• No results found

När lek blir terapi - terapeutisk lek på två lekterapier i södra Sverige

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "När lek blir terapi - terapeutisk lek på två lekterapier i södra Sverige"

Copied!
47
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Barndoms- och

Ungdomsvetenskap

Examensarbete

10 poäng

När lek blir terapi

- terapeutisk lek på två lekterapier i södra Sverige

When play becomes therapy

- therapeutic play at two play therapy centres in southern Sweden

Ellinor Edenwall

Lärarexamen 140 poäng

Barndoms- och ungdomsvetenskap Höstterminen 2006

Examinator: Eva Kärfve

(2)
(3)

Sammanfattning

Titel: När lek blir terapi – terapeutisk lek på två lekterapier i södra Sverige. Författare: Ellinor Edenwall

Arbetet behandlar frågeställningen hur barns lek blir terapeutisk när de befinner sig i en

sjukhusmiljö. Diskussionen föregås av en beskrivning av lekterapi på sjukhus, samt en

genomgång av ett antal lekteorier. Frågeställningar som undersöks är vad lekterapi är, hur lekterapeutens roll ser ut, den terapeutiska leken samt hur skolan skulle kunna ha hjälp av lekterapeuternas kunskap. Undersökningen har genomförts med hjälp av intervjuer och besök på två av lekterapierna i södra Sverige.

Barns lek är väldigt viktig för deras lärande och utveckling, vilket blir extra tydligt på lekterapin där de får möjlighet till både avkopplande lek och mer specifikt inriktad terapeutisk lek. Den terapeutiska leken sker dels enligt utarbetade planer tillsammans med terapeuterna och barnets föräldrar, men den kan även bestå av terapeuternas förberedande arbete med barnen inför behandlingar eller undersökningar. Detta arbete har visat sig ha positiva effekter på barnen, som uppvisar betydligt mindre stress och oro efter förberedelsearbetet på lekterapin.

Lekterapeuternas roll är bland annat att få barnen att känna trygghet och lugn i en miljö som ofta är ovan för dem. Lekterapin ger en möjlighet att fokusera på barnet som människa, inte på orsakerna till att hon eller han är på sjukhuset. Den avkopplande leken kan därför också på sätt och vis beskrivas som terapeutisk.

Skolorna skulle kunna ha ett positivt utbyte med lekterapierna om båda parter välkomnar det. Förslag från terapeuterna är att en kontakt kan etableras vid behov, samt som det är nu – att studiebesök erbjuds klasser som har någon kamrat på sjukhus och lekterapin.

(4)
(5)

Förord

Lekterapi är ett område jag varit intresserad av ett par år nu, och det här examensarbetet har gett mig möjlighet att fördjupa mina kunskaper. Det har varit väldigt spännande och intressant att dyka ner i en yrkesroll som är så pedagogiskt viktig och vars grund utgörs av något för barnen lika betydelsefullt – leken.

Jag vill rikta ett stort tack till mina informanter som har varit så vänliga och tillmötesgående. De har hjälpt mig med material, tipsat om litteratur och våra intervjuer har lett vidare till intressanta diskussioner. Jag vill även tacka min handledare Caroline Ljungberg som varit ett utmärkt stöd när jag kommit till henne med tusen frågor.

(6)
(7)

Innehåll

1. Introduktion 9 2. Kunskapsbakgrund 10 2.1 Disposition 12 2.2 Centrala begrepp 12 3. Problemprecisering 13 4. Metodbeskrivning 13 4.1 Metodval 13 4.2 Urvalsbeskrivning 14 4.3 Genomförande 15 4.4 Forskningsetiska överväganden 16 5. Barns lek 17

5.1 Piaget och Vygotskij 17 5.2 Lekteorier av idag 19 6. Lekterapi 22 6.1 Utvecklingen av lekterapi – en historisk tillbakablick 22 6.2 Policy för lekterapi 24 6.3 Vad är lekterapi? 25 6.4 Lekterapeutens roll 28 6.5 Den terapeutiska leken 32 6.6 Vad kan skolan lära av lekterapin? 34

7. Resultat 37

7.1 Olika former av lek 37 7.2 Terapeutisk lek 38 7.3 Lekterapeuten 40 7.4 Skolan vs lekterapin 41 7.5 Slutsatser 41 8. Diskussion 42 9. Referenser 45

(8)
(9)

1. Introduktion

Hela tiden har vi barnets bästa för vår syn, det är så vi arbetar. Sen kan det vara väldigt olika saker vi gör, och kanske lite konstiga saker men…det är för barnets bästa, för att de ska ha det bra under sjukhustiden och när de går hem och kanske har vuxit, och känner att ’det här klarade jag av’. [---] Klarar man av det bra så växer man. (intervju med lekterapeut verksam på sjukhus, 061109)

Ämnet jag har valt att skriva om är kopplat till barn och hälsa. Mer konkret handlar det om lekterapi på sjukhus. I det här fallet har jag valt att titta på två barnkliniker i södra Sverige. Jag har undersökt hur man arbetar med lekterapin på de här klinikerna. Målet med denna verksamhet är att göra tiden på sjukhus så positiv som möjligt för barnen, men även att ge dem möjlighet att genom lek bearbeta svåra upplevelser. Som citatet ovan antyder så handlar det om att stärka barnen och få dem att känna sig trygga i sjukhusmiljö.

Faktum är att hälsoaspekten idag är både viktig och aktuell, och min tanke har därför varit att på något sätt inrikta mitt examensarbete mot det området. Efter mycket brainstorming beslutade jag mig för att undersöka lekterapin på två olika barnkliniker, vilket kanske mer är en förlängning av hälsoaspekten, men dock viktig, som jag upplever det. Jag är intresserad av hur man arbetar inom verksamheten, men jag vill även koppla lekterapi till lärande och utveckling. Mitt syfte med det här arbetet är att belysa den terapeutiska leken på två av Sveriges barnkliniker, och jag ställer detta i relation till ett antal lekteorier som jag beskriver och diskuterar. Jag utgår från lekteorierna och visar sedan på hur leken kan bli terapeutisk. Detta övergår sedan till frågan hur skolan kan ha nytta av lekterapins kunskap om lek och lärande.

Jag vill rikta mitt arbete till de pedagoger som inte arbetar inom sjukvården och därför skulle kunna dra nytta av att få en inblick i lekterapins värld. Kanske vi pedagoger inte reflekterar över hur barnverksamheten ser ut på sjukhusen när vi står som yrkesverksamma lärare i till exempel en lågstadieklass, men den verkligheten är nog så viktig för de barn som är inlagda en längre tid, likaså för de pedagoger som arbetar där varje dag. Jag tror även att man inom skolan kan ta hjälp av lekterapiernas verksamhet för att utveckla leken som pedagogiskt instrument. Jag vill med detta arbete belysa lekterapins verksamhet och vardag, och

(10)

därigenom sprida deras kunskap och arbetssätt till alla som är intresserade av hur barns lek kan bli terapeutisk.

2. Kunskapsbakgrund

En hel del har skrivits om lekterapi; avhandlingar och annan litteratur kommer främst från England och USA medan det från Sverige främst handlar om forskningsrapporter och undersökningar. Lekterapi är en relativt ny profession, men har under de senaste 15 åren (skrivet 2003, min anm.) utvecklats till ett effektivt hjälpmedel i arbetet med barn och unga i svårigheter. För att utbilda sig till lekterapeut i Sverige får man kombinera en utbildning till förskollärare alternativt fritidspedagog, med en påbyggnad i specialpedagogik. Mycket arbete har lagts ner för att etablera lekterapi som en profession vilket har lett till att regler och förordningar har skapats för att skydda både barnen man jobbar med, men även terapeuterna (Cattanach, 2003). Vid lekterapeuternas rikskonferens hösten 1997 beslutade svenska lekterapeuter att en modell för kvalitetsutveckling av lekterapiarbete inom dagsjukvården behövde utarbetas. Detta för att deras arbetssituation hade förändrats och innebar mer arbete inom dagsjukvården. Tidigare hade barn och ungdomar på sjukhus oftast vårdats inom slutenvården (Ek & Sjöberg, 2002).

Forskningen inom lekterapi går främst ut på att beskriva lek i olika former, barns utveckling genom lek och interaktionen mellan barn och terapeuter. Leken är det centrala i lekterapin; den är mediet och kommunikationsmedlet som gör att barnen utvecklas och kan bearbeta sina rädslor och upplevelser. Detta gör att teorierna som man arbetar med i samband med lekterapi ofta är olika former av lekteorier och utvecklingspsykologiska teorier. Vygotskij och Piaget nämns ofta, men även Baudrillard, Fröbel och Freud. Piaget ville visa hur barnets logiska tänkande utvecklas genom biologin, medan Vygotskij var mer intresserad av språkets roll i samhället och det sociala tänkandet. Behavioristiska och kognitiva (till exempel Vygotskij och Piaget) teorier kan dels vara specifika modeller inom lekterapi, men även användas som hjälpmedel inom utvecklande lekterapi. Målet för behavioristisk lekterapi är att identifiera och få kontroll över sådant som formar, förändrar, bibehåller eller eliminerar oönskat beteende. Med hjälp av de kognitiva teorierna lutar sig lekterapin mot det rationella tänkandet (Timberlake, 2001:25).

(11)

Även om lekterapi är en relativt ny profession så vilar den på en rik grund av professionell tradition inom socialt arbete. Under hela 1900-talet har arbetet kring barn och familjer utvecklats, även om det är viktigt att uppmärksamma att det under främst första delen av 1900-talet inte handlade specifikt om barnen och deras omvårdnad. Sedan 1970-talet har det börjat dokumenteras mer kring behandling av barn, lekterapi och föräldraarbete (”parent work”). När det handlar om socialt arbete har dock utvecklingen inom de här områdena i mångt och mycket handlat om tyst kunskap (Timberlake, 2001:22). Själva forskningen har gått relativt långsamt.

Jag har inte upptäckt några åsikter och teorier inom lekterapi som skiljer sig åt eller går stick i stäv med varandra. Kanske beror det på att lekterapin som väl förankrad profession är relativt ny. Cattanach menar dock att definitionerna av lekterapi skiljer sig beroende på vem det är som gör beskrivningen; att faktorer som yrke, kunskap och erfarenhet påverkar. Det finns dock vissa kriterier som alla lekterapeuter måste hålla sig till, oberoende av om de i grunden är psykologer, lärare eller liknande. Dessa kriterier är:

• Att man arbetar med barn i svårigheter • Att kommunikationsmedlet är lek • Att lek är symboliskt

• Att förhållandet mellan barn och terapeut bygger på samförstånd • Att terapeuten är utbildad för det här arbetet

• Att problem formuleras, och målen definieras i början av sessionerna (Cattanach, 2003)

I mitt arbete kommer jag ta hjälp av ett antal lekteorier när jag beskriver begreppet lek, men i texten nämner jag också Juul och Jensen som har intressanta tankar kring interpersonella och pedagogiska relationer. De forskare och pedagoger vars teorier jag arbetar mest med i denna uppsats, är dock Piaget och Vygotskij som representerar äldre tankar men som fortfarande är aktuella, samt från ”idag” Ingrid Pramling Samuelsson & Maj Asplund Carlsson, Gunilla Lindqvist och Birgitta Knutsdotter Olofsson.

(12)

2.1 Disposition

Introduktionen till detta arbete fortsätter med en problemprecisering där jag redovisar mina frågeställningar, och därefter följer min metodbeskrivning där jag för en metoddiskussion samt gör en urvalsbeskrivning. Därefter är detta arbete uppdelat i två större områden; Barns

lek samt Lekterapi. I området Barns lek går jag igenom olika lekteorier; från en beskrivning

av de tidiga Vygotskij och Piaget, till att sedan väva ihop ett antal av dagens skapare av lekteorier och allmänna tankar om barns lek. Efter detta går jag vidare till området Lekterapi. Jag beskriver i tur och ordning vad lekterapi är, vad lekterapeutens roll består av, den terapeutiska leken, samt diskuterar vad dagens skola skulle kunna lära sig av lekterapin. I resultatdelen väver jag ihop min undersökning med lekteorierna, och redovisar resultaten. Allra sist för jag en avslutande diskussion där jag även ställer nya frågor.

I min uppsats har jag valt att i texten integrera citat från mina intervjuer. Detta för att göra det till en, enligt mig, trevligare läsupplevelse. Alternativet att koncentrera intervjumaterialet till en specifik del av arbetet kändes aldrig lockande. På det här sättet får istället läsaren kontinuerligt mina informanters berättelser och åsikter, invävt i den övriga texten.

2.2 Centrala begrepp

”Lekterapi”

Med begreppet ”lekterapi” menar jag det arbete med barn som utförs på sjukhusens barnkliniker. Den sortens arbete som innebär att barnen tillsammans med en lekterapeut får möjlighet att både bearbeta rädslor och svåra upplevelser, men även samtidigt få möjligheten till vardaglig lek, något som är så viktigt för dem men som kan vara svårt att tillämpa under barnens sjukhusvistelse.

”Terapeutisk lek”

Detta är ett begrepp som återkommer i texten. Med denna term avser jag den sorts lek som är mer inriktad mot bearbetning av rädslor och liknande, till skillnad från den lek som barnen hänger sig åt endast i avkopplande syfte.

(13)

3. Problemprecisering

I mitt arbete vill jag försöka fånga kärnan av vad lekterapi innebär, och då jag främst riktar mig till pedagoger utan större erfarenhet som vårdpersonal så är det den grundläggande lekterapiverksamheten jag vill försöka ge en beskrivning av. Som förskollärare eller fritidspedagog är leken central i arbetet med barnen, men på vilka sätt skulle dessa verksamheter kunna ta hjälp av lekterapeuternas kunskap? För att kunna diskutera detta går jag först igenom ett antal lekteorier, både gamla och nya, för att sedan gå igenom vad lekterapi innebär. Lekteorierna använder jag mig av för att ge ett djupare perspektiv till lekterapiverksamheten.

Den stora och övergripande frågan i mitt examensarbete är hur barns lek blir till terapi när

barnen befinner sig i sjukhusmiljö. Detta går sedan att bryta ner i ett antal delfrågor, som

ringar in området och det är även efter dessa frågeställningar jag gör min kapitelindelning :

• Vad är lekterapi?

• Hur ser lekterapeutens roll ut? • På vilket sätt blir leken terapeutisk? • Vad kan skolan lära av lekterapin?

4. Metodbeskrivning

4.1 Metodval

Eftersom jag har valt att undersöka lekterapin på två olika barnkliniker i södra Sverige, så ligger mitt fokus på intervjuer, samt till viss del på observationer. Intervjuer och observationer ser jag som det bästa möjliga metodvalet i det här fallet, då det rör sig om att få en inblick i terapeuternas relationer till barnen, men även deras uppfattningar om sin arbetssituation.

(14)

En av mina första tankar var att göra undersökningen med barnen i fokus. Jag funderade på om jag kunde göra små intervjuer med dem och göra min huvudfråga till hur barnen upplever att besöka lekterapin. Efter tankar och överläggningar kom jag dock fram till att detta inte kändes rätt alls, med tanke på vilken utsatt situation de här barnen faktiskt befinner sig i. De är trots allt inlagda på sjukhus eller besökare på dagvården, och anledningarna kan vara allt från stickrädsla till kroniska sjukdomar eller cancer. Då detta var mitt första egentliga möte med sjuka barn, kände jag mig inte tillräckligt redo att intervjua dem. Men jag ville samtidigt inte förlora barnens del i det hela, eftersom det trots allt är de som är kärnan i både mitt arbete och i lekterapin. Därför såg jag över möjligheterna till att göra observationer, när pedagogerna arbetar med barnen. Detta för att de vuxna inte skulle ta över min uppsats helt.

4.2 Urvalsbeskrivning

Inför skrivandet av denna uppsats besökte jag två lekterapier i södra Sverige, för att få en inblick i deras sätt att arbeta och deras kunskaper om barn, lek och terapi. För att läsaren ska få en bakgrund till mina informanter och deras arbetsplats följer här en beskrivning av de både lekterapier jag besökte.

Lekterapi 1

Detta är en medelstor lekterapi, lokalerna är uppdelade i mindre rum utöver ett större ”allrum”. Det finns ett litet tonårsrum med dator, en snickarverkstad och ett vattenlekrum. I anslutning till personalens rum finns även en doktorshörna med viss medicinsk utrustning för barnen att leka med. Lekterapin ligger i markplan och stora fönster vetter ut mot en liten lekplats. Här arbetar tre kvinnliga lekterapeuter, varav en är knuten till den barnkirurgiska kliniken som ligger i ett annat hus. Terapeut A, en kvinna på 63 år, arbetade som barnsköterska i södra Sverige på 1960-talet men utbildade sig senare till förskollärare. Hon längtade dock tillbaka till sjukhusmiljön där hon tidigare var anställd. Hon arbetade några år på förskola, deltidsförskola och dagis, för att sedan söka och få sin nuvarande tjänst som lekterapeut. Terapeut B, en kvinna på 58 år, är grundutbildad i Stockholm och jobbade kvar där i ca sex år på dagis, varefter hon flyttade ner till södra Sverige. Ända sedan hon gjorde sin förpraktik på sjukhuset i Västervik ville hon arbeta med lekterapi, men jobbade några månader på dagis innan den här lekterapitjänsten annonserades ut och hon fick den. Hon har nu arbetat på lekterapin i ca 30 år.

(15)

Lekterapi 2

Den här lekterapin är lite mindre än den förra. Den är placerad mitt på barnkliniken, vilket gör att barn och annan vårdpersonal alltid finns i dess närhet. Lekterapin består av ett relativt stort rum, som dock har avdelats med bokhyllor och liknande. De har en liten snickarverkstad och en plats för bakning och matlagning. Terapin är förlagd på andra våningen och är alltså inte direkt ansluten till någon lekplats eller liknande. Här arbetar två lekterapeuter, varav en för tillfället är vikarierande. Lekterapeut C, en kvinna på 48 år, är ursprungligen barnsköterska, hon arbetade på sjukhuset men utbildade sig relativt snabbt vidare till förskollärare. Efter ytterligare lite ”småutbildningar” utbildade hon sig till specialpedagog. Då hon varit anställd inom Landstinget sedan 1976 visste de vem hon var och hon blev tillfrågad om tjänsten inom lekterapin redan innan hon tagit sin specialpedagogikexamen. Lekterapeut D, en man på 40 år, har arbetat som vikarie på lekterapin sedan augusti 2006. Han kommer från den kommunala barnomsorgen, med en bakgrund som fritidspedagog. Tog examen 1990 och har sedan dess även arbetat fackligt i åtta till tio år, numera går ungefär halva hans arbetstid till det fackliga arbetet. Han har även jobbat mycket med särskolan. När han blev erbjuden möjligheten till vikariatet på lekterapin såg han en möjlighet att prova på något nytt trots att han trivdes bra med sitt gamla arbete.

4.3 Genomförande

Jag har koncentrerat mig på intervjuer med de lekterapeuter som arbetar på respektive barnklinik. På den första lekterapin arbetar två av de tre anställda terapeuterna, och jag gjorde min intervju med dessa två kvinnor samtidigt. På den andra lekterapin gjorde jag ena dagen en intervju med den kvinnliga terapeuten, för att dagen efter intervjua den manliga pedagogen som är vikarieanställd. På denna lekterapi fick jag även möjlighet att följa terapeuterna under någon timme, och även om det inte hann ge mig några djupare insikter i deras arbete så gav det mig åtminstone en viss inblick i hur det kan gå till på deras lekterapi. Det är dock en sjukhusmiljö jag besöker och det är terapeuterna som avgör hur mycket tillgång jag får till deras dagliga arbete med barnen. Detta eftersom det trots allt är en utsatt miljö barnen befinner sig i, och terapeuternas första prioritet är att dessa barn ska känna sig lugna och trygga. Anledningarna att de är på sjukhuset och lekterapin kan var många, och därför blir det terapeuterna som avgör i vilken omfattning jag som okänd och utomstående får ta del av den

(16)

dagliga verksamheten. Just observationerna var jag lite bekymrad över, då jag var osäker på om jag skulle få möjlighet att utföra dem. På en av klinikerna uppfattade jag att de ställer sig relativt restriktiva till den möjligheten, och jag antog att det handlade om barnens integritet. Jag förstår det så klart, men om jag inte gör observationer så missar jag värdefull information som hade kunnat göra att mitt examensarbete fått ett extra djup. Repstad (1999) beskriver observationer som ett tillfälle att se de situationer där människor möts, och hur de agerar i dessa situationer. Det blir som en fördjupning i förhållande till de intervjuer som gjorts. Repstad nämner också det svåra i att få möjlighet till observationer inom formella institutioner såsom till exempel sjukhus; han påpekar att det oftast behövs en ”inträdesbiljett” från ledningen, de som bestämmer (Repstad, 1999:33).

Frågorna jag använde mig av under mina intervjuer ligger som bilaga sist i arbetet. Mina intervjuer har i efterhand kompletterats med viss mailkorrespondens, varför en del citat och liknande är hämtade från dessa mail. Detta är dock tydligt utskrivet i referenshänvisningarna till citaten.

4.4 Forskningsetiska överväganden

I mitt arbete har jag gjort valet att anonymisera både mina informanter och de sjukhus där jag har varit och gjort mina undersökningar. Detta för att respektera informanterna trots att de alla uppgivit att de står för vad de sagt och inte finner det negativt att bli nämnda vid namn. Jag funderade ett tag på att nämna berörda sjukhus vid namn men anonymisera mina informanter, men då lekterapierna trots allt är relativt små så hade namngivningen av sjukhus gjort det väldigt lätt att förstå vilka mina informanter är. Därför har jag valt att anonymisera både sjukhus och informanter. Det enda jag gör är att berätta att undersökningen är gjord i södra Sverige. Skulle någon av läsarna av denna uppsats vara yrkesverksam lekterapuet är det möjligt att den information jag trots allt ger, gör det möjligt att förstå vilka mina informanter är, men jag ser inte detta som någon större fara då informanterna som sagt gett mig sin tillåtelse att nämna dem vid namn.

(17)

5. Barns lek

Genom åren har många forskare och yrkesverksamma pedagoger försökt ge sina reflektioner, erfarenheter och synpunkter på vad barns ”lek” är; vad den innebär, vad den har för syfte och vad den har för konsekvenser. Vad lär sig barnen när de leker? Hur lär sig barnen när de leker? I begreppet ”lek” innefattas så mycket, och det är svårt att göra en avgränsning. Under det senaste decenniet har diskussioner förts till exempel vad gäller datorspel, filmer och liknande, och dess påverkan på barn. Kanske inte datorer och tv/film alltid räknas till barns direkta lek, men då barn och unga engagerar sig i detta på sin fritid och ibland även på skoltid och fritids, så anser jag att de här aktiviteterna utan större problem kan föras in under begreppet ”lek”. Annars är det lätt att härleda ”lek” till barns kreativa fantasilek, där de själva bestämmer regler och tillvägagångssätt. Ofta är det denna sorts lek som forskare och andra relaterar sina lekteorier till, då det är i denna lek man lättare kan undersöka, observera och analysera mer än om barnen hänger sig åt till exempel fotboll eller andra ”regellekar”. Leken ser olika ut beroende på i vilken ålder barnet är, och allteftersom barnet utvecklas och mognar, så utvecklas och mognar även leken.

5.1 Piaget och Vygotskij

Piagets och Vygotskijs olika utgångspunkter gör deras lekteorier intressanta att jämföra. Schweizaren Jean Piaget (1896-1980) och ryssen Lev Vygotskij (1896-1934); ett par av de största inom studiet av lärande och utveckling, hade ofta skilda utgångspunkter i sina teorier, även om det dock fanns beröringspunkter (Säljö, 2000:47ff). Piaget hade ett kognitivt tänkande och satte människans intellekt i fokus. Vygotskij å sin sida, var behaviorist och koncentrerade sig därför på den empiriska inlärningen hos oss människor. Behaviorismen innebär att det är de yttre företeelserna som är de verkliga, och de som man ska utgå ifrån i sina studier av mänsklig utveckling och inlärning. Lärandet grundas på de fysiska erfarenheter en människa gör. Behaviorismen var en reaktion mot olika psykologiska skolor som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var inriktade på att studera människans själsliga liv. Detta, ansåg behavioristerna, finns det inga möjligheter att mäta och forska på. Kognitivismen blev i sin tur en reaktion mot behaviorismen, och förde åter fram det rationella tänkandet i forskningen – det var människans mentala aktiviteter som var kärnan i hennes läro- och utvecklingsprocesser. Kropp och intellekt skiljs åt, och man anser att tänkandets processer är

(18)

möjligt att studera. Kognitivismen, som började spridas ordentligt på 1960-talet, var starkt influerad av datorutvecklingen som också skedde vid den tiden (Säljö, 2000:49).

För behavioristen Vygotskij är det tre begrepp som karaktäriserar den mänskliga utvecklingen; den är historisk, kulturell och social. Han fokuserade på dessa eftersom han påpekade att människan inte utvecklats i någon större utsträckning rent biologiskt. Alltså är det bland annat de kulturella förändringarna som påverkar människans medvetande och utveckling, genom att de påverkar vårt sätt att tänka (Lindqvist, 2002:40). När det kommer till lek så använder Vygotskij begreppen ”lek” och ”fantasi” synonymt; han menade att fantasin hör ihop med föreställningsförmåga och inlevelseförmåga (Knutsdotter Olofsson, 1992:66). Han menade också att samarbete mellan barn uppmuntrar till kreativt tänkande samt att det genererar nya idéer och lärande i form av upptäckter (Pramling & Carlsson, 2003:49). Detta tänket känns igen i dagens förskolor och skolor, genom sättet att låta barnen arbeta i grupper; att tillsammans låta dem utveckla strategier och idéer för att komma på lösningar på problem.

Kognitivisten Piaget å sin sida, utvecklade en stadieteori som beskrev tänkandets karaktär, och som bestod av ett antal utvecklingsnivåer. Dessa ledde till högre nivåer av abstrakt tänkande och intellektualisering hos människans tänkande. Efterhand som utvecklingen skred framåt upptäcktes dock att tänkandet inte var så likformigt eller enbart styrt av logiska strukturer, som Piaget antagit. Trots detta hänger många av hans tankar om den mänskliga inlärningsprocessen kvar; i dagens samhälle i allmänhet och på pedagogiska institutioner i synnerhet. Bland annat hans påpekande att barn behöver vara aktiva och göra egna erfarenheter, både fysiska och intellektuella, för att utvecklas. Kunskap konstrueras av individen; när barnet kommer i fysisk kontakt med omvärlden; känner på objekt, kombinerar dem och ser vad som händer. Det är då barnet upptäcker hur världen är konstruerad (Säljö, 2000:65).

(19)

5.2 Lekteorier av idag

Om man ska beskriva dagens lekteorier finns det en oerhörd mängd att välja mellan. I den kommande texten har jag valt ut tre kvinnor vars teorier och beskrivningar av barns lek är intressanta dels individuellt, dels applicerade på lekteori. Jag väntar dock till arbetets resultatdel med att använda dessa lekteorier i samband med lekterapin.

Ingrid Pramling Samuelsson och Maj Asplund Carlsson (2003) diskuterar lekens olika förutsättningar i dagens förskola, och menar att man kan se två skilda inställningar. Å ena sidan kan man se att leken vunnit acceptans, å andra sidan att man inom förskolan distanserar sig från leken i och med att man på många ställen inriktar sig mer och mer mot ett ”skolinriktat lärande”. Rent värdemässigt ser man ofta leken som något barnen gör när de är klara med viktigare ting (Pramling & Carlsson, 2003:40f). Gunilla Lindqvist (2002) delar till viss del Pramlings & Carlssons ståndpunkt, när hon diskuterar lekens olika dimensioner i förskola och skola. Lindqvist menar att man inom förskolan prioriterar barnets sociala utveckling framför den intellektuella, som hon menar är fokus i skolan. Trots att leken anses viktig, menar dock Lindqvist att den inte har prioriterats eller utvecklats som pedagogisk verksamhet vilket gör att dagens förskollärare känner sig osäkra på hur de ska förhålla sig till barnets lek (Lindqvist, 2000:23). Det som krävs för att barnen i dagens förskola verkligen ska kunna hänge sig åt leken, är leksugna vuxna som skapar både tidsutrymme och rumsutrymme för barnen att leka. Birgitta Knutsdotter Olofsson (1992) påpekar att lek inte uppstår av sig själv. ”Leken behöver uppmuntran och näring. Leken behöver vuxna som talar lekens språk, som är barnens språk” (Knutsdotter Olofsson, 1992:130).

Barn uppfattar inte sin lek som lärande utan är barnets sätt att tänka. Det är ett symboliskt tänkande, som utgör grunden till att barnen skaffar sig abstrakta begrepp (Lindqvist, 2000:53). Det finns många sätt att se ifall ett barn leker. Dels leksignaler, som hjälper oss förstå om det som händer är på lek eller ej; signalerna kan bestå av till exempel skratt och leenden i bråklekar eller berättande och beskrivande röster som förklarar vad som händer i leken (Knutsdotter Olofsson, 1992:5). Men Knutsdotter Olofsson menar även att man inte bara kan

höra om barn leker; man kan även se det. När barnen är engagerade i låtsaslek, som bland

annat innebär transformationer av verkligheten, menar författaren att barnen verkar ingå i ett förändrat medvetandetillstånd; blicken är sänkt eller inåtriktad för att skydda de inre föreställningarna och stänga ute verkligheten (Knutsdotter Olofsson, 1992:9). Lindqvist

(20)

bygger vidare på tanken och menar att man i barns lek även tydligt kan se deras förmåga att förstå komplicerade sammanhang, de använder språket på ett flexibelt sätt och de förstår abstrakta begrepp som till exempel snäll/elak, trygg/rädd och modig/feg (Lindqvist, 2000:39).

Vad är förutsättningarna för lek? Knutsdotter Olofsson (1992) menar att det finns tre krav för att barn ska kunna gå in i och ge sig hän i leken – tid, ostördhet och frånvaron av krav på prestation (Knutsdotter Olofsson, 1992:80). Det är lätt för oss vuxna att avbryta barns lek utan att vi faktiskt menar det. Lika väl som vi har ansvar för dem på förskolan eller liknande, så måste barnen även få tid att vara själva, ensamma i sin lek och att inte ständigt vara övervakade. Ibland kan dock vuxnas hjälp behövas för att locka vissa barn till lek. Knutsdotter Olofsson (1992:100) beskriver hur rollekar kan vara ett bra sätt att locka in barn som sällan leker, in i lekens magiska värld. Hon menar att för att kunna leka så måste man ha upplevt lekens medvetandetillstånd och kunna försätta sig i det. En del barn behöver mycket motivation och stimulans för att kunna gå in i leken, medan det för andra barn går oerhört snabbt (Knutsdotter Olofsson, 1992:20).

Att beskriva lekens inneboende kraft och syfte är inte lätt, men Pramling & Carlsson (2003:52) refererar till en undersökning gjord 2002 av Annica Löfdahl, som beskriver hur barns lek kunde delas upp i termer av överlevnad eller maktspel. Studien visade att det barns meningsskapande i leken framför allt handlar om, är att hantera sina liv och ta ansvar för dessa. En stor del av lekens dialog handlar om att positionera sig i kamratgruppen, att utveckla och bibehålla status. Leken är social, emotionell och kognitiv samtidigt. Knutsdotter Olofssons (1992) tankar om lekens syfte, bygger vidare på Pramlings & Carlssons diskussion. Hon menar att barn inom leken kan ”öva, pröva, uttrycka och lära sig bemästra sina känslor. Mycken lek handlar om känslor, särskilt de starka, farliga känslorna som man måste ha under kontroll; rädsla, skräck, hot och aggression. I lekens form kan man pröva olika känslor” (Knutsdotter Olofsson, 1992:145).

Barn använder även leken för att processa och bearbeta vad de är med om i livet. De har ett behov av att iscensätta händelser och upplevelser i lekens form. De använder fantasin och sin imitationsförmåga vilket gör leken rik och mångfacetterad. Leksaker används i den mån de passar in i leken och behöver de transformeras från till exempel en pinne till en trollstav, så gör de det (Knutsdotter Olofsson, 1992:137). Går vi till Linqvist så kan hennes tankar om lek på ett bra sätt sammanfattas såhär:

(21)

Lek är fantasi i handling, en fantasiprocess, där en verklig situation genom fantasin får en ny och annorlunda innebörd. Leken är ett dynamiskt möte mellan barnets inre (tankar och känslor) och den yttre verkligheten. (Lindqvist, 2002:44)

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det inte är lätt att definiera barns lek, men att vikten av den knappast behöver ifrågasättas. Många lekteorier har utarbetats under årens lopp och när jag i detta arbete sätter dem i samband med lekterapi och sjuka barn, så ger de mig en ännu djupare bild av hur lek kan vara terapeutisk och utvecklande. Leken är barns naturliga sätt att uttrycka sig och kommunicera och den ger på ett konkret sätt uttryck för barnens inre världar (Landreth, 2002:14).

(22)

6. Lekterapi

Att se barns lek som terapeutisk kan i vissa sammanhang medföra hjälp för barnen att bemästra svårigheter och bekymmer, något som i längden kan innebära både utveckling och lärande. Då man på Sveriges barnkliniker har avdelningar med lekterapi, ger man barnen en möjlighet att dels bearbeta sina upplevelser på sjukhuset, dels få tid till avkopplande lek motsvarande den på förskola eller fritids. Lekterapi har dock inte alltid varit en självklar del av barnets vistelse på sjukhus, utan har över främst de senaste 50-60 åren utvecklats till det den är idag.

6.1 Utvecklingen av lekterapi – en historisk tillbakablick

I skriften Utvecklingen av lekterapiverksamheten i Sverige (2006) beskrivs hur den svenska lekterapin kan spåras tillbaka till 1950-talet, även om föregångare även innan dess kämpade för att hjälpa sjuka barn genom bland annat lek. 1912 startade en leksysselsättning för sjuka barn på ”Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt” i Stockholm. Där arbetade förskollärare frivilligt utan lön och utan ekonomiska möjligheter att köpa lekmaterial till barnen. Först 1930 fick den första barnträdgårdslärarinnan anställning med en symbolisk lön. 1954 anställdes den första förskolläraren vid Trollhättans lasarett, och 1956 började Ivonny Lindquist1 att arbeta med de sjuka barnen på Umeå lasarett. Under 15 år fick Lindquist flytta lekterapin 15 gånger. Läsåret 1965/1966 startade speciallärarutbildningen vid Lärarhögskolan i Stockholm, i syfte att vidareutbilda förskollärare som sedan skulle arbeta med sjuka och utvecklingshämmade barn. De första lekterapilokalerna stod 1970 färdiga vid Regionsjukhuset i Umeå, och 1971 bildades Lekmiljörådet2, som bland annat hade till uppgift att hävda leken som förutsättning för människans utveckling och verka för att goda möjligheter skapas för en utvecklingsbefrämjande lek i såväl boendemiljö som offentlig miljö. Under resten av 1970-talet utvecklades arbetet kring lekterapi på en del svenska sjukhus och även en del lagar tog form som behandlade barnens rätt till bland annat lekterapi under sjukhusvistelse. Genom

1 Enligt de lekteraputer jag pratat med anses Ivonny Lindquist vara deras ”guru” då det var hon som startade och

utvecklade lekterapin i Sverige. Hon var verksam i Umeå och är även den person som började använda namnet ”lekterapi” för verksamheten.

2 Lekmiljörådet verkade inom Socialstyrelsen, och utvecklades 1980 till Barnmiljörådet som fortsatte arbetet

med att säkra barns lek som viktig del i den mänskliga utvecklingen. Under 1990-talet tillkom

(23)

samarbete med USA och Canada fick man ytterligare bevis för de positiva konsekvenserna av att skapa samarbete mellan föräldrar, sjukhuspersonal, administratörer och politiker, och hur detta leder till ett bättre helhetsomhändertagande av barn och föräldrar på sjukhus. 1979 ledde de här erfarenheterna till bildandet av NOBAB – ”Nordisk förening för sjuka barns behov”. Sedan dess har utvecklingen inom den svenska lekterapin fortsatt. 1987 bildades Föreningen Sveriges Lekterapeuter och i år (2006) firas 50-årsjubileum sedan lekterapiverksamheten i Umeå startades av Ivonny Lindquist. Idag finns det 42 barnkliniker med lekterapier, och vid dessa arbetar det 135 lekterapeuter.

Lekterapi är idag en lagstadgad rättighet för barn som är inlagda på sjukhus. De behöver stimuleras och utvecklas på samma sätt som friska barn, och detta finns beskrivet i Skollagen. Där står:

Skollagen 2a kap. Förskoleverksamhet och skolbarnomsorg

4§ ”Om ett barn vårdas på sjukhus eller i någon annan institution, skall huvudmannen för institutionen sörja för att barnet får tillfälle att delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskola, fritidshem eller integrerad barnomsorg.” Lag (1998:352)

Skollagen 2b kap. Förskoleklassen

4§ ” Om ett barn vårdas på sjukhus eller i någon annan institution, skall huvudmannen för institutionen sörja för att barnet får tillfälle att delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskoleklassen.” Lag (1997:1212)

Dessa paragrafer är utformade för knappt tio år sedan medan själva Skollagen utformades 1985. Även andra dokument och förordningar som tar tillvara barns rätt tog form under 1980-talet, bland annat FN’s barnkonvention som antogs 1989 (http://www.skolverket.se/… & http://www.barnensraddningsark.com/…). Mer specifika dokument om barns rättigheter på sjukhus kom med Hälso- och sjukvårdslagen 1982:763 19§, som beskriver hur barn och ungdomar på sjukhus har rätt till konkret information om sin behandling. Även FN-konventionen om Barns Rättigheter och NOBAB’s standard stöder lekterapiverksamhet på sjukhus (www.sverigeslekterapeuter.se).

(24)

6.2 Policy för lekterapi

På riksmötet för Sveriges Lekterapeuter i Borås 1997, så antogs ett policydokument utarbetat för lekterapi och lekterapeuter i Sverige. Detta för att ringa in lekterapin som verksamhet och få gemensamma ramar. För att även läsaren av detta arbete ska få en överblick över lekterapeuternas verksamhet kommer här huvudpunkterna i policydokumentet:

1. Lekterapi är en del i behandlingen och stödjer det friska hos barnet/ungdomen.

En viktig del i barnens/ungdomarnas behandling på sjukhuset är att de i så stor utsträckning som möjligt kan fortsätta med sina normala lek- och fritidsaktiviteter.

2. Lekterapi ska vara en frizon i vårdmiljön.

Frizon innebär att inga undersökningar och medicinska behandlingar får ske på lekterapin.

3. Personal

Lekterapeuten är pedagog i ett vårdteam kring barn/ungdom och deras familj. Vårdteam: lekterapeuten ska samarbeta med medicinskt utbildad personal samt paramedicinsk personal kurator, sjukgymnast, psykolog m.fl.

4. Lekterapin ska vara öppen för alla.

Alla barn och ungdomar upp till 18 år inom sluten- och öppenvården samt deras föräldrar och syskon ska ha tillgång till lekterapi.

5. Lekterapeuten ska vara ett pedagogiskt och psykologiskt stöd.

Lekterapeuten ska med sitt pedagogiska arbetssätt och terapeutiska förhållningssätt stödja den normala utvecklingen hos barnen/ungdomarna.

6. Lekterapi ska vara en lärande organisation.

Lekterapeuten ska som pedagog medverka till att sprida kunskap om barns/ungdomars och familjers situation vid sjukhusvistelse.

(www.sverigeslekterapeuter.se). Eftersom lekterapeuternas yrkesroll tidigare varit relativt luddig och de mer sågs som ”pysseltanter” (se intervjucitat s 20) var utvecklingen av lagar

(25)

och förordningar kring barns rättigheter på sjukhus ett viktigt inslag i utformningen av yrket. På 1970-talet kom en lag om barns rätt till lekstimulans under sjukhusvistelse, och ovan beskrivna policydokument ringade ytterligare in lekterapeuterna som yrkeskategori.

6.3 Vad är lekterapi?

När jag kommer till lekterapin på besök är klockan tio på förmiddagen. Några barn är redan där och leker med olika saker; klossar och dockor. En pojke hoppar på studsmattan. Deras mammor och pappor är med dem, och det som slår mig är blicken i de flesta vuxnas ögon. Några är lugna; jag anar att det beror på att de varit på lekterapin ett antal gånger tidigare. Men blicken hos några vuxna är osäker, nästan ängslig. Deras barn leker och verkar glada att få möjlighet att leka på vanligt sätt. Jag kan tänka mig att föräldrarnas ängsliga ögon beror på det faktum att de över huvud taget behöver vara på ett sjukhus med sina barn. Föräldrarna sitter med informationen. Barnen leker. (ur observationsanteckningar 061117)

Att som barn vara inlagd eller på besök på sjukhus, är ofta en upplevelse som skapar oro och olustkänslor. Olika behandlingar, okända människor, lukter och omgivningar kan göra vem som helst orolig. Även föräldrarna kan uppleva det på samma sätt, något som kan smitta av sig på barnet (Ek & Sjöberg, 2001). För att mildra oron, men även som möjlighet att bearbeta svårare upplevelser från sjukhuset, sätts lekterapi in som en del i behandlingen, när barn har blivit inlagda på sjukhus av olika anledningar. Terapeutisk lek blir ett sätt att hjälpa barn med svårigheter att bearbeta sina problem. Leken blir kommunikationsmedlet mellan barnet och terapeuten, och det är genom den som utvecklingen sker. Tanken är att lekterapin är symptomläkande (Juul & Jensen, 2003:111); alltså barnet reducerar de destruktiva/självdestruktiva sidorna som är anledningen till att de besöker terapin. Barnets lek hos terapeuten kan också ofta bestå i att bara känna sig trygg – att leka med samma saker som förra gången – det blir ett sätt att skapa kontroll i en värld där barnet upplever alltför många förändringar och växlingar. Cattanach (2003) menar att det är väldigt helande för barn i svårigheter att kunna leka med någon som lyssnar, och hon påpekar barnets känsla av trygghet när hon/han kan bearbeta sina upplevelser genom till exempel en ”påhittad” historia för att kunna förklara sina känslor. Leken kan även vara ett sätt för terapeuterna att förbereda barnen på undersökningar och behandlingar, genom att göra barnen bekanta med de situationer som

(26)

de kommer utsättas för under sin sjukhusvistelse. Lekterapin består alltså av öppen lekterapiverksamhet samt enskild riktad lekterapi på lekterapiavdelningen.

Utöver de barn som är inlagda under en längre tid, kan barn även komma till lekterapin från dagvården och på remiss (om de till exempel är väldigt stickrädda och behöver bearbeta sin rädsla, eller helt enkelt förbereda sig mentalt för undersökningar eller behandlingar). En av lekterapeuterna berättar under vår intervju att all personal inte har ”barntänket” vilket kan leda till att de har svårt att veta hur man på bästa sätt hanterar barnet och dess upplevelser på sjukhuset. Detta kan lätt bli skrämmande vilket leder till att lekterapin kan få en remiss och förfrågan om att hjälpa barnet med sin rädsla. Tillsammans med en barnsjuksköterska läggs en plan upp tillsammans med familjen. I sin forskningsrapport beskriver Ek & Sjöberg (2001) olika metoder för lekterapi. Den kan dels bestå av verbal information, dels en pärm med audiovisuell information som till exempel bilder som beskriver vad som kommer hända. Det finns även anatomiskt korrekta förberedelsedockor, handdockor, förberedelsebesök och video. Med de här hjälpmedlen arbetar lekterapeuterna med barnen för att skapa en trygghet och en förståelse hos barnet, om vad som kommer hända på undersökningen eller behandlingen. ”Och ibland lyckas vi och ibland lyckas vi inte” (intervju 061116). Det berättas för mig att när barn besöker den ena lekterapin på remiss och har något specifikt de behöver bearbeta så handlar det om att man träffas mellan tre och fem gånger, oftast inte fler tillfällen än så. Man kan ofta se i barnets lek om kärnan är rädslan de är där på remiss för, eller om det går djupare och en psykolog behövs, istället för lekterapeuterna. På den andra lekterapin jag besökte har man tre till tio träffar med remissbarnen, beroende på vilken målsättning man har. Efter tre träffar gör man en mittutvärdering och skulle det visa sig att man inte gör några framsteg med barnen så sänker man målsättningen.

Av de lekterapier som jag har besökt så ligger den ena lite mer för sig själv, i ena delen av barnklinikens övriga lokaler. Den andra befinner sig ”mitt i smeten” som jag fick höra; mitt på barnavdelningen och mitt bland vårdrummen. Den förstnämnda lekterapin har lite större lokaler; ett antal mindre rum som till exempel tonårsrum, vattenlekrum och verkstad, och sedan ett större allrum. Den senare lekterapin, som ligger mitt på avdelningen, har endast ett stort rum men där de försökt dela av det med till exempel bokhyllor och lite bord. De har även en liten verkstad. Ingen av lekterapierna som jag besökt är särskilt stor, även om det är viss skillnad ändå i till exempel antal rum. Verksamheten beskrivs av alla lekterapeuterna som en ”frizon” vilket innebär att där inte får förekomma några undersökningar och/eller behandlingar. Reglerna ser olika ut på olika lekterapier i landet, men på båda de ställen jag

(27)

besökte är det tillåtet för övrig vårdpersonal att komma in i sina arbetskläder; de ”vita rockarna”. På andra ställen kan det vara så att man beslutat att även exkludera dem, på grund av kopplingen till sjukhus, mediciner och behandlingar. Känslan jag får när jag besöker de båda terapierna är att det känns tryggt. Pedagogerna ger ett lugnt och säkert intryck när jag pratar med dem och det märks tydligt hur mycket de prioriterar barnens bästa. Det har visat sig att terapeuternas förberedande arbete med barnen, inför behandlingar eller undersökningar, gör att barnen känner mindre oro och stress (Ek & Sjöberg, 2001). En av lekterapeuterna tror också att lekterapin är minst lika viktig för de vuxna som för barnen. ”Just det här att man kan prata som vanligt, att man har någon som lyssnar, som inte är på ’den sidan’ om man säger. Det tror jag är jätteviktigt” (intervju 061117).

Vi brukar säga att vi arbetar med det friska hos barnet. Det är så många som tar hand om sjukdomarna. […] Vi försöker se till att hela barnet har det bra, och då är det ju genom leken. Och även att lekterapin är en frizon från den övriga sjukvården. Så här får det inte göras några behandlingar. […] Det ska ju vara ett positivt ställe det här, ett avkopplingsställe. Och att man känner att när man kommer in här så väljer man vad man vill göra, och man kan välja att inte göra nånting alls. Man kan bara vara här. (intervju 061109)

Tanken är att lekterapin ska stimulera barnets tillfrisknande; det är på det friska som man bygger (Fredin-Karlsson, 2000). Vid min intervju med en av lekterapeuterna framhålls det viktiga i att inte se det sjuka hos barnet när hon eller han kommer till lekterapin, eftersom det ligger i fokus all annan tid på sjukhuset. ”Man kan ha en kronisk sjukdom, men man är inte kroniker. Kalle kan ha cancer, men han är inte cancer” (intervju 061116).

För att sammanfatta vad lekterapi är, kan man beskriva den som en integrerad del av behandlingen av barn som av olika anledningar är inskrivna på sjukhus. Det är dock upp till barnen och föräldrarna själva om de vill utnyttja lekterapins möjligheter. Barnen kommer antingen dit på remiss vilket innebär att de har något specifikt bekymmer de behöver hjälp att bearbeta, varvid lekterapeuterna tillsammans med annan vårdpersonal och föräldrar utarbetar en individuell plan för barnet. Barnen kan även komma till lekterapin som avkoppling; leken behöver alltså inte innebära regelrätt terapi. Att få känna sig lite ”vanlig” kan kännas bra för barnen; här koncentrerar sig inte personalen på det sjuka hos barnen.

(28)

6.4 Lekterapeutens roll

Under mina intervjuer understryker mina informanter att de är pedagoger. De är alltså inte en del av den regelrätta vårdpersonalen. För att få arbeta som lekterapeut krävs en grundutbildning som förskollärare alternativt fritidspedagog, med en påbyggnad inom specialpedagogik. I Sverige finns det ca 135 yrkesverksamma lekterapeuter och dessa ingår i Föreningen Sveriges Lekterapeuter, som träffas en gång per år. I slutet av 1970-talet kom en lag som säger att barn på sjukhus har rätt till lekstimulans. ”Man var mer som en lektant eller pysseltant från början men nu är vi en självklar del i behandlingen” (intervju 061109). Information och förberedelse är grundstenar inom lekterapin. Såhär berättar en av terapeuterna:

Vi tror ju på det här att kan man få rätt information, att man är rätt förberedd, då går det att genomföra det mesta. Men det gäller att ha is i magen och sen hitta rätt redskap…och för det krävs att man har ett barntänk, och egentligen en pedagogisk kunskap. Det handlar ju faktiskt om att undervisa ungen i ”vad är det som kommer hända”. Sen gäller det att ha kunskap om barns rädsla i olika åldrar, för att kunna förstå, möta och bekräfta ungen i det här då (intervju 061116).

De lekterapeuter jag har pratat med har alla påpekat det viktiga i att vara en ”frizon”. De representerar möjligheten för barnen att kunna dra sig undan från läkare, sjuksköterskor, undersökningar och den oro som ofta är en del av de upplevelserna. Detta krävs för att leken ska kunna bli terapeutisk; för att barnen ska kunna koppla bort det obehagliga och sedan komma tillbaka, stärkta av leken. Ibland behövs dock ingen specifik terapi för att barnen ska slappna av. Jag får berättat för mig om en pojke och hans mamma som var ängsliga inför en operation. När lekterapeuten besökte dem på rummet satte hon sig och spelade spel och kort med pojken och mamman, för att hjälpa till att göra situationen så trygg som möjligt för dem. Hon menar att det ju trots allt är väldigt sunda reaktioner att vara ängslig och bekymrad inför sjukhus, behandlingar och dylikt (intervju 061109). Det är ju inte bara barnet som påverkas av att befinna sig i sjukhusmiljö, utan även föräldrar och syskon. Lekterapeuterna arbetar för att se även dem, och göra upplevelsen trygg även för övriga familjen. Juul och Jensen beskriver den asymmetriska relationen, som innebär att en av parterna innehar mer makt än den andre (Juul & Jensen, 2003:120). I detta fallet är det lekterapeuten som har den professionella makten, vilket betyder att det är av största vikt att de förstår sitt ansvar för relationen till barnens familjer i allmänhet och föräldrarna i synnerhet. Det är dock det sjuka barnet som

(29)

kommer i allra första hand, och en annan av mina informanter understryker hur viktigt det är att visa dem respekt. Hon beskriver i min intervju med henne, hur hon bland annat alltid knackar på dörren in till barnet och frågar honom eller henne om det är ok att hon kommer in. Det är ofta föräldrarna som svarar, men då frågar hon barnet igen. Säger barnet nej, så kommer hon tillbaka lite senare och frågar igen. ”Då vill jag ge den ungen en chans att säga nej” säger hon, ”för det, på sjukhuset är det inte så mycket man kan säga nej till, men man kan faktiskt säga nej till lekterapeuten” (intervju 061116). Det är viktigt att lekterapeuten står på barnets sida; att barnet får förtroende för pedagogen. Juul och Jensen (2003:90) understryker det viktiga i att visa barnen respekt; att stödja och bekräfta deras personliga integritet och ansvarstagande. Det är detta jag uppfattar att lekterapeuterna applicerar i sin verksamhet; de bekräftar barnet hela tiden, låter dem få möjligheten att känna lite kontroll och ansvarstagande. Juul och Jensen diskuterar även föräldraansvar och vikten av att som förälder utöva sitt ledarskap gentemot barnen tillsammans med dem istället för mot dem (Juul & Jensen, 2003:80). På detta sätt lär sig föräldrarna vem deras barn är och barnen lär sig att ta i beaktande andra faktorer mer än bara sina egna behov. Detta, menar Juul och Jensen, är ett sätt för barnen att utveckla ett personligt ansvarstagande, och jag upplever att lekterapeuterna, i form av pedagoger, bejakar denna utveckling när de möter barnen i sjukhusmiljön. Cattanach (2003) beskriver Baudrillards teori om relationen mellan barn och vuxna; och jag vill gärna koppla ihop den med Juul och Jensens resonemang. Baudrillard menar att förhållandet barn-vuxen är en ”två-vägs-kommunikation” där de vuxna är övertygade om att de är vuxna medan barnen inte tror på att de är barn. Om barnen, som trots att de faktiskt är barn, inte vill tro på detta faktum, ska få en tillfredsställande kommunikation med sina föräldrar och andra vuxna, så krävs det att de vuxna möter barnen på en nivå där barnen får känslan av att vara respekterade och lyssnade på. När sjuka barn blir inlagda och upplever att de förlorar mycket av sin kontroll, kan lekterapeuternas förhållningssätt mot dem vara både en trygghet och en källa till motivation och glädje. I mina intervjuer så berättar lekterapeuterna hur de på olika sätt arbetar för att få barnen att känna trygghet på lekterapin:

Men på tal om frizonen då så…vi har ju clowner som går på kliniken också nån dag i veckan, men vi har bestämt med dem att här är det frizon även från clowner. Därför det är också nånting som barn ska få välja själva. För alla tror, man kan tro, att alla barn tycker om clowner, men så är det inte. Och det kan också vara att ’just den här dagen så orkar jag inte träffa clowner’. Så att det vet de också, att hit ner kommer inte clownerna. Är man lite rädd för sjukhus, så kommer dessafigurer som jag också är rädd för…det blir ju liksom dubbelt. (intervju 061109)

(30)

Det handlar också om trygghet, att känna trygghet; det är den sjuksköterskan som ska ge mig sprutan, vi ska vara på det rummet, det är de här grejerna vi ska använda… De är bekanta med hur det känns, de kan ju till och med få sticka oss och sticka en apelsin…alltså att bli bekant med det, va. Och det är det det handlar om. (intervju 061116)

Lekterapeuternas förberedande arbete med barnen, som det senaste citatet visar på, är dock bara en av terapeuternas uppgifter. De arbetar även med uppsökande verksamhet på avdelningar där barn och ungdomar vårdas, vilket innebär att de besöker barn och ungdomar på deras rum om de inte har möjlighet att ta sig till lekterapin själva. De ska vara tillgängliga för sjukvårdens alla barn och ungdomar (Ek & Sjöberg, 2001). En av de terapeuter jag intervjuat berättade hur de känner av vilka barn som de behöver hjälpa; vid vilka tillfällen det är läge att gå in och vara ett stöd i leken. Terapeutens ansvar blir bland annat att anpassa sig till barnets nivå (leken) istället för att visa att ”du måste komma upp på min nivå och kommunicera med ord”. Det är leken som är barnens forum, och något så enkelt som att be dem berätta om sina tankar och känslor kan bli fel eftersom de kanske inte kan dyka ner i sina känslor verbalt (Landreth, 2002:14). Under mina intervjuer får jag också veta att lekterapeuterna aldrig initierar samtal om barnens personliga svårigheter, om det inte är barnen själva som startar en konversation.

Om man jämför lekterapeuternas yrkesroll med fritidspedagogens eller förskollärarens, så menar flera av de jag pratat med att den sociala biten framhävs och ser lite annorlunda ut. På lekterapin kan man spendera en hel eftermiddag med ett specifikt barn, till skillnad från fritids där det dagligen rör sig om väldigt många fler barn att hålla reda på.

Det är den sociala kontakten, att man kan bygga upp en relation. Men har man 70-80 ungar att hålla reda på och lite personal, det blir liksom inte…man blir inte så tajta då. Här kan man ju bli tajta, även om det bara är en kort period. Jag menar, de är inte inne många dagar men man får en helt annan social kontakt, dels med barnen och dels med föräldrarna och det är det jag tycker är spännande. (intervju 061117)

Var går då gränsen för lekterapeuternas roll? I mina intervjuer med dem så understryker de att de är pedagoger, inte psykologer och därför kan de inte heller ta på sig en psykologs arbete med barnen. Såhär berättar en av informanterna:

(31)

När det är barn som är sådär fruktansvärt rädda för stick och sprutor och man vill att vi ska jobba med det, så säger vi att vi provar gärna…och är det då rädsla för det här, så ofta kan man ju hjälpa dem, men ibland kan det ju vara så att det är en annan rädsla som barnet har kanaliserat på det här med stick och sprutor…då är det ju inte vårt bord längre, utan då ligger det kanske på ett djupare plan och då är det ju en psykolog som ska jobba med det. (intervju 061109)

För att sammanfatta avsnittet kan man dra slutsatsen att lekterapeuter i första hand är pedagoger; det krävs utbildning till förskollärare alternativt fritidspedagog och sedan specialpedagogisk påbyggnad, för att få arbeta som lekterapeut. Visar det sig att barnen de arbetar med har svårigheter som går djupare, tar oftast en psykolog över istället. Terapeuternas övergripande roll är att få barnen att slappna av och känna sig trygga; att göra deras sjukhustid lite lättare. Att visa barnen tillbörlig respekt är viktigt, och även att få resten av vårdpersonalen att förstå ”barntänket”. Lekterapeuternas roll kan både bestå av att tillsammans med barnet engagera sig i terapeutisk lek, men även att med sin pedagogiska kunskap få barnen att koppla av och vara en frizon i sjukhusmiljön.

(32)

6.5 Den terapeutiska leken

När jag kommer in på lekterapin ser jag en liten flicka på omkring ett år, som sitter med sin mamma och stilla leker med några klossar. Hon tittar upp och jag hälsar försiktigt. Efter en liten stund har det kommit fler barn till lekterapin, och de sysselsätter sig med väldigt olika saker. En pojke hoppar glatt på en studsmatta medan hans pappa följer honom med blicken. Jag och de två lekterapeuterna sitter och spelar några parti ”Skip-bo” med en tonårig tjej. (ur observationsanteckningar, 061117)

Leken på lekterapin behöver inte alltid vara inriktad på tydlig terapi, utan bara möjligheten att kunna komma dit är för barnen ofta mycket befriande. För en stund får de möjlighet att leka på vanligt sätt, som om de inte alls var på sjukhus och var sjuka. Barnen jag ser är inte där på remiss, alltså är de inte där för någon specifik svårighet eller rädsla som de behöver bearbeta. Leken på lekterapin kan lika ofta bara bestå av att få känna sig normal. Båda de lekterapier som jag besökt har dock en ”sjukhus-hörna” dit barnen kan söka sig om de känner att de vill eller behöver avreagera sig kring sina känslor kring sjukhus, vårdpersonal och behandlingar. Barn uttrycker sig lättare genom lek än verbalt, och att ”leka ut” erfarenheter och känslor är något av den bästa självhjälp de kan engagera sig i, menar Landreth (2002).

Bearbetningslekar, där går vi in mer aktivt, vi har en doktorshörna. Där finns det riktiga sprutor, utan nål givetvis, det finns plåster, det går åt mycket plåster, vi har droppställning, vi har (ohörbart) och är det då något barn som vi vet har upplevt nåt jobbigt med provtagning då försöker vi att locka in dem i hörnan där. Och är de trygga med oss då går det bra annars får man inbjuda föräldern i leken också. Så har vi doktorsrockar till barnen och det är oftast barnen väljer att vara doktor eller sjuksköterska och sen får vi vara patienter. Jag spelar ofta att jag ska vara jätterädd och så får barnet trösta mig… (intervju 061116)

Lindqvist (2002:17) beskriver barns intresse av att ha med vuxna som sina lekkamrater, till exempel vid tillfällen där de vuxna är med och gestaltar olika roller. På detta sätt upplever barnen att de samarbetar med de vuxna, istället för att vara ”underordnade” deras stränghet och disciplin. På lekterapin blir detta extra tydligt, då barnen lär sig att lokalerna och personalen är just en frizon, där de kan känna sig trygga och i någorlunda kontroll av sin situation. Denna kontroll är dock väldigt skör, och det behövs inte mycket för att bryta den. I en av mina intervjuer får jag berättat för mig hur lite som behövs för att störa i barnens lek:

(33)

…man får en jättebra kontakt och man kommer in i leken och just borta i hörnan där (doktorshörnan, min anm.), de små är ju glada för den. Och att man kan vara med dem där och de…går ju in i leken, och då glömmer de bort på nåt sätt att de är sjuka, och sen räcker det att det kommer in någon annan vuxen och sen vips så är man sjuk igen. Så leken har ju ett fantastiskt syfte på det sättet. (intervju 061117)

När barnet är på lekterapin finns terapeuten där som stöd. Landreth (2002) beskriver hur barnet kan ha svårt att verbalisera sina upplevelser och känslor, men att de tillsammans med en vuxen som bryr sig och som är inkännande, med hjälp av leksaker kan visa vad han eller hon känner. De visar det genom de leksaker och det material de väljer att leka med, vad de gör med sakerna och hur de berättar sina historier med hjälp av lekmaterialet (Landreth, 2002:17). Även Elizabeth Timberlake (2003) beskriver hur lekmaterial är barnets naturliga medium för att uttrycka sig själv, experimentera och lära sig. Leksakerna hjälper barnet att konfrontera och arbeta sig igenom svåra problem, utvecklingsfrågor, konflikter och livssituationer. De hjälper också till att sätta barnens problem i perspektiv. Att barn är på olika nivåer av medvetenhet kring sina problem avspeglar sig i deras val och användning av leksaker. Timberlake beskriver hur man inom den utvecklande lekterapin (”developmental play therapy”) ser på barnets utvecklingsprocess (Timberlake, 2003:25). Utvecklingen sker bland annat genom att barnet:

• Gör framsteg i utvecklingen och användandet av den ”terapeutiska alliansen” mellan barn och terapeut.

• Gör framsteg i sina val av lekobjekt, användandet av symboliska metaforer samt utveckling inom de olika stadierna av utvecklande lek – ensam, parallell, tillsammans, fantasi och tävlingsinriktad.

• Visar framsteg i sin mognadsnivå och mänskliga utveckling.

När barnets utveckling inom leken sätts i samband med hur lätt det är att bryta av leksituationen, som beskrevs i citatet ovan, är det lätt att förstå vikten av lekterapeuternas arbete med barnen. Terapeuterna ser situationerna där barnet behöver och kan utvecklas inom lekens ramar, och de prioriterar även barnens rätt till både den avkopplande och terapeutiska leken. Citatet ”Det man gör, gör man i ett syfte” (intervju 061117) visar också på vikten av att inte bli avbruten i leken av exempelvis annan vårdpersonal, som skulle vilja besöka lekterapin i syfte att undersöka barnet eller liknande. I min intervju med lekterapeut D, som arbetar som vikarie sedan augusti 2006, berättar han hur han försöker lära sig att hålla lekterapins gränser

(34)

mot övrig vårdpersonal. De är väl medvetna om att behandlingar och undersökningar inte får utföras på lekterapin, men att de någon gång ibland inte håller sig till reglerna.

Det händer ibland när vi kommer in, att det är konsultation och det första vi får höra är att ’ja nu gör vi nåt som vi inte får göra’. Då vet de om att de gör det, och de gör det fast vi inte är där. Det har hänt ett par gånger… […] Men skulle det då komma nån liten från dagvården eller nånting, och har precis varit med om nåt och kommer in där och ska leka, och där står det två till med vita rockar, och då…då blir det ju fel. (intervju 061117)

På lekterapin skiljer sig den avkopplande leken från den terapeutiska, genom möjligheten att bearbeta och leka sig igenom upplevelser och känslor i den senare sortens lek. Dock ställer en av lekterapeuterna frågan till mig; ”Men vad är terapeutisk lek? Tänk om all lek är terapeutisk!” (mail från lekterapeut A, 061201). Detta är en spännande fråga som diskuteras vidare senare i arbetet.

Slutsatsen i avsnittet om den terapeutiska leken, kan sammanfattas i hur viktig den är för de inlagda barnen, men även för deras föräldrar. Leken blir terapeutisk på två sätt; dels i de sammanhang där barn på remiss tillsammans med terapeuter och föräldrar leker och bearbetar sig igenom barnets svårigheter. Dels i de sammanhang där barn och föräldrar använder sig av lekterapin enbart för att koppla av och komma bort en aning från känslan av att vara på sjukhus.

6.6 Vad kan skolan lära av lekterapin?

När jag i mina intervjuer ställer frågan om vad lekterapeuterna tror att skolan kan lära sig av deras verksamhet, får jag svaret att det nog mest kan handla om att känna sig väl till mods inför sjukhusmiljön. På båda lekterapierna jag besökte brukade de tidigare ta emot studiebesök från kommunens förskolor, men upptäckte att det dels tog för mycket tid i anspråk, dels att det helt enkelt blev för mycket folk på en väldigt begränsad yta. De har löst det genom att erbjuda vissa förskolor eller klasser möjligheten till studiebesök om det är så att de har en klasskompis som är inlagd på sjukhus och som besöker lekterapin. På detta sätt får klasskompisarna en inblick i sin kompis’ ändrade vardag och det sjuka barnet får en möjlighet att visa upp lekterapin och berätta om den ur sitt eget perspektiv. Att barn får möjligheten att

(35)

besöka lekterapin trots att de inte är sjuka, kan även det ha positiva effekter. En av informanterna menar att det kan vara väldigt positivt att få se på sjukvården när man är frisk och trygg. ”Att få vara där med sina lärare. Man vågar titta, man vågar fråga, till och med ta ett stick i fingret” (intervju 061109). En av fördelarna är att man på ett sätt avdramatiserar sjukhusmiljön, och om barnen någon gång skulle behöva bli inlagda eller liknande, så har de redan fått en del kunskap om, och inblick i, livet på sjukhus och även aktiviteterna på lekterapin.

Ser man det ur skolornas perspektiv finns det stora möjligheter för pedagoger att utöka sin kunskap kring lek och lärande genom lekterapin. Terapeuternas kunskaper om hur leken kan mildra och hjälpa till att bearbeta svåra händelser skulle säkert kunna komma många förskolor och skolor till del. Inom skolan förstår pedagoger lekens betydelse för barn och hur den kan hjälpa till i svåra situationer. Det intressanta är hur långt kunskapen sträcker sig och hur den skulle kunna utvecklas. Från den ena lekterapin anser man att skolan i större utsträckning borde ta in leken i det pedagogiska arbetet. De ger förslaget att den terapeutiska leken kan användas både individuellt och i grupp- och klassammanhang om det förekommit mer eller mindre traumatiska händelser (mail från lekterapeut C, 061130). Många pedagoger har viss utbildning inom specialpedagogik, men kanske hade kunskapen kommit fler till del om ett samarbete mellan skolorna och lekterapierna hade utvecklats. En av lekterapeuterna jag intervjuat resonerar dock såhär:

Och att de kunde följa upp det här på sin förskola, att ha ett tema eller så. Sen annars tycker jag att alltså det här är lekterapi och förskolan är förskola. Jag vet inte vad jag ska säga, jag tror att de klarar, att de gör ett jättebra jobb utan att vi går in och handleder dem på något sätt. Och är det nåt väldigt speciellt då kan man ju höra av sig till varandra. (intervju 061109)

Från de andra terapeuterna får jag ett liknande förslag; ”Varför inte använda oss som handledare/vägledare vid speciella tillfällen/händelser eftersom vi har stor erfarenhet av små och stora krissituationer och hur man kan använda leken för att bearbeta och kanske förbereda sig på detta” (mail från lekterapeut C, 061130). En annan av lekterapeuterna menar att det hade varit bra att sprida vad de verkligen sysslar med och vad som händer. Informanten menar att de som arbetar med lekterapi vet ju vad det handlar om, men att andra, som till exempel Lärarförbundet, kanske inte gör det. När han inte hittade något om lekterapi hos dem så startade han ett forum där för medlemmar, men han berättar att han tyvärr inte märkt så stort intresse. ”Det är ju ändå ett hundratal medlemmar. Visserligen har de (lekterapeuterna, min

(36)

anm.) en egen organisation, men nästan samtliga är medlemmar i Lärarförbundet…” (intervju 061117).

Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att de lekterapeuter jag har pratat med anser att den hjälp skolan kan ha av lekterapin främst handlar om friska barns möte med sjukhusmiljön. Att göra ett studiebesök där när man är frisk skapar trygghet inför ett eventuellt sjukbesök längre fram. Det kan även hjälpa det sjuka barnets klasskompisar och även pedagoger, att se vart barnet befinner sig när hon eller han är på sjukhuset. Någon nämner även det positiva i att skapa en kontakt mellan lekterapin och skolan om svårare situationer dyker upp, och skolan skulle kunna ha hjälp av terapeuternas kunskaper.

References

Related documents

Utifrån att tidigare forskning sett samband mellan en tro på en rättvis värld och en högerpolitisk inställning blev ett syfte att se om detta mönster gick

användas för att identifiera och kartlägga svaga elever. De slutsatser vi kan dra är att standardiserade tester är vanligt förekommande i skolan och att lärarna verkar tycka att

Kidney injury molecule-1 (KIM-1): a novel biomarker for human renal proximal tubule injury.. Ichimura T, Hung CC, Yang SA

Based on a decision-analytic model, the re- sults indicate that the KiVa program is a cost-effective program that has a cost per reduced victim well below the WTP as estimated in

Metoden bygger på konceptet (Virtuell idrifttagning) och kan användas som stöd för att utveckla en digital tvilling till ett fysiskt system- eller arbetscell, detta görs med tanke

Det får mig att tänka på att som aktiv pedagog använda den styrda leken tillsammans med barnen, man visar hur det ska gå till att leka, för ibland behöver barn

Den fria leken inte alltid blir så fri utan vi vuxna måste styra mer i leken genom att till exempel göra lekgrupper där vi ger förutsättningarna till leken genom att sätta ihop

Att respektera barns lek innebär vidare enligt oss också att pedagoger tar ett ansvar för att barn får tillgång till sin egen lek, med detta menar vi att barn måste få chansen