"-Det är inte vi som är problemet, det är NI." En kvalitativ undersökning av tre ungdomsorganisationer i svenska förorter

Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola

15 hp Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö

Maj 2013

”- DET ÄR INTE VI SOM ÄR

PROBLEMET, DET ÄR NI.”

EN KVALITATIV UNDERSÖKNING AV TRE

UNGDOMSORGANISATIONER I SVENSKA

FÖRORTER

LINA ANDERSSON

SOFIE JOELSSON

”- DET ÄR INTE VI SOM ÄR

PROBLEMET, DET ÄR NI”

EN KVALITATIV UNDERSÖKNING AV TRE

UNGDOMSORGANISATIONER I SVENSKA

FÖRORTER

LINA ANDERSSON

SOFIE JOELSSON

Andersson, L & Joelsson, S. ”-Det är inte vi som är problemet, det är NI”. En kvalitativ undersökning av tre ungdomsorganisationer i svenska förorter.

Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten

för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2013.

Målet med studien var att låta tre autonoma ungdomsorganisationer (Megafonen, Pantrarna samt Rörelsen Gatans Röst och Ansikte) komma till tals angående sina verksamheter. Organisationerna är etablerade i svenska förorter och arbetar för att höja förortens status och att engagera ungdomar i det som påverkar deras liv och närområde. Frågeställningarna löd: Hur kan organisationernas verksamhet och dess mål beskrivas? På vilket sätt kan organisationernas verksamhet tolkas som socialt arbete? Genom intervjuer med de aktuella organisationerna samt

dokumentanalys av nyhetsartiklar och hemsidematerial som organisationerna medverkat i eller själva producerat ville vi ta del av och framföra

organisationernas egna röster. Genom teorin om empowerment samt begreppet claims-making fördjupades förståelsen för och förklaringen till organisationernas arbete och de sociala problem organisationerna framhåller. Organisationerna har en tydlig social och politisk agenda och betonar samhällets strukturer som orsak till många förortsbors livssituation. De arbetar med egenformulerade sociala problembilder som de vill aktualisera i samhällsdebatten. De vill öka

medborgarnas rättigheter och demokratiska inflytande och framförallt öka och kanalisera ungdomarna i förorternas engagemang samt ge dem kunskap och verktyg till att organisera sig.

Nyckelord: autonoma ungdomsorganisationer, förort, Megafonen, mobilisering,

”IT’S NOT WE WHO ARE THE

PROBLEM, IT’S YOU.”

A QUALITATIVE STUDY OF THREE YOUTH

ORGANIZATIONS IN SWEDISH SUBURBS.

LINA ANDERSSON

SOFIE JOELSSON

Andersson, L & Joelsson, S. ”It’s not we who are the problem, it’s YOU.” A qualitative study of three youth organizations in Swedish suburbs. Degree project

in social work 15 credits. Malmö University: Faculty of health and society,

Department of social work, 2013.

The aim of the study was to let three autonomous youth organizations

(Megafonen, Pantrarna and Rörelsen Gatans Röst och Ansikte) getting to talk regarding their activities. The organizations are established in Swedish suburbs and are working to raise suburban status and for involving young people in the issues that affect their lives and neighbourhoods. The question formulation was: How can the activity and the goals for the organizations be described? How can the activities of the organizations be interpreted as social work? Through

interviews with the organizations, and document analysis of the content of news articles and website that the organizations had been involved in, or produced, we wanted to take part in and present the organizations´ own voices. Through the theory of empowerment and the concept of claims-making, the understanding of the explanation of the organizations´ work and the social problems the

organizations points out got deepened. The organizations have a clear social and political agenda, and stress the understanding of the structure of society as the cause of the suburban residents´ life situation. They work with, by them,

formulated set of social problems they want to update in the public debate. They want to increase the rights of the citizens and the democratic influence and above all increase and channel the engagement of the youth in the suburbs, and give them the knowledge and tools to organize.

Keywords: autonomous youth organizations, Megafonen, mobilization, Pantrarna,

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING ... 1 1.1PROBLEMFORMULERING ... 2 1.2SYFTE ... 2 1.3FRÅGESTÄLLNINGAR ... 2 1.4BEGREPPSDEFINITION ... 2 1.4.1 Organisation ... 2 1.4.2 Organisering ... 3 1.4.3 Social rörelse ... 3 1.4.4 Socialt arbete ... 3 2. LITTERATURGENOMGÅNG ... 4 2.1TILLVÄGAGÅNGSÄTT I LITTERATURSÖKNING ... 4 2.2SAMHÄLLSPOLITISK BAKGRUND ... 5 2.2.1 Upplopp i Paris... 5 2.2.2 Upplopp i Sverige ... 6 2.3TIDIGARE FORSKNING ... 7

2.3.1 Olika former av organisering ... 8

2.3.2 Ungas organisering ... 9 2.3.3 Myndigheters påverkan ... 10 2.3.4 Makt i ungdomsgrupper ... 11 2.3.5 Identitet ... 12 3. TEORI ... 12 3.1EMPOWERMENT... 12 3.2CLAIMS-MAKING ... 15 4. METOD ... 16 4.1METODVAL ... 16 4.1.1 Intervju ... 17 4.1.2 Dokumentanalys ... 17 4.1.3 Analys av film ... 18 4.2GENOMFÖRANDE ... 18 4.2.1 Genomförande av intervjuer ... 18 4.2.2 Genomförande av dokumentanalys ... 19

4.2.3 Genomförande av analys av film ... 20

4.3URVAL ... 20 4.4METODDISKUSSION ... 21 4.5ETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 21 4.6FÖRFÖRSTÅELSE ... 22 5. RESULTAT ... 22 5.1ORGANISATIONERNA ... 22 5.1.1 Megafonen ... 22

5.1.2 Rörelsen Gatans Röst och Ansikte (RGRA) ... 22

5.1.3 Pantrarna (för upprustning av förorten) ... 23

5.2ORGANISATIONERNAS FOKUS ... 23

5.2.1 Förort, platsanknytning och upprustning ... 23

5.2.2 Myndigheter, politik och påverkan ... 24

5.2.3 Rasism och klass ... 26

5.2.4 Social rättvisa ... 27

5.2.5 Medbestämmande, delaktighet och demokrati ... 27

5.2.7 Makt och kunskap ... 29

5.2.8 Identifikation och utanförskap ... 30

5.2.9 Media ... 31

5.2.10 Kritik mot polisen ... 32

5.3ORGANISATIONERNAS METODER ... 32

5.3.1 Kunskap och ungas medbestämmande ... 33

5.3.2 Kultur och fritid ... 34

5.3.3 Mobilisering (och påverka politiken) ... 35

5.3.4 Samverkan med liknande organisationer och föreningar ... 36

5.4SOCIALT ARBETE ... 36

5.4.1 Socialt arbete och politik ... 36

5.4.2 Skapa samhörighet och engagemang ... 38

6. ANALYS ... 39 7. SLUTDISKUSSION... 44 REFERENSER ... 46 BILAGOR ... BILAGA 1ARBETSFÖRDELNING... BILAGA 2INTERVJUGUIDE ... BILAGA 3SAMANSTÄLLNING AV EXEMPEL PÅ ANALYSERADE DOKUMENT ...

1

1. INLEDNING

Ove Sernhede, professor i socialt arbete, har i facktidskriften Socionomen (2012), skrivit artikeln ”Segregation, ungdom och social sammanhållning”. Artikeln rör ungdomars organisering i rörelser som styrs av ungdomarna själva, deras intressen av att verka för kunskapshöjning bland andra unga och för att förändra i sina egna områden. Artikeln fångade vårt intresse och gav oss uppslag till att fördjupa och utveckla det ämne Sernhede presenterade. De organisationer som presenterades i artikeln var Pantrarna, som finns representerade i förorter till Göteborg och i Lindängen i Malmö, Megafonen som finns i flera förorter till Stockholm och Rörelsen Gatans Röst och Ansikte1 som arbetar med fokus på Rosengård, Fosie och Södra innerstaden i Malmö.

Vårt intresse av att utforska denna typ av organisering grundade sig i en uppfattning om att organisationernas arbetsmetoder skiljer sig mot hur andra organisationer är uppbyggda och arbetar med och gentemot ungdomar. Vi visste sedan tidigare att det rör sig omautonoma (fristående och oberoende) rörelser, utan huvudman eller sponsorer som styr eller påverkar. Organisationerna har inte heller en ”vuxen översyn”, och styrs inte utifrån ett ”expertbaserat” tyckande om vad som är bäst för de engagerade ungdomarna, som många andra

ungdomsaktiviteter har. Det handlar om organisationer där politik,

sammanhållning och en stark vilja att förändra är i fokus. De som är engagerade i organisationerna vill bli tagna på allvar och ha möjlighet att påverka sitt

närområde och förbättra förutsättningarna för andra unga.

Sernhede förklarar i sin artikel att mönster av ungdomlig social oro har präglat både Europa och Sverige under ett flertal år, och menar själv att de organisationer han presenterar är exempel på positiva tendenser som följer denna sociala oro (Sernhede, 2012). Tidigare har samhällskritik från förorter ofta innefattat våld, och varit enkla för makthavare att bortse från, genom att förklara det som besinningslösaoch onödiga upplopp. De organisationer Sernhede presenterar arbetar med andra metoder och är inte lika lätta att negligera.

Vi tilltalas och känner med ämnet och anser att denna typ av organisering är intresseväckande och viktig. Det är av stor vikt att ungdomar i allmänhet blir tagna på allvar, och ungdomar som organiserar sig kring olika frågor måste lyssnas på. Organisationerna uttrycker tydliga målbilder och jobbar hårt för att nå dem, och vi tror att deras arbete säger något om samhällsklimatet idag, och att det är viktigt att fånga upp. Att barn och unga ska lyssnas på är ett viktigt inslag i socialtjänstlagen, och flera av de organisationerna som vi är intresserade av visar tydligt vad de tycker skulle kunna förändra deras situation till det bättre. Några av dem har en relativt hårdför argumentationsteknik och har inget emot att vara obekväma. En av uppsatsförfattarna fick genom sin praktiktid kunskap om det finns en viss osäkerhet gentemot en av organisationerna på myndigheten hon befann sig på, då organisationen beskrevs som ungdomar som uppmanar till upplopp i förorterna, men också som innehavare av ett brinnande engagemang som vissa av tjänstemännen smålog lite åt. Vi tror att det är organisationer som dessa som måste uppmärksammas och lyssnas på, då deras röster annars sällan blir hörda. Vi tror vidare att denna form av organisering är ”rätt väg att gå”, att det

1

2

fungeraroch är ett sätt att få till en förändring av samhället och får individer att växa.

För beskrivning av hur vi delat upp ansvaret för uppsatsen mellan oss, se bilaga 1.

1.1 Problemformulering

Under 2008 och 2009 var det inte ovanligt med sammandrabbningar mellan polis och ungdomar i bland annat Rosengård i Malmö och Tensta i Stockholm. Det rörde sig om bilbränder, stenkastning och våld. Oroligheterna spred sig sedan vidare till andra förorter, både i Stockholm och Göteborg och Sernhede menar att det fortfarande inte finns några långvariga lösningar på det som kravallerna i grunden handlar om; invånarnas vilja att med konstruktivt socialt arbete förändra sin stadsdel (Sernhede, 2012).

Medias rapportering kring det som skedde fokuserade främst på faktorer som arbetslöshet och segregation, och de faktiska siffrorna på hur situationerna för många unga i de aktuella förorterna ser ut är också nedslående. Barnfattigdom, låg utbildningsnivå, trångboddhet och högt bidragsberoende är vanligt. Men

stenkastningen är inte bara ett uttryck för frustration, det är också ett sätt att få uppmärksamhet. Ett sätt att få omvärlden att rikta blicken mot de områden som annars inte uppmärksammas. För samtidigt som alla ovan nämnda faktorer samspelar och gör utsikterna dystra för många unga, växer också en social

mobilisering bland unga vuxna i dessa områden (Sernhede, 2012). Några exempel på hur denna mobilisering ser ut och varför mobiliseringen behövs är något uppsatsen ska belysa.

De tre valda organisationernas mål liknar i flera avseenden ”klassiskt” socialt arbete, med den stora skillnaden att det är ungdomar och unga vuxna som själva gör arbetet, utan större inblandning av socialtjänst eller andra myndigheter. Det sociala arbetet blandas också med en stor del politik. Organisationerna vill se en förändring av förorten men använda andra metoder än bilbränning och

stenkastning.

1.2 Syfte

Uppsatsens syfte är att belysa tre ungdomsorganisationer som arbetar för

upprustning av sin närmiljö och för bättre förutsättningar för barn och unga som bor i förortsområden.

1.3 Frågeställningar

- Hur kan organisationernas verksamhet och dess mål beskrivas?

- På vilket sätt kan organisationernas verksamhet tolkas som socialt arbete?

1.4 Begreppsdefinition

Nedan diskuteras och förtydligas några av uppsatsens centrala begrepp.

1.4.1 Organisation

För att definiera den typ av organisation vi valt att studera har vi använt oss av Britannicas begreppsförklaring på engelska, då vi anser att den bäst beskriver fenomenet.

3

”[…]nongovernmental organization (NGO), voluntary group of individuals or organizations, usually not affiliated with any government, that is formed to provide services or to advocate a public policy. Although some NGOs are for-profit corporations, the vast majority are nonfor-profit organizations […] By most definitions, political parties and criminal or violent guerrilla organizations are not considered NGOs. The issues addressed by NGOs run the gamut of human concerns […] and the scope of their activities may be local, national, or

international. Some NGOs fulfill quasi-governmental functions for ethnic groups that lack a state of their own. NGOs may be financed by private donations, international organizations, governments, or a combination of these.” (Karns, 2013)

1.4.2 Organisering

När vi i uppsatsen skriver om organisering, syftar vi på företeelsen att flera personer med en gemensam agenda går ihop för att tillsammans bilda en starkare grupp som kan utöva påtryckningar mot gemensamma meningsmotståndare. De organisationer vi undersökt påtalar ofta vikten av att ”organisera sig”, vilket då innebär att gå samman kring en eller flera specifika frågor.

1.4.3 Social rörelse

För att i texten särskilja begreppet social rörelse (ibland bara rörelse) från organisering har vi använt oss av Nationalencyklopedins definition av vad en social rörelse är för något.

”[…] organiserad kollektiv handling i syfte att förändra eller bevara ett samhälleligt tillstånd utan att använda traditionella politiska metoder (som att forma eller gå in i ett politiskt parti). Sociala rörelser har därmed ofta politiska mål och strävar efter att påverka politiska processer och beslut men utnyttjar inte de etablerade kanalerna[…] Sociala rörelser kan också ha målsättningen att bekämpa förändringar som anses hotfulla; då kallas de motståndsrörelser. Begreppet social rörelse täcker således ett mycket brett spektrum av kollektivt beteende.” (Brante, 2013)

En organisation kan alltså blivit till genom organisering, och tillhöra en social rörelse. Som exempel har organisationen Megafonen blivit till genom ungdomars organisering, och själva menar de att de är en del av förortsrörelsen som är på framväxt i Sverige.

1.4.4 Socialt arbete

I hela arbetet har vi utgått från International Association of Schools of Social Works (IASSW) definition av socialt arbete. Deras definition är en internationell godtagen definition och används i många länder dock öppen för vissa tillägg för att passa landets sociala arbete. Nedan följer vår översättning;

”Professionerna inom det sociala arbetet ska underlätta social förändring och utveckling, social sammanhållning, och empowerment samt frigörelse av människor. Principer om social rättvisa, mänskliga rättigheter, kollektivt ansvar och respekt för olikheter är centralt för socialt arbete. Detta underbyggs av teorier om socialt arbete […] och genom socialt arbete engageras människor och strukturer för att hantera livets utmaningar och öka välbefinnandet.” (IASSW, 2004)

Tilläggas definitionen bör att socialt arbete är en profession som innebär både yrkeskompetens och ämneskompetens och utförs av professionella. Enligt Akademikerförbundet SSR är, för en yrkesverksam inom socialt arbete, målet att åstadkomma positiv förändring i enskilda personers liv. Man arbetar med ett helhetsperspektiv och tar hänsyn till hela livssituationer. Det krävs därför att man

4

som yrkesverksam har kunskap både om hur människan, omgivande miljöer och samhället fungerar (Akademikerförbundet SSR 1, 2011). Många som arbetar med socialt arbete är till exempel socialsekreterare inom kommunen, skolkuratorer eller biståndshandläggare inom äldreomsorgen, men finns även representerade inom olika former av frivilligorganisationer. ”Merparten av det sociala arbetet sker inom offentlig sektor. Men ett betydande socialt arbete bedrivs dessutom av professionella inom frivilligorganisationer[…]” (Akademikerförbundet SSR 2, 2011, s. 4).

2. LITTERATURGENOMGÅNG

Organisationer som Pantrarna, Megafonen och RGRA är en relativ ny form av engagemang i Sverige. Organisationer som arbetar med politiska och sociala frågor förekommer överallt, men på flera punkter utskiljer sig ovan nämnda organisationer. Organisationerna arbetar mycket tydligt med sociala aktiviteter samtidigt som de jobbar för en upprustning av sina närområden på olika sätt. De är dessutom grundade av och för ungdomar i det egna området. Organisationerna är inte nöjda med hur situationen i förorter runt om i Sverige ser ut. Missnöje med hur boende i förorter behandlas har uppmärksammats tidigare, då ofta i form av upplopp och våld gentemot polis. Liksom för de organisationer som ska belysas har dessa upplopp ofta haft en grund i vad som går att tolkas som att individer vill förändra och förbättra sin livssituation. Frustration kring att inte bli lyssnad på och aggression mot makthavare har varit triggande. De organisationer som ska belysas i uppsatsen tar dock avstånd från metoder som har med våld att göra (men de fördömer det oftast inte). En kortare genomgång av vad som har hänt i

förortsupploppen tidigare behövs för att ge organisationernas arbete en bakgrund. De uppmärksammade och i vissa fall våldsamma händelser som ägde rum i flera olika förortsområden i Sverige med start 2008 kommer kortfattat redovisas. Det har inte gjorts någon omfattande forskning på händelserna, möjligen för att de ligger nära i tid, men liknande händelse som ägt rum i andra delar av Europa är mer forskade på. En bakgrundsförståelse som är kopplat till just dessa händelser i förorter runtom i Europa och Sverige behövs för att få en djupare förståelse till den förortsrörelse som just nu tar form i delar av Sverige.

Kapitlet inleds med en genomgång av hur litteratursökningen genomfördes, sedan presenteras en samhällspolitisk bakgrund och sist en genomgång av tidigare forskning på ämnet ungdomar och organisering.

2.1 Tillvägagångsätt i litteratursökning

Utifrån en tankekarta som skapades med nyckelord knutna till vårt ämnesval påbörjades litteratursökningen. De mest relevanta orden för sökning var ”ungdomsorganisationer”, ”ungdomsorganisationer + socialt arbete”,

“ungdomars organisering” samt” youth, organisation, autonomous” vilka också

gav användbara träffar. En litteratursökning gjordes via Summon på Malmö högskolas biblioteks hemsida, men också genom ProQuest samt Google Schoolar. Genom de träffar litteratursökningen gav och som hämtades hem hade vissa material ingen relevans för oss men hade i sig intressanta referenser som

5

som var upphovet till vårt val av ämne och vi genomförde samma procedur i de böcker och rapporter vi fått fram därifrån för att inte missa relevant information. Genom att söka på de valda organisationernas namn kunde vi upptäcka att enbart tidningsartiklar tog upp något om två (Megafonen och Pantrarna) av våra tre organisationer och således hade ingen, vad vi kunde hitta, tidigare större forskning gjorts kring våra valda organisationer och inriktning.

Den organisering och typ av organisation som vi ville undersöka var föga beskrivet i tidigare svensk forskning och i en svensk kontext. Det vi kunde hitta inom området var rapporten Det är inte stenarna som gör ont: Röster från

Herrgården, Rosengård - om konflikter och erkännande av P-O Hallin mfl som

beskriver upploppen i Rosengård 2008-2009 samt forskning av Ove Sernhede och Philip Lalander som beskriver ungdomars situation i svenska förorter, dock med ett lite annat fokus än vårt. Engelskspråkig litteratur och forskning fanns som underlag för att förklara bakgrunden till denna typ av organisationers tillblivelse då händelser i europeiska städer och som i vårt valda exempel, förorter till Paris, i sin tur kunde jämföras med en svensk kontext enligt forskare som t.ex Sernhede. Därav de valda rubrikerna: Samhällspolitisk bakgrund, Upplopp i Paris samt

Upplopp i Sverige. Med hjälp av litteraturen syntessamband mellan liknande händelser i fleraförorter i Sverige som i sin tur delvis kunde kopplas till

organisationernas födelse i dessa (eller liknande) områden. Rubriken Polisen som

symbol var ett gemensamt tema både i forskningen från Europa och den från

Sverige. Rubrikerna Olika former av organisering samt Ungas organisering visar hur unga organiserat sig, på vilka sätt unga har organiserat sig historiskt och hur unga vanligen organiserar sig idag. Rubriken Myndigheters påverkan förklarar hur myndigheter har stor inverkan på hur en ort ses på och upplevs av sina invånare och av andra utifrån. Rubriken Makt i ungdomsgrupper samt Identitet beskriver vikten av grupptillhörighet och vad det gör med makt och identitet för den unge individen.

2.2 Samhällspolitisk bakgrund

Både i Sverige och i andra europeiska länder har det de senaste åren förekommit kravaller, ofta startade av ungdomar i förortsområden, en grupp som på många sätt saknar en röst i samhällsdebatten. I media framställs upploppen ofta som besinningslösa och utan mening, medan många av dem som bor i områdena själva menar att de förstår varför det händer, att det finns en frustration och

bakomliggande orsaker som gör att dåden många gånger går att förklara politiskt. För att kunna sätta sig in i vilka politiska frågor det rör sig om, och hur det kan kopplas till de organisationer som denna uppsats behandlar, följer en kort genomgång av några av händelserna.

2.2.1 Upplopp i Paris

I förorterna till Paris spred sig en våg av kravaller under hösten 2005. Dessa kravaller varpå intet sätt de första i sitt slag, tvärtom har franska förstäder lite av en tradition när det gäller denna typ av ungdomsuppror, skriver Torun Börtz i

Betongen brinner (2007). Det som varit gemensamt i flera av dessa franska uppror

har varit att de skett som en solidaritetshandling för en ung person som blivit dödad av polisen. Samma scenario var starten till upploppen även 2005, men när upploppen spred sig till fler och fler förstäder, var motivet till kravallerna i de olika kvarteren av varierande sort, i vissa fall handlade det mest om ett

6

Börtz menar att det är vanligt att upplopp i franska förstäder blossar upp snabbt och lika fort falnar, eftersom anledningarna till upploppen ofta är lokalt

förankrade och därför bara berör ett avgränsat antal människor. Det som var annorlunda 2005 var att när våldsamheterna lagt sig där de först startade, hade de hunnit ”sprida sig” till andra förorter. Anledningarna till spridningen anses vara flera, som ett allmänt ogillande av dåvarande presidenten Nicolas Sarkozy eller medias rapportering som hetsade till fler dåd. Börtz förklarar att de aktuella områdena, som upploppen spred sig till, länge varit under myndigheters och polisens bevakning då det var ”[…] områden där man roar sig med att i olika former provocera myndigheterna, att ifrågasätta den sociala ordningen och samhället i stort.” (a.a, s. 36). Börtz förklarar att det råder delade meningar kring om upploppen ska kallas för en revolt eller inte. Dels fanns inga klart uttalade mål, det låg ingen tydlig organisering bakom och det bildades heller ingen organisation efteråt. Man kan också, enligt Börtz, utläsa en hel del

”förstörelselusta” och ”tonårsleda” i aktionerna. Sådana faktorer gör det lätt att avfärda det hela som dåd av ligister eller enstaka bråkmakare, vilket Börtz dock menar är att förenkla hela förloppet. Handlingarna föddes inte ur intet, de har en historia och en mening. I upploppen finns frustration och hat gentemot dem som ansågs bära skulden till de boende i förorternas situation. Att förstöra på

hemmaplan menar Börtz sänder ut signaler om gruppens existens och att ”det är här problemen har uppstått”. Upploppen i Frankrike är alltså möjliga att tolka som en revolt med ett budskap. Trots en bild av att kaos rådde var upploppen på många håll uppstyrda, och en vilja att uttrycka något rådde (Börtz, 2007).

2.2.2 Upplopp i Sverige

Under några dagar i december 2008 stod Rosengård och det som skedde där i fokus av medias rapportering. Bränder startades, stenar och ägg kastades mot poliser och räddningstjänst, och området beskrevs som drabbat av ett ”våldsamt upplopp” (Sydsvenska Dagbladet, 2008) vilket enligt medias utsago startas som en reaktion mot att en moské stängdes i området (Hallin mfl, 2010). Upploppen fortsatte 2009, och några veckor senare var situationen densamma i Tensta i Stockholm. Ytterligare senare vändes blickarna mot kravaller i Biskopsgården, Tynnered, Angered och Backa i Göteborg (Sernhede, 2012). Paralleller till det som några år tidigare skedde i andra europeiska förstäder går att dra, då

grogrunden (som klassklyftor och missnöje från invånarna i flera olika frågor) i flera avseenden är desamma. Även om medias rapportering kan beskrivas som överdriven och onyanserad och många skulle kanske mena att den gav en negativ bild av Rosengård (och de andra förorterna), går det också att förstå den intensiva rapporteringen som ett kvitto på att ungdomarna lyckades. Hallin mfl. (2010) menar nämligen att de kravaller som uppstod i Paris 2005 till viss del kan

förklaras som en markering från invånarna, en röst från de som aldrig annars hörs. På samma sätt kan man se det som hände i Rosengård 2008, ”[…]kravallerna uppstod för att se om kanalerna fungerade – hörs vi?” (Hallin mfl. 2010, s. 223). Hallin mfl. menar dock att andra sidan av mediauppmärksamheten blir att det inte är de ungas röster som till syvende och sist blir de som hörs i rapporteringen, utan det blir polisen som får agera tolk åt vad händelserna bottnar i. ”Det är en

offentlighetens diskurs som presenteras, men där finns bara ett perspektiv redovisat och de visar inte heller bakgrund och kontext.” (a.a s. 216). Blickarna från resten av Sverige vändes mot det aktuella området, men några röster därifrån blev sällan, eller aldrig lyssnade på. Om en av anledningarna till de startade kravallerna skulle vara att göra röster hörda fungerade det således inte hela vägen.

7

Oroligheterna i Rosengård har en mångårig bakgrund, enligt Hallin mfl. (2010). Boende i området beskrev efter kravallerna, sina livsvillkor som innefattade arbetslöshet, fattigdom, trångboddhet och dåliga skolresultat. Dessutom upplevde många unga en sysslolöshet och tristess, trots ett rikt utbud på aktiviteter i

området. Insatserna nådde inte fullt ut till ungdomarna, och inte heller skolan hade förmåga att kommunicera tillfredställande med föräldrar och barn. Hallin mfl. (2010) beskriver hur en utbredd misstro mot myndigheter och känslor av hopplöshet inför framtiden fanns etablerade i området, samtidigt som invånarna upplevde att området exploaterades i media, marginaliserades politiskt och makten över området sedan länge flyttats från invånarnas händer. De här

faktorerna har ju inte så mycket med polisen att göra, utan snarare om strukturer i samhället, men genom att (till exempel) kasta sten på polis och sätta eld på soprum visar invånare att de inte accepterar de levnadsvillkor som någon annan har bestämt åt dem och som de är utlämnade till, bara genom att de råkar bo där de bor. Hallin mfl. (2010) menar också att polisen delar uppfattningen om att problematiken i bakgrunden till våldshandlingarna finns på en samhällelig nivå, men att förbättrade relationer mellan ungdomarna och polisen skulle ”[…] mildra de våldsamma uttrycken” (a.a. s. 216). I polisens tolkningsram för analysen av det som hände i december 2008 ser de ökad gängbildning i fattiga och socialt utsatta områden som en del i händelseförloppet. Att se gängbildning som en konsekvens av social utsatthet är polisen inte ensamma om, men hur man ska få bukt på problematiken råder det delade meningar om.

Polisen som symbol. Polisens agerande och ungdomars inställning till polisen är

ett återkommande tema i förklaringsmodeller till varför kravaller, både i Sverige och andra länder, uppkommer. I rapporter kring det som hände i Rosengård 2008-2009 har man kommit fram till att det är mycket vanligt att de ungdomar som av olika anledningar kommit i kontakt med polisen känt sig illa behandlade (a.a). Liknande förklaringsmodeller finns till exempel till det som tidigare beskrivits hänt i Paris (Börtz, 2007).

Ilska mot polisen, utanförskap, strukturell särbehandling, tristess och så vidare, är några av de olika förklaringsmodeller som finns till varför unga i förortsområden upprepade gånger startar kravaller. Som tidigare nämnt var även Backa i Göteborg plats för upplopp 2009, och Sernhede (2012) menar att flera av dem som var en del av de upploppen mycket tydligt skrivit ner varför de kastade sten på polisen, vad de var missnöjda med och hur de upplevde att de blev behandlade av polisen och övriga samhället. De var högst medvetna om att stenarna mot polisen inte skulle göra någon konkret skillnad, men de skulle tvinga makthavare att titta åt deras håll (Sernhede, 2012). Hallin mfl. (2010) menar att det gäller att se händelserna i sitt konkreta sammanhang och kontext.

”Konkreta situationer där bränder och stenkastning förekommer kan ses som situationella meningssammanhang därför att det utgår från en situation sett som en specifik händelseutveckling i tid och rum, och hur man i denna motiverar sina handlingar.[…] Men ungdomarna sätter också in sina handlingar i ett bredare samhällsperspektiv och tar upp aspekter som mer handlar om plats, livssituation och levnadsvillkor, och som mer berör det systemiska fältet.[…] Det har mer att göra med de sociala, ekonomiska och politiska villkor de lever under sett i en bredare samhällskontext.” (Hallin mfl. 2010, s. 220).

2.3 Tidigare forskning

Nedan presenteras tidigare forskning om hur en autonom rörelse kan se ut och utvecklas, med danska BZ-rörelsen som exempel.Vidare presenteras forskning

8

om ungas organisering i Sverige och hur myndigheter kan påverka människor i förortsområden. Avslutningsvis presenteras forskning om hur makt och identitet fungerar i ungdomsgrupper som lever i svenska förorter idag, då dessa teman är återkommande i forskning som berör ungdomars politiska aktivitet.

2.3.1 Olika former av organisering

Hallin mfl. (2010) förklarar att många menade att de franska kravallerna var politiska, och betraktade dem som en motståndshandling. Detta förkastas av sociologen Slavoj Žižek presenterad av Hallin mfl (2010), som menar att de franska kravallerna istället ska tolkas som ett krav på erkännande. Han menar att det är synliggörandet som är det viktiga i kravallerna, att kunna kräva att bli behandlade som andra franska medborgare, inte kräva några särskilda rättigheter baserade på klass eller etnicitet. Hallin mfl. (2010) förklarar via Žižek att

ungdomarna inte var intresserade av att starta någon organisation, eller att hitta lösningar på problem - de ville bli uppmärksammade. ”Frågan om erkännande, erkännandeordningar och respekt blir då centralt för handlingarna” (a.a, s. 224). Denna problematik blir allt vanligare i ett samhälle, där många grupper får allt svårare att nå ut och synas. Marginalisering, genom bostadsområden och

representation i till exempel politik och media, gör att fler grupper upplever större svårigheter att bli accepterade av majoritetssamhället (a.a). En fredlig

manifestation gör ingenting åt den situationen, och kanske heller inte en våldsam, men då riktas i alla fall uppmärksamheten åt ens håll.

Ett exempel på en (till en början) tydlig, lyckad autonom organisering återfinns i Danmarks historia. Flemming Mikkelsen och Rene Karpantschof (2001) beskriver hur ungdomar organiserade sig i Köpenhamn från 1981 och fram till 1990-talet i autonoma vänsterrörelser och framförallt i BZ-rörelsen. BZ är en dansk fonetisk förkortning (Mikkelsen & Karpantschof, 2001) av besæt (Hjortdal & Lindqvist, 2007) som ungefär betyder att besätta på svenska. Innebörden av förkortningen BZ är squatting (ockuperande av hus) vilket rörelsen utförde. Ockupering av hus i centrala Köpenhamn var den aktionsform ungdomarna i BZ-rörelsen uttryckte sig genom, till en början för att protestera mot bostadsmarknaden i Köpenhamn. Vissa av de ockuperade husen blev permanent boende för BZ-rörelsen där de levde och byggde upp mötesplatser i närområdet. Det var de platser rörelsen utgick ifrån vid organisering av aktioner och det var här som en stark gemenskap växte fram. De två utgångspunkterna, platsen och interaktionen, var grunden till den lyckosamma framväxten av BZ-rörelsen enligt Mikkelsen och Karpantschof. De som drogs till rörelsen var till stor del unga med socialistiska ideologier, som ville självorganisera sig och som trodde på direkt aktion och squatting. BZ-rörelsen var inte en enfråge-rörelse. Målen för BZ-rörelsen var att;

”[…] to defend and enchance the space for social autonomy against ecological catastrophes, state intervention, consumer and mass media manipulation – i.e. the expansion of the civil society at the expense of state and market (Mikkelsen & Karpantschof, s. 611, 2001).

Enligt Mikkelsen och Karpantschof blev BZ-rörelsen aldrig institutionaliserad som många andra sociala rörelser. BZ-rörelsen hölls levande genom att

engagemanget och gemenskapen som fanns i gruppen i kombination med att rörelsen aldrig finansierades utifrån. Uppbyggnaden gjordes utefter strukturen

”[…]gemensam identifikation av problem, närhet och interaktion samt jämlikhet då medvetenheten om att vara ett objekt för samma exploaterande omständigheter av samma auktoritet, och det faktum att vara nära varandra dagligen, stärker solidaritet [vår översättning]” (a.a s. 612).

9

Mikkelsen och Karpantschof beskriver ytterligare kännetecken på hur småskaliga organisationer mobiliserar och organiserar sig när det gäller vikten av interaktion. Förutom platsen och interaktionens betydelse för rörelsen så betydde också

samarbete med liknande rörelser i hemlandet och i Europa mycket för rörelsen när det kom till utbyte av idéer och taktik samt delandet av övertygelser. Det fanns ett missnöje som delades eller som rörelserna kunde sympatisera med och som bidrog till en kollektiv identitet. Mikkelsen och Karpantschof beskriver att BZ-rörelsen och rörelserna i Europa arbetade utifrån globala problem och händelser så som miljöförstöring, polisbrutalitet, krig, politiska mord och militära ingripanden. Kring dessa problem fanns en transnationell rörelse där gemensamma aktioner, mål och slogans utformades.

BZ-rörelsen utvecklades i olika faser från 1981 och framåt och övergick efter ockuperandet av hus och fredliga happenings och demonstrationer till fler våldsamma poliskonfrontationer och provokativa aktioner i mitten av 1980-talet. Från mitten av 80-talet och fram till 1990-talets början var internationella problem samt småskaliga aktioner, antingen i välorganiserade demonstrationer eller i militantliknande sabotage, på hemmaplan det som var i fokus för rörelsen. Efter 1991 började den från början enhetliga BZ-rörelsen att delas upp i fraktioner i och med att ny, engagerad ungdom började strömma till. 1990-talet kännetecknades också av att hårdare tag från polisen (på direktiv uppifrån) genom att inte förhandla med BZ-rörelsen samt att demolera potentiella hus för ockupation. Detta innebar att rörelsen förlorade striden om många av de ockuperade husen och att de blev utkörda från sina centrala samlingsplatser och hem. Interaktioner med myndigheter, polis och befolkningen fördjupade och stärkte rörelsens kollektiva, sociala och politiska identitet (a.a). Ett ”vi och dem” förhållande fanns i rörelsen då en identifierbar utmaning i form av statens förtryck som skapade orättvisa ansågs existera.

I ”[…]mentaliteten av ”vi och dem” skapades myter, hjältar, retorik, symboler och historier som blev en del av den kollektiva identiteten och en politisk subkultur som sympatiserade till upplösning genom aktion och våld.” (a.a. s. 613).

2.3.2 Ungas organisering

Waara mfl (2010) förklarar i sin rapport Ungas organisering över tid hur ungas tendenser till organisering ser ut idag och jämför det med en historisk kontext. De beskriver att ungdomars delaktighet genom medlemskap i traditionellt

föreningsliv minskar över hela Sverige. De menar att risken finns att detta leder till ett utanförskap både för unga och vuxna. Den generella ståndpunkten är att det förutom att vara en positiv utveckling hos individen av att delta i föreningsliv även finns en samhällelig vinst med att medborgarna engagerar sig i ”det

gemensamma rummet” (Waara mfl. 2010). Folkrörelserna har historiskt sett varit bidragande till uppbyggandet av det moderna samhället i de nordiska länderna (a.a).

Ungdomars medlemskap i traditionellt föreningsliv må minska men genom t.ex interaktiva medier och spontanaktiviteter kan många unga människor engageras på mycket kort tid och påverka politiska beslutsfattare i frågor de är engagerade i. Unga har ett samhällsengagemang som syns tydligt i de virtuella kanalerna, men det är ungas engagemang i ”[…]traditionella föreningar eller i andra formellt godkända sammanslutningar[…]”(a.a, s. 8) som ungas engagemangsbenägenhet bedöms utifrån. En anledning till att ”modernt engagemang” inte bedöms som lika seriöst kan vara det Robert D Putnam genom Waara mfl beskriver att ungas engagemang är stort i antal genom passivt medlemskap i flera föreningar och

10

deltagande i t.ex spontana aktiviteter med hjälp av interaktiva medier, men att engagemanget inte är på något djupare plan och inte har samma genuinitet som förr. Det är ett stort steg att gå från tanke till handling, vilket gör att många faller bort och typen av engagemang som beskrevs ovan kan därmed inte räknas som mobilisering, enligt Putnam. Waara mfl menar att de vuxnas syn på hur

samhällsengagemang ska organiseras inte är anpassat efter hur det faktiskt görs av unga idag och att den typ av engagemang och organisering som unga är delaktiga i inte räknas till traditionellt föreningsliv. Att traditionellt föreningsliv minskar behöver inte betyda att unga är mindre engagerade idag än förr, bara att det ser annorlunda ut än tidigare. Sättet det är ordnat på i dag, då intresset för den organiserade partipolitiken har minskat bland allmänheten och valdagen snarare har blivit mer av en rituell handling, visar att det inte är någon ”[…]levande demokrati” (a.a, s. 9f). Delaktighet i samhället sker i nya former och Waara mfl frågar ”[…]om dagens politiska system är optimalt för att kanalisera ungas samhällsintresse.” (a.a, s.10).

Waara mfl. menar vidare att ungdomar tycks vara mindre intresserade av

partipolitik, stora politiska frågor och samhällspåverkan genom redan etablerade politiska system. Ungdomar är mer intresserade av frågor som handlar om att påverka sin närmiljö. Waara mfl menar att den sociala bakgrunden spelar roll för ungas politiska intresse. Dels betydelsen för delaktighet och inflytande för de unga i samhället, då ungdomar från arbetarklassbakgrund inte tror att de kan påverka eller har något inflytande och heller inte vet var de ska vända sig, medan medelklassungdomarna tror sig kunna påverka mer och är mer villiga att anpassa sig till den föreningsform som premieras av beslutsfattarna. Men klassbakgrunden avgör också vilken typ av frågor som intresserar. Lokala och mer praktiska frågor engagerar ungdomar från arbetarklass medan globala frågor och politiska

ideologier intresserar ungdomar från medelklassen, enligt Waaras mfl rapport. En önskan om att ha inflytande finns hos ungdomarna oavsett klassbakgrund (a.a). Waara mlf. beskriver att svårigheter för unga att få sin röst hörd genom vuxna är vanligt, då beslutsfattare ofta anser att ungdomar inte engagerar sig och att de som ändå engagerar sig gör det på ”fel” sätt. Engagemang på ett sätt som

beslutsfattarna inte förstår, då det till exempel inte görs inom ramen för de normer och regler de vuxna satt upp för organisering och föreningsliv. Ungdomar anser ofta att deras åsikter och krav uppfattas som gnäll av de vuxna istället för det samhällsengagemang som det faktiskt är. Waara mfl. beskriver att ”[…]ungas och vuxnas förhoppningar och förväntningar kolliderar” (a.a, s. 28). De ungdomar som anpassar sig till rådande bestämmelser som beslutsfattarna satt upp anses ”kapabla” och är de som blir tagna på allvar då de är åtråvärda i de vuxnas sammanhang. Anpassning blir alltså ett krav för att tas på allvar.

2.3.3 Myndigheters påverkan

Ove Sernhede (2007) hänvisar till hur Loic Wacquant menar att det finns grundläggande problem i hur institutioner i välfärdsstaten fungerar. Wacquant beskriver fenomenet med Frankrike som exempel, och Sernhede menar att det går att översätta till svenska omständigheter. Det Wacquant beskriver som ett problem är hur offentliga institutioner fungerar isolerande för invånarna. Han menar att man på flera sätt sätter invånarna i aktivitet, genom till exempel idrottsföreningar, som styrs av etablerade föreningar. Detta lämnar lite, eller inget, utrymme till invånare, framför allt unga, att själva skapa sina sammanhang och platser för umgänge på deras egna villkor. Wacquant menar dessutom att många av dem som

11

jobbar inom myndigheter och institutioner ser placeringar i områden som är tyngda av sociala problem och fattigdom som ”[…]en förvisning” (Sernhede, 2007, s. 64), en inställning som genast smittar av sig på många av övriga lärare, socialarbetare, ungdomsledare som arbetar på orten. Verksamheter styrs på ideal som är dikterade av någon annan, någon utifrån, från ett annat sammanhang och ett annorlunda samhälle, oftast rotat i ett medelklassideal och det är också ofta medelklasspersoner som arbetar på ovan nämnda arbetsplatser. Det leder till en förskjutning, till att istället för att täcka de boendes behov, finns insatser till för att täcka de behov som de som arbetar i orten har. Utöver detta, menar Wacquant, att myndighetspersonalen har ett ansvar att signalera till övriga samhället att det offentliga inte har gett upp i de aktuella områdena, vilket leder till ett mått av misstänksamhet, frustration och främlingskap i arbetet. Mötet som invånarna får med det offentliga färgas av denna inställning och blir i många fall negativ och förstärker känslan av att det är negativt att bo i den aktuella orten. I extrema fall kan insatser från det offentliga leda till att stigmatiseringen av området förstärks (Sernhede, 2007).

”De offentliga institutionerna […] väver ett effektivt nät av kontroll över området. Den byråkratiska styrningen och kontrollen i kombination med tjänstemän som är främmande för det liv människorna i området lever skapar snarare frustration än stöd och hjälp. Det är till och med så, menar Wacquant, att det politiska systemets kortsiktiga strategier för att möta detta missnöje snarare framkallar nya protester.” (a.a, s. 66).

2.3.4 Makt i ungdomsgrupper

Philip Lalander och Thomas Johansson (2012) skriver i Ungdomsgrupper i teori

och praktik om det viktiga i att tillhöra en grupp om man vill verka för förändring.

En grupptillhörighet ger verktyg att kunna förändra, och gruppen skapar

upplevelse av att ha större tillgång till makt, frihet och trygghet. Hallin mfl (2010) menar att medlemmarna i en grupp inte egentligen behöver ha något gemensamt, utan att de tillskrivs egenskaper av utomstående som gör dem till en kategori. Däremot kan medlemmarna i en grupp agera utifrån att de har liknande

erfarenheter och målsättning, som gör att de själva identifierar sig som en grupp. Att jämföra sig med andra grupperingar i samhället är en förutsättning för ungdomsgruppernas existens, gruppen behövs för att vara ett alternativ, vara det andra grupper inte är eller står för.

Lalander och Johansson (2012) beskriver hur livet för en ung person i mångt och mycket innebär underordning och marginalisering. Makten ligger inte i den unges händer, vuxna har i alla sammanhang mer makt än den unge själv. Lalander och Johansson menar att ungdomar i många fall använder sig av olika former av symboler för att åtminstone på ett tankemässigt plan kunna jämna ut den asymmetriska maktrelationen. Symbolerna visar upp och höjer gruppens egna förmågor gentemot vuxenvärlden. I många fall, menar Lalander och Johansson, handlar sådana symboler om att visa att man inte är beredd att foga sig i de etablerade kategorierna i samhället. Etnicitet- klass- och maktstrukturer är några exempel som författarna menar att olika ungdomsgrupper tar avstånd ifrån. Det är alltså inte ovanligt att ungdomsgrupper revolterar och visar missnöje med rådande ideal och ordningar, mer eller mindre tydligt. Genom att göra motstånd, att säga ifrån, ökar känslan av makt. Lalander och Johansson menar att makt handlar om möjligheten att påverka sitt liv, sin livssituation och det som är ens värld. En bekräftelse på sin existens, ett kvitto på att man själv och andra i ens egen

situation betyder något, lyssnas på och kan göra skillnad. Lalander och Johansson menar att ”[…]genom att läsa ungdomars stilar får man inte bara insikt i

12

ungdomars världar utan även i samhällsförhållanden.” (a.a, s. 53). Genom att studera ungdomsgrupper och deras analys av samhället tydliggörs en bild strukturer och samhällsförändring som annars kan vara svår att upptäcka.

2.3.5 Identitet

Mustafa Dikec (2007) menar i Badlands of the Republic att roten till

förortsungdomars uppror i kombination med social utsatthet går att hitta långt tillbaka i tiden. Redan 1981 reagerade ungdomar i förortsområden i England på sin situation och polisernas hårda attityd mot etniska minoriteter och deras alltmer militariserade insatser (Dikec, 2007). Samtidigt ökade de sociala och ekonomiska klyftorna mellan människor i många länder i Europa och i exempelvis fransk media beskrivs unga från socialt utsatta områden som samhällets fiender och som hot för övriga medborgare (a.a). Regeringens försök till att dämpa uteslutningen av etniska minoriteter togs inte väl emot. Som exempel lyfter Dikec tidningen Le

Quotidien de Paris som 1981 efter att ett lagförslag som skulle underlätta för

invandrare att få tillfälligt uppehållstillstånd för sig och sina familjer menade att ”Now that the expulsions are suppressed, they [young Arabs] are going to steal our cars and violate our daughters.” (a.a, s. 42). Sernhede (2012) beskriver att denna svartmålning blev vanlig samtidigt på flera ställen i Europa. Ibland med kravaller som konsekvens, framför allt i Frankrike (Börtz, 2007). Följderna blev en ökad stereotypisering, och rädslan för ”den Andre” får en stor betydelse för den rumsliga dimensionen. Dikec menar att kopplingen mellan plats och identitet blir allt viktigare under den här perioden, och att ens identitet allt tydligare kopplas till ens boendeplats. Genom att bo på en plats tilldelas man också sin identitet. Att av andra bli definierad utifrån andras syn, går igen som en grund till missnöje hos marginaliserade grupper. Sernhede (2012) och Dikec (2007) menar att det som ungdomarna i Paris kände 2005 (som nämndes tidigare), och som ungdomar i svenska förorter visade prov på några år senare, handlar om att revoltera mot den definition av sig själva som den rådande samhällsordningen bestämmer. Man är inte nöjd med att bli tilldelad en identitet och en uppgift utifrån den plats man befinner sig på, utan vill skapa något eget.

3. TEORI

I följande avsnitt presenteras den teoretiska grund som senare kommer diskuteras i relation till uppsatsens resultat. Syftet med studien är att belysa tre

organisationer, och genom frågeställningarna ämnar uppsatsen att ta upp hur organisationerna arbetar och vad de gör som går att tolka som socialt arbete. Under arbetets gång har organisationernas arbete kunnat kopplas ihop med teorier kring empowerment och deras sätt att belysa sociala problem med claims-making. Genom att använda teorier som empowerment och claims-making kan ett

tydliggörande om hur man kan förstå organisationernas arbete göras, och deras syn och eventuella görande av socialt arbete förklaras. Den inblick som getts genom uppsatsen i organisationernas uppbyggnad och arbetssätt gör att teorier kring empowerment och claims-making blir relevanta i en kommande analys.

3.1 Empowerment

Ole Petter Askheim (2007) förklarar att empowerment innebär att skaffa sig styrka, kraft och makt (power) och när det kommer till begreppsanvändningen av empowerment inom socialt arbete innebär det att människor i en svag position i

13

samhället ska komma ur denna position genom att stärka sig själva för att få makt och inflytande över sina liv. ”Genom denna mobilisering ska de bli i stånd att motarbeta de krafter som håller dem nere och därigenom få mer inflytande över sina egna liv.” (Askheim, 2007, s. 18)

Malcolm Payne (2008) beskriver empowerment som en praktikteori inom socialt arbete som har släktskap med feministiska, kritiska samt antidiskriminerande teorier. Han menar vidare att empowerment har utvecklats för att ta in delar av de radikala och kritiska teorierna i det praktiska sociala arbetet.

Bengt Starrin (2007) och Askheim skriver tillsammans att empowerment började användas som ett begrepp i samband med de sociala proteströrelserna i USA i slutet av 1960- och i början av 1970-talet, då begreppet kom på tal i samband med ”diskussioner om lokal utveckling, lokalt självstyre, aktivism och social

mobilisering” (Askheim & Starrin, 2007, s. 10). Askheim skriver att begreppet idag används i samband med grupper som anses svaga i samhället och ger exempel på bland annat invandrare, funktionshindrade och drogmissbrukare. Empowerment används av de som anser att staten och den offentliga sektorn har ett minskat engagemang för de utsatta i samhället, exempelvis av

frivilligorganisationer, klientorganisationer samt självhjälpsgrupper.

Empowerment var från början ett begrepp som användes av den politiska vänstern i och med proteströrelserna samt för det radikala sociala arbetet men som under 1990-talet togs över av den politiska högern för att lyfta individens

självförverkligande. Begreppet anses idag vara utan politisk färg och både högerpolitiken och vänsterpolitiken plockar det de anser passar deras agenda utifrån begreppet. Till viss del kan begreppet dock ses som ”återtaget”, då radikala reagerat på att begreppet blivit avpolitiserat och inriktat på individualisering (Askheim & Starrin, 2007).

Oavsett politisk färg eller riktning som begreppet tagit innebär empowerment en humanistisk (positiv) människosyn som betyder att alla människor ”[…]i grunden är aktiva och handlande som vill sitt eget bästa om förhållanden inte lägger hinder i vägen” (Askheim, 2007, s. 29). Askheim trycker på att människor både vill och vet sitt eget bästa. Socialarbetare ska enligt empowermentbegreppet se människor som aktörer som själva vet bäst om vad som bekymrar dem och komma bort från synsättet att människor är ”[…]passiva, okunniga och i behov av styrning.” (Askheim & Starrin, 2007, s. 12). Detta passiviserande synsätt var något som de gamla folkrörelserna och arbetarrörelsen gjorde uppror emot (Askheim & Starrin, 2007). Både Payne och Askheim uttrycker att social rättvisa både är målet och arbetssättet för empowerment. Payne skriver också att social och politisk jämlikhet kan nås genom ”[…]ömsesidigt stöd och kollektivt lärande” (Payne, 2008, s. 427), vilket är ytterligare mål med empowerment. Payne uttrycker att fokus bör vara på klienternas kunskap, en lokal kunskap som de själva kan förmedla (Payne, 2008).

Askheim beskriver empowerment utifrån tre olika infallsvinklar: ”empowerment som etablering av motmakt” som är ett vänsterpolitiskt synsätt och ett, enligt Payne, socialistiskt-kollektivistiskt synsätt, ”empowerment som en

marknadsorienterad infallsvinkel” (ett högerpolitiskt synsätt) samt ”empowerment som en terapeutisk position (ett synsätt inom hälso- och sjukvården)”. Den typ av empowerment som här efter kommer beskrivas är den grundläggande formen av empowerment – ”som etablering av motmakt” vars position är mer radikal än de

14

övriga. I detta synsätt är det sambandet mellan individens livssituation och strukturer i samhället som är i fokus. Synsättet är konstruktionistiskt och utgår från att individen har en viss position i samhällsstrukturen, vilket är konstruerat av människor genom historien och inte en position som är ”huggen i sten”. Då positionen är skapad av människan kan den också ändras av människan. I denna betydelse av empowerment är det av stor vikt att individen ökar sin medvetenhet kring sambandet mellan sin egen livssituation och förhållanden i samhället. Askheim förklarar att människor som lever i socialt, politiskt och ekonomiskt förtryck kan uttrycka okunnighet och apati just för att de inte fått någon möjlighet att reagera eller utveckla ett kritiskt medvetande. Genom att få i gång processer och aktiviteter hos individen kan dennes självkontroll stärkas, vilket enligt Askheim innebär ökade kunskaper om sociala orättvisor och förtryck. Det leder i sin tur till större medvetenhet, större självförtroende och bättre självbild. Askheim skriver att det är av stor vikt att lyfta att man inte är ensam utan att många delar dessa problem (Askheim, 2007). Starrin och Askheim beskriver denna typ av empowerment som kollektiv empowerment. Genom kollektivet kan människor samla ihop mer kraft, kunskap och kreativitet än vad var och en skulle klara av på egen hand. Mobiliseringen gör att de tillsammans kan nå sina mål och bygger på devisen att ”tillsammans blir vi starka” (Askheim & Starrin, 2007). Både Askheim och Payne menar vidare att gemensam handling och organisering är ett sätt att svara på förtryck uppifrån. Det ökade medvetandet som sker genom kollektivt delade erfarenheter och de nyväckta personliga och kollektiva resurserna ökar det kritiska seendet på den sociala och politiska makten och i sin tur kraften till att utföra sociala och politiska aktioner.

Medvetandegörande är väsentligt då individen genom undervisning i att uppfatta förtryck och motsättningar kan bekämpa ”[…]de sidor av förtrycket som skapar förtryck.” (Askheim, 2007, s. 20). Askheim beskriver att förtryckta får samma uppfattning av sig själva som sina förtryckare har av dem då de har gjort

förtryckarnas verklighetsuppfattning till sin egen. Det är när människor inser att de är förtryckta och förstår hur förtrycket fungerar som de själva kan skapa sin egen frigörelse (Askheim, 2007).

Payne menar att empowerment innebär att människor själva ska skaffa sig makt och få hjälp med att ta makt, det är inget någon annan kan ge dem. För då handlar det om en maktsituation och en makt som delas ut tillfälligt. I empowerment är synsättet på makt både att det kan vara befriande och förtryckande (Payne, 2008). Genom att marginaliserade grupper organiserar sig mot de som förtrycker skapas motorganisation och motmakt. Hos de marginaliserade grupperna som upplevt liknande förtryck skapas gemensamma erfarenheter och en gemensam identitet. Sociala rörelser som har sin bas i kön, etnicitet eller sexuell läggning är exempel på kollektiv identitetsbildning som Askheim beskriver som oppositionellt kapital. Förutom motstånd kan gruppens erfarenheter av den negativa bild förtryckaren har av individen i den marginaliserade gruppen ge upphov till en positiv

utveckling av individernas identitet genom att negativa ord tas över av gruppen och görs om till något positivt (Askheim, 2007).

Sammanfattningsvis innebär empowerment att den marginaliserade individen och gruppen genom att bli medveten om sin situation (genom hjälp eller stöttning av t.ex socialarbetare med kunskap om empowerment att komma på rätt spår) samt få kunskap om det som förtrycker och ser på det genom ett kritiskt perspektiv så får denne en starkare syn på sig själv. Slutligen kan individen och gruppen använda

15

dessa resurser och kompetenser till att uppnå sina personliga och kollektiva mål (Payne, 2008). Detta ger människor makt.

3.2 Claims-making

Genomgående i uppsatsen kommer vi att använda oss av det engelska uttrycket claims-making, och make a claim. Detta för att vi inte funnit någon

tillfredställande översättning som fångar fenomenets helhet.

Claims-making handlar om att uppmärksamma andra på att ett fenomen är ett

socialt problem, och detta görs på en mängd olika sätt, men exempel på aktiviteter som utförs för att lägga fokus på det som anses viktigt är demonstrationer och manifestationer. Att make a claim handlar om att göra ett anspråk på ett fenomen, som identifierats som ett problem av en grupp, som anser att något måste göras åt det förmodade problemet. Alltså, grupper gör anspråk på en specifik ojämlikhet, orättvisa eller annat problem i samhället, samtidigt som man kräver att något ska göras åt detta missförhållande för att förändra det.

Donileen R Loseke (2003) förklarar claims-making på följande sätt;

“[…]constructing a social problem requires that audience members be persuaded that a condition exists, that it is troublesome and widespread, that it can be changed, and that it should be changed.” (Loseke, 2003, s. 25f). Likaså menar Erich Goode & Nachman Ben-Yehuda (1994) att ett socialt problem ofta

formuleras av så kallade claim-makers som lyfter ett problem till ytan och föreslår en lösning på problemet. En konkret åtgärd krävs för att problemet ska försvinna. Goode & Ben-Yehuda använder ofta exempel på grupper som aktivt jobbar mot olika fenomen, som anti-abortrörelser, porrmotståndare och djurrättsaktivister. Fenomenet med claims-making menar de dock alltid är inblandat när sociala problem kommer upp till ytan. Loseke (2003) menar att claims, i en

socialkonstruktivistisk mening, är ett verbalt, visuellt eller beteenderelaterat sätt att påvisa för andra i samhället att det finns sociala problem som måste förändras. Loseke menar att det är vanligare att claims utförs verbalt (genom tal) och ibland visuellt (genom bilder), än genom ett beteende. Beteenderelaterade claims-makers var vanligare på 1950- och 60-talet, och Loseke lyfter exempel som att afro-amerikaner satte sig på säten längst fram i bussen där de inte fick sitta och andra liknande aktioner, för att visa att det rasistiska systemet var ett socialt problem som behövde ändras. Att göra claims via beteende är heller inte en helt utdöd metod, exempel är aktivister som häller ketchup i pälsar för att protestera mot pälsindustrin eller hungerstrejkar för att dra uppmärksamhet till något som anses vara ett socialt problem om behöver lyftas, men det är som sagt vanligare att göra det via tal (ofta återgivet i till exempel en tidningsintervju), eller bild.

Ett anspråk, ett claim, kan enligt Goode & Ben-Yehuda både inneha och sakna empiriskt tillförlitlighet, men i vilket fall handlar det om någons verklighet som grundar sig i sociala konstruktioner och är i behov av att granskas (Goode & Ben-Yehuda, 1994). En social rörelse som presenterar ett claim, gör det efter mallen att någonting är fel, och att detta något bör och kan förändras. Det går alltså att dela upp en rörelses anspråk i två delar: ”Vad är fel?” och ”Vad ska göras åt det?”. Problemet som grupper anser sig ha upptäckt kan finnas och vara lika allvarliga som gruppen menar, eller så finns problemet men är inte fullt så allvarligt, eller så existerar inte problematiken alls. Goode & Ben- Yehuda menar att det egentligen inte spelar någon roll, utan att olika former av politiska ledare, ledare för sociala rörelser och så vidare måste formulera argument och arrangera bevis som

16

supportar det de säger som stärker deras position. Claims-making är en av flera metoder som kan få rörelser att uppnå sina mål. Med andra ord, grupper (eller individer) använder bevis, eller antagna bevis, i mening att definiera för andra hur det står till med olika samhällsfenomen och hur det istället borde vara. Att

övertyga andra att den egna rörelsens definition av verkligheten är korrekt, att förhållandena är i behov av lösning, kan ses som en form av vinst för en rörelse, en milstolpe längst vägen mot målet.

Hur verkligheten ska definieras, och av vem, tvistas om i många olika forum. Mycket av kampen mellan olika sociala rörelser och deras ”motståndare”, ofta i form av media och oliktänkande, går ut på att legitimera en särskild syn på verkligheten, men också att få andra att få upp ögonen för tidigare ignorerade missförhållanden i samhället. Goode & Ben- Yehuda menar att ett annat sätt att förklara fenomenet, är att rörelser försöker definiera sin sak som politiskt korrekt, och att motsätta sig, eller inte bry sig om sakfrågan är politiskt inkorrekt och nästan otänkbart. Som exempel nämner de abortmotståndare som menar att sådana som är för abort är ”barnamördare”.

Goode & Ben-Yehuda menar att argument förda av olika claims-makers ofta är ensidiga och sällan resonerande, och att resonemangen är ganska svart-vita. Författarna menar också att i diskussioner kring de olika fenomenen fokuserar claims-makers gärna på de allra värsta exemplen och framhåller dem som de typiska för fenomenet. Därför är det av stor vikt att som mottagare veta hur och av vem ett socialt problem är formulerat och vilka eventuella intressen som ligger bakom. Det är nämligen vanligare att vissa grupper i samhället, eller vissa medlemmar ur specifika kategorier, uppmärksammar ett socialt problem än att andra gör det. Dessa claims-makers konstruerar och sedan uppmärksammas allmänheten på ett socialt problem (Goode & Ben-Yehuda, 1994).

Chas Critcher (2003) menar att en claims- maker är en aktör som sätter fingret på ett ojämlikt förhållande, och ställer krav på att något måste göras åt det

förhållandet. Critcher menar att sådana aktörer kan vara olika sorters människor, politiker, aktivister, beslutsfattare eller ”vanligt folk”, och att det som är

signifikativt för claims-making är att det handlar om retorik. Aktörerna gör ägandeskap av ett problem, och ger det ett namn och presenterar lösningar på problemet. Critcher menar, likt Goode & Ben- Yehuda att det är av stor vikt att förstå vem som definierat något som ett socialt problem och vilken bakgrunden till det är (Critcher, 2003). Det är inte ovanligt att aktörer har motiv som inte är tydliga för allmänheten, och det är viktigt att kunna se vilka aktörer som blir hörda och uppmärksammade i debatter.

4. METOD

Nedan redovisas inledningsvis vilka metoder som valts för att genomföra vår uppsats och sedan följer en redovisning av hur vi gått tillväga för att uppnå vårt syfte.

4.1 Metodval

För att kunna besvara våra frågeställningar har vi valt att använda oss av två olika metoder. Vi har genomfört intervjuer med två av de berörda organisationerna,

17

både för att få förstahandsinformation direkt från källan och för att vi ville lyfta organisationernas egna röster om det arbete de utför. Vi har också analyserat organisationernas publicerade dokument samt nyhetsartiklar där organisationerna får komma till tals med hjälp av dokumentanalys.

4.1.1 Intervju

Eftersom syftet med uppsatsen är att ta del av tre specifika organisationers grundläggande syn på vad de gör och hur de resonerar kring olika frågor ansåg vi det som mest passande att genomföra intervjuer med berörda personer inom organisationerna. På grund av tidsbrist hos de aktuella intervjupersonerna valde de (se 3.4 Etiska överväganden) att besvara våra frågor via e-post. Alan Bryman (2011) menar att det finns klara fördelar med att utföra en intervju via e-post, då det till exempel är lättare att återkomma med reflektioner eller följdfrågor som uppkommer i efterhand, än vad det är vid en ”vanlig” intervju. Enligt Bryman genererar det oftare engagerade svar om intervjupersonerna fått en tydlig

förfrågan innan intervjun skickas, samt en ordentlig presentation av projektet som de tillfrågas att delta i (Bryman, 2011). Bryman menar att det är att föredra att använda samma frågor till alla intervjupersoner om målet med intervjuerna är att de olika intervjupersonernas svar ska kunna jämföras på ett reliabelt sätt. Syftet med vår studie är inte att jämföra de olika organisationerna med varandra, utan att se mönster i deras struktur och uppbyggnad och detta görs lättast om frågorna är ställda på samma sätt till alla intervjupersoner. Ett strukturerat frågeschema med åtta frågor konstruerades därför. Dock använde vi oss inte av slutna frågor med färdiga svarsalternativ, som ofta är fallet i strukturerade intervjuer, utan vi

efterfrågade utförliga och egenformulerade svar. Enligt Bryman gör öppenheten i frågorna och möjligheten till egna svarsformuleringar att intervjun är av semi-strukturerad karaktär (2011). Någon transkribering efter avslutade intervjuer blev följaktligen inte aktuell, då svaren skrivs ner av intervjupersonen själv.

4.1.2 Dokumentanalys

För att kunna komplettera det material som intervjupersonerna kunnat lämna, valde vi att genomföra en dokumentanalys på delar av det material som de olika organisationerna själva framställt, i form av information på organisationernas hemsidor och publicerade debattartiklar. För att få en fylligare bild av

organisationerna valde vi vidare att också analysera material från tidningsartiklar där organisationerna förekommer och får komma till tals.

Pål Repstad (2007) beskriver hur en dokumentanalys går till och han menar att dokumentanalys är en metod där texter ges status som källor, på samma sätt som till exempel anteckningar från ett fältarbete eller utskrifter från en intervju (Repstad, 2007). Han menar att det blir allt vanligare att man analyserar icke-verbala källor inom samhällsvetenskaplig forskning, och att nästan vilka dokument som helst kan vara värda att analysera (a.a). Bland annat kan

tidningsartiklar utgöra intressanta källor, men också insändare, interna tidningar, protokoll och så vidare. Bryman (2011) menar att denna form av analys är lämplig om man söker efter bakomliggande teman i de data som samlats in. Genom att först samla in en mängd material som metodiskt sorteras och kategoriseras, kan sedan en tematisk analys utföras på materialet som kan kopplas direkt till frågeställningarna.

18

4.1.3 Analys av film

Som komplement till intervjuer och dokumentanalys har vi också tillgång till en längre dokumentärfilm som skildrar organisationen Pantrarna. Denna film har vi valt att använda på samma sätt som resterande dokument. Vi var inte intresserade av att analysera själva filmen utan bara den information som de Pantrar som skildras i filmen delger tittaren. Därför har vi valt att göra om den talade

informationen i filmen till text (transkriberat), och sedan bearbetat den på samma sätt som övriga dokument, genom en dokumentanalys. Se bilaga 3 för en

sammanfattning i tabellform av exempel på de olika källor som ligger till grund för resultatredovisningen, och hur dessa refereras.

4.2 Genomförande

Repstad menar att det inte är några problem med att sammanföra två olika kvalitativa metoder (eller för den delen en kvalitativ och en kvantitativ metod), utan ” […]att kombinera olika metoder ger ett bredare dataunderlag och en säkrare grund för tolkningen” (Repstad, 2007, s. 28). Eftersom det ganska snart under uppsatsarbetet visade sig att vi skulle ha svårt att nå och få tag i tillräckligt många intervjupersoner beslutade vi att kombinera de två metoder som ovan beskrivits.

4.2.1 Genomförande av intervjuer

Då de tre organisationer vi intresserat oss för fungerar i stort sett helt ideellt (undantaget RGRA som har anställd personal) visade det sig bli svårt att få tag i någon som hade tid att ställa upp på en intervju. Vi kontaktade organisationerna via kontaktuppgifter på deras hemsidor, men fick ingen respons. Vi kontaktade då sådana som vi visste var med i organisationerna, genom bekanta och andra

kontakter. Det visade sig vara svårt att få någon att ställa upp, oftast på grund av tidsbrist då de allra flesta vi kom i kontakt med är engagerade ideellt, eller inte ansett sig vara tillräckligt insatta i organisationen för att kunna besvara våra frågor. Till slut kontaktade vi organisationerna via Facebook, där vi också till slut fick besked från alla organisationer. Pantrarna i Göteborg menade att de tyvärr inte hade tid att ställa upp på en intervju. Dock var både RGRA i Malmö och Megafonen i Stockholm positiva till att ställa upp och svara på våra frågor och föredrog att göra det via e-post.

Vi formulerade frågor till intervjuerna utifrån de olika teman vi genom vårt syfte kommit fram till var intresseranta att undersöka vidare. De olika frågorna

behandlade ämnena vilka organisationerna är, varför de finns och vad de gör. Tillsammans med ett informationsbrev skickade vi sedan frågorna till

organisationerna via e-post. Vi valde att skicka alla frågorna på samma gång, för att intervjupersonerna skulle få chans att fundera över sina svar innan de kom oss tillhanda, vilket vi ansåg var att föredra framför att skicka frågorna en och en, vilket annars är en vanlig metod vid e-postintervju (Bryman, 2011). Vem i organisationen som besvarade frågorna lät vi dem själva bestämma. RGRA återkom med två olika personers svar, och Megafonen med ett gemensamt svar från flera i organisationen.

Efter att ha samlat in de intervjuer som kunnat genomföras kunde vi direkt börja kategorisera materialet på samma sätt som vi valde att göra med övriga dokument, då någon transkribering inte var nödvändig, eftersom svaren redan var nedskrivna. Intervjuerna, till skillnad från det övriga materialet var redan besvarade enligt de frågor som också fungerade som våra kategorier. Utifrån den information som