, s 164).

För de barn som lever i en familj där pappa slår mamma är det så traumatiserande att barnet kan behöva skydd även om det inte själv blir slaget (Hydén, 1995). Traumaförståelse är viktig för frågan om mäns våld mot kvinnor och barn. De grundläggande stadierna är att skapa trygghet och att återskapa kontakten mellan brottsoffret och samhället menar Herman (1997). Det som dessa kvinnor upplever har ibland jämförts med den extrema rädsla som uppstår under tortyr, de psykiska våldsmetoder som t ex. växlan mellan våld och värme är en känd tortyrmetod med långvariga psykiska följdverkningar för de utsatta (a.a.).

Barn, vars mamma har blivit utsatt för våld, har nästan alltid hört eller sett övergreppet. Almqvist och Broberg (2004) har i forskningsprojektet ”Barn som bevittnar våld mot mamma” studerat mammor och barn över fyra år. En barnmedicinsk undersökning genomfördes. Över 70 procent av de barn som bevittnat våldet mot mamman låg över den gräns som motiverar en närmare utredning för psykiska svårigheter. 95 procent hade någon gång varit i samma bostad som föräldrarna när misshandeln pågått. 77 procent hade varit i samma rum. Barnen reagerade på olika sätt under misshandeln. Några satt förstelnade utan att röra sig eller ge ett ljud ifrån sig. Ungefär hälften hade fysisk kontakt med några av föräldrarna under misshandeln. Bebisar befann sig i pappa eller mammas famn. Barn i förskoleåldern håller om mamman eller försöker hindra pappan genom att dra i hans kläder eller tränga sig emellan föräldrarna. Äldre barn försöker aktivt hindra pappan genom att slå eller hålla fast honom. Något barn ringde till polisen. Barnen uppfattar för det mesta våldet mot mamman som ett hot mot dem själva. 62 procent av barnen hade blivit utsatta för flera former av misshandel av sin pappa eller styvpappa. Ju äldre barnen blev desto mer våld hade de blivit utsatta för. Hotet och våldet mot mamman innebar inte bara att barnen för stunden under det akuta skeendet reagerade med intensiv skräck, utan ledde till fortsatta plågsamma symptom under en längre tid. Undersökningen visar hur allvarligt det är för barns psykiska hälsa att bevittna våld i hemmet (a.a.).

Resultatet från Almqvist och Brobergs undersökning (2004) bekräftas i en aktuell rapport från Socialstyrelsen (2005). Rapporten uppmärksammar också akuta kroppsliga reaktioner som astma, matproblem, magont och sömnsvårigheter. Flickor som bevittnar våld mot mamman reagerar oftare med depressioner än pojkarna. Deras självkänsla blir lägre. Pojkarna kan ibland ta ställning för våldet och utveckla ett aggressivt beteende (a.a.).

Husdjuren går heller inte fria från våldet, även det våldet riktas mot kvinnan och barnen (Holmberg, 2004). Förekomsten av våldet beror på vem som äger djuret, i de fall då det är mannens djur tycks inte djuret vara i riskzonen för misshandel. Det är om det är kvinnans eller barnens djur, som djuret används för att demonstrera makt eller som verktyg för psykisk misshandel. Det berättas om katter som slängts ut från balkongen, katter och fåglar som får nacken knäckt, fågelburar som placerats i solgasset, valpar som slängts in i väggen. Barn och medlevande varelser är ofta nära varandra och barn identifierar sig inte sällan med djur. Det berättas om att barn kan ha varit så oroliga för det kvarlämnade djuret att kvinnorna har återvänt till sina män (a.a.). Ett exempel är:

Pappan som ringer till jouren och talar med sonen och hotar att döda hans marsvin under samtalets gång om han inte genast tar med sig mamma hem. Ett annat exempel som berättas är en händelse där mannen lovat barnen en katt och låter dom välja en kattunge ur den nyfödda kullen. Det går inte många veckor förrän mannen tar fram sitt jaktvapen och skjuter kattungen inför ögonen på både hustru och barn. (Holmberg, 2004, s30)

3.3 Kris och trauma

Ordet kris kommer från det grekiska ordet krisis och betyder avgörande vändning eller plötslig förändring. Ett psykiskt kristillstånd kan en person hamna i, då dess tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen.

De livssituationer som kan utlösa krisstillstånd kan principiellt vara av två slag nämligen traumatiska kriser (trauma = slag, skada) och livskriser/utvecklingskriser. Traumatiska kriser utlöses av plötsliga och oväntade svåra yttre påfrestningar. ”Det är situationer som innebär ett hot mot ens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller mot ens grundläggande möjligheter till tillfredställelse i tillvaron” (Cullberg, 1992, s.15). Yttre händelser som kan sägas höra till det normala livet, men som i vissa enskilda fall ändå blir för svåra och övermäktiga att hantera för den enskilda individen brukar benämnas som livskriser eller utvecklingskriser (a.a.). Det kan handla om att få barn, bli arbetslös, gå i pension osv. Cullberg (1992) menar att man ska ha fyra faktorer i åtanke för att kunna förstå den psykologiska krissituationen: Det är viktigt att veta vilken händelse som utlöste krisreaktionen. Man ska ställa sig frågan vilken inre privat betydelse det inträffade får för vederbörande. För att kunna förstå varför människor reagerar olika på kriser, bör man ha en viss kunskap om den enskilda människans biografi och utvecklingshistoria. En tredje faktor att ha i åtanke är vilken aktuell livsperiod vederbörande befinner sig i. Barn och vuxna utvecklas ständigt och åldern spelar roll för hur man klarar påfrestningar. Den fjärde aspekten man bör ha med är de sociala förutsättningarna och i dem ingår familjesituationen. Hela familjen påverkas om en eller flera i familjen har problem och svårigheter. En välfungerande familj kan ge stöd åt den som får akuta svårigheter, medan en dåligt fungerande familj får ytterligare svårigheter att fungera i samma situation (a.a.).

Våld och destruktivitet hos individen föds ur den smärta som är förenad med svåra traumatiska upplevelser. Forskning på området ger klara upplysningar, ju svårare trauman desto större risk för att traumat i ett längre perspektiv förvandlas till någon form av våld riktad mot andra eller den egna personen (Våldets psykologi, Volckerts, 2002 s13).

Att bevittna våld i familjen kan utlösa traumatiska krisstillstånd. Uttrycket trauma används ofta för att beskriva en yttre skada som en följd av våld. Idag använder man också ordet trauma för att beskriva omfattande psykiska påfrestningar. Med trauma avser Dyregrov ”överväldigande och okontrollerbara händelser som innebär en extraordinär psykisk påfrestning för de barn eller ungdomar som drabbas av händelsen” (Dyregrov, 1997, s 29-31). Vanligtvis händer detta plötsligt och oväntat men vissa händelser upprepar sig mer eller mindre i samma form, exempel på det kan vara misshandel eller sexuella övergrepp. Det innebär en extra ordinär psykisk påfrestning för barnen vilket gör att de känner sig sårbara. För att bli traumatiserade behöver inte barn själva vara offer för en händelse. Att vara vittne till svåra upplevelser kan medföra traumatiska efterreaktioner. Dyregrov (1997) nämner L.Terr (1991), som har skiljt på Typ 1 trauma som omfattar enstaka händelser tex. en olycka, ett plötsligt dödsfall, våld eller våldtäkt. Typ 2 trauma omfattar en serie traumatiska händelser som sexuella övergrepp, misshandel eller krig. Typ 2 trauma kan bli resultatet om barnet bevittnar våld i hemmet (a.a.). Att bevittna våld mellan föräldrarna behöver nödvändigtvis inte medföra att barn utvecklar långvariga posttraumatiska problem. Har barnen en fungerande livssituation, tillräckliga inre resurser och en väl fungerande omgivning kan detta göra att barnen kan klarar sig bra både under och efter traumatiska händelser. Vissa barn kan utveckla symptom som kallas posttraumatiskt stressyndrom (PTSS) eller så kan de utveckla starka skuldkänslor, depressioner eller beteendestörningar. Utsätts ett barn för upprepade traumatiska händelser kommer olika mekanismer att kopplas in för att hjälpa barnet att leva med eller försvara sig mot det som sker. Det kan vara bortträngning, förnekande och undertryckande av de känslomässiga reaktionerna. Barn kan även använda sig av dissociation, vilket betyder att det automatiskt uppstår en barriär mellan känslor, tankar och beteende. Dyregrov (1997), menar att följden efter en långvarig traumatisering kan bli ”en allt stor emotionell ytlighet och förflackning, där personen i fråga förlorar förmågan att uppleva känslor” (a.a. s.11). I situationer med kronisk traumatisering kan detta lindra smärtan och ångesten. Barn kan efter traumatiska händelser berätta att de minns vissa delar av händelsen

med mycket detaljer, medan andra delar upplevs som borta. Ur överlevnadssynpunkt är detta bra då människor minns saker som varit farliga och därmed lättare kan känna igen liknande situationer i framtiden. Att känna igen faror är också plågsamma repriser av de sinnesintryck som togs in i den ursprungliga situationen (a.a.). För barn som bevittnar våld är det sällan en enstaka händelse det är frågan om. trauman under barndomen kan få en rad olika effekter på barnens utveckling, det är i första hand kumulativa trauman (upprepade händelser) som ger effekter på lång sikt. Traumatiska situationer kan påverka:

personlighet och karaktärens utveckling, synen på tillvaron, förväntningar om nya katastrofer som leder till en pessimistisk livssyn, relationerna till andra människor, moralutvecklingen, den biologiska utvecklingen, regleringen av känslor, självuppfattning och självtilliten, förmågan att hantera saker och ting, inlärningskapaciteten, yrkesval och yrkesfunktioner, föräldraskap (Dyregrov, s 29,31).

När ett barn under längre tid tvingas undertrycka emotionella reaktioner för att överleva i en värld som tycks oförutsägbar kommer det att sätta spår i barnets hela personlighet. Ett område som det behövs mer kunskap om är hur kumulativa trauman under barndomen påverkar den senare förmågan att fungera som förälder. Vi vet också att trauman kan öka risken för depression hos vuxna, något som i sin tur påverkar samspelet med barn och föräldrar (a.a.). Ett trauma bearbetas livet ut menar Dyregrov (1997), men det finns vissa faktorer som visar när ett trauma inte längre kastar någon skugga över barnets liv. När ett barn klarar av att hantera de känslor som är förknippade med de traumatiska minnen och att barnet kan kontrollera minnena istället för att dessa styr barnet. När barnet har fått självkänslan reparerad och etablerat viktiga relationer på nytt. Ett trauma är färdigbearbetat när den traumatiska händelsen har fått en berättande form och gjorts om till en hel berättelse med början, mitt och ett slut.

Sommerschild (1999) skapar utifrån olika infallsvinklar på bemästringsbegreppet en egen modell i antologin ”Att bemästra”. Två huvudområden pekas ut, samhörighet och kompetens. Hon kallar den förtroliga kontakten med en vuxen för dyaden. ”För en harmonisk tillväxt för barnets liv kan det räcka att hämta den nödvändiga näringen från bara en person” (Sommerschild, Gjaerum, Grönholt, 1999, s 68). Delade värderingar mellan generationer och upprätthållande av traditioner liksom klara regler och gränser i hemmiljön ger barnet

förutsägbarhet. Familjen och nätverket kring det skapar en trygg bas där barnet har möjlighet att få kontroll och inflytande över sitt eget liv. Gemensamma normer tillsammans med känslan av samhörighet bidrar till att ge livet en övergripande mening. Sommerschilds andra huvudområde har rubriken kompetens vilken stimuleras om barnet får uppgifter som stämmer överens med dess möjligheter. ”Att vara till nytta, få och ta ansvar och utveckla kärlek till nästan – ger rik näring åt känslan av egenvärde” (a.a. s.69). Ett barn som bevittnar våld kan alltså utifrån sin bemästrande-modell, åtminstone i teorin gå stärkt ur sina prövningar, under förutsättning att barnet har tillgång till dessa olika kompetenser. Det är viktigt att barnet blir sett och får sina upplevelser bekräftade. Egenvärde och självtillit, självständighet att möta livets utmaningar och att samtidigt ingå i en gemenskap med andra ger motståndskraft som är målet för att ett liv ska fungera bra (a.a.). Hos barn som bevittnar upprepat våld lagras vrede och när de som tonåringar/vuxna upprepar våldsbeteendet beror det enligt Gjearum, Groholt och Sommerschild (1999) på att familjemönstret är internaliserat. De barn som inte upprepar våldsmönstret på olika sätt har lärt sig att bemästra situationen genom bl.a. skapande och kreativa aktiviteter eller via kompensation genom positiva relationer till en person utanför familjen (a.a.).

Metall och Lyckner (2001) menar att för att ett barn ska kunna bearbeta traumatiska upplevelser är det betydelsefullt att de får gestalta sina erfarenheter på ett symboliskt plan genom att t ex leka och måla. På grund av försvarsmekanismerna är ofta minnesbilderna fragmenterade vilket innebär att barnet behöver hjälp att tolka och skapa ett sammanhang i händelsen. Får ett barn berätta och sätta ord på sina upplevelser och känslor startar läkeprocessen vilket i sin tur ofta minskar barnets känsla av skam och skuld. Genom berättandet kan barnet hitta ett sätt att förhålla sig till de traumatiska händelser det varit med om, vilket är avgörande för hur det fortsatta livet kommer att utformas (a.a.). Fharman (1993) tar upp att det är vanligt förekommande att föräldrar i tron att de skonar sina barn väljer att dölja problemet, tvärtom menar hon att de skadar barnet mer i sina försök att hålla det utanför, det är påfrestande för barn att känna av negativa stämningar och inte få möjlighet att prata med någon om det. Att leva i ovisshet blir ohållbart för barnet som för att överleva tvingas förtränga händelsen eller fantisera fram förklaringar till det som hänt. Fantasier kan vara farligare än verkligheten. Barn behöver förklaringar (a.a.).

3.4 Att växa upp med våld

Weinehall skrev sin avhandling ”Att växa upp i våldets närhet” år 1997. Det var den första doktorsavhandlingen i Sverige som handlade om ungdomars upplevelse av att växa upp i en familj och se sin mor bli slagen, och i de flesta fall själv bli utsatt för misshandel och/eller sexuella övergrepp. Barn som lever i denna utsatta situation väljer oftast självmant att inte berätta vad som förekommer hemma (a.a.) De flesta av ungdomarna i studien uttrycker en önskan om att de haft någon att prata med och anförtro sig åt, att någon i alla fall visat att de förstod. De kontakter de haft med genom åren med socialtjänst, skolsköterskor, kurator och skolpsykologer beskrivs som negativa. De sa att de aldrig kunnat lita på de professionella de hade mött och ofta kände sig svikna och förråda. Våldet har osynlighetsgjorts av BUP, socialtjänst och skola. Ungdomarna har känt sig motarbetade när de sökt stöd. Samtidigt betonar Weinehall (1997) vikten av att dessa barn så tidigt som möjligt får bearbeta och prata om sina upplevelser. Det framkommer även att ungdomarna har upplevt problem och svårigheter i skolan. Det handlar om utagerande beteende, problem i kompisrelationer, koncentrationssvårigheter och utanförskap. Barn som växer upp i våldets närhet måste anstränga sig utanför hemmet för att inte avslöja familjehemligheten. De tvingas därför hålla ett visst avstånd till andra människor och kan därför uppfattas som annorlunda av jämnåriga kamrater. Weinehall (1997) menar att barnen därför utsätts eller utsätter andra för mobbing. Ungdomarna har i studien återkommande psykiska svackor, självmordstankar, tankar om att döda fadern och missbruksproblematik. Det var även vanligt med svårigheter i kamrat- och parrelationer (a.a.). I Ungemarks rapport ”För barnens skull måste vi våga lyfta på locket” (1996), beskriver informanterna situationen som oförutsägbar. De fick ständigt vara på sin vakt vilket medförde en inre känsla av stress. De bar med sig upplevelser av att endast kunna lita till sig själva och en känsla av ensamhet. De kände sig svikna av pappan och mamman som inte förmådde att skydda dem från att bevittna och eller utstå olika former av misshandel (a.a.). De här barnen har enligt Ungemark (1996) fått växa upp i tystnadens kultur, de hade inte fått prata med någon om sina upplevelser. Barnen tvingades att ensamma bära sina upplevelser och känslor, ofta ända upp i vuxen ålder. De levde i en tystnadens kultur både inom familjen och utåt mot omvärlden vilket bidrog till ett osynliggörande. Tystnaden upprätthölls både genom direkta hot och genom förnekande av händelser samt genom att hålla fasaden utåt intakt. Att även mamman förnekade misshandeln skapade en osäkerhet hos barnen om vad som egentligen hänt (a.a.). Informanterna uppgav även att de hade haft svårigheter som barn i skolan. Det handlade bl.a. om svårigheter i skolarbetet,

koncentrationssvårigheter, problem i kompisrelationer. Andra konsekvenser var bristande tillit till andra människor, depressioner och ångest, en allmän rädsla för konflikter, även i en del fall övertagande av rollen som offer/förövare i egna parrelationer. Våldet under uppväxttiden har generellt fört med sig långsiktiga negativa konsekvenser med psykiska och sociala följder för informanterna. Minnesbilderna av misshandeln var fortfarande smärtsamma, bilderna var detaljerade och tydliga men även varvade med minnesluckor. För flera av informanterna var det första gången de pratade med någon utomstående om sina upplevelser av att som barn bevittna våld i hemmet (a.a.). De flesta kämpade fortfarande med sin rädsla att våga gå in i tillitsfulla relationer. I boken ”Barn som ser pappa slå” (Ehlin (red.) 2001) skriver Metall att både mamma och barn tvingas att leva sitt liv i ständig vaksamhet och uppmärksamhet på förövarens sinnestämningar för att därigenom försöka påverka situationen. Ett vanligt reaktionsmönster är att barnen tar på sig skulden för misshandeln i ett försök att få ett sammanhang i en obegriplig och skrämmande situation. Det är vanligt att föräldrarna döljer det som hänt i ett försök att hålla barnen utanför. Det som hänt blir overkligt och osynliggjort vilket ofta leder till att barnet bär med sig känslor av skam och skuld och maktlöshet (a.a.). Barn som växer upp med våld i familjen har liknande upplevelser som barn som lever i familjer där missbruk, psykisk sjukdom och/eller incest förekommer. De är alla beroende av föräldrar som inte kan tillgodose deras omsorgsbehov. Det är föräldrar som sviker och utför skamfyllda handlingar (Metall & Lyckner 2001). I ett hem där kvinnomisshandel förekommer, saknas den respekt och trygghet som barn behöver för att utvecklas positivt och må bra. Barnen har ingen kontroll över sin situation och är helt utlämnad till de vuxna (Eliasson, 1997).

3.5 Vad säger lagen

FN:s konvention om barns rättigheter framhåller barns rätt att skyddas mot fysisk och psykisk våld samt vanskötsel. Konventionens artikel 39 framhåller att de barn som utsatts för någon form av övergrepp och utnyttjande har rätt till psykisk och fysisk rehabilitering samt social återanpassning. Socialtjänsten har ett övergripande ansvar för omsorg om barn och ungdomar. De nationella målen och riktlinjerna för verksamheten finns angivna i föräldrabalken, socialtjänstlagen (2001:453), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (förkortad LVU) och socialtjänstförordningen (2001;937).

Undervisningen skall anpassas till elevernas individuella förutsättningar och behov. För att främja utvecklingen måste hänsyn tas till varje elevs erfarenheter, kunskaper, språk och bakgrund.

Skolan har dessutom ett extra ansvar för de elever som av olika anledningar, t ex Pedagogiska och/eller social, inte klarar av att nå uppsatta mål. De skall även fungera som stöd till familjerna och skall i samarbete med dem främja elevernas utveckling. Skolmiljön skall präglas av trygghet och social gemenskap, för att eleverna ska vilja känna lust och vilja att lära känna tilltro till sin egna förmåga. (Regeringskansliet Utbildningsdepartementet, Lpo 94)

Hälso- sjukvårdslagen (1982:763) riktar sig till hela befolkningen och målet är god hälsa för befolkningen. I socialtjänstlagen 5 kap 1 § anges att socialnämnden ”skall verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden … och får det skydd och stöd de behöver”. Paragrafen har en övergripande funktion och i den anges delmålet för barn- och ungdomsvården och kommunernas ovillkorliga skyldighet att ge barn vård och fostran utanför det egna hemmet när det finns vårdbehov. I delmålet för barn, 5 kap 1§, finns en sjätte strecksats som lyder:

-i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose de särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge eller adoptioner avgjorts.

I familjer där det förekommit våld och vårdnadsfrågor har avgjorts kan det finnas ett stort behov hos barnet av stöd och hjälp.5kap 11§, har följande lydelse:

Socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att kvinnor som är utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation

Från och med hösten 2006 kommer barn som bevittnar våld i hemmet att betraktas som brottsoffer enligt socialtjänstlagen kap.5 11 § nya lydelse (prop. 2005/06:166). Där förtydligas socialtjänstens ansvar. Ordet ”bör” byts ut mot ”skall”. De nya reglerna trädde i kraft den 15 november 2006 och de ger också barnet rätt till brottsskadeersättning. För att barnet ska få brottskadeersättning krävs en skriftlig ansökan. Är det vårdnadshavaren som har utövat det våld som barnet bevittnat skall en särskild förordnad utses, så kallad god man. Den första juli 2006 förändrades delvis lagen om vårdnad, boende och umgänge i enlighet med regeringens vilja att förstärka barnperspektivet (Prop: 2005/06:99). Sedan halvårskiftet 2003 finns en skyldighet inskriven i lagen att samverka kring barn som far illa eller riskerar fara illa. De myndigheter som berörs är socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt förskolan och skolbarnomsorgen. De olika bestämmelserna är införda i de olika lagstiftningarna och inte

bara i socialtjänstlagen. Bestämmelserna finns att finna i hälso- och sjukvårdslagen, lagen om yrkesverksamhet på hälso – och sjukvårdens område och i skollagen. Det är socialtjänsten som har huvudansvar för samverkan sker och lagbestämmelsen (5 kap 1 a §) lyder:

Socialnämnden skall i frågor som rör barn som far illa eller riskerar fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs… Nämnden skall aktivt verka för att samverkan kommer till stånd.

Polislagen har en bestämmelse om samverkan. Ett stort antal myndigheter har anmälningsskyldigheter angående barn… om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Trots att lagbestämmelserna funnits sedan lång tid tillbaka visar flertalet undersökningar att myndigheter brister i sin skyldighet att anmäla. Kretsen av anmälningsskyldiga har vidgats undan för undan från juli 2003 har även myndigheter och anställda inom kriminalvården och rättspsykratiska avdelningar inom Rättsmedicinalverket anmälningsskyldighet.

I socialutskottet betänkande skriver man angående anmälningsskyldigheten att:

Anstaltspersonal kan t ex bedöma att det finns risk för att en person som avtjänar straff för familjerelaterad våldsbrottslighet kommer att fortsätta utöva våld mot sin familj efter frigivning och att barnet då riskerar att fara illa (SoU 2002/03:SoU15 s 37).

3.6 Sekretessbrytande regler:

Verksamheten i den svenska skolan är reglerad i skollagen och sedan 1998 är även förskoleverksamhet, förskoleklass och fritidsverksamhet reglerad i samma lag. Riksdagen har markerat gränsen mellan skolan och socialtjänstens verksamhetsområde. Verksamheterna inom de olika skolformerna betraktas mer som utbildning än social verksamhet. Skolans verksamhet omfattas av offentlighetsprincipen och skall präglas av öppenhet och insyn. Sekretessen är till för att skydda den personliga integriteten. För olika verksamheter gäller olika grad av sekretess. I Drugli (2003) tar Bengtsson upp nu rådande lagstiftning. Lagstiftaren utgår från olika skaderekvisit, med vilket menas förutsättningar, för att en regel ska gälla. Vissa områden har bedömts ha större behov än andra, den gradvisa uppbyggnaden är kopplad till undantagsregler, ju lägre behov av skydd desto fler undantag. För personal som tillhör samma sekretessområde finns inga formella hinder att utbyta information i den mån det behövs för att kunna fullgöra deras arbete. Sekretessen kan brytas genom att fråga och genom att på så sätt få tillåtelse av den berörda kan uppgifter lämnas ut. Sekretess utgör inget hinder om den är nödvändig för att den utlämnade myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter.

Anmälan till socialnämnden som görs av en offentligt anställd person kan inte ske anonymt. Myndigheter och personer som har anmälningsskyldighet har också uppgiftsskyldighet enligt socialtjänstlagen, det innebär att de är skyldiga att lämna socialnämnden de uppgifter som kan ha betydelse i en utredning om barns behov av skydd – även om de själva inte har gjort anmälan samt i övrigt medverka i utredningen. Enligt brottsbalken föreligger skyldigheter att avslöja vissa allvarliga brott som är ”å färde”, som grova brott nämns mord, dråp, misshandel och rån. Denna skyldighet omfattar även offentliganställda. Sekretessen viker för anmälningsskyldigheten. Enligt rättegångsbalken kan man bli anmodad att inställa sig som vittne vid rättegång som rör t ex misshandel eller vårdnadstvist. Sekretessen viker då för vittnesplikten, den som är skyldig att avlägga vittnesmål är också skyldig att på domstolens begäran lämna över de handlingar som åberopas. Generalklausulen ger myndigheter möjlighet att lämna uppgifter till en annan myndighet ”om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har det företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda” (14 kap.3 § SekrL). Införande av elevhälsa som ett verksamhetsområde förutsätter förändringar i sekretesslagen. Regeringens utgångspunkt är dock att sekretesslagen inte får utgöra ett hinder för samverkan om elever i behov av särskilda stödinsatser (a.a.).

3.7 Myndigheters bemötande av våldsutsatta kvinnor och barn

För att socialtjänsten ska kunna fullgöra sin uppgift måste man få kunskap om ett barns fortsatta utveckling är i fara. Forskningen har påvisat stora variationer i anmälningsbenägenhet Lunden (2004) undersökte i sin avhandling hur BVC- sköterskor och barnomsorgspersonal bedömde risker för att barn far illa och hur de tolkar anmälningsskyldigheten. Även Lagerberg och Sundelin (2000) har funnit att den tvingade lagstiftningen om anmälningsskyldighet inte följs i avsedd utsträckning. Cocozza (2003) undersökte anmälningar till socialtjänsten i Linköping år 1998. De flesta anmälningar gjordes av polisen medan barnomsorg och barnhälsovård stod för en obetydlig del. Sammanlagt nådde 1570 anmälningar Socialförvaltningen medan endast 14 procent av barnen träffade handläggare enskilt. Nästan hälften av de anmälda barnen träffade man inte överhuvudtaget. I Anmälningarna som försvann (2003) en kortrapport från Rädda Barnen hur Socialtjänst och polis uppmärksammar barn som lever med våld i familjen bekräftar att det finns stora brister i myndigheternas rutiner. Att den stora majoriteten av barn stod utan skydd, stöd och hjälp för egen del. I en kommun hade socialtjänsten ”tyckts slarva bort anmälningarna” (a.a).

Flertalet mammor var kritiska till sina kontakter med socialtjänsten. En mamma berättar hur sviken hon känt sig och det hårda motstånd hon mött under vårdnadsutredningen. En mamma har ansökt om kontaktfamilj hos socialtjänsten och båda gångerna har hon fått avslag.

Sista utredningen kan liknas vid kaos i stort sett. Det fanns inget engagemang hos socialsekreteraren att föröka förstå… kvar står dock ändå att det var barn som mådde väldigt dåligt, det släpper man… Om barnet skulle ha fått komma till kontaktfamilj och känna sig trygg där skulle de få se att det faktiskt finns familjer där det fungerar utan bråk och slag… Jag orkar inte med alltid och orkar inte jag med så är inte jag en bra förälder, så är det. (Rädda Barnen – Utväg Skaraborg s 32)

Barn och föräldrar var även kritiska mot de kontakter de haft med BUP

Jag har haft kontakt med BUP i flera år. Jag har som förälder känt att jag inte har räckt till, jag behövde hjälp och därför sökte jag mig till en instans som BUP där man ska vara specialister på det här. Men där känner jag att man har blivit bollad fram och tillbaka och inte tagit det på stort allvar, inte startad någon utredning. Man har liksom varit flytande hela tiden, det har inte lett någonstans, man har inte haft någon röd tråd i det hela. Jag tycker det har fungerat mycket bättre på utväg. (Rädda barnen – utväg Skaraborg s 32)

Granskningar av samhället och dess institutioner menar att myndigheter inte tar sitt ansvar för att bekämpa våldet (Heimar & Posse, red. 2003). Eriksson (2003) visar hur brister i familjerätten och socialtjänsten medverkar till att osynliggörande av faderns våld. Weinehall (1997) skriver om hur myndigheternas aktörer har avstått från att ingripa. Våldet har osynliggjorts av skola, socialtjänst och BUP och ungdomarna har känt sig motarbetade när de sökt hjälp (a.a.). Slag i luften (SOU 2004:121) en utredning om myndigheter, mansvåld och makt och om hur samhället skall kunna skydda kvinnor och barn som utsätts för våld i en nära relation. Bilden utredningen visar är bl.a. fördomar, okunskap och bristande rutiner hos myndigheter och deras inställning till frågan hur kvinnor och barn ska kunna skyddas.

3.8 Specialpedagogiska insatser

Rapport nr: R 2004:14 ”Tänk långsiktig” sätter barns välfärd i centrum.

Till rapporten gjordes en internationell litteraturgenomgång som visar att det finns ett visst forskningsstöd för exempelvis föräldrastöd, personal och lärartäthet i förskolan och skolan, särskilda pedagogiska insatser samt lärarens kompetens har betydelse för barn och ungdomars skolprestationer och psykiska hälsa. Att känna igen tecken på psykisk ohälsa och elevers behov av stöd är av största vikt för all personal i skolan. Skolhälsovården har ett särskilt ansvar. Elevvård – skolhälsovård bör ses som ett eget samlat verksamhetsområde för att främja lärandet och hälsa, där skolhälsovård och specialpedagogiska insatser ingår. Arbetet bör vara förebyggande och hälsofrämjande (Från dubbla spår till elevhälsa, 2000;Prop 2001/02:14.)Två rapporter har lyft fram vikten av att samarbeta kring barn med särskilt behov av stöd och deras familjer (bryt upp reviren 2002; samverkan Nu, 2002). Särskilt viktigt är samarbete mellan föräldrar och de olika skolformerna, socialtjänstens individ och familjeomsorg och mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin och mellan den senare och barn och ungdomshabiliteringen (a.a.) Att samverka med föräldrar kan vara nog så komplicerat då en del barn lever med ett reellt dödshot över sig. I Weinehall (1997) ansåg alla utom en att anledningen till att de lever idag är att modern kunnat skydda dem. De var övertygade om att deras far skulle kunnat döda dem och resten av familjen. Våld är ingen privat angelägenhet utan mäns våld mot kvinnor och barn är ett brott. Skolan kan inte dra sig undan sitt ansvar och hänvisa till familjens privata sfär. Att bedöma riskerna för kvinnan och även barnen kan vara som Hindberg (1999) uttrycker det som en fråga på liv och död.. Det kan också vara så att barnet lever med sin biologiska far och det är faderns nya kvinna som misshandlas i hemmet vilket komplicerar saken ytterligare, i samkönade relationer förekommer också våld. Det hedersrelaterade våldet drabbar både unga män och kvinnor och är förenad med direkt fara för deras liv om man vänder sig till föräldrarna. Det behövs samverkan med kunnig personal från socialtjänsten. När man inte vet så är det bättre att utgå från barnets berättelser och sina egna misstankar om att våld har förekommit och samarbeta med modern. Det är henne som man måste bygga upp en tillitsfull relation med. En av flertalet viktiga saker man bör beakta vid svåra samtal är tillit vilket kan uppnås genom att möte en förälder med ”öppenhet, genuint intresse och respekt, får man hoppas att det växer fram som en biprodukt av detta” (Drugli 2003 s 134). Möt kvinnan med respekt och empati, lyssna aktivt och kritisera inte och frammana inte känslor av skuld och skam. Det är inte troligt att skolan kan räkna med stöd från modern så länge hon lever under dessa betingelser.

I boken, När omsorgen sviktar (1999), menar Hindberg att en välfungerande skola kan utgöra en nödvändig fristad för barnen. De svårigheter i skolarbetet som koncentrationssvårigheter och utagerande beteende manifesterar kan ha sin grund i hemförhållandena. Det är svårt att dra en gräns för vad som är skolans ansvar och vad som åvilar socialtjänsten eller barn – och ungdomspsykiatrin.

Att försöka komma tillrätta med exempelvis koncentrationssvårigheter genom att placera eleven i mindre grupper leder knappast till någon förändring, om svårigheterna beror på att det är kaotiskt hemma p.g.a. missbruk eller psykisk sjukdom hos föräldrarna. Inte heller hjälper några speciella pedagogiska grepp för elever med inlärningssvårigheter, om det beror på att barnet är utsatt för våld eller sexuella övergrepp i hemmet. Barn utsatta för övergrepp kan reagera med känslomässig och intellektuell avskärmning. En del blir t.o.m. klassade som psykisk utvecklingsstörda utan att vara det. Det är således inte enkelt att avgränsa skolans ansvar till skolrelaterade problem. (Hindberg, 1999, s161,162)

Det kan naturligtvis vara så att ett barn med kaotiskt hemförhållande även kan ha någon form av begåvningsnedsättning eller ett neuropsykiatriskt funktionshinder vilket komplicerar en redan svår situation för barnet.

I boken ”Barn vi bekymrar oss om” Drugli (2003) är målsättningen att få vuxna i förskola och skola att bli medvetna om sitt ansvar och sina möjligheter att stötta alla barn i förskolan och skolan. Kvalitén på kommunikationen är av särskild stor betydelse i utbytet mellan människor och därför avgörande för vad barnen kan få ut i erfarenheter och lärande av samvaron i de olika skolformerna. Drugli (2003) refererar till Lynch och Ciacettis studier (1992), som visat att utsatta barn önskar en nära relation till sin lärare men att de ofta upplever att de inte har det. Det är speciellt den emotionella omsorg man ägnar barnet som påverkar kvalitén. Man vet idag att ett barn kan ingå i flera nära anknytningsrelationer och om inte relationen till moder och fadern är optimal, kan en god relation till någon annan vuxen kompensera detta (Sommerschild mfl, 1999).

I samspel med andra barn får barnet erfarenheter som skiljer sig helt från dem som det får i samspel med vuxna. Den kommunikativa utvecklingen tar fart i samspel med andra barn. För att bli accepterad i leken krävs det avancerade kommunikativa färdigheter på flera plan (Olofsson, 1987). De barn som befinner sig i en risksituation med hänsyn till sin utveckling är ofta de som får minst tillträde till leken med andra barn. De går miste om hela den

utvecklingspotentialen som finns i leken och blir stående vid sidan om (a.a.). Drugli (2003) refererar till Pianta (1996) ”Det visar sig att dåliga relationer mellan barnet och vuxna i förskolan och skolan har ett starkt samband med dåliga relationer också till de andra barnen”(a.a). I de flesta fall är det möjligt att vända en negativ utveckling hos ett barn till en positiv. En åtgärd kan leda till att utvecklingsförloppet ändras. Det är de som arbetar nära barnet som har möjlighet att snabbt sätta in åtgärder som är direkt inriktat på barnets vardag. Oavsett orsak och förlopp kan man tillförsäkra barnet bättre utvecklingsbetingelser i varje fall på samspelsnivån genom att använda sig av sig själv som arbetsredskap. Det gäller att skapa goda relationer till de här barnen. Drugli (2003) menar att handledning är viktiga inslag i arbetet med barnen och det främsta syftet är att väcka medvetenheten hos dem som arbetar med barn och familj. Många som arbetar med utsatta barn har behov av ökad insikt i och kunskap om detta område. Handledaren måste stödja den enskilde lärarens utveckling så att vederbörande känner sig så trygg som möjligt då det gäller att göra egna val till barnets bästa.

Alla insatser som är riktade mot barn som vi bekymrar oss om syftar till att öka barnets skydd mot negativ utveckling. Skyddsfaktorerna kan sägas störa sambandet mellan risk och möjligt negativt utfall, genom att de skapar nya samband av stödjande element och möjliga positiva utfall. Skyddsfaktorerna leder till nya utvecklingsmöjligheter för barnet. För att förskolan och skolan ska verka som en skyddsfaktor för utsatta barn, måste det fungera mera anpassat till det enskilda barnets behov ju större risken är för barnet. Man måste kunna skapa en ”minimiljöutveckling” omkring det aktuella barnet som det kan hantera och dra nytta av. (Drugli 2003)

4 TEORIER

Min intention är att i teorikapitlet skapa en teoretisk grund till hur man kan förstå och läka de skador som uppkommer när barn bevittnar våld.

Anknytningsteorierna har jag valt då det enligt den forskning och de studier jag har tagit del av är vanligt förekommande att misshandeln startar eller tar fart när kvinnan är gravid. Man kan anta en störd anknytningsprocess.

Därefter har jag valt teorier kring faktorer som har en avgörande betydelse för hur barn klarar av att hantera traumatiska händelser.

4.1 Anknytningsteorier

Bowlby, (1994) beskriver anknytningen som något som skapas genom interaktion mellan föräldrarna och barnet under de tre första levnadsåren. Det är ett band som karaktäriseras av att söka upprätthålla närhet till en specifik person, i synnerhet under stress. Vid en trygg anknytning är barnet söker barnet närhet och kontakt med föräldrarna och barnet är förvissat om att det finns tillgång och hjälp vid skrämmande situationer. Vid en bristande anknytning kan barnet känna en erfarenhetsgrundad rädsla för att överges av föräldrafiguren. Barnet är då osäkert på om föräldern kommer vara tillgänglig när behov uppkommer vilket kan resultera i separationsångest och att barnet tenderar att klamra sig fast vid föräldrafiguren. Att lita på andra människor utan urskiljning liksom att misstro människor över lag, är andra uttryck för bristande anknytning. Ytterligare en effekt av bristande anknytning kan vara att barnet har gett upp hoppet om hjälpsamt gensvar från föräldrarna och förväntar sig att bli avvisad. Det är då troligt att individen försöker avstå kärleksfulla relationer till andra (a.a.).

Barnets psykiska tillväxt börjar innan modern blivit gravid, innan det har fötts till världen. Hur vi handskas med kriser är till stora delar beroende av hur våra första levnadsår sett ut och kanske i synnerhet det allra första levnadsåret. Har vi uppnått en grundtrygghet, en psykologisk bastrygghet, har vi glädje av det långt senare i livet. På samma sätt som kroppen under graviditeten förbereder sig för det växande fostret, börjar kvinnan också förbereda sig för sitt kommande moderskap, parallellt med det skapar de en inre bild av barnet de bär på. Enligt Stern (1998) ”kan man säga att det är tre graviditeter som försiggår sida vid sida; fostret som växer i din kropp, modersmentaliteten som tar form i ditt psyke och fantasibarnet som tar form i dina tankar” (s 43). Hur mor och barn knyter an till varandra är en process som till stor del betingas av moderns egen bakgrund, de flesta kvinnor ansluter sig till något av tre grundläggande mönster som kallas; avfärdande anknytningsmönster, insnärjt anknytningsmönster, autonomt anknytningsmönster. Alla människors identitet är djupt

förbunden med hur man upplever den egna kroppen. Den hastiga omställningsprocess en graviditet innebär får kvinnans kroppsuppfattning att vackla, vilket banar väg för den nya identitet som sedan växer fram. De flesta blivande mödrar har fantasier om barnet och funderar på hur det kommer påverka relationen till mannen. De flesta hoppas att barnet ska stärka och befästa relationen. Winnicott (1995) använder uttrycket ”tillräckligt bra moderskap”(s 106), uttrycket ”hålla” (s 114) innebär att modern anpassar sig till barnets behov och hennes förmåga att tillfredställa ett barns skiftande behov gör att barnet får en livslinje som är relativt obruten. Den gör att barnet kan uppleva ointegrerade och avslappnade tillstånd med tilltro till det hållande som finns. Lagrandet av alla barnets upplevelser blir ett mönster och utgör en grund för vad barnet väntar sig. Barnet börjar tro på tillförlitligheten hos den inre processen som leder till en integrerad enhet. Lek, samspelet mellan mor och spädbarn skapar ett område som skulle kunna kallas ett gemensamt land:

den plats som skatten ligger begravd på, det ställe som ska bli till ett övergångsobjekt, symbolen för tillit och förbund mellan barn och mor, ett förbund som inte ingriper inträngande i varandra. Så glöm inte leken där njutning och ömhet kommer in i varandra (Winnicott (1995) s. 118).

Lekandet förutsätter tillit och hör till det potentiella rummet mellan spädbarnet och modersgestalten. Det finns en direkt utvecklingslinje från övergångsfenomen till lekandet, från lekandet till gemensamt lekande och därifrån till kulturella upplevelser. Det potentiella rummet mellan barn och mor, mellan barnet och familjen, mellan individen och samhället eller världen är beroende av upplevelser som leder till tillit. Det kan betraktas som heligt av individen för det är här som individen upplever livet som kreativt. Den ömsesidiga anknytningen mellan barn och föräldrar är det mest grundläggande för barnets psykiska tillväxt och vägen till att bli en hel individ (a.a).

4.2 Teori om ett bemästrande och salutogeniskt perspektiv.

Bemästrandeteorin går att förstå via ett salutogeniskt perspektiv, Till skillnad mot ett traditionellt synsätt, det patogena, som har sitt ursprung i att försöka utröna orsaker till sjukdomar, har man i det salutogena sin utgångspunkt i att tänka på vad som är hälsobefrämjande. Salus betyder hälsa eller friskhet. Man försöker kartlägga faktorer som mildrar, dämpar och undanröjer stressfaktorer. A. Antonovsky (1991), har skapat en salutogenisk form av modellen KASAM (känsla av sammanhang) där han beskriver faktorer i människors liv som främjar hälsa och utveckling. De tre centrala komponenterna som ingår i

KASAM är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. För att uppnå en känsla av sammanhang behöver vi kunna förstå situationen, tro att vi kan hitta lösningar och tycka att det är meningsfullt att försöka. Antonovsky (1991) uttrycker att det i grunden handlar om en känsla av tillit till tillvaron:

Känslan av sammanhang är en global hållning som uttrycker i vilken utsträckning man har en genomträngande och varaktig men dynamisk känsla av tillit till att (1) de stimuli som härrör från ens inre och yttre värld under livets gång är strukturerade, förutsägbara och begripliga, (2) de resurser som krävs för att man ska kunna möta de krav som dessa stimuli ställer på en finns tillgängliga, och (3) dessa krav är utmaningar, värda investering och engagemang (a.a. s. 41).

Återkommande positiva livserfarenheter bygger upp KASAM-värdet. Det tycks ha ett samband med hur väl man klarar av livets svåra händelser. Anknytningsteorierna har gett oss en grund för att förstå hur barnet utvecklas i samspel med sin omgivning. Är de basala behoven tillgodosedda finns det möjlighet för barnet att börja lära sig att det kan se objekt, framför allt de som kallas människor försvinna och dyka upp igen. Barnet kan alltså med tiden känna och förvissa sig om att dess fysiska och sociala värld inte kommer att förändras med tiden. Inifrån och utifrån kommande stimuli kan bli välbekant och förvandlas till rutin, på samma sätt som beteenden. När detta händer börjar den första bilden av världen bli begriplig. Att tillvaron är förutsägbar är inget man kan förutsätta utan vidare. Vi kan inte ta för givet att strukturerna finns där för barnet att upptäcka.

Meningsfullhet är att omvärldens stimuli och responser är förutsägbara och barnet verkligen uppfattar strukturen, så är kvaliteten på gensvaret nästa fråga. Ett bemötande kan vara förutsägbart utan att vara tillfredställande. Ett gensvar måste vara inbäddat i en positiv affekt. Kylighet, fientlighet och likgiltighet förmedlar ett tydligt budskap av nedvärdering, även när de uppenbara fysiologiska behoven tillgodoses. Lek, beröring och omtanke och tonfall förmedlar, uttryck i oändlig kulturella variationer, att du är betydelsefull för oss.

Hanterbarhet innebär att erfarenheter av belastningsbalans förekommer under de tidigaste barndomsåren, framför allt i negativ bemärkelse. Antonovsky (1991) ger bl.a. exempel på toaletträning före den fysiologiska mognaden tillåter, matrutiner som gör våld på den biologiska verkligheten och liknande kan betraktas som olika sätt att skapa överbelastning. ”De negativa följderna för känslan av hanterbarhet kan vara förödande” (a.a. s.125).

När barnet blir neurofysiologiskt moget att röra sig, hålla tillbaka och släppa avföring, objekt och humör, att utforska, manipulera och att vänta. När barnet kan välja gör det att

regler, krav och utmaningar får betydelse för belastningsbalansen. När vi skulle kunna förväntas leva upp till ett visst krav antingen utifrån eller inifrån, när det är accepterat och rimligt att vi kan antingen vilja eller inte vilja leva upp till det, då har upplevelsen en viktig inverkan på vår belastningsbalans. Antonovsky refererar till Condrys analys av den process genom vilken könsidentiteten utvecklas (s 126). Hur den analysen kan användas för att förstå de krafter som börjar forma känslan av hanterbarhet under barndomen, könsroller ingår bland de sociala olika roller som vi förvärvar under loppet av den primära och sekundära socialisationen. Hans centrala antagande är att vi förvärvar könsroller vilket gör det möjligt för oss att handla på ett kompetent sätt. De gör det möjligt för oss att kontrollera den sociala världen genom att förutse och påverka det som händer i relationer till andra människor. Barnet är sårbart och beroende vilket i sin tur skapar en stark motivation att tillägna sig de beteende, förmågor och attityder och värderingar som behövs för att etablera en social identitet och kunna veta sin plats. Vill barnet göra något oberoende av anledningen så kan gensvaret vara av olika slag: ignorerande, avvisande, kanaliserande eller uppmuntrande och accepterande. När gensvaret är avvisande så lär sig barn att krav som kommer från dess inre värld skapar överbelastning och alltid leder till bestraffning och misslyckande. Det finns inget som man kan göra rätt. I det motsatta fallet skapar ett balanserat mönster av gensvar förutsättningar för en stark känsla av hanterbarhet. En del saker som barnet vill göra ignoreras, om dessa beteende inte visar sig leda någon vart kommer de utsläckas om de leder till positiva upplevelser kommer de att förstärkas. I vilket fall har beslutet varit barnets. Andra saker förbjuds och bestraffas, ett tydligt budskap om att allt här i världen inte är hanterbart. Men om dessa två gensvar är förhållandevis underordnade och huvuddelen utgörs av kanalisering på nu nej, senare ja, på det här viset nej, på det där viset ja, eller uppmuntran, undviks både över- och underbelastning. Det mest avgörande för belastningsbalansen är kraven inifrån, ofta enligt Antonovsky (1991) ”negligeras de som om det enda som spelade någon roll var vad den sociala världen föreslår och kräver av barnet” (a.a. s 127). Ju starkare föräldrars KASAM är desto troligare är det att de formar barnets livserfarenheter så att dessa leder i samma riktning. De utmärks av komplexitet, och flexibilitet, alternativ och självkontroll, mening, förutsägbarhet, valfrihet och en känsla av att problem går att hantera och lösa.