“Jag vill ha mer än bara en försmak…” : En kvalitativ studie om sexuella rättigheter och fysisk funktionsnedsättning

“Jag vill ha mer än bara en försmak…”

Amanda Larsson

Examensarbete vid Socionomprogrammet: SC163B, 15 hp. Malmö Universitet, Fakulteten för hälsa och samhälle, Institutionen för socialt arbete.

Abstract

Title:” I want more than just a taste” - A qualitative study about sexual rights and

physical disability.

Author: Amanda Larsson.

Supervisor: Maria Afzelius

Being viewed as a sexual being is perhaps not something often considered by most able-bodied people. Yet, lacking that kind of consideration is not a luxury that people with physical impairments naturally get. The purpose of this study is to, by using the perspective of crip theory and the social model, examine how the societal view of physical impairment and sexuality affect people with physical impairments and their ability to express and act on their sexuality. Five interviews were transcribed from two podcasts wherein four interviewees, two cisgendered men and two cisgendered women, talk about their personal experiences with navigating a socially, and sometimes physically, inaccessible sexual marketplace. Results show that all four interviewees agree that a societal view of people with physical impairments as unattractive and asexual has affected their self-esteem and self-image by having internalized the societal ableist attitudes of what it means to have an attractive body and to be an attractive partner. Results also show how the female interviewees have experienced an increased need for affirmations of their physical attractiveness through sexual and romantic relationships and how they believe these needs to be grounded in their internalized ableism.

Furthermore, the results of this study reveal how the male interviewees believe their acts of having bought sexual services from sexual surrogates to be grounded in the sexual exclusion they experience from the sexual market because of their physical impairments.

Nyckelord: funktionsnedsättning, sexualitet, asexualitet, sexuell facilitering,

könsidentitet, sexuella rättigheter, crip teori.

Keywords: disability, sexuality, asexuality, sexual facilitation, self-image,

Tack

Först och främst vill jag tacka min familj för den hjälp, förståelse och det tålamod de uppvisat under den stressiga tid det har varit för mig att skriva denna uppsats. Jag vill även tacka min handledare Maria Afzelius för de tips och råd hon har givit mig under arbetet med uppsatsen.

Sist, men inte minst, skulle jag vilja tacka Oskar Krantz på Malmö universitet för hans engagemang och tips, som varit mycket värdefulla under mitt uppsatsarbete.

Innehållsförteckning

”Den funktionsnedsatte” och asexualiteten...8

Dating och relationens betydelse...9

Könsrollen och könsidentiteten...10

Maskulinitet och den normativa kroppen...10

Femininitet och den normativa kroppen...11

Sexuell facilitering ...12

Köp av sexuella tjänster ...12

Teori...14

Den sociala modellen av funktionshinder...14

Cripteori ...15 Relevans...17 Metod ...18 Litteratursökning...18 Urval ...19 Intervjupersonerna ...19 Tillvägagångssätt ...20

Fördelar och nackdelar med val av metod ...20

Forskningsetiska överväganden. ...21

Samtyckes- och informationskravet ...21

Konfidentialitets- och nyttjandekravet ...21

Resultat och analys ...23

Den samhälleliga synen på den funktionsnedsatta kroppen ...23

Avsexualisering...23

Representation...25

Den internaliserade funkofobin...25

Distansering ifrån funktionsnedsättning...26

Validering av åtråvärdhet ...27

Skapandet av relationer...29

Mötesplatsers otillgänglighet ...30

Köp av sexuella tjänster ...31

Ett dubbelt behov av intimitet ...31

Önskan om en relation...32

Diskussion...34

”De funktionsnedsatta” – de avvikande...34

Vidare forskning ...35

Inledning

Problemformulering

Att som människa vara sexuell, ha sexuella tankar och behov anses i vårt samhälle vara en självklar och viktig rättighet. Denna rättighet är dock inte lika självklar för människor med funktionsnedsättningar. I samhället möter vi genom reklam, film, tv och sociala medier ständigt sex och sexualitet. Men det är den normativa kroppens sexualitet som vi möter och den bygger på en sexualisering och idealisering av den vita, smala, unga, funktionsfullständiga kroppen (Bahner 2019, Barron 1997). Bahner (2020) menar att avsaknaden av representation av personer med funktionsnedsättning och deras sexualitet spelar en viktig roll i reproducerandet av den i samhället vitt spridda myten om personer med funktionsnedsättningar som asexuella. Media, som sprider den normativa kroppens sexualitet, är enligt MacKeigan (2020) en sociokulturell akt som

påverkar den samhälleliga förståelsen om människor med funktionsnedsättningar. Även om det finns enstaka exempel där personer med funktionsnedsättningars sexualitet representeras i media, såsom i filmen ”The Sessions” och i den engelska tv-serien ”The Undateables”, så är dessa exempel kontroversiella inom

funktionsaktivistkretsar, då menar att de funktionsnedsatta personernas sexualitet görs till ett spektakel (Shakespeare 2017). Shuttleworth (2000) förklarar att flera sociala och kulturella faktorer ligger till grund för myten om personer med funktionsnedsättningar som asexuella, bland annat kulturella utseendeideal, föreställningar kring den manliga könsrollen, samt en förväntan om normativ rörelseförmåga, funktion och kontroll. Shuttleworth (a.a) förklarar att fenomenet om ’spridning’ även spelar en roll i mytens skapande. Ordet ’spridning’ beskriver ett antagande om att personen med funktionsnedsättningar måste sakna sexuell funktion på grund av att hen lever med en avsaknad eller begräsning av andra kroppsliga funktioner (a.a). Sammantaget menar Shuttleworth (a.a) att dessa faktorer, tillsammans med myten om funktionshindrades asexualitet, kan skapa ett hinder i tillgängligheten till den romantiska och sexuella marknaden för

människor med funktionsnedsättningar. Bahner (2020) menar även att samhällets förnekande av personer med funktionsnedsättningars sexualitet kan leda till sämre självförtroende och internaliserat förtryck för individen. Detta internaliserade förtyck kan komma till uttryck på flera sätt. I både Taleporos och McCabes (2002) samt Barrons (1997) studier framkommer exempelvis historier ifrån som på grund av den samhälleliga bilden av deras kroppar som funktionsnedsatta inte känner sig fysiskt attraktiva. Samtidigt påpekar Shakespeare (2017) att personer som lever med funktionshinder tillhör olika sexualiteter i samma utsträckning som icke-funktionsnedsatta. Han påpekar även det faktum att 50 procent av personer med svåra funktionsnedsättningar, och 60 procent med lättare funktionsnedsättningar i USA är gifta, vilket han menar bör påvisa mytens frånkoppling från verkligheten. Utöver den sociala tillgängligheten är sexualiteten (och möjligheten att göra uttryck för den efter egen vilja) inte fysiskt tillgängligt för alla (Bahner 2016, Sanders 2007). För de som behöver det kan sexuell facilitering därför vara ett viktigt stöd i det vardagliga livet. Sexuell facilitering är dock inte helt

oproblematiskt (eller alltid lagligt), varken för brukare eller de som utför faciliteringen vilket lämnar många utanför en del av livet som de allra flesta tar för en självklarhet (Earle 2001, Bahner 2016).

Syfte

Syftet med uppsatsen är att med utgångspunkt i ett cripteoretiskt perspektiv och den sociala modellen undersöka hur samhällets syn på fysiska

funktionsnedsättningar och sexualitet påverkar människor med fysiska

funktionsnedsättningars möjligheter att ge uttryck för och utöva sin sexualitet.

Frågeställningar

Hur beskriver tidigare forskning den samhälleliga synen på personer med funktionsnedsättningars möjligheter och rättigheter till sexualitet?

Hur ser personer med funktionsnedsättningar på sina möjligheter och rättigheter att ge uttryck för sin sexualitet?

Terminologi

Sexualitet: Med ordet sexualitet syftar jag inte bara på sexuella handlingar, utan även olika sammanhang, som är kopplade till sexualitet, såsom dating och intima relationer.

Funktionsnedsättning: Denna term beskriver en persons nedsättning av fysisk kognitiv eller mental funktion och det är den term som rekommenderas i

Socialstyrelsens termbank (https://termbank.socialstyrelsen.se/). Anledningen till att jag inte använder mig av synonymen ”funktionsvariation” är att även om denna term togs fram för att peka på att alla människor är funktionsvarierade, så används det vanligtvis endast för att beskriva personer med funktionsnedsättningar och därför fungerar det i praktiken lika utpekande som termen funktionsnedsättning. Funktionshinder: Är en term som beskriver de hinder för funktion som skapas i och av samhället och dess fysiska, kulturella och ekonomiska uppbyggnad (Oliver, Sapey & Tomas 2012). Även detta är ett ord som rekommenderas för användning i Socialstyrelsens termbank.

Funktionsfullständig: Denna term beskriver funktionsförmågan av personer som anses leva utan funktionsnedsättningar.

Personer med funktionsnedsättning/funktionshinder kommer alltså vara en ofta återkommande fras i denna uppsats. Att jag genomgående använder ”personer med funktionsnedsättning/funktionshinder” istället för att variera med

”funktionsnedsatta” eller ”funktionshindrade” beror på att utifrån cripteori och den sociala modellen definieras personer med funktionsnedsättningar utifrån sin funktionsnedsättning. Funktionsnedsättningen ses alltså inte som ett

karaktärsdrag, utan istället reducerar samhället personer med fysiska

funktionsnedsättningar till att vara sin funktionsnedsättning (Oliver, Sapey & Tomas 2012, McRuer 2006, Barron 1997). För att understryka att jag syftar på

personen bakom funktionsnedsättningen använder jag mig därför av ”personer

med funktionsnedsättningar”. När det gäller termen ”funktionsfullständiga” är det viktigt att uppmärksamma personer som anses vara funktionsfullständiga inte reduceras till sin funktionsnivå, vilket sker med personer med

Jag har kommit fram till att använda dessa ord även om jag anser att både funktionsnedsättning och funktionsfullständig är problematiska begrepp. Med ordet funktionsnedsättning indikeras en nedsättning av funktion i förhållande till den funktionsfullständiga. Jag har dock inte funnit några bättre och även om jag använder mig av dessa termer, så önskar jag att det utvecklas nya termer, som ger uttryck för respekt för personer med funktionsnedsättningar.

Tidigare forskning/kunskapsläge

I detta avsnitt presenteras tidigare forskning med relevans för denna uppsats. En stor del av den tidigare forskningen är endast baserad på män och deras

upplevelser. Jag har dock hittat några studier som även utgår från kvinnor, samt några studier gjorda med både kvinnor och män.

”Den funktionsnedsatte” och asexualiteten

Den fysisk tillgängligheten för personer med fysiska funktionsnedsättningar har på senare år förbättrats, men ofta så glöms de sociala och mellanmänskliga hindren bort (Shuttleworth 2000). Shuttleworth (a.a) menar att sociala och mellanmänskliga hinder sammanlagt skapar myten om ”den funktionsnedsatte” som asexuell, vilket är en vida spridd myt som får stor betydelse för hur personer med funktionshinder betraktas och bemöts i olika sammanhang, det kan gälla till exempel dejting och skapandet av intima relationer, men också vid läkarbesök och när det gäller tillgång till information om sex och sexualitet (Santos & Santos 2018, Lee & Fenge 2016, Liddard 2014a, Earle 2001, Shuttleworth 2000, Shakespeare 1999). Kim (2011) påpekar, att det visserligen finns personer med funktionsnedsättningar som identifierar sig som asexuella, men myten bidrar till en påtvingad, och för många obekväm, stämpel om asexualitet på alla personer med funktionsnedsättningar.

Ett av de hinder som utgör grunden för asexualitetsmyten är det normativa kropps- och utseendeidealet och dess roll i dejting och för val av partners. I både Halls (2018) och Shuttleworths (2000) studier vittnar personer med

funktionsnedsättningar om hur de negligeras som potentiella partners då ett normativt fokus läggs vid deras funktionsnedsättning. Både Hall och Shuttleworth beskriver hur funktionsnedsättningen ses som oattraktivt och icke åtråvärt i valet av partner. Detta leder till att många personer med fysiska funktionsnedsättningar nekas som potentiella partners på grund av sina funktionsnedsättningar. Dessa nekanden kan sedan internaliseras och påverka både den sexuella identiteten och självbilden hos personer med funktionsnedsättningar (Hall 2018, Shuttleworth 2000).

Ytterligare ett hinder för personer med fysiska funktionsnedsättningar i deras möjligheter att uttrycka sin sexualitet menar Shuttleworth (2000) kan uppstå i förväntan om en normativ kontroll över den egna kroppen. I studien framkommer det hur männen upplever att de inte ens ses som alternativ i valet av partner på grund av sin avsaknad på normativ kontroll över sin kropp. En av männen i studien berättar om hur avsaknaden på kontroll gör honom ograciös, klumpig och därmed oattraktiv. Samtidigt menar ett flertal intervjupersoner i både Halls (2018) Shuttleworths (2000) studier att de inte skulle vilja ingå relation med en person med funktionshinder, av antingen praktiska eller utseendemässiga skäl.

Den funktionsnedsatta kroppen kan även utsättas för så kallad ”spridning” av potentiella partners. Spridning kan förklaras som ett spridande antagande om att personer med fysiska funktionedsättningar helt och hållet saknar sexuell funktion eftersom de ”saknar” eller har en nedsättning av kroppsliga funktioner (Kim 2011, Shuttleworth 2000).

Utöver samhällets och potentiella partners syn på funktionsnedsättningar

framkommer det även i Shuttleworths (2000) studie att social isolering under de sexuellt formativa åren, samt föräldrars förhållningssätt till sina barns och deras funktionsnedsättning och framtid påverkade hur männen i studien utvecklades i sin sexualitet. Männen isolerades som barn både ifrån sina familjer och jämnåriga funktionsfullständiga barn under längre perioder, på grund av isolerad

undervisning, eller på grund av längre sjukhusvistelser efter operationer. Detta, i kombination med en isolering ifrån tonårens sexuella utforskande resulterade i att männen mer eller mindre saknade sexuella erfarenheter och lärdomar som kunde underlätta för dem att ta sig in i den vuxna sexuella världen, vilket ledde till en ansedd försening i deras sexuella utveckling.

Isoleringen från sexuellt utforskande förstärktes också av en viss isolering utövades sedan även av männens föräldrar som antingen gav dem en negativ bild av sitt framtida sexliv, eller påtalade ”realistiska förväntningar” om framtida sexuella isolering. Även om denna isolering gjordes i syfte att skydda dem ifrån besvikelse, menar några av männen att detta ytterligare försenade deras sexuella utveckling (Shuttleworth 2000).

Sammanlagt kan alla dessa hinder och negativa föreställningar om

funktionedsättningar påverka personer med fysiska funktionsnedsättningar

psykologiskt och emotionellt. Denna typ av negativ påverkan kallas internaliserad funkofobi (Shakespeare (1996). Med bakgrund i denna både samhälleliga och internaliserade funkofobi får den romantiska och sexuella relationen en annan betydelse för personer med fysiska funktionsnedsättningar än vad den gör för de flesta funktionsfullständiga.

Dating och relationens betydelse

I en studie av Liddard (2014a) förklarar hon hur den romantiska relationen bär en dubbel mening, både för individen och för samhället då relationen kan bli till en bekräftelse av personen som ”god nog” och någon som kan åtrås. Personen kan genom den romantiska relationen bekräftas som en sexuell varelse, och som en person istället för rollen som ”den funktionsnedsatte”. I studien beskrivs även hur viljan om att uppnå relationer kan bidra till att personer med

funktionsnedsättningar väljer att kravlöst ingå i relationer. Detta beskrivs bland annat av en man som ingår i relationer med kvinnor oavsett om han finner dem attraktiva eller ej. Mannen berättar hur han avskyr när hans flickvän rör vid honom men att han tillåter det då hon bidrar till att minska hans ensamhet. I och med digitalisering av datingvärlden har möjligheterna till dating och relationer både förändrats och ökat (Saltes 2013). I Saltes (2013) studie om hur personer med funktionsnedsättningar1 _{skapar sina internetdating-alias förklarar}

hon hur en online dating-profil, till skillnad ifrån en Facebook-profil, är mer anonym där selektiva avslöjanden om den egentliga identiteten bakom profilen är en del av den sociala kulturen. Med denna anonymitet får personer med

funktionsnedsättningar möjligheter att välja om de vill avslöja sin

funktionsnedsättning eller ej. Av studien framkommer det hur det finns stora skillnader i åsikter bland studiens respondenter kring avslöjandet av

1 _{Märk här att Saltes (2013) inte endast fokuserar på personer med fysiska funktionsnedsättningar}

funktionsnedsättningar på dejtingsajter. En del av respondenterna såg sin funktionsnedsättning som en viktig del av dem som var lika självklar att avslöja som sin hårfärg. Andra respondenter ansåg att om de berättade om

funktionsnedsättningen så skulle det ta över bilden av dem som personer. Saltes påpekar även hur dejtingsidornas andra medlemmars eventuella åsikter även påverkade hur personerna presenterade sig online. Av de respondenter som valde att avslöja sina funktionsnedsättningar fanns även delade meningar om hur detta bäst görs. Exempelvis hade en av respondenterna valt att inkludera bilder på sig själv i sin rullstol i sitt galleri av bilder på sin profil medan en annan valde att prata om sin funktionsnedsättning utan att specifikt använda ordet

’funktionsnedsättning’. (Saltes 2013).

Könsrollen och könsidentiteten

Shakespeare (1999) menar att samhällets bild av ”den funktionsnedsatte” medför att personer med funktionsnedsättning framställs som att de utgör ett tredje kön. Han exemplifierar detta med att det finns toaletter för kvinnor respektive för män, och för personer med funktionsnedsättningar. På liknande vis menar Barron (1997) att ignorering av den betydelse som könsidentiteten har för personer med funktionsnedsättningar innebär att den betraktas som att den vore irrelevant för personer med funktionsedsättning.

Maskulinitet och den normativa kroppen

Shuttleworth (2000) påpekar att det inte endast existerar en typ av maskulinitet eller femininitet, utan att flera olika typer av maskuliniteter och femininiteter existerar samtidigt, men att det oavsett detta finns ett dominerande maskulint respektive feminint ideal. Den ideala maskuliniteten är, enligt Shuttleworth, till stor del baserat på den perfekta manliga kroppens funktion och kapacitet till fysiskt arbete. Samtidigt ses personer med funktionshinder generellt som svaga, som motsatsen till det manliga idealet. På grund av detta har män med

funktionshinder fått utveckla sätt att hantera diskrepansen mellan sin könsidentitet och mansidealet. Antingen fortsätter de att försöka göra sitt bästa för att uppnå det manliga idealet, omdefinierar manlighetsidealet till sin egen manliga identitet, eller så skapar de en egen manlighet som är fri ifrån det samhälleliga idealet (Shakespeare 1999).

I Ostranders (2008) intervjuer med män med våldsamt förvärvade

ryggmärgsskador menar många av männen att de genom förvärvandet av sin funktionsnedsättning tappat delar av sin manlighet. En av männen benämner till och med sig själv som ”half of a man” (ibid, s. 592). I studien blir det tydligt hur männen påverkas av en traditionell syn på sin manlighet då de gör starka

kopplingar mellan sina roller som män och sin oförmåga att försörja sina familjer. Detta resonemang adderat med deras beroende av sina familjer resulterade i att flera av männen ansåg sig ha blivit till bördor för familj och partners.

Liknande resultat finns i Pinis och Conways (2017) studie av pappor med funktionsnedsättningar i Australiens landsbygd. Dessa män saknade högre utbildning och hade haft fysiskt tunga arbeten innan de förvärvade sina

funktionsnedsättningar. Männen betonade att både de själva och deras fäder hade ”gjort rätt för sig” under sina tidigare arbetsliv. Männen lade även vikt vid att ta avstånd från ”lata och odugliga”. Männen i studien ansåg genomgående

benämningarna ”man” och ”familjefar” var starkt kopplad till försörjning av den egna familjen, fysisk aktivitet och styrka.

I Ostranders (2008) studie gjorde intervjupersonerna även starka kopplingar mellan maskulinitet och sin tidigare normativa sexuella förmåga. Några män i studien ansåg sig ha blivit mer fokuserad på sin partners njutning efter de förvärvat sin ryggmärgsskada. Att fortsatt kunna ge sina partners njutning under sex gav dem känslor av att vara mer manliga (ibid). I Shuttleworths (2000) studie beskriver intervjupersonerna hur förväntningar på dem som män i samband med dejting kan vara problematiska. Att som man förväntas kunna hålla armarna om sin partner, hålla dem i handen och överhuvudtaget ta hand om sin partner fysiskt kan förstås vara problematiskt om man, som en av männen i studien, har svårt att röra armar (ibid).

Femininitet och den normativa kroppen.

Barron (1997) och Shakespeare (1999) menar att flera normer om ”kvinnan” och ”den funktionsnedsatte”, som tyst, sexuell passiv, oskyldig och sårbar, överlappar varandra. Därför kan kvinnor med funktionsnedsättningar påverkas mer av dessa normer eftersom detta påverkar henne både som kvinna och som person med en funktionedsättning.

Myten om personer med funktionsnedsättningar som asexuella resulterar i att kvinnor med funktionsnedsättningar inte anses kunna uppnå kvinnliga ideal som att bli gift och få barn (Shakespeare 1996). I linje med detta menar flera kvinnor i Malacridas (2009) studie att de inte kände sig erkända som kvinnor och sexuella varelser förrän de blev gravida och blev mammor.

En av de unga kvinnorna i Barrons (1997) studie ”The Bumpy Road to Womanhood” berättar om hur hon länge längtade efter en relation med en funktionsfullständig man och om hur hon kände att hon bevisat sitt värde som

kvinna med funktionsnedsättning när hon dejtade en funktionsfullständig man.

På liknande sätt menar en av kvinnorna i Liddards (2014a) studie att hennes tidigare relationer varit viktiga för henne då de bekräftat henne i hennes roll som kvinna vilket fått henne att känna sig åtråvärd.

Samhällets negativa syn på den funktionsnedsatta kroppen tar sig olika uttryck. Till exempel i media genom avsaknad av personer med funktionsnedsättning, genom stirrande blickar från främlingar, men också ifrån personer med funktionsnedsättningar, som på grund av internaliserade stigman bidrar till att upprätthålla den samhälleliga synen på personer med funktionshinder (MacKeigan 2020, Shakespeare 2017, Liddard 2014a, Taleporos & McCabe 2002, Barron 1997). I Taleporos och McCabe (2002) studie berättar två kvinnor att de fått höra att de är oattraktiva som partners på grund av sina funktionsnedsatta kroppar. En av kvinnorna berättar om hur hon därför länge kämpat med sin självbild och att hon aldrig kan känna sig sexig, även om hon kan känna sig sexuell. Samma kvinna uttrycker därmed att hon vill genomgå flera skönhetsoperationer med uttalat syfte om att anpassa sig till rådande skönhetsideal (ibid). Då kvinnor i större utstickning utsätts för att bedömas utifrån sitt utseende än män menar Shakespeare (1996) att kvinnor med fysiska funktionedsättningar kan bli mer utsatta i förhållande till det sexistiska samhället, dess skönhetsideal och normer om den attraktiva kroppen.

I MacKeigans (2020) studie förklarar hon media som en typ av socio-kulturell akt. En akt som influerar hur vi förstår oss själva och världen runt omkring oss. I studien menar de kvinnor MacKeigan intervjuar att deras sexuella självförtroende delvis förbättrats på grund av en bättre representation av personer med

funktionsnedsättningar i media. En av kvinnorna menar att representationen i media innebar att ett annat alternativt sätt att se på funktionsnedsättning och sexualitet togs fram, vilket gav henne en chans att se annorlunda på sin egna sexualitet.

Sexuell facilitering

Med ”sexuell facilitering” menas ett professionellt stöd eller assistans som personer med funktionsnedsättningar kan vara i behov av för att kunna utföra sexuella handlingar. Sexuell facilitering innebär således ett professionellt underlättande i personens sexuella liv, i likhet med assistans som ges för att underlätta andra delar av tillvaron (Bahner 2016, Sanders 2007, Earl 2001). Sexuell facilitering kan ges i olika former. Det kan handla om att hjälpa personer till och från miljöer där de kan tänkas komma i kontakt med en sexuell partner, att tillhandahålla material som pornografi eller sexleksaker, eller på annat sätt hjälpa till under sexuella akter (Earl 2001). Sexuell facilitering kan ges av flera olika professioner, som sjuksköterskor och personliga assistenter, men även av sexarbetare genom köp av sexuella tjänster (Bahner 2016, Sanders 2007, Earl 2001). Medan vissa av dessa handlingar är mer olagliga än andra (så menar Earl (2001) att ingen av dem är oproblematiska med tanke på de den subjektiva moral som finns kring sex och sexualitet. Bahners (2012) studie visar på betydelsen av att som brukare av assistanstjänst känna sig bekväm i sin relation till sina

assistenter för att kunna ta upp och diskutera hur ett stöd för att utföra sex kan utformas. Då det inte finns någon manual för hur relationen mellan assistent och brukare ska se ut blir kommunikationen mellan parterna mycket viktig. Att göra uttryck för de egna behoven kan dock ibland vara svårt med hänsyn till assistenten som en egen person (ibid).

Köp av sexuella tjänster

I forskningen framkommer en komplex och intressant bild av sexköparen där beslut att köpa sex haft delvis grund i männens erfarenheter av avsexualisering och sexuellt utanförskap (Liddard 2014b, Sanders 2007). I en studie om män med fysiska funktionsnedsättningar som köper sex menar Liddard (2014b) att männens lust var en viktig faktor för männens sexköp, men att fler anledningar var

nödvändiga för att männen kunde rättfärdiga sexköpet för sig själva.

En av anledningarna till sexköpen, som beskrivits av män i både Liddards (2014b) och Sanders (2007) studier har varit att genom sexköpet skaffa sig en sexuell erfarenhet, något de tidigare saknat. En av männen i Liddards (2014b) studie beskriver att han genom sitt sexköp fick chansen att förlora sin oskuld och bli kysst för första gången i sitt liv. Män i båda studierna vittnar även om att sexköpet både gav dem en ökad självkänsla (då de hade bekräftats i sin sexualitet) och ett ökat självförtroende (i och med ökningen av sexuell förmåga).

Som även tidigare diskuterat kan den samhälleliga avsexualiseringen och det sexuella utanförskapet som personer med funktionsnedsättningar upplever påverka deras möjligheter att finna och upprätthålla relationer (Liddard 2014b,

Sanders 2007). Sexköpet, som genom bland annat surrogatservice2 _{kan anpassas}

speciellt efter personens funktionsnivå och behov, kan därmed ses som ett sätt för dessa män att hantera sina sexuella behov i förhållande till deras avsexualiserade roll i samhället (Fritsch et al. 2016, Liddard 2014b).

2 _{Surrogatservice är en typ av sexuell service som involverar både sexuella akter och}

intimitetsträning som ges i syfte att avhjälpa olika typer av sexuell problematik (Sanders 2007, Fritsch et al. 2016)

Teori

Den sociala modellen av funktionshinder

Grundidén till den sociala modellen lades först fram av the Union of the

Physically Impaired Against Segregation (UPIAS), en organisation skapad av män och kvinnor med funktionsnedsättningar, år 1972. Modellen fick senare sitt namn av sociologen och aktivisten Michael Oliver. Den sociala modellen innefattar flera inriktningar som alla delar samma grundidé (Jenks 2019, Tregaskis 2002). Jag kommer att använda mig av Michael Olivers perspektiv med tanke på hans roll i skapandet av modellen.

Den sociala modellen differentierar och förklarar skillnaden mellan

funktionsnedsättning och funktionshinder, den ena som en nedsättning av en fysisk eller mental funktion, och den andra som ett hinder av funktion som skapas av och i samhället (Jenks 2019, Oliver, Sapey & Tomas 2012).

Den i både nutida och historiska samhället dominerande modellen av funktionshinder är dock fortfarande den individuella modellen, vilket är den sociala modellens motsats.

Med den individuella modellen betraktas nedsättningen av fysisk funktion som grunden till individens hinder för funktion i samhället. En individs nedsättning av- och hinder för funktion görs därmed ur detta synsätt till den enskilde individens problem. Det blir därmed upp till den enskilde individen att välja att antingen 1)

sörja avsaknaden på den normala funktionen och acceptera sin onormala

funktionsnivå, eller 2) genom medicinen rätta till sin funktionsnedsättning för att uppnå så normal funktion som möjligt. Därför har personen med

funktionsnedsättning länge setts som sjuk och någon att tycka synd om (Jenks 2019, Oliver, Sapey och Tomas 2012). Med andra ord saknar personer med funktionsnedsättningar ur det individuella perspektivet normal funktion och görs i och med sin nedsättning av normal funktion till icke-normala. I sin bok ”Social

work wih disabled people” menar Oliver, Sapey och Tomas (2012) att den

individuella modellen misslyckas med att förklara den höga grad exkludering och de många begränsningar personer med funktionsnedsättning upplever i samhället. Förespråkare av den sociala modellen menar att individer med

funktionsnedsättningar görs funktionshindrade, alltså hindrade i sin funktion, av samhället. Grunden för detta är att samhället inte anses vara varken fysiskt, kulturellt eller ekonomiskt uppbyggt på ett sätt som tar hänsyn till personer med funktionshinders olika behov (Oliver, Sapey & Tomas 2012, Shakespeare, 1996). Då funktionshinder, enligt den sociala modellen, alltså är miljöbaserat behöver personer med funktionsnedsättningar inte nödvändigtvis vara funktionshindrade. Detta så länge den miljö de befinner sig i är konstruerad på ett sätt som tar hänsyn till deras behov. Medan sådana miljöer existerar, är de dock oftast endast

temporära då samhället i stort inte består av sådana miljöer (Tregaskis 2002). Detta innebär att utifrån den sociala modellen så är en persons

funktionsnedsättning ett karaktärsdrag, som visserligen kan medföra vissa begränsningar och grund till viss personlig begränsning som alla människor till viss del har. Utifrån detta perspektiv blir funktionshinder ett funkofobiskt samhälleligt förtryck som skapas av och i samhället och påtvingas personer med

funktionsnedsättning, på samma sätt som sexism påtvingas kvinnan (Oliver, Sapey & Tomas 2012).

Även om personer med funktionsnedsättningar fått fler rättigheter än vad de hade när UPIAS först utvecklade grundidén till den sociala modellen, är många

personer med funktionsnedsättningar fortfarande segregerade ifrån resten av samhället genom exempelvis frågor som rör transport och boende. Oliver, Sapey & Tomas (2012) menar att segregationen av personer med funktionsnedsättningar samt representationen av dessa i media påverkar samhällets syn på

funktionsnedsättning och skapar fördomar om personerna som lever med dessa. En annan påverkande faktor är det kapitalistiska idealet om den

funktionsfullständiga kroppens förmåga att effektivt producera kapital. I samhället bedöms nämligen den mänskliga dugligheten och kapaciteten utifrån dess

kapacitet att utföra fysiskt arbete. I och med detta ideal ses den funktionshindrade kroppen som mindre kapabel och därför beroende av samhällets stöd (Jenks 2019, Oliver, Sapey & Tomas 2012).

Samhällets uppfattning om personer med funktionshinder kan i även påverka deras möjligheter till skapande och upprätthållande av romantiska relationer. Detta genom det generella samhällets, och därmed även potentiella partners, förståelse, fördomar och förutfattade meningar om personer med

funktionsnedsättningar som människor och partners. Jenks (2019) menar att den samhälleliga bilden av personer med funktionsnedsättningar kan vara det svåraste hindret att komma över.

Även om Oliver, Sapey & Tomas (2012) påpekar att personer med

funktionsnedsättningar kan ha relationer som funktionsfullständiga, så menar de samtidigt att flera hinder kan uppstå i datingens värld till följd av samhällets kultur och system kring dating. Hinder kan till exempel uppstå i de sociala mötesplatser där funktionsfullständiga träffar potentiella partners, då de ofta är fysiskt svår-tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar. Exempel på svårtillgängliga miljöer är barer, dansklubbar och hemmafester som på grund av trånga ytor, ljudnivå och ljuskvalitet som kan försvåra processen att komma närmare någon av intresse (Oliver, Sapey & Tomas 2012).

Cripteori

Ordet crip kommer ifrån engelskans cripple som kan översättas med svenskans krympling. Begreppet cripteori har således sin grund i ett funkofobiskt glåpord, på samma sätt som queerteori har sin begreppsgrund i det engelska homofobiska glåpordet queer. Det tidigare glåpordet och dess tillhörande stigma har dock sedan lång tid återtagits och omarbetats till något positivt av olika funktionsrörelser. (Rydström 2016, McRuer 2006). En annan likhet mellan cripteori och queerteori är den genomgående normkritiken, vilket kommer av att cripteorin till mycket är inspirerad av queerteorin. Medan queerteori har sitt fokus i kritik av

hetronormitivitet så fokuserar cripteori på kritik av den funktionsfullständiga kroppen som norm. Dessa kritiker kombineras i McRuer’s (2006) bok ”Crip theory: cultural signs of queerness and disability” vars publicering åskådliggjorde cripteorin som begrepp (Rydström 2016, McRuer 2006).

Heterosexualitet kan förstås som en osynlig icke-identitet (McRuer 2006). Heterosexualiteten och funktionsfullständigheten är legitima i sig själva, de

behöver inte förklaras eller rättfärdigas och behöver inte heller släppas ut ur någon garderob. Osynligheten är resultatet av en lång normaliseringsprocess som till slut gjort heterosexualiteteten och funktionsfullständigheten till vad som idag ses som den mänskliga sexualitetens naturliga tillstånd, respektive den naturliga kroppens tillstånd (McRuer 2006). Men i och med skapandet av dessa icke-identiteter som naturliga och normala har homosexualiteten och den normbrytande

funktionaliteten behövts göras underordnade, onaturliga och onormala (McRuer 2006). Med andra ord ifrågasätter cripteorin begreppet funktionsnedsättning, eftersom själva nedsättningen av funktion endast är en nedsättning i förhållande till normen av funktionsfullständighet.

Samtidigt finns det hos de flesta människor en stark vilja om att inkluderas, att vara normala – ”precis som alla andra”. Denna vilja, i kombination med det skapandet av homosexualiteten och den normbrytande funktionaliteten som onormala skapas vad McRuer (2006) kallar den obligatoriska heterosexualiteten och den obligatoriska funktionsfullständigheten. Med andra ord skapas press både ute- och inifrån individen vilket i princip tvingar denne att anpassa sig efter samhällets rådande normer (McRuer 2006). Dock är det omöjligt att uppnå de så kallade normala och naturliga idealen. De normativa icke-identiteterna är

nämligen performativa, de skapas, reproduceras och upprätthålls genom ett konstant upprepande av uppvisningar av tillhörighet till det normativa och differentiering ifrån det normbrytande (Rydström 2016, McRuer 2006). Funktionsfullständigheten och heterosexualiteten som ideal är därför båda ouppnåbara, de är tvungna att imitera sig själva för att fortsätta existera. McRuer (2006) menar att det inte finns någon som kan utföra heterosexualitet utan någon som helst avvikelse från norm och menar därför att alla är ”virtually queer” (ibid. s. 30). På samma sätt, menar han, att alla är ”virtually disabled” (ibid. s. 30), då den funktionsfullständiga kroppen inte är evig, utan blir nedsatt i sin funktion i och med åldrandet (Jenks 2019, McRuer 2006). På liknande vis förklarar Rydström (2016) att inte endast personer med normbrytande funktionalitet är beroende av assistans, utan att alla behöver assistans under flertalet perioder i livet, genom exempelvis barnomsorg i form av förskola, och undervisning i form av skola och universitet. Ändå, stigmatiseras den funktionsnedsatta kroppen och personer med funktionsnedsättningars behov av assistans på ett sätt den

funktionsfullständige inte blir (Rydström 2016, McRuer 2006).

Heterosexualitetens och funktionsfullständighetens existens är nämligen beroende av homosexualiteten och normbrytande funktionaliteten, då det normala till mycket endast existerar som en motsättning till det onormala. På grund av detta beroende kan de heterosexuella och funktionsfullständiga tolerera existensen av det onormala så länge existensen av det onormala fortsätter att tjäna syftet av att upprätthålla existensen av det normala (McRuer 2006).

Att återta sitt stigma, att benämna sig själv som crip och performativt utföra en crip-identitet kan ses som ett personligt motstånd gentemot samhällets och den obligatoriska funktionsfullständighetens underordnande och förtyck av personer med normbrytande funktionalitet (McRuer 2006). Men samtidigt som det samhälleliga förtrycket tvingar vissa att identifiera sig som och utföra crip, blir trycket på resterande att fortsätta anpassa sig tyngre. McRuer (2006) skriver om en tämjd crip-identitet, en crip-identitet som, medan den i sig avviker från normen, försöker framstå som mer anpassad och mer normal genom en distansering ifrån de extremistiska normsavvikarna. De heterosexuella och funktionsfullständiga idealen är nämligen även beroende av varandra. Det

monogama äktenskapet och den heterosexuella relationen kan exempelvis därmed ses som normaliserande. Genom att efterlikna något de normala, heterosexuella, känner igen som normalt, såsom ett monogamt äktenskap och/eller en

heterosexuell relation, kan även det onormala, den normbrytande funktionaliteten, bli mer normal (McRuer 2006).

Relevans

Både den sociala modellen och cripteorin analyserar, ifrågasätter och kritiserar den funktionsfullständiga kroppen som ideal och norm. Samtidigt har de skilda fokus i sin analys för hur personer med funktionsnedsättningar förtrycks och underordnas i samhället. Att inkludera båda perspektiven i denna uppsats skapar därmed större möjlighet till en djupare förståelse av funktionsnedsättning, crip-identitet och funktionsnedsättningens positionering i samhället genom deras olika synsätt. Genom en närmare förståelse av den samhälleliga synen på och

konstruktionen av funktionsnedsättning och ”den funktionsnedsatte” skapas även en förståelse av kontexten för hur det är att leva och vara sexuell som person med funktionsnedsättningar i samhället.

Metod

Litteratursökning

Litteratursökningen har gjorts systematiskt med olika kombinationer av sökord (se tabell nedan) i databaserna Swepub och Sociological Abstracts. Då mängden forskning som varit relevanta för mitt syfte och frågeställning inte varit alltför stor har alla studier som varit relevant för mitt syfte och som funnits tillgänglig via dessa databaser kunnat inkluderas. Däremot har flera relevanta böcker, vars titlar jag fann genom sökningarna på databaserna, inte kunnat inkluderas då det varken funnits fysiska eller internetbaserade exemplar tillgängliga.

I nedanstående tabell finns alla de sökord som använts under

litteratursökningsprocessen i databaserna. Av tabellen framgår det att både svenska och engelska sökord använts i både Swepub och Sociological abstracts. I tabellen har sökorden delats in i rader efter ämne. Den färgmarkerade kolumnen visar de sökord som användes mest och som gav flest relevanta resultat. De

följande kolumnerna till höger visar de mindre givande och använda sökorden, där kolumnen längst till höger visar de sökord som använts och givit minst.

Disability

Physical disability Funktionsnedsättning/hinderFysiska funktions- nedsättningar/funktionshinder Sexuality Sexualitet Intimacy Intimitet Dating Sex Masculinity Femininity Femininitet Manhood Womanhood Genderroles Gender identity Self image Crip theory Crip teori Social model Criptheory Cripteori Sociala modellen Falicitation Sexual Surrogacy Sexual surrogate Sex work Prostitution Utöver den litteratur som funnits genom den systematiska sökningen i databaserna har även en mindre del litteratur (Earl 2001, Shuttleworth 2000, samt Shakespeare 1996) hittats genom centrala referenser i de artiklar jag fann genom den

systematiska sökningen. Anledningen till att denna litteratur inkluderats är då den refererats till av flera forskare i flera artiklar och böcker samtidigt som den varit central för det argument som förts. Då denna forskning refererats till av flera forskare i både nyare och äldre forskning bedömdes den därmed vara viktiga att inkludera. Beslutet att inkludera äldre litteratur (publicerad före 2010) togs då den äldre litteraturen antingen refererades till i mycket av den nyare forskningen. Därmed gjordes bedömningen att den äldre forskningen fortfarande är relevant idag.

Urval

Utifrån rådande globala pandemi och följande rekommendationer ifrån Malmö Universitet valde jag att inte utföra några intervjuer. istället valde jag att använda redan existerande material som empiri. Min empiri består därför av fem avsnitt från två kanadensiska intervju-podcasts med fokus på funktionsnedsättningar och sexualitet.

Podcast A leds av Jaydan3_{, en man med en fysisk funktionsnedsättning som varje}

vecka intervjuar olika personer om funktionsnedsättningar och sexualitet. Intervjupersonerna har oftast även de fysiska funktionsnedsättningar och intervjuas om sina egna upplevelser. Intervjuerna, som utgår ifrån olika teman, saknar någon särskild struktur utan flyter på som konversationer mellan Jaydan och intervjupersonerna.

Då podcast A har över 200 tillgängliga avsnitt om cirka en timme vardera har mitt urval behövt begränsats. Detta har gjorts på fyra olika sätt. För det första valde jag att fokusera på de avsnitt där endast en person intervjuas för att kunna få en så sammanhängande historia som möjligt. För det andra sorterade jag bort alla avsnitt som inte innehöll intervjuer med personer med fysiska

funktionsnedsättningar. För det tredje valde jag bort de avsnitt där intervjupersonen inte pratade om både sex och dejting. Efter denna

urvalsbegränsning återstod fyra intervjuer med män och två intervjuer med kvinnor. Då jag ville ha en jämn fördelning mellan könen i empirin gjordes den fjärde och sista begränsningen då de två minst relevanta avsnitten med män valdes bort. Relevansen bedömdes utifrån hur mycket av avsnitten som handlade om sex/sexualitet och dejting/val av sexpartner.

I ett av de avsnitt jag valde att ta med är ingen intervju, utan idet berättar Jaydan, som leder podcast A, om sig själv och sitt val av att köpa sex. Det finns också en del citat av Jaydan som kommer ifrån intervjuerna i de tre andra avsnitten

Podcast B leds av en funktionsfullständig kvinna som i varje avsnitt intervjuar en ny person om något som allmänt anses vara ”pinsamma ämnen”. Det avsnitt jag valt att inkludera i min empiri är det enda om just fysiska funktionsnedsättningar och sexualitet. Anledningen till att jag valt att inkludera detta är att det vid flera tillfällen refereras till i Camerons4 _{avsnitt av podcast A.}

Intervjupersonerna

Sammanlagt består således studiens empiri av fem intervjuer med fyra olika personer, från tre olika engelsktalande länder, varav två är cis-kvinnor och två är cis-män. Följande nämn är fabricerade och har valts med hjälp av en

namngenerator funnen via Google.

Addison är en kvinna i 30-års åldern. Hon lever med cerebral pares vilket delvis har förlamat hennes kropp. Hon kan själv gå men haltar något vilket hon själv

3 _{Jaydan är ett fiktivt namn. Läs mer om detta under rubrikerna: Intervjupersonerna & Känsliga}

uppgifter.

beskriver ser ut som om hon skadat foten. Addison identifierar sig som queer och lever sedan flera år i ett särbo-polyamoröst förhållande med sin partner.

Cameron är en man i 20-års åldern. Även han lever med cerebral pares. Cameron använder han sig av en elektrisk rullstol för att ta sig fram. Cameron identifierar sig som heterosexuell och lever som singel.

Jaydan är en man i 30-års åldern. Precis som Cameron lever han med cerebral pares och använder sig av en elektrisk rullstol. Jaydan identifierar sig som homosexuell och lever som singel.

Sophie är en kvinna i 20-års åldern. Till skillnad från de andra intervjupersonerna väljer Sophie att inte identifiera sin funktionsnedsättning, hon berättar dock framkommer det att hon använder hon sig av en manuell rullstol. Sophie identifierar sig som heterosexuell och lever tillsammans med sin pojkvän.

Tillvägagångssätt

Denna studie är gjord med en kvalitativ ansats. Med andra ord består studiens empiri av så kallad ”mjuka data” intervjuer från podcasts som jag själva inte gjort och som jag inte haft någon kontroll över. Därför är min analys av intervjuerna frågan om en textanalys (Ahrne & Svensson 2015).

För att kunna göra en textanalys av intervjuerna har samtliga podcastavsnitt transkriberats (Bryman 2018). Transkriberingen har gjorts på engelska, både för att underlätta transkriberingsprocessen i sig, men med huvudsakligt syfte att citat ska kunna ges med intervjupersonernas egna ord. På så sätt kan läsare av denna uppsats lättare dra slutsatser om huruvida jag har gjort en lämplig och rimlig analys av intervjupersonernas mening utan risken av att potentiellt förledas av en ledande översättning.

Analysen av materialet bygger på tematisk analysmetod. Till skillnad ifrån andra metoder som diskurs- och narrativ analys är den tematiska analysen inte bestämd till vilket innehållet som ska analyseras. Därmed blir analysen av materialet mer beroende på vilket fokus den enskilde forskaren anser är viktigt. Med andra ord gör en tematisk analys det friare att välja vilka aspekter av empirin som ska analyseras (Bryman 2018). Materialet kodas sedan och delas in efter de teman som kunnat identifieras under kodningsprocessen. Ett tema kan identifiera på flera sätt, till exempel då ett visst samtalsämne upprepas, men också i hur

intervjupersonerna beskriver och förklarar sina upplevelser (Bryman 2018). Med utgångspunkt i Bryman (2018) valde jag att börja med att läsa igenom de transkriberade intervjuerna. Under denna genomläsning gjorde en initial kodning där relevanta textavsnitt färgmarkerades med gul färg. Efter att ha läst och lyssnat igenom materialet ett flertal olika koder som delades in i grupper som fick olika färgmarkeringar. Dessa grupper av koder sattes sedan samman i de teman som används i analysen (Bryman 2018).

Genom användningen av intervju-podcasts som material för analysen har jag å ena sidan sluppit undan den tidskrävande processen det är att både få tag på intervjupersoner som är villiga att delta i studien, boka tid för intervju och sedan utföra intervjuerna. Å andra sidan finns nackdelen att jag inte har haft någon kontroll över de frågor som ställts i intervjuerna. Jag har därmed inte haft möjlighet att fråga om förtydliganden eller ställa mer specifika frågor. Tematisk textanalys har som metod fördelar och nackdelar. Den tematiska analysen har inte en lika utvecklad procedur för hur den ska användas som andra analysmetoder. Detta kan ses som både en fördel och en nackdel. En annan fördel är att metoden är friare och mer öppen för hur den används Samtidigt kan detta ses som en nackdel eftersom regler och ramar kan ge stöd i analysen (Bryman 2018).

Då identifieringen av olika teman med den tematiska analysen görs manuellt av den enskilde forskaren så menar Bryman (2018) att valet av teman kan begränsas av forskarens egna förståelse av ämnet och materialet. Med andra ord kan en nackdel med metoden även vara min begränsade förståelse och erfarenhet av ämnet. Hade en mer erfaren funktionsforskare gjort samma analys hade denne kunnat utveckla andra teman och annan analys.

Forskningsetiska överväganden.

I Vetenskapsrådets (2015) text om forskningsetiska principer beskrivs fyra forskningsetiska krav, nämligen informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Eftersom empirin i denna studie bygger på intervjuer från podcasts har det inte varit möjligt att uppfylla samtliga av dessa krav.

Samtyckes- och informationskravet

Empirin i denna studie består alltså av tidigare publicerade intervjuer ifrån en offentligt tillgänglig podcast. Då jag inte själv utfört intervjuerna och inte har tillgång till intervjupersonernas kontaktuppgifter har dessa heller inte kunnat tillfrågas om samtycke till att deras berättelser används i denna uppsats.

Vetenskapsrådet (2017) menar att forskning utan informerat samtycke generellt inte bör genomföras. Dock finns undantag till regeln. Vetenskapsrådet (a.a) påpekar nämligen att ett informerat samtycke inte behövs i det fall det hade varit omöjligt eller krävts en oproportionerlig mängd arbete för att inhämta samtycket. Avsaknaden på ett direkt informerat samtycke är inte etiskt oproblematisk, speciellt med tanke på intervjuernas känsliga natur. Dock menar jag att

intervjupersonerna både har samtyckt till att intervjuas i poddarna, samt till att dessa publiceras offentligt, till stora mängder lyssnare, på flera stora streaming plattformar. Flera av intervjupersonerna har även vid flertalet andra tillfällen medverkat i övrig massmedia och berättat om sina upplevelser i samma ämne.

Konfidentialitets- och nyttjandekravet

Även om intervjupersonerna har samtyckt till att deras uppgifter publicerats offentligt så ska de som en del i denna studie skyddas så långt som möjligt (Vetenskapsrådet 2017). I syfte att skydda intervjupersonernas integritet har därför både namn på podcasts och intervjupersoner fingerats i enlighet med

konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet 2015). För att minska risken för att intervjupersonerna skall kunna identifieras har även endast vaga beskrivningar gjorts av personernas ålder och nationalitet. Viss information som hade kunnat göra personerna identifierbara, men som inte varit relevant för studien har tagits bort.

Nyttjandekravet har beaktats på så sätt att jag inte har delat några personuppgifter eller information om intervjupersonerna med någon annan (Vetenskapsrådet 2015).

Resultat och analys

Under kodningsprocessen har fyra teman identifierats: Den samhälleliga synen på den funktionsnedsatta kroppen, den internaliserade funkofobin, skapandet och upprätthållandet av relationer samt köp av sexuella tjänster. I denna del av uppsatsen kommer dessa teman att analyseras utifrån de valda teorierna och jämföras med den tidigare forskningen. Detta med syfte att svara på frågan om hur samhällets syn på funktionsnedsättningar och sexualitet påverkar individer med funktionsnedsättningars möjligheter att utöva sin sexualitet.

Den samhälleliga synen på den funktionsnedsatta kroppen

I samtliga intervjuer ställs frågan om hur den fysiska funktionsnedsättningen påverkar intervjupersonernas sexuella liv. Intervjupersonernas svar liknar alla varandra då samtliga menar att den samhälleliga synen på och attityden till funktionsnedsättningar negativt påverkar och begränsar deras tillgänglighet till den sexuella marknaden. Sophie beskriver synen på personer med

funktionsnedsättningar som att den är fast i en ond cirkel där deras avsaknad på representation och avsexualisering följer varandra. Likt personerna i

Shuttleworths (2000), Taleporos och McCabes (2002) och Halls (2018) studier menar samtliga intervjupersoner att de inte ges samma chans när det kommer till dejting och skapandet av sexuella relationer, då fokus för bedömningen av huruvida de är en passande partner eller ej läggs vid deras fysiska

funktionsnedsättning och den oförmåga som tolkas in med denna.

Avsexualisering

Cameron beskriver hur potentiella partners förutsätter att han är asexuell redan vid första intrycket:

“Like I can talk and I can have a conversation but like, you know like when you’re first starting to date someone. They say first impressions are everything. Well with me, like first impression: dude’s in a wheelchair, he’s probably non-verbal. He’s not gonna wanna have sex! And then all of a sudden, I tell them like: Oh yeah, my penis works. (…) And then they’re like: Oh! You can get an

erection, you have desires! Wow, you learn something new every day.”

I citatet beskriver Cameron tydligt hur antagandet om saknad funktion innebär att förutom att han antags vara asexuell, så betraktas han även som om han helt och hållet saknar sexuell funktion, en konstruktion som beskriva av både Kim (2011) och Shuttleworth (2000). I citatet framkommer också penisens centrala roll i mannens sexualitet som Shakespeare (1999) skriver om. Då den potentiella partnern antar att hans penis ”inte fungerar” avskrivs han som helt utan sexuell funktion. Idén om den manliga sexualiteten är alltså till mycket baserad på en funktionsfullständig kropp där en ”fungerande” penis och penetrativt sex är den enda sexuella njutningen som en man kan bidra med. Att en man med fysisk funktionsnedsättning skulle kunna bidra sexuellt genom alternativa sexakter bortses det helt ifrån.

Här blir det tydligt, vilket Oliver, Sapey & Tomas (2012) belyser, att det inte är Camerons faktiska funktionsnedsättning som utgör ett funktionshinder i

interaktionen. Hindret skapas med andra ord varken av rullstolen eller den cerebrala paresen i sig, utan av den funktionsfullständiges funkofobiska

antaganden om avsaknad på sexuell funktion och asexualitet baserat på den

synliga fysiska skillnad som funktionsnedsättningen utgör. Att sexuell funktion och vilja finns hos honom är något som Cameron måste förklara.

Sophie beskriver en upplevelse av dubbelhet i antagandet om henne som asexuell eftersom hon både är kvinna och en person med funktionsnedsättning.

“As a woman or a fem[inine] presenting person you are constantly objectified by the male gaze. Your worth and your value is so often tied up with your

desirability. People are judged on how attractive they are or how pretty they are and on how much people wanna fuck them. That is something that’s so out of our control, it’s completely put on us. And it’s a weird sort of double-edged sword. And something that’s so uncomfortable to talk about when you’re a disabled woman and your female friends are objected to being sexualized. (…) In the same way you’re being desexualized and it’s like a weird position to be in because you’re experiencing the flip-side of that. You’re just having the narrative taken from you.”

Sophie menar att hon varken vill bli sexualiserad eller avsexualiserad, att hon vill bli sedd för den hon är som person oavsett funktionaliteten av hennes kropp. Här blir det tydligt, som Shakespeare (1999) påpekar, att personer med

funktionsnedsättningar anses tillhöra ett tredje kön: ”den funktionsnedsatte”. Sophies könsidentitet, och därmed även hennes möjlighet att ses som en sexuell varelse, ignoreras på grund av hennes roll som ”funktionsnedsatt”. Fördomarna om kvinnor och personer med funktionsnedsättningar överlappar varandra (Shakespeare 1999), men ändå betraktas Sophie som annorlunda än hennes vänner, då hon anses vara den asexuelle bland de sexuella. Sophie berättar också hur den sexuella uppmärksamhet hon får ofta bygger på perspektivet att hon är attraktiv trots funktionsnedsättningen.

“Having these guys come up to me and saying like: you’re so sexy for a girl in a

chair. And some would be like: Don’t worry, I don’t mind the chair. And I’d be

like: you don’t mind what? I mean neither do I?!”

Funktionsnedsättningen står alltså i fokus. Bakom ”You’re so sexy for a girl in a

chair” finns en föreställning om att tjejer som sitter i rullstol generellt sett inte är

sexiga, men att hon är ett undantag eftersom hon är attraktiv trots sin oattraktiva och icke åtråvärda funktionsnedsättning. Precis som kvinnorna i Taleporos och McCabes (2002) studie spelar det alltså ingen roll hur attraktiv Sophie är då hon ändå först och främst ses som ”funktionsnedsatt”.

En liknande beskrivning ges även av Jaydan.

“Gay men say it to me a lot on the apps when I’m looking for sex or

companionship, or even just someone to talk to. They’d be like: [the disability]

Ur ett cripteoretiskt perspektiv kan dessa uttalanden ses som att den

funktionsfullständige, som har makten att godkänna det icke normala och annars icke åtråvärda. Citaten ” Don’t worry, I don’t mind the chair” och” It’s okey by

me” åskådliggör att personen blir godkänd som tillräcklig nog trots sin

funktionsnedsättning. Funktionsnedsättningen ges ett godkännande för att den behöver godkännas. Genom godkännandet av funktionsnedsättningen, eller toleransen som McRuer (2006) uttrycker det, upprätthålls den

funktionsfullständige kroppen som normal i motsats till det som behövs godkännas, den funktionsnedsatta kroppen.

Representation.

Upprätthållandet av bilden av den funktionsfullständiga kroppen som den normala sker enligt McRuer (2006) genom en konstant distansering från den onormala funktionsnedsatta kroppen. Denna distansering sker både på mikronivå, med diskreta uttal, som i ovanstående citat, och på makronivå genom den samhälleligt negativa synen på funktionsnedsättning (McRuer 2006). MacKeigans (2020) visar att media och mediarepresentation kan påverka den egna personens förståelse av sig själv och den egna sexualiteten. I följande citat berättar Sophie om den första gången hon såg representation av personer med

funktionsnedsättningar som attraktiva i media:

“I saw this gorgeous girl in a wheelchair [in an ad on tv] and thought: wow this is really cool. And then I watched the end and the ad was for a show called “The Undateables”. And I just- I can’t describe that feeling. I felt so embarrassed. And I mean this was during a life time of internalized ableism and this consistently being fed this image that my life was really tragic and that I had to live with this horrible thing [disability]. And now, on top of that, I was being told that I was undateable! I was undesirable and unattractive and no one would want to go out with me. And hearing this and being exposed to this as a teenage girl when everyone had started dealing with their sexuality among my peers. It was hard. And I really remember that. It was so demoralizing and made me feel so small. And as I said I distanced myself from disability because I didn’t want to be seen as someone in a wheelchair. I just wanted to be normal like, like everyone else. And that was... yeah shit.”

Det som Sophie först trodde var en cool och efterlängtad representation i media visade sig alltså endast vara, vad som ur ett cripteoretiskt perspektiv kan ses som, ett upprätthållande av konstruktionen av den funktionsfullständiga kroppen som norm och personer med funktionsnedsättningar som onormala, icke-åtråvärda och ”odejtbara”. Med utgångspunkt i den sociala modellen kan citatet tolkas som att Sophie blir påtvingad påminnelser om hennes funktionshinder i det annars skyddade hemmet. I likhet med MacKeigan (2020) studie framkommer här den vikt som mediarepresentation kan få för personer med funktionsnedsättningar och deras förståelse av sin roll i samhället. Att som 15-åring tjej höra att du är

”odejtbar” och som Sophie senare även uttrycker det, måste gå med i ett reality-program för att kunna hitta någon som skulle kunna tänka sig att dejta dig, kan alltså ha en negativ inverkan på självbilden.

Samtliga intervjupersoner uppger att den samhälleliga bilden av

funktionsnedsättning har påverkat deras självbild och tankar på ett negativt sätt då de funkofobiska attityder som finns i samhället har internaliserats. Nedan

beskriver Jaydan och Sophie hur deras syn på funktionsnedsättningar påverkats: “Not wanting to be a part of those disabled people have always really prevalent for me. All of us go through that hierarchal look at like: I don’t wanna be like that disabled person. Because I’m better, which is so ridiculous!”

“When I was younger and going out, going to parties, and having sex I was like: I’m a cool disabled person! I’m not like all those other ones that don’t do

anything.”

I Sophies citat framkommer det hur både avsexualiseringen och bilden av

funktionsnedsatta som inkapabla har internaliserats och påverkat hur hon själv såg på och tänkte kring personer med funktionsnedsättning. Vad som även är

intressant är att det i båda citaten finns utsagor som kan tolkas som aspekter av den tämjda crip-identiteten, som McRuer (2006) skriver om. Både Sophie och Jaydan distanserar sig båda ifrån de ”sämre och tråkiga funktionsnedsatta

personerna”. De målar sedan upp sig själva som bättre, sexigare och därmed även mer välanpassade i förhållande till det funktionsfullständiga idealet. Att vara som alla andra och att bli sedd som en i den normala gruppen är något McRuer (2006) menar att alla strävar efter, men speciellt de som anses vara onormala. Enligt honom blir funktionsfullständigheten obligatorisk norm genom den sociala

pressen till anpassning och internalisering av de sociala attityderna, något som gör att personer med fysiska funktionsnedsättningar i princip tvingas till att försöka performativt efterlikna funktionsfullständigheten. Med andra ord distanserar sig både Jaydan och Sophie ifrån funktionsnedsättning och de negativa fördomar som är kopplade till detta för att komma närmare målet om att vara normala.

Distansering ifrån funktionsnedsättning

I och med denna distansering ifrån ”de funktionsnedsatta” distanserar de sig även ifrån en del av sig själva. Tre av de fyra intervjupersonerna uppger under

intervjuerna att de på grund av sin internaliserade funkofobi på ett eller annat sätt under sina liv försökt distansera sig själva ifrån sin egen funktionsnedsättning. Intervjupersonerna berättar om hur de under längre perioder av sina liv känt skam över sin funktionsnedsättning och därmed försökt gömma eller förminska sin funktionsnedsättnings yttringar.

Bland annat beskriver Addison följande:

” I’ve realized that I’ve spent my entire life trying not to be disabled, to fit into the world and be like everyone else. And that’s really effected my self-esteem. I spent my entire life pretending I wasn’t disabled. (…) When I want to play [engage sexually] I have really high boots because they hide my atrophied leg. So, I keep trying to hide it.”

Addison förklarar i avsnittet att hon skäms över sitt atrofierade ben och att hon anser det förstör och gör henne osexig. Addisons beskriver hur hon därför försöker dölja sin funktionsnedsättning för att uppvisa funktionsfullständighet, vilket indikerar att hon internaliserat de sociala attityderna om hennes atrofierade

ben som oattraktivt och onormalt, något som måste gömmas eller korrigeras för att hon ska kunna duga, som alla andra (läs: funktionsfullständiga).

McRuer (2006) menar att det är omöjligt för den onormale att uppnå status av att vara normal. Dock ignorerar han här den stora variation som finns inom gruppen av personer med funktionsnedsättningar. Addison har en lättare

funktionsnedsättning som går att gömma med ursäkter om att hennes fot är skadad eller med höga stövlar i sexuella sammanhang. Det är därmed inte helt omöjligt för henne att uppvisa funktionsfullständighet. Detta är däremot inte lika lätt för Jaydan:

“I mean that narrative [of needing to hide one’s disability] is really strong. Even for me as somebody who’s a wheelchair user and very like markedly disabled, the initial desire to hide it- even when I’m like owning it and I’m aware of myself as a disabled person, there is always a brief moment of like: I gotta make this look not so disabled, I can’t let myself be that disabled.”

Till skillnad ifrån Addison använder Jaydan sig av en elektrisk rullstol för att ta sig fram vilket är ett tydligt tecken på att han har en fysisk funktionsnedsättning. Det är med andra ord mycket svårare för vissa personer, inkluderat Jaydan, att helt gömma sin funktionsnedsättning, även om den internaliserade funkofobin kan vara densamma. Detta förtydligas av Sophie:

“I remember being embarrassed of getting into lifts. If I was with a group of friends and they went upstairs I’d be cringing about me having to get in a lift because it’s like really drawing attention to the fact that I’m in a wheelchair. I felt so disgusted with myself every time I was remined of my own disability. I didn’t want to be seen as someone in a wheelchair. I just wanted to be normal like, like everyone else.”

Även om hissen med utgångspunkt i den sociala modellen gör miljön mer tillgänglig, så känner Sophie sig mer funktionshindrad när hon åker hiss. Detta tydliggör en brist i den sociala modellen, som ignorerar vad som brukar kallas ” den levda kroppen” och dess upplevelse (Jenks 2019, Saltes 2013). För Sophie innebar användningen av hissen något annat än att bara vara ett hjälpmedel, då det uppmärksammade hennes eget hjälpmedel, rullstolen, och satte fokus på hennes funktionsnedsättning och inte på henne som person (Shakespeare 1999,

Shuttleworth 2000, Taleporos och McCabes 2002).

I rullstolen i hissen sätts ett förstoringsglas på hennes normbrytande funktion, och hennes, enligt samhälleliga normer, onormala fysiska position vilket i princip gör det omöjligt för henne att gömma sin funktionsnedsättning och utöva den ideala funktionsfullständighet som samhället överfört på henne (McRuer 2006). För i sin rullstol i hissen ses hon inte primärt som en person i en hiss utan som ”den

funktionsnedsatte” i behov av hjälpmedel (Shakespeare 1999).

Validering av åtråvärdhet

Liddard (2014a) förklarar i sin studie hur relationer och intimitet kan ha en positiv påverkan i livet för personer med funktionsnedsättningar på grund av den yttre samhälleliga och internaliserade funkofobin. Addison berättar i följande citat om hur hennes internaliserade funkofobi påverkade henne i hennes första äktenskap.

“I liked boys a lot but they didn’t like me back. So, when my ex-husband started to pay me attention I was like: ok that’s it! Like that’s the one, I’m good for life! And that’s a lot like the story that we’re told. It’s a bit like- I was listening the other day to your review of the shape of water and you were saying exactly that right! *laughs* We got married, I was 23 and he was 26 I believe, and I thought I had found my soulmate – that I was good for life. (…) [when the relationship went bad] I was like convinced- and that’s all the internalized bullshit that I had gone though as a kid and as a teenager that I had internalized into this vicious internal voice that kept telling me that I like wasn’t gonna find anything better anyway.”

Addison förklarar hur hennes man var ett undantag i jämförelse med andra pojkar som inte tyckte om henne eller fann henne attraktiv, men att uppmärksamheten som visades av den pojke, som senare blev hennes man, validerade henne som god nog och åtråvärd. Addison refererar sedan till en tidigare recension som Jaydan gjort av filmen ”The shape of water”, i vilken en dövstum kvinna blir kär i en fisk-man. I recensionen talar Jaydan om hur filmens huvudperson, en person med funktionsnedsättningar, faller för första bästa (den skräckinjagande fisk-mannen) som visar henne uppmärksamhet. Detta kan kopplas till Liddard (2014a) som beskriver hur den validering av åtråvärdhet som en relation kan ge kan vara viktig för att visa både den egna individen och samhället att en person är värd att älska oavsett funktionsnedsättning. Med tanke på hur personer med fysiska funktionsnedsättningar, ur ett cripteoretiskt perspektiv, existerar som motsats till det normala och åtråvärda, och hur både funktionsfullständiga och personer med funktionsnedsättningar internaliserat dessa attityder är Addisons beteende, , att själv falla för första bästa person, som hon beskriver det själv tidigare i intervjun, är förklarligt om en också tar hänsyn till de basala mänskliga behoven av att vilja bli älskad och uppskattad (McRuer 2006).

Addison beskriver i slutet av citatet hur hennes inre röst övertygat henne om att hon inte skulle kunna finna någon bättre att älska henne och finna henne attraktiv. Här blir det tydligt hur djupt denna internalisering har påverkat henne, för medan Addison funnit en person som finner henne attraktiv, så innebär internaliseringen att han bara utgör ett enkelt undantag från regeln att hon aldrig skulle kunna ha en givande och bra relation, eftersom ingen skulle kunna finna henne attraktiv. Med utgångspunkt i den sociala modellen skulle det kunna tolkas som att

internaliseringen av de sociala attityderna till funktionsnedsättningar blivit till ett hinder för funktion, vilket för Addison innebär att hon får svårt att ta sig ur sin relation och börja dejta igen.

Sophie ger också uttryck för en liknande konsekvens av de internaliserade sociala attityderna i hennes intervju.

“I really, really wanted men to find me attractive. All of this made me really seek out male validation. And I think that was a point in my life where… I guess I was really using sex as a way to validate myself. And yeah, I really needed to feel desirable. And so, I think a lot of my really early sexual experiences were more about me telling myself that I was desirable and sexy than it was about me getting any sexual gratification. I wasn’t exploring sex in terms of what made me feel good. It was more that I wanted to feel attractive and I only felt attractive if a man was attracted to me. So, it felt very cutting when that wasn’t the case.”