Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet 15 hp Hälsa och Samhälle,
Socionomprogrammet Institution för Socialt arbete
Samhällsinstanser i arbetet med barn
som bevittnar våld mot mamma
”Man behöver inte själv vara utsatt för att det ska bli
allvarliga konsekvenser…”
STINA BUNDE
Social agencies working with children
whitnessing violence against their
mother
“You don´t have to be exposed yourself for there to be
serious consequences…”
STINA BUNDE
EMMA JAKOBSSON
Bunde, S. & Jakobsson, E. Social agencies working with children whitnessing violence against their mother. “Yout don´t have to be exposed yourself for there to be serious consequences…”. Degree project in Social work 15 högskolepoäng. Malmö university: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2020.
The aim with this study is to investigate how social agencies work with children that are whitnessing physical violence against their mother by a man they have a close relationship with. The study is focusing on what kind of interventions that are directed to those children, in some cases also the whole family, and what effects these have on them. The study is also focusing on the cooperation between different social agencies that are working with the target group and what effects a wellworking cooperation may have. A qualitative method has been used for the study, based on semi-structured interviews with different kind of social workers that work with the target group in question. The selection of social workers consisted on five different interviewees within four different departments. The results of the study shows what interventions are the most common ones and what effects these are having on the children and their families according to previous research and according to the interviewed social workers. It also shows the importance of having a wellworking cooperation between relevant social agencies according to previous research and how the cooperation is working in practical social work according to the interviewed social workers. Eventually the results have been analysed by the three theories: attachment theory, Antonovsky’s KASAM and risk- and protection factors. The study shows the importance of aiming the right interventions to those who are exposed and how important it is with a good cooperation between different social agencies so that the interventions are far-reaching enough to support the exposed in every part of their life and to meet their every need of support. This also so those who are exposed suffer from less symptoms followed by witnessing physical violence and provide good conditions to have a healthy physical, social and psychological development.
Keywords: child´s perspective, child abuse, domestic violence, effects, interventions, cooperation
Innehållsförteckning
1.0 INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING ... 4
1.1 Syfte ... 5 1.2 Frågeställningar ... 5 1.3 Avgränsningar ... 5 1.4 Begreppsdefinition ... 5 2.0 TIDIGARE FORSKNING ... 6 2.1 Tillvägagångssätt ... 6 2.2 Barnet i centrum ... 7 2.2.1 Barnperspektiv ... 7
2.2.2 Barnkonventionen och annan lagstiftning ... 7
2.3 Barn som bevittnar våld mot mamma ... 8
2.3.1 Våldets påverkan ... 8
2.3.2 Samhällets insatser och dess effekter ... 10
2.3.3 Fördjupning av specifika insatser för barn som bevittnar våld mot mamma ... 11
2.4 Samverkan när barn har bevittnat våld ... 13
3.0 TEORIER ... 14
3.1 Anknytningsteori ... 14
3.1.1 Grundläggande anknytningsteori ... 14
3.1.2 Främmandesituationen ... 15
3.1.3 De olika anknytningsmönster ... 15
3.1.4 Anknytning hos barn som bevittnar våld gentemot mamma ... 16
3.2 Risk- och skyddsfaktorer ... 17
3.2.1 Riskfaktorer ... 17
3.2.2 Skyddsfaktorer & Resilience ... 18
3.2.3 Risk- och skyddsfaktorers betydelse för socialt arbete ... 19
3.3 KASAM - Känsla Av Sammanhang ... 20
4.0 METOD ... 20
4.1 Kvalitativ metod ... 21
4.2 Intervjuer ... 21
4.3 Urval ... 22
4.4 Förfrågan till informanter ... 23
4.5 Intervjumiljö ... 23
4.6 Analysmetod ... 24
4.7 Etiska förhållningssätt i forskningsprocessen ... 25
4.8 Forskarrollen och förförståelse ... 27
4.9 Arbetsfördelning ... 28
4.10 Validitet och reliabilitet ... 28
5.0 RESULTAT OCH ANALYS ... 29
5.1 Tema 1: Våldets inverkan ... 29
5.1.1 Konsekvenser och symtom hos barnen ... 29
5.1.2 Risk- och skyddsfaktorers inverkan ... 31
5.2 Tema 2: Insatser som ges ... 33
5.2.1 Vanligt förekommande insatser ... 33
5.2.2 Att rikta insatser till familjen som helhet ... 34
5.3 Tema 3: Effekterna av insatserna ... 36
5.3.1 Insatsernas effekter på barnen ... 36
5.3.2 Insatsernas effekter på relationen; mamma - barn ... 37
5.3.3 Uppföljning av insatser och långvarig effekt ... 38
5.4 Tema 4: Samverkan ... 40
5.4.1 Samverkan kring insatser ... 40
5.4.2 Brister och problem i samverkan ... 41
6.0 AVSLUTANDE DISKUSSION ... 42
REFERENSER ... 45
Bilaga 1 ... 49
1.0 INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING
Våld i nära relationer är idag ett omfattande samhällsproblem. Omkring 16 000 brott anmäldes 2018 där gärningsmannen var i nära relation till offret (Brottsförebyggande rådet, 2019). I många av dessa fall sker våldet i hemmet, vilket innebär att det inte är ovanligt att även barn finns med i bilden. Enligt Brottsofferjouren (2019) lever idag omkring 200 000 barn i Sverige med våld som en integrerad del av sin vardag. Forskning har kunnat visa på att symptom som uppträder hos barn som bevittnar våld mot en närstående är likartade symptom som hos de barn som själva är direkt utsatta för våld och övergrepp av olika slag (Hällberg, 2016). Denna problematik har inte förrän på senare år fått en allt mer ökande uppmärksamhet. Inte först 2007 kom ett tillägg till socialtjänstlagen som fastslår att barn som bevittnat våld mot närstående skall ses som brottsoffer. Detta medför att barnet i dessa fall enligt socialtjänstlagen (SoL) 5 kapitlet, 11§ har rätt till hjälp och stöd (SFS 2001:453). Enligt en rapport av Nationellt centrum för kvinnofrid (Tönnesen, 2010), kan förekomsten av våld i hemmet de vuxna parterna emellan medföra allvarliga risker för ett barn, där barnet till exempel kan komma att själv utsättas direkt för våldet. Faktum är att risken för barnet att själv utsättas för fysiskt våld ökar med sex gånger om det förekommer våld de vuxna parter emellan (Frenzel, 2014). Ytterligare stora risker är att barnets psykiska hälsa och dess naturliga utveckling påverkas negativt (Broberg et al., 2011). Hur barn påverkas av att bevittna våld föräldrarna emellan ser dock olika ut från fall till fall, där många skiftande faktorer kan ha en inverkan. Det är de psykiska effekterna, vilka omständigheterna för med sig, som framförallt kan variera. Det är inte ovanligt att responsen blir mer vidsträckt om hotet och faran kommer från någon som barnet på samma gång söker kärlek och omsorg hos, än om den skulle komma från en utomstående person. Ett barn som växer upp i en miljö där hot och våld är ett ständigt påtagligt faktum lever med ett förstärkt spänningstillstånd. Detta kan i värsta fall hämma barnets naturliga utvecklingsprocess och bidra till en förhöjd risk för barnet att utveckla ett på något vis avvikande socialt beteende (Tönnesen, 2010).
Som en, i många fall, naturlig följd av att leva med hot och våld i hemmet kan det känslomässiga band som barnet har till sin omsorgsgivare komma att påverkas. Detta menar även Godbout et al. (2009), som i en studie visar på att barn som bevittnar våld i hemmet löper stor risk att påverkas negativt. Detta då barnets förtroende gentemot föräldrarnas lyhördhet samt tillgänglighet blir bristfälligt. Det är inte helt ovanligt att barn som bevittnar våld föräldrarna emellan tolkar våldet som ett slags övergivande (Godbout et al., 2009).
Det är av stor vikt att barn som bevittnar våld i hemmet, riktat mot mamman, får den hjälp och det stöd de behöver. Enligt SoL 5 kapitel, 1§, 1. har socialtjänsten ett stort ansvar för dessa barn då de skall verka för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden och främja gynnsam utveckling för barnet (SFS 2001:453). Socialtjänsten har med andra ord skyldighet att skydda dessa barn eftersom de utsätts för stora faror. Enligt SoL 5 kapitel, 1§, 2. ska socialtjänsten också samarbeta med andra organisationer för att skydda barn som far illa. Vidare är socialtjänsten skyldiga att erbjuda insatser till barn och familjer som behöver stöd att klara sin livsföring, detta enligt SoL 4 kapitel, 1§ (SFS 2001:453). I vissa fall kan socialtjänsten besluta om tvångsvård och skydd av barn. Sådan vård kan, enligt lagen med särskilda bestämmelse om vård av unga (LVU) 2§, beslutas om det på grund av våld finns en påtaglig risk att barnets hälsa och utveckling skadas (SFS 1990:52). Då socialtjänsten skall erbjuda stöd till barnet och familjen kan det också innebära att andra verksamheter som utför socialt arbete får en viktig roll. Dessa kan exempelvis vara HVB-hem och liknande. Även ideella organisationer, så som
kvinnojourer, har en viktig roll i arbetet med barn som bevittnar våld då de erbjuder insatser som barn och familj exempelvis själva kan uppsöka.
1.1 Syfte
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur olika samhällsinstanser, såsom socialtjänsten, kvinnojourer, HVB-hem (hem för vård eller boende), samt även andra ideella föreningar som arbetar med målgruppen, arbetar med barn som bevittnar fysiskt våld i hemmet riktat mot mamman. Uppsatsens syfte är dessutom att undersöka vilka effekter de insatser som ges, har på barnet som bevittnar fysiskt våld mot mamma. Slutligen syftar uppsatsen också till att undersöka hur studiens berörda samhällsinstanser upplever att samverkan fungerar med andra berörda samhällsorgan kring målgruppen. Genom att ta del av personalens egen uppfattning om ämnet, tidigare forskning samt relevanta teorier, är syftet att få en överblick kring företeelsen. 1.2 Frågeställningar
• Hur arbetar samhällsinstanser med barn som bevittnar fysiskt våld i hemmet? • Vilka effekter har samhällsinstansernas insatser på barnen?
• Hur upplever samhällsinstanserna att samverkan dem emellan fungerar? 1.3 Avgränsningar
Både kvinnor och män utsätts för olika slags våld, såväl fysiskt som psykiskt, men även exempelvis ekonomiskt eller sexuellt sådant. Vi har valt att avgränsa denna uppsats till att undersöka det fysiska våld som just kvinnor utsätts för av sina män, där barn finns med i bilden. Det är alltså våldet mot mammor som avses undersökas i denna studie. På grund av en begränsad tidsram har studiens författare valt att lägga fokus på enbart ett slags våldsutövande. Avgränsningen har alltså dragits till det fysiska våldet. Vidare har avgränsningen till att undersöka våldet på just mammor gjorts då statistik visar på att det är de som i högre utsträckning är utsatta (Frenzel, 2014).
1.4 Begreppsdefinition
I enlighet med barnkonventionens definition av barn syftas i denna uppsats till varenda människa under 18 år (UNICEF, 2019).
Det är inte alltid som den våldsutövande mannen är barnets biologiska fader, men då han i många fall ändå har en fadersroll gentemot barnet kommer han att benämnas som pappa i denna undersökning.
I denna studie används begreppet bevittna våld. Begreppets definition i denna uppsats inkluderar både att se och höra våldet, men även direkt inblandning i våldshändelser genom att exempelvis försöka ingripa eller ringa till polisen. Dessutom innefattar begreppet att se och uppleva våldets resultat, exempelvis genom blåmärken och andra spår på mammans kropp eller genom mammans rädsla. Begreppet “att bevittna” kan, enligt Överlien och Hydén (2007), vara en problematisk term då den kan upplevas begränsande. En term som i sin natur innefattar alla de nämnda aspekterna hade därför varit önskvärt (Överlien & Hydén, 2007). Men då termen “att bevittna” är så väletablerad och nästintill uteslutande den term som används inom forskningen i Sverige har författarna till denna studie valt att också använda sig av begreppet. Med anknytning menas de känslomässiga band som barn knyter till den vuxne som ger barnet den primära omsorgen. Anknytningens fundamentala funktion är att skydda barnet mot hot och
faror. Anknytningen är en viktig beståndsdel i barnets personlighetsutveckling och har fortsatt betydelse under hela livsloppet (Broberg et al., 2016).
2.0 TIDIGARE FORSKNING
I detta avsnitt presenteras tidigare forskning kring huruvida ett barnperspektiv har etablerats i samhällsorganens arbete med barn som bevittnar våld mot mamma, vilka effekter som bevittnandet av våld kan komma att ha på ett barn, vilka insatser som visat sig fungera samt vad effekterna av dessa insatser kan bli och hur samverkan olika myndigheter emellan ter sig kring just dessa barn. I kapitlets början kommer relevanta artiklar i barnkonventionen samt andra relevanta lagrum att redogöras för, innan den tidigare forskningen presenteras för att lättare kunna förstå denna. Detta anses vara betydelsefullt för att få en tydligare överblick över vilka bestämmelser och riktlinjer som finns i arbetet med målgruppen.
Det finns ett flertal olika samhällsinstanser som kommer i kontakt med barn som bevittnar våld i hemmet, så som exempelvis yrkesverksamma inom socialtjänsten, olika typer av kvinnojourer, olika organisationer som arbetar för barns rättigheter och HVB-hem. De olika instanserna har också olika typer av ansvar men det är i första hand socialtjänsten som har en skyldighet att ge barnet och dess familj den hjälp och stöd de är i behov av. I socialtjänstlagen 2 kapitel, 1§ framkommer att socialtjänsten inom varje kommun har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de är i behov av (SFS 2001:453). Vidare har även personalen inom instanser såsom kvinnojourer och HVB-hem ett stort ansvar när de kommer i kontakt med barn som bevittnar våld i hemmet. De är enligt socialtjänstlagen 14 kapitel, 1§ skyldiga att göra en anmälan till socialtjänsten när de misstänker att ett barn far illa (SFS 2001:453). Även ideella organisationer är viktiga i denna frågan. Det är upp till personalen själva att bedöma och avgöra vad de anser är en oro kring ett barn. Sådana avgöranden är inte alltid lätta att göra, vilket kan underlättas av stöd samt vägledning av socialtjänsten (Swärd, 2016).
2.1 Tillvägagångssätt
I följande avsnitt har olika sorters vetenskaplig litteratur, rapporter och lagrum granskats som berör studiens frågeställningar som kretsar kring barn som bevittnar pappa utsätta mamma för fysiskt våld. Syftet med detta var att skaffa sig en översikt på en del av den forskning som finns kring ämnet vad gäller barnperspektivet, våldets påverkan på barnet, vilka insatser som riktas till barn som bevittnar våld mot mamman samt vilka effekter insatserna har och hur samverkan olika myndigheter emellan ser ut kring dessa barn. Samtliga utgångspunkter är viktiga för att skaffa sig en förståelse kring företeelsen.
Det är främst genom vetenskapliga publikationer som de olika delarna i den tidigare forskningen formulerades, men även genom användandet av vetenskaplig litteratur. För att hitta så adekvat material som möjligt användes inklusionskriterier, vilket innebär att publikationer valdes ut som bäst passade ihop med studiens frågeställningar och syfte (Willman; Stoltz; Bahtsevani, 2006). I studien användes inga exklusionskriterier, som Polit och Beck (2008) beskriver används för att utesluta publikationer som inte överensstämmer med studiens frågeställningar och syfte. Detta då studiens författare ansåg att det räckte att använda sig av inklusionskriterier för att avgränsa sökningen. Samtliga vetenskapliga publikationer som har använts har genomgått en referentgranskning, vilket Moberg (2015) menar innebär att publikationen har granskats och godkänts av professionella inom området. Detta för att säkerställa att en tillräckligt hög standard hålls. Sökningen av relevanta publikationer gjordes
via databaserna Libsearch (som är Malmö universitets egen databas), Swepub och Google Scholar. Sökorden som studiens författare använde sig av utgör väsentliga begrepp för studien. Sökorden är: barn, barnkonventionen, barnperspektiv, barn som bevittnar våld, effekter av att bevittna våld, insatser till barn som bevittnar våld, samverkan, samverkansbrister, våld mot mamma, våldsutsatta barn, child abuse, children´s rights, child´s perspective, children whitnessing violence, domestic violence, impact of violence, symptoms. Publikationerna har sedan gåtts igenom på ett systematiskt och metodiskt sätt av studiens författare.
2.2 Barnet i centrum 2.2.1 Barnperspektiv
Begreppet barnperspektiv är ett mångtydigt begrepp som många gånger tolkas olika av olika individer. “Att se med barnets öga” är en grundläggande tolkning, men frågan kan då ställas om det utgås från ett objektivt eller ett subjektivt perspektiv (Johansson, 2011). Vid utgångspunkt i ett objektivt perspektiv är det den vuxne som “ser” barnet. Denna tolkning går alltså ut på att den vuxne gör sina bedömningar av barnet och dess situation utifrån egna åsikter och värderingar vilket gör att det inte blir nödvändigt att samtala med barnet. Vid utgångspunkt i ett subjektivt perspektiv försöker den vuxne se barnets verklighet ur dennes egna perspektiv - barnet sätts i fokus. Det viktiga utifrån denna tolkning blir alltså barnets egna känslor, åsikter och upplevelser (Hällberg, 2016). Även Halldén (2003) nämner dessa två tolkningar som hon väljer att skilja åt genom att benämna dem som “barnperspektiv” och “barns perspektiv”. Vidare menar Halldén att det är av stor vikt att ett barnperspektiv innehåller, och i grunden utgår ifrån, barns perspektiv men att detta kan komma att behöva tolkas av professioner som arbetar med barnet (Halldén, 2003).
Faktum kvarstår att det är av stor vikt, i arbetet med barn, att hela tiden ha barndomens egenvärde i åtanke. Barns första år är ett livsskede som är viktigt och värdefullt för det fortsatta livet. Det har en avgörande betydelse att se barn som egna individer med individuella behov. Synen på barn utifrån ett barnperspektiv är alltså att barn är rättighetsbärande aktörer med fullt människovärde (Trondman, 2013).
Utifrån barnperspektivet ses barn som individer med behov av särskilt stöd och skydd. Detta då barn anses befinna sig i en särskilt utsatt situation där de har en begränsad förmåga att ge skydd åt sig själv samt ta till vara på sina rättigheter (Forsman, 2013). Att barn ska ha särskilt rätt till stöd och skydd framkommer också i socialtjänstlagen 5 kapitel, 11§ som säger att socialnämnden också särskilt ska “beakta att ett barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående är offer för brott och ansvarar för att barnet får det stöd och den hjälp som barnet behöver.” (SFS 2001:453). Faktum är att forskning visar på att barn som bevittnar våld mot sin mamma visar på likartade symptom som de barn som själva är direkt utsatta för våld och övergrepp (Hällberg, 2016). Även Broberg et al. (2011) menar att barnets psykiska hälsa och utveckling riskerar att påverkas negativt av att bevittna sin mamma utsättas för våld (Broberg et al., 2011). Då barn är sårbara individer och har svårare att göra sin röst hörd i förhållande till vuxna, blir det också svårare för barn att påverka den livssituation de befinner sig i (Hällberg, 2016).
2.2.2 Barnkonventionen och annan lagstiftning
Mänskliga rättigheter gäller varje individ, således även barn. Barns rättigheter fastställs ytterligare i barnkonventionen som också är lag sedan den 1 januari 2020. Barnkonventionen är alltså juridiskt bindande (Swärd, 2016). Utgångspunkten utifrån ett barnperspektiv är en grundläggande respekt för varje barns fulla människovärde samt integritet. I socialtjänstlagen 1 kapitel, 2§ framgår det att barnets bästa alltid ska beaktas vid åtgärder som rör barn (SFS
2001:453). Detta framkommer även i barnkonventionens 3 artikel som är en mycket grundläggande sådan och handlar om att barnets bästa ständigt ska beaktas (UNICEF, 2019). Det innebär inte bara att barnets behov ska tillgodoses utan även att barnet ska respekteras som en individ, som rättsenligt subjekt (Swärd, 2016).
Även i artikel 6, om barns rätt till livet, överlevnad och utveckling, samt i artikel 12, om barns rätt att få sin röst hörd i frågor som rör de själva, framkommer principer som hör till barnkonventionens mest grundläggande (UNICEF, 2019). Just artikel 6 ska implementeras även i alla andra av barnkonventionens artiklar för att kunna främja varje barns individuella utveckling utifrån de förutsättningar som det enskilda barnet har (Swärd, 2016). Denna artikel är dessutom nära sammankopplad med konventionens 19:e artikel som handlar om att alla barn har en grundläggande rätt till skydd mot alla olika sorters våld och övergrepp (UNICEF, 2019). I denna artikel framkommer också att det är varje barns rättighet att känna sig trygg samt få skydd vart barnet än uppehåller sig, däribland även i hemmet (Swärd, 2016). Som redan nämnt ska barnets positiva utveckling främjas med hjälp av barnkonventionen, detta framkommer även i artikel 5 som säger att föräldrarna gemensamt har ansvar för barnets uppfostran och utveckling (UNICEF, 2019). Artikeln trycker på att det är föräldrarnas ansvar att se till barnet växer upp i en miljö som genomsyras av “lycka, kärlek och förståelse”, detta enligt förordet till barnkonventionen (Swärd, 2016).
Även enligt artikel 24 i barnkonventionen har varje barn rätt att skyddas från olika sorters våld och skadliga levnadsvillkor, denna artikel trycker också på huruvida detta inkluderar en uppväxtmiljö som ska vara fri från både våld och övergrepp. Artikeln pekar på den stora betydelsen av att upptäcka barn som far illa genom exempelvis förekomsten av våld i nära relation. I dessa fall är det av stor vikt att barnets föräldrar får den stöd de behöver för att ge sitt barn en sund uppfostran, detta inkluderar också ett utmanande av de attityder som finns kring alla olika former av våld. Det är, av vad som framkommer i barnkonventionens 24:e artikel, socialtjänstens uppgift att säkerställa en hemmiljö som är gynnsam för barnets hälsa och utveckling men också är fri från olika slags våld och övergrepp (Swärd, 2016).
Som tidigare nämnt framkommer det i socialtjänstlagen 14 kapitel, 1§ att vissa yrkesverksamma har en skyldighet att göra orosanmälan om de befarar att ett barn far illa (SFS 2001:453). I barnkonventionens 9:onde artikel framkommer dessutom att barn inte ska skiljas åt från sina föräldrar såvida det inte är nödvändigt för barnets bästa (UNICEF, 2019).
Av artikel 39 i barnkonventionen framkommer att varje barn som på något vis har utsatts för olika slags traumatiska händelser har rätt till social återanpassning men också till både fysisk och psykisk rehabilitering. Rehabilitering och återanpassning ska genomföras av professionell och kvalificerad personal som har kompetensen att möta dessa barn och deras individuella behov (Swärd, 2016).
2.3 Barn som bevittnar våld mot mamma 2.3.1 Våldets påverkan
Varje år utsätts ett stort antal barn för våld i hemmet. Många av dessa utsätts för våld som riktas direkt mot dem. Men det är också många barn som utsätts för våldet genom att bevittna när mamma blir utsatt för våld av pappa eller annan närstående. Det är svårt att veta hur många barn som utsätts för den typen av våld då det är svårt för omgivningen att uppmärksamma och mörkertalet antas vara stort (Socialstyrelsen, 2016).
Barn påverkas negativt på en rad olika sätt genom att bevittna sin mamma utsättas för våld. Först och främst menar Broberg et al. (2011) samt Jansson (2010) att ett barn som bevittnar våld i hemmet löper mycket stor risk att själv bli direkt utsatt för våldet. Vidare menar Broberg et al. (2011) att det kan vara lika skadligt för ett barn att bevittna våld mot närstående som det är för ett barn att själv blir direkt utsatt för våldet. Det är för barnet en mycket skrämmande händelse att bevittna våld och barnet lever i en stor risk då våldet kan ge negativa konsekvenser på dess fysiska, psykiska och sociala utveckling, anknytning, inlärning samt att det kan medföra psykisk ohälsa (Broberg et al., 2011; Överlien, 2007; Socialstyrelsen, 2016). Broberg et al. (2011) menar dock att den allra största risken med att bevittna våld mot mamma är att barnet själv också utsätts direkt för våldet. Studier visar att det är vanligt att barn också blir direkt utsatta för våld då de lever i ett hem där våld förekommer hushållets vuxna parter emellan (Jansson, 2010). Inte sällan resulterar upplevelsen av att bevittna sin mamma bli utsatt för våld i kris och trauma, med exempelvis depression, emotionell problematik och andra psykosomatiska åkommor som resultat för barnet. Att bevittna våld mot mamma kan också påverka barnets sociala relationer där barnet kan få svårigheter att skapa och upprätthålla kamratrelationer (Broberg et al., 2011; Överlien, 2007; Socialstyrelsen, 2016). Även relationen till mamman tenderar att påverkas negativt, då barnets anknytning till mamman kan komma att skadas (Broberg et al., 2011). För ett barn att bevittna den närmsta omsorgspersonen utsättas för våld upprepade gånger, kan leda till att barnet utvecklar en otrygg anknytning av olika slag, som baserar på att omsorgspersonen av olika anledningar inte kan ge barnet det stöd och den trygghet som det är i behov av. Det är också vanligt att en omsorgsgivares föräldraförmåga påverkas negativt när individen utsätts för våld. Detta i sin tur kan komma att påverka barnet och dess anknytning ytterligare negativt (Socialstyrelsen, 2016). Även Jansson (2010) beskriver att anknytningen kan komma att påverkas negativt. Han menar att barnet utvecklar en otrygg anknytning och ofta uttrycker ett överdrivet föräldraberoende (Jansson, 2010).
Vissa symtom är särskilt utmärkande för barn som bevittnar våld mot mamman. Dessa är bland annat rädsla, oro, ångest, hög spänningsnivå, rastlöshet, nedsatt social kompetens, aggressivitet, koncentrationsstörning, minnessvårigheter och självdestruktivitet. Även posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) kan förekomma som resultat, vilket inte är helt ovanligt som följd efter en traumatisk händelse. PTSD kan exempelvis visa sig i form av stark ångest och rädsla, koncentrationssvårigheter och fysisk smärta (Broberg et al., 2011; Överlien, 2007; Jansson, 2010; Socialstyrelsen, 2016). Det är också vanligt att barn som bevittnar våld mot mamma upplever mardrömmar och magont samt uppträder våldsamt i lekar (Jansson, 2010). Även Fantuzzo och Mohr (1999) menar att dessa barn många gånger tenderar att uppträda aggressivt och inte helt sällan utvecklar olika sorters internaliserade beteenden såsom de som nämndes ovan. Det är också förekommande att dessa barn utvecklar en ätstörning (Jansson, 2010). Något som Överlien (2007) är tydlig med är att poängtera att symtom och effekter, som följer av att bevittna våld mot mamma, är mycket varierande från barn till barn. Vidare menar Överlien att utfallet har mycket med risk- och skyddsfaktorer att göra (Överlien, 2007), det vill säga olika omständigheter och faktorer i barnets liv som utgör en risk eller ett skydd för ett visst utfall (Andershed, 2005). Dessa kan finnas både invändigt hos barnen men också runt omkring i deras yttre omgivning. Överlien (2007) beskriver att barn kan besitta skyddsfaktorer som kan komma att skydda barnet från att besvär kring psykologisk och beteendemässig problematik blir av omfattande karaktär. Samtidigt som andra barn eventuellt har ett större antal riskfaktorer, vilket kan medföra att besvären för dessa barn blir särskilt omfattande. Två skyddsfaktorer nämner Överlien som särskilt viktiga för barn som bevittnar våld mot mamma. Dessa skyddsfaktorer består av en “god självkänsla” samt god kontakt och stöd från andra vuxna som kan finnas i barnets närhet, som till exempel kan vara en släkting eller en lärare. Dessa
skyddsfaktorer har, enligt Överlien, visat sig vara särskilt avgörande för att barn ska klara sig förhållandevis bra, trots bevittnat våld (Överlien, 2007). Även Jansson (2010) nämner dessa två skyddsfaktorer som några av stor betydelse. Han utvecklar och menar att en god självkänsla kan komma till uttryck i exempelvis fritidsintressen såsom idrott och musik, vilket enligt honom har visat sig vara mycket givande för barnet. Detta då barnet i de stunder det utövar en sport eller spelar ett instrument ges möjlighet att komma på andra tankar och mer eller mindre för stunden kan befria sig från effekterna av våldet. Vidare menar Jansson att ungefär en tredjedel av de barn som bevittnar pappan utöva våld mot mamman inte uppvisar några vidare symtom och istället uppträder välfungerande, på grund av den positiva inverkan som skyddsfaktorerna har (Jansson, 2010). Något som Överlien (2007) är noga med att nämna är att den forskning som finns kring risk- och skyddsfaktorer gällande barn som bevittnar våld mot mamman är av litet omfång, och att det finns ett behov av att fler studier genomförs på området (Överlien, 2007).
2.3.2 Samhällets insatser och dess effekter
Broberg et al. (2011) har identifierat att det viktigaste stödet till barn som bevittnar våld mot sin mamma är att de skyddas från fortsatt utsatthet. Vidare har forskning kunnat visa på positiva effekter av att ge möjlighet till barn att berätta om sina erfarenheter kring våldet och vad de har utsatts för. Att få göra detta kan minska och förebygga beteendeproblem samt posttraumatisk stress hos barnet. Därav är olika typer av samtalsmetoder de insatser som är vanligast förekommande när det gäller barn som bevittnar sin mamma utsättas för våld av pappa (Broberg et al., 2011).
Vidare är Broberg et al. (2011) tydliga med vikten av att rikta insatser också till den våldsutsatta mamman. Utöver detta är det av stor vikt att samla de resurser och det sociala stöd som finns runt barnet, bland annat hos föräldrar, släkt, skola och andra viktiga personer och delar i barnets liv, för att ge barnet god återhämtning och en grundläggande trygghet (Broberg et al., 2011). Något som Broberg et al. (2011) menar på, är hur svårt det är att jämföra olika insatser. Följaktligen är det svårt att urskilja vilka insatser som kan tänkas vara de mest effektiva. Vidare beskriver de dock att den forskning som är mest tillförlitlig är den som menar på att de mest effektiva insatser är de som barnet har fått riktade till sig direkt. Ännu mer effektivt har det dock visat sig vara att parallellt också rikta insatser till familjen som helhet. Broberg et al. beskriver att forskning har visat på att barn som varit i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), och därmed också fått insatser direkt riktade till sig, har visat på en mer positiv utveckling än de barn som enbart fått insatser riktade till familjen som helhet eller inga insatser alls. Med andra ord har samtalsinsatserna som riktas direkt mot barnet visat sig ge goda effekter (Broberg et al., 2011). Överlien (2007) beskriver att ett mycket väsentligt stöd är att stärka relationen mellan mamman, som blir utsatt för våldet, och barnet. Genom en bra relation till mamman kan barnet få lättare att hantera upplevelsen av just våldet. Detta resulterar i att de negativa effekterna blir av mindre omfång än om barnet på egen hand försöker finna strategier för att hantera våldet (Överlien, 2007).
Broberg et al. (2011) beskriver att insatserna som riktas till barn, som har bevittnat våld mot mamma, i Sverige numera följer den ovan beskrivna forskningen. Detta innebär alltså att instanser arbetar utifrån att rikta sina insatser både individuellt till barnet men också till familjen som helhet. Barnet kan antingen få individuella samtal eller delta i gruppsamtal med andra barn som upplever liknande problematik, vilket dock är mer vanligt förekommande för äldre barn. Forskning har kunnat visa på att det har god effekt på barn, som har bevittnat sin mamma utsättas för våld, att få dela tankar och reflektera med andra barn som befinner sig i likartade
situationer. Vidare kan det individuella stöd som ges exempelvis vara behandlingsformer såsom kognitiv beteendeterapi (KBT), traumafokuserad KBT (TF-CBT), anknytningsbaserad familjeterapi (ABFT) på BUP eller användning av behandlingsteknik med ögonrörelser. Vidare beskriver Broberg et al. att de individuella insatserna och de insatser som ges familjen som helhet ofta ges via BUP. Broberg et al. beskriver dock att målgruppen, barn som bevittnar våld mot närstående, ännu är ganska outforskad i Sverige och att kunskapsnivån kring denna därför är förhållandevis låg. Mer forskning kring ämnet hade därför varit önskvärt för att finna mer effektiva insatser (Broberg et al., 2011).
I uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen (2018) genomfört en kvalitetsutveckling av arbetet mot våld i nära relationer, där arbetet med barn som bevittnar våld mot närstående inkluderades. Även i rapporten, som skrevs i samband med kvalitetsutvecklingsarbetet, framkommer att samtalsinsatser är något av det mest vanligt förekommande insatserna och är en metod som visat sig vara den med mest framgång. Även insatser i form av råd och stöd som riktar sig till barnets omsorgspersoner har visat sig vara av stor vikt. Vidare beskriver rapporten, precis som Broberg et al. (2011), att det som visat sig vara mest framgångsrikt är samtalsinsatser som ges till barnet i kombination med insatser riktade till omsorgspersoner eller familjen som helhet. Vid kvalitetsarbetet upptäcktes också vikten av samarbetet mellan olika samhällsinstanser. Socialtjänstens samarbete med verksamheter såsom skola, BUP, barn- och ungdomsmottagningar och även ideella organisationer som exempelvis kvinnojourer har visat sig vara värdefullt i arbetet med barn som bevittnar våld mot närstående. Dessa typer av samarbeten har visat sig ge goda resultat. Med andra ord är det viktigt att dessa verksamheter verkar tillsammans kring ett och samma barn för att komplettera socialtjänstens insatser (Socialstyrelsen, 2018).
Forskning har kunnat visa på att en god uppföljning av de insatser som riktas inom allt socialt arbete är av stor betydelse. Tengvald (2003) menar på att uppföljningen bör ske både under tiden som insatser ges samt efter att en insats har avslutats. Detta för att försäkra sig om att insatserna är effektiva och fungerar på det avsedda sättet. Vidare menar Tengvald att uppföljningen skall främja både den enskilda verksamheten samt socialt arbete i Sverige över lag. Uppföljning av insatser visar på dess effektivitet och förbättringsområden vilket kan hjälpa med ett välutvecklat kvalitetsarbete kring insatser och dess verkan (Tengvald, 2003).
2.3.3 Fördjupning av specifika insatser för barn som bevittnar våld mot mamma En mycket vanligt förekommande metod som används för barn som bevittnar våld mot mamma är den så kallade Trappan-modellen. Denna modell är ett psykosocialt arbetssätt utvecklat av Rädda Barnen som riktar sig till barn mellan 4 – 18 år och som har upplevt olika sorters händelser av våld inom familjen. Ett krav som metoden har för att kunna appliceras är att den upplevda våldshändelsen behöver vara eventuellt traumatiserande. Målet med denna metod är att barnet som har upplevt våld ska få bearbeta sina traumatiska erfarenheter genom att konfrontera och sätta ord på sina erfarenheter. Genom denna krisbearbetning ska barnets läkningsprocess främjas. Metoden är uppbyggt utav tre steg där det första steget handlar om kontaktskapande. Vidare handlar det andra steget om bearbetning och rekonstruktion medans det tredje och sista steget i metoden handlar om kännedom. Mer specifikt handlar det sista steget i Trappan om att ge barnet den kunskap den behöver kring eventuella effekter av en traumatiserande händelse samt hur barnet kan gå tillväga i de fall då hen är i behov av hjälp. För att få en bredare uppfattning kring våldet som det specifika barnet har upplevt, samt för att få ett godare resultat i stort, är också den våldsutsatta mamman en viktig del i processen (Källström Cater, 2009).
Broberg et al. (2011) beskriver traumafokuserad KBT (TF-CBT) som en vanlig insats som riktas mot barn som bevittnar våld i hemmet riktat mot mamman. KBT är, enligt Melin (2013), en form av beteendebehandling som har fokus på klientens egna uppfattningar och synpunkter på situationen snarare än på personlighetsdrag. Tonvikten ligger på relationen mellan individen och dess omgivning. Syftet med KBT är att klienten skall få bättre kontroll över sitt liv. Detta uppnås genom att klienten får stöd av en terapeut att ändra på sin problematiska livsföring och beteenden (Melin, 2013). Även Kåver (2016) beskriver att syftet med KBT-behandling är att klienten skall åstadkomma beteendeförändringar och bli mer fungerande i sin vardag. Kåver menar att det handlar om att bearbeta bort destruktiva beteenden och försöka att träna fram nya beteenden. Detta görs genom att klient och terapeut tillsammans arbetar mot ett mål som de tillsammans kommit överens om. Det är viktigt att terapeuten är lyhörd till vad klienten har för önskemål med behandlingen. Vanliga tekniker som används inom KBT-behandling kan bland annat vara avslappningsövningar, hemuppgifter, rollspel, psykoedukation (som innebär att bredda på kunskapen kring olika svårigheter som kan föreligga), exponering, beteendeexperiment, beteendeaktivering, känsloreglering, kognitiva tekniker, bearbetning av livsregler och scheman, modifiera självbilden, acceptansövningar samt validering och självvalidering. Det är vanligt att KBT används med personer som upplever trauma. KBT-behandlingen blir då traumafokuserad och genomförs med exponering för traumat. På så sätt kan klienten bearbeta det föreliggande trauma (Kåver, 2016).
Broberg et al. (2011) beskriver också ögonrörelsebehandling som en vanlig behandling då det gäller barn som bevittnar våld mot mamma. En sådan typ av behandling är den som kallas för “Eye Movement Desensitisation Reprocessing” (EDMR).EDMR är en psykologisk behandling som främst riktar sig till personer som varit med om något traumatiskt och där det psykiska måendet är negativt påverkad som följd. Det är framförallt vanligt att behandlingen används med personer som är diagnostiserade med PTSD. EMDR är en behandlingsmetod som går ut på att bearbeta den traumatiserande händelsen och arbeta bort de negativa känslorna som är förknippad med denna (Kemp et al., 2009; Pegani et al., 2011). Högberg (2008) beskriver hur EDMR vanligtvis går till och menar att insatsen inleds med att personen som varit med om traumat först och främst får beskriva traumahändelsen för en terapeut. Nästa steg är att visa upp bilder från traumahändelsen för personen, med avsikt att väcka starka känslor. Personen skall sedan behålla bilden och dessa känslor i tanken samtidigt som terapeutens fingrar, som rörs fram och tillbaka, ska följas med ögonen. Efteråt skall personen beskriva de tankar, känslor och bilder som dök upp under tiden. Denna process upprepas sedan ett antal gånger. Tanken är att individen så småningom skall börja plocka fram positiva tankar och utveckla en positiv självbild, istället för att hela tiden tänka negativa tankar. Terapeutens uppgift i det hela är alltså att motivera till att locka fram dessa positiva tankar. Sedan kommer individen att återigen få följa terapeutens fingrar, och på så sätt istället börja förknippa den ursprungligen störande bilden med de nya, mer positiva tankarna och goda självbild. På så vis ska de negativa känslorna och traumat arbetas bort bit för bit (Högberg, 2005).
Precis som Broberg et al. (2011) menar, framkommer det också i en studie framtagen av nationellt centrum för kvinnofrid (Almqvist & Broberg, 2004) att det finns stora brister i arbetet med barn som bevittnar våld mot mamman. Det framläggs att det finns ett stort behov av att nya metoder och behandlingsformer riktade specifikt till denna målgrupp utvecklas. Av studien framkommer också att det finns vissa metoder, såsom trappan-samtal, som har visat sig vara till viss del effektiv. Men att det även behöver utvecklas metoder med ett större omfång - metoder och behandlingar som fångar upp alla de problematiska delarna i barnets liv. Även denna studie menar alltså på att det är av stor betydelse att rikta insatser som hjälper barnet att bearbeta den potentiellt traumatiska upplevelse, att familjen som helhet får hjälp samt att även
familjemedlemmarna får enskild behandling och insatser riktade till sig (Almqvist & Broberg, 2004).
2.4 Samverkan när barn har bevittnat våld
Olika myndigheter och samhällsorgan har olika ansvar att upptäcka våld i nära relation (Socialstyrelsen, 2019). Att samverkan mellan olika samhällsinstanser kring insatser riktade till barn som bevittnar våld i hemmet är viktigt (Socialstyrelsen, 2016), detta för att få en helhetssyn kring barnet (Prop. 2009/10:232). Även enligt förvaltningslagen, 8§ framkommer att myndigheter är skyldiga att, inom sitt verksamhetsområde, samverka med andra myndigheter (SFS 2017:900). Detta framkommer också i socialtjänstlagen 3 kapitel, 5§, som säger att socialnämndens insatser ska utformas samt genomföras tillsammans med den enskilde och i samverkan med andra samhällsorgan (SFS 2001:453). Samtliga berörda aktörer som arbetar med barn i utsatthet av olika slag ska arbeta utifrån Barnkonventionens helhetsbild av barns rättigheter (Prop. 2009/10:232). Det har visat sig, enligt Johansson (2011), att en god samverkan dessa aktörer emellan oftast är avgörande för resultatet av olika insatser. Att ha en god samverkan de berörda aktörerna, som jobbar med barn och unga, emellan är alltså betydelsefullt för att uppnå bäst möjliga levnadsvillkor för barn. Även en inhämtning av uppgifter och information av barns levnadsförhållanden är viktig, detta behöver ske på lokal, regional men också nationell nivå (Prop. 2009/10:232).
Johansson (2011) beskriver att samhällsinstanserna i dagens välfärdssamhälle är mycket fragmenterade, vilket kan leda till följderna av en otillräcklig helhetssyn och en risk av att barn faller mellan stolarna. Att ha en god samverkan mellan olika myndigheter är därför nödvändigt för att kunna fånga upp barn som är utsatta för brott i ett så tidigt skede som möjligt. Under 1990-talet började det ökade behovet av samverkan mellan olika myndigheter bli påtagligt, vilket resulterade i etablerandet av familjecentraler. Dessa byggde på en idé om att olika professioner skulle arbeta tätt ihop under ett och samma tak (Johansson, 2011).
Idag finns så kallade barnahus, som bygger på samma tanke om att samla olika samhällsorgan under ett och samma tak. Johansson (2011) betonar vikten av att insatser mot barn som bevittnar våld är så effektiva och skonsamma som möjligt för barnet i fråga, där särskilt utredningar och handläggning av ärendena utförs så smidigt och skonsamt för barnet som möjligt. Vidare är tanken med barnahus att komma undan problemet med att flera utredningar, kring barn som bevittnar våld mot mamman, löper parallellt och barn därmed riskerar att slussas runt mellan olika myndigheter. Barnet ska ges en möjlighet att ha kontakt med de instanser som finns på plats på barnahus - polis, åklagare, rättsmedicin, socialtjänst och Barn- och ungdomspsykiatri, på en och samma plats och därmed också slippa undan att utsättas för upprepade förhör. Ur samhällsorganens perspektiv är detta en fördel då de på så sätt minskar risken för dubbelarbete och på så sätt effektiviseras. En annan tanke med barnahus är att utredningar ska få en kvalitetshöjning. Detta då det nära samarbetet ska skapa goda förutsättningar att ständigt byta ut kunskap och information både vad gäller de enskilda fallen men också på en generell nivå. Detta antas inte bara forma bättre grund för rättsprocessen utan också forma bättre grund för samhällets fortsatta insatser (Johansson, 2011).
Som redan nämnt så kan många fördelar identifieras med att samla myndigheter på ett sådant sätt, men även vissa nackdelar och problemområden finns. Exempelvis, menar Johansson (2011), kan det lätt uppstå en förvirring kring den målgrupp som samverkan berör då olika begrepp används av olika verksamheter och myndigheter. Även då det enas om begrepp kan olika associationer för olika yrkesgrupper uppstå. Studier har dock kunnat visa att en
samverkan, även i den form som beskrivs ovan, kring utsatta barn leder till ett bättre utnyttjande av resurser (Johansson, 2011).
I en slutrapport presenterar Skolverket (2009) en utvärdering som gjordes av Folkhälsoinstitutet vid Örebro universitet och ämnade att undersöka en satsning på samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och barn- och ungdomspsykiatri i några av Sveriges kommuner. Resultatet av utvärderingen visar på att barn som far, eller riskerar att fara illa, gynnas av att skolan samverkar med andra instanser. Detta för att barn lättare får hjälp i ett tidigare skede om så är fallet. Utvärderingen visar på att föräldrar och barn anser att särskilt ett nära samarbete mellan skola och socialtjänst gör att hjälp kommer i ett tidigare skede och därmed också möjligheten att identifiera barnets behov. Detta leder till att stöttande och rådgivande insatser i större utsträckning kan sättas in istället för att socialtjänsten blir tvungen att starta en utredning. I utvärderingen framkommer att det är särskilt viktigt med en väletablerad elevhälsa på skolorna för att möjliggöra ett så bra samarbete med andra instanser som möjligt, där bland annat kuratorer spelar en viktig roll i kontakten med andra myndigheter. Även i det direkta samarbetet med barn och föräldrar har elevhälsan visat sig vara en betydelsefull beståndsdel. Vidare visar utvärderingen att samverkan leder till en mer omfångsrik samordning av insatser då barnet betraktas ur ett helhetsperspektiv. Detta då ett bredare underlag att utgå ifrån skapas för utredning och beslut om insatser vilket gör att yrkesverksamma aktörer kan känna sig säkrare i de beslut som tas. En nackdel med samverkan som den ser ut idag, framgår av utvärderingen, är dock att det många gånger inte finns överenskommelser för samarbetet samt att det är otydligt vem som ansvarar för uppföljning av samverkan. Uppföljning är en viktig del för att samverkan ska kunna fortgå. Det framgår också att det är av vikt att samverkan inte är knutet till enskilda individer utan till instanser som helhet (Skolverket, 2009).
3.0 TEORIER
I kapitlet som följer presenteras John Bowlbys tvärvetenskapliga anknytningsteori, risk- och skyddsfaktorer och Aaron Antonovskys teori om Känsla av sammanhang, KASAM. Samtliga tre teorier anses vara relevanta för studien och kommer vara teoretiska utgångspunkter för uppsatsens analys.
3.1 Anknytningsteori
3.1.1 Grundläggande anknytningsteori
Det samspel som barn har med sin allra första miljö kan kartläggas med hjälp av den tvärvetenskapliga anknytningsteorin (Bowlby), som är en allmän psykologisk teori. Med hjälp av denna går det att kartlägga ett barns utveckling samt även till viss del förutsäga denna, detta genom att iaktta och analysera den tidiga omvårdnadsrelationen. Det är samspelet barn och omsorgsgivare emellan som alltså är intressant för denna teori, där det är den lyhördhet för barnets signaler som omsorgsgivaren visar på som är av särskilt intresse (Broberg et al., 2016). Det var på 1950-talet som den brittiske psykiatrikern John Bowlby lade grunden för det som med tiden kom att utvecklas till vad vi idag känner till som anknytningsteorin. Denna teori grundar sig i en idé om att nyfödda barn föds med en motiverande kraft, ett grundläggande motivationssystem, att knyta an till en vuxen som agerar omhändertagande gentemot spädbarnet. Ur ett evolutionsperspektiv är anknytningssystemet av allra största vikt för barnets överlevnad då det säkrar dess trygghet och skyddar från faror. Då barnet den första tiden i livet är helt hjälplöst är det upp till omsorgsgivaren att tillgodose barnets behov samt skydda det mot hot och faror. Anknytningssystemet aktiveras alltså i situationer som, för barnet, på olika sätt upplevs som farofyllda. Det är genom olika signaler som barnet söker efter trygghet, tröst samt
beskydd av omsorgsgivaren. Dessa signaler kan bestå av olika ljud så som skrik eller gråt, men också av mer fysiska signaler som att barnet exempelvis klamrar sig fast vid föräldern (Broberg et al., 2016). Sammanfattningsvis är affekten rädsla mycket centralt inom anknytningsteorin, och barnets behov att få denna affekt reglerad är mycket omfattande. Det denna teori visar på tydligt är hur kvaliteten av den relation barnet har till sin omsorgsgivare är av stor betydelse för barnets psykiska utveckling (Wennerberg, 2013).
3.1.2 Främmandesituationen
Det finns olika anknytningsbeteenden som barn använder sig av för att hantera otrygga situationer. Detta är något som Bowlbys väldigt nära kollega, Mary Ainsworth, började undersöka närmare under 1960-talet. Metoden hon kom att utveckla i och med detta kallade hon för Strange Situation (främmandesituationen). Denna bygger på en teori om att ett barn i ett- till två års ålder har samlat på sig tillräckligt stor mängd anknytningserfarenheter för att ha format en sorts mental strategi för att kunna hantera balansgången mellan separation och återförening med omsorgsgivaren. Metoden går ut på att barnet placeras i ett rum som det inte känner igen, en främmande plats, tillsammans med anknytningspersonen samt en främmande person. Sedan lämnar anknytningspersonen rummet och barnets reaktion på separationen observeras. Efter en stund återvänder anknytningspersonen in i rummet och återigen studeras barnets reaktion och beteende, denna gång vid återföreningen. Det är framförallt hur barnet hanterar återföreningsmomentet som är av särskilt intresse. Det är utifrån denna forskningsmetod som fyra stycken olika anknytningsmönster, eller anknytningsstilar, har kunnat upptäckas och klassificeras (Wennerberg, 2013).
3.1.3 De olika anknytningsmönster
Det har alltså upptäckts att det finns fyra olika anknytningsmönster, dessa uppstår utifrån det tidiga känslomässiga samspel omsorgsgivare och barn emellan. Dessa anknytningsmönster kan ordnas efter två grundsatser; trygg kontra otrygg anknytning samt organiserad kontra desorganiserad anknytning. Det brukar talas om att det finns tre organiserade anknytningsmönster, varav ett är ett tryggt sådant, och ett desorganiserat anknytningsmönster (Broberg et al., 2016).
En trygg anknytning skapas då anknytningspersonen har förmåga att svara på barnets signaler samt behov. Relationen omsorgsgivare och barn emellan präglas då av en stor öppenhet och acceptans när det kommer till den närhet och tröst som barnet är i så stort behov av, men också en acceptans och öppenhet gentemot barnets behov av ett självständigt utforskande av dess omgivning. Ett tryggt anknytningsmönster innebär alltså att barnet kan lita på att anknytningspersonen finns tillgänglig och agerar beskyddande då anknytningssystemet aktiveras. Barn med en trygg anknytning vet om att omsorgsgivaren är lyhörd samt reagerar förutsägbart på de signaler barnet sänder ut (Broberg et al., 2016). Detta visar sig i att barnet har hög självkänsla och nyfiket och självständigt vågar utforska sin omgivning. Dessutom har dessa barn i hög utsträckning en god problemlösningsförmåga samt är bra på att skapa goda relationer även med andra jämnåriga (Rothbaum et al., 2000). En trygg anknytning kan komma att bli en viktig grund för att barnet senare i livet ska kunna klara av motgångar av olika slag på bästa möjliga vis (Wennerberg, 2013).
Då omsorgsgivaren på olika sätt brister i sin omsorg gentemot barnet, inte har förmåga att vara lyhörd och tillgodose barnets grundläggande behov, kan en otrygg anknytning utvecklas. Anknytningspersonens förmåga att reglera barnets känslor saknas i dessa fall och barnet behöver då lägga alla sina psykiska resurser på att försöka reglera sina känslor själv. Till följd
av detta kan barnet komma att känna sig hjälplös och övergiven vilket grundar sig i dess känsla av att vara oskyddad i hotfulla och skrämmande situationer (Wennerberg, 2013).
Det finns två olika anknytningsstilar som anses vara otrygga sådana. Den otrygga undvikande anknytningen samt den otrygga ambivalenta anknytningen. Det förstnämnda anknytningsmönstret utmärks av att barnet, under främmandesituationen vid återföreningen, mer eller mindre ignorerar och avfärdar sin omsorgsgivare (Wennerberg, 2013). En otrygg undvikande anknytningsstil utvecklas då anknytningspersonen själv beter sig avvisande gentemot barnets känslomässiga behov. Barnets erfarenhet av att föräldern ger ett intryck av att inte vara särskilt förtjust i de uttryck av känslomässiga behov som det kan signalera ut, gör att barnet snabbt lär sig att den största chansen till att få närhet av omsorgsgivaren är då det inte ger allt för påtagligt uttryck för sitt behov av omsorg (Broberg et al., 2016).
Till skillnad från otryggt undvikande barn visar sig barn med en otrygg ambivalent anknytning vara näst intill otröstliga vid separation och återförening under främmandesituationen. Denna anknytningsstil utvecklas då omsorgsgivarens svar på barnets signaler av känslomässiga behov är mycket oförutsägbara. Oförutsägbarheten leder till att barnet aldrig fullt ut får en möjlighet att lära sig vilka förväntningar det kan ha på föräldern i de stunder då anknytningssystemet sätts igång (Wennerberg, 2013). Samspelet omsorgsgivare och barn emellan styrs alltså inte av barnets behov av omsorg utan snarare av omsorgsgivarens egna villkor och godtycke. Barnet tvingas, utifrån detta, att utveckla en strategi där anknytningssystemet ständigt är påslaget för att kunna få den närhet och omsorg som det är i behov av. Resultatet blir en stor frustration för barnet som kan komma till uttryck i ilska och irritation (Broberg et al., 2016).
Det den trygga, undvikande och ambivalenta anknytningen har gemensamt är som redan nämnt att de alla är organiserade anknytningsstilar. Detta innebär att samspelet omsorgsgivare och barnet emellan har varit tillräckligt principfast, under barnets första levnadsår, för att barnet har kunnat utveckla en form av inre strategi för att få sina olika anknytningsbehov stillade. Det finns även en fjärde anknytningsstil, som inte är en organiserad sådan. Den så kallade desorganiserade anknytningen upptäcktes inte förrän senare då forskare insåg att en del barn inte går att sortera in under någon av de ovan beskrivna anknytningsstilar. Den desorganiserade anknytningen utvecklas då samspelet omsorgsgivare och barnet emellan till största del byggs på affekten rädsla. Det är inte helt ovanligt att anknytningspersonen i dessa fall även är orsaken till skräck, alltså den som aktiverar anknytningssystemet hos barnet. Barnet hamnar då i en inre konflikt som kan ge en desorganiserad anknytning som reslutat. I främmandesituationen visar barn med detta anknytningsmönster på underliga och motsägelsefulla beteenden. Detta då de verkar vilja både närma sig och samtidigt undvika omsorgspersonen på en och samma gång. Forskare har visat på att barnens anknytningsmönster i dessa fall mer eller mindre verkar bryta samman och de står totalt strategilös i förhållande till deras anknytningsperson (Broberg et al., 2016).
3.1.4 Anknytning hos barn som bevittnar våld gentemot mamma
Att som barn bevittna våld föräldrarna emellan kan ha stor inverkan på barnets anknytning. Godbout et al. (2009) skriver i en studie att barn som är uppvuxna i ett hem där våld är en del av vardagen, riskerar i stor omfattning att utveckla ett otryggt anknytningsmönster. Det är inte heller ovanligt att denna anknytningsstil påverkar individen ända upp i vuxen ålder. Det är inte sällsynt att barnet tolkar det våld det bevittnar som ett slags övergivande från föräldern sida, detta då förtroendet för omsorgsgivarens lyhördhet och känslomässiga tillgänglighet blir bristfällig. En våldsam hemmiljö kan bidra till att barnets grundläggande behov av omsorg inte
stillas, dessutom tillgodoses inte barnets stora behov av trygghet. Detta bidrar till en försämrad utveckling av den syn barnet har på sig själv men även på andra. Även barnets självreglering påverkas av att det finns hot och våld inom hushållet, och barnet kan komma att se sig själv som utlämnad och sårbar. Då barnet har en syn på omsorgspersonerna som otillgängliga att söka skydd hos, lever barnet i en vardag där det ständigt känner sig hotad (Godbout et al., 2009).
3.2 Risk- och skyddsfaktorer 3.2.1 Riskfaktorer
“En riskfaktor är något - en egenskap, händelse, förhållande eller process - som ökar sannolikheten eller risken för ett visst utfall” (Andershed, 2005, s. 55, vår kurs.). Det finns vissa riskfaktorer i en individs liv som kan påverka dess utveckling negativt. Dessa riskfaktorer kan finnas exempelvis individuellt hos individen eller i den sociala närmiljön. Det är tydligt att både de individuella och miljömässiga faktorerna har en betydande roll i utvecklingen av en individs sociala anpassningssystem (Andershed & Andershed, 2015). För att en riskfaktor ska kunna identifieras som just riskfaktor, måste den ske i samband med en individs problematik, som exempelvis kan vara negativ utveckling, beteendeproblem, dåligt psykiskt mående eller liknande. Detta innebär alltså att riskfaktorn och problemet samvarierar med varandra och riskfaktorn på något vis är en delaktig anledning till individens problematik (Andershed, 2005). En riskfaktor ska dock inte ses som en definitiv anledning till ett visst utfall, som negativ utveckling, beteende eller mående. Det vill säga att om en individ utsätts för en riskfaktor så innebär det inte att individen definitivt kommer uppleva negativa konsekvenser av den (Andershed, 2005). Det är sällan en riskfaktor i sig har särskilt stor direkt påverkan på en individs utveckling. Riskfaktorer verkar oftast inte enskilt, utan de verkar i relation till andra riskfaktorer och det är i samverkan mellan flertalet riskfaktorer som negativa konsekvenser kan komma att uppstå. Det innebär med andra ord att risken för att exempelvis utveckla ett normbrytande beteende eller få problem med psykisk ohälsa verkar vara större desto fler identifierade riskfaktorer som en individ utsätts för (Andershed & Andershed, 2015). Andershed (2005) beskriver att det är nödvändigt med ett holistiskt-interaktionistiskt perspektiv för att förstå denna komplicerade relationen och samspelet mellan riskfaktorer. Perspektivet innebär hänsynstagande till den enskilda individens egenskaper, erfarenheter och förutsättningar samt till omständigheter och förhållanden i individens omgivning och att alla dessa påverkar och samspelar med varandra. Med andra ord kan utfallet se olika ut beroende på hur riskfaktorer och andra faktorer i en persons liv påverkar varandra och samspelar med varandra. Genom det holistisk-interaktionistiska perspektivet förstår man också att individers beteende utvecklas i ett kontinuerligt samspel mellan individen själv och dennes sociala miljö och omgivning. Med andra ord måste vi förstå samspelet mellan individ och miljö för att förstå den enskildes beteende (Andershed, 2005).
Andershed (2005) delar in riskfaktorerna i distala och proximala riskfaktorer. Distala riskfaktorer är sådana som förmodligen påverkar individens utveckling negativt mer indirekt. En sådan riskfaktor kan exempelvis vara att familjen har dålig ekonomi. Dessa riskfaktorer är svåra att direkt påverka genom insatser. Proximala riskfaktorer är sådana som har en direkt koppling till en individs negativa utveckling. Impulsivitet är ett exempel på en sådan riskfaktor. Dessa riskfaktorer kan direkt motverkas genom exempelvis insatser som behandling av något slag. Det är ofta som de distala och de proximala riskfaktorerna är relaterade till varandra och påverkar varandra. Genom att motverka en proximal riskfaktor kan de negativa konsekvenserna av även den distala riskfaktorn mildras, då de kanske inte längre tar lika hårt på individen. Vidare delar Andershed också in riskfaktorerna i dynamiska och statiska riskfaktorer. De
dynamiska är sådana som kan vara föränderlig och som kan påverkas. De kan exempelvis påverkas genom förebyggande eller behandlande insatser och de kan exempelvis handla om föräldrars uppfostringsmetoder eller barns grad av impulsivitet. De statiska riskfaktorerna däremot går inte att förändra. De kan exempelvis vara ett barns tidiga debut till aggressivt beteende. Sedan gör Andershed också skillnad på initierande riskfaktorer och upprätthållande riskfaktorer. Detta innebär att det inte nödvändigtvis är samma riskfaktorer som gör att en negativ utveckling uppstår, som sedan gör att den negativa utvecklingen fortlöper. De initierande riskfaktorerna är de som kommer först och utvecklar en negativ inverkan på en individs utveckling. De riskfaktorer som sedan gör att den negativa utvecklingen fortsätter kallas för upprätthållande riskfaktorer. Andershed gör dessa indelningar och skillnader mellan riskfaktorer då det har väsentlig betydelse för interventionsarbetet gentemot riskfaktorerna (Andershed, 2005).
Andershed och Andershed (2015) menar att genom forskning har listor plockats fram med kända riskfaktorer. Andershed (2005) beskriver att för ett barn att bevittna våld i hemmet mot närstående är en utav dessa kända riskfaktorer. Det är att vittna fysisk misshandel mellan föräldrar skadligt för barnets utveckling då sannolikheten att barnet själv utvecklar ett aggressivt beteende ökar. Generellt visar forskning på en stark koppling mellan våld i hemmet och negativ utveckling hos barn. Andershed beskriver också att forskning visar på att kvinnor som misshandlas ofta får psykiska problem som begränsar deras emotionella tillgänglighet. Den begränsade emotionella tillgängligheten hos en förälder är också en känd riskfaktor. Med andra ord kan eventuella fler riskfaktorer uppstå i samband med våldet mellan föräldrar i hemmet. Vilket i sin tur kan leda till större negativ påverkan på barnets utveckling (Andershed, 2005). 3.2.2 Skyddsfaktorer & Resilience
Det finns också vissa skyddsfaktorer, som också kallas protektiva faktorer, som kan vara individuella och miljömässiga, som har positiv påverkan på individers utveckling. Det är dock viktigt att ha i åtanke att skyddsfaktorer inte fungerar som motpol till riskfaktorer. Det finns med andra ord inga specifika skyddsfaktorer som kan helt motverka specifika riskfaktorer. Skyddsfaktorer fungerar snarare på så vis att om en tillräcklig mängd läggs till, i form av exempelvis insatser, kan de fungera som motvikt till risken och göra så att en individs utveckling håller sig till normalspåret. En skyddsfaktor fungerar med andra ord kompenserande till riskfaktorer (Andershed, 2005). Istället för att se på risk- och skyddsfaktorer som direkt kopplade till varandra bör de ses som distinkt skilda från varandra och att de snarare enbart interagerar med varandra. En risk kan ses direkt leda till problem, medan protektion har en mer indirekt effekt. Andershed menar att protektiva faktorer verkar på olika vis. Vissa verkar på så sätt att de minskar dysfunktion, andra förhindrar att riskförhållanden utvecklas och vissa påverkar effekterna av olika riskfaktorer, vilket kan ske i direkt relation till riskfaktorn eller genom att förändra sambandet mellan risken och det negativa utfallet. En protektiv faktor är alltså ingen garanti för att förhindra en risk och dess negativa konsekvenser, utan fungerar som buffert mot risk eller som något som kan förändra effekterna hos en individ när hen utsätts för en risk samt något som ökar sannolikheten för ett positivt utfall snarare än ett negativt (Andershed, 2005).
Andershed (2005) beskriver att protektiva faktorer kan ses på två olika vis. Vissa faktorer kan benämnas som sant protektiv vilket innebär att faktorns effekt blir synlig samtidigt som en person utsätts för en hög grad av risk. Faktorer vars positiva effekter på en persons liv kan ses oavsett hög eller låg grad av risk kallas för resursfaktorer eller kompenserande processer. De förstnämnda verkar med andra ord då individ lever under svår riskförhållanden och den andre
kan verka både under svåra riskförhållanden eller mindre allvarliga riskförhållanden (Andershed, 2005).
Precis som forskning har identifierat vissa kända riskfaktorer har den också identifierat protektiva faktorer och resursfaktorer, som kan fungera skyddande och stärka individers positiva utveckling. Dessa är bland annat, enligt Andershed (2005), gott självförtroende, god intelligens, god problemlösningsförmåga, stabila emotioner, social kompetens, positiv attityd, optimism, nyfikenhet och nära relationer till andra individer. Forskning visar särskilt på att god relation mellan barn och föräldrar, som definieras av närhet, är en stark protektiv faktor och som är nära relaterat till lägre grad av normbrytande beteende hos barnet. Även barn som lever under svåra riskförhållanden tenderar löpa mindre risk för negativ utveckling om de har en god och nära relation till föräldrar eller andra omsorgspersoner. Även andra relationer samt socialt och emotionellt stöd från personer i en individs omgivning fungerar skyddande. Forskning beskriver att viktiga sådana relationer med stöttning kan för ett barn vara till mor- och farföräldrar, kamrater, lärare, medlemmar i föreningar och grannar (Andershed, 2005).
Utöver skyddsfaktorer beskriver Andershed (2005) också begreppet resilience. Resilience innebär att det kan finnas vissa motståndskrafter hos en individ som kan fungera skyddande mot vissa riskfaktorer. Vissa personer som utsätts för negativa förhållanden upplever svåra negativa konsekvenser, medan andra som utsätts för samma negativa förhållanden klarar sig bra. Dessa personer upplever förmodligen en högre grad av resilience. Det behöver dock inte vara så att personer som klarar sig bra i vissa negativa förhållanden, klarar sig lika bra i andra negativa förhållanden. Med andra ord kan en individs resilience fungera bra i vissa fall, medan det i andra fall kan fungera mindre bra. Trots att en person till en början med uppvisar resilience när hen utsätts för en risk, är det inte helt ovanligt att personens positiva anpassning inte håller i sig när hen utsätts för en risk under längre tid (Andershed, 2005).
Forskning beskriver att resilience är ett vanligt fenomen som uppstår som följd av processer i en individs grundläggande anpassningssystem. Det vill säga i individens kognitiva-, emotions- och beteendereglering, i relationen mellan ett barn och dess föräldrar eller andra omsorgspersoner och i individens relation till sin omgivning. Dessa processer behöver inte vara något extraordinärt, utan normala anpassningssystem och normal resurstillgång tycks räcka gott och väl för utvecklandet av resilience. Forskning har dock utpekat vissa komponenter som verkar ha stor vikt för utvecklandet av resilience. För barn är dessa exempelvis god kognitiv förmåga, förmåga till självreglering, en positiv syn på sig själv, motivation att fungera effektivt i sin miljö samt goda relationer till omtänksamma vuxna i familjen och närsamhället (Andershed, 2005).
3.2.3 Risk- och skyddsfaktorers betydelse för socialt arbete
Vid planering av insatser riktade till enskilda individer eller grupper är det viktigt att ha förståelse för de riskfaktorer och skyddsfaktorer som finns och hur dessa påverkar och samspelar med varandra. Det kan se olika ut i varje individs fall. Därför är det viktigt med kartläggning. Vid kartläggningen är det viktigt att professionella, exempelvis socialarbetare, har god kunskap om hur risk- och skyddsfaktorer fungerar för att kunna peka ut dem för att sedan kunna matcha vilka insatser som passar bäst för att motverka riskfaktorerna. Det är också viktigt för att veta vilka skyddsfaktorer som skall lyftas fram för att öka deras goda effekter. Genom att kunna peka ut riskfaktorer görs det synligt vilka riskfaktorer som ligger bakom en individs negativa utveckling och på så sätt kan också rätt insatser sättas in för att motverka riskfaktorerna och i sin tur motverkar det de negativa effekterna på individens utveckling. Vid kartläggningen är det också viktigt att den professionella har i åtanke att risk- och
