• No results found

Genuskonstruktion i läroböcker i litteraturhistoria för gymnasiet

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Genuskonstruktion i läroböcker i litteraturhistoria för gymnasiet"

Copied!
45
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Malmö högskola

Lärarutbildningen

KSM

Examensarbete

15 högskolepoäng

Genuskonstruktion i läroböcker i litteraturhistoria

för gymnasiet

Construction of Gender in Schoolbooks on History of Literature at Senior

High School

Sebastian Ungh

Lärarutbildning 90hp 2008-11-03

HT 2008

Handledare: Marie Thavenius Examinator: Catarina Economou

(2)
(3)

Sammandrag

Ungh, Sebastian, 2008, Genuskonstruktion i läroböcker i litteraturhistoria för gymnasiet

(Construction of Gender in Schoolbooks on History of Literature at Senior High School).

Kultur – språk – medier, Lärarutbildning 90hp, Lärarutbildningen, Malmö högskola

Syftet är att undersöka tre läroböcker i litteraturhistoria för gymnasiet för att se hur manliga och kvinnliga författare beskrivs i dessa och hur genus därmed konstrueras.

Arbetet är upplagt som en kvalitativ textanalys, med några inslag av kvantitativ analys. Studien undersöker vilka egenskaper som lyfts fram hos författarna och huruvida dessa skiljer sig mellan de manliga och de kvinnliga författarna. Till grund för studien ligger genusteori som diskuterar manliga och kvinnliga schabloner och den kvinnliga underordningen i samhället.

Undersökningen visar hur män och kvinnor behandlas på olika sätt av läroböckerna och att den kvinnliga underordningen återspeglas i texterna, som vid tillfällen förminskar kvinnliga

författarskap. I läroböckerna återfinns dock inga författarporträtt som helt och hållet uppfyller varken den manliga eller den kvinnliga schablonbilden. Författarna beskrivs på sätt som kombinerar egenskaper som uppfattas som typiskt manliga och egenskaper som uppfattas som typiskt kvinnliga.

Nyckelord: genus, genuskonstruktion, läroböcker, litteraturvetenskap

Sebastian Ungh

Handledare: Marie Thavenius

(4)
(5)

Innehållsförteckning

1. Inledning

s. 1

1.1 Bakgrund

s. 2

1.2 Syfte och Frågeställningar

s. 2

2. Källmaterial och metod

s. 2

2.1 Källmaterial

s. 2

2.2 Metod

s. 4

3. Genusteori

s. 6

4. Tidigare forskning

s. 9

5. Resultat och analys

s. 11

5.1 Kropp

s. 11

5.1.1 Död

s. 11

5.1.1.1 Självmord

s. 14

5.1.2 Kärlek, samliv och äktenskap

s. 15

5.1.3 Fulhet, skönhet och fysiska defekter

s. 17

5.2 Karaktärer

s. 20

5.2.1 Den olycklige författaren

s. 20

5.2.2 Sanningssägaren

s. 24

5.2.3 Den bildade författaren

s. 28

6. Diskussion

s. 32

7. Slutsatser

s. 36

Käll- och litteraturförteckning

s. 38

Källor

s. 38

Tryckt litteratur

s. 38

C-uppsatser

s. 39

(6)
(7)

1

1. Inledning

1.1 Bakgrund

Skolan är troligtvis den enskilt mest betydande institutionen i unga människors liv i Sverige. Utöver den nioåriga skolplikten studerar en majoritet även vidare på treårigt gymnasium för att på så vis få en sammanlagd skoltid på tolv år. Under dessa tolv år lär sig eleverna inte bara rena ämneskunskaper. De får även på olika sätt utveckla sin sociala interaktion genom att umgås med lärare och andra elever. Skolan är också en viktig faktor när elevernas personligheter utvecklas och för deras värderingar. Under skoltiden skapar sig eleverna en mängd åsikter om

samhällsfrågor, moral, sexualitet och inte minst det ämne som denna uppsats kommer att handla om – genus. Att skolan ska påverka eleverna i dessa frågor är till och med lagstadgat. I Lpf 94 står det att: ”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på.”1 Dessa värden beskrivs som: ”Människolivets

okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta.”2

Utan att vilja övervärdera lärarnas roll vill jag påstå att de påverkar elevernas åsikter, inte minst beträffande genus, både genom sitt sätt att agera och genom sina åsikter, men också genom det som de väljer att behandla i sin undervisning. Att så är fallet är knappast någon nyhet.

Fenomenet har beskrivits av flera forskare. I Pedagogiskt arbete och kön – Med historiska och

nutida exempel skriver pedagogikdocenten Ingegerd Tallberg Broman exempelvis att:

Skolan, läraren, pedagogen är här alla betydelsefulla aktörer i formerandet av genus. De bidrar aktivt i konstruktionen av ”pojke”, av ”flicka” i sina grupper och givet också av sig själva och sina arbetskamrater som kvinnor respektive män.3

Under min egen tid på lärarutbildningen i Malmö, så har fenomenet också tagits upp vid flera tillfällen. Någonting jag däremot inte anser har diskuterats särskilt ingående är läroböckerna. Vi har talat om den bristfälliga representationen av kvinnor i litteraturhistorien och vad som det kan bero på, men hur läroböcker skriver på olika sätt om män och kvinnor och hur de därmed

1 Lpf 94 i Lärarförbundet, 2005, Lärarens handbok, Stockholm, s. 37 2 Lpf 94 i Lärarens handbok, s. 37

3 Tallberg Broman, Ingegerd, 2002, Pedagogiskt arbete och kön – Med historiska och nutida exempel,

(8)

2

befäster uppfattningar om kvinnors och mäns olikhet har inte tagits upp. I min uppsats är det just hur läroböcker konstruerar genus jag ämnar undersöka. Jag har valt att undersöka böcker i litteraturhistoria eftersom det är i svenskämnet jag själv kommer att undervisa.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med min studie är att undersöka hur genus konstrueras i tre läromedel i svenska. Jag har valt att fokusera på läroböcker i litteraturhistoria och hur olika författare där presenteras. Frågor jag ställer mig är hur författare av olika kön presenteras och vad som fokuserats på i porträtten av dem, samt vilka egenskaper som lyfts fram som manliga respektive kvinnliga. Jag vill göra det tydligt att jag i min studie undersöker framställningen av män likväl som framställningen av kvinnor.

- Vilka egenskaper hos författare och vilka händelser ur deras historia lyfts fram i läroböcker i litteraturhistoria för gymnasiet?

- Skiljer sig framställningarna av manliga och kvinnliga författare från varandra, och vari ligger i så fall denna skillnad?

- Vilka maskuliniteter och femininiteter är det som konstrueras?

2. Källmaterial och metod

2.1 Källmaterial

Jag kommer i min studie göra en analys av tre läromedel i litteraturhistoria som används inom svenskämnet på gymnasiet och på komvux. De böcker som jag har valt ut kommer att behandlas som ett enda material. Ifall olikheter påträffas mellan böckerna kommer detta att påpekas, men studien som jag gör är inte komparativ. Föreliggande studie inriktar sig snarare på de stora drag som präglar de undersökta läroböckerna.

De böcker som jag har valt att studera är: Möt litteraturen, skriven av Bengt Brodow och Ingrid Nettervik, Svenska i tiden - Lärobok B röd, skriven av Anita Danielsson och Ulla

(9)

3

Anita Kretz. Då det finns en mängd läroböcker i svenska publicerade var det inte helt lätt att välja ut vilka som skulle ingå i studien. Helst hade jag undersökt fler böcker än bara dessa, men kände mig nödgad att stanna vid tre titlar då jag annars skulle få ett alltför stort corpus.

Böckerna som ska undersökas valdes ut eftersom de är publicerade på Natur och Kultur,

Gleerups och Bonniers, några av Sveriges största förlag gällande läromedel. Att dessa böcker, till skillnad från flera andra, har skrivits efter införandet av Lpf 94 var också viktigt för mig

eftersom det också är intressant att se hur böckerna följer de riktlinjer som satts upp i läroplanen. De tre böckerna som utgör materialet för min studie är till sin form mycket lika varandra, men skiljer sig ändå åt på flera punkter. Den bok som skiljer sig mest från de övriga är Svenska i

tiden, som i en och samma bok har både lärobokstext och textantologi. De övriga böckerna har

separata textantologier. Till skillnad från de övriga böckerna innehåller Svenska i tiden också ett avsnitt om språk. Trots dessa delar som inte förekommer i de övriga är Svenska i tiden den kortaste av böckerna i min studie, med 383 sidor. Näst kortast är Möt litteraturen med 390 sidor och längst är Källan, Litteraturhistoria med 530 sidor. Den stora skillnaden i sidantal har givetvis påverkat urvalet i böckerna. Källan som dessutom är den bok som är tätast skriven i bemärkelsen att den har minst typsnitt och får in mest text per sida, är också den som tar upp flest författare och behandlar dem mest ingående.

Läroböckernas urval av författare är inte någonting som jag tänker diskutera i någon vidare utsträckning. Grundstommen i samtliga böcker är cirka 60 författare som kan sägas tillhöra den litterära kanonen, så som den ser ut i Sverige i början av 2000-talet, med namn som Dante, Shakespeare, Dostojevskij och Kafka. När de gäller de författare som inte framstår som fullt lika självklara så skiljer sig dock böckerna på flera punkter, vilket dock på intet sätt är konstigt. Att genom ett begränsat antal författare presentera litteraturhistorien på ett korrekt, pedagogiskt och, förhoppningsvis, underhållande sätt är komplicerat. Läroboksförfattarna är tvungna att göra avvägningar och prioritera vilka författarskap som ska tas med. Av denna anledning är det naturligt att urvalet på flera sätt skiljer sig åt i de olika läroböckerna. Värt att notera är dock att Kretz i Källan valt att lyfta fram en mängd kvinnliga författare, som helt negligerats i de övriga böckerna. Genomgående för samtliga böcker är dock att kvinnliga författare är kraftigt

underrepresenterade. Det sammanlagda antalet författarporträtt som tas upp i de tre böckerna är 795 stycken. Här har jag räknat varje boks nämnande av en författare som ett separat

författarporträtt. Lagerlöf diskuteras exempelvis av alla läroböcker, alltså handlar tre av de sammanlagt 795 författarporträtten om henne. Av de 795 författarporträtten behandlar 163

(10)

4

stycken kvinnor, varav 101 stycken lyfts fram i Källan. 632 stycken författarporträtt behandlar män. Avrundat till två decimaler ger detta en kvot på 3,88 män per kvinna.

Möt litteraturen är uppbyggd efter en kronologisk disposition med epik, dramatik och lyrik om vartannat. Källan har också kronologisk disposition, men presenterar dramatiken i ett separat avsnitt, skiljt från epik och lyrik. Grunddispositionen i Svenska i tiden är likaså kronologisk, men för att binda samman antiken med vår tid och visa på hur det antika fortfarande influerar, så presenteras nyare texter sida vid sida vid de antika. Som exempel kan nämnas att efter avsnittet om Odysséen, så lyfts Strändernas svall, Johnsons omskrivning av Homeros text, fram.4

Jag har valt att studera läroböcker som används på gymnasiet och komvux därför att det är på denna nivå som jag själv kommer att undervisa efter min examen. Ur forskningssynpunkt är det givetvis lika intressant att undersöka läroböcker för andra årskurser, men detta överlåter jag av tidsmässiga skäl på andra.

2.2 Metod

Undersökningen är strukturerad efter teman som jag urskiljt i läroböckerna efter noggranna läsningar av dessa. Indelningarna och rubrikerna är mina egna, men de grundar sig i min läsning av källmaterialet. De två övergripande indelningarna är Kropp och Karaktärer, vilka i sin tur är indelade i underrubriker. Indelningen Kropp och Karaktärer är baserad på den vanligt

förekommande uppfattningen att män framför allt utgörs av kultur medan kvinnor i första hand ses som natur5. Hypotetisk borde därmed kvinnliga författare vara överrepresenterade i avsnittet om kropp och de manliga vara det i avsnittet om karaktärer.

Kroppsavsnittet är indelat efter rubrikerna : - ”Död”

- ”Äktenskap och samliv”

- ”Fulhet, skönhet och fysiska defekter”.

Avsnittet som behandlar karaktärer är indelat efter rubrikerna: - ”Den olycklige författaren”

- ”Sanningssägaren”

4Danielsson, Anita & Siljeholm, Ulla, 2003, Svenska i tiden – Lärobok B röd, Natur och kultur, Stockholm, s.

11-20

(11)

5

- ”Den bildade författaren”

Avsnittet med rubriken ”Död” diskuterar hur och när döden tas upp i läromedlen, inte minst hur självmord behandlas. Diskussionen om självmord har beröringspunkter med den som heter ”Den olycklige författaren”, men då läroböckernas beskrivningar av författares självmord och olycka delvis tjänar olika syften har jag placerat dem i olika avsnitt. Självmorden ges dock en egen underrubrik under partiet om död. Under nästa rubrik diskuteras hur läroböckerna skriver om författarnas äktenskap och samliv. Jag diskuterar vilka författares partners som tas upp av läroböckerna, på vilket sätt detta sker och vilket syfte det kan tänkas ha. Under rubriken ”Fulhet, skönhet och fysiska defekter” analyseras hur läromedlen skriver om författarnas kroppar och hur fysiska defekter ses som intressanta när författarskap diskuteras.

Det första avsnitt som behandlar karaktärer kallar jag för ”Den olycklige författaren”. Där diskuterar jag hur läroböcker på olika sätt skriver om somliga författares ångest, olycka och brist på psykiskt välbefinnande. Under rubriken ”Sanningssägaren” diskuterar jag hur somliga

författare lyfts fram som rakryggade förkämpar för det Rätta och det Sanna. Här analyserar jag vilka författare som beskrivs på detta sätt och varför så sker. Avslutningsvis följer en analys av hur läroböckerna tar upp författares skolgång och kunskaper. Jag kommer att undersöka ifall det finns något mönster för när läroböckerna talar om författares utbildning och när de talar om bildning, samt se ifall dessa eventuella mönster på något sätt korrelerar med författarnas könstillhörighet.

Det är i vissa sammanhang svårt att upprätthålla vattentäta skott mellan vad som ska tillhöra kroppsavsnitten och vad som tillhör avsnitten om karaktärer. Som tidigare nämnts, kan självmord diskuteras under avsnittet betitlat ”Den olycklige författaren”, likväl som under det nu gällande avsnittet, ”Död”. På samma sätt hade författarnas samliv också kunnat placeras under avsnittet som diskuterar karaktärer. Trots dessa svårigheter har jag valt att bruka föreliggande indelning. Skälet därtill är att det som diskuteras under avsnittet ”Kropp” i grunden är fysiskt tämligen konkreta företeelser, medan ämnena i avsnittet ”Karaktär” ligger på en annan abstraktionsnivå. Som ett exempel på detta kan jag peka på skillnaden i svårighet att mellan att fastställa ifall någon är levande eller död, och att konstatera huruvida någon är bildad eller ej. Det förstnämnda fallet är med stor sannolikhet lättast att avgöra. Skillnaden ligger alltså i ämnenas konkretion. Ämnen med hög konkretion har placerats under rubriken kropp, medan mer abstrakta ämnen står under rubriken karaktär.

(12)

6

När jag strukturerade upp mitt arbete fanns det ytterligare ämnen som jag funderade på att undersöka. Ett av dessa handlade om sjukdom och ett annat handlade om författares

arbetsförmåga. Dessa ämnen är visserligen nog så intressanta, men jag valde trots detta att inte gå djupare in på dem. Anledningen därtill var framförallt tidsbrist, men också därför att ämnena till viss del redan behandlas under nuvarande rubriker. Sjukdom tas till viss del upp när jag diskuterar död, men även när fysiska defekter behandlas och författares arbetsförmåga diskuteras till viss del under rubriken ”Den bildade författaren”.

Jag har lagt upp min undersökning som en kvalitativ textanalys med vissa kvantitativa inslag. Det kvalitativa perspektivet innebär att jag går djupare in i källmaterialet och analyserar och resonerar kring texterna utifrån min förförståelse och teoretiska förankring. Kvalitativa

undersökningar kan riskera att beskyllas för att vara subjektiva och uttryck mer om författaren än om källmaterialet. Detta är en risk som jag är medveten om och medvetenhen om denna risk kan i sig motverka risken för sådana tendenser. För att ytterligare minska risken för subjektivitet innehåller studien kvantitativa avsnitt som enkelt går att verifiera. Med ordet textanalys menar jag att det är de föreliggande texterna som jag fokuserar på. Jag kommer inte att spekulera i läromedelsförfattarnas intentioner eller elevernas mottagande av texterna. En receptionsstudie hade visserligen kunnat vara intressant, men en sådan skulle svårligen låta sig göras och det vore i sådant fall någonting som skulle göras i ett senare skede, fritt från denna uppsats. De

kvantitativa inslagen i min analys består av att jag ser på hur mängden kvinnor och män är fördelade då läroböckerna diskuterar vissa fenomen såsom självmord eller bildning. Detta gör jag genom att räkna ut en kvot av hur många män som det går på varje kvinna. Denna kvot jämförs sedan mot kvoten som representerar den totala fördelningen av kön i böckerna, 3,88. Ifall ett kön är över- eller underrepresenterat i vissa sammanhang kommer jag i min kvalitativa analys diskutera vilka eventuella orsaker som kan ligga bakom detta. Det finns därmed inga vattentäta skott mellan det som jag kallar kvalitativ- och kvantitativ analys.

3. Genusteori

I min uppsats använder jag återkommande begreppet genus och tänker därför här förtydliga den innebörd jag ger det. Med genus åsyftar jag ett socialt konstruerat kön, skiljt från det biologiska. Poängen med genusbegreppet är att man genom detta kan komma åt uppfattningar kring

(13)

7

exempelvis kvinnligt och manligt och visa på hur dessa förändrats över tid. Detta skulle inte låta sig göras med ett essentialistiskt, biologiskt perspektiv, enligt vilket kön är någonting för en gång givet och därmed oföränderligt.

Jag är av uppfattningen att det som anses vara manligt respektive kvinnligt till viss del konstrueras i motsats till varandra. Det som anses vara kvinnligt ses per definition inte som manligt och vice versa. Dock är det absolut inte endast i dikotomin kvinnligt - manligt som genus konstrueras. Exempelvis visar historieprofessorn George L. Mosse i sin bok The Image of

Man, på hur även ”omanliga” män lyfts fram som kontrast mot det manliga idealet6. Och i sin

bok Om genus ger pedagogikprofessorn R. W. Connell starka skäl som talar emot att definiera konstruktionen av genus som någonting som sker endast i dikotomin manligt och kvinnligt. Connell vill snarare sätta fokus på relationerna: ”Genus handlar framför allt om de sociala relationer inom vilka individer och grupper agerar”.7

Jag använder mig av begreppen maskuliniteter och femininiteter eftersom jag anser att konstruktionen av genus och ideal är alltför komplicerad för att helt rymmas inom begreppen manligt och kvinnligt. Snarare menar jag att det finns flera olika manlighets- och

kvinnlighetsideal, vilket jag också försöker fånga med dessa begrepp. Detta gör jag i kontrast till bland annat Mosse, som utgår från att det förekommer ett centralt manlighetsideal. Detta ideal menar han växte fram under mitten av sjuttonhundratalet och har levt vidare ända in i vår tid. Idealet som Mosse beskriver var normerande fysiskt såväl som psykiskt. Dels beskriver han ”the […] so-called manly virtues, such as will power, honor, and courage”8 och dels beskriver han hur idealmannen skulle vara atletisk och proportionell9. Jag påstår inte att dessa egenskaper inte har

varit och fortfarande är viktiga för mångas bild av hur en man bör vara. Dock vill jag påstå att det finns även andra ideal än detta enda som Mosse lyfter fram. Begreppen maskuliniteter och femininiteter har jag tagit från Connell, som också använder dem för att visa på hur det går att inta olika roller inom ett och samma kön.10

Många stereotypa uppfattningar om genusroller har diskuterats av historikern och

genusforskaren Yvonne Hirdman i boken Genus – Om det stabilas föränderliga former, en bok som jag återkommer till vid flera tillfällen i min studie. Hirdman hävdar visserligen bestämt, till

6Mosse, George L., 1996, The Image of Man – The Creation of Modern Masculinity, Oxford University Press s, 56 7 Connell, R. W., 2002, Om genus, Daidalos, Göteborg, s. 20, Se även Connell, R. W., 1995, Masculinities,

University of California Press, Berkley & Los Angeles

8 Mosse, s. 4 9 Mosse, s. 29 10 Connell, s. 20

(14)

8

skillnad från Connell och Mosse, att genus konstrueras i dikotomin mellan man och kvinna, en uppfattning som jag inte helt delar, men hennes uppställning av kvinnliga och manliga

schabloner är någonting som jag finner intressant och flera gånger återkommer till i min studie. Bland annat visar hon på hur den stereotypa kvinnan ofta framställts som ”mjuk, blöt, köttig, känslosam, okontrollerbar, svag, passiv, a-moralisk, lögnaktig, oförmögen till ett högre tänkande, etc.”, medan den stereotypa mannen ofta framställts som ”hård, torr, ande, förstånd, kontroll, styrka, aktivitet, har förmåga till moraliskt omdöme, är att lita på, med exklusiv benägenhet för ett högre tänkande, etc.”11.

Centralt för Hirdman är uppfattningen om kvinnans underordnade plats i samhället. Grunden för detta är det hon kallar för genuskontraktet, som handlar om hur relationen mellan kvinnor och män ser ut. Enligt det stereotypa genuskontraktet har det varit mannens uppgift att försörja och ta hand om kvinnan, vars roll varit att passivt lyda12. Hirdman pekar på ett isärhållande av män och kvinnor som grundar sig i olika uppfattningar om vari skillnaden mellan män och kvinnor egentligen består. Hirdman pekar på två olika förklaringsmodeller till skillnaden mellan könen. Den första är en enkönsmodell. Enligt denna modell är kvinnor en lägre form av samma kön som mannen13. Den andra modellen är en tvåkönsmodell som bygger på en kraftig kontrast eller dikotomi mellan man och kvinna.14. Det centrala i bägge modellerna är dock isärhållandet. Att sammanblandas med kvinnliga egenskaper vore fatalt för män och någonting som måste undvikas till varje pris15.

Connell diskuterar också den kvinnliga underordningen. Han tar dels upp ett synsätt på hur den kvinnliga underordningen upprätthållits av makt som utövas via institutioner, såsom stat och rättsväsende16. Han diskuterar dels hur det vid våldtäktsmål, oberoende av domarens personliga

värderingar, ”är målsägaren, snarare än den åtalade, som ’ställs inför rätta’”17 och hur det inom institutionerna mobiliseras manliga fördomar ”vid rekrytering och befordran av anställda”18,

vilket får till följd att den manliga hegemonin inom institutionerna upprätthålls. Connell diskuterar också frågan utifrån ett annat perspektiv, hämtat från Foucault. Foucaults 11 Hirdman, s. 48 12 Hirdman, s. 77-98 13 Hirdman, s. 28-35 14 Hirdman, s. 35-44 15 Hirdman, s. 65-67 16 Connell, s. 81-82 17 Connell, s. 81 18 Connell, s. 82

(15)

9

utgångspunkt var den motsatta när han hävdade att makten inte utgår från ”en enhetlig, central punkt i samhället”19. Istället påstod han att makten är utspridd ”och utövas intimt och diffust”20.

Framför allt utövas den diskursivt, genom vårt sätt att tala, skriva och skapa oss

föreställningar. Denna diffusa men orubbliga makt fungerar på nära håll, inte på avstånd. Den har direkta effekter på människors kroppar i form av ”disciplin”, liksom på deras identiteter och deras uppfattning om den egna platsen i världen.21

Det är denna form av maktutövande som jag ska undersöka förekomsten av i läroböckernas texter.

4. Tidigare forskning

Till skillnad från tidigare, då det var ett tämligen eftersatt område, forskas det numera kring genus i många olika områden. I litteraturvetenskapen har forskare kraftigt kritiserat den kanon som lyfts fram i litteraturhistoriska översiktsverk för att förminska eller osynliggöra kvinnliga författare. För att motverka denna snedvridna bild som dessa forskare menar att den traditionella kanonen representerar, och lyfta fram ”bortglömda” författarskap, har bland annat böcker skrivits som helt fokuserar på den kvinnliga litteraturhistorien. Exempel på detta är Birgitta Svanbergs och Ebba Witt-Brattströms Hundra skrivande kvinnor22 och Lena Kjersén Edmans Systrar - 25

kvinnliga författare från dåtid till nutid23. Forskning kring genus och litteratur har också haft

fokus på annat än bara författarna. Bland annat har Ronny Ambjörnsson, professor i idéhistoria, i sin bok Mansmyter undersökt hur genus konstruerats hos litterära karaktärer såsom James Bond, Don Juan och Tarzan24.

I pedagogikens värld har genus diskuterats ur många vinklar av många olika forskare. I

Pedagogiskt arbete och kön – Med historiska och nutida exempel visar pedagogikdocenten

19 Connell, s. 82

20 Connell, s. 82 21 Connell, s. 82

22 Svanberg, Birgitta & Witt-Brattström, Ebba, 1995, Hundra skrivande kvinnor, Natur och Kultur, Stockholm 23 Kjersén Edman, Lena, 2001, Systrar - 25 kvinnliga författare från dåtid till nutid, Bibliotekstjänst, Lund 24 Ambjörnsson, Ronny, 1997, Mansmyter – James Bond, Don Juan, Tarzan och andra grabbar, Ordfront,

(16)

10

Ingegerd Tallberg Broman på hur uppfattningar om genus genom historien har styrt de olika skolformernas upplägg i Sverige och hur lärares uppfattningar kring genus till stor del styr elevernas utvecklingsmöjligheter.

Trots många olika ingångar på genusstudier inom både litteraturvetenskapens och pedagogikens värld, så tycks forskningen vara eftersatt när det gäller studiet av genus i

läroböcker. Ämnet har behandlats i några C-uppsatser som jag funnit. Främst har det då handlat om läroböcker i historia25, men några av uppsatserna undersöker läroböcker i svenska. Dessa uppsatser har dock alla en något annorlunda inriktning än min. I Carolin Nilssons och Kajsa Nilssons uppsats Vem äger hammaren? – En undersökning om genus och jämställdhet i

läroböcker i svenska för årskurs 1 från år 1913 till år 200326 studeras läroböcker skrivna för

yngre elever än läroböckerna som ingår i min studie. Perspektiv på jämställdhet – Kvinnor och

män i läromedel och litteraturundervisning i Svenska B på gymnasiet, skriven av Ann Johansson

och Anna Lidström ligger fokus på ”hur läroplanens grundläggande värden om jämställdhet mellan kvinnor och män förankras i läromedel i svenska B på gymnasiet”27, vilket skiljer sig från mitt fokus på genuskonstruktion. Jag vill också nämna Pernilla Vilumssons uppsats Makarna

Martinssons författarskap genom genus – En studie hur Harry Martinson och Moa Martinsons skildras i läroböcker 1966 – 2006.28 Ämnet i denna uppsats är till stor del samma som det i min

uppsats, men Vilumssons har utgått från ett snävare perspektiv och därmed kunnat diskutera skildringar av två författarskap utförligare än vad jag, med min bredare utblick gör.

25 Se exempelvis Bellstrand, Maria & Bådagård, Jakob, 2007, Kvinnorna i historieämnet – en studie över läroböcker

i ämnet historia på gymnasiet, Göteborgs universitet, Utbildnings- och forskningsnämnden för lärarutbildning,

Madhani, Simon & Malmqvist, Johan, 2007, ”Kvinnornas mjuka, pärlemorskimrande hull bryter mot männens

hårda rustning och muskulösa, bruna lemmar.” – En komparativ litteraturstudie om svenska gymnasieböcker i historia och dessas framställning av manligt och kvinnligt, från 1970-tal till 2000-tal, ur ett genusperspektiv., Växjö

universitet, Institutionen för humaniora & Ristenvik, Maria, 2008, Läroböcker i historia för gymnasiet – ur ett

genusperspektiv – En studie i läroböcker i historia för gymnasiet mellan år 1957 –2004, Växjö universitet,

Institutionen för pedagogik

26 Nilsson, Carolin & Nilsson, Kajsa, 2007, Vem äger hammaren? – En undersökning om genus och jämställdhet i

läroböcker i svenska för årskurs 1 från år 1913 till år 2003. Göteborgs universitet, Sociologiska institutionen

27 Johansson, Ann & Lidström, Anna, 2006, Perspektiv på jämställdhet – Kvinnor och män i läromedel och

litteraturundervisning i Svenska B på gymnasiet, Luleå tekniska universitet, Institutionen för utbildningsvetenskap,

citatet är taget från uppsatsens abstrakt.

28 Vilumssons, Pernilla, 2006, Makarna Martinssons författarskap genom genus – En studie hur Harry Martinson

(17)

11

5. Resultat och analys

5.1 Kropp

5.1.1 Död

Döden har genom historien intresserat människor. Så även i litteraturhistorien där få tillfällen har förbisetts att skriva om ämnet. Hur ser det då ut i de läroböcker som är i fokus för min studie? När tar de upp författarnas död och görs det någon skillnad mellan hur kvinnors och mäns hädanfärder beskrivs? Jag har valt att dela in detta avsnitt i två delar: en del som behandlar redogörelser för författares självmord och en som diskuterar läroböckernas hanterande av all övrig död som drabbat författare. Inledningsvis behandlas det sistnämnda.

Om man bortser från självmorden, är det två olika varianter på temat död som tas upp: död av anhöriga till författare och död av författarna själva. I de tre läroböckerna behandlas författares bortgång vid 79 tillfällen. Av dessa tas fem fall upp i Svenska i tiden, 28 stycken i Möt

litteraturen och 46 stycken i Källan. Vid dessa 79 tillfällen då författares död nämns, behandlas

kvinnor endast i 13 fall, vilket ger en kvot på 5,08. Vid jämförande med kvoten som visar på den totala fördelningen mellan män och kvinnor i läroböckerna, 3,88, ser vi att andelen män är högre när författares död diskuteras. När författares anhörigas bortgång behandlas ser siffrorna

annorlunda ut. Sammanlagt behandlas 53 fall av anhörigas död. Fyra av dessa återfinns i Svenska

i tiden, 20 av dem i Möt litteraturen och 29 stycken av dem i Källan. I hela 17 av de fall då

anhörigas död har nämnts har författarna varit kvinnor, vilket ger en kvot på 2,12. När läroböckerna diskuterar anhörigas död är frekvensen kvinnor alltså markant högre än när författarnas egen död tas upp. Vad detta beror på är inte helt lätt att besvara. För att kunna analysera detta måste jag först se på vilka sätt läromedelsförfattarna tar upp de olika dödsfallen och vilken funktion detta fyller.

En anledning till att författares eller deras anhörigas död tas upp är att döden har varit ett centralt tema i deras författarskap, eller att litteraturvetenskapen har analyserat författarnas texter utifrån författarens dödsuppfattning. Tydliga exempel hittar vi i hur bland annat Erik Johan Stagnelius och Edit Södergran beskrivs. I Möt litteraturen avslutas ett stycke om Stagnelius med den kortfattade kommentaren: ”Han dog ensam i ett litet hyresrum på söder”29. Denna tragiska bild av författarens liv är central när sedan dikten ”Till förruttnelsen” diskuteras och författarna

(18)

12

talar om Stagnelius ”dödslängtan”30. Om Södergran står det i Källan att hon levde ”med ett

ständigt närvarande dödsmedvetande, som dock inte bör förväxlas med dödsskräck. Det

förlamade henne inte, men jäktade på henne.”31 Författarens död, eller uppfattning om döden är i dessa fall av direkt intresse för att analysera deras författarskap och det är därmed lätt att förstå varför läroböckerna tar upp dem.

På ett liknande sätt är det i vissa fall intressant att ta upp när författare eller författares anhöriga blivit mördade eller dött under mystiska omständigheter efter att ha uttryckt åsikter som varit obekväma för samtiden. Exempel på detta är beskrivningar av Sokrates32, Zolas33, Gorkijs34 och Garcia Lorcas35 öden. Detta är starkt sammanhängande med författaren som sanningssägare, vilket kommer att diskuteras senare i texten.

När läroböckerna tar upp författares föräldrars, eller andra nära anhörigas, död så är det ofta för att dessa kan anses ha påverkat författarna i ännu högre utsträckning än vad som vanligtvis är fallet när en förälder går bort, och därmed direkt påverkat författarskapet. Detta märks bland annat när läroböckerna skriver om Nordenflycht36, Allende37 och Kilpi38.

Alla exempel på hur läroböckerna tar upp författares död går dock inte att motivera lika lätt. I vissa fall, när en författare har dött på något spektakulärt vis så kan misstankar väckas mot att läroböckerna använder detta för att krydda texten och eventuellt skaka om läsarna och väcka deras nyfikenhet. Så tycks vara fallet när det berättas om hur Lasse Lucidor dog i en värjduell och två av böckerna även påpekar att detta skedde på en krog vid namn ”Fimmelstången”39, eller när Källan berättar att Descartes dog av förkylning i Stockholm40.

Det tredje sättet på vilket läroböckerna nämner författarnas död tycks ske av rent dispositionsmässiga skäl. En bortgång är nämligen ett effektivtsätt att avsluta ett stycke. Bellmans död beskrivs exempelvis på detta sätt i Svenska i tiden: ”Han försattes i konkurs och

30 Brodow & Nettervik, s. 126 31 Kretz, s. 352

32 Danielsson & Siljeholm, s. 30 och Kretz, s. 50 33 Brodow & Nettervik, s. 152 och Kretz, s. 256 34 Brodow & Nettervik, s. 223 och Kretz s. 490 35 Kretz, s. 509

36 Kretz, s. 139

37 Brodow & Nettervik, s. 315 38 Kretz, s. 429

39 Brodow & Nettervik, s. 73 och Kretz, s. 114 40 Kretz, s. 112

(19)

13

satt till och med en tid i fängelse för obetalda skulder. Detta försämrade hans hälsa, och han dog i tuberkulos 1795”41.

Frågan är då varför männens majoritet är större då författarnas egna dödsfall nämns och att de kvinnliga författarna, med tanke på hur underrepresenterade kvinnorna är i övrigt, är påtagligt många när läroböckerna tar upp hur författares anhöriga gått bort. Något entydigt svar tycks dock inte finnas, utan flera delförklaringar måste ges. En förklaring hänger samman med

uppfattningen att kvinnor skulle vara känslosammare än män42. Enligt denna uppfattning skulle det innebära att de kvinnliga författarna i högre utsträckning än de manliga påverkades av sina anhörigas bortgång och att de i sin litteratur oftare utgår från den sorg som är resultatet43. Läroböckerna tar dock också upp ett antal män som drabbats hårt av anhörigas död, såsom Shakespeare44 och Poe45, så okänsliga män saknas inte i materialet. Ytterligare en förklaring ligger kanske i att kvinnor i högre utsträckning än män generellt förknippas med vård av sociala relationer46. Utgår man från detta synsätt vore det inte konstigt att en anhörigs död skulle drabba en kvinna hårdare än en man.

En annan förklaring ligger i att flera kvinnliga författare får möjlighet att skriva först efter att anhöriga gått bort. Den heliga Birgitta47, Bremer och Dahl48 är alla exempel på detta. Då det på ett annat sätt har varit fritt fram för de flesta manliga författare att skriva bäst de velat, utan inblandning från anhöriga, så har det inte funnits skäl att nämna dessas bortgång.

Att många anhörigas död tas upp när det gäller kvinnliga författare kan alltså tolkas på främst två olika sätt. Det skulle dels kunna ses som att det beror på en troligtvis omedveten uppfattning hos läromedelsförfattarna att kvinnor skulle vara känsligare och mer måna om relationer än män. Det skulle dels också kunna tolkas som att det beror på att anhörigas död de facto har betytt mer för kvinnliga än för manliga författare, då det för dem resulterat i en ökad frihet och möjlighet att skriva.

41 Danielsson & Siljeholm, s. 135, för fler exempel, se bland annat även Kretz, s. 50, 58, 75, 111, 148 och 166, samt

Brodow & Nettervik, s. 70, 121 och 215

42 Se exempelvis Hirdman, s. 48

43 Se exempelvis hur Kretz på s. 429 skriver om Eeva Kilpis sorgearbete efter sin faders bortgång, eller hur hon på s.

139 skriver om Nordenflycht!

44 Kretz, s. 460

45 Kretz, s. 186 och Brodow & Nettervik s. 121 46 Connell, 2002, s. 103

47 Brodow & Nettervik, s. 33 & Kretz, s. 96 48 Kretz, s. 411

(20)

14

5.1.1.1 Självmord

När läroböckerna skriver om författare som dött för egen hand är andelen kvinnor

uppseendeväckande hög. Av 13 nämnda självmord är sex stycken begångna av kvinnor. Kvoten blir därmed 1,17. Kvinnorna är fortfarande färre än männen, men har man i åtanke hur

underrepresenterade kvinnorna är i böckerna i övrigt, så är siffran uppseendeväckande hög. Nio av skildringarna av självmord återfinns i Källan och fyra av dem, samt en skildring av Frödings självmordsförsök finns i Möt litteraturen.

Det är också intressant hur skildringarna av författarnas själmord, och anledningarna därtill, skiljer sig åt. Medan flera manliga författares självmord framställs som rationella och

genomförda av sansade personer efter noggrant övervägande, så tycks flera av de kvinnor som tar sina liv vara okontrollerade hysterikor. Detta helt i enlighet med ett av de många mönster som Hirdman beskriver i Genus – om det stabilas föränderliga former när hon visar på hur

schablonkvinnan ses som ”känslig, okontrollerbar, svag […] oförmögen till ett högre tänkande”49. Benedictssons tragiska bortgång, som delvis förorsakades av en olycklig

kärleksaffär med Georg Brandes, beskrivs på följande vis:

Med honom kom en våldsam passion in i hennes liv. Han var först smickrad av den närmast okritiska tillbedjan hon visade honom, och de inledde ett förhållande. […] men [Brandes] fick bekymmer då hon dök upp överallt, t.o.m. hos hans mor. Hon insåg alltför sent hur ojämlik deras relation varit och tog sitt liv på ett hotellrum i Köpenhamn 1888.50

Som kontrast kan denna skildring av Hemingways självmord lyftas fram.

Vid samma tid drabbades han av en partiell invaliditet efter en flygolycka och resten av livet blev mest en utdragen plåga för denne begåvade berättare. Han klagade de sista åren över att allt det som gjort livet värt att leva – äventyret, skrivandet, maten, spriten och kvinnorna – nu låg utom räckhåll för hans förmåga. När allt kändes omöjligt för den skröpliga kroppen tog han sitt liv 1961.51

49 Hirdman, s. 48

50 Kretz, s. 290 51 Kretz, s. 337

(21)

15

Här är situationen en helt annan. Hemingway framstår som en kämpe som efter en hård kamp till slut inser det hopplösa i sin situation, varefter han, medveten om sitt agerande, ändar sina plågor. I läroböckerna återfinns dock en man som i sina misslyckade självmordsförsök bryter mot den manliga norm som Hemingway fått exemplifiera: Gustaf Fröding. I skildringen av hans

”förvirringstillstånd och självmordsförsök”52 framstår han som i total avsaknad av den kontroll och disciplin som en man förväntas besitta. Att författaren inte ens klarat av att ta sitt liv visar tydligt på bristande kontroll. Läroböckerna tycks också vara noga med att demaskulinisera Fröding genom att gång på gång ta upp hans misslyckade kärleksliv. Skildringen av Fröding får nog ändå anses vara undantaget som bekräftar regeln. De övriga manliga självmördarna

framställs snarare likt Hemingway som resoluta och kontrollerade. Om Majakovskij står det exempel vis att han ”valde att begå självmord”53, som att det var ett lätt beslut, fattat efter en kort stunds eftertanke.

Skildringen i Källan av Benedictssons självmord är också intressant då läroboken påpekar att

Victoria Benedictssons död användes litterärt av August Strindberg som fascinerades av hennes öde. Han förenar minnen från äktenskapet med Siri von Essen med detaljer från Victoria Benedictssons tragiska självmord när han låter fröken Julie skära halsen av sig med en rakkniv.54

För Kretz tycks det intressanta med Benedictssons olycka vara att den gav uppslag till litteratur hos Strindberg, den författare som dessutom redan ges överlägset mest utrymme i läroböckerna.

5.1.2 Kärlek, samliv och äktenskap

Författares kärlek och äktenskap, eller för den delen bristen på detsamma, tycks vara av intresse för läroböckerna eftersom de refererar till detta hela 113 gånger. 66 gånger i Källan, 38 gånger i

Möt litteraturen och 9 gånger i Svenska i tiden. 63 av de författare som nämns är män och 50

stycken är kvinnor, vilket ger en kvot på 1,26. Återigen går det alltså att konstatera att i

förhållande till könsfördelningen i läroböckerna, så är andelen kvinnor mycket hög. Liksom när

52 Brodow & Nettervik, s. 191 53 Brodow & Nettervik, s. 257 54 Kretz, s. 290

(22)

16

död diskuterades är det också tydligt att skildringarna av författarnas kärlek och samliv fyller olika funktioner i läroböckerna.

Författares kärlek, lycklig såväl som olycklig, reflekteras ofta i deras produktion och tas i flera fall upp av den anledningen. Författare som kan få exemplifiera detta är Catullus55, Dante56,

Nordenflycht57, Stagnelius58 Sjöberg59 och Tikkanen60.

Vid ett par tillfällen tar läroböckerna upp förhållanden eller äktenskap för att därigenom beskriva någon författares karaktärsegenskaper. Bellman exempelvis kontrasteras mot sina litterära karaktärer då Möt litteraturen skriver att ”Alla vittnar också om att han var en god familjefar och älskade sin hustru och sina fyra barn mer än allt annat”61. För att visa på hur starka och självständiga vissa kvinnliga författare var lyfter läroböckerna ofta fram deras oräddhet när det gällde att gå emot konventioner beträffande förhållanden. Om Hebbe sägs bland annat att

Hon var vacker, modig och fördomsfri och visade sig t.o.m. offentligt med Lars Johan Hierta vilket var modigt. De hade ett nära nog livslångt förhållande sedan de träffats, trots att han redan hade familj.62

Sand beskrivs på ett liknande sätt som stark och modig:

Hon tog upp madame de Staëls fallna mantel, men gick åtskilliga steg längre i frigjordhet genom att propagera för fri erotisk kärlek och lycka. George Sands emanciperande uppträdande och fria kärleksliv upprörde samtiden.63

När läroböckerna namnger flera av deras älskare kan hyllningarna nästan ligga vid gränsen för vad som skulle kunna kallas för snaskigt64. På samma sätt som när läroböckerna beskriver

chockerande eller underliga dödsfall, så kan de ibland tendera till att ur författarnas samliv ta upp pikanta detaljer som egentligen inte är av annat än kuriöst värde. Fler exempel på detta är

55 Brodow & Nettervik, s. 27 och Kretz, s. 56 56 Brodow & Nettervik, s. 42 och Kretz, s. 81 57 Kretz, s. 139

58 Brodow & Nettervik, s. 125 och Kretz, s. 196 59. 240 och Kretz, s. 372

60 Brodow & Nettervik, s 359 och Kretz, s. 417 61 Brodow & Nettervik, s. 107

62 Kretz, s. 233 63 Kretz, s. 211 64 Kretz, s. 178 & 211

(23)

17

nämnandet av Almqvist bigami65, och upplistandet av en lång rad kvinnor som Goethe hade

förbindelser med66.

Flera gånger skriver läroböckerna på ett relativt ovidkommande sätt om författarnas partners. I två av de tre läroböckernas texter om Beecher Stowe nämns exempelvis att hennes man var lärare67. Och på samma sätt nämns det att Den heliga Birgittas make före sin död var lagman68. När det gäller kvinnliga författare kan det finnas en viss poäng med att nämna makarna, då det kan hjälpa till att placera författarna i en socioekonomisk kontext men det är på intet sätt alltid som det är fallet69. När det gäller manliga författare är det ofta ännu mer sällan som partnerna är av särskilt intresse. Namnet på Shakespeares fru, som läroböckerna ofta envisas med att skriva ut, är ett exempel på detta. Fenomenet kan gissningsvis hänga samman med faktumet att endast mycket lite information om Shakespeares liv finns bevarad och att läroboksförfattarna därför använder sig av den fakta de har för att dryga ut stycket om författaren.

En tydlig skillnad som görs mellan hur kvinnor och män beskrivs är att läroböckerna ibland påpekar när kvinnliga författare är ogifta. Någonting sådant sker aldrig i beskrivningarna av de manliga författarna. I Svenska i tiden börjar en mening om Jane Austen med att fastställa att ”Hon gifte sig aldrig”70 och om Bremer sägs i Källan att ”ingen lämplig friare kom, och den man hon älskade inte ansågs duga som äkta man”71. Att läroböckerna tar upp detta är i sig inte

konstigt. De gör det delvis av samma anledning som de tar upp Hebbes, de Staëls och Sands frigjordhet, då att leva som ogift kvinna bröt mot tidens konventioner.

5.1.3 Fulhet, skönhet och fysiska defekter

I den här delen fokuserar jag på hur läroböckerna beskriver författarnas kroppar. Materialet som ligger bakom just denna rubrik är till sin mängd mindre än det som jag utgår från i de andra avsnitten. Endast i ett fåtal fall, 33 stycken, uttalar sig läroböckerna om författarnas utseenden eller kroppar. Att läroböckerna drar sig för att behandla ämnet är dock i sig intressant, då det tyder på att det finns en laddning kring ämnet. Detta understryks dessutom av att endast två av

65 Danielsson & Siljeholm, s. 180 66 Kretz, s. 162-164

67 Brodow & Nettervik, s. 146 och Kretz, s. 210 68 Brodow & Nettervik, s. 33 och Kretz, s 95 69 Se exempelvis txten om Stiernstedt i Kretz, s. 359! 70 Danielsson, och Siljeholm, s. 130

(24)

18

författarna vars kroppar kommenteras, Tranströmer72 och Ranelid73, ännu var vid liv då böckerna

skrevs.

Tidigare har jag pekat på hur män ofta i första hand förknippas med sinne, medan kvinnor ofta i första hand förknippas med kropp. Överrensstämmer detta påstående med hur läroböckerna skildrar författarna? Efter att ha undersökt de tre läroböckerna finner jag att så inte är fallet. Av de 33 tillfällen då utseende tagits upp har det endast i sex fall varit kvinnor som beskrivits. I dessa sex fall är det dessutom endast fyra individuella författare som behandlas. Bremers och Lagerlöfs utseende kommenteras två gånger vardera. Kvoten som vi får av tjugosju män på sex kvinnor blir 4,5. Andelen män är alltså 0,62 högre när utseende diskuteras än den totala andelen män i böckerna. Teorin tycks här alltså inte överensstämma med empirin.

När författarnas yttre diskuteras görs det ofta av anledningar liknande de när död och kärlek bland författare diskuteras. Fysiska handikapp tas exempelvis upp av tre olika anledningar: när det påverkat författaren till att börja skriva, när det stått som ett hinder för skrivandet och när defekten redogörs för som ren kuriosa. Den första kategorin finns det flera exempel på, såsom Scott, om vilken det sägs att ”Ett fysiskt handikapp gjorde att han redan som barn läste mycket och därigenom tidigt blev intresserad av litteratur”74. Lagerlöf är också ett tydligt exempel på hur ett fysiskt predikament används som förklaring till hur författandet uppstod:

Selma Lagerlöfs uppväxt präglades av att hon sedan födseln hade en höftskada som gjorde henne halt. Som ung flicka kände hon sig ful och ofärdig och klädde mest panelen när hon var med på baler i trakten. Hon blev en iakttagare istället för medlevande i ungdomslivet. Kanske var det en form av kompensation att hon tidigt började skriva dikter och berättelser och uppföra sagospel med sin dockteater75.

Selma Lagerlöf hade ett fel i höftleden som gjorde att hon haltade, och blev på grund av detta handikapp att stillsamt barn som istället iakttog och lyssnade. Många av de historier, skrönor och sällsamheter som hon senare använde, hörde hon släkt och besökande berätta76.

72 Kretz, s. 390

73 Brodow & Nettervik, s. 376 74 Kretz, s. 184

75 Brodow & Nettervik, s.195-196 76 Kretz, s. 297

(25)

19

Ett exempel på hur en lärobok pekar på hur fysiska problem påverkat en författares texter hittar vi i Möt litteraturens beskrivning av Ranelid. I denna läggs stor vikt vid en skallskada och en deformerad överläpp som Ranelid skrivit om i Till alla människor på jorden och i himlen77. Och i Oes fall lyfts en sons mentala handikapp upp som en bakgrund till författandet78.

Fysiska defekter som hindrat författare i sitt skrivande tar läroböckerna upp i tre fall. I

Hemingways fall var det en invaliditet orsakad av en flygolycka som ledde till att skrivförmågan avtog helt och att han tog sitt liv79. Gullberg led av en strupsjukdom som tvingade honom till respiratorvård. Trots detta lyckades han producera en sista diktsamling innan även han tog sitt liv80. Ett inte lika tragiskt exempel är Tranströmer, som drabbades ”av en rubbning av

talförmågan efter en hjärninfarkt”81. Efter sin konvalescens har han dock kunnat återuppta diktandet. Och som läroboken formulerar det är hans diktarkraft ”emellertid obruten och han skapar fortfarande oslagbart sköna rader”82.

Skildringar av defekter som kan ses som ren kuriosa är exempelvis påpekandet att Cervantes efter deltagande i ett krig blivit ”förlamad i vänstra armen”83 och att Rimbaud tvingades att amputera ett ben84. I denna kategori är männen i majoritet, vilket inte är förvånande, då projekt såsom krig, som medfört risk för liv och lem, historiskt sett räknats som manliga angelägenheter. Följdriktligt skriver inte läroböckerna om kvinnor som förlorat kroppsdelar i krig eller på

upptäcktsresor.

Det är endast i undantagsfall som läroböckerna beskriver författarnas yttre och lägger in värderingar genom att påpeka att de varit vackra eller fula. Detta sker dock vid några tillfällen, dels för att författare i några fall drivits till skrivandet av dålig självkänsla, som kanske delvis uppstått på grund av missnöje med utseendet, dels när läroböckerna tar upp det som kuriosa. När Andersen sägs ha varit ”ett rätt fult barn”85 görs detta för att förklara revanschlustan som kan skönjas i en saga som Den fula ankungen. Författarens fulhet har alltså haft en direkt påverkan på författarskapet. Det samma gäller när Stagnelius diskuteras. Om han, så som samtida påstått,

77 Brodow & Nettervik, s. 376 78 Danielsson, och Siljeholm, s. 342 79 Kretz, s. 337

80 Kretz, s. 380 81 Kretz, s. 390 82 Krets, s. 390

83 Brodow & Nettervik, s. 57. Se även Kretz, s. 109! 84 Kretz, s. 267

(26)

20

verkligen var en ”ful oborstad, enstöring”86, så är det rimligt att tänka sig att detta till viss del lett

till den isolering och ensamhet som genomsyrar många av hans dikter. I Källan påpekas dock att vi inte vet huruvida denna beskrivning är sann och att den enda bevarade bilden av honom visar ”en ung man av helt normalt, närmast ’sött’ utseende”87.

Av mer kuriös natur kan man kalla de få påpekanden som läroböckerna gör om att författare varit vackra. Rousseau sägs ha varit ”en stilig ung man”88 medan Byron och Hebbe beskrivs som vackra89. Påpekanden som, i bästa fall, kan ses som trivialkunskap och, i sämsta,

läroboksförfattarens subjektiva tyckande. Att inte heller läroboksförfattarna ansett att författares eventuella skönhet år någonting som är av generellt värde att behandla i sina texter, kan man sluta av faktumet att de endast i försumbar utsträckning går in på ämnet.

Anledningen till att fulhet eller fysiska besvär diskuteras är alltså i första hand om det har påverkat författarnas texter och i andra hand om det kan vara av kuriös natur. Skönhet nämns endast av den sistnämnda anledningen.

5.2 Karaktärer

5.2.1 Den olycklige författaren

En bild som kan anses vara gammal och utnött är den av den olycklige författaren, den

kristusliknande gestalt som likt en ställföreträdande lidare, utforskar all världens plågor för att sedan redogöra för dem i texter, laddade med äkta ångest och genuint gissel90. Trots att detta är

en kliché som läroböckerna diskuterar när de skriver om romantiken, så återfinns denna bild när de beskriver somliga författarskap. Av 76 stycken beskrivningar som framställer författarna som olyckliga är elva stycken kvinnor. Andelen olyckliga män är alltså i överväldigande majoritet,

86 Brodow & Nettervik, s. 125 87 Kretz, s. 196

88 Kretz, s. 157 89 Kretz, s. 173 & 233

90 I Nya författarskolan ger exempelvis följande bilder av den olycklige författaren: ”Vad gäller depression är det

inte alls dumt att ha en nattsvart livssyn med åtföljande fräsch blick för tillvarons konstighet. Sorg, ångest och bakfylla har omvittnat god effekt på skaparlusten.”, ”I den mån oron leder dig till att fly in i arbetet som om det vore en drog och att ständigt försöka prestera mer och bättre, i den mån du känner att allt släpper och du glömmer bort vardagen och kommer i ett slags berusat tillstånd då du väl givit dig in i ditt skrivarbete, ja att du snarast arbetar bättre med barnen på rymmen, hustrun skilsmässohotande eller älskaren gripen av sedlighetsroteln, mamma på sjukhus, katten pestdrabbad och kronofogden på dörren - då är du förmodligen rätt sorts personlighet för

(27)

21

även med läroböckernas ojämna könsfördelning, där det går 163 kvinnliga författare på 632 manliga, i åtanke. Hela 15 olyckliga män går det alltså på varje olycklig kvinna. Denna mängd motsäger klart den schablonbild som Hirdman visar upp av mannen som hård, torr och

kontrollerad91.

Hur ser det då ut i läroböckerna när de olyckliga författarna diskuteras? Återigen är det lätt att konstatera att det kan finnas olika orsaker till varför ett ämne tas upp. Vi har dels författare som i sina texter i varierande grad har utgått från det personliga lidandet. Ett praktexempel på hur en författares lidande lyfts fram som drivkraft till skrivandet finner vi i skildringarna av August Strindberg. Det lyfts dels fram som en anledning till varför han över huvud taget började skriva:

Så fick han idén att bli skådespelare och prövade in vid Kungliga teatern (nuvarande Dramaten). Han underkändes, blev förtvivlad, gjorde enligt egen utsago ett halvhjärtat självmordsförsök och satte sig sedan ner och skrev på fyra dagar en pjäs i stället, allt enligt självbiografin92

Strindbergs olyckor lyfts också ofta fram när de gett motiv till hans berättelser:

Ofta speglar Strindbergs diktning hans egna upplevelser och erfarenheter. En del är direkt självbiografiska. I Tjänstekvinnans son (1886) ger han en ganska mörk bild av sin barndom, i En

dåres försvarstal (1887) av sitt äktenskap med Siri von Essen och skilsmässan från henne och i Inferno (1897) av den psykiska och religiösa kris han drabbades av i mitten av 1890-talet93

De övriga läroböckerna är inte riktigt lika naiva som Svenska i tiden att de påstår att

Tjänstekvinnans son skulle vara ”direkt självbiografisk[a]”94, men de läser ändå texterna

tämligen biografiskt och i Möt litteraturen står det att Strindberg ”alltid utgått från egna

erfarenheter”95. Den så kallade infernokrisen lyfts flera gånger fram som exempel på synen på ett nära förhållande mellan författare och text:

Hans nerver spändes alltmer. Hans kemiska experiment gav honom svåra utslag och han drabbades av attacker av förföljelsemani. Strindberg beskriver denna svåra period av sitt liv i

91 Hirdman, s. 48

92 Kretz, s. 278

93 Danielsson, och Siljeholm, s. 211 94 Danielsson, och Siljeholm, s. 211 95 Brodow & Nettervik, s. 182

(28)

22

den självbiografiska Inferno (1897), en dagbok som skildrar hans upplevelser under sjukdomstiden. Det är en bok om en djup livskris, även om den inte bör läsas alltför bokstavligt.96

Strindbergs förföljelsemani förvärras, men efter bekantskap med ockulta rörelser och efter att ha läst mystikern Swedenborgs skrifter omvandlar han sina förföljelseidéer till en form av religiös övertygelse. Världen är dömd till lidande, och högst upp finns en sträng och obeveklig gud. Strindberg straffas av övernaturliga ”makter” och är kallad till ett ställföreträdande lidande […] Denna religiösa kris i Strindbergs liv brukar kallas Infernokrisen efter bekännelseboken Inferno (1897).97

Strindberg är kanske det tydligaste exemplet på hur läroböckerna pekar på hur lidande påverkat författarskapet, men det finns många fler exempel. Om Lagerkvists diktning står det exempelvis att ”Den ångest som flera av dikterna ger uttryck för är delvis av personlig art, delvis framkallad av det första världskriget som då skakade världen”98 och om Ferlin och Gullberg sägs det att ”hos båda ligger svårmodet som en grundstämning”99. En ”livskris”100 beskrivs som anledning

till att Swedenborg över huvud taget började skriva: ”Han förlorade intresset för allt och insåg att han måste omvärdera sitt liv”101.

En författare som behandlats på tre helt olika sätt är Benedictsson. I Svenska i tiden förbises hon och nämns inte en enda gång. Möt litteraturen diskuterar hur många texter om Benedictsson har fokuserat helt på hennes tragiska liv och endast i liten utsträckning diskuterat hennes böcker, någonting som Möt litteraturen sedan faktiskt gör102. Källans text om Benedictsson är en sådan som Möt litteraturen kritiserat: mycket fokus läggs på hennes liv och litet på författarskapet. I ett stycke står det att

Hennes olyckliga äktenskap, hennes lyte, samvetsförebråelser över en död liten dotter som hon inte velat ha – många faktorer samverkade till att Victoria Benedictsson inte kände

96 Kretz, s. 286

97 Brodow & Nettervik, s. 185-186 98 Brodow & Nettervik, s. 272 99 Brodow & Nettervik, s. 238 100 Kretz, s. 136

101 Kretz, s. 136

(29)

23

harmoni. Hon hade gjort ett par misslyckade självmordsförsök men repat mod då framgångarna kom.103

Detta kopplas sedan till relationen med Brandes, som slutgiltigt fick henne att ta sitt liv. Som tidigare påpekats, tycks läroboken ha fokuserat på Benedictssons öde eftersom det inspirerat Strindberg till slutet av Fröken Julie104. Att på detta sätt göra Benedictsson till endast inspiration för en annan författare är utan tvivel ett förringande av henne, men ältandet i hennes olyckor har på detta vis åtminstone ett tydligt syfte, vilket inte kan sägas om alla beskrivningar av olyckliga författare.

Några av skildringarna av olyckliga författare kan ses som rent kuriösa, såsom en om Novalis, vars sorg och självmordsförsök nämns i förbifarten, utan koppling till hans skrivande105 och

samma sak gäller Gogol, som i ett stycke hastigt sägs ha varit ”en splittrad och olycklig människa”106.

Somliga författare som framställs som olyckliga hade troligtvis påverkats i hög utsträckning av romantiken, med dess vurm för mjältsjuka, vilket också påpekas vid några tillfällen av

läroböckerna. Om Tegnér står det exempelvis att ”De melankoliska stämningar som var på modet på hans tid fann bara alltför väl en klangbotten i hans hjärta”107. När läroböckerna tar upp dessa författares olycka, gör de det delvis för att förtydliga romantiken som strömning.

Vad som kan konstateras angående läroböckernas beskrivningar av olyckliga författare är att de inte skiljer sig åt i stor utsträckning beroende på ifall manliga eller kvinnliga författare beskrivs. Påpekandet att Boye hade ”anlag för depressioner”108 skiljer sig inte nämnvärt från det att Gullberg upplevde en ”känsla av främlingskap”109. Läroboken är i båda fallen lika saklig och osentimental i beskrivningarna. Det stora undantaget från att författarna beskrivs på likartat sätt oavsett kön är den tidigare diskuterade skildringen av Benedictsson. Detta fall tycks dock utgöra ett undantag. 103 Kretz, s. 290 104 Kretz, s. 290 105 Kretz, s. 178 106 Kretz, s. 184 107 Kretz, s. 191 108 Kretz, s. 377 109 Kretz, s. 379

(30)

24

5.2 Sanningssägaren

Författarens roll som sanningssägare är en likaledes klassisk bild. Denna kan ha flera olika rötter. Kopplingar kan dras till den medeltida gycklaren, som hade en unik möjlighet att hyckla

överheter och yttra sådant som ingen annan vågade, såväl som till det romantiska geniet med kontakt med det gudomliga och därmed kunde se det som låg förborgat för andra. Likt barnet i sagan om kejsaren utan kläder har det i många tider varit författarens uppgift att höja sin röst när någonting varit galet110. Hur speglas detta i böckerna och hur ser sanningssägaren ut beträffande genus? Att vara en sanningssägare kräver såväl förmåga till moraliskt omdöme, som styrka, någonting som enligt Hirdman varit reserverat för bilden av män111. Är det enbart män som i läroböckerna beskrivs enligt denna schablon, eller ges plats även för kvinnor som höjt sina röster?

I läroböckerna återfinns 155 beskrivningar av författare som sanningssägare. Av dessa är 130 stycken män och 25 stycken kvinnor. Detta ger en kvot på 5,2. Männen är i majoritet, men inte i en lika iögonfallande sådan som när de olyckliga författarna behandlades.

En av de kvinnliga sanningssägarna som tas upp i alla tre läroböckerna är Beecher Stowe, som skrev Onkel Toms stuga. Om tillkomsten sägs att

När kongressen stod i begrepp att anta en lag som tillät slavjägare att jaga förrymda slavar även i de stater där slaveriet avskaffats, fattade Harriet sitt beslut att få hela nationen att inse hur grymt och omänskligt slaveriet var.112

Bokens betydelse betonas också kraftigt: ”Av allt som sades och skrevs mot slaveriet var det antagligen ingenting som påverkade opinionen mer effektivt än romanen”113. Dock finns det även en förminskande ton i dessa texter. Noterbart är att författaren till det första citatet refererar till Beecher Stowe med hennes förnamn, vilket knappast hade skett om det varit en manlig författare som behandlat. Märkligt är också hur två av böckerna refererar till ett uttalande från Lincoln:

110 I Nya författarskolan lyfter Göran Hägg exempelvis fram att ”civilkurage, känslan av att ha rätt mot breda

enigheter, förmågan till oväntade iakttagelser och modet att föra ut dem, en personlig röst och egen vilja” är viktiga egenskaper för författare. Se Hägg, Göran,. 2004, Nya författarskolan, Månpocket, Stockholm, s. 31

111 Hirdman, s. 48

112 Brodow & Nettervik, s. 146 113 Danielsson, och Siljeholm, s. 188

(31)

25

När president Lincoln mötte Harriet Beecher Stowe 1862 lär han ha utropat: ”Är detta den lilla kvinnan som åstadkom det här stora kriget?”114

President Abraham Lincoln sägs ha fått en chock när han presenterades för den nätta och milda lilla kvinna som han ansåg hade medverkat till att inbördeskriget mellan nord- och sydstaterna år 1861-1865 fick så stor omfattning. 115

Exakt vad som varit poängen med att återge denna episod som helt flyttar fokus från författarens verk till dennes yttre attribut är inte lätt att förstå. Troligtvis hade något liknande inte skett om författaren varit en man.

Sara Lidman är en annan kvinnlig författare som beskrivs som sanningssägare i de tre läroböckerna. Som i de flesta fall då författarna fortfarande var i livet när texterna om dem skrevs, har läroböckerna skrivit om henne i mycket mer försiktiga ordalag och uttalar sig mer om hennes böcker än om henne som person. När Möt litteraturen skriver om de reportageböcker som skrevs av svenska författare på 60-talet, så beskrivs Lidman och hennes böcker lika sakligt som de motsvarande manliga författarna, Wästberg, Myrdal och Lindqvist116. I Källan återfinns

dock ett stycke som direkt uttalar sig om författaren: ”Sara Lidman har också skrivit engagerad dramatik och fortsätter med kraft att engagera sig när hon tycker att någonting är fel. Hon står alltid på de svagas sida”117. Texten säger att Lidman engagerar sig med kraft, en egenskap som enligt den klassiska dikotomin man-kvinna är förbehållen männen118. Lidman är dock inte ensam kvinna om att beskrivas på sätt som trotsar denna åtskillnadslära. Nordenflycht beskrivs som modig, då hon ”stred envist mot dumhet och förtyck och var en av de första som kämpade för kvinnosaken”119, Lenngren som begåvad med mod och engagemang120 och om Sand sägs det att ”hennes frimodighet, kreativitet och energi var stor”121.

Hur framställs då de manliga sanningssägarna? Voltaire, Zola och Strindberg är tre exempel som tas upp i alla tre böckerna.

114 Brodow & Nettervik, s. 146 115 Kretz, s. 211

116 Brodow & Nettervik, s. 324 117 Kretz, s. 404

118 Hirdman, s. 48 119 Kretz, s. 140 120 Kretz, s. 151 121 Kretz, s. 211

(32)

26

Voltaires roll som sanningssägare kan tydligt belysas med dessa citat:

Men framför allt gjorde han sig känd genom sina orädda debattskrifter, där han bekämpade intolerans och trångsynthet. Till och med kyrkan vågade han angripa. ”Écrasez l’infâme!” (Krossa den skändliga!) var vid ett tillfälle hans stridsrop.122

Under sin långa levnad stred han oförtrutet mot dumheten, fördomarna och det kyrkliga och politiska förtrycket. Han var lika stridbar från början till slut.123

En man som ständigt ingriper för rättvisa och tolerans borde bli älskad, men sanningssägare är sällan populära. Voltaire var orädd och fick därför många fiender.124

Zola beskrivs på liknande sätt:

Han var inte enbart iakttagare utan också en engagerad och orädd samhällsdebattör, och hans vilja att påverka samhället märks även i romanerna. Välkänt är hans inlägg i den så kallade Dreyfus-affären. […] Debatten rasade, och Zola deltog genom att 1898 publicera ett öppet brev till landets president under rubriken J’accuse (Jag anklagar). Det är ett våldsamt angrepp både mot systemet och mot namngivna personer.125

Zola, som ständigt ställde sig på de svagas sida, blev med tiden allt mer socialistiskt färgad. Han insåg vilka omänskliga villkor arbetarna tvingades leva under. Det märks också i hans skrivande.126

Och detsamma gäller Strindberg:

I sin egen tid var Strindberg inte bara välkänd utan ofta också mycket kontroversiell. Liksom Zola var han en orädd debattör och starkt kritisk mot mycket i tidens samhälle. Naturligt nog blev han föga populär hos dem han kallade ”överhögheten”.127

Med samma glada stridshumör fortsätter Strindberg sin samhällskritik i Det nya riket (1882). Här angriper han hela etablissemanget, och ingen i samtiden kunde ta miste på vilka som var offren. Här drivs det fräckt och roligt med officiella fosterlandsälskare, med adel och annan

122 Brodow & Nettervik, s. 89 123 Kretz, s. 131

124 Kretz, s. 134

125 Danielsson, och Siljeholm, s. 201 126 Kretz, s. 253

References

Related documents

De tårar som gju- tits från vänstern över bristen på kämpan- de kulturkonservatism ger inte bara anled- ning till höjda ögonbryn utan också till misstänksamhet.. Är det

förekommer fem olika typer av aktiviteter: upptäck, undersök, diskutera, laborera och modellera. Det finns även ett historieavsnitt samt teori och uppgifter som är anpassade till

Även i den uppdaterade Alla tiders historia tar man upp frågan om förintelsen var planerad från första början eller om det var yttre händelser som ledde till att man

Ett intersektionellt perspektiv skulle kräva en närmare studie och förändrad metodik, som exempelvis deltagande observationer eller intervjuer med ansvariga för

Vår slutsats är att högläsning i engelskundervisningen kan resulterar i att elever bibehåller en positiv inställning och nyfikenhet till det engelska språket samt att det ger

Uppföljningssamtalet skulle kunna vara en rutin i vården där den ansvariga i vårdpersonalen tar kontakt med föräldrarna cirka två till fyra veckor efter händelsen för att

Samspelet mellan föräldrar och personal, förtroende för vården runt det döende barnet, omgivningens betydelse för föräldrarna, att få vara förälder och olika former av

The effect of guided web-based cognitive behavioral therapy on patients with depressive symptoms and heart failure- A pilot randomized controlled trial.. Johan Lundgren,