• No results found

Integration eller återvändande? -Tillämpningen av tidsbegränsade uppehållstillstånd på bosnienkroatiska asylsökande i Sverige

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Integration eller återvändande? -Tillämpningen av tidsbegränsade uppehållstillstånd på bosnienkroatiska asylsökande i Sverige"

Copied!
72
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Malmö Högskola Magisteruppsats

Internationell Migration IMER, 41-80

och Etniska Relationer Handledare: Maria Appelqvist Maj, 2003

Integration eller återvändande?

-tillämpningen av tidsbegränsade uppehållstillstånd

på bosnienkroatiska asylsökande i Sverige

(2)

2

Abstract

Sweden has developed a new migration policy and a new integration policy during the 1990:s. By doing this Sweden received a restrictive character of its refugee and asylum policy and started to implement a new instrument given to refugees collectively in situations of mass flights. The new instrument, temporary protection was highlighted in 1992 followed by the war in former Yugoslavia. It was launched at an early stage in the European countries in order to prevent refugees from applying fort asylum. However, in Sweden, temporary protection was first introduced in 1994. The first group to experience the consequences of temporary protection was the Bosnian Croats in 1995. The result was a contradictory refugee reception, focussing on inclusion and integration and at the same time exclusion and repatriation. The reception was shaped to facilitate integration and repatriation simultaneously. This resulted in 5 years of temporariness for the Bosnian Croats before they finally received permanent residence permits. The study is based on interviews with refugees and civil servants highlighting this contradictory reception policy.

Keywords: refugees, temporary protection, integration policy, refugee reception,

(3)

3

1. Inledning

5

1.1 Ämnesval och tidigare forskning 6

1.2 Centrala begrepp 7

1.3 Uppsatsens syfte och frågeställningar 8

1.4 Disposition 9

2. Metoder

10

2.1 Aktör och struktur 10

2.2 Valet av intervjupersoner 12

2.3 Egen bakgrund 12

2.4 Intervjuernas genomförande 14

3. Bakgrund

15

3.1 Bosnienkroaternas bakgrund 15

3.2 Integration som process och upplevelse 17

3.3 Vem är ”invandrare”? 20

4. Teoretiska

ramverk

22

4.1 Från invandrarpolitik till migrationspolitik 22

4.2 Temporalitet 24

4.3 Frivillig återvandring och återvändande 27

4.4 Invandrarpolitik och en ny integrationspolitik 29

4.5 Det kommunala flyktingmottagandet 31

4.6 Introduktion inom flyktingmottagningen 33

5. Empiri

37

5.1 Flyktingmottagning av bosnienkroaterna 39

5.2 Det exkluderande respektive det inkluderande mottagandet 41 5.3 Essentialism av asylsökande och flyktingar 44

(4)

4

5.4 Relationen mellan asyltid och introduktionstid 46

5.5 Introduktionstiden efter temporalitet 48

5.6 Integrationens innehåll för bosnienkroaterna 51 5.7 Subjektiv respektive ”officiell” bild av integration 54 5.8 Temporalitetens konsekvenser och förlorandet av tid 57

6. Avslutande

diskussion

61

7. Litteraturförteckning

65

(5)

5

1. Inledning

Under 1990-talet omorganiserades svensk flykting och invandrarpolitik till en ny migrationspolitik respektive en ny integrationspolitik. Sverige som varit känd för sin generösa invandringspolitik antog genom uppdelningen, enligt många forskare (Altamirano och Appelqvist, 1998, Södergran, 1999, Slavnic, 2000) en mer restriktiv flykting och asylpolitik1. Parallellt med den restriktiva flyktingpolitiken fokuserade Sverige på en aktiv integrationspolitik. Ett resultat blev nya flyktingpolitiska instrument såsom temporary protection.2 Frågan om temporary protection aktualiserades under kriget i f.d. Jugoslavien och det alltmer ökade trycket på de europeiska asylländerna eftersom flyktingar sökte en fristad runt om i Europa. Genom tillämpningen av temporary protection kunde en flyktinggrupp beviljas skydd i en massflyktssituation på kollektiva grundvalar. Med systemet erbjöds de ett skydd samtidigt som de exkluderas från sin rätt att ansöka om asyl. Tanken var att flyktingarna skulle återvända hem när konflikten ansågs vara över. I Sverige infördes inte temporary protection förrän den 1 juli 1994 medan de övriga europeiska länderna introducerade detta instrument redan 1992. Den första gruppen som kom att bli ett pilotfall för tillämpningen av temporary protection i Sverige var de bosnier som anlände med kroatiska pass.

Den nya integrationspolitiken fastslår att en introduktionstid i Sverige bör vara mellan två- fem år. Introduktionen kan påbörjas när den asylsökande erhållit permanent uppehållstillstånd. Efter introduktionstiden skall flyktingen omfattas av övriga välfärdsförmåner och är inte längre i behov av säråtgärder som flykting. Det finns dock en uppfattning att väntetiden på svenska flyktingförläggningar är destruktiv för den enskilde. Den långa väntetiden i Sverige har resulterat i frågor om asyltidens inverkan på introduktionen. Dåvarande Statens invandrarverk fastslår att asyltiden är mycket litet dokumenterad. Dessutom lyfter de fram frågan om huruvida asyltiden påverkar introduktionen. Dåvarande Statens invandrarverk säger om den ofta frånvarande kopplingen dem mellan:

1 Flykting och asylpolitiken är endast en del av invandringspolitiken som innefattar t.ex. anhöriginvandring, adoption, studier osv.

2 Jag kommer att använda mig av den engelska benämningen, temporary protection eftersom det haft störst användning även på svenska och dessutom som förkortningen TP.

(6)

6

För den enskilde flyktingen innebär det en markering av att vistelsen i väntan på tillståndet utgör ett tomrum i livet, och att de ansträngningar som gjorts under ”SIV-tiden” [Migrationsverkets ansvarsperiod] är bortkastade ur svenska samhällets synpunkt. (SIV, Individuell Mångfald, 1997:226)

Introduktionen anses vara största vikt eftersom den anses påverka integrationsprocessen. Statens invandrarverk säger:

Hur väl man lyckas inom introduktionen påverkar möjligheterna att bli integrerad i Sverige. ”Integrationsgraden” är svår att mäta eftersom måttstocken till stor del är subjektiv. (SIV, Individuell mångfald, 1997:232)

Citatet lyfter fram dilemmat med att gradera integration. När påbörjas integrationen i Sverige? Vid permanent uppehållstillstånd eller vid ankomst till Sverige? En numera allt vanligare uppfattning är att den påbörjas redan under asyltiden eller vid ankomst till Sveriges gränser. Den bosnienkroatiska gruppen fick emellertid vänta fem år på flyktingförläggning. Detta reser viktiga frågor om Sveriges flyktingmottagning i frågor som rör relationen mellan asyltid, introduktionstid och integration.

1.1 Ämnesval och tidigare forskning

Från en början var min intention att skriva om frivillig återvandring till Bosnien. Detta ledde mig vidare in på när och hur frågan om frivillig återvandring växte fram. Jag upptäckte att återvandringsfrågan respektive återvändandefrågan hade en nära relation till frågor som rör integration. Relationen består i en komplex bild omfattande två huvudsakliga processer under 1990-talet, nämligen ett inkluderande perspektiv, integration och ett exkluderande, återvändande respektive återvandring för de med permanent uppehållstillstånd som frivilligt vill återvända.

Den mest omfattande forskningen som bedrivits om bosniska flyktingar i Norden och som varit av betydelse för min studie rör Nordiska ministerrådets forskningsprojektet Nordiske komparative studier om modtagelse af flygninge i et tilbagevendingsperspektiv. Forskningsprojektet har samlats i nio antologier och har haft

(7)

7

som fokus att analysera återvändandeperspektivet som varit närvarande i alla de nordiska ländernas flyktingpolitik och utformningen av flyktingmottagandet.3 Nordiska ministerrådets studier samlar forskningen i delstudier varav de av störst betydelse för mig har varit den som rör den flyktingpolitiska utvecklingen. (Vedsted-Hansen, Altamirano och Appelqvist, Brekke, 1998). För de juridiska aspekterna se (Vedsted-Hansen, Kjaer, Einarsen, Dacyl, 1999). En annan delstudie (Schwartz (red), 1998) rör lokalstudier i relation till återvändande och frivillig återvandring (se Dahlbäck, Dahl-Jorgesen, Stefansson Holm). Andra lokalstudier i samma antologi behandlar temporalitet (se Utsigt, Jensen, Grunebergs). Även delstudien rörande integration (Berg och Schierup (red), 1999) har varit av betydelse för uppsatsen se (Södergran, Brekke, Kadhim, Miegel, Slavnic)

Tidigare forskning om flyktingars situation i Sverige har mest berört ”flyktingskapets” förutsättningar och upplevelse (Ehn, 2000, Lundberg, 1989). Ett annat forskningsområde rör den kommunala flyktingmottagningen huvudsakligen genom lokala utvärderingar gjorda av CEIFO4 publicerade i deras skriftserie om Hela Sverige

strategin (se Soininen, 1992 och Similä, 1992). Annan forskning som har varit inspirerande är Kadhims ( 2000) studier om flyktingmottagandet.

1.2 Centrala begrepp

Temporary protection (TP) är ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som införlivades i svensk lagstiftning den 1 juli 1994. TP skulle kunna ges till grupper som regeringen bedömde ha ”ett tillfälligt behov av skydd”.

Frivillig återvandring, en möjlighet för människor med permanent uppehållstillstånd som frivillig väljer att återvända, d.v.s. det innebär inget tvång.

Återvändande berör dem som ges tidsbegränsade tillstånd (TUT eller TP) i Sverige. När detta löpt ut uppmuntras personen till ett frivilligt återvändande men om detta ej sker

3 http://www.norden.org/pub/velfaerd/social

(8)

8

kan personerna i fråga avlägsnas med tvång från Sverige. Används allt mer synonymt med frivillighet i samband med ett avslagsbesked på en asylansökan.

Temporalitet är en situation i spänningsfältet mellan återvändande och integration, en så kallad ”riktningslös” tid. Den asylsökande inväntar besked om återvändande till hemlandet eller beslut om att stanna i mottagarlandet.

Introduktion är en tidsperiod på två- fem år av säråtgärder för en nyanländ i Sverige. Denna innehåller vanligen SFI (svenska för invandrare), samhällsinformation och praktik.

Integration anses vara en ömsesidig process som förutsätter ett aktivt deltagande mellan invandrare och majoritetsbefolkningen. Integration har till skillnad från återvändande fokus på att inkludera flyktingen i det svenska samhället.

1.3 Uppsatsens syfte och frågeställningar

Den bosnienkroatiska gruppen är intressant eftersom de var den första gruppen att omfattas av TP i Sverige. Det är i dag tio år sedan de anlände till Sverige, vilket gör det meningsfullt och intressant att diskutera och belysa upplevelse av integration under en längre period och lyfta fram konsekvenserna av introduktions- respektive asyltiden för individens upplevelse av integration. Dessutom är bosnienkroaternas situation viktig i ett europeiskt komparativt perspektiv. Den europeiska harmoniseringspolitiken tenderar att bli än mer restriktiv med Storbritanniens förslag att inrätta läger i ett tredje land där asylansökningar skall behandlas. (Hedström, 2003, Dagens Nyheter, 6 maj) Detta är uttryck för ett dynamiskt kontrollsystem av intern och extern kontroll som utgörs av invandrings kontroll och mottagningen av flyktingar. Kontrollsystemet ser dock olika ut i de olika EU-länderna beroende på mottagningsprocedurer och gränskontrollsystem, därav svårigheterna med en harmonisering.

De huvudsakliga frågeställningar som föreligger denna uppsats är motsägelsen som finns mellan integration och återvändande. Dessutom är länken mellan asyltid och

(9)

9

introduktion oklar, vilka i förlängningen är sammanlänkade med individens möjligheter till integration. Mitt syfte är att undersöka hur inkluderande och exkluderande processer inom flyktingmottagningen påverkade den bosnienkroatiska flyktinggruppen. Frågan om essentialism är även viktig för mig. Slavnic, vars avhandling baserar sig på ett antal lokalstudier i det tidigare nämnda forskningsprojektet om det bosniska flyktingmottagning i de Nordiska länderna, menar att forskning om flyktingar bör sträva efter att avessentialisera flyktingarna och placera deras öden i en bredare politisk och historisk kontext. (2000:3) På samma sätt vill jag lyfta fram essentialismen5 av flyktingar i en kontext av världens ”naturliga” ordning av nationalstater och utformningen av flyktingmottagningen i Sverige. Följande frågor är intressanta för uppsatsen: Hur påverkade temporaliteten liksom introduktionen upplevelsen av integration för den enskilde? När påbörjas integration? Vad betyder integration för den enskilde individen? och Hur ser en ”officiell” bild av integrationsbegreppet ut?

1.4 Disposition

I kapitel 2 diskuteras metoder för intervjuerna och uppsatsen. Dessutom läggs ett fokus på intern respektive extern kontroll som ett metodverktyg vid analys av strukturer. I nästföljande kapitel ges bakgrundsinformation om bosnienkroaterna och en diskussion om integration som process och vem som betraktas som invandrare. I kapitel 4 behandlas det teoretiska ramverket med ett exkluderande respektive ett inkluderande perspektiv. De områden som diskuteras är temporary protection, frivillig återvandring respektive återvändande, flyktingmottagningen och introduktion respektive integration. Min egen empiri presenteras i kapitel 5 där betoning läggs på upplevelse av såväl temporalitet och integration. Dessutom diskuteras den underliggande betydelsen av essentialism och bosnienkroaternas erfarenheter av asyltiden respektive introduktionstiden. Slutligen diskuteras konsekvenserna av temporaliteten för bosnienkroaterna. I det avslutande kapitlet ges en avslutande diskussion med reflektioner för framtiden och möjlig fortsatt forskning.

5 En uppfattning att människor innehar specifika och ofrånkomliga egenskaper på grund av exempelvis sin etnicitet, religion, kultur eller kön. Detta perspektiv kan ses i motsats till konstruktivismen som hävdar att föreställningen om mänskliga egenskaper är konstruerade socialt, d.v.s. av sin omgivning.

(10)

10

2. Metoder

Detta kapitel diskuterar valet av metod för genomförande av uppsatsen och vid intervjuerna. Betoning läggs på mekanismer av kontroll vilka utgör ett strukturperspektiv som tar sig uttryck i extern och intern kontroll. Den andra viktiga analysnivån i uppsatsen är aktörsperspektivet som utgörs av de enskilda individerna som handlar inom ramarna för strukturerna.

Empiridelen består av åtta djupintervjuer med bosnienkroatiska flyktingar och tre tjänstemän inom kommunalt flyktingmottagande. Bakgrundsmaterial utgörs av primärlitteratur såsom Statens offentliga utredningar (SOU), propositioner och skrivelser och från statliga verk, Integrationsverket och Migrationsverket. Sekundärlitteraturen har hämtats från Nordiska ministerrådets forskningsprojekt Nordiske komparative studier om modtagelse af flygninge i et tilbagevendingsperspektiv som behandlar skillnader och olikheter i mottagande och organisering av flyktingarna i de nordiska länderna. Studiens nio olika antologier är genomförda mellan 1995 och 1998.6 Övrig forskningslitteratur är i huvudsak från de samhällsvetenskapliga disciplinerna, dock har t.ex. antropologiskt material använts för att fånga ett perspektiv på essentialisering som inte är framträdande i de traditionella samhällsvetenskapliga disciplinerna.

2.1 Aktör och struktur

Ambitionen är att studien har olika analysnivåer, dvs. utgår från både ett makroperspektiv och ett mikroperspektiv. Jag har därför valt att belysa strukturella faktorer i former av extern och intern kontroll vilka kan sägas utgöra de ramar aktören kan verka inom. Brochmann poängterar vikten av att studera det dynamiska samspelet mellan invandringskontroll och mottagningen av flyktingar i mottagarlandet vid studiet av invandringskontroll. (1999:12) En intern kontroll handlar om t.ex. integrationspolitik inom olika områden så som boende, sociala förmåner, utbildning, språk och deltagande i etniska föreningar. Både en integration och assimilationspolitik kan till en viss utsträckning sägas kontrollera invandrare i mottagarlandet, enligt Brochmann.

(11)

11

Integrerade individer är t.ex. lättare att kontrollera genom att vara t.ex. ”goda medborgare”, skattebetalare och hyresgäster. (Brochmann, 1999:11) Intern kontroll utövas även genom behandling av asylansökan, beviljandet av temporära tillstånd, krav om arbetstillstånd eller användandet av ID-kort och personnummer. (Brochmann, 1999:12)

För Brochmann är den så kallade invandrings/välfärds- paradoxen i centrum, vilken utgör det samspel som ligger dolt i välfärdsstatens invandringskontroll. Jämlikhet, social omfördelning och socialt skyddsnät förutsätter en mer restriktiv extern kontroll. När invandrare utsätts för diskriminering och ojämlikhet leder det till marginalisering och utanförskap. Detta kan i sin underminera statens förmåga att hålla en hög standard av löner och arbetsvillkor. (1999:15) Välfärdsstens dilemma handlar om förhandlingen mellan humanitära skyldigheter och nationalstatens behov av att föra en realpolitik. (Brochmann, 1999:298) Välfärdsstaten önskar inte vara alltför generös eftersom det kan generera mer invandring på samma gång måste de erbjuda säråtgärder för marginaliserade grupper i samhället för att inte orsaka ojämlikhet för övriga befolkningen. (Brochmann, 1999:323)

Extern och intern kontroll används i denna uppsats som ett metodverktyg för att förstå de exkluderande och inkluderande processerna som skett under 1990-talet i Sverige. Aktörsperspektivet representeras här av bosnienkroaterna själva både som individer och ett kollektiv. Syftet är att belysa olika strategier och hur de verkat i ett ramverk av strukturella faktorer. Detta innebär att aktörsperspektivet vid studien av en annan flyktinggrupp kan se annorlunda då aktörer har skilda bakgrunder och erfarenheter. Aktör och strukturdiskussionen är viktig utifrån dess orsakssamband, dvs. påverkar strukturen aktören eller viceversa. Numera brukar relationen ses som ett dualitetsförhållande. Slavnic (2000) menar att det finns ett dualitetsförhållande när aktörer besitter substantiellt medborgarskap (t.ex. svensk medborgare). Då möjliggör strukturerna mer än förhindrar och aktörerna bidrar till att reproducera strukturen. När aktörerna istället besitter ett formellt medborgarskap (medborgare saknar t.ex. sociala, 6 http://www.norden.org./pub/velfaerd/social

(12)

12

politiska eller ekonomiska rättigheter) fungerar strukturen enbart exkluderande och begränsade för aktören. Dessutom poängterar Slavnic att olika invandrargrupper besitter olika positioner i hierarkin av dualitet vilket ger dem olika möjlighet att påverka. (2000:25)

2.2 Valet av intervjupersoner

Att finna informanter var problematiskt vilket resulterade i att tidsplanen för uppsatsen fick ändras. Efter att ha försökt med både formella och informella kontakter i Skåne stod det klart att bosnienkroaterna i södra Sverige vägrade att ställa upp på intervju. Jag talade med och frågade anställda inom frivilligorganisationer och inom den kommunala flyktingmottagningen, liksom med olika forskare och vänner och bekanta. Det visade sig att bosnienkroaterna under väntetiden hade blivit undersökta utförligt av såväl akademiker, media och press. Skälen till deras vägran var flera: man önskade inte bli påmind om den obehagliga väntetiden som man lämnat bakom sig och man ville inte exponera sig igen genom att deltaga i en intervju. Dessutom var man rädd för att prata om sin etniska tillhörighet som ställdes på sin spets med det kroatiska passet och f.d. bosnisk boendeort. Deras vägran var intressant av flera anledningar. Dessa människor var på god väg mot att bli svenska medborgare och torde ha kommit långt i integrationsprocessen. Genom att ställa upp på intervju skulle de behöva återgå till ”flyktingskapets” erfarenheter. Dessutom kunde de inte längre påverka någon myndighet med sin berättelse eftersom de redan erhållit permanent uppehållstillstånd. Slutligen fick jag en kontakt i Karlskrona. Här fanns bosnienkroater som kunde tänka sig att ställa upp.

2.3 Egen bakgrund

Min egen bakgrund av en kroatisk förälder hade vissa fördelar i hur jag blev bemött. Detta kände mina intervjupersoner till då min nyckelperson som hjälpte mig att komma i kontakt med mina respondenter redan hade informerat dem om min bakgrund. Det är möjligt att detta faktum hjälpte dem till beslutet att träffa mig. Respondenterna var nyfikna på vem jag var, vilket i sig etablerade ett förtroende. Dessutom har jag mycket

(13)

13

bakgrundskunskap till kriget i f.d. Jugoslavien och har träffat många flyktingar därifrån. Jag har dessutom bott och rest i f.d. Jugoslavien. Detta gjorde att jag kom att ha en förförståelse av mitt kommande intervjumaterial. Totalt sett skedde intervjuer med åtta personer bosatta i Karlskrona och tre tjänstemän verksamma inom kommunalt flyktingmottagande i Malmö och Karlskrona.

Jag valde att hålla intervjuerna på svenska men presenterade mig inledningsvis och småpratade på kroatiska. Användandet av det svenska språket är ett medvetet val, främst därför att jag inte anser mig själv behärska mer än grundläggande kroatiska men också för att jag som intervjuare lättare skulle kunna styra samtalet om jag använde mitt eget modersmål. Detta blev naturligtvis problematiskt om man ser till att några av mina äldre respondenter hade ett begränsat ordförråd på svenska. Jag tyckte ändå att jag inte hade svårigheter att förstå utan gav dem tid att finna rätt ord. Det bör påpekas att valet av språk kan ha påverkat empirimaterialet eftersom respondenterna hade kunnat uttrycka sig obehindrat på sitt modersmål. Jag tycker dock det är intressant att använda svenska språket eftersom många av de relevanta svenska begreppen för uppsatsen är svåra att översätta till andra språk och till stor del förmedlar något om den svenska diskursen över introduktionen och integrationspolitiken. Begrepp som här är intressanta är t.ex. ”flyktingmottagning”, ”organiserad verksamhet”, ”integration”, ”introduktion”, ”introduktionsersättning”, ”återvändande” och ”återvandring” osv. Detta kan vara en anledning till att t.ex. ett begrepp som integration inte bemöttes med samma entusiasm hos respondenterna som hos mig.

Vid transkriberingen av intervjuerna har jag skrivit ordagrant. Två respondenter önskade inte att jag använde bandspelare. Vid detta intervjutillfälle förde jag anteckningar. Citaten har i vissa fall korrigerats för att göra meningarna klarare. I dessa fall handlar det om förändring av ordföljd och tempus. Jag vill dock göra läsaren uppmärksam på att jag försökt behålla citaten så ordagrant som möjligt vilket gör att det förekommer en del felaktig ordföljd och en del upprepningar.

(14)

14

2.4 Intervjuernas genomförande

Den kvalitativa forskningsintervjun tar sin utgångspunkt i att kunskap skapas genom samtal. Formen är halvstrukturerad och tror sig inte hitta redan färdig eller objektiv kunskap utan ser istället att kunskapen bildas i mötet mellan intervjuaren och den intervjuade. (Kvale, 1997:12) Intervjuerna ägde rum i en mycket informell miljö, de flesta hemma i respondenternas vardagsrum. Vi fikade tillsammans under intervjuns gång och min roll var mer som en lyssnande bekant och stämningen var mycket avspänd. Kvale menar att den kvalitativa forskningsintervjun kan ses som en metod att försöka förstå ämnen från den intervjuades livsvärld utifrån personens egna perspektiv. (1997:32) Vid ett tillfälle gjordes en intervju med en hel familj samtidigt. I de andra fallen var respondenterna ensamma eller i par. Jag ville hålla intervjun som ett samtal där jag i den mån det var möjligt betraktades som en jämlik part. Detta kunde jag också göra på grund av min förförståelse som lät mig vara en del av samtalet. Jag kunde därför nicka instämmande och lämna mycket som var sagt mellan raderna. Mina frågor var heller inte klart formulerade utan tog mer fasta på alla inblandades förkunskaper t.ex. om samtalet gällde livet i Bosnien och Kroatien.

Det finns naturligtvis problem med att lämna det underförstådda men jag stödjer mig med att intervjusituationen är ett samtal som skapas i mötet mellan personer. På grund av detta kommer samtalet att se olika ut beroende på vilka som är inblandade. Vad forskaren än undersöker har hon vissa förkunskaper och perspektiv och i det här fallet var mina sådana att respondenterna fattade förtroende. Kvale menar att kunskapen som fås genom intervjun växer fram i ett mellanmänskligt samspel och därför är intervju- uttalandenas mening beroende av kontexten i vilken intervjun sker. Kunskapen som kan härledas från intervjun är därför kontextuell utifrån intervjuns sammanhang men också relationell då den sker i mötet med en annan människa. (1997:47) När intervjuerna var över fick jag veta att det var en lättnad ”att få prata av sig”. Uppenbarligen var de glada över att någon intresserade sig för hur de mådde och hur de hade det idag 5 år efter de fått PUT 7 i Sverige.

(15)

15

3. Bakgrund

Kapitlet ger en diskussion över bosnienkroaternas bakgrund och en diskussion om begreppen invandrare och integration. Dessa diskussionerna är tänkta som en introduktion till uppsatsen liksom informationen om bosnienkroaterna.

3.1 Bosnienkroaternas bakgrund

Bosnien-Hercegovina har i huvudsak tre stora etniska grupper vilka är serber, kroater och muslimer som numera kallas bosnjaker8. (Mönnesland, 1995:17) De olika etniska grupperna i före detta Jugoslavien särskiljdes i huvudsak genom religion och skild historia. Serbokroatiska var det gemensamma språket som idag har blivit tre skilda språk. Varje etnisk grupp är medborgare i sin stat men kan även tillhöra en annan nation, vilket är fallet med bosnienkroaterna i Bosnien-Hercegovina idag. De kan således vara medborgare i Bosnien-Hercegovina samtidigt som de kan söka kroatiskt medborgarskap på grund av sin kroatiska härkomst. Kroaterna är katoliker och har ursprungligen främst bott i det som idag är Kroatien och Hercegovina. År 1991 fanns ca. 760 000 kroater i Bosnien-Hercegovina enligt folkräkningen. (Slavnic, 1998a:123) Genom sin religion, etnicitet och nationstillhörighet har relationen till Kroatien efter kriget blivit mycket stark på grund av uppdelningen mellan folken. Den kroatiska staten som fick sin självständighet 1991 lagfäste att staten hade ett ansvar för alla tillhörande den kroatiska nationen, d.v.s. diasporan som bodde utanför statens gränser. Detta inkluderar även kroater boende i Bosnien- Hercegovina.9 Dessa kunde genom sin kroatiska etnicitet bli medborgare i staten. Det bör tilläggas att kroater från Bosnien- Hercegovina inte har haft lätt att etablera sig i Kroatien. Efter kriget har de setts som en andra klassens medborgare.10

Kriget i Bosnien-Hercegovina bröt ut 1992 och konflikten om Bosnien-Hercegovinas självständighet stod mellan serber, kroater och bosnjaker. År 1992 utropades ett slags territoriellt autonomt område: Herceg- Bosna. (Slavnic, 2000:15) Detta ökade

8 Bosnjaker är en ny benämning för bosniska muslimer som började användas efter kriget. 9 http://www.usud.hr/html/the_constitution_of_the_republic.htm, 2002-04-21

(16)

16

spänningarna mellan kroater och bosnjaker. Flyktingar som tidigare befunnit sig på serbkontrollerade områden sökte sig till centrala Bosnien där den humanitära situationen var dålig, likaså relationen mellan bosnjker och kroater. År 1993 blev det sammandrabbningar mellan bosnjaker och kroater och båda grupperna utsattes igen för terror och koncentrationsläger i centrala Bosnien. Många av kroaterna tog sig över gränsen till Kroatien där de försökte ordna kroatiska pass och på så sätt söka sig en fristad i ett annat land. (Slavnic, 2000:17)

År 1993 när Sverige beviljade permanent uppehållstillstånd till merparten av de 50 000 bosniska flyktingar i Sverige ( i majoritet bosnjaker) infördes samtidigt visumtvång för bosniska medborgare. Visumtvånget gällde däremot inte kroatiska medborgare. Därför kunde 5 200 bosniska flyktingar med kroatiska pass ta sig till Sverige och ansöka om asyl sommaren 1993 till sommaren 1994. Den svenska regeringen betraktade dessa som kroatiska medborgare och eftersom det inte förekom krigshandlingar i Kroatien så ansåg regeringen att flyktingarna skulle sändas tillbaka. Ett litet antal skickades faktiskt tillbaka och vissa lämnade Sverige självmant under denna period. Merparten gömde sig emellertid och väntade på upprättelse genom att få ansöka om asyl. I Karlskrona gömde många bosnienkroater sig i Tyska kyrkan efter beslutet om avvisning. (Slavnic, 2000:18) Denna protestaktion var från början oorganiserad och spontan men växte sig stark genom nätverk med andra bosnienkroater runt om i Sverige och kom att organiseras allt mer utförligt. Aktionen väckte stor uppmärksamhet hos frivilligorganisationer och inte minst hos pressen. (Slavnic, 1998a:126) Bosnienkroaterna drev argumenten att utvisningsbeslutet var felaktigt och att de egentligen var medborgare i Bosnien- Hercegovina men hade tagit kroatiska pass för att ta sig till Sverige. Dessutom argumenterade de för att de kunde komma att utnyttjas av den kroatiska regeringen genom att skickas till fronten som soldater. (Slavnic, 1998a:131)

Efter uppmärksamheten från Tyska kyrkan och det politiska läget i Kroatien beviljade Sverige tillfälligt uppehållstillstånd på 6 månader i maj 1995. (Slavnic, 1998b:31) Tillståndet löpte ut i november 1995 och inte förrän ett år efteråt, den 28 november 10 B-uppsats i IMER, Längtan till Kroatien- Andra generationens kroater och deras relation till Kroatien

(17)

17

1996 fick bosnienkroaterna ett nytt avslag. De hade tre månader på sig att lämna landet. Flyktingarna visste dock att det måste bli underrättade skriftligen om detta vilket skulle ta minst tre månader och därefter skulle de ha några veckor på sig att överklaga. Överklagandena skulle övervägas vilket skulle betyda ytterligare 7- 10 månader i Sverige. En konferens ordnades på våren 1997 då bosnienkroaterna med hjälp av frivilligorganisationerna såg till att representanter från bl. a. UD, SIV, UNHCR kom till konferensen. (Slavnic, 1998a:142)

Den 12 november 1997, två år efter att det tidsbegränsade tillståndet hade gått ut utfärdade regeringen permanent uppehållstillstånd till barnfamiljer ur gruppen. Det fanns nu ca. 1500 bosnienkroater kvar i landet. Beslutet om PUT omfattade dock inte ett par hundra ensamstående flyktingar. Av det totala antalet som sökte sig till Sverige var det slutligen endast en tredjedel som fick stanna fyra år senare. (Slavnic, 2000:19)

3.2 Integration som process och upplevelse

I tidigare studier av begreppet integration har det funnits svårigheter att fånga dynamiken i integration. Diaz (1993) utformade ett mätinstrument för att avgöra graden av integration. Detta perspektiv blir mycket ensidigt och försöker fånga en ”objektiv” bild av integration. Det finns många forskare som forskat om integration. Vanligtvis har de då valt ut ett område och fokuserat på detta. I CEIFO:s Mångfald, integration och rasism (Westin, 1999) som skrivits på begäran av Socialstyrelsen utreder författaren IMER11- relaterade begrepp. Där ges förslag på underkategorier till integration så som social integration, politisk integration, boendeintegration och integration. (Westin, 1999: 56-7)

Ekonomisk integration har kommit att handla om huruvida invandrare har tillgång till arbetsmarknaden på samma grunder som majoritetsbefolkningen. En ekonomisk integration är likställt med självförsörjning. En förutsättning för detta är att invandrare inte diskrimineras på varken, etnisk, kulturell eller språklig grund. Forskningen har rört av Karin Skoglund, Malmö Högskola.

(18)

18

sig kring den låga sysselsättningsgrad som många specifika invandrargrupper har. (Bevelander, Carlsson och Rojas 1997, Ekberg och Gustafsson 1995). Franzén (1997) har undersökt arbetslösheten bland invandrare under flera års tid och belyst påverkan av flyktingmottagningens strukturer för enskildas möjligheter till arbete. För forskning om det alltmer ökade invandrarföretagandet och politisk integration se (Castles och Davidson, 2000). Den politiska integrationen innebär möjligheten att påverka beslut och besitta makt i samhället, vilket undersökts av Dahlstedt (1998). Social integration innebär i vilken grad individen är delaktig i det informella samhällslivet genom t.ex. föreningsliv och fritid. Det är mötet med majoritetsbefolkningen på ett privat plan men också mötet för alla medborgare över etniska och kulturella gränser. (Gustavsson, 1998) Boendeintegration är motsatsen till boendesegregation där den vanligaste forskningen berör segregationen, där utrikes födda koncentreras i specifika bostadsområden och förvägras bostad i andra delar av en stad till följd av etnisk härkomst. (Andersson och Molina 1995, Molina, 1997)

Vad som förenar merparten av integrationsforskningen är att den till liten del fokuserar på invandrares och flyktingars egna upplevelser av integration och vad de själva tycker om detta begrepp (undantag finns, t. ex. Scoufia, 1997). Integration har för både forskare och myndigheter kommit att handla om en ”officiell” bild där integration på något sätt är observerbar genom t.ex. sysselsättning, antal svenska vänner eller bostad i svenskt bostadsområde. Detta visar sig ännu idag. Det finns en uppfattning att integration i realiteten är likställt med assimilation. Den mest integrerade tenderar att vara en person som undviker beröringspunkter med vad som skulle kunna uppfattas som landsmän. En person som mest efterliknar ”svensken” och eller lever ”svenskens liv”. Det är en vanlig missuppfattning att integration är detsamma som assimilation. Sociologen Milton Gordon (1964) utformade en modell för integration i olika steg som slutligen genom giftermål resulterar i assimilation. Idag har integration mer och mer kommit att handla om delaktighet för kulturella och etniska minoriteter och då speciellt utrikes födda. Integration till skillnad från assimilering har kommit att handla om att invandrare ges möjlighet att bevara sin kulturella särprägel samtidigt som de blir delaktiga i majoritetssamhället. Invandrare skall därmed ta del av det offentliga livet

(19)

19

utan att behöva ändra sitt privata. En assimilation däremot skulle vara att invandraren tvingas anpassa sig till majoritetsbefolkningen. Majoritetsbefolkningens icke-integration har blivit mer och mer diskuterad och numera talas om en ömsesidig integrationsprocess från både majoritetsbefolkningen och invandrare. Integration är till mycket stor del beroende av om majoritetsbefolkningen möjliggör för invandrare att delta i samhällslivet eller diskrimineras, t.ex. invandrare stängs ute på grund av sin etniska tillhörighet. (Westin, 1999:57)

Jag har inte som intention att formulera ännu en officiell bild av integration, istället vill jag lyfta fram att den ”officiella” bilden kan vara i rak motsats med det flyktingen själv upplever och anser. Jag anser att begreppen integration och invandrare används alltför lättvindigt och att det finns en fara i det. Så länge människor objektivt definieras som invandrare eller flyktingar, i syfte att hjälpa dem genom säråtgärder, kommer dessa paradoxalt nog ha svårt att integreras. Det finns inte en bild av integration utan denna påverkas i hög grad av de inblandade aktörerna och den politiska och ekonomiska situationen. Integration är ett mycket komplext och svårhanterligt begrepp. Integrationsverkets hemsida ger följande svar på vad integration kan tänkas vara:

Integration är både ett mål och en - eller flera - processer. För individen är integrationen ett livsprojekt som är beroende av hans eller hennes egna mål, syften och förutsättningar. Integration betyder också att förena skilda delar till en större helhet. Den som bosätter sig i ett nytt land, måste hitta en strategi för att ingå i en ny gemenskap utan att göra våld på sin kulturella och etniska identitet. Det förutsätter en viss, ömsesidig, anpassning. Integration är en ständigt pågående, ömsesidig process. Samhället kan stödja individen genom att föra en politik som underlättar för honom eller henne att förverkliga sina mål i livet.12

Jag vill lyfta fram några nyckelord i citatet för att visa min förståelse av integration som jag anser vara subjektiv då den utgår från en individs förutsättningar, mål och syften. För detta har individen olika strategier där integration är en pågående ömsesidig process som närmast kan betraktas som ett livsprojekt. Jag vill påpeka att det inte endast gäller människor som av olika anledningar har migrerat utan i allra högsta grad även majoritetsbefolkningen. Jag anser det vara en missuppfattning att

(20)

20

majoritetsbefolkningen inte genomgår individuella och kollektiva utvecklingsprocesser. Missuppfattningen ligger i uppfattningen att invandraren skall integreras in i en större helhet. Istället menar jag, sker integrationsprocesser dagligen mellan olika aktörer i samhället där begreppen minoritet respektive majoritet skiftar position och fokus.

3.3 Vem är ”invandrare”?

Idag talas om invandrare och även andra generationens invandrare. Andra generationens invandrare är de barn med minst en utländsk född förälder. Jag anser att det blir mycket missvisande att tala om dem som invandrare. Det är slentrianmässigt att tala om invandrare och invandrarbarn då de flesta av dem är födda i Sverige. (SOU, 1996:55) Problematiken att definiera vem som är invandrare är högst relevant för det kommunala flyktingmottagandet där inte bara flyktingar utan även andra invandrare skall genomgå en introduktion utifrån sin kategorisering som nyanlända. Som nyanländ räknas den person som är utländsk medborgare, som har bott i ett annat land och som nyligen har bosatt sig i Sverige, oavsett vilket skäl som ligger bakom flytten. Integrationsverket menar att nyanländ är man de första två- tre åren.13 Däremot menar Integrationsverket att begreppet invandrare bör:

…användas endast när det gäller människor som själva har invandrat, dvs. flyttat till Sverige från ett annat land och folkbokförts här. Personer med utländsk bakgrund avser såväl utrikes födda personer som själva har invandrat som personer födda i Sverige med minst en utrikes född förälder.14

Skillnaden mellan en flykting och en invandrare är att som flykting har man fått uppehållstillstånd i Sverige för att man har ett behov av skydd. Invandrare däremot omfattar alla personer som är bosatta i Sverige och som är födda i ett annat land, t.ex. adoptivbarn och arbetskraftsinvandrare.15 Med tillgång till denna information är det tveksamt om en invandrare någonsin kan bli fri från att betraktas som invandrare. Trots detta upphör människor att betraktas som invandrare i olika situationer och vid olika

13http://www.integrationsverket.se/templates/ivNormal____1984.asp, 2002-12-10 14http://www.integrationsverket.se/templates/ivNormal____1984.asp, 2002-12-10 15http://www.integrationsverket.se/templates/ivNormal____1984.asp, 2002-12-10

(21)

21

tidpunkter och tillfällen. De finns dock dem som förblir betraktade som invandrare. Vad är det som gör att vissa förblir invandrare och andra inte? Identifieringen, objektiv såväl som subjektiv är viktig för integration. Objektiv identifiering av invandrare kan lätt leda till ett ”invandrarskap” som i sin tur leder till en marginalisering i samhället. ”Invandrarskapets” förutsättningar och erfarenheter är en del av en integrationsprocess eller utebliven sådan. Det tillskrivna ”invandrarskapet” verkar ha att göra med huruvida en invandrare lyckas i Sverige utifrån ”svenskens” bedömning. Vi har här den ”officiella” bilden av integration. Det är relevant att ställa frågan om man kan vara betraktad som invandrare och samtidigt se sig själv som integrerad? Uppdelningen i svenskar och invandrare verkar ha ett outtalat syfte där ordet ”invandrare” paradoxalt nog motverkar integration i majoritetsbefolkningens gemenskap. Onekligen påverkar svenska välfärdsstatens idéer, uppfattningen om vem som är invandrare och integrerad. Den starka betoningen på egenförsörjning är ett exempel på detta som hänger samman med den svenska individualistiska uppfattningen om jämställdhet mellan könen och den svenska arbetsmoralen att varje individ bör ”göra rätt för sig”.

(22)

22

4. Teoretiskt ramverk

Kapitlet diskuterar den nya migrationspolitiken respektive den nya integrationspolitiken. Dessa är uttryck för två olika perspektiv, den exkluderande och den inkluderande. Dessutom diskuteras temporalitet, den kommunala flyktingmottagningen och introduktionen ingående.

4.1 Från invandringspolitik till migrationspolitik

Svensk flyktingpolitik omorienterades under 1990-talets mot en mer helhetstäckande politik där migrationsfrågor kopplades till bistånds och utrikespolitiken. Den nya helhetliga migrationspolitiken d.v.s. den f.d. invandrings- och flyktingpolitiken kopplades till bistånds, säkerhets och utrikespolitiken. Denna ligger idag under utrikesdepartementet och har SIDA och Migrationsverket som implementerande myndigheter. Flyktingpolitikens andra del, den f.d. invandrarpolitiken, numera integrationspolitiken kom att handhas av inrikesdepartementet med den nya myndigheten Integrationsverket under sig. Integrationspolitiken ligger idag under näringsdepartementet. Tidigare hade invandrar och invandringspolitiken varit ett politikerområde utan att invandringspolitiken var kopplad till utrikes och biståndspolitiken. (Appelqvist, Tollefsen/Altamirano, 1998:89).

Den nya omorienteringen mot en mer helhetlig migrationspolitik har lett till en utveckling av nya flyktingpolitiska instrument i Sverige och internationellt. Ett av dessa instrument är temporary protection (TP) som införlivades i svensk lagstiftning den 1 juli 1994. Med hjälp av TP skulle tidsbegränsade uppehållstillstånd kunna ges till grupper som regeringen bedömde ha ”ett tillfälligt behov av skydd”. (Appelqvist, Tollefsen/Altamirano, 1998:101) UNHCR föreslog den 29 juli 1992 att hanteringen av Jugoslaviensituationen borde ske med temporärt skydd. Bakgrunden till UNHCR:s förslag låg bl.a. i intresset att understryka konfliktens tillfälliga karaktär, dessutom skulle de enskilda asylsystemen i Europa inte belastas.(Vedstedt-Hansen, 1999)

De första diskussionerna om temporärt skydd under 1990-talet kom att innefatta en helhetssyn på flykting och invandringsfrågor som utgjordes av tre grundläggande delar:

(23)

23

• Satsningar i närområdet för att förebygga flykt och dämpa migrationstrycket • ”Burden-sharing” vid massflyktssituationer

• En aktiv återvandringspolitik.

Det fanns en politisk retorik om Genèvekonventionen som en begränsning för skydd vid massflyktssituationer. Genèvekonventionen ses dock fortfarande som ett verksamt instrument men problemet är att stater tolkar den i en allt mer restriktivare mening. Appelqvist (1999) menar att den ingår i en politisk kontext där tolkning och tillämpning är utslag av politiska beslut och intentioner.

Under krigsutvecklingen i Jugoslavien aktualiserades diskussionen om TP och Sverige deltog i början av 1990-talet i konferenser och möten mellan Europas länder. Huvudfrågorna vid dessa möten var hur man skulle kunna begränsa antalet asylsökanden. Staterna var överens om att Jugoslavienkrisen skulle hanteras genom att satsa i närområdet, att flyktingarna skulle undvikas att komma in i de europeiska asylsystemen. Dessutom ansågs att temporära lösningar var möjliga och att flyktingarna vid tidsbegränsade tillstånd inte skulle sändas tillbaka till f.d. Jugoslavien. Dessa frågor hade redan diskuterats ett tag mellan Europas stater och Appelqvist och Tollefsen/Altamirano (1998) menar att begreppen redan var väl förankrade och besluten i stor utsträckning redan var tagna innan UNHCR kom med sitt förslag. UNHCR:s rekommendationer var ett skydd med temporär karaktär och satsning på återvändande. Med andra ord skulle migrationspolitiken satsa på återvändande och inte integration. UNHCR menade att frågan om individuell asyl först skulle beslutas om efter att temporärt skydd hade garanterats. (Appelqvist, Tollefsen/Altamirano, 1998:98)

Lagförslaget med TP innebar att tidsbegränsat uppehållstillstånd skulle kunna ges under en maxperiod på högst ett år när skyddsbehövande flyr under konflikter och kriser som kunde bedömas vara kortvariga. TP skulle även gälla vid naturkatastrof eller ekologisk katastrof. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1994 och togs i bruk i maj 1995 av den socialdemokratiska regeringen då bosnienkroaterna beviljades tidsbegränsade tillstånd efter regeringens prövning. (Appelqvist, Tollefsen/Altamirano, 1998:100-101)

(24)

24

TP i Sverige idag innebär ett kollektivt skydd för en viss grupp människor under en begränsad tid efter regeringens bemyndigande. TP är tänkt att i första hand tillämpas i massflyktssituationer under en period om två år och om ett återvändandeprogram införts efter två år kan det tillfälliga tillståndet förlängas i max ytterligare två år. TP kan numera även användas till tidsbegränsade tillstånd när utlänningar har rätt att ansöka om asyl. Det finns en risk att TP används vid situationer då skyddsbehovet anses som tillfälligt fastän det inte är fråga om en massflyktsituation. (Appelqvist, Tollefsen/Altamirano, 1998:100-101) TP skall emellertid inte blandas samman med den rätt myndigheten har att bevilja tidsbegränsat uppehållstillstånd TUT som ett alternativ till permanent uppehållstillstånd (PUT). Sammanfattningsvis kan man säga att TP som flyktingpolitiskt instrument har fått en stark rättslig förankring i Sverige samtidigt som vi fått ett ökat inslag av TUT. Tidsbegränsade tillstånd används inte enbart idag vid massflyktssituationer eller i vandelssituationer utan i ökad omfattning även i situationer av verkställighetshinder. Appelqvist och Tollefsen/Altamirano talar om en ”spill-over” effekt av TP-instrumentets införande i svensk lagstiftning. De skriver att ”även om det inte alltid är TP- paragrafen som åberopas finns tecken på en förvaltningsmässig praxis där ”tillfällighet” fått allt större utrymme och legitimitet i migrationspolitiken”. (Appelqvist, Tollefsen/Altamirano, 1998:103)

4.2 Temporalitet

Temporalitet är spänningsfältet mellan inkludering och exkludering, d.v.s. mellan integration och återvändande. I Norge satsades på det så kallade ”tosporige lopet” där flyktingarna uppmuntrades att vara en del av samhället men inte bli en del. (Brekke, 1999:65). Det ”tosporige lopet” handlar om att staten har två möjliga handlingsalternativ, uppehållstillstånd eller återvändande, vid tidsbegränsade tillstånd. Detta eftersom det visat sig att ett ensidigt fokuserande på återvändande har resulterat i förlorande av tid som kan motverka integration. (Södergran, 1999:48) I SOU, Sverige framtiden och mångfalden står det hur mottagningen av personer med tillfälligt skydd bör se ut:

Mottagandet av personer med tillfälligt skydd bör präglas av förberedelse både för ett återvändande till hemlandet och för en framtida vistelse i Sverige. Det kan ske genom att

(25)

25

människor lever ett så normalt liv som möjligt där arbete och annan aktivitet ingår. (SOU, 1996:55, s. 350)

Detta för att exilen för personer med tillfälligt skydd tenderat att dra ut på tiden. Staten kan minska kostnaderna för en potentiell integration genom att fokusera på den redan under väntetiden. Dessutom rättfärdigas det ”tosporige lopet” genom att kunskaperna även kan komma till godo vid ett återvändande. I citatet nämns flyktingmottagningens strävan att skapa ”ett normalt liv” för flyktingar. Brekke observerade att de bosniska flyktingarna i Norge varken befann sig innanför eller utanför norskt samhälle och därför ansåg sig sakna ”ett normalliv”. Han gör dessutom en åtskillnad mellan subjektiv och objektiv integration. Objektiv integration var t.ex. delaktighet i kurser, jobb, dagis och skola medan den subjektiva integrationen handlade om mental orientering. De norska myndigheterna önskade en objektiv integration med en mental fokusering på Bosnien. Brekke frågar sig om det är möjligt att vara objektivt integrerad utan att den subjektiva aspekten påverkas. Dessutom menar han att en subjektiv integration borde påverka en objektiv sådan. (2001:215) Brekke har med anledning av temporaliteten beskrivit ett flertal processer som påbörjas för flyktingar rörande begreppet tid som är essensen i temporaliteten:

• Integration i mottagarlandet ökar ju längre tid som går. • Kontakten till hemlandet minskar ju längre tid som går. • Motivationen för repatriering minskar ju längre tid som går.

• Att behöva bruka tvång vid återvändande ökar ju längre tid som går.

• Belastning på grund av ovissheten för framtiden och omöjligheten att välja riktning; återvändande eller integration ökar ju längre tid som går. (Brekke, 2001:310)

Brekke menar att respondenterna önskade att ha projekt och planer för framtiden utifrån en linjär tidsuppfattning. Genom att inte kunna göra detta blev det oklart vad eller vem de var. (2001:251) Han fortsätter med att hävda att nutiden blir ett medel för att nå mål som ligger i framtiden. Möjligheten att se sig själv i framtiden spelar även roll för nutiden. (Brekke, 2001:252) Temporaliteten kallar han den ”riktningslösa” tiden. Respondenterna var tvungna trots temporaliteten att göra ett ”tills vidare val” för att få en riktning på tillvaron. (Brekke, 2001:253)

(26)

26

I sin analys av temporalitet utgår Brekke från en tredelad modell Midlertidighetens triangel, dvs. temporalitetens triangel, bestående av integration, tid och repatriering. Han vill visa att dessa har olika samband och påverkar varandra i olika riktningar. ( Brekke, 2001:73)

”Midlertidighetens triangel” Tid

Integration Repatriering

Det finns tre viktiga relationer att ta hänsyn till i modellen: tid- integration, tid- repatriering och integration och repatriering. T.ex. kunde den överhängande beslutet om ett återvändande minska integrationen i mottagarlandet eller leda till en hyperintegration med olika ankringsstrategier för att få stanna i mottagarlandet (Brekke, 2001:206) Den så kallade ”riktningslösa” tiden gjorde att flyktingarna inte kunde påbörja utbildningar, vidareutbildningar, påbörja processer av validering av diplom och betyg på grund av ovissheten om framtiden. (Brekke, 1999:73)

Temporaliteten är viktig även utifrån en kontrollfunktion. I Sverige omfattas asylsökande av LMA, Lagen om Mottagande av asylsökande m.fl. (SFS, 1994:137). Detta innebär uteslutning från folkbokföringen. Folkbokföringen medför att flyktingen får rättigheter i samhället så som rätten till skolgång, arbete och sociala förmåner. Med andra ord har asylsökande under en temporalitetsperiod ingen explicit självbestämmanderätt utan är under Migrationsverkets ansvarsområde fram till ett beslut om tillstånd eller avvisning. Detta får konsekvenser i form av ett fråntagande av agens och brist på rättigheter. Dessutom i fallet med bosnienkroaterna fråntogs flyktingarna rätten att ansöka om asyl individuellt i den initiala fasen.

(27)

27

4.3 Frivillig återvandring och återvändande

Sveriges asyl och flyktingpolitik kan uppfattas ha blivit mer restriktiv under 1990-talet. Ett tecken på detta är att visumkrav införts för vissa folkgrupper och det alltmer utbredda beviljandet av tidsbegränsade tillstånd. Dessutom har ett fokus på frivillig återvandring växt fram. Detta beror på problem för mottagarländerna att lösa alltmer omfattande flyktingströmmar och för att finna den bästa lösningen för människor i exil. Man tänker sig då att det bästa för flyktingen är att återvända hem. I SOU, Flyktingpolitik i ett globalt perspektiv står att ”det är en mänsklig rättighet att återvända till sitt land. Att främja frivillig återvandring bör vara en viktig del av flyktingpolitiken.” (SOU, 1995:75, s. 205)

Återvandringsperspektivet fastslås vara en av grunderna för migrationspolitiken. Man betonar att återvandringsperspektivet förutsätter en god integration i Sverige vilket är den bästa förutsättningen för ett lyckat återvändande. (Södergran, 1999:47) Även för dem som blir beviljade tidsbegränsade tillstånd bör fokusering vara på både ett återvändande och en framtida vistelse i Sverige. Detta för att man erfarit att det tidsbegränsade tillståndet ofta dragit ut på tiden. Genom att enbart fokusera på återvändande kan man förlora tid och på så sätt motverka integration både i exillandet och i hemlandet. (Södergran, 1999:48)

Södergran menar att det alltid funnits en motsättning mellan en restriktiv och pragmatisk hållning och ett solidariskt och generöst perspektiv. (1999:22) Återvändandepolitik kan innebära både tvång och frivillighet, ofta åsyftas både återvandring och återvändande. I svenskt offentligt tryck har uttrycken ”ofrivilligt återvändande” och ”tvångsmässigt avlägsnande” förekommit för att beskriva en avslutning på TP. Under 1990-talet har det utvecklats två parallella spår i återvändandepolitiken, den om frivillig återvandring som är kopplad till PUT-beslutet där man talar om att underlätta och till och med främja återvandring. Den andra utvecklingen är den tvångsmässiga kopplat till TP, denna utveckling är mer relaterad till en internationell kontext medan återvandring rör en nationell kontext. (Appelqvist, Tollefsen/Altamirano, 1998:113-5)

(28)

28

Sverige var det enda europeiska land som beviljade PUT till en stor grupp bosniska flyktingar år 1993. De andra europeiska länderna hade redan 1992 använt sig av temporärt skydd som en naturlig lösning på krisen i f.d. Jugoslavien. PUT beslutet i Sverige togs av en borgerlig regering och detta kan ha påverkat beslutet menar Appelqvist och Tollefsen/Altamirano (1998). De menar att diskursen bakom detta beslut kan ses från två perspektiv. Argumenten för PUT-beslutet hos den borgerliga regeringen framställdes utifrån en liberal människosyn där den enskilde individen stod i fokus och gjorde sina egna beslut och val över sitt liv. (Appelqvist, Tollefsen/Altamirano, 1998:103, 106)

Den individ- humanitära argumentationen konkurrerades av politiken som företrädde mer kollektiva intressen. Det sistnämnda perspektivet menar att de som erhåller PUT förlorar motivationen att återvända eftersom det är ekonomsikt bättre i Sverige. Sverige bidrar inte till återuppbyggnaden av Bosnien-Hercegovina eftersom flyktingarna stannar. Sverige bör underlätta ett återvändande och inte skapa socialbidragstagare i Sverige. Den individ- humanitära argumenteringen bygger istället på: det finns inget som tyder på en förbättring av situationen i Bosnien-Hercegovina, det är inte rimligt att låta bosnierna vänta, långa väntetider är inhumant och destruktivt för individen. Det är istället rimligt att människor har makt över sitt liv och PUT ger den makten att planera för framtiden och ha makt över sitt liv. De kollektiva argumenten går istället ut på: förr eller senare löser sig situationen i Bosnien, landet måste då byggas upp och det är naturligast att bosnierna själva bidrar till återuppbyggnaden. Detta är också något bosnierna vill göra därför uttrycks detta genom deras företrädares offentliga hållning. Med andra ord är det naturligt att bosnierna vill åka hem. (Appelqvist, Tollefsen/Altamirano, 1998:109) PUT-beslutet kan ses som en parantes av den pågående migrationspolitiska utvecklingen som socialdemokraterna ansåg försenades genom PUT-beslutet eftersom de hade arbetat med utformningen av en integrerad migrationspolitik där TP var ett av instrumenten. Trots det till synes generösa PUT-beslutet så bör det betonas att det var samma borgerliga regering som samtidigt införde visumtvång för bosniska medborgare. (Appelqvist, Tollefsen/Altamirano, 1998:108-110)

(29)

29

4.4 Invandrarpolitik och en ny integrationspolitik

1975 brukar ses som början på Sveriges invandrarpolitik då flyktingar och invandrare fick samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som den övriga befolkningen. Nyckelorden var jämlikhet, valfrihet och samverkan. Genom detta fick Sverige en generös syn på invandrarpolitik då invandrare och flyktingar jämställdes med majoritetsbefolkningen. Dåtidens invandrarpolitik satte invandrare som grupp i fokus med deras etniska och kulturella bakgrund och genom att göra så sågs invandrare som avvikande och säråtgärder var tvungna att användas för att så att säga göra dem jämlika med majoritetsbefolkningen. På så sätt skapades även ett ”invandrarskap”. (Södergran, 1998:58). Denna politik har kritiserats för att leda till ett ”omhändertagandeperspektiv” gentemot flyktingar och invandrare eftersom det oftast var socialtjänsten som hade ansvaret för invandrare och flyktingar ute i kommunerna. (Södergran, 1998:62)

Under 1980-talet fick Sverige en annan typ av invandring, från arbetskraftsinvandrare till en ökad flyktinginvandring. Detta ställde nya krav på mottagning och integration. Under 1990-talet genomfördes därför ett omfattande reformarbete där invandrarpoltik istället blev integrationspolitik. (Södergran, 1998:10) År 1993 tillsattes en invandrar- och flyktingpolitisk-kommitté som skulle se över invandrings och flyktingpolitiken. Deras mål var att belysa situationen på arbetsmarknaden och se på svenska språkets betydelse för integration. Kommittén skulle dessutom undersöka hur kulturell och etnisk mångfald kunde stöttas i samhället. Dessutom önskade de undersöka hur säråtgärder för nyanlända borde utformas och se hur man kunde öka individens ansvar i integrationsprocessen. (Södergran, 1998:22) Utredningen fick ge plats till två separata utredningar om flykting- och invandringspolitiken respektive invandrarpolitiken på grund av socialdemokratiskt maktövertagande. Arbetet med dessa två politikerområden ansågs dessutom vara alldeles för stort. De nya utredningarna kom att ansvaras av den flyktingpolitiska- respektive den invandrarpolitiska kommittén. Dessa skulle göra en översyn och ge förslag över politikerområdena vilket kan ses som ett resultat av ekonomiska intressen och krav på besparingsåtgärder för staten. (Södergran, 1998:34)

(30)

30

Den flyktingpolitiska kommitténs utredning Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv SOU 1995:75 resulterade i propositionen Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv 1996/97:25. (Södergran, 1999:35) Denna kom att ha stor betydelse för utformningen den kommande av flykting och asylpolitiken. Den invandrarpolitiska kommitténs slutresultat blev Sverige, framtiden och mångfalden, SOU 1996:5516 som konstaterar att det behövs en särskild invandrarpolitik som riktar sig till nyanlända och en mer generell samhällspolitik som riktar sig till alla med bosättning i Sverige. Inriktningen för dem båda bör vara: egenförsörjning, delaktighet och medansvar i samhällslivet oavsett etnisk, kulturell och social bakgrund. Säråtgärderna bör endast vara för nyanlända och bör sträcka sig mellan två- fem år. Målet är att den nyanlände så snabbt som möjligt skall bli självförsörjande. Efter denna introduktion bör invandraren omfattas av den generella samhällspolitiken i kraft av att denne är medborgare och inte invandrare. (Södergran, 1998:27)

Invandrarpolitiska kommittén föreslår en aktionsplan som skall underlätta invandrarens självförsörjning. Detta skall göras genom: lärlingsutbildning för att tillvarata yrkeskunnande, göra yrkesprövningar och införa möjligheter till särbehandling. Dessutom bör möjligheterna för praktikplats som bör varvas med svenskundervisning ökas och möjligheterna till komplettering av utbildning. Utbilda arbetsgivare i utländska utbildningar och yrkeskunskap och utbilda dem i fördelarna med mångfald17 på arbetsplatsen och skapa ett arbetsinriktat utbildningsprogram för långtidsarbetslösa. Kommittén önskade även att det tidigare socialbidraget borde ersättas med ett introduktionsbidrag under introduktionstiden. Dessutom ville de skapa en ny myndighet med ansvaret för dessa frågor. Denna myndighet är idag Integrationsverket som instiftades 1998. (Södergran, 1998:29)

Det tillsattes en utredning den 16 januari, 1997 för att vidareutveckla invandrarpolitiska kommitténs resultat från den första utredningen om invandrarpolitiken. Denna utredning skulle ge förslag på förändringar som kan främja integration på individ och samhällsnivå. Utredningen skulle även ge förslag på myndighetsstruktur för

16 Den invandrarpolitiska kommitténs utredning resulterade även i propositionen Sverige, framtiden och

mångfalden- från invandrarpolitik till integrationspolitik 1997/98:16.

(31)

31

integrationspolitiken genom integration av invandrare och samhället i stort liksom genom främjandet av lika rättigheter och möjligheter. Dessutom skulle de se över inriktningen på introduktionen för nyanlända. (Södergran, 1998:47)

Den nya invandrarpolitiken skiftar därmed fokus till att bli en samhällelig integrationspolitik. Integration skall nu ses mer som en generell politik och poängteras vara en ömsesidig process som förutsätter aktivt deltagande mellan invandrare och majoritetsbefolkningen. Introduktionstiden bör gälla för den första tiden i Sverige men sedan poängteras integration vara en del av övrigt välfärdspolitiskt arbete. Det ges inga gränser för hur lång introduktionstiden skall vara. På den individuella nivån bör integration betraktas som ett livsprojekt vars mål och innehåll endast kan bestämmas av individen själv. Däremot kan staten på den samhälleliga nivån utforma politiken genom att t.ex. arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken stödjer individen i sin individuella integration. Målen för den nya integrationspolitiken anses bygga på följande:

• Lika rättigheter och möjligheter till alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund • En samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund

• En samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för.

(Södergran, 1998:51)

4.5 Det kommunala flyktingmottagandet

Dåvarande Statens invandrarverk kom ut med en utvärdering och analys 1997 av det samordnande flyktingmottagandet mellan 1991-1996. Under denna tid påbörjades också Invandrarpolitiska kommitténs arbete vilket resulterade i propositionen 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden- Från invandrarpolitik till integrationspolitik. Hela 1990-talet är ett turbulent årtionde med många reformer och nya riktningar inom flyktingmottagningen och introduktionen.

Flyktingfrågornas ansvar flyttades redan 1985 från Arbetsmarknadsstyrelsen till Statens invandrarverk (SIV) som ett led i den alltmer restriktiva arbetskraftinvandringen. SIV

(32)

32

skulle stå för ansvaret för det kommunala flyktingmottagandet men kommunerna själva fick stort utrymme i utformningen av mottagandet vilket kom att vila på socialtjänstens principer och idéer. (Soininen, 1992:141) Det nya kommunala mottagandet kallades Hela Sverige strategin och genomfördes under slutet av 1980-talet till följd av 1985 års flyktingreform. Denna var en reform som hade intentionen att samtliga kommuner i hela Sverige skulle engageras i flyktingmottagandet. I vissa kommuner hade invandrarbyrån dock fått mer inflytande än socialtjänsten som lade mer tonvikt på samspelet mellan flyktingen och det omgivande samhället. (Soininen, 1992:156) Flyktingmottagandet var alltför isolerat, det var få andra förvaltningar som gjorde insatser vilket resulterade i flyktingmottagandet som en ”specialitet”. (Similä, 1992:90) Varje kommun fick en schablonersättning för varje mottagen flykting. Efter två år kunde flyktingen flytta vidare vilket resulterade i stora sekundärflyttningar till storstadsområdena. Hela Sverige strategin faller samman den 1 juli 1994 då en flykting ges rätten att själv ordna sin bostad. (SIV, Individuell mångfald, 1997:30) Många väljer då att bo med släkt och vänner i storstadsområdena i ett s.k. eget boende (ebo).

När en asylsökande anländer till Sveriges gräns ansöker han eller hon om asyl. Personen placeras vanligtvis på Migrationsverkets anläggningsboende om denne inte kan ordna eget boende. I utvärderingen av SIV framgår att en genomsnittlig väntetid på anläggningen fram till ett beslut var ca. 1,5-2 år under perioden 1991-1996 och nästan en tredjedel av dem som var inskrivna inom mottagningssystemet 1996/97 hade väntat mer än tre år. (SIV, Individuell mångfald, 1997:35). Förläggningsverksamheten har genomgått en rad förändringar mot målet att skapa en mer meningsfull vistelsetid på förläggning. I proposition från 1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m. föreslår regeringen att ”asylsökande som vistas på förläggning ska delta i den svenskundervisning som de får tillgång till och i annan organiserad verksamhet som erbjuds.” (SIV, Individuell mångfald, 1997:37).

”Den meningsfulla tiden” utgörs nu som då av den organiserade verksamhet (OV) som skall motverka passivisering och stärka individens resurser så att personen kan ta ett aktivt ansvar oavsett om framtiden blir i Sverige eller någon annanstans. Trots detta skriver SIV:

(33)

33

För de asylsökande präglas livet givetvis av det faktum att man befinner sig i ingenmansland, där det mesta i tillvaron knyts till beskedet i asylärendet.

(SIV, Individuell mångfald, 1997:39)

Exempel på OV kan vara skötsel av anläggningen, språkkurs, sykurs, matlagningskurs, data, friskvård, samhällskunskap, barnverksamhet och caféverksamhet. Väntetiden är inte endast ett problem på förläggningen utan även för de som bor hos släkt och vänner. SIV börjar att fråga sig om asyltiden kan ha effekt på introduktionen. Idag 2003 har uppfattningen mer och mer kommit att handla om att integrationen påbörjas när den nyanlände kommer till Sverige, d.v.s. asyltiden och introduktionstiden får konsekvenser för integration.

De som beviljas ett tidsbegränsat tillstånd på mindre än ett år omfattas inte av folkbokföringen. De ansvaras däremot av Migrationsverket. Dessa personer kan också välja eget boende och bo hos släktingar och vänner med en ersättning till lägenhetsinnehavaren på 500 kr/mån för ensamstående och 1000 kr/ mån för en familj. De som inte ordnar eget boende blir hänvisade till en flyktingförläggning med plats. En dagsersättning betalas ut mot en motprestation inom den organiserade verksamheten. Denna är vanligtvis svenskkurser men det finns även möjlighet till arbetspraktik. Den 1 juli 1992 beslutades att asylsökande får arbeta under väntetiden om denna anses ta mer än 4 månader. (SIV, Individuell mångfald, 1997:37) Svenskkurserna brukar omfatta 25 h/ vecka och en praktikplats skall godkännas av Migrationsverket. Om det under tiden visar sig att beslutet skall komma att bli negativt ändras kursinnehållet till att fokuseras på ett återvändande. Vanligtvis byts svenskkurserna ut mot engelska och datakurser.18

4.6 Introduktion inom flyktingmottagningen

Miegel (1999) har forskat om flyktingmottagningen i Malmö under 1994-1995. Under hela början av 1990-talet fanns en stark motvilja mot att ta emot fler flyktingar från Malmös invånare. Den allt hetare debatten fick sin kulmen 1994 då kommunen enligt avtal med SIV skulle ha tagit emot 950 flyktingar och då lika många förväntades flytta

(34)

34

in genom bl.a. anhöriginvandring19. Under 1994 flyttade istället 4 859 flyktingar till Malmö. (Slavnic, 1999:221) Vid den tidpunkten började något som kom att kallas Malmömodellen, vilket var ett effektivt flyktingmottagande som Invandrarförvaltningen ansvarade för. Invandrarförvaltningen fanns i Rosengård20 och innefattade Mottagningsenheten, Sociala enheten, Enheten för ekonomiskt bistånd och Introduktionsenheten. I samma byggnad fanns dessutom arbetsförmedlingen Refugen som var en specialförmedling för nyanlända invandrare och flyktingar. (Miegel, 1999:185) Denna finns kvar än idag.

Det första som mötte den nyanlända efter att ha blivit kommunplacerad var Mottagningsenheten där personen blev registrerad vad gäller studie och yrkes- bakgrund, nationalitet, språk samt familjesituation. Här gjordes också en introduktionsplan upp och ett första introduktionskontrakt vilket var ett kontrakt mellan den enskilde och Invandrarförvaltningen. En anmälan till SFI gjordes också. Dessutom påbörjades en mottagningskurs som hade som mål att informera om det svenska samhället och dess myndigheter och en del rörde även svensk historia, seder och traditioner. Under mottagningsfasen brukade SFI vanligtvis också påbörjas. (Miegel, 1999:186) Mottagningstiden varade då ca. två- tre månader och därefter tog Introduktionsenheten över som gjorde mer detaljerade introduktionskontrakt. Enheten för ekonomiskt bistånd hade administration och information som sin viktigaste uppgift och ansvarade för flyktingarna de första tre åren efter att de kommit till Malmö. Den sociala enheten var som en socialbyrå och hjälpte till vid familjeproblem och tog sig an frågor rörande barnen. Det var också de som remitterade vidare flyktingar med krigsskador. Tanken var att den mottagne skulle vara heltidssysselsatt för att få socialbidrag och att detta skulle likna en lön därav motprestationen. (Miegel, 1999:188-9) Introduktionstiden ansågs vara avslutad när SFI var avklarad och då tog Refugen över ansvaret för den enskilde. Målet med avslutad introduktion var och är fortfarande idag självförsörjning. SIV frågar sig i sin utvärdering om detta verkligen var rimligt för alla då det finns människor i vars liv förvärvsarbete inte ingår som livsstrategi eller mål. (SIV, Individuell Mångfald, 1997:257) SIV skriver själv i sin undersökning att om man

19 Anhöriga som tillhör kärnfamiljen kan beviljas uppehållstillstånd genom anhörig som redan beviljats tillstånd eller genom en svensk medborgare, t.ex. genom giftermål.

References

Related documents

Enligt en lagrådsremiss den 2 mars 2017 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till.. Förslagen har inför Lagrådet föredragits

I det här projektet har jag jämfört tre olika populationer av skogsvitvingar med 10 individer från varje population (från Sverige, Kazakstan och Spanien) och framförallt undersökt

Svenskt bistånd fördelas genom myndigheten SIDA, varför man skulle kunna tolka SIDA-angelägenheter som hemmahörande i kategori (3.). Denna kategori är dock till för

Det andra förslaget, en så kallad social prövning, innebär att en asylsökande som ordnar eget boende i ett område med socioekonomiska utmaningar måste ha en bostad av

Bland de områden som har varit föremål för nya beslut kan nämnas ansvaret för bosättning, innehåll i och ansvar för tidiga insatser för asylsökande samt anvisning

Hade denna studien fokuserat mer på politiska beslut och inte Migrationsverkets arbetsmetoder hade det framgått att Justitie- departementet förutom att ge

The present study investigated inter-limb differences in triceps surae activation and AT properties during maximal isometric con- tractions in runners and triathletes. To the best

Linköping University Medical Dissertation No... FACULTY OF MEDICINE AND