ETIK OCH KÄRNVAPEN
»SKALL VI DÅ lugnt acceptera att barn som nu föds en gång får leu-kemi på grund av de smutsiga bombproven över Novaja Zemlja hösten 1958? Skall vi tacksamt motse att våra barnbarn eller barn-barnsbarn får blödarsjuka eller idioti som följd av 50-talets väte-bombsprov på olika delar av jord-klotet.» Så undrar professor Åke Gustafsson i den nyligen utgivna skriften Nej f till svenska atom-vapen. Det egendomligaste med frågeställningen är kanske inte den enkla dumheten i dess förra del: vad vill hr Gustafsson egent-ligen att vi skall göra mot effek-terna av något som olyckligtvis ägde rum 1958? Känner han till något botemedel, så bör han tala om det i stället för att hitta på kvickheter. Egendomligare är trots allt den sällsamma vulgariteten i tilltaget att använda ett ämne som detta till clownerier. Det är en glädje att oreserverat kunna er-känna, att hr Gustafssons mentali-tet och stilvilja inte i övrigt präg-lar den skrift där han medverkar.
Boken är avsedd att utgöra en
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
Nog bör man göra sig mödan att begrunda dylika frågor.
Richard Sand/u.
replik på den tidigare av Per Edvin Sköld m. fl. utgivna »Svenska atomvapen?». I förordet yrkar re-daktören, fru Inga Thorsson, på en mindre arrogant och mindre aggres-siv debatt: »Känslorna är engage-rade på ömse håll och försöken till realistisk bedömning finns på bägge sidor. Om detta borde vi kunna vara eniga.» Bortsett från hr Gustafsson iakttaga också alla medarbetarna i boken en angenämt korrekt och balanserad ton.
Suaviter in modo skriver efter sin charmfulla vana givetvis Ernst Wigforss. För den som med tanke på Wigforss' personlighet och tidi-gare författarskap väntat sig att nu verkligen finna en intressant och djupgående analys av problemen är den föreliggande uppsatsen dock en besvikelse. Genomgående gäller, att Wigforss gjort saken för lätt för sig. När han polemiserar mot den uppfattningen att atomvapen skulle innebära en militär fördel för vårt land väljer han inte någon faktiskt förekommande utformning av denna åsikt, i varje fall inte någon som han klart utpekar. Nära till
hands låge väl att rikta kritiken mot t. ex. överbefälhavaren eller herrarna Sköld. Wigforss föredrar att diskutera mot en konstruerad motståndare. Dennes tänkande sammanfattas så: »Man har från militär sida konstruerat ett krigs-läge, där öst och väst skulle ut-kämpa en tvekamp på svenskt om-råde, och där angriparen skulle nöja sig med att använda just så-dana vapen som det föreslås att vi skulle skaffa oss men inga star-kare» (s. 26). Har man från mili-tär sida verkligen tänkt sig en så exakt och chevaleresk proportiona-litet vittnar det förvisso om en föga realistisk bedömning. Till dess att Wigforss gör läsaren den tjäns-ten att belägga den uppseendeväc-kande tanken, torde det inte kunna undgås att formuleringen kommer att anses belastande sna-rare för honom själv än för militär-ledningen.
En viktig punkt i den förelig-gande boken utgör föreställningen att Sverige skulle ha möjligheter att påverka andra länders ställ-ningstagande till atomvapnen. En del av författarna gör vissa försök att motivera denna uppfattning. Wigforss väljer det enklare förfa-ringssättet att bara påstå utan be-vis. »Vi kan hjälpa till att mot-verka spridningen av atomvapen genom att själva vägra att skaffa dem» (s. 27). Det är svårt att tro att en skribent som Wigforss av-sett att meddela endast den själv-klarheten, att om Sverige inte
skaf-465 far sig atomvapen, så skaffar sig inte Sverige atomvapen. Rimligen menar han, att det finns något eller några andra länder, som vid bedömningen av sitt eget atom-vapenproblem kommer att avgö-rande påverkas av oss. Vilket är egentligen detta land som skulle lyssna till rösten från Stockholm? Intressantare är då landshövding Sandlers tanke, att Sveriges hand-lingsfrihet - varmed han förstår att varken säga ja eller nej -skulle kunna fungera som en var-ningssignal om att klubbens tillök-ning står för dörren: »Effekten av en dylik varningssignal på de sto-ras bemödanden att komma över-ens i avtalsform är naturligtvis inte stor, i vart fall oviss. I ett av-seende saknar det troligen icke all betydelse. Det kan för de tre stora bidra till att aktualisera perspek-tivet att, förutom Sverige, även ett antal andra stater kan ha eller snart få betingelser att starta för-sök till kärnvapenutrustning» (s. 99). I förbigående bör understry-kas, att om hr Sandler verkligen tror på att en sådan varning har något värde, måste han tydligen ogilla den av etiska skäl bestämda ovillkorliga nejsägarattityden. Men hur ligger det egentligen till? Frankrike har av allt att döma re-dan hunnit mycket långt med sitt atomvapen - det har antytts att prov skulle kunna ske redan inom några månader. Vad värre är: myc-ket tyder på att även Kommunist-Kina inom en relativt snar framtid
466
kommer att disponera atomvapen av egen tillverkning. Tror någon på allvar att dessa makter komma att falla undan för påtryckningar från de tre nuvarande atommak-terna? Hr Sandler meddelar, att »de tre nuvarande atommakterna ingalunda med jämnmod skulle se en förstärkning av klubben». Men detta missnöje har ju faktiskt inte kunnat hejda Paris eller Peking. Varför skulle då Sveriges hållning kunna påverka dem?
Principiellt viktigast av bidragen är Barbro Alvings artikel »Atom-bomben och samvetet». För henne är den moraliska bedömningen den avgörande. »Man kan inte 'frånse' det moraliska. Den mänskliga djupdimensionen, vår egen mora-liska situation, är det fundamen-tala sakinnehållet i denna fråga»
(s. 62).
Fru Alving hävdar, att atomvap-nen, tvärt emot vad som ofta på-stås, innebära något principiellt
nytt ur moralisk synpunkt i för-hållande till konventionella vapen. Strålningsskadeverkningarna spela enligt hennes uppfattning en så central roll, att godtagandet av kärnvapen och därmed kärnvapen-prov innebär att anamma en helt ny etik. Inte endast kärnvapenkrig - redan prov med kärnvapen äro principiellt förkastliga. Det spelar för henne ingen roll om det är flera eller färre som skadas av proven: »För oss måste vissheten räcka att så sker med några. Att vi för första gången i historien
la-borerar med vapen som kostar liv redan under experimenten. Där-med har den principen knäsatts, att våra liv a priori är mera värda än deras.»
Gentemot ett sådant resonemang -som är omöjligt att angripa med rationella argument i den mån det helt enkelt uttrycker en fundamen-tal känsloinställning - brukar ofta anföras, att all teknisk utveck-ling kräver liv och skador. Fru Al-ving avvisar tanken genom att dis-kutera en tänkt jämförelse med motortävlingarna: »En motortäv-ling förutsätter inte och behöver inte medföra att några åskådare ska mejas ner för att framtida bil-köpare ska åka snabbare och säk-rare. Om så sker är det en olycks-händelse. När människor dör i blod-cancer efter kärnvapenprov, när gener skadas, har det skett genom ett medvetet handlande från andra som såg sina liv viktigare.»
Med all aktning måste man in-vända, att detta också innebär att göra saken för lätt för sig. Det hela kommer möjligen i ett annat läge om fru Alving i stället betraktar det långt viktigare fallet - den vanliga motortrafiken. Den kräver obestridligen ett tusental liv om året bara i vårt land. Genom att fortsätta med och utvidga trafiken ha vi obestridligen godtagit detta offer även om det inte hör till god ton att erkänna det. Man kan göra åtskilligt ifråga om skydd och sä-kerhetsföreskrifter bilisterna och bland dem fru Alving måste
dock veta att deras framfart enligt all rimlig beräkning faktiskt kom-mer att kräva ungefär lika många liv nästa år. Ingen ifrågasätter, att vi skulle avstå från bilismens nytta, nöje och komfort för den sakens skull. Eller gör fru Alving möjligen det? När människor lemlästats i trafiken har det utan tvivel skett »genom ett medvetet handlande» - men lika litet som i fråga om vapenprov, som givetvis utföras för att vinna vissa forskningsresultat, inte för att skada tusentals okända människor bl. a. i det egna landet, har handlandet medvetet siktat till framkallandet av skadan. Däremot har skadevolymen ansetts vara ett rimligt pris för de fördelar som det medvetna handlandet anses med-föra. Detta är cyniskt - men cy-nismen ligger i sakförhållandet, inte i påpekandet av detsamma.
Särskilt bjärt visar sig problemet om man väljer det närmast lig-gande fallet: den fredliga använd-ningen av strålning. Fru Alving an-ser att man kan inringa det mora-liska dilemmat i en fråga: »Får en läkare offra hundra människoliv, medvetet under experiment, om han därmed vet sig kunna rädda tusen liv. Vi vet alla svaret. Nej.» Om fru Alving, som läst så myc-ket om atombombens fasor och misstror alla som försöker »för-minska» riskerna, tar del av pro-fessor Gustafssons artikel i samma bok, så kan hon inhämta att »sett från humangenetisk synpunkt kan ingen strålning betraktas som
ofar-467
lig. Varje stråldos, som träffar könskörtlarna, åstadkommer i pro-portion till dosens styrka genetiska förändringar, med vissa risker för våra efterkommande. Detta måste betraktas som ett faktum» (s. 43). Om man som fru Al ving anser, att man inte »för den goda sakens skull» får riskera människors liv genom atomvapenprov ens för att försvara hela vår kultur och vår frihet, och om hon verkligen håller fast vid sitt lidelsefulla avvisande av var j e kvantitativt resonemang på denna punkt - då förblir det ofattbart att hon kan acceptera någon som helst användning av strålning för t. ex. medicinska än-damål. Är det inte i det fallet ex-tremt tydligt att det gäller att för ett människoliv riskera kanske en mängd andra, ännu ofödda?
Fru Alving har rätt i att proble-met djupast sett är moraliskt. Den motpropaganda som antyder att frågan överhuvud inte bör bedö-mas ur etisk synpunkt är verkligen korttänkt - milt uttryckt. Resul-tatet av hennes egen etiska prövning har blivit klart negativt till atom-vapen. Denna samvetsövertygelse är respektabel. Att den framstår som nästan bisarr i sin inkonse-kvens gör den i och för sig inte mindre aktningsvärd, möjligen vi-sar det, att frågan inte är så fyr-kantigt enkel ur etisk synpunkt som fru Alving vill få oss att tro. Möjligen visar också själva in,kon-sekvensen, den påfallande skygg-heten att se i ögonen det allmänna
etiska problemet hur långt man har rätt att riskera att skada andra människors liv, att motivationen för det häftiga ställningstagandet mot atomvapen kan vara något mera komplicerad än nejsägarna själva vilja antyda.
De moraliska svårigheterna äro självfallet väsentliga även för dem som säga ja till svenska atomva-pen. :.Man vågar alltså förutsätta, att det för de flesta behövs tydliga och sannolika skäl, om de skall kunna övervinna sina känslomäs-siga hämningar mot bruket av atomvapen», skriver hr Wigforss (s. 17). Detta är endast alltför sant. Den avgörande skillnaden ligger ju däruti, att jasägarna me-na, att redan bruket av vapen över-huvud, varje form av dödande och lemlästande för försvarets skull, reser utomordentligt allvarliga etiska betänkligheter. Ofta med oerhörd inre motvilja ha de flesta av oss - liksom de flesta av motstån-darna till atomvapnen! - kommit fram till, att de etiska argument som tala mot vapenbruk överhu-vud trots allt måste väga lättare än de likaledes etiska föreställning-arna om ansvar för nästan och samhället - och ofödda generatio-ner! - som bjuda oss att till det yttersta värja den fria livsform
som vi uppfatta som den enda människovärdiga. Och har man nödgats erkänna, att de vidrigheter som anständigtvis omskrivas med uttrycket »konventionellt försvan - eldkastare, trampminor, napalm - måste accepteras, som det min-dre onda alternativet i en ond värld, då kan man fortfarande inte finna att nejsägarna till atomvapen verkligen motiverat sitt påstående om att principiellt något nytt har kommit. Deras moraliska argu-ment äro förvisso oerhört starka - som argument mot krig över-huvud. Men man måste vara blase-rad på ohyggligheter om man inte vill se, att den etiska vägningen är i hög grad påkallad redan långt un-der atomvapennivån. Har man där tagit ställning på ett annat sätt än pacifisterna - ett etiskt ställnings-tagande utan tvivel - så kan man, fortfarande på samma etiska grun-der, se sig tvungen att säga ja till atomvapen. Så länge nejsägarna så tydligt visa att de inte själva ta sin »ovillkorliga» etiska uppfatt-ning riktigt på allvar utan inskrän-lm sig till att använda den som till-hygge endast på ett speciellt om-råde, har deras argument att det gäller något principiellt nytt fak-tiskt inte den tyngd de själva tro - hur ofta de än upprepa det.
