EDUCARE
VETENSKAPLIGA
0
1
6:1
BARNDOM, UNGDOM, KULTUR
OCH LÄRANDE
samt utvecklingsarbeten med ett teoretiskt fundament ges plats. EDUCARE vänder sig till forskare, lärare och studenter vid lärarutbildningar, högskolor och universitet samt alla intresserade inom skola- och utbildningsväsende.
ADRESS
EDUCARE-vetenskapliga skrifter, Malmö högskola, 205 06 Malmö.
www.mah.se/educare
ARTIKLAR
EDUCARE välkomnar originalmanus på max 8000 ord. Artiklarna ska vara skrivna på något nordiskt språk eller engelska. Tidskriften är refereegranskad vilket innebär att alla inkomna manus granskas av två anonyma sakkunniga. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera texterna. Författarna ansvarar för innehållet i sina artiklar. För ytterligare information se författarinstruktioner på hemsidan www.mah.se/educare eller vänd er direkt till redaktionen. Artiklarna publiceras även elektroniskt i MUEP, Malmö University Electronic Publishing, www.mah.se/muep
REDAKTION
Johan Söderman, huvudredaktör och Björn Sundmark, biträdande redaktör
Redaktionsråd: Cecilia Ferm Thorgersen, Hector Perez, Lisa Asp-Onsjö, Thomas Johansson, Andreas Fejes och Ann-Carita Evaldsson.
COPYRIGHT: Författarna och Malmö högskola
EDUCARE 2016:1 Kritiska perspektiv på bedömning och dokumentation
Titeln ingår i serien EDUCARE, publicerad vid Fakulteten för lärande och samhälle, Malmö högskola.
GRAFISK FORM
TRYCK: Holmbergs AB, Malmö, 2016 ISBN : 978-91-7104-500-3 (tryck) ISBN : 978-91-7104-501-0 (pdf) ISSN : 1653-1868 BESTÄLLNINGSADRESS www.mah.se/muep Holmbergs AB Box 25 201 20 Malmö
E D U C A R E är latin och betyder närmast ”ta sig an” eller ”ha omsorg för”. Educare är rotord till t.ex. engelskans och franskans education/éducation, vilket på svenska motsvaras av såväl ”(upp)fostran” som av ”långvarig omsorg”. I detta lägger vi ett
publicera artiklar från det breda fält som utgör det som benämns som utbildningsvetenskap. Educare avser även att publicera specialnummer kring aktuella teman inom det utbildningsvetenskapliga fältet. Detta nummer (Educare 2016:1) består av åtta artiklar som alla riktar fokus mot olika aspekter av det tvärvetenskapliga fältet barn- och ungdomsvetenskap. Gästredaktörer för detta nummer är Nils Hammarén och Anette Hellman, båda verksamma som universitetslektorer vid Göteborgs universitet.
Trevlig läsning
Gästredaktörerna har ordet!
Barndom, ungdom, kultur och lärande
Nils Hammarén & Anette Hellman 7
Bandformering och genus på 2010-talet: Förändrade villkor för att spela i band?
Cecilia Wallerstedt, Cecilia Björck & Annika Bergviken Rensfeldt 19
Man vill skrika ut det över världen, jag kan lika gärna skriva det på Facebook. Ungdomar och vänskap on-line
Jennie Sivenbring 42
Fritidshemmets vardagspraktik i ett nytt diskursivt landskap
Björn Haglund 64
”Att jag kallar mig själv för lärare i fritidshem uppfattar jag skapar en viss provokation”. Om de nya grundlärarna med inriktning mot arbete i fritidshem
Helena Ackesjö, Ulla Karin Nordänger & Per Lindqvist 86
Skolan och den territoriella stigmatiseringen – Om två skolor i den urbana periferin
Jonas Lindbäck, Johannes Lunneblad & Ove Sernhede 110
Från mobboffer till brottsoffer. Diskurser kring kränkande behandling i den svenska skolan
Johannes Lunneblad, Nils Hammarén, Thomas Johansson & Ylva Odenbring 131
Barnbruden ”Thea” – om barnbloggen som utställning och samtidsarena för konstruktioner av barndom
Natalie Davet 155
Japansk populärkultur bland unga i svensk kontext: Lolitastilen som förhandling om ålder och genus
Cecilia Björck & Anette Hellman 180
Barndom, ungdom, kultur och lärande
Nils Hammarén & Anette Hellman
Detta nummer av Educare handlar om meningsskapande och maktdimensioner i barns och ungas vardagsliv i och utanför utbildningsinstitutioner. Ämnena i artiklarna spänner över ett vitt kunskaps- och teorifält. De avhandlar såväl normalitetsskapanden i barns och ungas praktiker, som läroprocesser och institutionella villkor i skolan och på fritidshemmet. I denna inledning kommer vi först att översiktligt beröra vissa centrala områden i numret, för att därefter redogöra specifikt för numrets olika bidrag.
Det samtida samhället präglas av omfattande strukturella, sociala och kulturella förändringar. Det handlar dels om globala förändringar, dels om lokala förhandlingar av globala strömningar och diskurser i människors vardagsliv. Konstruktionen av barn- och ungdom kan idag inte förstås bortom dess materialisering på en global marknad (Nayak & Kehily, 2013). Globaliseringsprocessens effekter i form av till exempel konsumtionskulturens framväxt, nya tekniker och en global mediamarknad är väsentliga för att förstå konstruktionen av den samtida barn- och ungdomen. Unga människor möter alltså idag ett snabbt föränderligt samhälle, filtrerat genom en aldrig sinande ström av informationskanaler. En central förändring i unga människors liv är till exempel inträdet av nya medier. Barns och ungdomars ökade användning av digitala och sociala medier har gjort dem till mer aktiva deltagare i och skapare av offentligheten. Via den nya tekniken uppstår nya former av interaktion och unga människor kan på virala arenor skapa relationer och odla och omförhandla identiteter. Även om den nya tekniken för med sig farhågor, inte minst från vuxensamhället, och också problem i form av näthat, mobbning och stress, lyfts i debatten också potentialen med de nya medierna. Via dessa kan unga människors kreativitet stimuleras, lärande utvecklas och samhälleligt
deltagande öka (Jenkins, 2006; Johansson, Lindgren & Hellman, 2013). Ett annat exempel på globalisering är ett ökat internationellt fokus på performativitet och dokumentation i skolan där resultat från olika länder jämförs. Vi ser också ett skifte i nationella läroplaner mot ett ökat fokus på kunskap, lärande och kompetens där omsorgen ges en alltmer otydlig roll (Hellman, 2015). Dessa förändringar verkar på så vis i institutioner liksom i policy riktat till skola och lärarutbildning och skapar villkor som påverkar såväl personal som barn och ungdomar i skola och fritidshem.
En konsekvens av globaliseringen är dess effekter på unga människors uppväxtvillkor och subjektspositioner. Genom att unga människors lokalt levda liv i allt högre grad filtreras genom och influeras av händelser som äger rum på andra platser i världen och på nätet förenas det lokala och det globala i glokala identiteter (Robertson, 2012). Inte minst populärkulturens hybrida karaktär, omspännande utbredning och sprängkraft är ett påtagligt tecken på det (Hatayama, 2009). Möjligheterna att separera det lokala och det globala ifrån varandra blir allt svårare, vilket exempelvis blir tydligt i den samtida storstaden (Johansson, Lindgren & Hellman, 2013). Globala, nationella och lokala händelsekedjor har frambringat platser i staden där människor från många olika delar av världen och med olika sociala och kulturella positioner samexisterar, byter erfarenheter och influeras av varandras livsstilar. Staden har också blivit alltmer segregerad och uppdelad, och adressen där du bor har i högre grad kommit att bli avgörande för dina framtidsmöjligheter avseende utbildning, bostadsstandard, ekonomi och jobb (Sernhede & Johansson, 2006; Hammarén, 2010). Trots att människor lever i samma stad, kan deras liv te sig helt olika på grund av skilda ekonomiska och sociala utgångspunkter. Segregationsmönster som tidigare var baserad på klass har också i större utsträckning kompletterats med ytterligare en aspekt: etnicitet/”ras”. Boendesegregationen har alltmer rasifierats (Sernhede, 2011).
Skolan är en del av denna process och är med och formar barns och ungdomars uppväxtvillkor. Den spelar en avgörande roll i barns och ungdomars liv och påverkas av politik, övergripande samhällsförändringar och omvärldshändelser. Med stadens segregation följer också skolans segregation. Skolor blir i allt högre
grad uppdelade i A- respektive B-lag. Platsen skolan är lokaliserad på, utbildningsinriktningen samt inte minst andelen elever i skolan med ”utländsk bakgrund” är alla faktorer som påverkar skolans status (Bunar, 2010; Johansson & Hammarén, 2011). Införandet av det fria skolvalet har också medverkat till en ökad konkurrens mellan skolorna, vilket bidragit till att skolans rykte har fått en allt större betydelse. Det har skapat en situation där skolan i större utsträckning är upptagen av att odla, vårda och stärka sitt varumärke för att locka fler elever (Lunneblad, 2011). Skolans tidigare funktion att kompensera för sociala, ekonomiska och kulturella skillnader har dessutom i hög grad försvagats (Sernhede, 2011). Fler ungdomar än tidigare går ut skolan med ofullständiga betyg, alltfler står utanför arbetsmarknaden och skillnaderna mellan de som har och inte har ökar.
Likaså spelar förändrade könsstrukturer roll för unga människors subjektspositioner samt möjligheter och villkor i samhället. Även om till exempel flickors och unga kvinnors positioner flyttats fram som ett resultat av bland annat de senaste årtiondenas jämställdhetssträvanden, finns fortfarande mönster som pekar på hur maskulinitet görs till norm inom till exempel skola, idrott eller populärkultur (Wernersson, 2009; Björck, 2011; Grahn, 2015). Det är komplexa könsmönster som kommer till utryck. För det första finns i Sverige starka diskurser om vikten av att betona jämställdhet vilket kommer till uttryck i praktiken men också i till exempel nationella policydokument där pedagoger har i uppdrag att motverka stereotypa förställningar om kön (Skolverket, 2011). Samtidigt finns starka motdiskurser som markerar vikten av att människor uppträder på skilda, könsstereotypa vis i enlighet med föreställningar om hur man borde vara som ”typisk” flicka/tjej/ kvinna eller pojke/kille/man (Hellman, 2011). Denna komplexitet är inte enbart begränsad till normer om kön utan berör även diskurser avseende till exempel klass, etnicitet och ålder. Samtidigt som vi ser en förändring, finns alltså sega strukturer och föreställningar som betonar stabilitet och bromsar jämlikhetssträvanden.
Varför då ett temanummer med fokus på meningsskapande och maktdimensioner i barns och ungas vardagsliv? Att vi skriver detta nummer handlar för det första om att vi vill lyfta fram den
förhandling av normer som sker i barns och ungas vardagsliv
ungdom – kondenserad i det tvärvetenskapliga ämnet barn- och ungdomsvetenskap – är ett fält inspirerat av insikter från exempelvis sociologi, psykologi, pedagogik, socialt arbete, genusvetenskap och kulturstudier. Forskningen berör kunskaper om barn och ungdomar – i och utanför samhällets institutioner – deras uppväxtvillkor, livsvärldar, vardagsliv, lärande och identitetsskapande. Av tradition har utvecklingspsykologin varit ett framträdande perspektiv med sitt fokus på barns och ungdomars utveckling i relation till ålder samt fysisk och kognitiv förmåga. Progressionen från barn till ungdom involverar här barnet i en utvecklingsprocess där olika steg alltmer mejslar fram en självständig och rationell individ. Flera discipliner har dock kommit att problematisera ett ensidigt utvecklingspsykologiskt fokus och utvecklat forskningsfältet mot en tydligare samhällsnivå. Frågor om maktrelationer, segregation, klass, etnicitet och kön har blivit mer centrala samt hur barn och ungdomar lär sig att bli medlemmar i ett samhälle präglat av snabba förändringar. En rad kritiska vetenskapliga perspektiv som poststrukturalistisk feminism, postkolonial teori och queerteori har också kommit att bidra med en relativisering av synen på kunskap och en betoning av dynamiska förändringsprocesser. Barns och ungdomars eventuella omogenhet och fysiska ”litenhet” kan visserligen inte sägas vara oavhängig biologiska och utvecklingspsykologiska utgångspunkter, men hur dessa omständigheter ges mening och därmed får konsekvenser i levt liv är en kulturell produkt inbäddad i samhälleliga maktrelationer (James & Prout, 1997). Barn och ungdomar är i detta perspektiv situerade i en specifik, och av maktasymmetrier avhängig, samhällelig kontext. Det är en viktig utgångspunkt i detta nummer av Educare.
För det andra vill vi föra en diskussion om hur kategorier såsom
barndom och ungdom konstrueras. Ungdomsforskningen har sedan 1960-talets England och framåt utvecklats till ett omfattande tvärvetenskapligt forskningsfält, medan barndomsforskningen har en något kortare historia (Hall & Jeffersson, 1975/2006; Corsaro, 1985). Det är först under de senaste decennierna som barndomsstudier och intresset för barndom som konstruktion etablerats. Barndom har därmed alltmer kommit att bli ett centralt teoretiskt begrepp som skänkt en viss status åt barn som grupp som tidigare ofta marginaliserats (Corsaro, 1985; James & Prout, 1997; Lee, 2005). Införandet av till exempel begreppsparet ”beings” och ”becomings” har synliggjort hur
barn konstrueras som icke fullvärdiga individer – ”human becomings” – vilka får sitt värde som ”human beings” först i framtiden.
Trots att ungdomar ibland betraktas som barn, tillskrivs kategorierna inte sällan skilda betydelser. Barndom associeras ofta med oskuldsfullhet, skyddslöshet, omognad och naturlighet, medan ungdom återkommande skrivs fram som en markör förknippad med fara och brist på kontroll. Studier visar dock att distinktionen mellan och definitionerna av barndom och ungdom är högst kontextuell (Alanen, 2001; Johansson, 2005). Barn kan också förstås som till exempel ondskefulla, fantasifulla eller kompetenta och ungdomar som vackra eller experimentella samtidsuttolkare. Unga människor kan i ett sammanhang betraktas som barn för att i nästa förstås som ungdomar. I exempelvis en studie om ungdomars rädsla för brott visar Nayak (2003) hur unga människor i välmående villaförorter skrivs fram som barn i behov av skydd, medan de som är i samma ålder och bor i innerstan eller utsatta områden beskrivs vara ”farliga ungdomar”. Studier pekar också på att detta inte minst gäller om de unga människorna är pojkar och har ”utländsk bakgrund” (Sernhede, 2007; Jonsson, 2007). För att förstå hur barn- och ungdom som kategorier konstrueras och etableras behöver kontextuellt relevanta kategorier såsom exempelvis kön, klass, etnicitet och plats, fogas till diskussionen.
Det är alltså centralt att lyfta fram kategorierna barndom och ungdom som intersektionella tids- och platsavhängiga konstruktioner i ständigt görande (Nayak & Kehily, 2013). Väsentligt här är att sätta sökljuset på frågor som behandlar människors inordnande i, reproduktion av samt motstånd mot maktasymmetrier och exkludering relaterad till exempelvis klass, kön och etnicitet. Hur olika kategoriseringar inverkar på varandra, förändras, och har effekter på subjektspositioner, lärande samt maktrelationer är av central vikt i flera av de bidrag som presenteras i detta nummer av Educare. Via studier och analyser av hur makten filtreras, reproduceras och förändras i och genom sociala positioner, kan vi alltså söka redskap för att förstå hur människors lärande och meningsskapande påverkas av vilka subjektspositioner (såsom ungdom, barn, vuxen, kvinna, flicka, man, pojke etc.) de tillskrivs och hur de själva förhandlar dessa. Johansson (2005) påpekar vikten av att analysera de processer och förhandlingar där förståelser av dessa kategorier görs, vilket är en utgångspunkt för några av bidragen i detta nummer av Educare. Det är, menar Johansson, genom aktiv
handling man placerar in sig själv eller andra i en viss (ålders)ordning och barn och ungas egen förhandling kring inkludering, exkludering och normalitet blir därmed centralt att följa.
För det tredje vill vi diskutera hur normer om vuxenhet och ålder
påverkar såväl barndoms- och ungdomsforskningen som barn och ungdomar. Det som kanske främst förenar kategorierna barndom och ungdom är deras särskiljande från den normerande kategorin vuxen(het). Inom ramen för kritiska teoretiska perspektiv har fält som till exempel
kritiska studier av män och maskulinitet, kritiska vithetsstudier, queer-teori och crip-teori etablerats. Dessa perspektiv syftar till att
synliggöra och problematisera normerande strukturer avseende kön, ”ras”, sexualitet och funktionalitet. En central utgångspunkt i dessa fält är att studera hur en tänkt avvikelse och norm förutsätter och gör varandra. Fokus flyttas från studiet av det ”avvikande” till hur något har kommit att konstrueras som avvikande. Det är symptomatiskt att det ännu inte finns något etablerat fält av kritiska ålders- eller
vuxenhetsstudier (se t.ex. Sundhall, 2012). Det aktualiserar hur osynlig
ålder som maktordning är samt hur vuxenhet naturaliseras. Barn- och ungdom görs därmed, relativt oproblematiserat, åldersmässigt särskilda. Genom detta nummer av Educare vill vi bidra till en debatt om vad som görs till norm i barn och ungas vardagsliv. Vi vill också peka på de förhandlingar och förskjutningar som sker då barn, unga och vuxna förhandlar normer om hur man borde vara som till exempel barn, flicka, pojke eller som professionell lärare.
Bidragen i detta nummer:
Som vi inledningsvis nämnde spänner artiklarna i detta nummer av Educare över flera ämnen och teoretiska ingångar. Gemensamt är dock att övervägande delen av texterna behandlar hur maktordningar såsom genus, sexualitet, klass, yrkesstatus, etnicitet och/eller ålder kommer till utryck och förhandlas i barns och ungas praktiker och/ eller i institutionella sammanhang.
I den inledande artikeln Bandformering och genus på 2010-talet:
Förändrade villkor för att spela i band? diskuterar Cecilia Wallerstedt,
Cecilia Björck och Annika Bergviken Rensfeldt villkor för unga att formera sig i rock- och popband. Författarna pekar på tre områden som under senare tid vuxit fram vad gäller att spela och formera sig i band,
som alla kommer ur diskursen att ”alla kan”. För det första får rock- och popband idag support genom formell musikutbildning, för det andra har digitaliseringen möjligen öppnat upp för fler att lära sig spela och för det tredje har jämställdhetsdiskurser som handlar om att tjejer ska ”ta plats” och ”bli hörda” också manifesterats inom musikområdet. Data består av en case study av fem 13-åriga tjejer som spelar i ett band, liksom av videoobservationer och fältanteckningar ifrån konserter, repetitioner och sociala medier. Genom att använda begrepp ifrån feministiskt poststrukturalistisk teoribildning, analyserar författarna hur subjektspositionen ”bandmedlem” konstrueras. Resultatet visar att subjektspositionen ”bandmedlem” fortfarande är villkorad, inte minst i förhållande till genus, trots att de formella villkoren för bandformering förändrats.
Jennie Sivenbring beskriver sen i artikeln Man vill skrika ut det
över världen, jag kan lika gärna skriva det på Facebook. Ungdomar och vänskap on-line hur en grupp unga killar och tjejer relaterar till
vänskap och interaktion på Facebook. Data producerades genom en fokusgruppsintervju liksom nätografiska observationer av ungdomar som använder Facebook och har analyserats med hjälp av begrepp ifrån Goffman. Resultatet visar att deltagarna använder sociala nätverk såsom Facebook som en arena för att etablera nya såväl som underhålla redan etablerade relationer. Studien visar också att ungdomarnas användning av olika forum – en privat Facebook-grupp respektive individuella Facebook-profiler – skapar skilda villkor för ungdomarnas självframställan och interaktion med en tänkt publik på nätet.
I artikeln Fritidshemmets vardagspraktik i ett nytt diskursivt
landskap skriver Björn Haglund vidare om traditioner och yrkeskultur
i fritidshemmets praktik och menar att dessa skiljer sig ifrån skolans traditionella praktik. Under senare tid har dock fritidshemmets traditioner blivit föremål för förändring sedan styrdokumenten numera riktas mot lärande, elever och utbildning. Fokus i artikeln är hur arbetslaget på ett fritidshem hanterar denna förändring dels i sina relationer med barnen och dels genom att studera vilka aktiviteter de lyfter fram i sitt dagliga arbete i verksamheten. Dataproduktionen som baseras på sex veckors fältarbete med deltagande observationer och walk-and-talk samtal på ett fritidshem, visar att arbetslaget värderar vikten av fri lek samt att genom samtal få barnen att känna sig säkra
och trygga på fritidshemmet. Fortfarande finns alltså en traditionell syn på omsorg, lek och lärande kvar i arbetslagets vardagsarbete, samt ett visst motstånd mot att förändra sina ursprungliga yrkeskulturella utgångspunkter, trots ett skifte i nationella styrdokument mot ett tydligare skol- och lärandefokus i fritidshemmet.
Yrkesidentiteten på fritidshemmet är även i fokus i nästa artikel:
”Att jag kallar mig själv för lärare i fritidshem uppfattar jag skapar en viss provokation”. Om de nya grundlärarna med inriktning mot arbete i fritidshem av Helena Ackesjö, Ulla Karin Nordänger och Per
Lindqvist. Författarna diskuterar att den första gruppen grundskollärare med inriktning mot fritidshem utexaminerades 2014 ifrån svenska universitet och vad denna nya lärarroll innebär. Förutom en formell kvalifikation som fritidshemspedagog ger denna utbildning också behörighet att undervisa i ett praktiskt eller estetiskt ämne, vilket gör att pedagogerna måste förhålla sig till och balansera mellan två professionella identiteter. Utifrån enkäter med 40 lärare, före och efter examinationen, finner författarna att lärarna försöker balansera sina ideal och professionella intentioner mot traditionella professionella identiteter och villkor på arbetsmarknaden.
Nästa artikel lämnar fritidshemmet och fokuserar istället på skolan. Jonas Lindbäck, Johannes Lunneblad och Ove Sernhede studerar i artikeln Skolan och den territoriella stigmatiseringen – Om två skolor
i den urbana periferin två skolor som vid en första anblick tycks ha
mycket gemensamt. De är båda belägna i ekonomiskt utsatta områden, de har övervägande del elever med olika etnisk bakgrund och elevernas föräldrars utbildningsnivå är låg. Mot denna bakgrund skulle man kunna anta att skolorna drabbas på samma sätt av territoriell stigmatisering och grannskapseffekter samt uppvisar liknande betygsresultat. Artikeln diskuterar dock ett antal faktorer – skolidentitet, pedagogisk grundsyn, ledarskap, organisation etc. – som förklarar varför denna typ av antaganden inte automatiskt kan göras.
Skolan är också i fokus i artikeln Från mobboffer till brottsoffer –
diskurser kring kränkande behandling i den svenska skolan. Johannes
Lunneblad, Nils Hammarén, Thomas Johansson och Ylva Odenbring diskuterar i den på vilket sätt och i vilka sammanhang kränkande behandling artikuleras i policydokument om social ordning i den svenska skolan. Metodologiskt används diskursanalys och resultatet
visar att kränkande behandling konstitueras som ett ambivalent begrepp, influerat av olika diskurser situerade i skilda kontexter. Författarna visar att artikuleringen av kränkande behandling i policydokument inte kan förstås som ömsesidigt beroende händelser, utan snarare som till viss del oberoende händelser. Artikeln understryker också hur en juridisk diskurs i allt högre grad kommit att influera begreppet kränkande behandling och att tendenser i skolor att behandla kränkande behandling som brott har resulterat i förändrade subjektspositioner där den tidigare mobbade eleven nu i allt högre grad ses som ett brottsoffer.
I Barnbruden ”Thea” – om barnbloggen som utställning och
samtidsarena för konstruktioner av barndom tar sen Natalie Davet
utgångspunkt i en påhittad barnblogg, konstruerad av Pan Norway i syfte att motverka barnäktenskap, för att undersöka konstruktioner av barn och barndom i allmänhet och det skandinaviska barnet som ”den Andre” i synnerhet. Författaren använder sig av intersektionella analyser av ålder, kön, sexualitet och etnicitet och för en diskussion utifrån text såväl som visualitet om online-konstruktioner av barn och barndom. Barnbloggen presenteras som en glokal arena med stor politisk såväl som social potential vad gäller dagens starkaste barndomsdiskurs; det kompetenta men sårbara barnet.
Avslutningsvis följer ytterligare en artikel som undersöker hur globala diskurser förhandlas lokalt. I artikeln Japansk populärkultur
bland unga i svensk kontext: Lolitastilen som förhandling om ålder och genus av Cecilia Björck och Anette Hellman tar författarna avstamp i
det ökade intresse för japansk populärkultur som framträder bland unga i Sverige och undersöker genom begreppen genus, ålder och livsschema hur modestilen lolita förhandlas. Data baseras på observationer av konvent för östasiatisk populärkultur samt en fokusgruppsintervju med tjejer och en kille som använder lolitastilen i sin vardag. Resultatet visar att lolitastilen erbjuder möjligheter att utforska en specifik form av feminin flickighet. Detta innebär dock förhandling om ålder, genus och kroppar i offentliga sammanhang, och genom sin användning av en barnslig femininitet kan lolitastilen, sedd ifrån betraktarens blick, generera förlöjliganden. Radikaliteten och provokationen hos lolitastilen tycks ligga i de sätt den utmanar normer om genus, ålder och förväntningar på att ”växa upp”.
Referenser
Alanen, Leena (2001). Childhood as a generational condition: children’s daily lives in a central Finnish town. I Leena Alanen & Berry Mayall (red.), Conceptualizing child-adult relations. London and New York: Routledge/ Falmer press.
Björck, Cecilia (2011). Claiming space: Discourses on gender, popular
music, and social change. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet,
Högskolan för scen och musik. Tillgänglig: http://hdl.handle.
net/2077/24290.
Bunar, Nihad (2010). Multicultural urban schools in Sweden and their communities: Social predicaments, the power of stigma, and relational dilemmas. Urban Education. Juli 2010.
Corsaro, William A. (1985). Friendship and peer culture in the early
years. Norwood, NJ: Ablex.
Hall, Stuart & Jefferson, Tony (red.). (1975/2006). Resistance
through rituals: Youth subcultures in post-war Britain. New York.
Routledge.
Hammarén, Nils (2010). Sweden: Being a stranger in the ’people’s home’. I Katrine Fangen, Kirsten Fossan & Ferdinand Andreas Mohn (red.), Inclusion and Exclusion of Young Adult Migrants in
Europe. Barriers and Bridges. Farnham: Ashgate.
Hellman, Anette (2011). Gender Learning in Preschool Practices. I Niklas Pramling & Ingrid Pramling Samuelsson (red.), Educational
Encounters: Nordic Studies in Early Childhood Didactics. New
York: Springer.
Hellman, Anette (2015). Big and muscular boys: teaching of normality in pre-school through food and eating. I Simon Brownhill, Jo Warin & Inga Wernersson (red.), Men, masculinities and teaching in early
childhood education. London and New York: Routledge.
Hatayama, Hiroaki (2009). The cross-cultural appeal of the characters in Manga and Animé. I Mark I. West (red.), The Japanification
of children´s popular culture from Godzilla to Miyazaki. Lanham
Grahn, Karin (2015). Gendered ideals and sport coaching: reflections on the male as the ‘centre’ of of sports in relation to childrens sports. I Simon Brownhill, Jo Warin & Inga Wernersson (red.),
Men, masculinities and teaching in early childhood education.
London and New York: Routledge.
James, Allison & Prout, Alan (red.). (1997). Constructing and
reconstructing childhood: Contemporary issues in the sociological study of childhood. London: Falmer.
Jenkins, Henry (2006). Convergence culture: Where old and new
media collide. New York: NYU press.
Johansson, Barbro (2005). Barn i konsumtionssamhället. Falun: Nordsteds Akademiska Förlag.
Johansson, Thomas & Hammarén, Nils (2011). The art of choosing the right tram: Schooling, segregation and youth culture. Acta
Sociologica, 54(1), 45-59.
Johansson, Thomas, Lindgren, Simon & Hellman, Anette (2013). Nya
uppväxtvillkor: samhälle och individ i förändring. Stockholm:
Liber förlag.
Jonsson, Rickard (2007). Blatte betyder kompis: Om maskulinitet och
språk i en högstadieskola. Stockholm: Ordfront.
Lee, Nick (2005). Childhood and Human Value: development,
separation and separability. Maidenhead: Open University Press/
McGraw Hill.
Lunneblad, Johannes (2011). Identitet, kvalitet och realitet i en förortsskola. I Ove Sernhede (red.), Förorten, skolan och
ungdomskulturen. Reproduktionen av marginalitet och ungas informella lärande. Göteborg: Daidalos.
Nayak, Anoop (2003). ‘Through children’s eyes’: childhood, place and the fear of crime. Geoforum, 34(3), 303-315.
Nayak, Anoop & Kehily, Mary Jane (2013). Gender, youth and
culture: Global masculinities and femininities. London: Palgrave
Macmillan.
Robertson, Roland (2012). Globalisation or glocalisation?. Journal of
Sernhede, Ove & Johansson, Thomas (red.). (2006). Storstadens
omvandlingar: Postindustrialism, globalisering och migration. Göteborg och Malmö. Göteborg: Daidalos.
Sernhede, Ove (2007). Alienation is My Nation. Hip hop och unga
mäns utanförskap i det Nya Sverige. Stockholm: Ordfront.
Skolverket (2011). Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och
fritidshemmet 2011. Stockholm: Skolverket.
Sernhede, Ove (red.). (2011). Förorten, skolan och ungdomskulturen.
Reproduktionen av marginalitet och ungas informella lärande.
Göteborg: Daidalos.
Sundhall, Jeanette (2012). Kan barn tala? En genusvetenskaplig
undersökning av ålder i familjerättsliga utredningstexter. Göteborg:
Göteborgs universitet.
Wernersson, Inga (2009). Genus i förskola och skola. Förändringar
i policy, perspektiv och praktik. Göteborg: Acta Universitatis
Cecilia Wallerstedt, Cecilia Björck & Annika Bergviken Rensfeldt
The aim of this study is to discuss conditions for young people forming rock/pop bands. In particular, we focus on how the subject position
band member is constituted and can be problematized through a
post-structural gender approach. Our discussion is driven by an observation of three areas for societal change affecting contemporary conditions for band formation and band playing, which all draw on a discourse claiming that ”everyone can”. Firstly, rock and pop bands today get institutional support through formal schooling and music education in Sweden. Secondly, the digitization of music and internet-based resources available are suggested to make possible musical learning for all. Thirdly, equality discourses encourage girls to ”claim space” and ”be heard”, also musically. The discussion of these three areas for change is complemented empirically by a Swedish case of five 13-year-old girls playing in a band. Our material consists of video-recordings and field notes from six rehearsals and one public concert, and social media postings. Based on our results, we see that while physical conditions for band formation have changed over the past decades, the subject position band member is still conditioned, not the least by gender. Therefore, we suggest that the subject position band member needs to be re-visited and most likely re-defined as new conditions for band formation practices take form.
Keywords: Band formation, Digital Technology, Gender, Music Education
Cecilia Wallerstedt, PhD/Associate Professor, University of Gothenburg.
Cecilia.Wallerstedt@gu.se
Cecilia Björck, PhD/Senior Lecturer, University of Gothenburg.
Cecilia.Bjorck@gu.se
Annika Bergviken Rensfeldt, PhD/Senior Lecturer, University of Gothenburg.
Annika.Bergviken-Rensfeldt@gu.se
Musik utgör en viktig del av ungas fritid, och i olika undersökningar uttrycker många intresse för att spela i band, oavsett kön (se t.ex. Göteborgs stad, 2009). De subjektspositioner som historiskt sett främst varit tillgängliga för tjejer har dock varit som fans eller konsumenter av musik, medan en position som musiker i ett band varit mer svårtillgänglig vilket kan förstås utifrån att offentligt liv setts som en maskulin arena (Ganetz, Gavanas, Huss, & Werner, 2009). En sådan svårtillgänglighet illustreras exempelvis av statistik från studieförbundens rockcirklar i Sverige, vilka utgör en viktig plattform för bandmusicerande och där deltagarna under 2014 endast till 16 procent utgjordes av tjejer (Folkbildningsförbundet, 2015).
Ett antal samhälleliga förändringar talar dock för att subjektspositionen bandmedlem under 2010-talet är tillgänglig för fler. Syftet med denna artikel är att diskutera och problematisera ett sådant antagande, framförallt ur ett genusperspektiv. Vi utgår från följande fråga: Hur har förutsättningarna för unga att bilda band förändrats under de senaste decennierna, sett i ett genusperspektiv och i relation till såväl materiella som diskursiva villkor?
Diskussionen drivs av vår observation av tre centrala områden för samhällsförändring som är relevanta för bandformering. Alla tre kan ses vara kopplade till föreställningar om att ”alla kan”. Som vi kommer att visa utgörs det första området av skolans musikämne som alltmer orienterats mot populärmusik och rockensemblespel, med utgångspunkt i synsättet att alla elever kan och ska ha grundläggande kunskaper i att spela i band. Det andra området utgörs av digital
teknologi, där framförallt internet anses ge fler människor resurser och redskap att själva styra över sin musikanvändning. Slutligen utgör förändrade genusdiskurser ett tredje område för samhällsförändringar, där tjejers möjligheter att själva ta plats framhävs, även i verksamheter och yrken som traditionellt associerats med män och maskulinitet.
Vår analys av de tre områdena för samhällsförändring och diskursen om att ”alla kan” kompletteras av och diskuteras i relation till en fallstudie med ett band där medlemmarna är fem 13-åriga tjejer. Empirin är hämtad från ett större forskningsprojekt om förändrade villkor för att lära sig spela populärmusik i informella och formella sammanhang i den nya medieekologin.
Begreppet bandformering, på engelska ofta benämnt ”band formation” eller ”formation of bands” (se t.ex. Green, 2001), förstås i denna text som att starta, driva och etablera ett band. Snarare än en startpunkt betraktas formeringen som en process i ständig rörelse. Då begreppet bandmusiker kan ses som symboliskt laddat vad gäller professionalitet väljer vi att använda begreppet bandmedlem som vi ser som mindre laddat.
Inledningsvis i texten beskrivs teoretiska utgångspunkter för vår diskussion, samt tidigare forskning om bandformering. Därefter beskrivs det empiriska fall vilket vi använder för att komplettera vår analys. Sedan visar vi hur en diskurs om att ”alla kan” relaterar till tre områden; skola, musikens digitalisering och förändrade genusdiskurser. Slutligen problematiseras subjektspositionen bandmedlem i ett genus- och samtidsperspektiv.
Teoretiska utgångspunkter
För att förstå hur villkor för bandformering tar sig uttryck och förändras tillämpar vi ett poststrukturellt diskursperspektiv. Begreppet
diskurser står här för sätt att tala om något, och därmed också att förstå
detsamma (Foucault, 1972). I vår studie identifierar vi diskurser som på olika sätt utgår från en idé om att ”alla kan”, vilket kan ses som grundat i en samtida neoliberal och ekonomistisk tankefigur, som även rymmer idéer om social inkludering, emancipation och individansvar (McRobbie, 2008). Att vissa delvis konkurrerande diskurser på detta sätt rör sig inom samma begreppsliga terräng, kan med Foucaults
tankar ses som diskursiva fält. I vår studie utnyttjar vi detta tankesätt för att studera hur bandspelande tar sig uttryck och diskuteras i sammanhang såsom kamratgruppen, sociala medier och skolan. Viktigt är att materiella villkor, resurser och verktyg här inte ses som fria från, utan genomsyrade av, det diskursiva (Butler, 1990/2006). Även om diskurser ses som verbalt strukturerade, så manifesteras de i det fysiskt-materiella, exempelvis vilka resurser för bandformering som erbjuds unga.
Vi använder begreppet subjektsposition för att visa hur vissa positioner är mer öppna och tillgängliga än andra för olika subjekt. Foucault (1982) beskriver det som att subjektspositioner representerar de platser utifrån vilka ett subjekt kan tala och agera. I diskurser om populärmusik och lärande kopplas människors vägval ofta till ”det egna” och ”det fria” (Björck, 2011), men inom poststrukturell teori ses människors handlingar och val varken som helt fria eller som något som kan befrias. I stället ses frihet/ofrihet som två ständigt närvarande element som möjliggör varandra i mänskliga relationer (Foucault, 1984/1997), och som båda inrymmer motstånd (Foucault, 1980).
Inom poststrukturell teori, särskilt feministisk sådan (Butler, 1990/2006), betonas också att mänskliga val är förenade med fantasier och begär i en sfär av konkurrerande subjektspositioner som kallar på oss. Vissa av dessa subjektspositioner är mer igenkännliga, tillgängliga och begripliga än andra. Butler hävdar att genus skapas performativt – att vi ”gör kön” genom upprepade handlingar som med tiden framstår som naturliga – och att dessa handlingar i mycket handlar om att göra sig själv till ett begripligt subjekt. Vad som räknas som begripliga subjekt, menar Butler, är starkt reglerat av den heterosexuella matrisen, ett slags heteronormativ förståelseram varigenom vi tolkar sociala praktiker i motpoler som man/kvinna, maskulint/feminint osv. Med vår analys vill vi både belysa hur sådana genusordningar fortsätter reproduceras inom musikområdet, men också spegla motstridigheter kring ”görandet av kön” i dessa sammanhang.
Liksom många andra studier med genusperspektiv refererar vi i denna artikel ibland till mönster kopplat till grupper uppdelade efter binärt kön (kvinnor och män, tjejer och killar), och skillnader i erfarenheter dessa mönster får som konsekvens. En sådan uppdelning kan ses som problematisk då den riskerar att återskapa just den
heterosexuellt organiserade förståelseram som Butler kritiserar. I likhet med Young (1989) ser vi dock att vissa referenser till tjejer och killar som generaliserade grupper behövs, då dessa på en kollektiv nivå kan sägas skolas in kulturellt och kroppsligt i olika erfarenheter.
Subjektspositionen bandmedlem –
genusförändrad?
I detta avsnitt kommer vi att referera till både äldre och nyare forskning om bandformering. Flertalet tidigare studier har en sociologisk ingång och utgår ofta från en essentiell begreppsapparat kring identitet och roll. Likaså används ofta begreppet rockband i sammanhanget, även om vissa författare problematiserat det faktum att begreppet är alltför generaliserande då det ofta handlar om en större bredd genremässigt (Bayton, 1998).
Green (2001) hanterar detta problem genom att använda benämningen ”guitar-based popular and rock genres” (s. 78) och pekar på att band inom dessa genrer ofta startas tidigt vad gäller både ålder och lärandeprocess:
[B]ands are formed at stages so early that the players often have little or no control over their instruments and virtually no knowledge of any chord progressions, licks or songs. It is by no means unheard of, indeed, for bands to be formed before any of the members even possess an instrument. (Green, 2001, s. 78)
Sambandet mellan identifikation och lärandeprocess har vidare beskrivits som centralt för rockmusiker – att tidigt anamma en identitet som bandmedlem i ett självutnämnt band (Bennett, 1980; Clawson, 1999). I sin klassiska text On becoming a rock musician hävdar Bennett (1980) att “anyone who can manage to play in a rock group can claim the identity” (s. 3). Detta till synes genusneutrala påstående, som framställer identiteten rockmusiker/bandmedlem som fullt tillgänglig för alla som vill göra anspråk på den, har problematiserats ur feministiskt perspektiv. Bayton (1998) menar att bilden av en ”riktig” rockmusiker inte verkar vara kompatibel med bilden av en kvinna, vilket försvårar tillgängligheten till musikern som subjektsposition. Bennett understryker vidare att processen att bli rockmusiker initieras
av just identifikation: “the learning processes which I delineate take place after a person has initiated a self-definition by becoming a member of a rock group” (s. 4, kursiv i original). Även om vi inte helt delar Bennetts och Baytons teoretiska utgångspunkter, pekar de alltså ut genusaspekters betydelse för vem subjektspositionen bandmedlem görs tillgänglig för.
Sett i ljuset av att populärmusikaliska praktiker beskrivits som både överrepresenterade av män, och som arenor för maskulint kodade värdesystem, kan det som tjej anses vara problematiskt att anta bandmedlemspositionen. Green (1997) konstaterar att män traditionellt dominerar i alla roller inom populärmusiken, förutom som sångare. Studier har också visat hur rockbandskulturer medverkar till att kvinnor utestängs på alla nivåer (Cohen, 1991; Bayton, 2000). Clawson (1999) menar att rockbandet, i likhet med (lag)sport, kan ses som en maskulinitetskolning som både killar och tjejer måste förhålla sig till: kroppen ska ta plats och utstråla kraft genom att dominera ljudrummet.
Aspekter som kompetens och seriositet har också visat sig relevanta ur ett genusperspektiv. Killars bandformering har i tidigare studier beskrivits inte kräva spelvana generellt, men gärna ett befintligt kompisgäng med instrumenttillgång (Berkaak & Ruud, 1994; Clawson, 1999), och en grupp som tar sig själva på stort allvar; ”It was the ensemble form and collective identity of the band that bestowed ’seriousness’ on the clumsy early efforts of rock musicians” (Clawson, 1999, s. 111). Som en kontrast till detta beskrivs tjejer börja spela senare, ta längre tid på sig att erövra tekniska förmågor (Clawson, 1999; Bayton, 1998; Nordström, 2010) och oftare tala om sina tidiga försök att spela som ”inte på allvar/på riktigt” (Clawson, 1999; Bergman, 2009).
Senare studier bland ungdomar på högstadiet (Bergman, 2009) och gymnasiet (Abramo, 2011; Borgström Källén, 2014) har funnit att den maskulina kodningen av att spela i band fortsätter att villkora ungdomars musicerande i grupper, i och utanför skolkontexten och med stigande åldrar och musikkompetenser. Detta påverkar vilka musikverksamheter som blir möjliga att identifiera sig med, vem som spelar vilket instrument och vem som utövar vilken genre. Resultaten står i bjärt kontrast med läroplansmålen ”att motverka traditionella könsmönster” och ”ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin
förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet” (Skolverket, 2011, s. 8). Sammanfattningsvis kan vi konstatera att tidigare forskning visar att subjektspositionen bandmedlem på olika sätt har varit, och fortfarande är, maskulint kodad. Tröskeln för att börja spela i band kan därmed anses vara högre för tjejer som grupp och på olika sätt heteronormativt villkorad utifrån antaganden om feminint och maskulint musicerande.
Bandet – vårt empiriska exempel
Det empiriska material vi använder för vår diskussion har genererats i en västsvensk stad under 2013. Via en högstadielärare fick vi kontakt med ungdomar i ett fritidsband som repeterade i skolans lokaler efter skoltid. Bandet bestod av fem tjejer, alla 13 år. När vi mötte deltagarna hade de spelat tillsammans i närmare två år, men upplöstes kort därefter. Bandet och bandmedlemmarna har i studien getts fingerade namn. Five Birds består av Sanna (sång), Sara (sång), Bea (bas), Tilda (trummor) och Gerd (gitarr). Deltagarna och deras föräldrar har fått skriftlig information om forskningsprojektet och gett sitt medgivande till en forskare att följa och videodokumentera bandet under en vårterminsperiod. En av oss närvarade och videofilmade sex repetitioner som ägde rum i skolans lokaler. Vi tog också del av bandets publika verksamhet på sociala medier, samt ett av deras framträdanden. Utöver detta genomfördes intervjuer med frågor om bandformeringen, bandets mål och processen för att lära ny repertoar. På deltagarnas initiativ besvarades frågorna individuellt, hemma framför en videokamera. Tre av fem medlemmar sände oss sina videoupptagningar medan två aldrig inkom. Videointervjuerna liksom bandrepetitionerna transkriberades i sin helhet dvs. dialog, gester och musikaliska uttryck är utskrivna (jämför Mercer & Littleton, 2013). Intervjuerna kompletterade videoobservationerna och har informerat oss om parallella låt- och repetitionsprocesser som annars inte blivit synliga. Materialet har sammantaget gett oss en relativt mångsidig, om än partiell, inblick i bandets process.
Alla kan – skolan som förmedlare av
rockbandsmodellen
I de tre följande avsnitten analyseras empiriska exempel från bandet
Five Birds verksamhet utifrån tre olika områden vilka alla omfattar
diskursen att ”alla kan” spela i ett band.
En förändring på samhällsnivå som utgör fond för gruppen
Five Birds etablering är skolmusikens reformering. I Sverige blev
populärmusiken en del av det institutionaliserade musiklärandet redan på 1970-talet (Georgii-Hemming & Westvall, 2010), att jämföra med exempelvis situationen i England och USA där ”garagebandets” sätt att lära utanför skolan först på senare år diskuteras som modell (Green, 2008). Ett minsta kunskapskrav enligt musikkursplanen i årskurs 6 (Skolverket, 2011) är att kunna ”spela delar av en enkel anpassad melodi-, bas- och slagverksstämma samt bidra till ackompanjemang på ett ackordinstrument med några ackord”. Att spela pop och rock i smågrupper är idag den aktivitet som dominerar musikundervisningen (Skolverket, 2015). Idén om att låta det informella – ungdomskulturen – ta plats i skolan har i Sverige inte bara förverkligats utan cementerats. Den lättspelade, gitarrbaserade rock- och popmusiken har blivit den svenska musikundervisningens kanon (Georgii-Hemming & Westvall, 2010). Bandmusicerande idag är därmed en praktik som merparten ungdomar bör komma i kontakt med, och något som ”alla” ska kunna.
Sara i Five Birds beskriver hur bandet startade som en fortsättning på en uppgift inom ramen för musikundervisningen på mellanstadiet:
Jag och Gerd blev i samma grupp som vår musiklärare hade delat in oss i och den som skulle sjunga i det bandet vågade inte det och då frågade vi Sanna och då sa hon ja, så då blev det att vi började öva hos Gerd som vi också gör nu. Och så sa vi ska vi inte starta ett band, och alla tyckte det var en jättebra idé, och så frågade vi Bea och Tilda också för vi behövde en basist och en pianist [numera trummor, vår anm.] också, och de sa också ja och kom med och började spela, och så. Alla tyckte det var roligt, och så har vi fortsatt.
Skoluppgiften och styrningen mot rockbandsmodellen i skolkontexten är här avgörande för gruppens bandformering, tjejerna söker därefter själva upp de som ”vågade”, och bildade fritidsbandet. Enligt berättelsen framstår bildandet av bandet som meningsfullt och lustfyllt: ”en jättebra
idé”, ”alla tyckte det var roligt”. När vi träffar bandet går de inte längre i samma klass, utan på olika högstadieskolor. De övar varje vecka i en skolmusiksal, ibland hemma hos någon. Skolan som institution kan genom detta sägas bidra med både rum och verktyg som möjliggör bandformeringen, inklusive de betydelsefulla bandmedlemsrollerna (Bennett, 1980; Clawson, 1999). Även i tidigare forskning om rockband (Bennett, 1980; Berkaak & Ruud, 1994; Campbell 1995; Nordström, 2010) har skolan beskrivits som viktig genom att erbjuda musikkunskaper, lokaler för lärande och möjligheter till framträdande. Skillnaden är att spelande i band nu är en central aktivitet även under lektionstid. I jämförelse med det Green (2008) beskriver, att elever får möjlighet att göra i skolan det som redan förekommer utanför skolan, uppfattar vi en motsatt riktning i det samtida svenska exemplet: det blir möjligt att på sin fritid göra det man blivit introducerad för i skolan.
Frågan om vilken betydelse genus har i musikklassrummet framstår som komplex. Flera studier pekar på att instrumentpreferenser och musicerande i pop och rock har starka konnotationer till maskulinitet och femininitet, särskilt när eleverna är äldre och/eller har skaffat sig förkunskaper (Abramo, 2011; Bergman, 2009; Borgström Källén, 2014). Härvid upprätthålls en genusordning där pojkar ses som kompetenta och dominerar genom att på olika sätt ”ta plats”. Liknande resultat visar sig när musikteknologi används i klassrummet (Armstrong, 2011). Samtidigt visar andra studier att skolans uppgiftsfokuserade kultur kan gynna tjejer genom att genusneutralisera musikundervisningen (Ericsson & Lindgren 2010; Skolverket, 2015), åtminstone i yngre åldrar och när få (killar) ännu erövrat rockbandskompetens och tillhörande maskulint kodade instrumentpreferenser. I en sådan ”uppgiftskultur”, menar Ericsson och Lindgren (2010), skapas subjektspositioner kring bandspelande där eleven varierande ses som ”drivande, följsam, passiv eller störande” (s. 57). Även i skolmusikdiskurser som öppnar för att alla ska kunna spela, finns alltså förbehåll, inte sällan till priset att musikaliska kvaliteter blir nedprioriterade (Lindgren & Ericsson, 2013).
Sammantaget kan konstateras, med en formulering från nationella utvärderingen i musik: ”Betydelsen av genus i undervisningen tycks alltså formas av sammanhanget” (Skolverket, 2015, s. 181). Vilka subjektspositioner skolans musikundervisning erbjuder kan därmed
antas variera, men i ljuset av de studier som här refereras och vår fallstudie kan vi skönja en ideal position som ”modig och skötsam bandmedlem” – en som vågar, och som gör saker på önskvärt sätt och mot ett bestämt mål.
Alla kan – digitalisering och oändliga möjligheter
Med digitaliseringen av musik så beskrivs såväl konsumtion som produktion och distribution av musik ha genomgått stora omvälvningar. Sajter för mobila och strömmande musikmedia som Spotify och iTunes, liksom sociala media-sajter som Youtube och Facebook, har utmanat den traditionella musik- och medieindustrins logik med sitt användargenererade innehåll (Beer & Burrows, 2013). Inte minst beskrivs ungas sociala liv och kulturkonsumtion ha förändrats med sociala media (boyd, 2007; Werner, 2009) och blivit en del av musikindustrins nätverk när nya sociala praktiker för att lyssna, dela eller sprida sin egen musik vuxit fram. Dessa förändringar har också gett form åt en subjektsposition som ses som gränslös och antas öppna upp nya möjligheter för musikutövande för fler. Baserat på tillgång till dator, mobil och nedladdningsbar mjukvara förmodas ”alla” kunna göra egen musik (Väkevä, 2010), eller åtminstone agera DJ via spellistor och liknande.
Digital teknologi har avsevärd betydelse för Five Birds formering. Bandet utnyttjar internetresurser för notation, inspelning och låtdelning sinsemellan, och för att göra bandet synligt i sociala media. Gerd beskriver i videointervjun hur hon lär sig nya låtar:
Först brukar jag lyssna på låten, tänka ut speciella grejer de gör, något trumriff eller annorlunda basgång. Jag fortsätter därefter att börja ta ut ackord. Där använder jag mig av sidan ultimate-guitar.com. Sidan visar också tabbar till olika låtar. Och till kända låtar kan det även finnas bastabbar och trumtabbar. Jag försöker sedan lyssna ut hur varenda instrument spelar och visar ut det till andra. Något jag faktiskt inte lyssnar så mycket på är hur sången är, det låter jag mest Sanna och Sara fixa. Sedan finns det olika appar jag använder. Det finns en gitarrapp till mobilen och den är smidig att ta med sig och den heter g-strings. Jag har också använt appen metrone-beats ibland för att delvis hitta rätt tempo och hålla det genom sången.
Exemplet visar att Gerd kan identifiera viktiga musik- och instrumentkomponenter i de låtar bandet valt ut. Hon vet också vilka internetresurser som kan utnyttjas för detta, och laddar hem och läser trum- och bastabbar (dvs. notationer för dessa instrument), och vidarebefordrar detta till Tilda och Bea i bandet. Hon behärskar intressant nog också en slags videoblogg-stil, som spridits via YouTube (Sheid & Strandberg, 2014; Waldron, 2013)1. Med sina färdigheter
har hon också fått och intagit positionen som bandledare. Gerd är den enda i bandet som deltar i formell musikundervisning på fritiden och har musikutövande föräldrar. Mot bakgrund av detta menar vi att även om musikundervisning och internet med fritt tillgängliga noter, tabbar och appar erbjudit nya möjligheter för musikutövande, så villkoras de musikaliska färdigheterna av resurser som inte alla har tillgång till. Trots tillgänglig musikteknologi är det få som införskaffar den typ av mjukvara som krävs för eget musikskapande (Scheid & Strandberg, 2014). Som vi nämnde tidigare måste detta ses i ljuset av att teknologianvändning traditionellt har setts som en maskulin praktik vilken uppfattas kräva färdigheter och intresse som framförallt killar utvecklar. Det gäller även då skolan introducerar musikteknologi (Armstrong, 2011). Digitala teknologiskiften verkar därmed inte i grunden förändra genusmässiga obalanser, snarare integreras de med subjektspositioner och diskurser som å ena sidan underordnar tjejers musikutövning (jfr. Werner, 2009), men samtidigt värderar deras duglighet i skolan.
Tidigare studier av bandformering (Clawson, 1999; Fornäs, Lindberg & Sernhede, 1995) har ofta utgått från rockbandet som enhet och att särskilda normer avgör vad ett rockband är. Andra studier har riktat intresse mot ungdomars särskilda subkulturella uttryck inom musikgenrer som hiphop (Söderman, 2007) och punk (Worley, 2014). Det band vi studerat har inte någon uttalad subkulturell tillhörighet eller genrepreferens utan förhåller sig relativt fritt och genrelöst till musik. Vi kopplar detta förutom till skolans populärmusikkanon, också till en förändrad musik- och medielogik som i fallet med bandet tar
1 Stilen på videointervjun, som liknar ett slags videoblogginlägg, orienteras tydligt mot oss som åhörare och fungerar närmast instruerande. Stilen har fått fäste inte minst via Youtube, också när det gäller musikutövning och där floran av t ex. instruktiva videor sprids (Waldron, 2013).
sig uttryck i hur de konsumerar och väljer repertoar. När vi mötte dem repeterade de dels en cover som hade inslag av både rap, rock och mainstream-pop, dels en egen låt av schlagerkaraktär. Under bandets andra repetitionstillfälle som videofilmades, diskuterar de repertoarval:
Gerd: Jo, de här låtarna som Sanna gav förslag på… Bea: Jag tycker inte den med rullbanden2 var så bra.
Sanna: Men, jag gillar inte han som sjunger, jag tycker inte såna som sjunger så…
Sara: Men det är bra musik. Sanna: Men den är ju ganska…
Tilda: (sitter med mobilen i handen) vad heter låten? Sanna: Here it goes again
Tilda: (Skriver i mobilen på Youtube)
Gerd: Jag tycker bättre om Robbies [Williams, vår anm.] låt. Sara: Vilken är det?
Gerd: Candy3
Sanna: Det gör jag också, men alltså… Sara: Vilken är det?
Sanna: Hey ho, here she comes (sjunger en bit på låten) Tilda: Här är rullbanden (startar låten i mobilen) Gerd: Här är rullbanden, vill du ha den? Bea. Har du sett den?
Tilda: (headbangar till elgitarren som spelar i introt) Bea: Kolla på videon!
2 Se: https://www.youtube.com/watch?v=dTAAsCNK7RA 3 Se: https://www.youtube.com/watch?v=gtOV7bp-gys
Här aktualiseras betydelsen av musikens visuella presentation för att identifiera en särskild låt och om den passar för Five Birds. Med hjälp av Youtube på mobilen söker Gerd rätt på låten. Den första låten som föreslås (Here it goes again med gruppen OK go) är känd för sin koreografiska musikvideo där fyra män synkroniserat rör sig på åtta löpband. Bandet skiljer ut aspekter som sångarens personlighet, röstuttryck och låten, när de uttrycker ”jag gillar inte han som sjunger”, ”såna som sjunger så”, ”Men det är bra musik”.
Enligt Webb (2010) har det blivit vanligare att konsumera musik både mer integrerat med video, men också mer fragmenterat, i korta klipp. I det Webb beskriver som en klippkultur, menar vi att band, album och kanske också genre, får mindre betydelse eftersom vi lyssnar och tittar på separata låtar och videor. Ericsson och Lindgren (2010) beskriver fenomenet med exempel från tv-spelet Guitar Hero: ”Det är inte en musikstil, en grupp eller en artist som är preferensenheten, utan låten” (s. 188). För bandet vi studerat kan det faktum att de inte utgår från ett visst uttryck eller genre också förstås utifrån det som utgjorde startpunkten för bandet; skolans musikundervisning med dess orientering mot att lösa skoluppgifter, snarare än att identifiera sig med en stil, genre eller subkultur.
Ytterligare en bandaktivitet som skiljer sig mot tidigare forskning kring bandformering (Fornäs et al., 1995), är hur marknadsföringen av bandet går till. För trettio år sedan innebar den att affischera kommande spelningar lokalt, idag att beskriva bandet i sociala media. Five Birds tar gestalt genom design av bandnamnslogotype och fotografier på Instagram och Facebook, samt genom statusuppdateringar och videoblogginlägg om bandets arbete och spelningar. Försöken är seriösa men mer av en ”som om”-lek; de har bara sporadiskt postat inlägg och det är låg grad av interaktion på bandsajterna med få följare/ vänner och gillamarkeringar på Facebook, YouTube och Instagram. Ändå är närheten till sociala mediers yttre öga ständigt närvarande när bandet möts. Att när som helst kunna bli fotograferad och exponerad utanför den aktivitet man för tillfället delar, är en del av bandets och dessa ungdomars praktik. Detta kan förstås utifrån Foucaults (1980) diskussion om hur subjekt idag formas av att bli inspekterade, både av sin omgivning och genom att själva inkorporera en sådan position, formad av rådande normer och diskursordningar. Den synlighet som subjektspositionen bandmedlem idag innebär genom
framväxande musik- och mediepraktiker där exponering av det egna och andras gillande blivit viktig, kan också relateras till performativa genusaspekter, vilket vi ska visa i nästa avsnitt.
Alla kan – förhandlade genusordningar
”Alla kan”-diskurser har använts även inom jämställdhetsrörelser, ofta genom att lyfta fram att även kvinnor/tjejer kan, med slogans som
kvinnor kan och girl power4. Över tid har olika rörelser och projekt – i
allt från kvinnorörelser och kulturpolitik för jämställd fritid till punkens
Do It Yourself-ideal – initierats för att ändra på populärmusikens
genusmässiga obalanser och normer och skapa möjligheter för fler att delta. Inom svensk folkbildningsrörelse har olika projekt och föreningar startats med syfte att stärka förutsättningarna för tjejer att börja och att fortsätta spela i band (Nordström, 2010; Björck, 2011). Vissa projekt vänder sig främst till tjejer som målgrupp, däribland
Popkollo (Johnsen, 2010) och Ladyfest (Ericsson, 2014), som båda
har internationella motsvarigheter och erbjuder möjligheter till bandformering. Även studieförbunden har under senare år genomfört satsningar för att höja andelen tjejer som deltar, och arbetat alltmer självreflexivt i granskningen av hur den dagliga verksamheten kan bli mer inkluderande (Ekelund, 2012).
Parallellt med dessa rörelser finns idag starka postfeministiska diskurser som hävdar att jämställdhet redan är uppnådd (McRobbie, 2008). Idéer om ”starka kvinnor” (Werner & Nordström, 2013) och tjejer som ”tar plats” inom populärmusik (Björck, 2011) skulle då bevisa jämställdhet. Tjejer som spelar i band kan därmed få axla en roll, vare sig de vill det eller inte, som bevisar att moderna tjejer är starka och tar plats, en position som är svår att visa motstånd till.
Hur ”görs” då kön genom Five Birds aktiviteter, och hur relaterar detta görande till Butlers (1990/2006) idé om begripliga subjekt? En aspekt är att det sceniskt-visuella framträdandet ägnas stort utrymme under bandrepetitionerna. Under en timmes repetition kan upp till 40 minuter gå åt till förhandlingar om kläder, skor, frisyr,
4 Kvinnor Kan var en svensk nyliberal 1980-talsrörelse för kvinnors företa-gande. Girl power myntades som begrepp av undergroundmusikrörelsen riot
rörelser etc. som lämpar sig för bandets scenframträdande. De sparar pengar i en bandkassa och dessa går till scenkläder, inte t.ex. instrument eller ljudutrustning.
Nästa exempel illustrerar den typ av förhandling som kan ske, och handlar om bandets självframställning inför ett skolavslutningsframträdande.
Gerd: Men vad ska du ha istället för klänning? T-shirt eller? Sanna: Men typ shorts eller såhär.
Bea: Nit-BH, en genomskinlig… (låter sur och ironisk) Gerd: Neeej
Sara: Jag kom på en bra idé. Vi kör på såhär stora t-shirtar, och så designar vi dem såhär med F (nämner bokstäver ur bandnamnet)
Bea: Nenjnejnejnej
Sanna: Fy fan vad fult (skrattar) Sara: Man kan göra det fint Bea: Nej, det kan man inte (---)
Bea: Vi ska INTE vara fula.
Tilda: Det måste vara lätt att byta om.
Sanna: Jag tycker, nu är jag inne på shorts. Jeansshorts eller svarta shorts eller…
Sara: Ja. Och nätstrumpor (stryker handen utmed benet som för att markera att de ska vara hellånga under shortsen)
Sanna: Ja… (ser eftertänksam ut) (---)
Sara: Jag tycker vi ska ha tuffa kläder. Sanna: Svart. Och. Orange! (Med eftertryck)
Bea: Neeej, det blir så fult, då står man där framme som värsta clownen.
Det är centralt att inte framstå som ful, och en viktig aspekt att ta hänsyn till är hur mycket kropp som ska exponeras. Förhandlingar om korta shorts och eventuella nätstrumpor, korta linnen som exponerar magen liksom grader av genomskinlighet ställs bl.a. mot olika kroppstyper i den därefter följande diskussionen, varvid Gerd skämtsamt föreslår body painting, dvs. att måla kroppen istället för att bära kläder, vilket möts av gapskratt från övriga bandmedlemmar. Någonstans mellan helt naken och bära ”tjocktröja” ligger en önskvärd grad av kroppsexponering. Om Clawson (1999) beskriver en skolning i maskulinitet som central för rockband, kan Five Birds förhandling av hur bandet bör framställas snarare ses som ett sökande efter att också kunna gestalta begripliga feminina subjekt som bandmedlemmar: att se bra ut på scen, att visa sig tuff för publiken genom att ha kläder som är ”rätt” både i relation till kroppen och musiken (exempelvis orange färg då låten handlar om eld), och undvika att framstå som ful eller som en clown.
Alla band kan behöva ta ställning till vilka scenkläder de ska välja, men frågan har visat sig få särskild tyngd och komplexitet i relation till kvinnors kroppar (Björck, 2011) ifråga om klädval, poser och hur man ska hålla instrumentet. Green (1997) påpekar att frågor om kvinnors självpresentation har betydelse för hur deras kompetenser bedöms och hur musiken uppfattas. Bayton (1998) menar att för en kvinna innebär själva akten i sig att ställa sig på scen och utsätta sig för publikens blickar en sexuell exponering. Därigenom blir valet av scenkläder en svår balansgång som ska svara mot förväntningar om att klä sig attraktivt, men utan att inbjuda till sexuell objektifiering. Att presentera sig som den starka och platstagande tjejen/kvinnan är förenad med risken att uppfattas, även av andra tjejer/kvinnor, som alltför ytlig, vulgär och sexualiserad, och därmed inte tillräckligt seriös eller autentisk (Werner & Nordström, 2013).
I ljuset av postfeministiska förväntningar på att tjejer ska vara starka och jämställda som vi tidigare nämnt, befinner sig Five Birds i ett spänningsfält gentemot en annan norm; att kvinnor inte bör dominera rummet med kroppen och med ljud på ett alltför självsäkert maskulint sätt. Ett exempel på hur sådana motstridiga budskap möter Five Birds visar sig då två musiklärare (Musiklärare K, kvinna, musiklärare för några i bandet, och kollegan Musiklärare M, man) kommer in när bandet repeterar en coverlåt inför skolavslutningskonserten.
Musiklärare M: Vad duktiga ni är!
(Sara och Bea skrattar mot Musiklärare M)
Musiklärare M: Men är inte det för korta klackar? (Om deras skor, skämtsamt)
Musiklärare K: Har ni öronproppar?
(Alla i bandet tittar mot Musiklärare K och mumlar nej till svar.) Musiklärare K: Det måste ni. Det är jättehögt (med allvarlig röst.) Det är livsfarligt på riktigt. Akta öronen, får ni tinnitus tar ni inte en ton resten av livet, då ligger ni bara och gråter. På riktigt är det så. Särskilt du som sitter och drämmer till allt du har (gör en gest mot Tilda som spelar trummor och visar hur hon slår i luften), på riktigt, det är farligt.
(Alla i bandet ser osäkra ut.)
Musiklärare K: Snälla sänk och tänk på eran… (---)
Gerd: (Med tyst röst till de andra i bandet) Har alla öronproppar? Musiklärare M: Men vilken scenshow ni har!
Musiklärare K: Det kommer bli grymt. Musiklärare M: Vilken klass går ni i? Tilda: (Med svag röst) 7:an.
Musiklärare M: (Ropar ut) Går ni i 7:an! Och du har fått… varför har inte jag…
Musiklärare K: Coola brudar!
Olika kommentarer i detta utdrag, såsom omdömet coola brudar, skämtet om de högklackade skorna och förmaningen att sänka ljudvolymen och använda öronproppar bidrar till att rikta bandets uppmärksamhet. Anmärkningsvärt nog handlar musiklärarnas respons i låg grad om den klingande musiken, förutom tillsägelsen om ljudvolym. Kommentarerna kan analytiskt förstås som olika sätt att konstruera genus. Tillskrivningarna om coola brudar och höga klackar sätter
feminina aspekter av visuell självpresentation i fokus och bekräftar en bild av tjejer som både är ”duktiga” och ”tar plats”. Uppmaningen att vrida ner volymen kan istället ses ansluta till en feminin måttfullhet (Bordo, 1993) som stämmer med subjektspositionen som ”skötsam elev”, men krockar med föreställningar om att populärmusik, speciellt rock, kräver hög volym för att ses som autentisk (Björck, 2011; Ericsson & Lindgren, 2010). Talet om tinnitus kan härledas till en omsorgsdiskurs då det medicinskt är skadligt för öronen med höga ljud, men uppmaningen om ljudvolymen skapar också en osäkerhet i bandet; ska de följa läraren och finna sig i att låta svagt? Efteråt är de missnöjda med hur repetitionen gick, och Bea säger: ”Det kvittar ju när ingen tar i. När folk inte kör seriöst så är det ju ingen idé att köra.” Att ta i – att spela starkt – är förknippat med att vara seriös, och det blir inte möjligt att vara seriös med en låg volym. Trots goda förutsättningar återstår alltså hinder för att på allvar – seriöst – erövra positionen bandmedlem, kopplat till motstridiga genusdiskurser.
Slutsatser
I den här artikeln har vi skisserat förändrade villkor för bandformering på 2010-talet i relation till förändringar i skolans musikundervisning, musikens digitalisering och förändrade genusdiskurser. Vi har diskuterat dessa i relation till diskursen om att ”alla kan” och till vårt empiriska exempel. När det gäller materiella villkor kan vi på 2010-talet utifrån en svensk kontext se att positionen bandmedlem generellt är mer lättillgänglig jämfört med tidigare. Fler ungdomar har större fysisk tillgång till utrustning och utrymme, och de växer upp i en omgivning som legitimerar incitament till att bilda band, både genom skolans musikundervisning, folkbildnings- och jämställdhetsverksamhet, och via digital teknologi. Det kan verka som att vägen in i bandspelande ligger öppen för ”alla”. Vårt case, där fem unga tjejer startat ett band, bekräftar å ena sidan en sådan tillgänglighet genom att de etablerat sig på ett sätt som bryter med tidigare beskrivningar av hur tjejer börjar spela. Till vissa delar är deras bandformering snarare lik den Clawson (1999) beskriver som manligt kodad; de är 13 år när vi möter dem, och de har spelat ihop sedan 11-årsåldern, de har tillgång till instrument (skolans), men ingen större instrumentvana. Vi kan tolka
