• No results found

Att vara tre steg före

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Att vara tre steg före"

Copied!
64
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Examensarbete

15 högskolepoäng, grundnivå

”Att vara tre steg före”

”To be three steps ahead”

En studie om hur sex pedagoger resonerar kring utagerande barns

svårigheter och behov och pedagogernas metoder för att stödja barnen

Isabelle Ohmeyer Möller

Lärarexamen 210hp Handledare: Ange handledare

Barn och Ungdomsvetenskap 2011-01-18

Examinator: Fredrik Nilsson Handledare: Vanja Lozic Lärarutbildningen

(2)
(3)

3

Abstract

Titel: Att vara tre steg före

Författare: Isabelle Ohmeyer Möller

Undersökningen redogör för hur fem pedagoger och en specialpedagog i förskolan resonerar kring utagerande barns svårigheter och behov. Den belyser även hur pedagogerna arbetar för att stödja utagerande barn. Undersökningen har ägt rum på två förskolor, i två olika kommuner genom kvalitativa intervjuer. Utifrån den litteratur jag tagit del av är tidiga insatser mycket vikigtiga eftersom barnen riskerar att hamna i ytterligare svårigheter när de blir äldre. I skolan kan det röra sig om skolk och svårigheter med kompisrelationer men även risk för att hamna i kriminalitet och drog- och alkoholproblem. Syftet med undersökningen är att finna metoder och redskap för att stödja barnen och på så vis motverka en stigmatisering av barnen. Utagerande svårigheter kan ta sig uttryck på olika sätt men fysik- och verbal aggressivitet är framtydande, vilket pedagogerna i undersökningen även framhåller. Utagerande beteende är ett komplext och stort ämne med många definitioner och orsaker som samverkar. Undersökningen styrker den komplexa bild av utagerande barns svårigheter som litteraturen framhäver. Pedagogerna uttryckte en samstämmighet gällande orsakerna till svårigheterna. De tror att någon form av diagnos ligger bakom och framförallt ADHD. En annan orsak rör hemförhållanden och i synnerhet föräldrarnas oförmåga att sätta gränser. Pedagogernas resonemang skiljer sig från litteraturen på så vis att forskning visar att orsakerna till utagerande beteende är flera som samverkar med varandra. Det är bara en pedagog som anser att bemötandet och relationer med utagerande barn är problematiska. Trots det förklarar flera av pedagogerna att de brukar byta av varandra när det uppstår mycket konflikter kring barnet. Pedagogerna efterfrågar även en resurs och stöd av specialpedagog för utagerande barn. Undersökningen visar att det behövs mer kunskap och stöd åt pedagoger i förskolan för att de ska lyckas stödja utagerande barn på ett konstruktivt sätt.

(4)
(5)

5

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning ... 5

1. Inledning ... 7

1.1 Syfte och frågeställningar ... 9

2 Teoretisk förankring ... 10

2.1 Definitioner av utagerande beteende ... 10

2.2 Orsaker till utagerande beteenden ... 12

2.2.1 Hemförhållanden och föräldrarnas påverkan ... 13

2.2.2 Neuropsykiatrisk och biologisk grund ... 14

2.2.3 Språksvårigheter ... 15

2.3 Bemötande och förståelse ... 16

2.3.1 Bemötande och förståelse för barnet ... 16

2.4 Metoder och arbetssätt ... 19

2.4.1 Förebyggande och utlösande händelser ... 19

2.4.2 Strategier för bemötande... 20 2.5 Teoretiska perspektiv ... 23 2.5.1 Relationellt perspektiv ... 23 2.5.2 Kompensatoriskt perspektivet ... 24

3 Metod ... 26

3.1 Kvalitativ undersökning ... 26

3.2 Metodval och metoddiskussion ... 27

3.2.1 Intervjuer ... 27

3.3 Urval och undersökningsgrupp ... 28

3.4 Genomförande och forskningsetiska överväganden ... 30

4 Resultat och analys ... 32

4.1 Hur definierar pedagogerna ett utagerande beteende? ... 32

4.1.2 Koncentrationssvårigheter och fysisk aggressivitet ... 33

4.1.3 Lyssnar inte ... 36

4.2 Orsaker ... 38

4.2.1 Diagnoser och resurser ... 38

4.2.2 Föräldrarnas svårigheter med gränssättning ... 40

4.3 Bemötande och förståelse av barnet ... 43

4.3.1 Pedagogernas resonemang kring sitt eget bemötande av barnet ... 43

(6)

6

4.4. Situationer som är svåra för utagerande barn att

hantera ... 48

4.4.1 Påklädningssituationer ... 49

4.4.2 Samlingar ... 50

4.5 Arbetssätt och metoder ... 51

4.5.1 Att vara steget före ... 51

4.5.2 Ombyte av personal ... 53

4.5.3 Avskiljning av barnet ... 54

4.5.4 Kartläggning ... 55

4.6 Sammanfattning och slutsatser ... 56

5 Diskussion och kritisk tillbakablick ... 60

(7)

7

1. Inledning

Förskolans ansvar bottnar i att tillgodose alla barns behov och intresse samt att utforma verksamheten efter varje enskilt barns behov och förutsättningar (Lpfö 98, förskolans uppdrag s 7). Utagerande barn finns i nästan varje barngrupp och förskolan har en skyldighet att erbjuda de barn som behöver extra stöd. Det är ingen lätt uppgift att tillgodose alla barns behov. Det rymmer väldiga individuella skillnader inom utagerande beteende framförallt gällande svårigheternas uttryck, förekomst och orsaker. Barn med utagerande svårigheter utgör en stor grupp och är den största anledningen till att främst föräldrar söker hjälp inom barnpsykiatrin (Eresund & Wrangsjö, 2008:16). Denna undersökning handlar om de barn som tillskrivs många benämningar: bråkiga barn, oflexibla-explosiva barn, utagerande barn, barn som märks, besvärliga barn, beteendeproblem och beteendestörning. Utagerande barn är ofta både verbalt och fysisk aggressiva mot andra och de har svårt att anpassa sig socialt. De får ofta våldsamma utbrott när de inte får som de vill eller när de misslyckas med någonting. En del utagerande barn förstör saker i sin omgivning och har svårt att följa sociala regler. Utagerande barns svårigheter tar sig ofta uttryck i samspelet med andra, vilket gör att de ofta har svårt att leka med andra barn (Eresund, 2002:1).

Utagerande barn kan provocera, utmana och väcka många känslor hos vuxna som möter dem (Kinge, 2000:9). Avgränsningen på utagerande problematik gjorde jag mot bakgrund av tidigare negativa erfarenheter av att barn bemöts av oförstående pedagoger som i ren frustration avskiljt barnen från gruppen och till och med kastat ett barn i soffan. Mitt intresse och viljan till att förstå vad de här barnen egentligen säger med sitt beteende tog fart. Vårt sätt att se, förstå och uppfatta utagerande beteende har en avsevärd betydelse för hur vi både bemöter barnet och de hjälpinsatser man väljer (Greene, 2003:17–24). Den vuxnes förståelse för utagerande barns svårigheter har därmed en stor inverkan på hur barnets svårigheter kan yttra sig. Det finns en risk att barnets utbrott ökar och att den vuxnes bemötande leder till ett

(8)

8

negativt samspel (Greene, 2003:125). Hur vi bemöter ett utagerande barn kan i sin tur även påverka hur barnet ser och upplever sig själv. Uppfattas barnets beteende som en negativ egenskap och barnet tillskrivs en roll som ”bråkstaken” kan det leda till att barnet upplever och identifierar sig med den rollen. När detta sker är begreppet stigmatisering aktuellt, vilket även benämnas som en stämpling av en individ (Ogden, 1991:224–225). Dessa är konstruerade av omgivningen och grundas beroende på hur beteendet uppfattas och vilken reaktion beteendet får av omgivningen. Stigmatiseringen av en individ tillföljd av dess beteende påverkar således personens självbild (Giddens, 2003:201). Tolkas och bemöts barnet utefter de negativa termerna kan det förstärka de utagerande svårigheterna (Hellgren & Tegnell, 2010:28).

Syftet med min undersökning är finna och synliggöra redskap och metoder för hur pedagoger i förskolan kan motverka en stigmatisering av utagerande barn. Undersökningen redogör för hur fem pedagoger och en specialpedagog på två förskolor resonerar kring barn med utagerande beteende. Detta har resulterat i två områden som jag valt att fokusera på. Hur ser pedagogernas förståelse för barnens behov och svårigheter ut? Vad gör pedagogerna för att hjälpa och stödja barnen?

Genom mitt examensarbete hoppas jag på att få mer kunskap och insikt för barnet bakom beteendet. Min förhoppning är att undersökningen väcker tankar och en ökad förståelse för utagerande barn och deras rätt till detta. Risken är större för utagerande barn att hamna i ytterligare svårigheter när de kommer upp till skolan exempelvis skolk och problematiska kompisrelationer. Utagerande barn kan även utveckla drog- och alkoholmissbruk och hamna i kriminalitet om de inte får den hjälp de behöver (Forster & Tegenmark, 1998:13–15). Med utgångspunkt av detta bedömer jag mitt arbete som högst relevant och viktigt för förskolelärare och lärare att ha kännedom om utagerande barns svårigheter.

(9)

9

1.1 Syfte och frågeställningar

Undersökningen redogör för hur fem pedagoger och en specialpedagog i förskolan resonerar kring utagerande barns svårigheter och behov. Den belyser även hur pedagogerna arbetar för att stödja utagerande barn. Syftet med undersökningen är att utifrån pedagogernas resonemang synliggöra metoder och redskap för att motverka en stigmatisering av utagerande barn.

För att uppnå syftet har jag följande huvudfråga:

Hur resonerar sex pedagoger i förskolan om utagerande barn och vilka arbetsmetoder använder de för att stödja barnen?

För att få svar på min huvudfråga har jag brutit ner den i fyra delfrågor:

Hur definierar pedagogerna ett utagerande beteende?

Vilka orsaker tror pedagogerna ligger till grund för barnens problematik? Vilka situationer upplever pedagogerna som extra svåra för barnen att hantera?

Hur resonerar pedagogerna kring deras bemötande av utagerande barn och deras arbetsätt för att stödja dem?

(10)

10

2 Teoretisk förankring

Jag har delat in litteraturen i fyra huvuddelar, som är knutna till mina frågeställningar. Dessa är definition av utagerande beteende, orsaker samt bemötande och arbetssätt. Jag vill ge läsaren en ökad förståelse för utagerande barns problematik och vad som kan ligga till grund för detta.

2.1 Definitioner av utagerande beteende

I följande avsnitt kommer jag att förklara begreppet utagerande barn och ge beskrivning av hur barnens svårigheter kan te sig. Utagerande problematik är ett relativt brett ämne och det finns många olika benämningar för svårigheterna. Jag kommer beskriva några av dessa benämningar för att ge en bild av den komplexitet utagerande svårigheter utgör. En del utagerande barn kan senare diagnostiseras med antingen ADHD, uppförandestörning och trotssyndrom (Eresund, 2002:10). Kriterierna för diagnoserna utelämnas då det inte överensstämmer med undersökningens syfte.

Det finns åtskilliga olika benämningar för utagerande barns svårigheter och definitionerna styrs till stor del av våra upplevelser och uppfattningar av vad som är avvikande och störande. Det är därmed komplicerat att enas om en konsekvent samlingsbetäckning för utagerande barns svårigheter (Kinge, 2000:21). Folkman hävdar att en del barn utvecklar

överlevnadsstrategier och ett utagerande beteende är en sådan strategi (Folkman, 1998:14–

17). Överlevnadsstrategierna fungerar som ett skydd mot omgivningen. En del utagerande barn utvecklar ett aggressivt beteende för att hantera negativa upplevelser men även för att skydda sig mot nya. Personal som arbetar på förskolan har ett stort ansvar i att bryta en sådan negativ strategi. (Folkman, 1998:14–17).

(11)

11

Utagerande barn svårigheter kan uttryckas på olika sätt och svårighetsgraderna kan variera stort. Begreppet social beteendestörnig är en beteckning för när ett barn under längre tid beter sig på ett sådant vis att det stör både barnets och omgivningens sociala liv (Eresund, 2002:7-9). Eresund använder benämningen besvärliga barn för en utförligare beskrivning av vad social beteendestörning innebär. Barnen beter sig på ett störande sätt för omgivningen och de har svårigheter att fungera i tillsammans med andra barn, framförallt i grupp. Det innebär att barnen inte kan följa sociala regler samt att de är explosiva, provocerande och retsamma (Eresund, 2002:7-9). En annan benämning för utagerande beteende är beteendestörning. Odgen hävdar att beteendestörningen påverkar både individen men även den gruppkonstellation barnet befinner sig i (Odgen, 2001:113). I de situationer där samspelsmöjligheter uppstår är ofta problematiska för barnen. Svårigheterna uttrycks oftast i samspelet med andra och i de olika gruppkonstellationerna som barnet befinner sig i, såsom i familjen, förskolan och skolan. Barnets svårigheter kan enligt Odgen yttras genom ett stort uppmärksamhets behov och att barnen bråkar och stör undervisningen. På grund av barnens svårigheter med samspel med såväl vuxna som barn, har barn med beteendestörning ofta svårt att skaffa och upprätthålla vänskap (Odgen, 2001:84–85). Utagerande barns svårigheter kan även benämnas som ett beteendeproblem och omfattar handlingar där individen blir aggressiv snabbt och det yttrar sig genom både genom fysiska och verbala angrepp på omgivningen (Nordahl mfl 2007: 35). Bråkiga barn är en annan benämning som Barbro Wiking använder för utagerande barn. Wiking hävdar att utagerande barn uttrycker sina tankar, rädslor och

dylikt genom handlingar och beteenden istället för verbalt (Wiking, 1991:7). Enligt Greene får oflexibla- explosiva barn häftiga vredesutbrott, de är olydiga, impulsstyrda,

har ett instabilt humör. Oflexibla- explosiva barn har svårigheter med flexibilitet, anpassningsförmåga, motgångar och svårt att hantera frustration. Detta medför att barnen ofta har svårt att tänka klart när de är frustrerade. Greene hävdar att på grund av att barnen har svårt att tänka klart när de är frustrerade reagerar de ofta med verbal och fysisk aggressivitet. Alla utagerande barn är inte fysisk aggressiva utan en del uttrycker det med verbal aggressivitet genom att skrika och använda skällsord. Det förekommer även skillnader i hur intensiva utbrotten är och hur ofta barnen får vredesutbrott. Greene hävdar att de har svårt med förändringar, krav och övergångar och barnen ofta reagerar med väldiga utbrott som för vuxna kan uppfattas som småsaker (Greene, 2003:9–15).

FoU-enheten (Forsknings- och Utvecklingsenheten i Stockholm) har gett ut en rapport som handlar om behandlingsmetoder för bråkiga och utstötta barn i skolan. I rapporten används

(12)

12

begreppen rejekterade och aggressiva rejekterade barn. Det förstnämnda begreppet är en beskrivning av de barn som av någon anledning är utstötta och har svårt att skapa kompisrelationer (1998:12–14). Aggressiva rejekterade är en betäckning för de barn som pga. sitt aggressiva beteende har svårt att få vänner och därmed faller utanför gemenskapen. I studien framgår det att de barn som uppvisat ett aggressivt beteende i förskolan och därmed saknade lekkamrater, även i skolan hade samma problematik. När barnen kommer upp i skolan påverkar det även skolinlärningen och självbilden negativt (1998:3). I rapporten framgår det att dessa barn befinner sig i riskzonen och att de löper större risk att hamna i bl.a. kriminalitet, drog- och alkoholmissbruk och våldsbrott (Forster & Tegenmark, 1998:13–15).

De flesta beteendeproblem definieras utifrån den sociala gemenskapens värderingar och normer. Ett visst handlande uppfattas som ett problem i en situation (protesten mot lärarens krav i klassrummet) men inte i en annan (protesten mot den som mobbar). Det finns en risk för att barn felaktigt anses ha beteendeproblem när de uppträder på ett sätt som i stunden provocerar oss vuxna, och därför måste vi också se hur vi eller andra i omgivningen har bidragit till barnets reaktioner (Hellgren & Tegnell, 2010 s 13).

Mot bakgrund av detta är min undersökning viktigt för både lärare och förskolelärare som möter utagerande barn. Det bör undertryckas att det förekommer individuella skillnader i hur utagerande svårigheter kan ta sig uttryck (Odgen, 2001:87–89). Jag kommer hädanefter att använda benämningen utagerande svårigheter vid referering till litteraturen oberoende av de olika författarnas val av benämning.

2.2 Orsaker till utagerande beteenden

Jag kommer i detta avsnitt redogöra för vilka orsaker som utifrån vald litteratur kan ligga till grund för utagerande barns svårigheter. En förståelse för barnets beteende och de bakomliggande orsakerna är viktigt i arbetet med utagerande barn (Greene 2003:17).

Förr ansågs utagerande barn som ouppfostrade medan idag anses orsakerna vara mer komplexa och omfattande än så. Eresund hävdar att dagens forskare är överens om att orsakerna till utagerande beteende är flera och att dessa samverkar med varandra. Det är därmed svårt att rikta ljuset mot enbart en faktor till utvecklingen av ett utagerande beteende

(13)

13

(Eresund, 2002:7–13). Det är därför av vikt att utagerande svårigheter ses ur ett helhetsperspektiv. Trots att utagerade barns svårigheter har många gemensamma drag, kan bakgrunden till svårigheterna variera stort. ”Det kan handla om tidiga relationserfarenheter, genetiska faktorer, kroppsliga sjukdomar och skador samt om socialt strukturella faktorer” (Eresund, 2002 s 13).

Ogden hävdar att utagerande svårigheter uppkommer som en följd av samspelet med andra och därmed är svårigheterna inte en egenskap hos individen. Enligt Odgen är en del barn är mer benägna att utveckla utagerande svårigheter på grund av sin bakgrund men att beteendet

befästs på grund av problematiska samspelshandlingar (Odgen, 2001:85).

Det finns flera orsaker till utagerande beteende och arbetet rymmer inte att presentera samtliga. I de kommande avsnitten beskrivs några av orsakerna.

2.2.1 Hemförhållanden och föräldrarnas påverkan

Utagerande barns svårigheter är individuella och så även orsakerna. En samstämmighet som jag funnit i litteraturen är att en bristande och störd anknytning till föräldrarna kan vara en orsak (Folkman, 1998:144). Nilzon presenterar tre former av bristande anknytning som kan bidra till utagerande beteende. Barn som växer upp i en överbeskyddande miljö kan få svårt att finna egna strategier för problemlösning efter som de inte fått möjlighet att utforska själva. Nilzon hävdar att om barnets mamma inte klarar av att släppa in barnet i tillvaron är det en form av förkastelse. Detta kan medföra att barnet får en dålig självbild och självkänsla och därmed inte upplever sig själv som värdefull. Barnets fortsatta relationer till vuxna kan bli problematiska och därmed drar de sig istället undan vuxna. Har mamman svårt att ta till sig barnet känslomässigt och inte svarar på barnets samspel kan det leda till en förvirring hos barnet (Nilzon, 1999:35–36).

Barbro Wiking belyser även att en bristande och störd anknytning till föräldrarna kan vara en av orsakerna till att barn blir utagerande. Hon är dock kritisk till att föräldrarnas oförmåga att sätta upp gränser är en orsak, då hon menar att problematiken är djupare än så. Det är en längre process med flera negativa faktorer som påverkar varandra (Wiking, 1991:13). En del föräldrar till utagerande barn är auktoritära i sin uppfostran (Eresund). Föräldrarnas svårigheter med gränssättning uppstår i huvudsak på grund av att de inte orkar stå emot

(14)

14

barnens utbrott längre, snarare än att det är en enskild orsak. Enheten för Psykisk Hälsa i Stockholm har gett ut en översiktsrapport om forskning gällande utagerande barns svårigheter. I rapporten framgår det att ostabila familjeförhållanden och stressade föräldrar kan förstärka barnets svårigheter. Rapporten visar att stressade föräldrar kan var dels stränga men även kan även ha svårt att vara konsekventa i uppfostran av barnet. Ur rapporten framgår det att föräldrars ineffektiva uppfostrans strategier såsom gränssättning och att de är stressade snarare skall förstås som, att det utgör en ökad risk för att barn kan få utagerande svårigheter (Nyberg & Lindberg, 2003:14–15). En annan orsak till utagerande svårigheter som berör hemförhållanden kan enligt Folkman vara, kriser inom familjen och då är barnets svårigheter oftast kortvariga (Folkman, 1998:144).

I Johannessens avhandling, framgår det att de intervjuade pedagogerna i hennes undersökning, menar utagerande barns svårigheter beror på föräldrarna. Pedagogerna i Johannessens undersökning menar att föräldrarna är ”slappa” och ”eftergivna” i uppfostran, vilket då är orsaken till utagerande barns svårigheter (Johannessen 1997:84).

2.2.2 Neuropsykiatrisk och biologisk grund

Neuropsykiatrisk uppkomst berör funktionsnedsättningar i utveckling av kognitiva, sociala och emotionella färdigheter. Funktionsnedsättningar kan dels vara biologiska dvs. medfödda men kan även uppstå tidigt i barns liv (Annika Brar, 2006:1).

Utagerande barns svårigheter kan vara medfödda vilket främst gäller ADHD och Asperger syndrom (Folkman, 2008:144). Det finns en rad diskussioner gällande uppkomsten av ADHD vilka arbetet inte kommer fördjupas i. Anledningen till det är att syftet med undersökningen inte är en fördjupning kring diagnosen ADHD. En kort redogörelse av några aspekter presenteras då flera barn med utagerande svårigheter senare kan diagnostiseras med ADHD. Majoriteten av dagens forskare är överens om att den främsta orsaken till ADHD är både biologisk och ärftlig. Andra forskare hävdar även att det kan grundas i att barnet varit med om en traumatisk händelse. Medans andra forskare hävdar att det är en kombination av genetisk uppkomst och sociala faktorer (Eresund, 2002:20–21).

I trotsåldern är intensiva vredesutbrott ett vanligt förekommande hos barn men efterhand utvecklar de nya färdigheter för att uttrycka sig. Barn behöver stöd och vägledning från vuxna

(15)

15

för att klara det och de flesta barn hitta nya strategier för att uttrycka sig. Greene hävdar att utagerande barn är sena i sin utveckling gällande anpassningsförmåga, flexibilitet och frustrationstolerans (Greene, 2003:20–21).

2.2.3 Språksvårigheter

Eresund och Wrangsjö menar att utagerande barn ofta har svårigheter med språket och framförallt när det gäller att uttrycka känslor. Utagerande barn även har svårt att hantera och styra sina känslor. Enligt Eresund och Wrangsjö finns det ett samband mellan barnens språkliga svårigheter och svårigheterna med att reglera sina känslor (Eresund & Wrangsjö, 2008:91). Detta får medhåll från Greene som hävdar att på grund av att barnen har svårt att uttrycka sig verbalt, därmed även kan ha svårt att hantera sin frustration.

Några barn har bra språkförståelse men har svårt att kategorisera och sätta namn på sina känslor. Detta är en annan färdighet som krävs för att kunna anpassa sin reaktion på omvärlden. Om ett barn har inte har en utvecklad förmåga att kategorisera och namnge tidigare upplevelser, kanske han inte vet hur han känner i en viss situation och kan därför ha svårt att komma ihåg hur han tidigare reagerat, när han känt på samma sätt (Greene, 2003 s 45).

Enligt Greene kan de språksvårigheter som beskrivs i citatet medföra att barnet blir ännu mer frustrerad och använder exempelvis skällsord.

Det är alltså en komplex och mångfacetterad bild där många faktorer samverkar i utvecklandet av utagerande svårigheter. Utagerande barn inte agerar avsiktligt. Barnen agerar inte medvetet för att vara elaka eller med en vilja att förstöra eller göra andra illa (Greene, 2003:21).

(16)

16

2.3 Bemötande och förståelse

I detta avsnitt beskrivs och betonas vikten av hur vuxnas bemötande av utagerande barn kan påverka deras svårigheter. Avsnittet är nära länkat till mitt syfte med undersökningen, då bemötandet av utagerande barn påverkar en eventuell stigmatisering av barnet.

2.3.1 Bemötande och förståelse för barnet

Den vuxnes sätt att se och förstå utagerande barns beteende och svårigheter har en avsevärd betydelse för hur barnet blir bemött. Det har en stor påverkan på hur barnets svårigheter kommer att arta sig. Den vuxnes tolkning av barnets beteende och vilken innebörd beteende ges blir såldes aktuellt huruvida barnet stigmatiseras till följd av den reaktion omgivningen ger (Giddens, 2003:202; Ogden, 1991:224–225). Vikten av den vuxnes bemötande blir således även viktig ur aspekten att utagerande svårigheter befästs i samspelet med andra (Odgen, 2001:85). En del lärare kan genom sina reaktioner bidra till att ett utagerande beteende förstärks men även att det uppstår (Odgen, 2001:97).

För att kunna leva oss in i de känslor som rör sig bakom barnets överlevnadsstrategier, är förutsättningen bl.a. att vi kan ta en konflikt utan att försvara oss. Detta förutsätter återigen att vi är i stånd till att känna igen våra egna reaktioner och arbeta med våra egna attityder. Denna process varar hela yrkeslivet. (Kinge, 2000:108)

Citatet ovan beskriver den problematik den vuxne som möter utagerande barn kan uppleva. Utagerande barn provocerar och utmanar vuxna ofta mer än vad andra barn gör (Kinge, 2000:9). På så vis ligger det nära tillhands många gånger att den vuxne upplever att den måste försvara sig mot barnets provocerande protester (Kinge, 2000:108).

Många barn med utagerande svårigheter upplever att den negativa uppmärksamheten de får pga. av sitt beteende är bättre än inget alls. Bemötts barn till största delen negativt blir det utagerande beteendet en form av överlevnadsstrategi (Kinge, 2000:23). De barn som tidigare möts negativt av vuxna och ingått i ett negativt samspelmönster behöver mer än andra barn bemötas positivt. Barnets negativa självbild kan förstärkas om barnet ständigt bemöts negativt med tillsägelser och skäll. När även nya vuxna som möter barnet på samma negativa sätt kan

(17)

17

det dock vara en form av trygghet för barnet eftersom det finns en förutsägbarhet. Det är därmed betydande att den vuxen som möter barnet är uppmärksam på barnets behov och sin egen roll i samspelet med barnet så att man inte fastnar i ett negativt samspels mönster. Hur den vuxne uppfattar samspelet med barnet styr vad man väljer att ta fasta på. Problematiken är att den vuxne själv inte alltid är medveten om det negativa samspelet och den bild man har utav barnet (Drugli, 2003:14–16). Kinge hävdar att vuxnas attityd och bemötande och att försöka förstå barnet bör vara det centrala när man ska hjälpa ett barn och inte barnets yttre beteenden. Den vuxne måste därför skilja barnet som person från dess beteende (Kinge, 2000:10).

Greene betonar starkt att vuxnas förhållningsätt och förståelse för utagerande barnet påverkar hur man väljer att hjälpa barnet. Hjälpinsatserna påverkar i sin tur barnets fortsatta utveckling. Vidare menar Greene att för att kunna hjälpa utagerande barn är det oerhört vikigt att förstå dem samt de bakomliggande orsakerna för deras svårigheter (2003:17–24). Detta framträder ur efterföljande citat:

[…] hur du tolkar ett barns oflexibla- explosiva beteenden kommer att vara nära sammanlänkat med hur du försöker förändra dessa beteenden. Din tolkning

kommer med andra ord att vägleda din intervention (Greene 2003, s 23)

Greene hävdar att om den vuxne tolkar det utagerande barnets beteende som avsiktligt, exempelvis att barnet vill förstöra eller att barnet medvetet struntar i tillsägelser är den vuxne mer benägen att tillskriva barnet egenskaper. Det kan bland annat vara i form av att barnet är ”bortskämd” och ”trotsig” (Greene, 2003:23–24).

Eresund och Wrangsjö hävdar att hur den vuxne tolkar barnets beteende har till stor del sin grund i våra egna värderingar. Eftersom som utagerande barn kan väcka starka och negativa känslor hos vuxna, upplevs barnets beteende ofta som dåliga egenskaper. Detta i sin tur påverkar våra handlingar och tänkande kring barnet i termer som ex. besvärlig, lat och bråkig (Eresund & Wrangsjö, 2008:27–28).

Barn som utmanar sin omgivning betraktas ofta som att de är aggressiva eller är destruktiva, dvs. som om deras handlande är en följd av deras egenskaper. Det finns dock risker med ett sådant tänkande eftersom de vuxnas bemötande kan skapa onda cirklar eller negativa utvecklingsspiraler hos barnen, vilket kan bidra till att hålla kvar och kanske till och med att förstärka olämpliga beteendemönster (Hellgren & Tegnell, 2010 s 28).

En sådan tolkning sker ofta omedvetet hos den vuxne och kan medföra att vi agerar utifrån de känslor en situation väcker (Eresund & Wrangsjö, 2008:27–28). Handlingarna och

(18)

18

bemötandet styrs på så vis mycket av våra känslor och intuition, känsloreaktioner vilket kan medföra att barnet bemöts bl.a. mer uppmaningar, tillsägelser och straff (Eresund & Wrangsjö, 2008:27–28). Kinge hävdar att utagerande barns ofta väcker otillåtna känslor hos den vuxne exempelvis vrede, frustration och osäkerhet på grund av deras provocerande beteende (Kinge, 2000:9). ”Bråkighet hos ett barn är ingen given egenskap utan definieras i ögonblicket av de känslor som väcks hos de vuxna i omgivningen” (Eresund & Wrangsjö, 2008 s 24). Det kräver därmed ett medvetet tänkande och reflekterande över vårt eget handlande för att undvika att vårt bemötande av barnet styrs av våra känsloreaktioner. De starka känslor som utagerande barn kan väcka bör inte förnekas. Den vuxne riskerar då dels att omedvetet överföra sina reaktioner till barnet men även att förstärka barnets svårigheter och dåliga självkänsla (Kinge, 2000:30).

Utagerande barn har ofta konfliktfyllda relationer till vuxna (Hellgren & Tegnell, 2010:23). Flera av barnen kan även uppleva att de är i konflikt med omvärlden och därmed se andra människor som motståndare (Folkman, 1998:96–98). Därför är det oerhört viktigt för att stödja det utagerande barnet, att skapa en god relation med barnet. För att lyckas med detta måste den vuxne få barnet att känna tillit och ett förtroende för vuxna (Eresund & Wrangsjö, 2008:188–189). Många utagerande barn saknar ofta en grundläggande trygghet och har en negativt självild. Den vuxne måste därför måste stärka barnets positiva sidor och förmedla till barnen att de duger om de är. (Wiking, 1991:18–39).

(19)

19

2.4 Metoder och arbetssätt

Följande avsnitt beskriver utvalda metoder, strategier och arbetssätt för att stödja utagerande barn. Metoder som riktar sig åt föräldrar och hemmiljön samt terapiformer har uteslutits då det inte överensstämmer med mitt syfte.

2.4.1 Förebyggande och utlösande händelser

Genom en kartläggning av barnets utbrott och svårigheter kan den vuxne få en djupare förståelse av vad beteendet ger uttryck för. Då kan man även hitta de utlösande händelserna för utbrotten och förhoppningsvis förebygga att de uppstår.

För hitta vilka situationer som fungerar mindre bra för barnet kan en kartläggning vara aktuell. Verksamheten i förskolan kan då finna mönster i när och i vilka situationer och bakgrunden till barnets utbrott. Verksamheten kan då undvika att barnet hamnar i dessa situationer. Pedagogen kan även avleda barnet innan konfliktsituationer har fullt löpt ut (Folkman, 1998: 110). Kinge menar att hjälpinsatserna för det utagerande barnet, måste göras utifrån noggranna observationer och dokumentationer (Kinge, 2000:31) Orsaken till att många behandlingar inte fungerat är för att många vuxna söker snabba och konkreta lösningar och hoppar över en grundläggande kartläggning (Greene, 2003: 123). Utan en kartläggning av hur barnet har det i förskolan, kan det försvåra förståelsen för varför barnet beter sig på det viset. Utan denna förståelse är det lätt att pedagoger upplever att barnet är omöjlig och att det inte går att hjälpa barnet. Detta kan väcka en hopplöshet hos pedagogerna och leda till en negativ inställning till barnet (Drugli, 2003:14–15). Greene hävdar även att genom en förståelse för barnets beteende kan den vuxne även få en insikt i hur de själva kan påverka och bidrar till barnets utagerande beteende (Greene, 2003:113).

För att undvika att barnet hamnar i negativa situationer och blir bemött därefter, är det viktigt att en vuxen ständigt är nära barnet. Den vuxne behöver vara lyhörd och känna igen och tolka barnets signaler innan en konflikt eller utbrott uppstår (Greene, 2003:101–110). Tillsägelser och bestraffningar efter och under barnets utbrott förvärrar ofta utbrottet. Barnets svårigheter kan även förstärkas om den vuxne ger barnet tillsägelser och uppmaningar under och efter

(20)

20

utbrottet (Greene, 2003:30). Det är därför betydande för utagerande barn att den vuxne är steget före barnet för att känna igen barnets signaler innan ett utbrott utlöses (Greene, 2003:101–110). Den vuxne fokusera på att förebygga att barnet hamnar i de situationer som utlöser utbrottet (Greene, 2003:31)

Utlösande faktorer eller ”triggers” är omständigheter som bygger upp mot eller direkt föregår och utlöser ett utbrott eller annat utagerande. Det kan vara retsamhet från kamrater, kritik från en lärare, krav från en förälder att följa rutiner, gå upp och lägga sig, göra läxor. Det kan också vara ändrade planer, ett nej till barnets planer, krav eller önskemål eller att barnet misslyckas med något det själv har föresatt sig (Eresund & Wrangsjö, 2008 s 57).

Övergångar och skifte av aktiviteter innebär stora omställningar för utagerande barn. En förförståelse med en kortfattad och konkret beskrivning om vad som kommer ske härnäst kan minska att förändringssituationer blir allt för påfrestande för barnet (Kadesjö, 2001:54–56). Vardagliga situationer i förskolan så som regler, rutiner, att rikta uppmärksamhet och sitta still samt ”lugna” aktiviteter kan vara problematiska för många utagerande barn. Pedagoger förskolan kan behöva se över hur dessa inslag i verksamheten utförs. Dels för att minska kraven på utagerande barn men även för att situationerna kan underlätta och främja för ett positivt beteende för utagerande barn (Drugli, 2003:91).

Utagerande barn planerar oftast inte det de gör. Det kan hända blixtsnabbt. Då handlar det inte om moral och regler utan om att vägen mellan impuls och handling är så kort. Då måste vuxna stå för den impulskontroll som barnet saknar (Folkman, 1998 s 111).

Ur citatet ovan framgår det att utagerande barns utbrott kan uppstå snabbt och att den vuxne måste fungera som ett stöd i dessa situationer. I nästa avsnitt presenteras strategier för hur den vuxne kan bemöta och stödja barnet i detta.

2.4.2 Strategier för bemötande

Vuxna som möter utagerande barn, kan behöva se över vilka krav som man ställer på barnet. För att barnets utagerande beteende inte ska förvärras måste de situationer som ofta utlöser utbrott minskas. Flera av dem bygger på att den vuxne minskar sina krav och förväntningar på det utagerande barnet och istället anpassa dem till barnet (Greene, 2003:106–107).

Forskning har visat att utagerande barn behöver i allt högre grad positivt uppmärksamhet när de visar ett ”önskat” beteende. Det innebär att vuxna i högre grad behöver ignorera det

(21)

21

”felaktiga” beteendet (Henricsson, 2006:1) I detta avsnitt beskrivs mer ingående strategier för bemötandet av utagerande barn.

Greene hävdar att när ett barn redan fått ett utbrott, kan den vuxne bidra till att utbrottet förvärras genom bestraffningar, tillsägelser och tillrättavisningar. Barnet blir istället mer frustrerad och det främjar inte för att minska framtida utbrott hos barnet (Greene, 2003:30). Genom strategierna kan den vuxne innan ett utbrott utlöser motverka att barnet förknippar händelsen/situationen som negativ (Eresund & Wrangsjö, 2008:274). Det kan innebära att den vuxne i bemötandet av barnet behöver avleda, stå på sig, ha överseende, valmöjligheter men även ignorera barnets negativa beteende

Att stå på sig handlar helt enkelt om att den vuxne måste finna vilka situationer där krav ställs på barnet som är värda att fullborda. I vissa situationer kan det vara både gynnsamt och nödvändigt att stå på sig gällande de krav man vill att barnet skall uppfölja. Dock fungerar inte alltid dessa och står den vuxne fast vid sin tillsägelse och ger barnet uppmaningar. Det resulterar ofta i en maktkamp mellan den vuxne och barnet. Med maktkamp menas att den vuxne är inställd på att stå på sig i sina krav med en gedigenhet trots barnets väldiga protester och utbrott. Barnets trotsiga beteende kan väcka starka känslor och det lätt att bli provocerad som vuxen och uppleva att man måste stå på sig i sina förväntningar på barnet (Eresund & Wrangsjö, 2008:275–279). Det är således vikigt att den vuxne väljer sina konflikter (Greene, 2003:106).

Efter en kartläggning av när och hur ofta barnets svårigheter tar sig uttryck är det vikigt att den vuxne gör klart för sig själv vilka krav som är värda att ställa trots att det kan leda till utbrott hos barnet. Den vuxne bör även sortera ut vilka beteenden som absolut är oacceptabla ex att barnet är fysisk och skadar andra. Vissa beteende som den vuxne egentligen inte anser vara godtagbara ex att barnet svarar otrevligt är kanske inte det primära att fokusera på. För att det inte skall ställas allt för mycket krav på barnet och ge barnet möjlighet att utvecklas är det vikigt att inte ha för höga krav gällande vilka ”sidor” hos barnet man vill ”få bort”. Därmed kan det vara användbart att utföra en ”checklista” för vilka krav man för tillfället kan sortera bort. Det kräver således att den vuxne ibland behöver ignorera vissa beteende hos barnet. Alltså kan den vuxne behöva reflektera över och göra medvetna val gällande vikten av att barnet i den här situationen måste uppfylla det specifika kravet (Greene, 2003:127–139). Strategin ha överseende handlar om att den vuxne ibland måste ta ett steg tillbaka med sina krav. Detta för att minska barnets frustration och förebygga utlösande händelser. Det blir

(22)

22

därmed vikigt att den vuxne funderar kring varför barnet inte klarar av att utföra kraven just nu? Barnet kanske är trött eller hungrig och vad vinner den vuxne genom att stå på sig? Det framträdande i att ha överseende blir att den vuxne visar och förklarar för barnet att den ogillar vad barnet gör just i denna situation, men det är okej för denna gången. Det kan vara i form att bekräfta för barnet att man uppmärksammat att barnet är väldigt trött just nu, så vi kan städa efter maten i stället (Eresund & Wrangsjö, 2008:277–279).

En annan strategi för att minska tillsägelser och därmed barnets utbrott är genom avledning. Innan en konflikt, ett utbrott eller när barnet är i gång med någon aktivitet som är på väg att spåra ut, kan den vuxne erbjuda barnet en annan möjlighet. Avledningen kan ske i form en annan aktivitet, leksak eller något annat som kan fånga barnets intresse innan det blir fel (Eresund & Wrangsjö, 2008:280–282). Nästa strategi som handlar om att ge valmöjligheter till barnet istället för tillsägelser, har likheter med avledning. Strategin grundar sig på att erbjuda barnen möjlighet till att öva sig på att göra val, istället för att ta emot tillsägelser och hot från den vuxne. Utagerande barn får ofta uppleva hot med hänvisning till bestraffning om barnets beteende inte upphör. Istället kan den vuxne erbjuda barnet valmöjligheter (Johannessen, 1997:104–106). Det är dock viktigt att ha i åtanke att barn med utagerande problematik kan ha svårigheter med att ta instruktioner och med valsituationer. Den vuxne måste därmed vara tydlig, tänka igenom de valmöjligheter som presenteras samt att inte ge för många val (Kadesjö, 2001:57).

(23)

23

2.5 Teoretiska perspektiv

Jag har valt att analysera resultatet från intervjuerna med pedagogerna utifrån ett relationellt och kompensatoriskt perspektiv. Perspektiven har sin grund i specialpedagogiken men det specialpedagogiska synsättet har spritt sig allt mer till den allmänna pedagogiken (Emanuelsson, Persson & Rosenqvist, 2001:20). Min avsikt är inte att ge en fördjupning inom specialpedagogik eller utifrån de två perspektiven lokalisera och ringa in var pedagogerna befinner sig inom dessa. Perspektiven användas som ett redskap för att förstå och tolka pedagogernas resonemang. De är användbara för mitt syfte gällande att motverka stigmatisering av utagerande barn, då de synliggör två olika sätt att förstå och se på barns svårigheter (Persson, 2001:144). Specialpedagogiken är ett tvärvetenskapligt begrepp då den hämtat kunskap både i från psykologin, medicin och pedagogik (Nilholm, 2007:14). Utagerande barns svårigheter och dess orsaker måste som tidigare nämnts förstås utifrån att det finns flera orsaker som bidrar till ett utagerande beteende (Eresund, 2002:13). Därför bedömer jag att det är av vikt att använda perspektiven som hämtat kraft från specialpedagogiken då de utgår ifrån ett helhetsperspektiv för att förstå barns svårigheter.

2.5.1 Relationellt perspektiv

Jag har valt att utgå från ett relationellt perspektiv i analysen då det stämmer överens med vårt uppdrag i Lpfö 98 om en helhets täckande verksamhet vilket innebär att vi ska värna om barnets välbefinnande, trygghet, utveckling och lärande (Lärarboken 2007: 32).

I det relationella synsättet riktas fokuset kring de situationer som fungerar bra för barnet. Det är således de situationer där barnet lyckas att hantera sina svårigheter som är viktiga att arbeta efter (Olsson & Olsson 2007:18). För att förstå ett barns svårigheter måste det göras ur ett helhetsperspektiv. Det är därmed viktigt att titta på verksamheten och miljön runt omkring barnet. Utifrån det relationella perspektivet förhåller man sig till barnets svårigheter genom en kartläggning av brister i miljön, istället för att fastställa barnets brister. Barnets svårigheter ses därmed inte som en brist hos barnet, utan de påverkas i relationen mellan omgivningen och miljön. I en publikation av skolverket hävdar Moira von Wright att ur ett relationellt

(24)

24

perspektiv måste man förstå individen och dess handlingar i relation till den aktuella kontexten barnet befinner sig i (2002:11). Förståelsen för barnets svårighet måste alltså omfatta vad som sker i samspelet med andra, och att omgivningen påverkar barnets förmåga att leva upp till dess krav. Inom detta perspektiv blir det därför vikigt för pedagoger att reflektera över vilka krav som ställs på barnet (Persson, 2001:143–144). Synsättet kring barns svårigheter i detta perspektiv, är att barnet är i svårigheter i en del situationer. Barnets svårigheter uppkommer i relationen mellan i olika miljöer såsom uppväxtmiljön och skolmiljön. Verksamheten bör således anpassas och utformas efter vad individen behöver (Persson, 2001:143). Detta resonemang kan liknas vid vad den redogjorda litteraturen betonar som vikig att utgå ifrån i arbetet med utagerande barn. Vilket är att barnets svårigheter framförallt tas i uttryck i samspelet med andra, samt att de vuxna som befinner sig i barnets närhet ofta ställer för höga krav som utagerande barn har svårt att uppfylla.

Stigmatisering ses som en social konstruktion som upprättas av omgivningen. Det är omgivningen som bedömer vad som anses vara ett avvikande beteende och det är i samspelet med andra som negativa egenskapar tillskrivs (Ogden, 1991:224–225;Giddens, 2003:201). Det relationella perspektivet är därmed användbar i analysen för att förstå hur pedagogerna resonerar gällande dels deras egen roll men även utformningen av verksamheten.

2.5.2 Kompensatoriskt perspektivet

I det kompensatoriska perspektivet läggs fokus på att finna individens brister och barnets svårighet förstås som en egenskap som barnet själv skapat. Orsakerna till svårigheterna är således bundna till individen (Olsson & Olsson, 2007:124). Genom att upprätta kategorier av grupper för att förstå barnets svårigheter kan man utifrån det kompensatoriska perspektivet därmed kompensera för dessa svårigheter. Diagnoser och standardiserade test fungerar som ett verktyg för att uppmärksamma barnets brister (Nilholm, 2007: 25). Inom detta perspektiv riktas fokuset och förståelsen för barnet svårigheter mot att barnet har svårigheter som antingen är medfödda eller på annat sätt knutna till barnet.

Den bygger på tanken att man ska ge den enskilda individen möjligheter att fungera genom tillsätta extra resurser till en särskilt tillrättalagd utbildning för att förstärka individens svaga sidor. Detta förutsätter att man ställer en diagnos på

(25)

25

barnen, att man kartlägger deras starka respektive svaga sidor och bygger upp en utbildning som utvecklar särskilt de svaga sidorna.

Det ideala målet är att lyfta upp barnet till den nivå där andra barn befinner sig inom ett visst område (Peder Haug, 1998 s 17).

Den kritik som Haug framför mot det kompensatoriska perspektivet är dels att den styrs av diagnoser samt att fokuseringen läggs på barnets brister. Haug hävdar att det diagnoserna är till för att kunna kompensera där barnet behöver hjälp. För att lyckas hjälpa barnet krävs det att den diagnosen som ställs är tillförlitlig vilket den inte alltid är. Haug hävdar att en diagnos och en kompensering av denna kan bidra till en stigmatisering av barnet. En diagnos ger inte i alla avseenden barnet och deras föräldrar en förklaring och förståelse för barnets svårigheter (Haug, 1998:15–16). En annan aspekt är att det oftare krävs en diagnos eller en kategorisering av barnet för få resurser. Det handlar om finansiella grunder för att skola och förskola ska få stöd och hjälp (Olsson & Olsson, 2007:18). Enligt Nilholm är det kompensatoriska perspektivets bidrag till specialpedagogiken att det främjat för resurser och lösningar format efter barnets svårigheter. Dock är lösningarna ofta kategoriserats utefter generella principer. Detta är problematiskt då det finns individuella variationer. Resurser och stöd måste utformas och anpassas efter individen (2007:14). Det kompensatoriska perspektivet är användbart för analys och förståelse av pedagogernas resonemang i förhållandet till mitt syfte, att motverka stigmatisering av utagerande barn. Detta genom att det framträdande inom detta perspektiv är att kategorisera och bedöma barn utifrån vilka som avviker från normen.

(26)

26

3 Metod

Det avsnittet avser att ge en närmare beskrivning av mitt tillvägagångssätt för att samla in empirin till undersökningen. Jag kommer göra belägg för mitt val av metod och granska den kritisk. En diskussion gällande svårigheter som uppkommit till följd av mitt val av metod kommer belysas. Även en reflektion kring pedagogernas anonymitet ges.

3.1 Kvalitativ undersökning

Arbetet är en kvalitativ undersökning eftersom den är av mindre omfattning. Undersökningen ger en djupare infallsvinkel av de sex intervjuade pedagogernas resonemang kring utagerande barns svårigheter och behov. Det går därmed inte att dra några generella slutsatser då arbetet är av en mindre omfattning. Det främsta syftet med en kvalitativ undersökning är att förstå och tolka empirin och försöka gestalta, identifiera och förmedla ett fenomen (Stukat, 2005:31–32). En vanlig metod inom kvalitativ forskning är intervjuer med låg grad av standardisering och strukturering, vilket beskrivs utförligare under avsnittet intervju (Patel & Davidsson 2003:78). Forskaren förförståelse, tankar och känslor påverkar tolkningen av resultatet mer inom den kvalitativa undersökningsmetoden (Stukàt, 2005: 32). Mina förkunskaper och tidigare negativa erfarenheter kan därför både vara en tillgång och nackdel. De negativa erfarenheterna kan styra vad jag väljer att ta fasta på i intervjuerna. Jag har därför valt att utföra min undersökning på två okända förskolor, där jag inte har någon tidigare erfarenheter ifrån eller kännedom om barnen och pedagoger. Mitt intresse för att undersöka hur pedagoger resonerar kring utagerande barn bottnar ur mina egna negativa erfarenheter. Jag vill därmed inte styras för mycket av tidigare erfarenheter utan gå in i undersökningen

(27)

27

med öppna ögon. Med utgångspunkt från detta har jag ingen tidigare kännedom om min urvalsgrupp.

3.2 Metodval och metoddiskussion

I detta avsnitt beskrivs mitt val av metod närmare, upplägget för det samt kritiska överväganden av metodvalet.

3.2.1 Intervjuer

Syftet med intervjuerna är att synliggöra hur pedagogerna resonerar kring deras upplevelser om utagerande barn och deras behov. Inom den kvalitativa forskningen är intervjuer med låg grad av standardisering och strukturering den vanligaste formen för att identifiera ett fenomen (Patel & Davidsson, 2003:78). Jag har använt mig av intervjuer med låg grad av standardisering och strukturering som bygger mycket på interaktionen och samspelet mellan den som intervjuar och respondenten. Detta innebär att jag har haft färdiga huvudfrågor men även öppna frågor som inte är styrda av fasta svarsalternativ. Detta möjliggör att pedagogerna kan göra egna tolkningar och svara med egna ord (Patel & Davidson, 2003:71–78). Eftersom mitt intresse ligger i att synliggöra hur pedagogerna resonerar ställdes frågorna inte i följd utan beroende på pedagogernas respons på frågorna. Detta underlättar för att gå närmare in på djupet hur pedagogerna uppfattar ett fenomen och i detta fall utagerande barns svårigheter. Intervjuaren kan ställa följdfrågor och lättare gå in på motiv och känslor (Stukát 2005, s 39). Jag har haft i åtanke att det kan vara svårt att använda en halvstrukturerad intervju ur aspekten att jag är okänd för respondenterna, då det kan medföra att det inte vågar öppna upp sig. För att göra pedagogerna avslappnande med situationen valde jag att börja be dem att berätta om sig själva ex utbildning och yrkeserfarenhet. Ett kritisk övervägande gällande detta är dock att de fasta frågor som jag hade inte ställdes i följd vilket försvårade en del vid analysen. Det kan

(28)

28

även med ostrukturerade intervjuer vara svårt att jämföra svaren från informanterna med varandra då frågorna ställs olika och inte i samma ordning (Stukát, 2005:39).

Jag valde efter mycket reflektion att inte använda mig av en diktafon vid intervjutillfällena för att pedagogerna inte skulle känna sig obekväma. En del av det som sades i intervjuerna fall således bort vilket försvårat arbetet. Jag är även kritsikt till att jag pga. av bortvalet av diktafon missat att ställa en del följdfrågor då jag samtidigt antecknade pedagogernas svar. Detta har medfört att det har varit svårare att gå in på djupet när jag analyserat min empiri. För att kompensera för detta valde jag att besöka förskolan en ytterligare gång. Förskolan hade då svårigheter med att avsätta tid för detta vilket innebar att jag enbart hade möjlighet att göra en kompletterande intervju med en av de tidigare pedagogerna. Det berikade trots allt arbetet då jag gavs fler konkreta exempel och strategier som de använder på avdelningen. I samband med detta fick jag även möjlighet att intervjua en ny pedagog vilket har fördjupat arbetet på så att det gavs ytterligare en aspekt i undersökningen.

3.3 Urval och undersökningsgrupp

Undersökningen har genomförts på två förskolor som är oberoende av varandra, i en större kommun och en mindre kommun i Sverige. Min ursprungliga tanke var att utföra undersökningen på en förskola vid två olika avdelningar med tre pedagogerna på vardera. Detta försvårades då jag inte ville kontakta förskolor direkt då jag tror det kan öka risken att de tackar nej. En annan aspekt var att värna om barnens integritet då jag gärna såg att undersöknings området har aktuell erfarenhet av utagerande barn. Jag fick även möjlighet att intervjua en specialpedagog vilket berikat mitt arbete. Jag har begränsat undersökningen till 5 pedagoger och en specialpedagog då jag bedömt det som rimlig empiri insamling för arbetet. Jag har inte någon tidigare kännedom om förskolorna. Det är ett medvetet val eftersom jag inte ville styras för mycket av egna erfarenheter och upplevelser. För att hitta en undersökningsgrupp kontaktade jag två biträdande rektorer, en från varje kommun. Jag förklarade mitt arbete och dess syfte och rektorerna hänvisa mig till förskolorna där undersökningen ägt rum. För att komma i kontakt med en specialpedagog samtala jag med en biträdande rektor på ett resurscentrum. Min insamlande empiri består av enskilda intervjuer

(29)

29

med pedagogerna och specialpedagogen. Samtliga pedagoger som intervjuas är kvinnor. Tre av de intervjuade pedagogerna arbetar på samma avdelning i en större kommun. Vid ett senare tillfälle fick jag möjlighet att intervjua ytterligare en pedagog från samma förskola, men från en annan avdelning. Den sista pedagogen arbetar på en förskola i en mindre kommun där även specialpedagogen är verksam. Jag frågade pedagogerna om deras antal yrkesår och vilken utbildning de har. Det kan dels öppna upp för samtal men även ge en beskrivning av pedagogernas erfarenheter. Jag har inte frågat om deras ålder, då jag inte finner det relevant, eftersom jag istället bett om deras yrkeserfarenhet. Varje pedagog har fått en bokstav som jag vidare i arbetet kommer använda när jag hänvisar till dem. Det har jag gjort dels för att underlätta för läsaren, men framförallt för att värna om pedagogernas anonymitet.

Pedagog A: Är utbildad förskolelärare och har arbetat i 31 år. Hon är även utvecklingspedagog vilket innebär att hon tillsammans med en annan pedagog arbetar för att förbättra verksamheten. Tillsammans med ledningen träffar de andra utvecklingspedagoger ifrån förskolan och diskuterar utvecklingsplaner efter ledningens direktiv.

Pedagog B: Är utbildad förskolelärare och har arbetat i 5 år.

Pedagog C: Är utbildad förskol- och grundskolelärare och har arbetat1, 5 år.

Pedagog D: Är utbildad förskolelärare och arbetar sedan ett års tid på en språkavdelning i en mindre kommun. På avdelningen går barn som har språksvårigheter av olika grader integrerat med barn utan språksvårigheter.

Pedagog E: Är utbildad barnskötare och har arbetat i förskola sedan 1991. Hon har även arbetat som personlig assistent i skolan.

Specialpedagog: Är utbildad förskolelärare men arbetar sedan -91 som specialpedagog i en mindre kommun.

(30)

30

3.4 Genomförande och forskningsetiska överväganden

I en text utgivet av vetenskapliga rådet redogörs för de forskningsetiska principer och krav som man skall förhålla sig till vid undersökningar likande denna. Riktlinjer ämnar sig för vetenskapligforskning. I texten framgår det fyra huvudkrav vilka är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Nedan kommer en beskrivning av hur jag i mitt genomförande av undersökningen förhållit mig till dessa krav.

Jag förklarade för pedagogerna först via telefon, om vad min undersökning handlar om och dess syfte samt pedagogernas roll i detta. Vid varje intervjutillfälle inledde jag även med en detaljerad beskrivning av syftet med min undersökning och vad intervjuerna ska användas till. Jag förklarade även att jag var intresserad av att ta reda på deras erfarenheter och kunskap för att delge hur pedagogernas roll i arbetet ser ut. Genom detta har jag uppfyllt

informationskravet vilket innebär att de som deltar i undersökningen skall ges information om

undersökningen och dess syfte. Jag har även inlett intervjuerna med denna beskrivning för att öppna upp för samtal med pedagogerna. Eftersom jag var okänd för pedagogerna ville jag att de skulle känna sig bekväma under intervjuerna för att ut så mycket som möjligt av intervjuerna. Jag valde därmed att inledningsvis även fråga pedagogerna om deras yrkeserfarenhet och utbildning.

Innan intervjuerna betonade jag att pedagogrena får avbryta sitt deltagande i arbetet och avbryta intervjun när de vill. Intervjuerna utfördes på förskolan, vilket innebär att de andra två pedagogerna var ensamma med barngruppen. Jag bedömde därför att det var extra vikigt att framhäva att pedagogerna fick avbryta eller säga ifrån när de behövdes i barngruppen eller om intervjun drog ut på tiden. Jag ville att pedagogerna dels skulle känna sig tillfreds med intervjuerna, samt att inte störa deras verksamhet. På så vis har jag uppfyllt samtyckeskravet som innebär att samtliga deltagare i undersökningen själva råder över sitt deltagande och ger sitt samtycke till detta. Jag förklarade även att intervjuerna endast skall användas till examensarbetet samt att arbetet läggs ut på Malmö högskolas databas. Det gjorde jag för att uppfylla nyttjandekravet som betyder att undersökningen och den insamlade empirin inte får användas till annat än just forskning. För att värna om pedagogernas anonymitet och därmed uppfylla konfidentialitetskravet, har jag avidentifierat pedagogerna och benämner dem hädanefter så som pedagog A, B, C etc. I vilka kommuner och på vilka förskolor undersökningen ägt rum avslöjas inte i heller i arbetet. Varje intervjutillfälle med de sex

(31)

31

pedagogerna utfördes i ett avskilt rum. På så vis kunde störningsmoment undvikas vilket underlättade samtalen med pedagogerna. Längden på intervjuerna varierade från en halvtimme till en och en halv timme. Under intervjuerna gjordes anteckningar och stödord. I direkt anslutning till intervjutillfällena renskrevs anteckningarna.

(32)

32

4 Resultat och analys

I detta avsnitt presenteras resultatet av min insamlade empiri från pedagogerna, parallellt med analysen. Utifrån intervjuerna har jag genom analys sökt efter mönster och sammanhang. Huvudrubrikerna följer i stort de som jag har använt i tidigare forskning eftersom dessa är knutna till mina frågeställningar. Underrubrikerna är framtagna från mönster jag uppmärksammat i intervjuerna. Resultatet och analysen presenteras parallellt. Pedagog A, B och C som arbetar på samma avdelning har ansökt om specialpedagogiskt stöd för ett utagerande barn. Avdelningen där pedagog D arbetar har i nuläget stöd av en specialpedagog.

4.1 Hur definierar pedagogerna ett utagerande beteende?

För att uppmärksamma om pedagogerna tillskriver utagerande barn egenskaper på grund av deras beteende, bad jag pedagogerna om deras definition av utagerande beteende. Majoriteten av pedagogerna beskriver och definierar utagerande beteende utifrån barnets handlingar och skiljer därmed handlingarna från barnet som person. Två av pedagogerna använder benämningar i vilka de tillskriver barnet negativa egenskaper. Definitionerna är även till största delen samstämmiga utifrån den litteratur som jag tagit del av.

(33)

33

4.1.2 Koncentrationssvårigheter och fysisk aggressivitet

Samtliga pedagoger upplever att utagerande barn har svårt att koncentrera sig och att de beskriver att de agerar ut fysisk. De menar att barnen slåss, puttas eller bits. ”De hörs och syns, man ställer dem i motsats till de inåtvända barnen. De blir jättearga, slåss och sparkar. De verkar vara väldigt frustrerade” (Pedagog B 2010-09-09). Inåtvända och utagerande barns svårigheter ofta förklaras ofta ur benämningen aggressivitet och tillbakadragenhet (Johanessen 1997:12). Pedagogens förklaring kan då förstås som att hon ställer dessa två beteende som motpoler till varandra. Det är dock angeläget att inte tänka ur den aspekten när man skall förstå det utagerande barnets beteende och dess bakomliggande faktorer. Trots att båda beteenden är en överlevnadsstrategi krävs det olika tillvägagångssätt vid bemötandet (Kinge, 2000:37).

De som slåss och bits och hamnar ofta i bråk. De springer och är rörliga. Barnen slåss inte alltid utan de kan skrika istället. De har svårt att sitta stilla i vissa sammanhang (Pedagog C 2010-09-14).

Pedagog C beskriver, liksom de andra pedagogerna, en bild av att utagerande barn agerar fysiskt, vilket enligt Nordahl är ett framträdande beteende hos dessa barn (Nordahl m.fl.2007:35). Pedagog C:s uttrycker att barnet hamnar i bråk istället för att barnet bråkar. En liknande beskrivning ger pedagog A; ”Barn som råkar ut för mycket konflikter” (Pedagog A, 2010-09-09). Deras beskrivning skiljer gentemot de övriga pedagogerna då de betonar att barnet hamnar i och råkar ut för konflikter. Pedagogernas beskrivning kan förstås som att definitionen av barnet görs utifrån att barnets beteende inte är någon egenskap. De beskriver och stämplar inte barnet som bråkig. Sett ur ett relationellt perspektiv skiljer pedagog A och C således barnet från dess beteende. Det är istället omständigheter omkring barnet, som gör att barnet hamnar i konfliktsituationer (Persson, 2001:134–144). Resonemanget kan därmed påvisa att pedagogerna sätter barnets handlingar i relation till det aktuella sammanhangets påverkan av barnets beteende (Moira von Wright, 2002:11). Pedagog C menar även att det är i

vissa sammanhang som barnet har svårt att sitta still. Till skillnad mot det kompensatoriska

perspektivet lägger pedagogerna därmed inte enbart ansvaret på barnet för att det uppstår bråk. Att det uppstår bråk kring barnet är därmed inte knutet till en egenskap hos barnet (Persson, 2001:143-144;Olsson & Olsson, 2007:125–126). Således kan en motverkan till stigmatisering ses eftersom barnet inte blir ett med sitt beteende. Det är inte enbart barnet som

(34)

34

är orsaken till bråk och konflikter utan även miljön påverkar barnets agerande i dessa situationer. Det är lätt att provoceras av utagerande barns beteende och att styras av de känslor som barnet väcker i stunden (Eresund & Wrangsjö, 2008:27–28, Kinge, 2000:9). Det kan tänkas att det då ligger nära till hands att skälla på barnet och ge barnet en rad av tillsägelser. Greene hävdar att bestraffningar och att bemöta barnet med ilska när barnet får ett utbrott snarare ökar utbrottet men även att det inte främjar för en positiv utveckling för barnet (Greene, 2003:30). Det kan tänkas leda till en stigmatisering eftersom barnet kan uppleva sig själv som oduglig och dum på grund av alla tillsägelser barnet får.

Utagerande barn upplever ofta att den negativ uppmärksamhet de får är bättre än ingen alls (Kinge, 2000:23). Drugli hävdar att det negativa samspelet med den vuxne därmed blir en trygghet för barnet och på så vis fortskrider negativa samspel om den vuxne inte bryter det (Drugli, 2003:14–16). Pedagog A och C:s resonemang och förståelse för barnet är därför en viktig utgångspunkt för bemötandet av barnet. Deras beskrivningar kan främja för att negativ utvecklingsspiraler hos barnet och onda cirklar i samspelet inte uppstår.

Det är enbart pedagog C och D som nämner, att det inte är alla utagerande barn som slåss, utan en del skriker i stället. ”Han slår inte på sina kompisar men han blir väldigt arg. Det syns verkligen i hela kroppen hur arg han är och han skriker och slänger saker” (Pedagog D 2010-09-16). Enligt Greene kan utagerande barns utbrott även uttryckas verbalt exempelvis genom att barnet skriker okontrollerat eller ändvänder skällsord. Utbrotten är dock framförallt ett uttryck för barnets frustration snarare än att de är arga (Greene, 2003:27). I likhet med pedagog D, upplever även pedagog B utagerande barn som arga. Deras upplevelse kan förstås utifrån att utagerande barn ofta får enorma utbrott över saker som vuxna kan uppfatta som småsaker (Greene, 2003:14). Det kan däremot vara problematiskt om den vuxne bemöter barnet utefter tron att barnet är argt. Ställer man frågor under utbrottet om varför barnet är så arg kan det dels förvärra utbrottet men även leda till att barnet förknippar den specifika situationen som negativ. Greene hävdar att utagerande barn främst är arga för att de blir misstörstådda i situationer (Greene, 2003:27). Pedagogernas upplevelse av att barnet är arg bör således ur ett relationellt perspektiv förstås i relation till det aktuella sammanhanget (Moira von Wright, 2002:11). Barnets egentliga behov och svårigheter i situationen kan även tänkas förbises då barnets ilska hamnar i fokus.

(35)

35

Flera av pedagogerna beskriver att utagerande barn springer omkring mycket. Tre av pedagogerna menar även att utagerande barn har svårt att koncentrera sig. Det kan bland annat röra sig om att barnet springer planlöst omkring från en sak till en annan.

Han slåss inte utan han är mer uppskruvad och hittar på saker som han vet att han inte får. Han kan flippa ut och då blir det vilt. Han får oftast med de andra barnen på sina hyss. Han kan springa omkring och hoppa inomhus (Pedagog A 2010-09-09).

Den beskrivning som pedagog A ger är återkommande hos de flera av pedagogerna i undersökningen. Deras tolkning av att barnet är ”uppskruvad” och har svårt att koncentrera sig kan förstås utifrån att utagerande barn ofta är impulsstyrda och hyperaktiva, vilket är framträdande symtom hos främst de barn som diagnostiseras med ADHD. Flera utagerande barn har även koncentrationssvårigheter (Eresund & Wrangsjö 2008:16). Pedagogen använder dock benämningen ”flippa” ut för att beskriva barnets svårigheter i dessa situationer, vilket kan tolkas negativt. Pedagogernas benämning ”flippa ut” kan vara en bidragande orsak till stigmatisering då barnet kategoriseras och tillskrivs en egenskap som är konstruerad av vad pedagogerna bedömer vara att ”flippa ut” (Giddens, 2003:202;Ogden, 1991:224–225). Pedagogens resonemang kan tolkas som att hon upplever det som påfrestande när barnet springer omkring och att de andra barnen följer med i hans upptåg.

I intervjun med specialpedagogen framgick det att den vanligaste anledningen till att pedagoger söker hjälp hos henne är:

Det kan vara barn som har svårt med ögonkontakt, knuffar, slåss, lyssnar inte och/eller är hyperaktiva. De är svåra att hantera i barngruppen och är impulsstyrda (Specialpedagog 2010-09-15).

References

Related documents

Vi vill också bilda oss en uppfattning om hur pedagogerna ställer sig till det faktum att många unga rör sig för lite, utöver det vill vi även ta reda på hur pedagogerna på

Det till trots har pedagoger aktiviteter som barnen får ta del av men pedagogerna gör inte kopplingen med läroplanen och verksamheten på ett tydligt sätt i intervjuerna..

Daniel: Ja vi får hoppas på det. Detta exempel visar att Daniel försöker att använda dialog om bokens innehåll med framåtriktad textrörlighet när han med en öppen fråga

När jag har varit ute i verksamheten och visat på lite experiment man kan göra inom teknik har jag märkt att barnen tycker att det är roligt och att även pedagogerna har sagt, men

De inser även att för vissa förskolor och för vissa pedagoger kan det vara svårt att få utrymme till att arbeta med detta – och därmed föreslår de fyra

Kajsa Wahlström 14 tar upp när det var dags för aktiviteter i förskolan och barnen själva fick välja grupper och det blev en grupp med bara flickor och en grupp med bara pojkar..

• Vilka behov av hjälp och stöd uttrycker lärarna att de har för att kunna möta elever de upplever som utagerande.. • På vilka sätt menar lärarna att deras

När ni får eller har barn som inte kan svenska språket hur arbetar ni med dessa barn så att de kommer att kunna förstå vad pedagogerna säger och vill lära ut.. Pedagogerna anser