Fem förskolors arbete med barn i behov av särskilt stöd

Malmö högskola

Examensarbete

15 högskolepoäng, grundnivå

Fem förskolors arbete med barn i behov

av särskilt stöd

Five Preschools Work with Children in Special Needs

Emelie Stenlundh

Malin Palm

Lärarexamen 210hp Handledare: Ange handledare

Barn- och ungdomsvetenskap 2010-11-03

Examinator: Nils Andersson

3

Abstract

Palm, Malin & Stenlundh, Emelie (2010) Fem förskolors arbete med barn i behov av särskilt stöd. Malmö: Lärarutbildningen

I vårt examensarbete har vi undersökt hur fem förskolor arbetar med specialpedagogik i sin verksamhet, vilka barn de anser är i behov av särskilt stöd samt om det finns några likheter och skillnader i deras arbetssätt. Syftet med denna studie är att klargöra hur dessa fem förskolor använder sig av specialpedagogiska insatser och hur de resonerar kring vilka barn som är i behov av särskilt stöd, vilket vi har kommit fram till, inte alltid är det lättaste då det inte finns något definitivt svar. Vi har genom intervjuer med pedagoger (förskollärare och barnskötare) på de olika förskolorna kommit fram till att alla har samma tillvägagångssätt när de ser att gruppen inte fungerar. Alla förskolor tar hjälp av externa insatser i form av handledning när de anser att deras egen kunskap inte räcker till och alla pedagoger säger att de arbetar med integrering av barn i behov av särskilt stöd.

En skillnad som framkommit är att en av förskolorna använder sig av åtgärdsprogram och på så satt bedömer de barnen medan de andra inte gör det. Andra skillnader som framkommit är när pedagogerna väljer att ta kontakt med de externa insatserna samt att det är olika personer som skriver dokumenten på de skilda förskolorna.

Den tidigare forskning som vi valt att analysera materialet utifrån är från många olika forskare, från år 1993.Vi har från början utgått från Kristian Lutz avhandlingar som tar upp samma område (arbetssätt och vilka barn som är i behov av särskilt stöd) som vi har undersökt. Utifrån Lutz avhandlingar har vi sedan fått inspiration till andra forskare som tillexempel Elisabet Sjöberg, Bengt Persson och Eva Kärfve.

Nyckelord: arbetssätt, förskola, pedagoger, specialpedagogik, specialpedagogiska insatser, särskilt stöd.

5

Förord

I detta examensarbete har vi gemensamt gjort alla delar som ingår. Vi har gjort en del moment enskilt för att sedan utbyta det vi gjort, för eventuella förändringar så att vi båda känt oss nöjda med det. Den litteratur som vi ansett varit relevant för undersökningen har båda två läst eller delgett varandra. De delar som vi gjort var för sig har den andra sedan läst igenom samt att vi har tagit tillvara på varandras kompetenser. Den som har haft mer kunskap än den andra om något har fått ta det största ansvaret för den delen, detta anser vi är det bästa arbetssättet för oss. Vi vill tacka alla pedagoger och förskolor som har ställt upp och gjort detta examensarbete möjligt, utan er hade det aldrig gått. Vi vill även tacka vår handledare Mariann Enö som har gett oss vägledning under uppsatsens gång.

7

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 9

2. Syfte och frågeställningar ... 11

3. Tidigare forskning ... 12

3.1 Kategorisering ... 12

3.2 Arbetssätt ... 13

3.3 Miljön ... 14

3.4 Specialpedagogik, en pedagogik för sig? ... 15

3.5 Dokument ... 16

4. Metod ... 17

4.1 Metodval och metoddiskussion ... 17

4.2 Intervju ... 17 4.2.1 Gruppintervju ... 18 4.3 Urval ... 19 4.4 Genomförande ... 20 4.5 Forskningsetiska överväganden ... 21 4.6 Analysbeskrivning ... 22 5. Analys ... 24

5.1 Vargens förskola, pedagoger: Vera, Vilma, Viola och Veronica. ... 24

5.1.1 Externa insatser... 24

5.1.2 Integrering eller segregering ... 25

5.1.3 Åtgärdsprogram och handlingsplaner ... 26

5.1.4 Vilka barn är i behov av särskilt stöd? ... 26

5.2 Lejonets förskola, pedagog: Lena ... 27

5.2.1 Externa insatser... 27

5.2.2 Integrering eller segregering ... 28

5.2.3 Åtgärdsprogram och handlingsplaner ... 28

5.2.4 Vilka barn är i behov av särskilt stöd? ... 29

5.3 Lusens Förskola, pedagog: Lotta ... 30

5.3.1 Externa insatser... 30

8

5.3.3 Vilka barn är i behov av särskilt stöd? ... 31

5.4 Apans förskola, pedagoger: Anna och Annika ... 32

5.4.1 Externa insatser... 32

5.4.2 Integrering eller segregering ... 32

5.4.3 Åtgärdsprogram och handlingsplaner ... 33

5.4.4 Vilka barn är i behov av särskilt stöd? ... 34

5.5 Ekorrens förskola, pedagoger: Eva och Ellinor ... 35

5.5.1 Externa insatser... 35

5.5.2 Integrering eller segregering ... 35

5.5.3 Åtgärdsprogram och handlingsplaner ... 36

5.5.4 Vilka barn är i behov av särskilt stöd? ... 37

5.6 Analyssammanfattning ... 37

5.6.1 Arbetssätt och likheter ... 37

5.6.2 Skillnader ... 38

5.6.3 Vilka barn är i behov av särskilt stöd? ... 39

5.7 Slutsats ... 39

6. Diskussion och kritisk reflektion ... 41

7. Referenslista ... 43

Bilaga 1 ... 46

9

1. Inledning

Sedan vi började på lärarutbildningen för cirka tre år sen har vi tyckt att specialpedagogik är ett intressant ämne. Båda två har en personlig koppling till barn i behov av särskilt stöd, då vi har arbetat med barn som är i behov av extra stöd och det finns även familjekopplingar till ämnet, vilket också har en påverkan på vårt intresse. Valet av sidoämne var som ni säkert förstår givet för oss redan under utbildningens början. Vi valde att läsa både specialpedagogik, allmän kurs och komplicerat lärande. Under dessa kurser fick vi mer insyn i vad specialpedagogik innebär. Ämnet är bredare än vi från början trodde och vi har även fått kunskap om att specialpedagogik innefattar bemötande mellan personer och detta gjorde att vi fick upp ögonen på hur man kan möta barn i olika situationer.

Ämnet specialpedagogik har flitigt diskuterats mellan studenter. Tankar som då kommit upp är att specialpedagogikkursen borde vara obligatorisk och att specialpedagogik blir allt viktigare eftersom det oftast fungerar som metod och tankesätt hos de flesta barn trots att de inte är i behov av särskilt stöd. ”Vi anmodar och uppmanar alla regeringar att - tillse att lärarutbildningen och fortbildningen av lärare inom ramen för en systematisk förändring, anpassas till undervisningen av elever med behov av särskilt stöd inom det ordinarie skolväsendet” (Salamancadeklarationen, 4/1996:11). Detta är något som inte funnits i vår utbildning trots att de redan togs upp för tio år sedan och många studenter har saknat detta, även vi. Vernersson (2007:12) antyder att alla som arbetar med barn bör i sin utbildning få kunskap om specialpedagogik och vad det innebär att möta barn i behov av särskilt stöd. En annan tanke som funnits med oss sedan vi började är att vi båda två har varit intresserade av att läsa till specialpedagoger när vi varit verksamma som förskollärare under några år. Denna undersökning känns därför extra viktig för att se hur pedagogerna ute på förskolorna använder sig av specialpedagogiken som metod, om det kanske är ett framtida sätt att arbeta på för alla barn.

Även läroplanen för förskolan tar fasta på specialpedagogiska insatser: ”Den pedagogiska verksamheten skall anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra skall få detta stöd utformat med hänsyn till

10

egna behov och förutsättningar” (Lpfö98:5). Däremot menar Persson (2001:22) att pedagogerna använder sig av specialpedagogik när den ”vanliga” pedagogiken inte räcker till. Salamancadeklarationen (4/1996:2) tar upp samma sak som Lpfö98: ”Skolan har till uppgift att skapa möjligheter för det enskilda barnets utveckling och lärande utifrån hans eller hennes egna förutsättningar och behov”.

I vår undersökning har vi valt att fokusera på hur pedagogerna (förskollärare och barnskötare) på fem förskolor arbetar med barn som är i behov av särskilt stöd. Vi kommer även att belysa vilka barn pedagogerna anser är i behov av särskilt stöd då vi upptäckt att förskolor definierar barn i behov av särskilt stöd på olika sätt.

Ett begrepp som vi kommer att använda oss av i arbetet är specialpedagogiska insatser och vill därför utveckla det här. Med specialpedagogiska insatser menar vi den hjälp och stöttning barn i behov av särskilt stöd får av pedagoger och specialpedagoger.

11

2. Syfte och frågeställningar

Syftet med denna undersökning är att klargöra hur fem förskolor arbetar med specialpedagogiska insatser i sin verksamhet. Utifrån detta syfte vill vi undersöka vilka barn pedagogerna (förskollärare och barnskötare) anser är i behov av särskilt stöd. Vi kommer även att undersöka om det finns skillnader och likheter i deras arbetssätt med barn i behov av särskilt stöd och sedan koppla det till tidigare forskning.

 Hur arbetar fem förskolor med de barn som de anser är i behov av särskilt stöd/specialpedagogiska insatser?

 Vilka likheter och skillnader finns det i de olika förskolornas arbetssätt?

 Vilka barn anser pedagogerna är i behov av särskilt stöd/specialpedagogiska insatser?

12

3. Tidigare forskning

I detta kapitel har vi använt oss av olika sorters litteratur för att få en så bred inblick i området som möjligt. När vi har letat litteratur har vi utgått ifrån Kristian Lutz avhandlingar som har gett oss vidare inspiration till andra forskare som tillexempel Kärvfe, Persson och Sjöberg. Vi har äldre litteratur för att se om den fortfarande är aktuell i verksamheten och nyare för att få med mer aktuell forskning och nya synsätt på specialpedagogiken. Vi har även använt oss av forskare som har studerat samma område. I kapitlet har vi använt oss av underrubriker som delar in tidigare forskning i olika områden.

3.1 Kategorisering

Sjöberg (1997:14) definierar i sin rapport vilka olika problem barn kan ha som är i behov av särskilt stöd. De flesta barnen hade mer än ett problem. Dessa svårigheter hittade Sjöberg: fördröjd eller avvikande språkutveckling, svårigheter i leken, utagerande beteende, koncentrationssvårigheter, brister i hemmiljön, kontaktstörningar och utvecklingsförseningar. Även Lutz (2006:99) har i sin undersökning definierat barn med behov av särskilt stöd och ordnat dem i kategorier såsom problem med språk och kommunikation, koncentrationssvårigheter och utagerande beteende. Hellströms (1993:9) uppfattning om vilka barn som är i behov av särskilt stöd, skiljer sig från Sjöbergs och Lutz uppfattningar, då Hellström menar att dessa barn inte har bestämda egenskaper utan att vissa barn konstant eller tillfälligt kan vara i behov av extra stöd.

Med begreppet barn som behöver särskilt stöd menar jag här sådana barn som man som personal upplever som bekymmersamma att klara inom ramen för det vanliga pedagogiska arbetet – barn som man upplever som annorlunda, som ”faller utanför” och där man känner att man skulle ha behov av ytterligare kunskaper och vägledning (Hellström, 1993: 10).

Enligt Kärfve (2000:111) finns det inga undersökningar som visar på vad som är ”normalt” i barnens olika åldrar och därför kan det vara svårt att sätta en diagnos för att man inte kan bevisa att det är en utvecklingsförsening.

13

3.2 Arbetssätt

Lutz (2009:106-115) skriver i sin avhandling Kategoriseringar av barn i förskoleåldern: styrning & administrativa processer, att de pedagoger som han har intervjuat, gör observationer av de barn som avviker från ett ”normalt” beteende. Om pedagogerna sedan märker att ett barn ofta avviker så pratar de med sina arbetskollegor för att se om även de uppmärksammat det. Sen får de tillsammans efter vidare observationer komma fram till ett lämpligt arbetssätt för det aktuella barnet. Syftet med att göra observationer på barnet är för att pedagogerna ska kunna hjälpa barnet.

Rakstang Eck och Rognhaug (1995:192–194) menar däremot på att pedagogerna saknar kompetens för barn i behov av särskilt stöd, därför kan en handledare bidra med den kompetensen för att alla barn ska ha samma möjlighet till inlärning.”Behovet av handledning för förskolepersonal motiveras oftast av en tredje part- ett förskolebarn som har behov som personalen utifrån sin utbildning har svårt att tillgodose” (Rakstang Eck och Rognhaug, 1995:197). Handledarens arbete är oftast att beskriva barnets svårigheter och hur pedagogerna kan arbeta med barnet. Rakstang Eck och Rognhaug har fått fram att det riktas kritik mot handledarna då det krävs att svårigheterna måste vara akuta innan förskolorna får hjälp. Handledning är när någon ger råd till hur en annan person bör göra och målet med detta är att få den andra att agera bättre i förhållande till problemet (Rakstang Eck och Rognhaug, 1995:196). ”Regelbunden handledning gör att man fungerar bättre i sitt arbete och dessutom kan handledningssamtalen ge en inlärningseffekt genom att man får kunskaper om vilka synsätt och värderingar man har inom andra yrkesområden” (Rakstang Eck och Rognhaug, 1995:193). För att kunna hjälpa ett specifikt barn så måste pedagogerna oftast ha vårdnadshavarnas godkännande innan de kan sätta in den externa hjälpen. Vilket betyder att innan dess kan inte pedagogerna nämna barnets namn när de pratar med exempelvis specialpedagogen (Rakstang Eck och Rognhaug, 1995:199).

I Sjöbergs (1997:49–54) undersökning har hon tittat på hur de arbetade med de barnen som de ansåg var i behov av särskilt stöd. De barnen hade oftast en resursperson som ”tog hand” om dem. Barnen arbetade oftast i smågrupper som mestadels bestod av barn som var i behov av särskilt stöd, men ibland var hela barngruppen indelad i smågrupper och alla barn var uppdelade.

Specialpedagoger är något som många förskolor och skolor använder sig av och de fungerar oftast som ledare för olika planeringsuppdrag och är verksamma i

14

resursgrupper (Vernersson, 2007:25). Vernersson (2007) hänvisar till Persson (2001:106) som menar att specialpedagogen och rektorn tillsammans ansvarar för att verksamheten är till för alla barn.

En viktig uppgift är att vara en kvalificerad samtalspartner och rådgivare, inte enbart för verksamhetens personal utan också för föräldrar. Men specialpedagogen skall också kunna arbeta nära arbetslaget eller enskilda lärare. Det kan då handla om att efter kartläggning och analys bidra till att utveckla arbetsformer och arbetssätt med utgångspunkt i den enskilde elevens behov (Persson, 2008:112).

Enligt Hagströms (2010:99,111) undersökning så kan de barn som är i behov av särskilt stöd lättare känna trygghet om de har en anknytningspedagog. Genom att arbeta med anknytningspedagog så har barnet en pedagog som de har extra kontakt med och pedagogen utför allt pedagogiskt arbete med barnet. Hagströms undersökning visar på att detta arbetssätt även kan bidra till att pedagogerna skapar bättre kontakt med vårdnadshavarna, vilket är pedagogernas ambition. Detta kan vara ett arbetssätt som tar lång tid att utveckla. Undersökningen visar på att pedagogernas tankesätt förändrades under arbetet med anknytningspedagoger då pedagogerna blev mer lyhörda för barnens behov.

3.3 Miljön

Sandberg (2009:39) skriver att under 2000-talet uttrycker utbildningsdepartementet att det är förskolan och dess pedagogiska verksamhet som ska utvärderas och inte det enskilda barnet. Det leder till att man fokuserar på miljön och att man anser att miljön i förskolan kan skapa problem. Man måste därför anpassa miljön så att den ger ett stöd för att barnet ska kunna fungera i vardagen och integreras med de andra. Förr användes begreppet barn med behov av stöd då man ansåg att problemet låg hos barnet, numera använder man barn i behov av särskilt stöd då man fokuserar på miljön och försöker anpassa den efter barnen (Lutz, 2009:31). Lahdenperä (1999:11) menar att samma problem hos ett barn kan ge upphov till olika problem i olika verksamheter och olika pedagoger. Lahdenperä påpekar även att det är när pedagogerna ska välja ut vilka elever som är i behov av särskilt stöd som de väljer ut, de som dem själva inte klarar av att bemöta och utveckla.

Kärfve (2000:75) skriver om olika fördelar och nackdelar med att barn idag blir diagnostiserade. Fördelen är att när barnet har fått en diagnos så kan omgivningen och även barnet lättare skapa sig en förståelse för svårigheten och kan på så sätt sätta in rätt

15

sorts hjälp. En nackdel med diagnos är att man ser problemet istället för att se möjligheten att utveckla och utmana barnet (Kärfve, 2000:80). Ett exempel på detta är att innan barnet hade diagnosen så utmanade pedagogen barnet genom att försöka få den att klara av uppgiften samt att peppa den. Efter att diagnosen sattes så är det lättare att pedagogen ”skyller” på diagnosen och inte försöker utmana barnet att klara av uppgiften utan istället menar att barnets diagnos gör att det blir svårt att klara av en specifik uppgift. Olsson och Olsson (2007:18) hänvisar till Atterström och Persson (2000) som även de visar på en nackdel med att diagnostisera barn. Att det oftast krävs en diagnos för att få resurs till barnet. Diagnosen blir på så sätt avgörande för att barn i behov av särskilt stöd ska få resurs.

3.4 Specialpedagogik, en pedagogik för sig?

Persson (1998:28) hänvisar till Stainback och Stainback som menar att eftersom specialundervisningen har varit åsidosatt och en ”expert” har undervisat, så har kunskapen om att möta barns olika behov för pedagogerna gått förlorad, detta kan ha bidragit till att pedagogerna har ”tänkt bort” de elever som är i behov av särskilt stöd i sin verksamhet. Malmgren Hansen (2002:16) menar att nu har specialpedagogen en roll som handledare till pedagogerna istället för att vara den som arbetar med de barn som är i behov av särskilt stöd och på så vis menar Malmgren Hansen att barn inte behöver uppmärksammas lika mycket och kan integreras i verksamheten. Integrering är enligt Vernersson (2007:12) då pedagogerna arbetar utifrån att det finns en naturlig variation i barngruppen och att detta kräver en mer individualiserad verksamhet. Vernersson (2007:23) skriver vidare att enligt läroplanerna så är pedagogerna skyldiga att ge barnen i behov av särskilt stöd, den extra hjälp de behöver. Hur stödet organiseras beror på vilka resurser som finns i verksamheten. Stödet ska i första hand ges inom ramen för verksamheten men det kan även bildas smågrupper med externa resurser. Olsson och Olsson (2007:128) menar att idag blir barn i behov av särskilt stöd oftast integrerade i verksamheten till skillnad från förr då de kunde ta ut ett barn från gruppen och arbeta specifikt medbarnet(segregering). Idag är det specialpedagogen som ansvarar för att pedagogerna får den handledning och stöd som behövs för att anpassa verksamheten för hela gruppen och därför integreras barnen oftast i verksamheten.

Vernersson (2007:27) hänvisar till en tidigare rapport som hon skrivit (1998) att det är viktigt att specialpedagogiken ska gynna alla barn. De specialpedagogiska insatserna

16

ska användas så att barnet inte blir mer specialbehandlat än nödvändigt och på så sätt blir integrerat i gruppen. Genom att utnyttja specialpedagogiken på bästa sätt så kan man dra nytta av den och på så sätt skapa en förståelse för vardagliga problem som kan uppstå.

3.5 Dokument

”Åtgärdsprogram är ett dokument som enligt grundskoleförordningen ska utarbetas för alla elever som anses behöva någon form av särskilt stöd. Avsikten med ett åtgärdsprogram är att stödja alla elever som riskerar att inte nå kunskapsmålen så att deras möjligheter att nå målen ökar” (Asp-Onsjö, 2008:11).

Förskolan använder sig i liten utsträckning av åtgärdsprogram och det är oftast de barn med handikapp som får ett åtgärdsprogram upprättat (Larsson-Swärd, 1999:38). Lutz (2009:106–115) har en annan syn på åtgärdsprogram och menar att det är barnen i behov av särskilt stöd som får ett åtgärdsprogram upprättat. Oftast är det utformat så att barnet ska ändras och anpassas till miljön, inte att verksamheten ska ändras efter barnet. Detta görs för att underlätta det pedagogiska arbetet. Enligt Larsson- Swärd (1999:44) gör pedagogerna en bedömning av det enskilda barnets beteende när de upprättar ett åtgärdsprogram, denna bedömning genomförs utifrån pedagogernas observationer och dokumentation.

Handlingsplan är ett annat sorts dokument som förskolor kan använda sig av. En handlingsplan enligt Sjöberg ska innehålla uppsatta mål för arbetet med barnet, dokumentation, utvärdering av arbetet och där finns även med när och hur resurspersonerna ska stödja barnet samt en beskrivning av barnets problematik (Sjöberg, 1997:34–36). Det finns delade meningar om vem som ska skriva handlingsplanerna, enligt Sjöbergs (1997:36) undersökning var det en förskola där resurspersonen och övrig personal skrev handlingsplanerna och på en förskola var det vårdnadshavarna tillsammans med pedagogerna. Målet med handlingsplanen var att ge vårdnadshavarna en insyn i arbetet med deras barn men ”en annan betonade istället att målet med handlingsplanen var att utveckla personalens arbetssätt kring barn i behov av särskilt stöd” (1997:36).

17

4. Metod

I detta kapitel kommer vi att presentera och motivera vilka metoder vi har använt oss av för att nå undersökningens syfte.

4.1 Metodval och metoddiskussion

I vår undersökning har vi använt oss av kvalitativa intervjuer då vi ansåg att det är den bästa metoden utifrån vårt syfte och frågeställningar. Vårt syfte utgår från hur pedagogerna arbetar med barn i behov av stöd och vi anser att genom intervjuer får vi ut bäst information. Undersökningen baseras på intervjuer då vi valt bort observationer som kunde varit ett komplement till intervjuerna (Patel och Davidsson, 2003:88). Att vi valde bort observationer beror på att vi ansåg att vi inte skulle få ut mycket användbart material på den korta tiden vi har till vårt förfogande. Dessutom var det inte praktiskt möjligt att observera då inte alla förskolor just nu hade barn, som pedagogerna ansåg var i behov av särskilt stöd samt att vi hade tvingat pedagogerna att arbeta på det sättet som framkom under intervjun, vid det tillfället vi skulle observerat.

4.2 Intervju

”Syftet med den kvalitativa intervjun är att få den intervjuade att ge så uttömmande svar som möjligt” (Johansson och Svedner, 2006:43). Genom att använda oss av kvalitativa intervjuer får vi djupare och mer utvecklande svar i jämförelse med om vi hade använt oss av enkätundersökningar. Om man gör enkätundersökning så har man oftast fasta svarsalternativ till sina frågor (Patel och Davidsson, 2003:75).

En risk med den kvalitativa intervjun kan vara att den antingen blir för strukturerad och att intervjuaren inte lyssnar och försöker förstå vad intervjupersonen säger, eller så blir den för ostrukturerad, nästan som ett vanligt samtal. Det måste alltså vara en balansgång mellan dessa olika risker (Johansson och Svedner, 2006:43). Även intervjuaren kan försvåra intervjun genom att den pressar på sina åsikter, inte lyssnar

18

ordentligt på den som intervjuas. Det är viktigt att intervjuaren är öppen och uppmärksam under intervjun (Holme och Solvang 1991:115). Detta var något som vi hade i åtanke när vi genomförde våra intervjuer och genom att vi redan då var medvetna om det så försökte vi hålla oss till vårt ämne, lyssna på respondenten samt inte ta över intervjun.

”I de mer ostrukturerade intervjuerna är intervjuaren medveten om vilket ämnesområde som ska täckas in, men ställer frågorna i den ordning situationen inbjuder till” (Stukát, 2005:39). Vi valde den ostrukturerade intervjun så att intervjupersonerna kunde prata fritt kring ämnet, vi ställde sedan relevanta följdfrågor och bad dem utveckla och förklara. Följdfrågor är bra när man vill ha djup och fyllig information inom ett område, exempel på följdfrågor som kan ställas är: Vad menar du med det? Kan du utveckla det mer? Hur tänker du nu? Varför tror du att? (Stukát, 2005:39). Det är också viktigt att tänka på miljön under en intervju. Miljön ska vara ostörd, den intervjuade ska känna sig trygg och därför kan det vara bra att vara på deras hemmaplan: arbetsplats, bostad (Stukát, 2005:40).

Efter att ha läst igenom metodlitteratur så kom vi fram till att vi skulle göra bandinspelade intervjuer. Fördelen med bandinspelning är att allting som sägs spelas in, vilket betyder att inget missas och vi kan skriva ner hela intervjun ord för ord (Johansson och Svedner, 2006:43). Bjurwill (2001:35) menar att om man hade antecknat istället för att banda så hade det varit lättare att felcitera intervjupersonen, vilket i så fall gör att svaret förändras. Denna risk minskas om man bandar intervjun. En nackdel kan vara att det är tidskrävande och kräver mycket arbete att transkribera bandinspelningar. Redan ett fåtal bandade intervjuer blir en ganska stor mängd text efter transkribering (Patel och Davidsson, 2008:119).

4.2.1 Gruppintervju

Vi har gjort en gruppintervju därför att det underlättade för de vi skulle intervjua samt att de ansåg att vi fick ut samma svar om vi intervjuade en och en eller alla samtidigt, vilket vi höll med om. Stukát (2005:41) menar att om man ska göra en gruppintervju så ska gruppen man intervjuar ha något gemensamt samt att gruppen bör vara mellan 3-6 personer. Vår grupp som vi intervjuat bestod av tre personer som arbetar tillsammans på samma avdelning. Riskerna med att göra gruppintervju är att intervjupersonerna påverkar varandra och att man får ett svar som egentligen inte någon står för. En annan

19

risk kan vara att intervjupersonerna håller inne med känslig information som intervjuaren kanske hade fått veta om det hade varit en intervju med en person. En fördel med att göra en gruppintervju är att man kommer åt gruppåsikterna och att det kan skapas en diskussion om ämnet som annars inte hade uppstått (Stukát, 2005:41). I en gruppintervju får man mer bredd på ämnet då allas åsikter kommer fram och det kan leda till en diskussion mellan de intervjuade vilket gör att åsikter och tankar kan omformuleras under intervjuns gång (Wibeck, 2010:51).

4.3 Urval

För att få svar på uppsatsens syfte och frågeställningar valde vi att intervjua tio pedagoger på fem olika förskolor i Skåne. Det totala antalet intervjuer blev sju då en av intervjuerna blev en gruppintervju, en av intervjuerna blev en parintervju vilket vi inte hade bestämt med informanterna sen innan och de återstående intervjuerna blev enskilt. De vi valt att intervjua är både förskollärare och barnskötare. Vi ville genom intervjuerna med pedagogerna ta reda på hur de arbetar med barn i behov av särskilt stöd så därför har vi valt att fokusera på fem förskolor för att sedan kunna jämföra deras arbetssätt. Vi känner att två förskolor hade varit för få, för att kunna jämföra deras arbete. Vår tanke med att intervjua tio pedagoger är för att vi räknar med att det kan bli ett visst bortfall och kanske att vissa intervjuer inte ger så mycket användbart material till vår uppsats. Därför valde vi att göra fler intervjuer för att vara säkra på att få tillräckligt med material. Vi tog några veckor innan de tänkta intervjuerna kontakt med pedagogerna och berättade då om vårt syfte och frågade om de accepterade att vi spelade in intervjun.

Tre av förskolorna har vi haft kontakt med tidigare och på de andra två förskolorna har vi tidigare arbetat. Valet föll på dessa förskolor då vi vet att de har erfarenhet av att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. En annan anledning till att vi valde dessa förskolor är för att vi känner pedagogerna sen innan, vilket vi menar skapar en naturlig trygghet vid intervjutillfället. När man gör en intervju så lämnar intervjupersonen ut sina personliga åsikter, därför bör intervjupersonen känna förtroende för intervjuaren (Svedner och Johansson 2006:44). Därav känner vi att det kan vara en fördel att känna personerna vi intervjuar så finns redan ett förtroende sen innan. En nackdel med att ha en tidigare koppling till intervjupersonerna är att dem kan svara på våra frågor utifrån

20

vad de tror att vi vill få ut av intervjun och bekräfta vår uppfattning inom området (Repstad 2007:91).

Den första förskolan (Vargen) ligger i ett litet samhälle utanför en större by och har en avdelning med barn i åldern 1-5 år, en avdelning med 1-3 åringar och en avdelning med 3-5 åringar. Här gjorde vi en gruppintervju med tre pedagoger varav två är barnskötare och en förskollärare och dessa kommer vi namnge Vera, Viola och Vilma. Vi gjorde även en enskild intervju med en barnskötare som vi kommer benämna Veronica.

Den andra förskolan (Lejonet) ligger i ett litet samhälle utanför en mindre stad. Förskolan har en småbarnsavdelning med barn från 1-3 år. Barnen över tre år tillhör inte någon avdelning utan de har verkstäder som de befinner sig i under dagen. Här gjorde vi en intervju med en förskollärare som vi benämner Lena.

Den tredje förskolan (Lusen) ligger i en större stad och har tre avdelningar. En avdelning är en syskonavdelning där barnen är mellan 1-5 år, de har även en småbarnsavdelning och där är barnen 1-3 år och sedan har de en storbarnsavdelning där barnen är mellan 3-5 år. Pedagogen vi intervjuade här är förskollärare och vi kommer namnge henne Lotta.

Den fjärde förskolan (Apan) ligger i en förort till en större stad och de har nio avdelningar. De har småbarnsavdelningar med barn i åldern 1-3 år och storbarnsavdelningar med åldern 3-5 år. Den ena pedagogen vi intervjuade är barnskötare och den andra är förskollärare och dessa kommer vi att benämna Anna och Annika.

Den femte förskolan (Ekorren) ligger i utkanten av en mindre stad, där finns fem avdelningar varav fyra av dem har åldern 1-4 år och den sista avdelningen har bara 5 åringar. Pedagogerna vi har intervjuat är båda förskollärare, varav den ena har börjat läsa till specialpedagog. Vi kommer att benämna dessa pedagoger Eva och Ellinor.

4.4 Genomförande

Vi tog kontakt med våra intervjupersoner via telefon där vi informerade dem om undersökningens syfte, när det passade intervjupersonen att vi kom, att båda två kommer att närvara och att vi även kommer att spela in intervjuerna. Att vara två personer när man intervjuar kan vara bra då man kan upptäcka mer av intervju än vad en person gör samt att man kan se svaren olika. Risken med att vara två personer under en

21

intervju är att den som intervjuas kan känna sig underlägsen (Stukát 2005:41), men vi övervägde att vara två intervjuare för att fånga mer av intervjun.

Intervjuerna gjordes på förskolan där intervjupersonen arbetar, oftast blev det i ett personalrum eller i något grupprum där vi kunde tala ostört. Det är viktigt att intervjuerna görs i en avslappnad miljö för de som intervjuas där de känner sig trygga och kan tala fritt om sina upplevelser och känslor(Stukát, 2005:40). Innan vi började intervjun så gav vi intervjupersonen ett informationsblad (se bilaga 1) om forskningsetiska överväganden, att det bara är vi som vet vilka förskolorna är och i arbetet använder vi oss av fingerade namn det vill säga påhittade namn. Vi valde också att berätta för intervjupersonen om vårt upplägg av intervjun att vi tänkte ställa en stor fråga och att de sedan får prata utefter den samt att vi kommer att ställa underfrågor på det som de pratar om. Vi hade innan gjort intervjufrågor som stöd för oss själva för att vi inte skulle komma utanför våra frågeställningar (se bilaga 2). Intervjuerna spelades in med en digitalkamera där vi hade på linsskyddet för det var bara ljudet vi ville komma åt. Varför det blev en digitalkamera beror på att Emelie har en hemma som vi kunde använda och då behövde vi inte boka upp oss på diktafon från skolan och vi ansåg att detta underlättade för oss när vi sen skulle transkribera intervjuerna. Efter intervjuerna hjälptes vi åt att transkribera materialet för att vi ansåg att det ibland kunde vara svårt att höra vad informanten sa och då kunde det vara bra att vara två stycken för att försäkra oss om att vi hört rätt. Vi insåg efter några intervjuer att detta arbetssätt var väldigt tidskrävande så därför valde vi att transkribera var och en för sig för att spara tid. Vi ansåg att det inte var de små detaljerna eller orden som var relevanta i vår undersökning utan det var informantens berättelse om hur de arbetar med barn i behov av särskilt stöd som var relevant och därför kunde vi göra det enskilt utan att det påverkade innehållet.

4.5 Forskningsetiska överväganden

Enligt vetenskapsrådet (http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf) finns det fyra krav som man måste följa när man gör en undersökning där människor är involverade.

 Informationskravet – Det är forskarens ansvar att informera undersökningsdeltagaren om projektets syfte och annan väsentlig information. Även att det är frivilligt att delta och att de kan avbryta under undersökningens gång.

22

 Samtyckeskravet – Undersökningsdeltagaren måste ge sitt samtycke till att medverka i projektet och gäller det barn under 15 år så måste även vårdnadshavare ge sitt samtycke.

 Konfidentialitetskravet – Personer som läser undersökningen skall inte kunna identifiera de som deltagit vilket betyder att undersökaren ska ge personerna fingerade namn och avidentifiera personuppgifter.

 Nyttjandekravet – Uppgifter som har samlats in under projekts gång får bara användas i undersökningen.

Under arbetets gång har vi tagit hänsyn till dessa forskningsetiska överväganden. Vi tog kontakt med våra intervjupersoner i god tid och berättade om undersökningens syfte och frågade om de ville delta (Informationskravet). Vi bestämde tider med dem när vi kunde komma ut och intervjua (Samtyckeskravet) och sedan lämnade vi ut ett informationsblad (se bilaga 1) där vi förklarade att vi kommer att skydda intervjupersonernas identitet och att vi skulle använda oss av fingerade namn så att man inte kan lista ut vilken förskola de är ifrån (Konfidentialitetskravet). I vårt informationsblad skrev vi även om att materialet bara kommer att användas i uppsatsen samt att det bara är vi som kommer lyssna på det som vi spelat in (Nyttjandekravet).

4.6 Analysbeskrivning

Vi arbetade med vårt material var och en för sig för att strukturera intervjuerna i olika teman, som vi hade bestämt innan. ”Analys av data är den process där man försöker får ordning på data så att man får fram ett mönster eller en struktur i dem och så att de blir lättare att tolka” (Repstad 2007:127). De olika teman utgick ifrån våra underfrågor som vi hade under intervjun och därför blev teman följande: tillvägagångssätt, externa insatser, integrering eller segregering, åtgärdsprogram och handlingsplaner och vilka barn är i behov av särskilt stöd. Temat tillvägagångssätt valde vi bort då vi kom fram till att alla förskolorna arbetade på samma sätt och att det blev en upprepning för läsaren. Vi valde därför att beskriva tillvägagångssättet för alla förskolor i början på

23

analysdelen. Vi analyserar informantens svar utifrån den tidigare forskningen som vi anser är relevant till vår undersökning och därefter gör vi egna tolkningar och reflektioner av det empiriska materialet.

Precis som Repstad (2007:128) skriver så tog vi med mycket material från intervjuerna för att sedan inse att allt inte var relevant för vår undersökning och då valde vi ut vissa delar. Repstad menar att man inte behöver återge allt det som sägs under intervjun för det inte är intressant för läsaren att veta alla detaljer, utan man väljer ut det som är relevant utifrån frågeställningarna.

24

5. Analys

I detta kapitel kommer vi att svara på våra frågeställningar och koppla det till tidigare forskning för att sedan dra slutsatser och sammanfatta vårt resultat.

I vår undersökning har vi kommit fram till att tillvägagångssättet för att upptäcka barn i behov av särskilt stöd ser likadant ut på alla förskolor då de börjar med att observera i barngruppen när de märker att gruppen inte fungerar. Det vi fått fram genom våra intervjuer visar på samma tillvägagångssätt som Lutz (2009:106–115) undersökning, där pedagogerna observerar barnen som avviker från ”normalt” beteende för att sedan diskutera med sina kollegor om de uppmärksammat samma avvikelser. För att de på bästa sätt ska kunna hitta ett lämpligt arbetssätt för det aktuella barnet. Sedan tar de kontakt med olika externa insatser för att få hjälp. Hellström (1993:10) menar att det är när pedagogerna upptäcker att ett barn beter sig annorlunda som de märker att de är i behov av vägledning och kunskap. Pedagogerna på alla fem förskolorna inser att de är i behov av hjälp utifrån och kontaktar de externa insatserna.

5.1 Vargens förskola, pedagoger: Vera, Vilma, Viola och

Veronica.

5.1.1 Externa insatser

När pedagogerna på Vargens förskola upptäcker att gruppen inte fungerar eller att de anser att ett barn inte fungerar i verksamheten, börjar de med att diskutera i arbetslaget för att sedan bestämma om de behöver hjälp. De tar då kontakt med det resursteamet som består av psykologer och specialpedagoger. Resursteamet börjar med att observera hela gruppen men tittar också lite extra på det specifika barnet. Pedagogerna och resursteamet har återkommande samtal om hur det går i arbetet, pedagogerna kan även få material av resursteamet som de kan använda till hela gruppen i exempelvis samling.

25

En viktig uppgift är att vara en kvalificerad samtalspartner och rådgivare, inte enbart för verksamhetens personal utan också för föräldrar. Men specialpedagogen skall också kunna arbeta nära arbetslaget eller enskilda lärare. Det kan då handla om att efter kartläggning och analys bidra till att utveckla arbetsformer och arbetssätt med utgångspunkt i den enskilde elevens behov (Persson, 2008:112).

Resursteamet fungerar som handledare till personalen, de arbetar inte med barnen men ”ibland kan hon ju ta och sätta sig kanske och spela spel med det barnet och sen ta med även andra barn för att få den här kontakten liksom” (Vilma).

Pedagogerna berättar om att specialpedagogen kan vara en del av verksamheten när hon ska observera gruppen eller ett enskilt barn, kan hennes medverkan och existens i barngruppen med vissa barn påverka hur barnen agerar? Barnen hade kanske betett sig som de brukar om hon hade varit en icke deltagande observatör och vad är det för kontakt specialpedagogen vill åt när hon spelar spel med barnet. Enligt pedagogerna är hon handledare åt dem och arbetar inte med barnen. Specialpedagoger är något som många förskolor använder sig av och de fungerar oftast som ledare för olika planeringsuppdrag, handledare och verksamma i resursgrupper (Vernersson, 2007:25). Sjöbergs (1997:49–54) undersökning visade däremot på att resurserna var oftast tillägnande ett specifikt barn och de följde barnet och ”tog hand” om det. De kunde även bilda smågrupper med andra barn som var i behov av särskilt stöd. Sjöberg (1997) och Vernersson (2007) har fått fram helt olika resultat om vilken funktion resurspersonerna har, kan det bero på att det skiljer tio år mellan undersökningarna och att tankesättet har förändrats? Vargens förskola använder sig av båda arbetssätten på förskolan. En fråga vi ställer oss är om det äldre sättet fortfarande fungerar att tänka på i dagens förskolor men, också det mer aktuella sättet att tänka? Beror det på att pedagogerna på förskolan är i olika åldrar och tillhör olika generationer?

5.1.2 Integrering eller segregering

”...för det är inte så att man ska ta ut det enskilda barnet ju i från gruppen” (Vilma). På Vargens förskola arbetar pedagogerna utifrån det enskilda barnets behov men integrerade i gruppen och använder sig av samma material till alla barn, de sitter aldrig och arbetar med enskilda barn

Oftast är det något material som är bra för något barn i alla fall när vi sitter i en hel grupp, kanske det är något helt annat barn som behöver just det materialet som man inte har tänkt på, eller som gillar det lärosättet eller vad man ska se det som (Viola).

26

Vernersson (2007:27) hänvisar till en tidigare rapport som hon skrivit (1998) att det är viktigt att specialpedagogiken ska gynna alla barn. De specialpedagogiska insatserna ska användas så att barnet inte blir mer specialbehandlat än nödvändigt och på så sätt blir integrerat i gruppen.

Enligt vår mening använder pedagogerna på Vargens förskola sig av samma material till alla barn, gynnas verkligen alla barn av att arbeta med samma material då alla barn är olika och lär sig på skilda sätt? Vi upplever att det optimala hade varit att ha ett material som går att ändra och nivåanpassa utifrån barnens utveckling och därför kan passa alla barn samtidigt men på olika sätt.

5.1.3 Åtgärdsprogram och handlingsplaner

Åtgärdsprogram är något som pedagogerna inte direkt använder sig av utan istället skriver pedagogerna ner för egen del om barnet och hur de kan arbeta.

Det är ju ett sorts åtgärdsprogram det också naturligtvis när vi sitter och skriver ner hur vi ska göra men inget förtryckt så om du menar det? Men vid något tillfälle har vi gjort det när det har varit lite mer (Vera).

Förskolan använder sig i liten utsträckning av åtgärdsprogram och det är oftast de barn med handikapp som får ett åtgärdsprogram upprättat (Larsson-Swärd, 1999:38). Vargens användande av åtgärdsprogram överensstämmer med det som Larsson-Swärd skriver om, för att de använder bara åtgärdsprogram när de anser att det är något ”större” problem.

När pedagogerna diskuterar och skriver ner hur de kan arbeta med det specifika barnet så utvecklar de sitt arbetssätt och det kan bidra till en handlingsplan. För Sjöberg (1997:36) menar på att målet med handlingsplanen är att utveckla personalens arbete kring det specifika barnet.

5.1.4 Vilka barn är i behov av särskilt stöd?

Sjöberg (1997:14) definierar i sin rapport vilka olika problem barn kan ha som är i behov av särskilt stöd. Pedagogerna på Vargens förskola anser precis som Sjöberg att det är barnen som har språksvårigheter, utvecklingsförsening och

27

uppmärksamhetsproblem som är i behov av stöd. På Vargens förskola anser de även att de barnen som inte har social kompetens är i behov av särskilt stöd vilket Sjöberg också har kommit fram till i sin undersökning men definierar det som kontaktstörningar och svårigheter i leken. ”Om man inte fungerar alls i gruppen då är det ju också så att man känner att man får göra något” (Vera). Är pedagogernas tanke att de ska hjälpa barnet för att den inte fungerar i gruppen eller tänker dem att de ska arbeta med gruppen på ett annat sätt för att få den att fungera? Är det gruppen eller individen som pedagogerna vill arbeta med?

En annan pedagog på Vargens förskola definierade barnen i behov av särskilt stöd på ett annat sätt. ”Egentligen finns där inget svar. För vi ska ju klara av alla barn och alla ska få sitt men... ja jag vet inte” (Veronica). Vi tolkar det som att denna pedagog anser att problemet ligger i miljön på förskolan och inte hos det enskilda barnet och menar att pedagogerna på förskolan ska kunna tillgodose alla barn. Sandberg (2009:39) menar att under 2000-talet så har man fokuserat mer på att det är förskolan och dess pedagogiska verksamhet som ska utvärderas och inte det specifika barnet vilket medför att man måste anpassa miljön så den ger stöd till alla barn.

5.2 Lejonets förskola, pedagog: Lena

5.2.1 Externa insatser

Pedagogerna på Lejonets förskola tar alltid hjälp av en specialpedagog när de anser att ett barn kan behöva hjälp. De har även kontakt med ett resursteam som de träffar två gånger per termin och består av rektorn, specialpedagogen och barnpsykologer. De ber då specialpedagogen att komma in och titta på gruppen och observera verksamheten och om hon anser att det är något som de behöver arbeta med så ger hon dem handledning i hur de ska arbeta med gruppen. De har återkommande handledningssamtal så länge de anser att de behöver. Rakstang Eck och Rognhaug (1995:193) menar att regelbunden handledning bidrar till att pedagogerna fungerar bättre i sitt arbete samt att de får bättre förståelse för hur andra yrkeskategorier tänker och resonerar.

28

Enligt vår mening kan pedagogerna genom att använda sig av handledning få ett nytt synsätt på verksamheten och sätta sig in i hur andra kan uppfatta gruppen, för oftast kan man arbeta på samma sätt utan att själv se att det inte är det optimala för barnen.

5.2.2 Integrering eller segregering

Lejonets förskola bedömer inte barnen och enligt Sandberg (2009:39) är det förskolan och dess pedagogiska verksamhet som ska utvärderas och inte det enskilda barnet.

Det är ju för att vi inte ska bedöma ett barn utan vi gör, gör ju det för barnet men i gruppen för barnet. Det är jätte viktigt att man gör så för då blir barnet inte utpekat... Vi bedömer inga barn. Utan det är gruppen för individen(Lena).

Lutz (2009:31) påpekar att förr användes begreppet barn med behov av särskilt stöd då man ansåg att problemet låg hos barnet och idag använder man istället barn i behov av särskilt stöd då man fokuserar på miljön och försöker anpassa den efter barnet.

Malmgren Hansen (2002:16) menar att nu har specialpedagogen en roll som handledare till pedagogerna istället för att vara den som arbetar med de barn som är i behov av särskilt stöd och på så vis menar Malmgren Hansen att barn inte behöver uppmärksammas lika mycket och kan integreras i verksamheten. Pedagogerna på Lejonets förskola har under intervjun sagt att de arbetar integrerat med barnen i behov av särskilt stöd. Ändå har de en speciell grupp, som består av barn med språksvårigheter, som sitter tillsammans med en pedagog under exempelvis middagen och under arbetspass på förmiddagen. Är det att arbeta integrerat?

Sjöberg (1997:49–54) menar att ett vanligt sätt att arbeta på med barnen i behov av särskilt stöd, är i smågrupper. De barnen har oftast samma pedagog som arbetar med dem, vilket de även har på Lejonets förskola.

5.2.3 Åtgärdsprogram och handlingsplaner

Pedagogerna kan göra handlingsplaner med olika steg för hur de ska arbeta med barnet. Enligt Sjöberg (1997:36) kan syftet med en handlingsplan vara att utveckla personalens arbetssätt kring barnet. Pedagogerna på Lejonets förskola har än så länge inte behövt göra ett åtgärdsprogram. Enligt Larsson- Swärd (1999:44) gör pedagogerna en

29

bedömning av det enskilda barnet då de ska upprätta ett åtgärdsprogram och på Lejonets förskola arbetar pedagogerna inte med bedömning av enskilda barn utan av verksamheten, kan detta vara anledningen till varför de inte har arbetat med åtgärdsprogram för att de inte vill göra en bedömning av barnet?

5.2.4 Vilka barn är i behov av särskilt stöd?

Pedagogerna på Lejonets förskola anser att det är när en grupp inte fungerar som de är i behov av särskilt stöd. De arbetar med att titta på gruppen och inte ett specifikt barn. Pedagogerna anser att om det är ett barn som är i behov av särskilt stöd så är det gruppen som inte fungerar. Sandberg (2009:39) menar att man ska fokusera på miljön i förskolan för att det är den som skapar problemen. Miljön ska därför anpassas så att barnet kan fungera i vardagen och integreras i gruppen.

Vi tolkar det som att Lejonets förskola inte ser barnet som problemet utan miljön, därför försöker de anpassa miljön så att alla barn ska utvecklas på bästa möjliga sätt. Sandberg (2009:39) menar att det är på detta sätt pedagogerna ska tänka för att få vardagen att fungera för alla barn.

Att det är något som inte stämmer men det lyfts alltid att det är gruppen eller en situation som inte fungerar, därutöver kallar vi in specialpedagogen det är för att man inte ska peka ut någon. För vi kan ju ha helt tokigt, vi kan ju ha fel det vet man ju inte, vi har inte de kunskaper som en specialpedagog har (Lena).

Rakstang Eck och Rognhaug (1995:197) menar att behovet av att handledning uppstår när förskolan upptäcker att ett barn har behov som pedagogerna inte har kompetens att tillgodose. Pedagogerna på Lejonets förskola upptäcker själva att de saknar kompetensen för att tillgodose alla barn och därför tillkallar de en specialpedagog som har mer kunskap inom det området.

30

5.3 Lusens Förskola, pedagog: Lotta

5.3.1 Externa insatser

När pedagogerna på Lusens förskola känner att de behöver hjälp med ett barn tar de kontakt med resursteamet som består av fritidspedagoger, psykologer och specialpedagoger. Lahdenperä (1999:11) menar att det är när pedagogerna inte ”klarar av” ett barn som de söker hjälp utom förskolan för att kunna utveckla arbetssättet kring barnet. Resursteamet kommer ut till förskolan först och observerar och har samtal med pedagogerna för att sedan göra en utvärdering och sätta in mer specialiserat stöd. Resursteamets roll blir då att vara handledare till pedagogerna, i vissa fall kan det hända att de går in och arbetar med det enskilda barnet. Resursteamet arbetar enligt Perssons (2008:112) undersökning med en kartläggning av barnet och verksamheten för att sedan utifrån det utveckla andra sätt att arbeta och nya arbetsformer som lämpar sig till det enskilda barnet.

5.3.2 Åtgärdsprogram och handlingsplaner

Lusens förskola använde sig av åtgärdsprogram innan men gör det inte längre. ”Men nu så är det ju inget tvång att använda det i förskolan så därför har vi struntat i det helt enkelt” (Lotta). Kan Lusens sätt att tänka när det gäller åtgärdsprogram bero på det som Larsson-Swärd (1999:38) tar upp om att det oftast är de barn med handikapp som får ett åtgärdsprogram upprättat?

De pratar istället med skolan då barnet ska flytta upp, om det finns en handlingsplan gjord så följer den med upp till skolan. Den del av resursteamet som har ärendet gör en handlingsplan, om det behövs som förskolan i så fall ska arbeta utifrån, där alla pedagoger delar på ansvaret. Pedagogerna och resursteamet har utvärderingssamtal med jämna mellanrum.

Ja som vi fick ta del av (handlingsplanen) och sen fick vi också tycka att så här är det verkligen inte för vi har ju trots allt träffat det här barnet mer än de gjort. Så det var ju ett samarbete oss emellan även om de skrev det så kollade vi igenom vad som passar och inte passar (Lotta).

Det finns delade meningar om vem som ska skriva handlingsplanerna enligt Sjöberg (1997:36). I Sjöbergs undersökning var det en förskola där resurspersonen och övrig

31

personal skrev handlingsplanen och på en förskola var det vårdnadshavare tillsammans med pedagogerna. Resursteamet på Lusens förskola skrev handlingsplanen och sen fick pedagogerna titta igenom den och se om det behövdes göra några förändringar. Enligt vår mening hade ett alternativ kunnat vara att pedagogerna skulle varit med och utformat handlingsplanen så att den utarbetats efter förskolan och barngruppen då det är pedagogerna som ska utföra arbetet och inte resursteamet. Sjöberg (1997:35–36) menar att syftet med handlingsplanen är: vem som ska arbeta med barnet och hur de ska arbeta, ge föräldrarna insyn i arbetet eller att den ska vara utvecklande i personalens arbetssätt kring barn i behov av särskilt stöd. Har Lusens resursteam ett annat syfte med sin handlingsplan?

5.3.3 Vilka barn är i behov av särskilt stöd?

Pedagogerna på förskolan Lusen anser att alla barn, i någon form behöver särskilt stöd men det skulle även kunna vara de barn som har en diagnos. ”Sen så vill man inte diagnostisera dem för tidigt längre de säger ju att det inte upptäcks förrän de är… eller det ska inte visa sig förrän de är äldre” (Lotta). Enligt Kärfve (2000:111) finns det inga undersökningar som visar på vad som är ”normalt” i barnens olika åldrar och därför kan det vara svårt att sätta en diagnos för att man inte kan bevisa att det är en utvecklingsförsening. Vi tolkar att detta sätt att resonera gynnar barnet då de inte får någon ”stämpel” som de ska ha med sig hela livet. Det behöver inte vara en diagnos utan det kan bara handla om en utvecklingsförsening eller ett tillfälligt stöd under en viss period i livet.

I enighet med Lutz (2006:99) så anser Lusens förskola att de barn som har språksvårigheter är i behov av särskilt stöd och måste därför arbeta mycket med att stimulera barnens språk då många har det behovet.

32

5.4 Apans förskola, pedagoger: Anna och Annika

5.4.1 Externa insatser

Pedagogerna på Apans förskola tar hjälp av utomstående resurser då de antagligen anser att de saknar kompetens för att utveckla barnet. Rakstang Eck och Rognhaug (1995:192–194) menar på att det är viktigt att pedagogerna tar hjälp av externa resurser då de själva anser att de inte har kunskapen i hur de ska arbeta med barnet. Specialpedagogen i detta fall handleder pedagogerna för att hitta det rätta arbetssättet till barnet eller gruppen. Persson (1998:28) hänvisar till Stainback och Stainback som menar att innan har en ”expert” arbetat med barnen i behov av särskilt stöd och då har de vanliga pedagogerna inte behövt kunskapen för att utveckla barn i behov av särskilt stöd. Vi tolkar att den kunskapen som pedagogerna tidigare inte behövt får de nu genom handledning av specialpedagogen, pedagogerna kan med hjälp av handledningen tillgodose alla barn i gruppen. Specialpedagogen bidrar även med en kartläggning av svårigheten och hur pedagogerna ska arbeta för att hjälpa barnen.

Apans förskola använder sig också av ett resursteam som kommer ut två gånger per termin. Resursteamet består av psykologer, personal från barnavårdscentralen och från socialförvaltningen. Där får inte pedagogerna gå in och diskutera enskilda barn utan det är mer pedagogiska frågor som diskuteras och detta kan hjälpa pedagogerna i deras fortsatta arbete med barngruppen.

5.4.2 Integrering eller segregering

På Apans förskola arbetar de med anknytningspedagoger vilket innebär att varje pedagog har sex barn som de sitter och äter tillsammans med, har samlingar med och sköter föräldrakontakten. Pedagogerna anser att detta är ett bra arbetssätt då de lär känna barnen och att de lättare upptäcker om barnet är i behov av extra stöd.

Apans pedagoger resonerar precis som Hagström (2010:99,111)när det gäller att arbeta specifikt med vissa barn. Genom att arbeta som anknytningspedagoger, skapas det en trygghet för barnet på grund av att den har en vuxen som den har extra kontakt med. Genom att arbeta på detta sätt så har varje pedagog kontakt med vårdnadshavarna till det barnet, vilket medför att de har närmre kontakt med ca sex vårdnadshavare. I

33

enighet med de pedagogerna som Hagström intervjuat tolkar vi det som att pedagogerna på Apans förskola, genom att ha samlingar med sina ansvarsbarn så tillgodoser de barnens behov på bästa sätt. För att de känner sina ansvarsbarn och vet vilka behov de har och kan på så sätt utforma samlingen utefter barnen.

På frågan om pedagogerna arbetar integrerat eller segregerat med barn i behov av särskilt stöd var deras svar att de arbetar integrerat. Under intervjuns gång uppmärksammade vi att de vid flera tillfällen pratade om hur de arbetade med det specifika barnet.

Jag behöver jobba mer med det här och då kommer jag och säger nu går jag och sätter mig med det barnet… man kunde även lägga verksamheten lite extra så att hon fick extra utav det hon behövde medan de andra gjorde någonting annat men hon skiljdes inte ur…(Annika).

Förskolan ska enligt läroplanen Lpfö98 ge alla barn i behov av särskilt stöd den hjälp de behöver. Hur stödet ska utformas finns det däremot inga bestämmelser om. Hjälpen ska i första hand ges inom verksamheten men kan även utformas med hjälp av en specialpedagog och smågrupper (Vernersson, 2007:23).

Om vi inte hade ställt frågan om de arbetar med barnen integrerat eller segregerat, hade de kanske inte svarat att de arbetar med barnet integrerat, då de antagligen svarade på detta sätt för att de ansåg att det var just detta svar vi ville få fram.

5.4.3 Åtgärdsprogram och handlingsplaner

Pedagogerna på Apans förskola brukar ofta upprätta ett åtgärdsprogram när de arbetar med barn i behov av särskilt stöd. För att få upprätta ett åtgärdsprogram så måste vårdnadshavarna vara med, de måste ha gett sitt godkännande. Det är inte alltid så att specialpedagogen är med och upprättar ett åtgärdsprogram för hennes arbetsområde är så stort. I åtgärdsprogrammen skriver pedagogerna upp mål som barnen ska nå, var i utvecklingen barnet ligger, vad de behöver arbeta lite extra med och vem som ansvarar för att arbetet med barnet blir gjort.

I förskolan finns inga mål att uppnå utan istället mål att sträva mot och därför kan det vara problematiskt att använda åtgärdsprogram i förskolan då Asp-Onsjö (2008:11) menar att avsikten med ett åtgärdsprogram är att stödja eleven som inte uppnår kunskapsmålen som finns i skolans kursplaner. En tanke som uppstår är vad avsikten med att göra åtgärdsprogram är enligt pedagogerna på Apans förskola, vill de utvärdera

34

barnen eller har de inte tänkt efter varför de gör ett åtgärdsprogram? Vi tolkar det som att pedagogerna inte har tänkt efter vad deras egentliga tanke är med att göra åtgärdsprogram för barnen på förskolan, för detta var inget de nämnde för oss under intervjun. Enligt vår mening så följer de inte läroplanen när de upprättar enskilda åtgärdsprogram för barnen.

5.4.4 Vilka barn är i behov av särskilt stöd?

Pedagogerna på Apans förskola anser att alla barn är i behov av särskilt stöd i någon form ”alla barn har en grej som de behöver. Alltså det är ingen som helt bara passar in i en mall, sen är de alltid de barnen som fixar det mesta” (Annika). Hellström (1993:9) anser att det inte finns några bestämda egenskaper för barn i behov av särskilt stöd utan hon menar att vissa barn konstant eller tillfälligt kan vara i behov av extra stöd. Vi upplever att Apans förskola arbetar utifrån att alla barn någon gång i livet är i behov av särskilt stöd och de har specialpedagogiken som en del av den vardagliga pedagogiken på förskolan och inte som en pedagogik för sig. Om pedagogerna anser att alla barn är i behov av stöd som Apans pedagoger gör, kan det vara logiskt att använda sig av specialpedagogiken i den vardagliga verksamheten.

Pedagogerna påpekar även att det finns vissa barn som definitivt är i behov av särskilt stöd och det är de barnen som har en fastställd diagnos.

Sen så är det inte alla barn i behov av särskilt stöd som har en diagnos i heller för det är inte givet att man ska ha en diagnos för att behöva speciellt stöd. Det kan vara annat… det kan vara tillfälligt i livet, det kan vara en kort period då man halkat efter av någon anledning eller så kan det vara... det behöver inte vara något (Anna).

Kärfve (2000:75) skriver om både för- och nackdelar med att diagnostisera barn. En av fördelarna kan vara att det kan sättas in rätt sorts hjälp när barnet har fått en diagnos. Pedagogerna på Apans förskola menar ändå på att bara för att barnet får en diagnos så beter sig inte alla barn med samma diagnos likadant och behöver därför olika sorts stöd. Kärfve (2000:80) menar att en av nackdelarna är att pedagogerna kan undvika att utmana barnet som de gjort tidigare och samtidigt ”skylla” på diagnosen när barnet inte klarar av något. Kan detta tankesätt bero på att pedagogerna på Apans förskola har erfarenhet av nackdelarna med en diagnos och därför ser det som en möjlighet att sätta in rätt sorts stöd, istället för att se det som en svårighet när barnet fått sin diagnos fastställd?

35

Det som pedagogerna uppfattar som en möjlighet på Apans förskola kanske en annan förskola uppfattar som ett problem, då Lahdenperä (1999:11) menar att samma beteende hos ett barn behöver inte uppfattas på samma sätt i en annan verksamhet, då det kan bero på att pedagogerna har olika uppfattningar om vad som är ett problem.

Det är många av de här barnen som klassas både i förskolan och skolan som de jobbiga barnen, de är inte jobbiga barn det är inga barn som är jobbiga än andra om man bara hittar rätt väg att gå och följa dem (Anna).

5.5 Ekorrens förskola, pedagoger: Eva och Ellinor

5.5.1 Externa insatser

På Ekorrens förskola så använder de sig av ett pedagogiskt råd som träffas en gång i månaden. Rådet består av specialpedagogen, rektorn och en från var avdelning. Enligt Vernersson (2007:25) som hänvisar till (Persson, 2001:106) är det viktigt att rektorn tillsammans med specialpedagogen ansvarar för att verksamheten är till för alla barn. På dessa möten så pratar de anonymt om barnen, vilket pedagoger måste göra enligt Rakstang Eck och Rognhaug (1995:199) för annars måste de ha vårdnadshavarnas godkännande.

De försöker i första hand hjälpa varandra, den kunskap som inte en avdelning har finns kanske på någon annan avdelning. De har mer och mer börjat utnyttja varandras kunskap innan de kallar in specialpedagogen för handledning, som är nästa steg om det inte fungerar. Handledning är när någon ger råd till hur en annan person bör göra och målet med detta är att få den andra att agera bättre i förhållande till problemet (Rakstang Eck och Rognhaug, 1995:196). Vi upplever att när pedagogerna på Ekorrens förskola hjälper varandra så blir det som en form av handledning när de ger råd hur den andra kan göra, för att de har mer kunskap inom det området.

5.5.2 Integrering eller segregering

Specialpedagogen på Ekorrens förskola arbetar oftast inte med barnet utan som handledare till pedagogerna. När specialpedagogen anser att pedagogerna behöver hennes hjälp så observerar hon barngruppen för att sedan ge handledning till

36

pedagogerna. De utgår från barnens behov och de arbetar med att de barnen som är behov av särskilt stöd ska vara med på så mycket som möjligt, på sin egen nivå. Genom att arbeta på detta sätt så blir barnet inte utpekat, utan pedagogerna får handledning av specialpedagogen så att de kan anpassa verksamheten för individen och för hela gruppen, vilket medför att de arbetar integrerat (Olsson och Olsson, 2007:128). Gynnar det alltid alla barn att arbeta integrerat? Kan det ibland vara bra för resten barngruppen att arbeta segregerat med ett barn? Ska verkligen ett barns behov få styra resten av gruppen?

På Ekorrens förskola har de ett barn med speciella behov som har en personal hos sig hela tiden. Pedagogerna turas om att ha barnet under dagen, de har ingen extra resurs för barnet utan får klara det själva. ” ...Men att nästan sätta diagnos för att få resurser” (Ellinor). Olsson och Olsson (2007:18) hänvisar till Atterström och Persson (2000) som menar att oftast krävs det en diagnos för att få resurs till barnet. Diagnosen blir på så sätt avgörande för att barn i behov av särskilt stöd ska få resurs. Kan det vara en risk med att inte får resurs innan barnet har någon diagnos? Enligt vår mening kan det kanske medföra att det sätts många diagnoser bara för att få resurs och inte för att barnet egentligen har diagnosen.

5.5.3 Åtgärdsprogram och handlingsplaner

”...Alla barn med särskilda behov har ju rättighet att få ett åtgärdsprogram ju men jag har inte varit med om det själv med ett åtgärdsprogram här alls under min tid jag har jobbat här” (Eva). Lutz (2009:106–115) menar att det är barnen i behov av särskilt stöd som får ett åtgärdsprogram upprättat. Pedagogerna på Ekorrens förskola bedömer inga barn och skriver därför inga åtgärdsprogram, BVC lappar och vid ”svårare” utvecklingssamtal så är specialpedagogen med. Eftersom Ekorrens pedagoger inte bedömer barnen blir det svårt för dem att upprätta åtgärdsprogram då de oftast enligt Lutz (2009:106–115) är utformat så att man gör en bedömning av barnet istället för verksamheten.

En tanke som vi har är att Ekorrens förskola hade kunnat göra ett åtgärdsprogram för verksamheten och inte det individuella barnet, då det inte blir någon bedömning av det enskilda barnet utan av verksamheten. Eftersom förskolan har mål att sträva mot och

37

inte mål att uppnå så upplever vi att det kan bli svårt att upprätta ett åtgärdsprogram för det enskilda barnet.

5.5.4 Vilka barn är i behov av särskilt stöd?

De barnen som förskolan anser är i behov av särskilt stöd är de som är tysta och blyga, har språksvårigheter, de som inte fungerar socialt men även de framfusiga och tuffa men på olika sätt. De menar även att de flesta barnen behöver ett visst sorts stöd för att utvecklas. Förskolan klarar vissa behov men andra behov behöver de hjälp av specialpedagogen. Hellström (1993:10) menar att de som är i behov av särskilt stöd är de barn som pedagogerna uppfattar som svåra att hantera i verksamheten och som de behöver extra stöd till.

Lutz (2006:99) har i sin definition av barn i behov av särskilt stöd nämnt tre kategorier vilket är samma som de på Ekorrens förskola tagit upp i deras tankar om vilka barn som är i behov av särskilt stöd. De olika kategorierna som Lutz kommit fram till i sin undersökning är problem med: språk, kommunikation och utagerande beteende. För att översätta det till hur Ekorren definierar barn i behov av särskilt stöd, blir det språksvårigheter - språksvårigheter, de tysta och blyga barnen och även de som inte fungerar socialt - kommunikationssvårigheter, de tuffa och framfusiga barnen – utagerande beteende.

5.6 Analyssammanfattning

5.6.1 Arbetssätt och likheter

Vi har i vår undersökning upptäckt att de fem förskolorna har samma tillvägagångssätt och arbetar med externa insatser då de känner att de behöver stöd i sin verksamhet. Förskolorna får handledning av de externa insatserna som oftast är en specialpedagog men kan också vara olika resursteam. I vår undersökning har vi kommit fram till att förskolorna har genom handledning, fått kompetensen för att möta alla barn. Enligt pedagogerna så anpassas all verksamhet efter gruppen så samtliga barn blir integrerade.