“Meningen är ju inte att vi bara ska ha dem här och gulla med dem” - En kvalitativ studie om vägledning av unga som varken arbetar eller studerar

SAMHÄLLE–KULTUR– IDENTITET

Examensarbete

15 högskolepoäng, grundnivå

“Meningen är ju inte att vi bara ska ha dem

här och gulla med dem”

En kvalitativ studie om vägledning av unga som varken arbetar

eller studerar

“The purpose isn´t to keep them here and coddle them”

A qualitative study regarding career guidance of NEET’s

Jessica Mårdklint

Alexandra Söderberg

Studie- och yrkesvägledarexamen 180hp Datum för uppsatsseminarium: 2019-06-04

Examinator: Frida Wikstrand Handledare: Malin McGlinn

Sammanfattning

Varje kommun har ett lagstadgat ansvar att ha uppsikt över de ungdomar i kommunen som varken arbetar eller studerar. Det innebär också att kommunen måste erbjuda ungdomarna alternativ sysselsättning eller hjälp att återgå till någon form av studier eller arbete. Syftet med studien är att undersöka hur studie och yrkesvägledare inom två olika enheter (kommunala aktivitetsansvaret och ett arbetsmarknadsprojekt) arbetar med målgruppen unga som varken arbetar eller studerar. För att undersöka detta har följande frågeställningar utformats: Hur beskriver studie- och yrkesvägledarna målgruppen? Vilka utmaningar beskriver respondenterna att de ställs inför vid vägledning av målgruppen? Hur arbetar respondenterna för att ta sig an dessa utmaningar? Studien har genomförts med kvalitativ metod. Åtta semistrukturerade intervjuer har genomförts med yrkesverksamma studie- och yrkesvägledare. De teoretiska utgångspunkter och begrepp som sedan använts för att analysera empirin är Peavys konstruktivistiska vägledningsteori och begreppsapparat samt Antonovskys teori om KASAM. Vi har också använt oss av Anders Lovéns modell över förändringsfall och valfall. Resultatet visar att arbetet med vägledning av unga som varken arbetar eller studerar är komplext då målgruppen är heterogen och förekomsten av psykisk ohälsa och personliga bekymmer hos ungdomarna kan försvåra vägledning i traditionell mening. I resultatet framkommer även strukturella utmaningar som försvårar respondenternas arbete.

Nyckelord: KASAM, Konstruktivistisk vägledning, NEET, Psykisk ohälsa, Studie- och yrkesvägledning

Förord

Vi vill tacka vår handledare Malin och våra respondenter. Ett speciellt varmt tack riktas till Sverker Zadig som bidragit med sina kloka tankar. Jessica vill personligen tacka Ulf Tabbermann.

Arbetets fördelning

Vi har författat detta arbete tillsammans, skrivit om varandras texter löpande och tar gemensamt ansvar för hela arbetet. Det finns dock några delar som vi kan redovisa där den ena skrivit mer än den andra:

Kapitel 1 Inledning - Tillsammans Kapitel 2 Tidigare forskning

- Unga som varken arbetar eller studerar - Jessica - Vägledningens hälsofrämjande effekter - Alexandra Kapitel 3 Metod - Tillsammans

Kapitel 4 Teori

- Studie och yrkesvägledning - Tillsammans - Konstruktivistisk vägledning - Alexandra - Vägledarens verktyg - Jessica

- KASAM - Tillsammans

Kapitel 5 Resultat och Analys - Tillsammans Kapitel 6 Diskussion - Tillsammans

Innehållsförteckning

2.1 Unga som varken arbetar eller studerar 11

2.2 Vägledningens hälsofrämjande effekter 12

2.3 Sammanfattning – Tidigare forskning 14

3. Metod 15

3.1 Metodval och metoddiskussion 15

3.2 Urval av undersökningsenheter 16

3.3 Insamling av empiri och analys 17

3.4 Validitet och reliabilitet 19

3.5 Etiska ställningstaganden 19

3.6 Sammanfattning – Metod 20

4. Teoretiska utgångspunkter 21

4.1 Studie- och yrkesvägledning 21

4.2 Konstruktivistisk vägledning 23 4.2.1 Vägledarens verktyg 25 4.3 KASAM 26 4.3.1 Begriplighet 26 4.3.2 Hanterbarhet 27 4.3.3 Meningsfullhet 27

4.3.4 Samspelet mellan de tre begreppen 27

4.4 Sammanfattning – Teoretiska utgångspunkter 28

5. Resultat och analys 29

5.1 Hur beskriver respondenterna målgruppen? 29

5.2 Utmaningar 31

5.2.2 Upp och hoppa! 32

5.2.3 Psykisk ohälsa 33

5.2.4 Strukturella utmaningar 34

5.3 Vägledarnas verktyg för att ta sig an utmaningarna 36

5.3.1 Generell sammanställning av verktyg 37

5.3.2 Kartläggning och identifiering av styrkor 37

5.3.3 Verktyg som saknas 38

5.4 Sammanfattning – Resultat och analys 39

5.4.1 Hur beskriver respondenterna målgruppen? 39

5.4.2 Vilka utmaningar beskriver respondenterna att de ställs inför vid vägledning

av målgruppen? 40

5.4.3 Hur arbetar respondenterna för att ta sig an dessa utmaningar? 40

6. Diskussion 41 6.1 Resultatdiskussion 41 6.2 Metoddiskussion 43 6.3 Teoridiskussion 43 6.4 Vidare forskning 44 Referenslista 45 Bilaga 1. Intervjuguide 47

Tabell och figurförteckning

Tabell 1 Respondenterna _______________________________________________ 17

Figur 1 Valfall (Lovén 2015, 281) 22

1. Inledning

Vi har i ett tidigare arbete skrivit om vägledare inom gymnasieskolan och deras roll i elevhälsoteamet. Under det arbetets gång fick vi kunskap om att psykisk ohälsa bland ungdomar ökat de senaste åren och våra dåvarande respondenter upplevde att de hade en hel del elever som gjorde avhopp från gymnasiet. När vi nu skulle skriva examensarbete ställde vi oss frågan, vart tar dessa ungdomar vägen? Vem vägleder dem? Hur ser målgruppen ut? Vilka utmaningar kan en studie- och yrkesvägledare stöta på i detta vägledningsarbete?

1.1 Bakgrund

Statistik över ungdomar som inte slutfört gymnasiet och som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen visar att det under åren 2012–2017 har skett en ökning med 16 procentenheter, från 22 till 38 procent (SOU 2018:11, 13). När det kommer till arbetslöshet hos unga är klyftan mellan elever som fullföljt sin gymnasieutbildning och de ungdomar som inte lyckats fullfölja gymnasiet stor; 11 procent jämfört med 38 procent för de respektive grupperna (ibid., 13). Elever som fullföljt en gymnasieutbildning har alltså större chans att komma in på arbetsmarknaden än de som har avbrutit sina studier.

Varje kommun har ett lagstadgat ansvar att ha uppsikt över de ungdomar i kommunen som varken arbetar eller studerar. Det lagstadgade ansvaret innebär också att kommunen måste erbjuda ungdomarna alternativ sysselsättning eller hjälp att återgå till någon form av sysselsättning. Detta kallas det kommunala aktivitetsansvaret. Enligt Skollagen (SFS 2010:800, 29 kap. 9 §) ska en hemkommun löpande under året hålla sig informerad om sysselsättningen hos de ungdomar som är folkbokförda i kommunen. Detta gäller ungdomar som ännu inte har fyllt 20 år, och som har fullgjort sin skolplikt, men inte genomför eller har fullföljt utbildning på nationella program i gymnasieskola, gymnasiesärskola eller motsvarande utbildning. De insatser som erbjuds dessa ungdomar bör vara individuellt anpassade och främsta fokus bör läggas på att motivera individer till

att slutföra en utbildning, exempelvis sin gymnasieutbildning (SFS 2010:800, 29 kap. 9 §).

I Utbildningsdepartementets utredning “Vårt gemensamma ansvar – för unga som varken arbetar eller studerar” (SOU 2018:11, 25) framkommer det att målgruppen är en mycket heterogen grupp med olika behov. Det gör att det inte finns en generell insats som fungerar för alla ungdomarna och kommunerna måste kunna erbjuda flera olika insatser för att kunna tillgodose ungdomarnas individuella behov (SOU 2018:11, 15, 106). Det finns ett antal riskfaktorer som ökar sannolikheten för att ungdomar ska utveckla problem som leder till att de hamnar i ett utanförskap (SOU 2018:11, 52). De riskfaktorer som identifierats är; socioekonomisk utsatthet, föräldrar med låg utbildningsnivå, utrikesfödda (särskilt unga kvinnor), psykisk och fysisk ohälsa, varit i samhällets vård, överskuldsättning, kriminalitet, tidigt föräldraskap, funktionsnedsättning medförande nedsatt arbetsförmåga, nyanländ till Sverige (särskilt i sena tonåren) samt ofullständig skolgång (SOU 2018:11, 80). Utredarna slår fast att arbetet med en heterogen målgrupp med så olika behov är väldigt utmanande:

Arbetet med det kommunala aktivitetsansvaret är både komplext, utifrån att ungdomsgruppen är heterogen med olika behov, och omfattande då det ska vara individcentrerat, i flera fall samordnat och genomföras med hög kvalitet [...] För att ge unga ett individanpassat stöd krävs möjligheter att kunna erbjuda insatser från kommunens olika förvaltningar, men även i samverkan med andra (SOU 2018:11, 14).

Skolinspektionen genomförde 2018 en uppföljande kvalitetsgranskning av kommunernas aktivitetsansvar. I granskningen som fick namnet Att motivera ungdomar tillbaka till utbildning framkommer att det sedan deras senaste granskning fortfarande finns kommuner som inte erbjuder ett tillräckligt flexibelt och varierat utbud av insatser som tillgodoser ungdomarnas behov. Bristen på flexibla insatser kan i sin tur leda till att ungdomarna inte engageras att delta eftersom insatserna inte upplevs relevanta (Skolinspektionen 2018, 36).

Enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten (2018, 6) blir psykisk ohälsa bland yngre allt vanligare. Det är också vanligare bland unga som varken arbetar eller studerar att känna sig deprimerade, ha lågt självförtroende och uppleva fysiska besvär. Allvarliga problem med ångest och oro är bland de som varken arbetar eller studerar mer än dubbelt så vanligt jämfört med andra unga (SOU 2018:11, 93). Folkhälsomyndigheten (2018, 9) definierar psykisk ohälsa som ett samlande begrepp för både psykiska symtom som

exempelvis oro, ångest och nedstämdhet, och mer allvarliga symtom som kan tillskrivas psykiatriska diagnoser.

1.2 Syfte

Som vi presenterat i bakgrunden så finns det rapporter och granskningar som följer upp kommunernas arbete med det kommunala aktivitetsansvaret, bland annat Skolinspektionens uppföljande kvalitetsgranskning och Utbildningsdepartementets utredning, båda från 2018 (Skolinspektionen 2018; SOU 2018:11). I dessa rapporter framkommer det statistik kring hur många ungdomar som står utan sysselsättning och det redogörs för konsekvenserna av ungdomars utanförskap. Vi saknar dock de enskilda vägledarnas perspektiv i dessa utredningar. Mot bakgrund av den problematik som beskrivs ovan vill vi därför undersöka hur studie- och yrkesvägledare arbetar med målgruppen unga som varken arbetar eller studerar.

Vårt syfte är att undersöka hur studie- och yrkesvägledare inom det kommunala aktivitetsansvaret och ett arbetsmarknadsprojekt i södra Sverige beskriver målgruppen unga som varken arbetar eller studerar samt hur de ser på sitt arbete med nämnda målgrupp.

1.2.1 Frågeställning

Vi väljer att utgå från dessa frågeställningar:

● Hur beskriver studie- och yrkesvägledare på ovan nämnda enheter målgruppen? ● Vilka utmaningar beskriver respondenterna att de ställs inför vid vägledning av

målgruppen?

1.2.2 Förkortningar

För att underlätta för läsarna har vi valt att genomgående använda oss av några förkortningar, som vi presenterar här:

● Studie- och yrkesvägledare förkortas vägledare. ● Det kommunala aktivitetsansvaret förkortas KAA.

● Deltagare är de ungdomar mellan 16–19 år som omfattas av det kommunala aktivitetsansvaret samt ungdomar mellan 18–29 som är inskrivna i arbetsmarknadsprojektet. Vi kommer även använda begreppen unga som varken arbetar eller studerar och målgruppen för de samma.

1.2 Arbetets disposition

❖ I kapitel 1 inleds arbetet med en introduktion till ämnet, motivering till val av ämne samt syfte och frågeställningar

❖ I kapitel 2 tar vi upp den tidigare forskningen som ligger till grund för vårt arbete. Här presenteras forskning om unga som varken arbetar eller studerar och forskning kring vägledningens hälsofrämjande effekter.

❖ Kapitel 3 är vårt metodkapitel. Här presenteras tillvägagångssätt, både tankemässigt och handlingsmässigt

❖ I kapitel 4 presenterar vi de teorier som vi har använt oss av i analysen: En kort beskrivning av vägledning, Peavys teori om konstruktivistisk vägledning samt Antonovskys modell KASAM.

❖ I kapitel 5 presenteras och analyseras den insamlade empirin. Vi har valt att presentera resultat och analys i samma kapitel eftersom vi anser att det ger större mening för läsaren samt motverkar upprepningar

❖ I det avslutande kapitel 6 reflekterar vi över vår egen roll, våra resultat och vårt tillvägagångssätt. Vi ger även förslag på framtida forskning.

2. Tidigare forskning

I detta kapitel tar vi upp tidigare forskning som berör unga som varken arbetar eller studerar vilket är relevant eftersom det är den målgrupp våra respondenter arbetar med samt forskning om vägledningens hälsofrämjande effekter. Kapitlet avslutas med en sammanfattning.

2.1 Unga som varken arbetar eller studerar

Bäckman och Nilsson (2011) har undersökt de långsiktiga konsekvenserna av att vara ung vuxen utan känd sysselsättning. Resultaten visar att de som vid 25 års ålder hade en svag arbetsmarknadsanknytning har en ökad risk för marginalisering senare i livet, dödligheten är också högre i denna grupp (ibid., 173). Bäckman och Nilsson konstaterar att det finns en överrisk för långsiktig exkludering av gruppen unga som varken arbetar eller studerar. De menar att det i framtiden kan komma att innebära problem med att denna grupp, om de väl kommer in på arbetsmarknaden, kommer vara de som drabbas hårdast vid konjunkturnedgångar och att de dessutom får låga pensioner (ibid., 180–181).

Lögdberg, Nilsson och Kostenius (2015) undersöker i artikeln “Thinking about the future, what’s gonna happen?” hur unga människor i Sverige, som varken arbetar eller studerar, upplever livserfarenheter i relation till hälsa och välbefinnande. Internationellt kallas målgruppen NEET (Not in Employment, Education, or Training). Undersökningen genomfördes med kvalitativa intervjuer och ett induktivt tillvägagångssätt. Intervjupersonerna var 16 stycken ungdomar i åldrarna 16–20 år. Fokus i intervjuerna var ungdomarnas vardagsupplevelser. De ombads berätta om sin uppväxt och hur deras vardag ser ut idag, samt återberätta betydelsefulla händelser och reflektera över hur de har påverkat deras hälsa och välbefinnande (ibid., 3) Författarna fann flera återkommande teman i ungdomarnas berättelser. Ett sådant vanligt förekommande tema var att de tillfrågade ungdomarna saknade ett nära och stabilt kontaktnät med personer som de

känner tilltro till (ibid., 4–5). I de händelser som verkat positivt på ungdomarnas välbefinnande framkom det teman om vikten av nära och stödjande relationer och känslan av tillhörighet i gemenskapen med vänner genom meningsfulla aktiviteter i barndomen (ibid., 6). Resultatet visar att hälsa är något som konstrueras i förhållande till andra och i relation till det sociala och kulturella sammanhanget. Hälsa är således mer komplext än ett rent biologiskt tillstånd och frånvaro av sjukdom (ibid., 9).

2.2 Vägledningens hälsofrämjande effekter

Mot bakgrund av att rapporter kring ungdomar som varken arbetar eller studerar visar att psykisk ohälsa ökar i målgruppen, finner vi det intressant att beakta forskning kring vägledningens hälsofrämjande effekter. Forskning visar att vägledning kan verka hälsofrämjande för individen, och vägledningssamtalet kan rusta individen till att hantera förändringar i sin livsbana (Robertson 2013, 256; Stoltz och Haas 2016, 45).

Robertson (2013) har forskat om studie- och yrkesvägledning, och dess potentiellt hälsofrämjande effekter och positiva inflytande på individers välbefinnande. Robertson menar att fokus, sedan millenniumskiftet, alltmer lagts på lycka, välmående och hälsa i olika aspekter av medborgarnas liv, inte minst inom fälten utbildnings- och sysselsättningspolitik (ibid., 254–255). Ökat fokus på välmående och hälsa härstammar enligt Robertson från den psykologiska strömningen positive psychology, som fokuserar på vad det är som får oss människor att må bra och känna lycka och tillfredsställelse i livet, inte bara individuellt utan också i grupp och som produktiva medborgare i samhället (ibid., 255).

De hälsofrämjande effekterna av vägledning som Robertson lyfter fram delar han in i direkt verkan och indirekt verkan. Ett exempel på direkt verkan av vägledning ur ett hälsofrämjande perspektiv är samtalets terapeutiska inverkan på klienterna, att de får prata av sig och känna sig stöttade av vägledaren. Robertson (2013, 256) jämför samtalets inverkan med den terapeutiska inverkan som ett samtal med psykolog eller kurator kan ge. För klienter som upplever en känsla av maktlöshet och brist på kontroll över sin livsbana, två känslor som kan bidra till psykologisk ohälsa hos klienterna, kan vägledningssamtal hjälpa klienten att må bättre (ibid., 256). Ett vägledningssamtal kan stärka klientens självförtroende, öka dennes proaktivitet och lära hen att utveckla ett

agentskap och handlingsförmåga, vilket innebär en förmåga att lära känna sig själv, se sina möjliga val och själv kunna bestämma vad som är bäst för en själv, samt att våga ta och fullfölja beslut (ibid., 257). Det är just detta fokus som gör samtalet med vägledaren framgångsrikt ur ett hälsoperspektiv. Även om många vägledningssamtal är fokuserade på att stärka och rusta klienten inför framtiden, vilket i sig självt kan verka hälsofrämjande, så kan även samtal som behandlar tidigare händelser verka hälsofrämjande. Genom att i samtalet få klienten att återberätta tidigare händelser, både positiva och negativa, kan vägledaren sedan hjälpa klienten att omarbeta berättelserna för att se nya perspektiv och komma till insikt om vilka lärdomar, styrkor och kvaliteter som klienten kan ta med sig från dessa berättelser. Att på så sätt tillsammans rekonstruera berättelserna är framträdande inom framför allt narrativ vägledning, som till exempel konstruktivistisk vägledning, där klientens historier utgör grunden för samtalen (ibid., 257). Den indirekta hälsofrämjande verkan som vägledning kan ge består i mångt och mycket av långsiktiga följder av den direkta verkan, exempelvis kan ökat självförtroende och större inblick i sina styrkor och egenskaper leda till en anställning som i sin tur kan ge klienten en ökad känsla av ekonomisk trygghet, tillhörighet med en social grupp och en känsla av meningsfullhet. Studier visar att framför allt utsatta grupper i samhället kan gynnas av dessa indirekta effekter (Robertson 2013, 258).

Stoltz och Haas (2016) har gjort en litteraturstudie där de sammanställer tidigare forskning kring begreppen terapeutiska samtal och karriärvägledning. Författarna refererar bland annat till Betz och Corning, som i en artikel från 1993 argumenterade för att det finns ett starkt samband mellan personlig rådgivning, exempelvis terapi, och karriärvägledning (ibid., 43). Som argument för sin hållning framhävde Betz och Corning de gemensamma aspekter som finns i både terapi och karriärvägledning, som exempelvis den terapeutiska relationen som utvecklas mellan vägledare/terapeut och klient, utforskandet av situationer som inte fungerat tillfredsställande och ett fokus på eftersträvansvärda mål (ibid., 43). Artikelförfattarna refererar även till Krumboltz som i en artikel från 1993 betonar hur viktigt det är för vägledare att se och ta hänsyn till alla aspekter av en individs liv och utveckling (ibid.,43). Författarna tar även upp Blustein och Spengler som argumenterade i en artikel från 1995 för de många parallellerna mellan terapi och karriärvägledning och menade att bemötande av en dimension ger effekt även på andra aspekter i individens liv (ibid., 43.). Baserat på dessa forskares resultat drar Stoltz och Haas slutsatsen att terapeutiska samtal och karriärvägledningssamtal verkar i

korrelation med varandra, och att det inte alltid går att definiera några klara gränser mellan de två disciplinerna och att karriärvägledning kan verka terapeutiskt och hälsofrämjande (ibid., 44). Ett viktigt begrepp som är återkommande i Stoltz och Haas artikel är career adaptability, med andra ord anpassningsförmåga gällande förändringar och övergångar i en människas karriärbana (ibid., 45).

2.3 Sammanfattning – Tidigare forskning

Utbildningsdepartementets utredning (2018) visar att unga som varken arbetar eller studerar är en komplex och heterogen målgrupp samtidigt som det statistiskt visat sig finnas vissa faktorer som kan öka risken att hamna i målgruppen. Exempel på riskfaktorer är psykisk och fysisk ohälsa, kriminalitet, tidigt föräldraskap och föräldrars utbildningsnivå (SOU 2018:11, 52). Bäckman och Nilsson (2011, 173) konstaterar att det finns en överrisk för långsiktiga konsekvenser för gruppen unga som varken arbetar eller studerar. Lögdberg, Nilsson och Kostenius (2015) undersöker i artikeln “Thinking about the future, what’s gonna happen?” hur unga människor i Sverige, som varken arbetar eller studerar, upplever livserfarenheter i relation till hälsa och välbefinnande och deras resultat visar att hälsa är något som konstrueras i förhållande till andra och i relation till den sociala kontexten. Detta knyts ihop med forskning kring vägledningens hälsofrämjande effekter. Robertson samt Stoltz och Haas menar att vägledning kan verka hälsofrämjande för individen, sett både från den direkta och indirekta verkan vägledningssamtalet kan ha på individen och hur vägledning kan rusta individen att hantera förändringar i sin livsbana (Robertson 2013, 256; Stoltz och Haas 2016, 45).

3. Metod

Syftet med studien är att undersöka hur studie och yrkesvägledare inom det kommunala aktivitetsansvaret och ett arbetsmarknadsprojekt i södra Sverige vägleder målgruppen unga som varken arbetar eller studerar. I detta kapitel presenteras och diskuteras metodval, urval av undersökningsenheter, insamling av empiri och analys samt etiska ställningstagande. Kapitlet avslutas med en sammanfattning.

3.1 Metodval och metoddiskussion

Vi använde oss av kvalitativ metod och genomfört semistrukturerade intervjuer utifrån en intervjuguide. Enligt Kvale och Brinkmann (2014, 45) är en semistrukturerad intervju mindre tillrättalagd än en strukturerad intervju med slutna frågor, då den utgår från en intervjuguide med fokus på valda teman och förslag på intervjufrågor. En av fördelarna med kvalitativ metod är enligt Larsen (2009, 27) att den ger forskaren möjlighet att gå på djupet och ställa följdfrågor, reda ut missförstånd och be om förtydligande om något är oklart. Detta är den främsta anledningen till att semistrukturerade intervjuer valdes som metod, då det gett oss en röd tråd att följa men samtidigt öppnat upp för en flexibilitet att ställa fördjupande frågor och anpassa frågorna under intervjutillfällena.

Några av nackdelarna med att använda sig av en kvalitativ metod kan vara att det är svårt att generalisera och att efterarbetet är mer tidskrävande än vid en kvantitativ undersökning (Larsen 2009, 27). Intervjuerna ska bearbetas genom exempelvis transkribering vilken är tidskrävande i sig. Det är också ett omfattande arbete att sammanställa de genomförda intervjuerna för att få överblick över insamlad empiri och hitta mönster för att kunna jämföra svaren i analysen (ibid., 27). Det finns också en potentiell nackdel med kvalitativ metod som kallas “intervjueffekten” och vilken innebär att den som intervjuar kan påverka respondenten att svara det hen tror att intervjuaren vill höra och svarar på ett visst sätt för att ge ett gott intryck eller ger ett allmänt accepterat svar (ibid., 27–28). Detta är viktigt för oss som intervjuare att vara medvetna om och vi

försökte minimera risken för en otillbörlig påverkan men vår blotta närvaro påverkar och vilka frågor vi ställer påverkar så klart svaren vi får.

3.2 Urval av undersökningsenheter

I studien genomfördes åtta intervjuer med utbildade studie- och yrkesvägledare från fyra olika arbetsplatser. Fem av vägledarna arbetar inom det kommunala aktivitetsansvaret, de tre andra arbetar inom ett arbetsmarknadsprojekt. Vi valde att intervjua dessa vägledare eftersom de arbetar med den målgrupp som ingår i denna studies syfte och frågeställning.

Vi använde oss av så kallat godtyckligt urval, vilket enligt Larsen (2009, 78) innebär att forskaren själv väljer ut respondenter hen anser är relevanta. De kriterier vi valde är att respondenterna skall arbeta som studie- och yrkesvägledare med målgruppen unga vuxna inom åldersspannet 16–29 år. För att få tag på respondenter ringde och mailade vi, samt i ett av fallen besökte vi arbetsplatsen och frågade om de tilltänkta respondenterna var intresserade av att delta i vår studie. Under besöket fick vi kontakt med en vägledare som var intresserad av att vara med i vår studie, och vi fick via hen kontakt med ytterligare tre respondenter. Den här metoden för urval, där en tilltänkt respondent rekommenderar andra personer av intresse, kallas för snöbollsmetoden (ibid., 79).

Respondenterna skiljer sig åt när det gäller ålder och arbetslivserfarenhet. Varje respondent har tillskrivits en siffra mellan 1–8 som sedan används för att identifiera dem i kommande kapitel (Respondent 1, Respondent 2 och så vidare). Den enda information vi väljer att redovisa på individbasis är examensår samt hur länge respondenterna arbetat på sin nuvarande arbetsplats, detta redovisas i Tabell 1. Vi har valt att inte ange var våra respondenter arbetar för att uppfylla det etiska konfidentialitetskravet.

Tabell 1 Respondenterna

Respondent nr.: Examinerad år: Nuvarande anställning, år: 1 2009 1,5 2 1999 1 3 2017 2 4 2015 1 6 2018 1,5 7 2009 1,5 8 2017 2,5

3.3 Insamling av empiri och analys

Som tidigare påtalats samlades det empiriska materialet in genom semistrukturerade intervjuer som utgick från en, av oss sammansatt, intervjuguide (se Bilaga 1). Vid konstruktion av intervjuguiden valdes några områden ut som vi ansåg skulle kunna vara relevanta och intressanta, och det beslutades att låta den insamlade empirin styra vad av som sedan togs med i resultatet. Vi valde inte heller någon bestämd teori utan lät empirin styra även här, vi ville vara flexibla och öppna för olika teorier, beroende på vad empirin visade. Vi hade den framtida analysen i åtanke under hela empiriinsamlingsprocessen, från konstruktionen av intervjuguiden till att den sista intervjun var genomförd. Intervjuguiden reviderades efter de första tre intervjuerna, exempelvis tog vi bort frågan “Vad är målet med de olika aktiviteterna?”. Den kom olägligt i flödet och vävdes istället in i frågan “Vad tycker du att en vägledare (bäst) kan bidra med i arbetet med målgruppen?” Vi lade också till samverkan som en punkt eftersom de första respondenterna pratade om det. I slutändan använde vi oss dock inte av de svaren då de låg utanför våra frågeställningar. Kvale och Brinkmann (2014, 173) menar att man bör ta hänsyn till analysen redan när man förbereder intervjufrågorna, något de benämner “principen att skjuta framåt”.

efter. Anledningen till att vi valde att inte genomföra längre intervjuer var att vi ville vara så effektiva som möjligt. För att reducera textmängden och ta bort ointressant empiri, vilket Larsen (2009, 98) beskriver som viktigt för att underlätta analyseringen av materialet, valde vi att inte transkribera saker som låg utanför syftet för undersökningen. För att lättare upptäcka mönster eller skillnader i respondenternas svar matades intervjusvaren in i en matris med hjälp av ett Google formulär. Formuläret hade byggts upp så att det stämde överens med de övergripande område vi hade tagit fram till vår intervjuguide, och vi sorterade in citat som kändes relevanta. Efter denna första grovtematisering valde vi att markera de likheter vi fann i svaren med olika färger, för att på så sätt lättare få en överblick av empirin. Att arbeta med insamlad empiri på detta sätt gav oss en snabb överblick och hjälpte oss att sortera och tematisera svaren. Denna metod att jobba med materialet kallar Larsen (2009, 104) för delanalys. Vid en delanalys klassificeras utdrag ur texten och citat som hör till samma tema eller frågeställning grupperas för att lättare få överblick, något vi gjorde med hjälp av ovan nämnda matris.

Efter bearbetning av empirin valde vi att stryka en av våra respondenter (Respondent 5) eftersom det visade sig att hen inte arbetar med samma målgrupp som de andra. Svaren från denna respondent blir således inte relevanta för vår studie.

Vid bearbetning och analys av vår första frågeställning “Hur beskriver studie- och yrkesvägledare på ovan nämnda enheter målgruppen?” använde vi oss av den konstruktivistiska vägledningens förhållningssätt. Vår andra frågeställning “Vilka utmaningar beskriver respondenterna att de ställs inför vid vägledning av målgruppen?” besvarades främst med hjälp av Lovéns (2015, 281) modell över förändringsfall samt begrepp från Antonovskys (2005) teori om KASAM och Peavys (2010, 119) begrepp the joint action. Till sist besvarades vår tredje frågeställning “Hur arbetar respondenterna för att ta sig an dessa utmaningar?” med hjälp av konstruktivistisk vägledningsteori och begreppet future building (Peavy 2010, 89). Vi har även löpande genom våra tre frågeställningar reflekterat över resultatet utifrån vad som presenterats i kapitlen om bakgrund och tidigare forskning.

3.4 Validitet och reliabilitet

Validitet handlar om huruvida den insamlade empirin är relevant för undersökningens frågeställningar, undersöks det som var tänkt? Reliabilitet handlar om att göra undersökningen så tillförlitlig som möjligt och att hantera insamlad empiri noggrant (Larsen 2009, 80–81). Vi genomförde samtliga intervjuer tillsammans för att eftersträva, någorlunda, hög reliabilitet. Det gav oss också möjlighet att diskutera intervjuerna direkt efter genomförandet vilket resulterade i att vi reviderade intervjufrågorna något efter de första intervjuerna.

Larsen (2009, 80–81) menar att en flexibel process, där intervjufrågorna kan ändras och syftet kan finjusteras under arbetets gång kan bidra till att öka arbetets validitet.

3.5 Etiska ställningstaganden

Vi har i denna studie tagit hänsyn till Vetenskapsrådets forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Dessa principer delas in i fyra allmänna huvudkrav: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002, 6).

Informationskravet och samtyckeskravet hänger ihop och innebär i korthet att deltagarna i undersökningen ska ha mottagit information om vad undersökningen handlar om, dess syfte, och under vilka villkor de deltar (Vetenskapsrådet 2002, 7), samt att de själva bestämmer över sitt medverkande och när som helst har rätt att avbryta sin medverkan (ibid., 10).

Konfidentialitetskravet innebär att författaren ska sträva efter att deltagarna i undersökningen ska vara och förbli anonyma. Alla uppgifter som berör den enskilde respondenten ska anges på sådant sätt att det är praktiskt taget omöjligt för en utomstående att identifiera respondenten (Vetenskapsrådet 2002, 12).

Det sista huvudkravet, nyttjandekravet, avser att de uppgifter som har erhållits genom undersökningen endast ska användas i det syfte som har etablerats innan genomförandet av undersökningen, och som respondenterna har gett sitt samtycke till (Vetenskapsrådet

2002, 14).

För att uppfylla ovan nämnda huvudkrav informerade vi våra respondenter redan vid vår första kontakt med dem vad vi ämnade undersöka och vi informerade om att vi skulle utgå från Vetenskapsrådets forskningsetiska riktlinjer i alla aspekter av genomförandet av undersökningen. Samtliga respondenter fick i början av intervjun “Information i enlighet med forskningsetiska riktlinjer” och gav sitt samtycke till att medverka i denna studie (se Bilaga 1).

3.6 Sammanfattning – Metod

Studien genomfördes med en kvalitativ metod och semistrukturerade intervjuer. Åtta studie- och yrkesvägledare intervjuades, men endast sju användes i denna studie. Vi har varit noga med att följa vetenskapsrådets forskningsetiska riktlinjer. Vid bearbetning och analys av frågeställningarna användes främst Peavys (2010) konstruktivistiska förhållningssätt, Lovéns (2015) modell över förändringsfall samt begrepp från Antonovskys (2005) teori om KASAM.

4. Teoretiska utgångspunkter

I detta avsnitt presenteras de teorier som vi anser är mest relevanta för detta arbete. Först kommer en kort genomgång över vad studie- och yrkesvägledning är och sedan presenteras de teoretiska utgångspunkter och begrepp som använts för att analysera den insamlade empirin. Dessa utgångspunkter är Peavys konstruktivistiska vägledningsmetod och begreppsapparat samt Antonovskys teori om KASAM.

4.1 Studie- och yrkesvägledning

Enligt 2 kap. 29 § Skollagen (SFS 2010: 800) har alla elever inom alla skolformer, förutom dem inom förskolan, rätt till studie- och yrkesvägledning för att de ska kunna få sina behov inför framtiden, gällande val av utbildningar och yrken, tillgodosedda. De ska med andra ord under skolgången få det stöd de behöver för att även i framtiden kunna fatta egna, välgrundade val och utveckla en valkompetens. Skolinspektionen (2013, 11) menar att välgrundade val är ett centralt begrepp i hur vägledning bör bedrivas och de definierar begreppet, med stöd i Skollagen och aktuella läroplaner, som att elever behöver tillägna sig kunskaper och förmågor att hantera olika valsituationer.

Peavy (1998, 11–12) konstaterar att det finns många olika vägledningsmodeller, men anser att det generellt sett finns fem faktorer som dominerar de flesta metoder som används vid vägledning:

● Att gemensamt skapa en atmosfär av omsorg, tillit och förhoppning. ● Utbyte av tillräckligt mycket relevant och exakt information.

● Hjälp den sökande att visualisera sina mål och framtidsplaner. ● Hjälp den sökande att inse sin potential.

● Hjälp den sökande att se alternativa valmöjligheter, göra handlingsplaner samt undanröja eventuella hinder på vägen mot sitt mål.

Lovén (2015, 29) menar att de flesta vägledningsmodeller som fokuserar på studie- eller yrkesval och framtidsplanering utgår från att individen i fråga står inför en brytpunkt och att hen har ett visst utrymme till att göra ett val. Den så kallade traditionella vägledning som dominerar i Sverige genomsyras enligt Lovén (ibid., 30, 281) av tanken om att självkännedom och kunskap om alternativ samverkar till att ge individen en förmåga att fatta beslut och genomföra beslut (se Figur 1). Lovén (ibid., 280–282) problematiserar dock denna bild av “traditionell vägledning” när det kommer till vägledning av målgruppen unga som varken arbetar eller studerar. Innan ungdomarna i målgruppen kan förväntas göra ett val kan det finnas hinder som kan behöva bearbetas innan ungdomen kan gå vidare i vägledningsprocessen och göra ett väl underbyggt val (se Figur 2). Lovén (ibid., 281) identifierar tre typer av hinder; 1) Sociala hinder vilka handlar om ungdomens sociala situation. 2) Personliga hinder exempelvis psykisk ohälsa som påverkar förmågan att inhämta och värdera information. 3) Hinder relaterade till missbruk av olika slag. Lovén (ibid., 281) har utvecklat en modell för att illustrera vägledning av individer som har dessa typer av hinder, s.k. förändringsfall (Figur 2). Modellen om förändringsfall illustrerar kontrasten till det Lovén kallar vägledning av valfall (Figur 1), vilket är en beskrivning av vägledning av elever utan ovanstående problematik, med andra ord de som kan gå direkt in i valprocessen (ibid., 281). Det är viktigt att se till hela livssituationen för de ungdomar som är så kallade förändringsfall, och det behövs samverkan inom skolan, mellan vägledare, elevvårdspersonal och specialpedagog, för att framgångsrikt kunna hjälpa dessa ungdomar (Lovén 2015, 282).

Vi kommer att använda Lovéns teori om hur arbetet med förändringsfall skiljer sig från den traditionella vägledningen när vi analyserar frågeställningen “Vilka utmaningar beskriver respondenterna att de ställs inför vid vägledning av målgruppen?”

4.2 Konstruktivistisk vägledning

Peavy (1998, 12) menar att vägledning kan beskrivas som en process där en vägledare genom samtal med den sökande hjälper denne att hitta en känsla av kontroll över sin tillvaro samt ingjuta hopp, stöd och klarhet hos den sökande. Allmänt sett kan vägledning också ses som en process som syftar till att hjälpa individer tillägna sig kunskap och färdigheter som rör urval och väljande, beslutsfattande, analys och självkännedom (ibid., 19). Vägledning är individcentrerat och samtalet kan ha olika fokus och syften som exempelvis problemlösning, kartläggning eller livsplanering (ibid., 13–15). Förhållandet mellan vägledare och sökande bör präglas av respekt, samarbete och kreativitet (Peavy 2010, 8).

Konstruktivistisk vägledning kännetecknas enligt Peavy (1998, 38ff) av sju principer som beskriver den konstruktivistiska vägledarens förhållningssätt.

1) Det finns flera olika verkligheter, och inte en enskild, sann och objektiv verklighet. Det är vägledarens uppgift att hjälpa den sökande att själv kunna se, tolka och värdera de olika verkligheterna. Även om det kan finnas flera verkligheter är det inte säkert att alla möjliga verkligheter är önskvärda eller användbara, och individer bör rustas att lära sig se skillnaden (Peavy 1998, 38).

2) Människan lever i en social värld som konstrueras genom interaktion, kommunikation och ömsesidigt förhållningssätt mellan människor. Mänskliga fenomen som seder, traditioner, normer och lagar samkonstrueras av samhällets medborgare. Även vägledningssamtalet och förhållandet mellan vägledare och sökande är en sorts social konstruktion, där ett ömsesidigt förhållande byggs upp och konstrueras av både vägledare och sökande i samförstånd. En konstruktivistisk vägledare inser att sökandens personliga livshistoria och perspektiv på densamma bör förstås i samband med den sociala kontext som den sökande befinner sig i. Den sociala kontexten består av de människor som finns i den sökandes liv och den miljö som hen befinner sig i (Peavy 1998, 38–39).

redskap som används för att konstruera vår verklighet. Det är genom språket vi uppfattar mönster, likheter och olikheter i samhället. Språket blir den verksamma basen för vägledaren och det är viktigt att lyssna på den sökandes berättelser, tankar och metaforer för att sedan kunna arbeta med dessa (Peavy 1998, 39).

4) Individers handlingar och personliga observationer speglar individens aktuella verklighet och utgör därmed basen för vägledningssamtalet. Med ordet handling menas att det finns en aktör, den sökande, som tar in information, tolkar och därefter tar ett beslut och genomför beslutet. Tyngdpunkten i vägledningssamtalet bör ligga på den sökandes inre genomförande, personliga begrundanden och referensramar, och det är viktigt att inte glömma bort de sociala kontexter som individen befinner sig i (Peavy 1998, 40).

5) Individer befinner sig i bestämda sammanhang, och uttalar sig därför från specifika perspektiv. Att lyssna på den sökandes berättelser blir centralt för vägledaren, vars roll i samtalet är att lyssna och ställa frågor för att få den sökande att själv se sina berättelser i annat ljus för att själv kunna se vad hen vill ha hjälp med eller prata om. Det är först när den sökande har redogjort för sitt dilemma och vägledaren och den sökande i samklang har kartlagt och analyserat dilemmat för att hitta kärnan som självanalys kan påbörjas, och eventuella beslut kan fattas. Den sökandes kontexter påverkar uppfattningen och handlingarna (Peavy 1998, 43–44).

6) Konstruktivistisk vägledning är kulturcentrerad. Kulturer i samhället utgör modeller för hur individer skall leva, och vi människor föds in i en kultur och får genom vår uppväxt i den kulturen en mall att följa. Denna kulturella mall kan ha många underordnade mallar som kan visa olika möjliga vägar men vår uppfattade handlingsförmåga kan påverkas av dessa osynliga mallar. Samhällets kulturer är djupt rotade och tar ofta lång tid att påverka och förändra. Vägledarens uppgift blir att hjälpa individen att välja och navigera längs den kulturella kontextens farleder, och även lära individen att hantera övergångar till andra kulturer och lära sig navigera där (Peavy 1998, 44–45).

7)“Jaget” är ett centralt element i vägledningsprocessen, och “jaget” i sig är en komplex sammanställning av mening och är samtidigt det metaforiska uttrycket av den egna självupplevda identiteten. “Jaget” består av fyra underjag som är ömsesidigt beroende av varandra och dessa fyra underjag är samlade kring en central kärna som har tolknings-, val- och handlingsförmåga. De fyra underjagen bildar individens självbild, och det är viktigt för den konstruktivistiska vägledaren att ha i åtanke att självbilden är

väldigt viktig för individen och att fullständig objektivitet inte går att uppnå. Vägledaren bör i vägledningssamtal sträva efter att hjälpa den sökande att försöka se objektivt på sin situation och sin omgivning, men samtidigt inte glömma att ett visst mått av subjektivitet alltid kommer kvarstå (Peavy 1998, 40–42).

4.2.1 Vägledarens verktyg

Studie- och yrkesvägledare har enligt Peavy (2010, 25, 83) många olika verktyg att använda för att hjälpa individen att utvidga sin förmåga och att göra val. Exempel på sådana verktyg är kartläggning, kommunikation, vidga perspektiv, lärande aktiviteter, nätverksbyggande, visualisering samt självkännedom. Att fokusera på och förstärka det som fungerar är också en viktig aspekt i teorin (ibid., 7). Utöver de ovan nämnda verktygen finns det ett antal begrepp som vi finner användbara i förhållande till vår problemformulering samt syfte.

Empowerment, att stärka den sökandes känsla av att ha kontroll över sitt liv, att kunna engagera sig i sina projekt och våga ifrågasätta hämmande faktorer som hen tidigare tagit för givet (Peavy 1998, 14–15).

Future building, att konstruera sin egen framtid. Peavy menar att framtiden är något som kan skapas. Första steget är att föreställa sig/fantisera om en framtid, därefter måste den sökande känna att framtiden är önskvärd och fylld av personlig mening så att hen till slut agerar genom att genomföra personliga projekt som leder fram till målet (Peavy 2010, 89).

The joint action, att gemensamt med den sökande konstruera personliga projekt som hen arbetar med utanför vägledningstillfällena, det är genom meningsfulla handlingar en människa bygger upp sitt jag och sitt förhållande till andra (Peavy 2010, 119).

Att använda metaforer i vägledningssamtal är någonting som Peavy (1998, 84) gärna förespråkar samtidigt som han framhåller att det inte passar alla sökande men att en vägledare bör öva sig i att använda metaforer så hen kan använda dem när det passar.

I denna studie kommer Peavys teori om konstruktivistisk vägledning användas för att analysera resultatet av frågeställningarna “Hur beskriver studie- och yrkesvägledare på ovan nämnda enheter målgruppen?” och “Vilka utmaningar beskriver respondenterna att de ställs inför vid vägledning av målgruppen?”. Dessutom kommer begreppen the joint action och future building användas vid analys av frågeställningen “Vilka utmaningar

beskriver respondenterna att de ställs inför vid vägledning av målgruppen?” respektive frågeställningen “Hur arbetar respondenterna för att ta sig an dessa utmaningar?

4.3 KASAM

Antonovsky använder sig av ett salutogent synsätt, vilket utgår ifrån ett hälsofrämjande förhållningssätt och fokuserar på vilka faktorer som gör att god hälsa uppstår och bibehålls (Antonovsky 2005, 16). Begreppet salutogenes står i kontrast till patogenes, som fokuserar på de faktorer som ligger bakom sjukdomar och bidrar till ohälsa, istället för de faktorer som kan verka hälsofrämjande (Antonovsky 2005, 16). Alla människor i dagens samhälle utsätts för stress på olika sätt och i olika omfattning, dessa stressfaktorer kallar Antonovsky för stressorer. Hela vår tillvaro är fylld av stressorer av olika slag, alltifrån mikrobiologiska till sociokulturella. Dessa stressorer leder till spänningstillstånd som måste hanteras och eventuella konsekvenser av stressorernas påverkan beror på hur framgångsrik individen är på hanteringen (ibid., 16). Antonovsky studerade olika faktorer, som han kallar generella motståndsresurser, förkortat GMR, som kan bidra till en framgångsrik hantering av livets stressorer. Exempel på GMR är egen inre styrka, pengar och stöd från omgivningen. För att kunna utveckla en teori som kunde hjälpa till att identifiera vad i en individs liv som skulle kunna visa sig vara en GMR skapade han begreppet känsla av sammanhang. Antonovsky menade att det fanns en gemensam nämnare för de GMR som bidrog till en framgångsrik stresshantering, och det var att de bidrog till att göra stressorerna begripliga (ibid., 17). Antonovsky vidareutvecklade därefter begreppet känsla av sammanhang, även förkortat KASAM, och identifierade tre centrala komponenter; begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.

4.3.1 Begriplighet

Begreppet begriplighet innebär att individen upplever att det som händer, både inom och utanför sig själv, är begripligt, ordnat och tydligt till skillnad från ett oförklarligt, slumpmässigt, kaotiskt brus. Den som har en hög känsla av begriplighet förväntar sig att det som kommer hända i framtiden, positivt eller negativt, är förutsägbart eller i vart fall

kommer kunna gå att förklaras. Individen förväntar sig att hen har kapaciteten att klara av även oförutsedda händelser (Antonovsky 2005, 44).

4.3.2 Hanterbarhet

Den som har en hög känsla av hanterbarhet upplever att hen har de resurser som krävs för att ta sig igenom det som händer, hen känner sig inte som ett offer för omständigheterna i livet. Dessa resurser kan vara både egna färdigheter men även personer i sin närhet som individen kan räkna med och lita på. Olyckliga saker händer men när det inträffar den med hög hanterbarhet kommer hen troligen hantera det bättre än en person med låg känsla av hanterbarhet (Antonovsky 2005, 45).

4.3.3 Meningsfullhet

Den som har en hög känsla av meningsfullhet känner sig delaktig och upplever att de utmaningar hen möter är värda att engagera sig i och känner att det finns en känslomässig mening med livet. När en människa med hög grad av meningsfullhet möter svårigheter i livet betraktar hen dessa som utmaningar, snarare än bördor. Även olyckliga händelser leder till sökande av mening i händelsen och en strävan efter att ta sig igenom med bibehållen värdighet (Antonovsky 2005., 45–46).

4.3.4 Samspelet mellan de tre begreppen

De tre komponenterna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet samspelar med varandra och följer ofta varandra åt, men är inte beroende av varandra och kan därför finnas i varierande grad hos individer (Antonovsky 2005, 43). Dock behövs samtliga komponenter för att en individ ska vara framgångsrik i sin problemhantering. Av de tre komponenterna argumenterar Antonovsky (2005, 50) för att motivationskomponenten meningsfullhet är viktigast, då det är den som driver individen och utan den är det svårt att bibehålla en hög grad av hanterbarhet eller begriplighet. Därefter kommer begriplighet, för att en individ måste kunna förstå för att kunna agera, men det gör inte att begreppet hanterbarhet är oväsentligt, då en låg hanterbarhet kan påverka motivationen

(ibid., 50). De individer som anser sig ha ett starkt KASAM kan ofta lättare hantera stressiga situationer, plötsliga oförutsedda händelser och motgångar i livet.

Antonovskys teori kommer användas för att analysera vilka utmaningar respondenterna uppger finns när det gäller vägledning av målgruppen unga som varken arbetar eller studerar.

4.4 Sammanfattning – Teoretiska utgångspunkter

För att förstå och analysera respondenternas svar om hur de beskriver målgruppen och arbetet med densamma kommer vi använda oss av Peavys teori om konstruktivistisk vägledning, Lovén modell om förändringsfall samt Antonovskys teori om KASAM. (Peavy 1998, 2010; Lovén 2015; Antonovsky 2005). Från Peavys teori kommer framför allt begreppen the joint action och future building användas. Från Antonovskys teori kommer begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet användas.

5. Resultat och analys

I detta kapitel kommer vi presentera resultatet av insamlad empiri. Löpande analyseras resultatet med hjälp av valda teoretiska utgångspunkter samt, i något fall, tidigare forskning. Vi presenterar resultatet och analysen utifrån teman baserade på våra frågeställningar: Hur beskriver respondenterna målgruppen? Utmaningar samt Vägledarnas verktyg för att ta sig an utmaningarna. Kapitlet avslutas med en sammanfattning.

5.1 Hur beskriver respondenterna målgruppen?

Vi ville veta vilka typer av ungdomar respondenterna möter i sitt arbete. Att beskriva detta uppfattades som utmanande av respondenterna som var noga att påpeka att varje människa är unik samtidigt som de beskrev att det oftast finns en anledning till att ungdomarna hamnat i den situation de befinner sig i.

Det kan vara ett antal olika diagnoser, psykiska problem, hedersförtryck, tonårsgraviditeter, mycket problematik hemma, kriminalitet, det kan vara alla möjliga faktorer. Olika kombinationer (Respondent 3).

Respondent 6 är inne på liknande spår och beskriver målgruppen och dess problematik så här:

Ja rent så här krasst så är det ju arbetssökande i åldern 19–29 år. Så kan man beskriva den, sen är det ju väldigt tydligt att det är en väldigt stor del som kommer utan och grundskole- och framför allt gymnasiebetyg, man har inte slutfört studierna av en eller annan anledning. Det kan vara diagnoser, eller bara att det har varit socialt tufft eller hemförhållanden som varit tuffa (Respondent 6).

Respondent 2 delade in målgruppen i fyra kategorier: 1) Högpresterande som hade ganska bra betyg i grundskolan men som mår psykiskt dåligt och inte orkar med skolan längre. 2) Ungdomar med diagnoser eller outredda diagnoser. 3) Blyga ungdomar som känner sig

otrygga i en stökig skolmiljö. 4) Ungdomar från familjer i socioekonomiskt utsatt situation som är “fast i bidragssvängen” och vana vid det. Även Respondent 8 tar upp den sistnämnda gruppen:

Alltså det kan vara personer som har vuxit upp i systemet som vi brukar kalla det. Kanske har haft socialsekreterarkontakt eller kuratorer sedan de var barn, kanske familjen har haft problem när de har vuxit upp, nån kanske har vuxit upp och varit på hvb-hem, eller att man inte kan försörja sig, man har familj, man får ekonomiskt bistånd, det kan vara olika saker [...] Psykisk ohälsa kan också vara en del (Respondent 8).

Respondent 3 hade en egen teori om vilka ungdomar med diagnoser som hamnar i kommunala aktivitetsansvaret. Hen resonerar kring att ungdomar med exempelvis dyslexi eller ADHD som kommer från stabila hemförhållande i högre grad klarar att ta sig igenom skolsystemet medan ungdomar som inte har den grundläggande tryggheten hamnar hos KAA. När respondenterna ombads beskriva målgruppen nämner samtliga förekomsten av psykisk ohälsa, svåra sociala förhållande samt att målgruppen är heterogen.

Analys: Vår insamlade empiri gällande vilka ungdomar som utgör målgruppen stämmer överens med tidigare forskning som också beskriver en heterogen målgrupp (SOU 2018:11, 25). Respondenternas beskrivning av målgruppen indikerar att många av ungdomarna som de arbetar med har en eller flera av de riskfaktorer som ökar sannolikheten för att ett utanförskap uppstår (SOU 2018:11, 80). Förekomsten av psykisk ohälsa och en utsatt social situation nämns av samtliga respondenter, men även kriminalitet och att ha varit i samhällets vård nämns av ett par av respondenterna. Som det framgår av vårt resultat så tar även flera av våra respondenter upp ungdomarnas hemförhållanden och socioekonomiska status, som en bidragande orsak till att ungdomarna hamnat i ett utanförskap. Ur ett konstruktivistisk vägledningssynsätt är det viktigt för vägledare att vara medveten om den sökandes sociala kontext, och att kunna förstå individens berättelser utifrån denna sociala kontext (Peavy 1998, 38). Den här förståelsen visar flera av våra respondenter prov på genom att de är medvetna om de sökandes bakgrunder och hur dessa kan påverka. Respondenterna menar också på att det är viktigt att se till hela livet och att deras arbete bara är en liten del i ungdomens liv, en del i kontexten. Som Respondent 4 uttrycker det “...alltså vi är en väldigt liten del i deras liv och de har så mycket annat runtomkring som påverkar deras liv”.

ungdomar som mår dåligt, vilket stämmer överens med en rapport från Folkhälsomyndigheten (2018, 6) som visar på att psykisk ohälsa blir allt vanligare bland yngre. Både Respondent 1 och Respondent 2, som har arbetat som vägledare under en längre period (se Tabell 1 i kapitel 3.2), berättar att de ser allt fler ungdomar som mår dåligt idag, jämfört med när de började arbeta som vägledare efter sin examen. Även om de inte har arbetat så länge på sin nuvarande arbetsplats har de båda tidigare arbetat med ungdomar på olika sätt, en inom privat aktör och en inom gymnasieskolan, så deras observationer om en ökning av psykisk ohälsa baseras på längre erfarenhet än vad som kan utläsas av Tabell 1.

5.2 Utmaningar

5.2.1 Inte redo för vägledning

Nu har vi redogjort för hur respondenterna beskriver målgruppen. För att få svar på vår andra fråga bad vi respondenterna berätta om de utmaningar de ställs inför i sitt arbete med målgruppen. Respondent 3 berättar följande:

De står ju inför en brytpunkt men de har så mycket annat i bagaget så de är inte riktigt redo att genomföra den här förändringen liksom, det är inte alltid när de träffar mig, jag är studie- och yrkesvägledare, men de är inte redo för studie- och yrkesvägledning [...] De har så mycket annat som de måste bearbeta först (Respondent 3).

Analys: Precis som Lovén (2015, 281) beskriver i sin modell om förändringsfall kan det hända att ungdomar som varken arbetar eller studerar har hinder som behöver bearbetas innan vägledaren kan gå vidare med vägledningsprocessen. Även några av de andra respondenterna tar upp samma problematik med att ungdomarna kanske inte är riktigt redo för vägledning. Vi tolkar det som att en del av ungdomarna i målgruppen faller in i kategorin förändringsfall. När det kommer till vägledning av dessa ungdomar så är det en förutsättning att det finns ett nära samarbete mellan olika professioner, så som exempelvis vägledare och kurator (Lovén 2015, 282). Det är också något som samtliga respondenter ger uttryck för att de gör i sitt dagliga arbete. Våra respondenter inom KAA arbetar i multikompetenta team, där det ingår specialpedagoger och kurator. Inom

arbetsmarknadsprojektet arbetar de inte lika nära i multikompetenta team, men de har tillgång till andra professioner, som exempelvis hälsopedagog, inom enheten.

Peavy (1998, 43) menar att det som vägledare är viktigt att vara medveten om individens kontextuella sammanhang, och enligt honom formar uppväxtmiljö och omvärld individens perspektiv och föreställningar vilka påverkar dennes agerande och resurser att konstruera sin karriär. Våra respondenter ger uttryck för att de arbetar för att se till ungdomens hela livssituation och vilka kontexter de kommer från och befinner sig i för tillfället. Att se till den totala situationen är väsentligt för arbetet med förändringsfall enligt Lovén (ibid., 282) och att ta hänsyn till hur den samhälleliga kontexten påverkar är en grundsten inom den konstruktivistiska vägledningen (Peavy 1998, 38–39).

5.2.2 Upp och hoppa!

Förutom att ungdomarna har mycket i bagaget som försvårar vägledningsarbetet finns det enligt respondenterna ofta brist på motivation. Dels när det gäller motivation att komma vidare i livet men också motivation att fysiskt ta sig till bokade möten med respondenterna:

Det är att det tar tid, motivationsarbetet tar tid, eh, och att alltså vi är en väldigt liten del i deras liv och de har så mycket annat runtomkring som påverkar deras liv, och det är inte alltid så lätt att handskas med och det är svårt att få dem att komma hit. Men vi måste ju få hit dem för att kunna jobba med dem så att, det är en utmaning att få till det (Respondent 4).

En av respondenterna som arbetar i arbetsmarknadsprojektet beskriver hur de arbetar med att skapa struktur för att få deltagarna att faktiskt komma upp på morgonen och infinna sig där de ska vara:

Ja men du behöver ofta kanske rutiner, då sätter vi in något varje förmiddag så att du kommer igång och kommer upp på morgonen. Du går på yoga på måndagen, du går på studiepasset på tisdagar [...] sen kanske man går på kampsport på torsdagen och sen på fredagen är man kanske med i olika workshops som att skriva cv eller gruppintervju eller så. Så fyller man schemat med de olika, så kan man individanpassa en del (Respondent 6).

Analys: Att tillsammans med den sökande konstruera personliga projekt som den sökande arbetar med kallar Peavy (2010, 119) the joint action. Det är genom meningsfulla

handlingar en människa bygger upp sitt jag och sitt förhållande till andra, och det tycker vi att vägledaren hjälper den sökande att uppnå, genom att ge hen tillgång till meningsfulla aktiviteter även utanför vägledningstillfällena.

5.2.3 Psykisk ohälsa

Samtliga respondenter nämner att det förekommer psykisk ohälsa i målgruppen, någonting de också anser är en utmaning i deras dagliga arbete. Flera av våra respondenter nämner att de tycker att den psykiska ohälsan har ökat kraftigt under deras verksamma år. På frågan “vilka är de största utmaningarna med att arbeta med målgruppen?” svarar en av respondenterna:

Det är deras mående. Att hitta bra sätt där de kan få stöttning och stöd för de vill väldigt mycket men oftast faller det sen när de ska ut i studier eller i arbete eller aktiviteter för man vill mycket men man mäktar inte med det. Så bra vård är nog den största utmaningen för de som har problem med sitt psykiska mående (Respondent 7).

När vi bad respondenterna att beskriva vad de menar med psykisk ohälsa och hur de märker detta hos ungdomarna svarade en av dem så här:

Ja men steg ett är att många kommer inte ens [...] man har ångest och har man inte sovit på natten så är man helt färdig på morgonen, vilket innebär att då tar man sig inte hit. [...] eller så kommer man hit och så bryter man ihop under ett pass eller under ett samtal. Ja, det är nog det vanligaste, att man inte kommer alls eller att de bryter ihop (Respondent 6).

Att som studie och yrkesvägledare möta personer med psykisk ohälsa kan, enligt ett par av våra respondenter, innebära att vissa av de samtalsmetoder de lärt sig under utbildningen inte riktigt fungerar:

Just på den här arbetsplatsen så möter vi ju ungdomar och unga vuxna i ganska utsatt situation så där tycker jag att det kan vara lite missmatch ibland, alltså att det här med probing och öppna frågor och (.) metaforer, det går liksom inte riktigt hem hos många av våra, dels kan det vara svårigheter med språket, men dels är det många diagnoser och sånt, vi möter många med autism och sånt, som har väldigt svårt för det här med känslor och så (Respondent 3).

samtalsmetoder som lärts ut under utbildningen kanske inte alltid är optimala i samtalen med ungdomarna i målgruppen:

Många av de ungdomarna vi träffar har svårt med de öppna frågorna, som är så viktiga på utbildningen (.) och de öppna frågorna är ju viktiga, men det är lite svårt att (..) liksom att bara plocka saker från luften alltså för vissa individer behöver bli lite mer styrda på nåt vis för att säga någonting (Respondent 4).

Analys: Folkhälsomyndigheten (2018, 9) definierar psykisk ohälsa som ett samlande begrepp för både psykiska symtom som exempelvis oro, ångest och nedstämdhet, och mer allvarliga symtom som kan tillskrivas psykiatriska diagnoser.

Den konstruktivistiska vägledningen vilar på en grund av öppna frågor, metaforer och att använda sig av ett bildspråk på olika sätt (Peavy 1998, 84). Som vi ser av citatet ovan fungerar det inte alltid att använda sig av detta när det kommer till vissa individer.

Vi tolkar det som att våra respondenter trots allt hanterar situationen med ett professionellt lugn, de konstaterar att den samtalsmetodik de lärt sig på studie- och yrkesvägledarutbildningen inte alltid fungerar på alla individer men de försöker möta ungdomarna där de befinner sig. Respondent 6 konstaterar att det är vanligt att ungdomarna som lider av psykisk ohälsa kommer dit och bryter ihop, detta är något hen berättade utan att “höja på ögonbrynen” något som tyder på att dessa situationer är en naturlig del av respondentens arbete. Flera respondenter berättar att de tar hjälp av kollegor när det behövs samt att arbetsplatsen ofta erbjuder olika former av kompetensutveckling. Vi tolkar det som att våra respondenter, utifrån Antonovskys KASAM-modell, ger uttryck för en hög känsla av hanterbarhet. Den som har en hög känsla av hanterbarhet upplever att hen har de resurser som krävs för att ta sig igenom det som händer. Dessa resurser kan vara både egna egenskaper och utomstående personer i ens närhet (Antonovsky 2005, 45). Just det kollegiala samarbetet som respondenterna ger uttryck för råder på samtliga undersökta arbetsplatser bidrar mest troligen till att känslan av hanterbarhet förstärks.

5.2.4 Strukturella utmaningar

Förutom utmaningar på individnivå nämner flera respondenter utmaningar av strukturell karaktär. Enligt våra respondenter är en skillnad mellan KAA och Arbetsmarknadsprojektet att KAA är tänkt att fungera som en sluss, de ska inte vara en

aktivitet i sig utan ska samverka med andra aktörer för att slussa ungdomarna vidare mot studier, arbete eller annan sysselsättning. Inom arbetsmarknadsprojektet har vägledarna, vad vi förstår, något större frihet att skapa individanpassade aktiviteter. En annan sak som skiljer de två aktörerna åt är att KAA har en lagstadgad skyldighet att söka upp och erbjuda individuella åtgärder till berörda ungdomar (SFS 2010:800, 29 kap. 9 §).

Mina huvudsakliga arbetsuppgifter är ju egentligen att jag ska jobba uppsökande. Uppsökande kan betyda olika saker, det kan vara att man kanske letar efter kontaktuppgifter, man kollar olika system just för att hitta de här ungdomarna [...] mellan 16 och 19, folkbokförda i kommunen men vad vi vet så går de inte i nån gymnasieskola (Respondent 1).

Flera av respondenterna som arbetar inom KAA beskriver att den uppsökande verksamheten tar mycket av deras tid. De som arbetar inom Arbetsmarknadsprojektet behöver däremot inte aktivt söka upp deltagare. Det är fem av respondenterna som arbetar inom KAA och flera av dem beskriver att en stor utmaning är att hitta ungdomarna. Sedan, när de väl kommit i kontakt med dem, blir det en ny utmaning, när de inser att det inte finns så mycket lämpligt att slussa vidare till:

Det svåraste är ju att hitta vettiga grejer att slussa till. Alltså vi kan nog få kontakt och bygga relationer och så vidare, men däremot sen när de ska ta nästa steg, Meningen är ju inte att vi bara ska ha dem här och gulla med dem ((skratt)) liksom, sen måste de ju få verktyg att komma vidare och få stöttning på vägen (Respondent 2).

Analys: Den strukturella utmaningen att inte ha individanpassade insatser att slussa vidare till stämmer överens med Skolinspektionens (2018) granskning av det kommunala aktivitetsansvaret. Granskningen visar att många kommuner inte erbjuder ett tillräckligt varierat och flexibelt utbud av insatser. Det finns då en risk att ungdomar inte erbjuds insatser som motsvarar deras behov och att ungdomarna inte motiveras att delta i insatser (Skolinspektionen 2018, 33).

Om vi analyserar vägledarnas situation utifrån Antonovskys (2005, 50) begrepp meningsfullhet krävs det att individen upplever meningsfullhet då det är vad som driver individens motivation och utan den är det svårt att bibehålla en hög grad av hanterbarhet eller begriplighet. Respondent 2 uttrycker att “Meningen är ju inte att vi bara ska ha dem här och gulla med dem” vilket vittnar om att graden av meningsfullhet ur ett arbetsperspektiv kanske sjunker när strukturella utmaningar hindrar respondenten från att

utföra sitt arbete så effektivt som möjligt.

Vi tolkar det som att det är omöjligt att, som enskild vägledare inom KAA, lösa dessa strukturella problem och vi kan ana en viss frustration över detta hos respondenterna. En av våra respondenter gav ett konkret exempel på hur de strukturella problemen kan påverka en ungdom och låsa in dem i ett slags moment 22:

Många faller mellan stolarna, det finns en skola här i kommunen som är specialanpassad för ungdomar med mycket problematik och lågt antal betyg, men det finns ju de här gråzons som kanske har för mycket betyg för att få komma in där, men de har det här jättestökiga livet ändå men de är överkvalificerade men de tillhör ändå målgruppen så de hade behövt allt det stöd och anpassning som den skolan har att erbjuda [...] Jag mötte nyligen en tjej som var just en sån där, hon hade många betyg men de hade skohornat in de betygen, hon hade haft elevassistent och special-specialskola, synnerliga skäl hit och dit [...] då tänkte jag: “Jag tror du hade passat på den här skolan” men fick höra: “Nej, hon har för många betyg, det går inte”. Det blir så här, hon är för bra för att gå där men hon har för mycket problematik för att gå där, då finns det ingenting kvar (Respondent 3).

Den här frustrationen och maktlösheten som vi kan tänka oss uppstår i liknande situationer kan nog bidra till att vägledarna tappar motivation. Känslan av meningsfullhet kanske sjunker, och drar i sin tur ned känslan av både begriplighet och hanterbarhet, vilket Antonovsky (2005, 50) menar kan vara en konsekvens av låg känsla av meningsfullhet.

Peavy (2010, 89) menar att processen future building är ett viktigt redskap för vägledaren, där hen hjälper ungdomen att visualisera en önskad framtid och tillsammans med ungdomen skapar mål och handlingsplan för att nå det önskade resultatet. Även om vägledarna försöker arbeta med deltagarna och få dem att föreställa sig en framtid så tror vi att de strukturella utmaningarna kan försvåra detta arbete om det saknas insatser att slussa vidare till. Målen som visualiseras måste enligt Peavy (2010, 89) vara realistiska, och meningsfulla för individen. Att då som vägledare arbeta med ungdomar och samtidigt veta att det kan bli svårt att hitta något meningsfullt att slussa till kan vi som sagt tänka oss är väldigt frustrerande, vilket några av respondenterna också ger uttryck för.

5.3 Vägledarnas verktyg för att ta sig an utmaningarna

De individuella utmaningar respondenterna hittills beskrivit när det gäller arbetet med målgruppen är bland annat: personliga bekymmer som behöver behandlas innan vägledningsprocessen kan starta, brist på motivation samt psykisk ohälsa. Hur arbetar