NÄR FÖRÄLDERN INTE ÄR
TILLRÄCKLIGT BRA
CHAJA BEGHIN
Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet 15 hp Hälsa och samhälle Socionomprogrammet 205 06 Malmö
WHEN THE PARENT IS NOT
GOOD ENOUGH
CHAJA BEGHIN
Beghin, C. When the parent is not good enough. Degree project in social work 15
högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of
Social Studies, 2020.
In this study, the level of parenting required to be considered good enough by social authorities is examined – through qualitative interviews with the social workers who assess parents, focusing on the practical aspects of parenting. The study uses social construction theory to analyse parenting skills expected by social authorities, as well as the view that children’s needs can be divided into different categories – that some aspects of children’s needs are necessary for survival and other aspects can differ depending on a specific society’s ways and values. The study’s results shows that a high level of parenting is required by social authorities to be considered good enough, especially when it comes to the safety of the child. It is also considered important that a parent has routines and provides physical care in a structured way. The result shows that social workers think that children’s physical needs are closely connected to their emotional needs and that even a high level of physical care is not good enough if the parent has no emotional
connection to the child. It is also expected that the parent is able to adapt the care to the child's individual needs.
Keywords: children’s needs, good enough, neglect, parent assessment, parenting
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. Problemformulering, syfte och Frågeställningar.………..4
2. Kunskapsläget och BBIC.……….6
3. Teori.………11
4. Metod.………..13
Urval och genomförande………13
Analys av material……….……….15
Sökning av forsking………..….16
Studiens tillförlitlighet.………..……16
Etiska överväganden.……….…17
5. Resultat och Analys.………18
Den grundläggande omsorgen..……….18
Anknytningens roll i den grundläggande omsorgen..……….…22
Gränsen mellan tillräckligt bra och inte tillräckligt ba………….…..25
6. Avslutande diskussion….……….………28
Referenser..……….……….…31
1. PROBLEMFORMULERING, SYFTE OCH
FRÅGESTÄLLNINGAR
Enligt föräldrabalken har varje barn ”rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran” (6 kap 1 § Föräldrabalk SFS 1949:381). Det är förälderns skyldighet att sörja för att barnet får sina behov tillgodosedda. Om föräldern inte uppfyller denna skyldighet träder staten in och omhändertar barnet med stöd av lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), där det står att ”vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas” (2 § LVU SFS 1990:52).
Brister i omsorgen kan innebära omsorgssvikt när det gäller barnets fysiska eller psykiska behov eller att föräldern inte skyddar barnet, och att det därför utsätts för fara. Det kan även innebära att barnet inte får läkarvård när det behöver det. Omhändertagande får enbart göras när det föreligger en konkret risk att förhållandena är skadliga för barnet. Det behöver finnas ”bevis” att eventuella brister i omsorgen får skadliga konsekvenser för barnet och på vilket sätt de är skadliga. Skillnaden mellan att barnet utsätts för omsorgssvikt och exempelvis våld är att barnet skadas av förälderns undlåtenhet, vilket innebär att föräldern låter bli att ta hand om barnet som den enligt lag ska göra. Denna sortens bristande omsorg kallas för passiv misshandel (Friis 2003). Omsorgssvikt ingår även i WHOs (2020) definition av barnmisshandel.
En artikel i Läkartidningen, ”Försummelse av barn ett försummat problem”, påpekar att omsorgssvikt, eller försummelse som de kallar det, är ett utbrett socialt problem som enligt artikelförfattarna inte tas på lika stort allvar än andra
övergrepp på barn (Lucas & Jernbro 2014). De efterlyser även mer kunskap om problemets utbreddhet i Sverige. Enligt artikeln utsätts var sjätte barn i
västvärlden för någon form av försummelse. Försummelse kan få allvarliga följder för barnets utveckling och behöver därför uppmärksammas mer, anser författarna. En förklaring till varför problemet inte får tillräckligt med
uppmärksamhet är att det är lättare att se och bedöma att föräldern är otillräcklig när föräldern aktivt skadar barnet, genom exempelvis våld, än när föräldern skadar barnet genom att undlåta att ge barnet omsorg. Försummelse kan ha olika orsaker, den kan uppstå på grund av strukturella skäl eller på grund av brister i föräldraförmågan. Den kan delas in i olika sorters försummelse: psykisk försummelse, medicinsk försummelse (att barnet inte får läkarvård när det
behöver det) och fysisk försummelse – vilket innebär att barnets fysiska behov av mat, kläder sömn, tillsyn och en trygg miljö inte tillgodoses (Lucas & Jernbro 2014). I en studie av 5000 elever, utförd av Allmänna Barnhuset, uppgav sex procent av eleverna att de har försummats av sina föräldrar. Studien visar även att försummelse av de fysiska behoven ofta förekommer i kombination med andra brister (Jernbro & Janson 2016).
I barnhälsovårdens rikshandbok (2014) beskrivs fysiska tecken på försummelse som professionella som arbetar med barn behöver vara uppmärksamma på. Sådana tecken kan vara att barnet är smutsigt, att det är undernärd eller att dess kläder inte är anpassade till väderleken. Andra tecken som behöver
uppmärksammas är att barnet har dåliga tänder eller inte får läkarvård när det är sjukt. Lundén (2010) visar i sin forskning att tecken som förskolepersonal uppmärksammar, förutom tydliga fysiska tecken som hunger eller trötthet, är bland annat att barnet är hemma från förskolan under längre perioder och att barnets äldre syskon får ta mycket ansvar. Hennes forskning visar vidare att förskolepersonal har svårigheter med att identifiera och bedöma tecken på försummelse, samt att de som såg tecken gjorde det för att de hade tidigare erfarenhet av dessa.
Forskaren Bornstein (1012) menar att synen på vad en barndom behöver bestå av skiljer sig beroende på hur samhällets kultur och värderingar är utformade. Även hur barnets behov formuleras och vilka egenskaper som önskas fostras fram, kan skilja sig beroende på kulturell kontext. Vidare menar forskarna Choate och Engström (2014) att vilken nivå av föräldraomsorg som accepteras i ett samhälle och vilken nivå som förorsakar att sociala myndigheter ingriper påverkas av dess syn på vad ett barn har rätt till för slags barndom. ”Tillräckligt bra”, eller ”good enough” som det också kallas, är begreppet som används inom socialt arbete för gränsen mellan en föräldrakompetens som är tillräckligt bra för att barnet ska kunna tas hand om av sin förälder, och en föräldrakompetens som inte är tillräckligt bra vilket föranleder att ett omhändertagande av barnet
rekommenderas. Gränsen mellan ett tillräckligt bra föräldraskap och ett som inte tillräckligt bra är inte enbart svårt att definiera, utan den är även föränderlig beroende på vem det är som bedömer och vem det är som blir bedömd. Det finns inte tillräckligt med forskning om vad ett tillräckligt bra föräldraskap innebär rent praktiskt och hur omvårdnaden av barnet konkret behöver tillgodoses av föräldern för att bedömas som tillräckligt bra, vilket har som följd att bedömningar kan skilja sig mellan olika utredare, enligt Choate och Engström (2014).
Den här studien undersöker vad en förälder behöver göra för att bli bedömd som tillräckligt bra av en social utredare vid utredningar av föräldraförmåga. Det ställs frågor till olika utredare om vilken grundläggande omsorg som de anser att ett barn behöver. De intervjuade arbetar på utredningsinstitutioner där socialtjänsten placerar familjer som anses vara i behov av en omfattande utredning. Utredarna bygger sina omdömen på tolv veckor långa observationer av föräldrar och deras barn, som under denna tid bor på utredningsinstitutionen.
Vid en första orientering i ämnet, utredning av föräldraförmåga, visade det sig att flertalet andra studier har undersökt föräldrabedömningar på ett mer helhetligt och övergripande plan. För att, inom ramarna för studiens omfattning och
begränsningar, ha möjlighet att mer ingående och detaljerat undersöka kraven som ställs på föräldrar fanns det ett behov av att begränsa studien till ett område inom föräldraomsorgen. Studiens ambition var alltså att genom en avgränsning få en fördjupande och specifik karaktär, snarare än en mer allmän och övergripande.
Vid sökning av forskning visade det sig att det saknas undersökningar som fokuserar på den fysiska delen av föräldraomsorgen. Det var en anledning till att studiens begränsades till att undersöka den fysiska delen av omsorgen och de mer praktiska aspekterna av föräldraskapet.
Mitt särskilda intresse för bedömning av den fysiska omsorgen väcktes under praktiktiden på en utredningsinstitution där jag uppmärksammade att utredare la mycket vikt vid att den fysiska omsorgen utfördes på specifika sätt. Frågor väcktes i mig kring vad det essentiella behovet är hos ett barn när det gäller den fysiska omsorgen: vilka delar av den fysiska omsorgen är nödvändiga för att barnet ska kunna utvecklas och vilka delar kan utformas på olika sätt utan att det far illa? Jag upplevde även under praktiktiden att föräldraförmåga är
mångfasetterad och sammansatt och därmed svårt att värdera vilket kan tänkas skapa svårigheter att göra likvärdiga bedömningar. På så sätt väcktes även frågan om det inom den fysiska omsorgen kan vara mera möjligt att dra en en tydligare gräns mellan en omsorg som är tillräckligt bra och en som inte är tillräckligt bra, än inom föräldraförmågans andra områden, då den till stor del handlar om praktiska göromål.
Studien använder sig av BBIC-manualens beskrivning av den fysiska omsorgen. Den kallas grundläggande omsorg och är ett av de fyra delområden som området föräldraförmåga består av. Den grundläggande omsorgen, såsom den beskrivs i BBIC-manualen, ska tillgodose barnets fysiska behov av mat, sömn, kläder, hygien, fysisk aktivitet och tillsyn. Det är den omsorgen som barnet behöver för att överleva och utvecklas (Socialstyrelsen 2018). Begreppen bristande omsorg, omsorgssvikt, försummelse och vanvård används i denna studie när ett barn inte får denna grundläggande omsorg. I studien kommer inga frågor ställas om våld då det kan anses vara en självklar brist, utan det fokuseras på de mer svårbedömda aspekterna av föräldraförmågan.
Syfte är att undersöka vad det, enligt utredare av föräldraförmåga på
utredningsinstitution, innebär att vara en tillräckligt bra förälder när det gäller barnets fysiska behov och att få en inblick i hur det enligt samma utredare kan visa sig att föräldraförmågan inte räcker till för att tillgodose barnets fysiska behov. Frågorna som ska besvaras är:
Hur bör en tillräckligt bra förälder tillgodose barnets fysiska behov, enligt utredare av föräldraförmåga?
Vilka brister ser utredare hos föräldern när de bedömer att föräldraförmågan inte räcker till för att tillgodose barnets fysiska behov?
2. KUNSKAPSLÄGET OCH BBIC
Choate och Engström (2014) menar att ett samhälles normer bestämmer vilket föräldraskap som är acceptabelt och när myndigheter behöver gripa in. Deras forskning beskriver svårigheterna med att bedöma föräldraförmåga då denna
gräns är svårt att definiera. Den gränsen kan också skilja sig beroende på vem det är som utreder eller i vilket sammanhang utredningen sker. De menar även att bristande föräldraförmåga kan uppstå på grund av strukturella skäl, vilket kan vara en förklaring till att det oftast är föräldrar från utsatta grupper i samhället som utreds. Det kan finnas en risk att fördomar styr utredningar och att det resultera i att barn omhändertas från utsatta grupper av skäl som inte hade lett till ett omhändertagande i andra samhällsgrupper. Forskarna efterlyser riktlinjer som definierar en tydligare gräns, för att utredningar ska bli så likvärdiga som möjligt då ingripanden från myndigheter enbart bör handla om att skydda barn som far illa och inte missgynna redan utsatta grupper.
Föräldrar från utsatta samhällsgrupper kan exempelvis tvingas kräva att barn hjälper till i hemmet och tar ett större ansvar, för att det är ekonomiskt
nödvändigt. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att barnet far illa om det inte sker i alltför stor utsträckning. Ett annat exempel som nämns i forskningen är att det vid utredning krävs en anknytning till en förälder. Forskarna anser även här att det inte behöver innebära att barnet far illa om en grupp tillgodoser barnets
anknytningsbehov (istället för att en förälder bär huvudansvaret). ”Good enough” eller ”tillräckligt bra” borde vara en standard som är önskvärd, men även vid en lägre nivå av föräldraskap kan det vara att föredra att barnet är kvar hos sina föräldrar då det ofta inte går att garantera att omsorgen blir bättre efter ett
omhändertagande, anser Choate och Engström (2014). I en grundläggande omsorg behöver det enligt forskarnas artikel ingå en grundläggande fysisk, psykisk och emotionell omsorg. Föräldrar behöver ansvara för barnets säkerhet, sätta barnets behov före de egna och söka professionell hjälp när barnet behöver det. Barnet behöver även tillgodoses olika former av stimulans.
Budd och Holdsworth (1996) menar att definieringen och gränsdragningen av ett tillräckligt bra föräldraskap oftast beskriver en hög nivå av föräldraskap: en nivå som vore önskvärd istället för ett minimum eller en lägsta gräns. De visar även att det vid bedömningar av föräldraförmåga förekommer att föräldern blir bedömd, ofta på grund av yttre attribut, och inte själva föräldraskapet och hur det påverkar barnet. Dessa bedömningar byggs oftast på subjektiva intryck och personliga erfarenheter.
Australiensisk forskning om utredning av föräldraförmåga – författad av Eve et al. (2014) – visade att det första intrycket som utredare får av en förälder som är under utredning påverkar bedömningen, och att personliga åsikter resulterar i att utredningar skiljer sig mellan olika utredare. Det framkom även att grupper som har en kulturell bakgrund som skiljer sig från den dominerade gruppen i samhället utreds oftare. Forskningen visar vidare att domare som dömer fall av
omhändertagande av barn anser att föräldern behöver kunna anpassa omsorgen till det specifika barnet och tillgodose barnets behov före de egna behoven. Andra egenskaper som anses avgörande är att föräldern har insikt om sina egna
begränsningar, motivation och en vilja att ta emot hjälp. De anser även att det är viktigt att föräldern kan knyta an till sitt barn.
Annan forskning visar att sociala utredare lägger mycket vikt på rutiner. Enligt Woodcock (2003) är ett av de övergripande kraven som ställs på föräldrar som är under utredning att de har ”bra rutiner” och en struktur på dagen. Woodcocks (2003) studie ”The Social Work Assessment of Parenting: An Exploration” visar att sociala utredare anser att föräldrar behöver förstå att rutiner är nödvändiga. Föräldrar behöver även kunna beskriva sina rutiner och praktiskt visa hur de utför dessa. Dessutom anser utredare att en tillräckligt bra förälder behöver ha
förmågan att skapa en ordnad hemmiljö för barnet och kunna passa tider. I USA har några delstater en lag som bestämmer graden av tillsyn en förälder behöver ha och definierar en nedre gräns för när ett barn får vara hemma utan förälderns tillsyn. Den amerikanska studien ”Child abuse and neglect experts’
determination of when a child being left home alone constitutes child neglect” om
utredares bedömningar av tillsynsnivåer, visar att gränsen till det som anses vara vanvård påverkas av hur lagen är formulerad eller om det finns en specifik lag om tillsynen. I studien tillfrågas utredare från vilken ålder de bedömer att det är vanvård att ett barn är i hemmet i fyra timmar utan en förälder. Den åldern som ansågs vara gränsen till vanvård varierade mellan sex till åtta år beroende på hur lagen var formulerad. Det fanns alltså ingen tydlig och enhetlig gräns vid
bedömningarna. I de delstater med lagstadgat förbud mot att barn är själva i hemmet utan en förälders uppsikt vid en viss ålder gjordes snävare bedömningar av vad som ansågs vara vanvård och vad som bedömdes vara tillräckligt bra (Jennissen et al. 2018).
Woodhouse et al. (2019) menar i studien ”Secure Base Provision: A New
Approach to Examining Links Between Maternal Caregiving and Infant
Attachment” att det är viktigt att ett barn får möjlighet att knyta an till en förälder.
Men de menar även att en mindre grad av tolkning av barnets signaler än den som brukar krävas av föräldrar vid utredning kan vara tillräckligt bra. Forskningen visar att förmågan att kunna läsa alla signaler barnet ger kan tillskrivas en för stor betydelse och att en ”trygg bas” kan vara mer betydande för barnets anknytning. Den kunskapen kan underlätta för föräldrar som inte har den förmågan att vara en tillräckligt bra förälder. Det kan vara svårt för föräldrar som befinner sig i en utsatt situation att uppnå en hög grad av tolkningsförmåga. Enligt forskningen är det tillräckligt bra med ögonkontakt när barnet söker det och att fysiskt finnas i närheten av barnet (exempelvis att barnet är med i köket när föräldern utför sysslor) utan att föräldern har all uppmärksamhet på barnet eller att föräldern tolkar varje signal barnet ger. Men det är viktigt att föräldern finns fysiskt och psykiskt tillgänglig när barnet verkligen behöver det, exempelvis när det är rädd. Forskningen visar vidare att barnet behöver kunna utforska omgivningen ifred och att det inte är gynnsamt om föräldern ständigt avbryter barnet med påtvingad kontakt.
Koncentrationen på den delen av anknytningsteorin som förespråkar en hög nivå av tolkning av barnets signaler anses bero på kulturella skillnader, där den vita medelklassens norm av kommunikation med barnet (exempelvis ett ständigt bekräftande av barnet eller att föräldern anpassa sitt röstläge till barnets) gynnas. Forskningen ska inte ses som kritik mot själva anknytningsteorin – anknytning
anses vara ett grundläggande beteende mellan ett barn och en omsorgsperson – utan den menar att det inte behöver vara skadligt för barnet om anknytningen uttrycker sig på olika sätt beroende på exempelvis kulturell kontext. Den
efterlyser en förmåga att kunna bedöma anknytning bortom kulturella skillnader, och uppmärksammar att det kan finnas trygg anknytning utan förmågan till en hög nivå av lyhördhet. Kunskap om att det kan vara tillräckligt bra om föräldern är en ”trygg bas” skulle kunna underlätta för föräldrar från utsatta grupper som är under utredning (Woodhouse et al. 2019).
Bornstein (2012) undersöker i sin forskning hur barn fostras inom olika kulturer. Den visar att vissa delar av fostran är universell, medan andra skiljer sig åt. Även målen som vill uppnås med uppfostran kan skilja sig åt. Exempelvis läggs det i USA vikt på att barn lär sig verbal kompetens, att kunna stå upp för sig själv och förverkliga sig själv, medan social kompetens och förmågan att kunna ingå i och värna om en social gemenskap värderas högre i Japan. Studien betonar att föräldrars övergripande mål med uppfostran, oavsett kulturella skillnader, är ”glada och friska” barn. Det finns en grundläggande omsorg som är kärnan i all barnuppfostran, oavsett kulturella skillnader. Dessa är bland annat grundläggande fysiska behov, skydd och att föräldern kommunicerar med barnet. Oftast anpassar föräldrar även röstläget och språket till barnet för att underlätta dess
språkinlärning. Andra delar kan skilja sig, exempelvis hur mycket barnet är i förälderns närhet och hur auktoritär föräldern är. Uppfostringsstilar som i vissa kulturer anses vara skadliga för barnet behöver inte vara det i andra sammanhang där de traditionellt ingår i barnuppfostran.
Forskning som gjordes på barn som utsattes för vanvård i rumänska barnhem visar vilka följder det kan få när barns behov inte tillgodoses. Barnen i
barnhemmen fick en bristfällig grundläggande omsorg, utan vare sig närhet eller social kontakt med omsorgsgivarna. De fick inte heller utföra någon fysisk aktivitet utan tillbringade sina dagar i spjälsängar. Forskning på barn som
adopterades från rumänska barnhem visade att grav vanvård påverkar hela barnets utveckling. Den kognitiva, den fysiska och den sociala utvecklingen var mycket försenad. Många barn kunde inte gå vid två års ålder. Den fysiska och psykiska hälsan fortsatte att vara lidande även efter att barnen hade adopterats och fick en god omsorg. Barnen var dessutom fysiskt passiva, hade svårigheter med
motoriken och impulskontroll. Det fanns en tydlig skillnad i utvecklingen när ett barn hade fått uppmärksamhet av skötare på barnhemmet, dessa barn hade en mindre skadad utveckling ( Morison, Ames & Chisholm, 1995).
Förutom brist på närhet och relation med omsorgsgivare fick barnen på de
rumänska barnhemmen ingen stimulans, det tillbringade sina dagar dessutom i en ljudfattig miljö. De adopterade barnen var oftast tysta och låg efter i
språkutvecklingen. Barnen drog sig även tillbaka från social kontakt då de inte hade erfarenhet av det. De låg tillsammans i en sal men hade ingen kontakt med varandra då de inte hade lärt sig att kommunicera och interagera med andra människor. Om ett barn gjorde ett kontaktförsök mot ett barn i spjälsängen bredvid fick det ingen respons. Barnen låg tysta, passiva, avstängda och skickade inte några signaler. De barn som hade varit i ett barnhem där det fanns leksaker
befann sig närmare den normala utvecklingskurvan än de som var på hem utan leksaker (Ames 1997).
Barnets behov i centrum (BBIC) är en utredningsmetod som används av
socialarbetare som utreder barn och familjer. Den utgår från en triangel där en sida utgörs av förälderns förmåga, en av barnets utveckling och den tredje av familj och miljö. Dessa tre områden är uppdelade i underkategorier som ska hjälpa socialarbetare att utreda de tre områden. Området barnets utveckling består av underkategorierna hälsa, utbildning, känslor och beteende och sociala relationer. Med hälsa menas barnets fysiska och psykiska hälsa. Enligt manualen behöver ett barn vars hälsa är undermålig utredas, för att klarlägga om det är av medicinska skäl eller kan bero på någon form av bristande omsorg. Utåtagerande eller inåtvända barn behöver särskild uppmärksammas enligt manualen. Barnet behöver även få stöd när det gäller utbildning och uppmuntran för sina intressen. Barnet behöver en trygg anknytning till föräldern och positiva sociala relationer. Området föräldraförmåga är uppdelad i underkategorierna grundläggande omsorg, stimulans och vägledning, känslomässig tillgänglighet och säkerhet. Grundläggande omsorg handlar om barnets fysiska behov och om att hemmet är ordnat. Kontakten med sjukvård behöver vara regelbunden. Manualen nämner även att rutiner är viktigt för barnet, men att dessa inte får bli alltför rigida (Socialstyrelsen 2018).
I den grundläggande omsorgen ska föräldern tillgodose barnets behov av mat, sömn, kläder, hygien och fysisk aktivitet. Dessutom ska föräldern ha tillsyn och ansvara för att barnet inte utsätts för fara. Stimulans och vägledning innebär bland annat ett fungerande samspel mellan föräldern och barnet, att vara uppmuntrande och ha positiva men realistiska förväntningar på barnet, samt att kunna vara konsekvent och sätta gränser när det behövs. Det behöver finnas en balans mellan att föräldern bestämmer och att den låter barnet bestämma. Föräldern behöver främja aktiviteter som barnet tycker om och ge stöd i skolarbetet. Med området känslomässig tillgänglighet menas att föräldern ger barnet värme och empati och är lyhörd för barnets behov. Känslomässig tillgänglighet handlar även om att kunna trösta barnet, att kunna spegla det och hjälpa det med att hantera känslor. Inom området säkerhet är det viktigt att föräldern tar ansvar för barnets säkerhet och skyddar barnet så det inte utsättas för våld och övergrepp (Socialstyrelsen 2018).
Området familj och miljö är faktorer som kan påverka föräldraförmågan, om dessa inte är fungerande. Faktorer som ett ordnat boende och bra ekonomi underlättar för föräldern att kunna fokusera på barnet och dess behov. Även familjesituation, som bland annat handlar om familjens sammansättning och familjebakgrund, anses kunna påverka föräldraförmågan samt graden av integration i samhället och socialt stöd från familj och släkt. Att utföra en
utredning enligt BBIC-metoden innebär en bedömning av risker och skydd. Med hjälp av de olika områdena identifieras risker och skydd som kan påverka
föräldraförmågan. Risker som nämns i manualen, vilka kan skapa svårigheter med att kunna tillgodose barnets behov, är exempelvis kognitiv funktionsnedsättning,
psykisk ohälsa, missbruk eller kriminalitet hos föräldern. Skydd kan exempelvis vara hög socioekonomisk status och anknytning till samhället. Även förälderns öppenhet för att ta emot professionell hjälp, för egen del eller för barnet när det föreligger behov, anses vara ett skydd (Socialstyrelsen 2018).
3. TEORI
Denna studie använder sig av socialkonstruktivism som teoretiskt ramverk. Enligt Searles (1999) beskrivning av socialkonstruktivism är det som människan
uppfattar som verklighet i själva verket socialt skapade fenomen. Ett exempel som Searle nämnar är giftemål, som bara finns om människor känner till det, är
införstådda med det och accepterar vad det innebär. För någon som inte vet något om giftemål och dess koncept är inte giftermål en verklighet. Den skapade sociala verkligheten kan ändra skepnad beroende på sociala sammanhang eller tidsålder; exempelvis innebar ett giftermål under medeltiden något annat än vad det innebär idag. Den sociala verkligheten är delvis av abstrakt art – Searle kallar det för ”instituionell fakta” som står i motsats till ”rå fakta” (Searle 1999, s. 15). Med rå fakta menas faktiska fysiska tillstånd eller objekt, som exempelvis snö, men att dess innebörd för människan är socialt skapad. Searle beskriver processen som skapar sociala fakta, där ett objekt eller en företeelse får en betydelse, en funktion och ett symbolisk värde – vilket leder till att den skapade betydelsen får en ”kollektivt erkänd status” (Searle 1999, s. 55). Statusen bibehålls genom att den i fortsättningen accepteras som en institution som blir sann i det sociala
sammanhanget det växte fram i. Den socialt skapade faktan lämnas vidare från en generation till nästa. Den är däremot inte statisk utan förändras av sociala
processer. En barndom kan exempelvis innebära vitt skilda saker beroende på vilken plats eller i vilken tid som den beskrivs i. Således kan något som anses vara allmängiltig fakta vara formad av värderingar, attityder, åsikter eller tidens anda. Ett objektivt omdöme kan i själva verket vara subjektivt och och skilja sig beroende på i vilket socialt sammanhang de som ger eller får omdömet befinner sig.
Enligt Woodhead (1997) är barns behov socialt skapad fakta och han ifrågasätter huruvida de behov som barn enligt de professionella har alltid speglar barnets verkliga behov. Åsikter om vad ett barn behöver kan skilja sig beroende på vilken profession som uttalar sig i det specifika fallet. Exempelvis ansåg en del
professionella, när det var norm att kvinnor var hemmafruar, att barn har behovet att få tillbringa sina första levnadsår hemma med modern. Andra förespråkade istället vikten av att barn fostras av professionella på förskolor. När barns behov – och de mål barn ska uppnå genom att få sina behov uppfyllda – formuleras av professionella anser de i regel att de har tolkningsföreträde (där andra sätt att formulera barns behov och hur dessa kan tillgodoses inte ges utrymme). Även målet – det som önskas uppnås av att behovet blir tillgodosedd – kan skilja sig beroende på vilken profession som uttalar sig. Det kan även skilja sig beroende på kulturell kontext eller vilken norm som råder. Västerländska samhällen värderar exempelvis självständighet och individualism högt, i andra kulturella
Hendrik(1997) menar i studien ”Constructions and Reconstructions of british
chilldhood: An Interpretative survey, 1800 to the present” att synen på hur en
barndom bör vara, och hur ett föräldraskap bör se ut, formas av sociala processer såsom politik och ekonomi. Han menar vidare att barndomen har förändrats genom tiden och präglats av olika idéer om uppfostran (såsom exempelvis
Rousseaus naturalism på 1800-talet) och att den blev en institution på 1900- talet, när barn slutade vara arbetskraft. Barndomen fick en ny innebörd och barn
började ses som en investering som betalar tillbaka sig senare när de är vuxna medborgare. När synen på hur en ideal barndom borde vara förändrades blev det tydligt att ”fattiga familjers” barndom inte levde upp till det idealet.
Uppmärksamhet riktades mot dessa barn och det ansågs att staten behövde ingripa för att deras föräldrar inte klarade uppgiften att ge sina barn en bra uppväxt. Anknytningsteorin, som grundades av Bowlby (1995), är en teori som används vid många barnavårdsutredningar. Med hjälp av teorin analyserar utredare föräldrars och barns beteende. Inom anknytningsteorin anses det att föräldern behöver tolka barnet signaler för att kunna tillgodose dess behov.
Anknytningsrelationen mellan barnet och föräldern är enligt teorin en medfödd egenskap där barnet söker skydd hos föräldern vid fara och där föräldern ger svar på det behovet genom att ge skydd. Enligt teorin är anknytningsrelationen ett känslomässigt band mellan barnet och föräldern som barnet behöver för att kunna utvecklas. Den känslomässiga relationen till föräldern anses även vara avgörande för barnets framtida hälsa. När föräldern ger gensvar till barnets
anknytningsbehov och det känner omsorg och trygghet uppstår en positiv känsla hos barnet. En förälder som på ett välfungerande sätt besvarar barnets
anknytningsbeteende anpassar följsamt och intuitivt sin omsorg och kontakt till det nyfödda barnets signaler.
Genom forskning upptäcktes skillnader i anknytningsbeteendet varefter fyra olika anknytningsmönster definierades: en trygg anknytning där barnet vet att föräldern skyddar det, en otrygg undvikande anknytning där barnet är inställd på att behöva klara sig själv, en otrygg ambivalent anknytning där barnet inte vet om föräldern är tillgänglig eller inte (vilket bland annat skapar separationsångest hos barnet) och en desorganiserad anknytning som kan uppstå vid grav vanvård eller våld från föräldern. Vilken sorts anknytning barnet har anses påverka dess framtida
föräldraskap och relationer (Bowlby 1995).
Till anknytningsteorin hör även begreppet ”trygg bas”, med vilket menas att föräldern är en trygg bas (och en trygg hamn att återvända till) för barnet. Om barnet vet att föräldern tar emot när behovet uppstår kan det utforska
omgivningen utan att behöva känna oro. En följsam förälder låter barnet utforska omgivningen i sin egen takt utan att avbryta den för barnets utveckling viktiga utforskningen. (Bowlby 1995).
Enligt Boyden (1997) kan det vid utredningar av föräldraförmåga förekomma att föräldrar felaktigt bedöms ha en bristande anknytning för att anknytningsteorin är präglat av den västerländska medelklassens sätt att fostra barn och att det därför förbises att grupporienterade anknytningsmönster kan fungera i andra kulturella
sammanhang utan att det psykiska måendet hos barnet försämras. Även Woodhead (1997) menar att anknytningsteorin är präglad av den kulturella normen som rådde när teorin utvecklades. Forskning har visat att
anknytningsbeteendet kan uttrycka sig på olika sätt och att anknytning även kan vara trygg om en större grupp ger barnet omsorg.
4. METOD
En studies forskningsmetod grundar sig i dess frågeställningar, och vilka tillvägagångssätt som är bäst lämpade för att kunna besvara dem. En kvalitativ forskningsmetod lämpar sig bäst när forskaren vill beskriva och förstå sociala processer eller människors upplevelser (Ahrne & Svensson 2015) – vilket är den här studiens ambition.
Den kvalitativa metoden skiljer sig från den kvantitativa bland annat genom att forskarrollen är annorlunda: forskaren kommer ofta närmare den miljö eller de människor som undersöks vilket ger en annan sorts kunskap. Närheten och närvaron kan vara en fördel men är även kopplad till vissa risker, exempelvis kan det finnas en risk att forskarens närvaro påverkar hur en informant svarar. En annan fördel med kvalitativ metod är att studiens utformning inte behöver vara förutbestämd i detalj på samma sätt som en kvantitativ metod kräver, vilket innebär att den kan anpassas och ändras i processen om det skulle visar sig nödvändigt (Ahrne & Svensson 2015).
För den här studien valdes ett kvalitativt tillvägagångssätt för att nå en förståelse för utredarnas tankegångar och resonemang när de bedömer föräldrar. Metoden lämpar sig bäst för att besvara studiens forskningsfrågor – som behandlar hur en tillräckligt bra förälder ska tillgodose barnets fysiska behov, enligt utredare av föräldraförmåga och vilka brister utredare ser när de bedömer att
föräldraförmågan inte räcker till för att tillgodose barnets fysiska behov – för att de både är av resonerande karaktär.
Kvalitativa intervjuer ansågs kunna ge en djupare förståelse för utredarnas erfarenheter och upplevelser av utredningsarbetet än exempelvis en enkät hade gett. Vidare valdes kvalitativa intervjuer för att det i sådana lämnas utrymme för utredarna att svara mer fritt på intervjufrågorna och låta dem berätta vad de tycker är intressant och viktigt i ämnet. De ger även möjlighet till följsamhet och
flexibilitet i intervjusituationen där följdfrågor kan anpassas utifrån hur intervjun utvecklar sig. Att kvantitativt undersöka forskningsfrågorna hade inte gett
möjlighet att följa utredarnas resonemang i lika stor utsträckning då frågorna i en studie som använder sig av en kvantitativ metod formuleras i förväg utifrån forskarens teorier om ämnet (Bryman 2018).
Urval och genomförande
Vid val av informanter behöver det tas ställning till från vilka miljöer eller platser urvalet ska ske, där eventuella skillnader mellan informanterna behöver beaktas.
Det kan exempelvis finnas skillnader mellan olika arbetsplatser eller om informanten arbetar i en större stad eller på landsbygden (Ahrne & Svensson 2015). Urvalet av informanter ska styras av gruppen som studien är intresserad av. Vidare behöver det tas ställning till vilka representanter av gruppen som ska väljas ut. Det är inte alltid möjligt att forskaren själv kan välja informanter från en organisation (Eriksson - Zetterquist & Ahrne 2015), vilket var fallet i den här studien där fyra informanter blev valda av den utredningsansvarige på en
utredningsinstitution och där två informanter från en annan institution själva valde att delta.
Området som informanter rekryterades från begränsades till Skåne, då studieförfattaren saknade resurser för att använda sig av ett större
upptagningsområde. Kriteriet för urvalet av informanter för den här studien var socialarbetare som arbetar med att utreda föräldraförmåga på en
utredningsinstitution. Studien utgick inte från några andra begränsningar i urvalet, som vilken utbildning informanterna hade, hur länge de har arbetat med utredning eller på vilka institutioner de arbetar – dels på grund av att studiens fokus ligger på utredarnas praktiska utförande och inte på deras bakgrunder eller förkunskaper, och dels på grund av yttre förutsättningar. En av studiens utmaningar var just att rekrytera relevanta informanter vilket är en förklaring till avsaknaden av mer strikta kriterier i valet av informanter. Endast två utredningsinstitutioner i Skåne med tillgängliga kontaktuppgifter för allmänheten kunde identifieras. För att nå informanter skickades email till dessa två utredningsinstitutioners chefer, vars kontaktuppgifter fanns publicerade på respektive hemsidor. När urvalet består av de informanter som finns tillhands för forskaren kallas det ett bekvämlighetsurval. En nackdel med ett sådant urval är att resultatet inte uttalar sig om fler än just de själva: i och med bristen på ett brett och representativt urval kan inga långtgående slutsatser dras (Bryman 2018). En annan nackdel med denna studies urval är att informanterna enbart kommer från två arbetsplatser, vilket kan innebära
begränsningar gällande mångfalden av arbetsmetoder, arbetsstrukturer och perspektiv som formar informanterna och deras resonemang (Ahrne & Svensson 2015).
I brevet till utredningsinstitutionerna presenterades studien, dess syfte och en kort information om de forskningsetiska principer som skulle följas (se bilaga 2). En av cheferna gav tillåtelse att intervjua utredare och skrev att brevet hade
vidarebefordrats och att det var upp till utredarna själv att kontakta mig. Två utredare kontaktade mig och skrev att de kunde tänka sig att bli intervjuade. Den ena utredaren bad mig komma till arbetsplatsen för att genomföra en intervju där, den andra utredaren intervjuades på ett bibliotek. Den andra institutionens chef vidarebefordrade mitt brev till institutionens utredningsansvarige som kontaktade mig och bjöd mig att komma till institutionen. På institutionen utfördes fyra intervjuer, tre med utredare och en med den utredningsansvarige själv. En utredare var psykoterapeut, de andra fem var antingen socionomer eller hade lång
erfarenhet av socialt arbete. De sex utredare som intervjuades betecknas med siffror: ”utredare 1”, ”utredare 2”, ”utredare 3”, ”utredare 4”, ”utredare 5” och ”utredare 6”. I resultatdelen visar siffran i parentesen vilken utredare som uttalar sig.
Genom intervjuer får forskaren tillgång till den miljö eller företeelse som den vill få kunskap om. Det finns olika sätt att intervjua på, det kan förberedas mer eller mindre frågor och lämnas mer eller mindre utrymme för följdfrågor. Det finns olika synsätt hur en intervju borde genomföras där vissa förespråkar att
intervjuaren ska ha en så liten påverkan som möjligt och andra vill involvera sig själv och delta på ett mer personligt plan (Eriksson - Zetterquist & Ahrne 2015). I denna studien användes en intervjuguide (se bilaga 1) som stöd i
intervjusituationen. Alla frågor i guiden ställdes till alla utredare, medan följdfrågorna skilde sig mellan de olika utredarna. Frågorna utformades efter BBIC-manualens områden, i och med att observationer och utredningar av föräldrar görs utifrån dem. Frågorna fokuserar främst på den sidan av BBIC triangeln som handlar om föräldraförmåga och den grundläggande omsorgen. Några frågor handlar om barnets behov när det gäller den grundläggande
omsorgen som föräldraförmågan behöver kunna tillgodose. Den tredje sidan om familj och miljö berördes enbart med två frågor, en om syskons påverkan på föräldraförmågan och en om trångboddhet (Socialstyrelsen 2018). Resultaten som frågan om trångboddhet generade togs bort i sin helhet i analysprocessen, då hela resultatet visade sig vara för omfattande och behövde minskas ner. Den frågan valdes bort för att den inte direkt hör till definitionen av grundläggande omsorgen. Innan intervjun påbörjades skrev utredarna under en samtyckesblankett, där det även fanns information om att de kunde avbryta intervjun när de ville och där det försäkrades att de forskningsetiska principerna om informerat samtycke,
nyttjandekravet och konfidentialitet (Ahrne & Svensson 2015) skulle följas. Innan intervjun påbörjades frågades informanterna om intervjun fick spelas in vilket alla svarade jakande till. Utredarna bads i början av intervjun att gärna ge konkreta exempel på den praktiska omsorgen som en förälder behöver ge. Vid
genomförandet av intervjuarna upplevdes det att utredarna var erfarna och vana att uttrycka sig, det uppstod ett bra flöde i intervjun där de talade längre stunder om de olika områden utan att alltför många följdfrågor krävdes. När en utredare hade ett särskilt intresse för ett område, såsom anknytning eller hjärnans
utveckling, blev svaren inom det området mer ingående. Utredarna var ”enkla” att intervjua då deras svar på intervjufrågorna i regel höll sig till det område som det frågades om och för att de gav exempel för att förtydliga det de beskrev. Tre av intervjuerna varade i en timme, medan tre var något kortare.
Analys av material
Kodningen och analyserandet av intervjumaterialet inleds redan i intervjustadiet där det kan visa sig att intervjupersoner uppehåller sig vid eller återkommer till liknande teman. Även hur intervjun transkriberas är en del av analysen där den som transkriberar gör val om hur flödet i texten ska utformas (Ahrne & Svensson 2015). I den här studien valdes det att oftast ha långa meningar med många bisatser då det upplevdes passa utredarnas sätt att uttrycka sig. Kvalitativt intervjumaterial resulterar oftast i en stor mängd spretigt material där kodningen skapar ordning och minskar ner resultatet till en hanterbar och överskådlig mängd, vilken möjliggör intressanta slutsatser (Rennstam & Wästerfors 2015). I den här studien delades den transkriberade texten i korta stycken som grupperades utifrån
de områden av den grundläggande omsorgen som undersöks. I kodningsprocessen genererades även nya teman som togs upp av utredarna. Resultatet kommer att presenteras utifrån de teman som kom fram i analysen, vilka är ”Den
grundläggande omsorgen”, ”Anknytningens roll i den grundläggande omsorgen” och ”Gränsen mellan tillräckligt bra och inte tillräckligt bra”. Vid kodningen visade det sig att det, förutom den i förväg valda teorin, även behövde inkluderas anknytningsteorin i analysen då den i stor utsträckning präglar arbetet på
institutionerna och hur utredare bedömer föräldraförmåga.
Sökning av forskning
Sökning av forskning om bedömning av föräldraförmåga gjordes via Lubsearch, Libris och Google. Sökorden som användes var ”föräldraförmåga”, ”utredning”, ”barns behov”, ”grundläggande omsorg” och ”vanvård”. Dessutom söktes engelskspråkig forskning inom samma områden där orden ”parent assessment”, ”childrens’ needs”, ”neglect” och ”good enough” användes. Dessutom söktes det efter relevant forskning i referenslistor. Det visade sig att den engelskspråkiga forskningen lämpade sig bäst att jämföra resultaten med, då dess innehåll låg närmast studiens syfte att undersöka utredares krav på föräldrar som är under utredning.
Studiens tillförlitlighet
I en kvalitativ studie kan det inte uppnås validitet på samma sätt som i en kvantitativ studie. Resultatet kan inte generaliseras till en större population utan det uttalar sig enbart om studiens informanter (Bryman 2018). Resultatet i denna studie ger en bild av utredningsarbetet inom föräldrabedömning, och en inblick i de resonemang, metoder och överväganden utredare använder sig av när de bedömer föräldrar. Resultatet ger däremot inte en heltäckande och allmängiltig bild av hur utredning sker och vad som krävs av en förälder på andra institutioner. Ett sätt att uppnå tillförlitlighet i en kvalitativ studie är att vara transparent och noggrant beskriva hela forskningsprocessen och hur materialet har samlats in. Även att spela in intervjuerna och att transkribera dessa bidrar till en studies tillförlitlighet då det ger en mer exakt återgivning av det som sades, vilket i sin tur gör materialet mer objektivt och neutralt än om det hade bestått av egna
anteckningar av informanternas svar och kommentarer (Bryman 2018). Dessa metoder användes i denna studie.
Transparens behöver även iakttas vid beskrivningen av urvalet: varifrån
informanterna kommer och hur dessa rekryterades (Bryman 2018). Som nämns ovan, kommer informanterna i denna studie enbart från två institutioner. Det kan ha påverkat resultatet då det kan antas att det finns vissa likheter i resonemangen och tankegångarna hos utredare som arbetar på samma institution – då de
sannolikt präglas av den gemensamma arbetsmetodiken, arbetskulturen och institutionens ledarskap (Ahrne & Svensson 2015). Resultatet hade kunnat vara annorlunda och ge en bredare bild om de sex informanterna hade arbetat på sex olika institutioner.
För att uppnå tillförlitlighet behöver det även finnas en medvetenhet om forskarpåverkan. Forskarens förförståelse av ett ämne påverkar på olika sätt. Exempelvis kan egna erfarenheter, tankar, känslor och upplevelser prägla hur det som informanter berättar uppfattas i en intervju. Något som berättas i en intervju kan även uppfattas på olika sätt beroende på om ämnet är obekant eller om det redan finns kunskap och föreställningar om det hos intervjuaren (Bryman 2018). Genom en tidigare praktikperiod på en institution för utredning av
föräldraförmåga besitter jag som studieförfattare en förförståelse om hur en utredning genomförs och hur utredare går tillväga när de bedömer föräldrar. Detta var användbart i att förstå, sortera och kunna dra slutsatser från materialet.
Att jag genom praktiken hade tillbringat mycket tid på en utredningsinstitution och sett arbetet där på insidan kan ha haft en inverkan på min distans till ämnet. Detta hade jag i åtanke i presentationen och analysen av materialet, för att försöka undvika att det påverkade mitt kritiska perspektiv. För att motverka en eventuell brist på distans gjorde jag ett medvetet val att så mycket som möjligt bortse från mina egna erfarenheter och fokusera på utredarnas beskrivningar, tankar och upplevelser av utredningsarbetet. Konkret i intervjusituationen innebar det att jag ställde öppna frågor, undvek att styra samtalet och gav utredarna utrymme att utveckla det de särskild var intresserade av.
Genom min förförståelse av föräldrautredning var jag även bekant med det språk och de termer informanterna använde, då det liknade hur utredarna på
praktikplatsen uttryckte sig. Detta var positivt för intervjuernas kvalitet, då det innebar att intervjuerna kunde flyta på och fokus kunde bibehållas på
forskningsfrågorna utan att det krävdes förklaringar om själva utredningsprocessen.
Etiska överväganden
Genom hela forskningsprocessen är det viktigt att ett etiskt förhållningssätt iakttas så att informanter inte kränks eller får något men av att delta i forskningen.
Informanters anonymitet måste kunna garanteras, vilket innebär att inte alltför många detaljer som kan avslöja deras identitet får beskrivas. Men även att
”hemlighålla” för mycket detaljer kan vara oetiskt på så sätt att det kan leda till att det inte ges en rättvis bild av resultatet. Forskaren behöver avväga vilken nivå av transparens som är nödvändig för trovärdigheten av resultatet. Det behöver finnas en balans mellan att skydda informanters identitet och att beskriva noggrann hur informanter hittades (Vetenskapsrådet 2017). I den här studien beskrevs processen som ledde till att utredare från två utredningsinstitutioner som befinner sig i Skåne intervjuades men det gjordes ett medvetet val att inte skriva om dessa befann sig i en större stad eller på landsbygden och om de tillhörde en stadsförvaltning eller var privata alternativ, då det inte finns alltför många utredningsinstitutioner i Skåne och det därför skulle kunna härledas vilka dessa är.
5. RESULTAT OCH ANALYS
I den första delen presenteras utredarnas beskrivningar av den grundläggande omsorgen. I den andra delen presenteras utredarnas beskrivningar av
anknytningens roll i den grundläggande omsorgen. I den tredje delen presenteras utredarnas beskrivningar av faktorer som påverkar gränsen mellan tillräckligt bra eller inte tillräckligt bra.
Den grundläggande omsorgen
Den fysiska grundläggande omsorgen innefattar boende, mat, sömn, kläder, hygien, fysisk aktivitet och tillsyn (Socialstyrelsen 2018). Men enligt Choate och Engström (2014) definierar inte forskningen vad det i praktiken innebär, vilket skapar svårigheter när föräldraförmåga ska bedömas. De anser att gränsen mellan att vara en tillräckligt bra förälder eller inte kan variera beroende på vem det är som bedömer och efterlyser en mer definierad grundläggande standard som tydliggör för utredare av föräldraförmåga vad som ska krävas av en förälder som är under utredning. Enligt Eve et al. (2014) fattas det konkreta beskrivningar av den omsorgen som sociala utredare kräver att en förälder ska kunna ge till sitt barn. Myndigheters krav på hur en föräldrar bör tillgodose barnets behov är formulerade på ett övergripande sätt, vilket lämnar utrymme för olika grupper av professionella att tolka vad de anser ska ingå i de olika kategorierna av
föräldraomsorgen. Utifrån utredarna som intervjuades för denna studie, vilka ombads att ge konkreta beskrivningar av den grundläggande omsorgen, framkommer det att föräldraförmågan är sammansatt av olika beståndsdelar. Ett tema som utredarna återkommer till när de beskriver den grundläggande omsorgen är en strukturerad vardag och att de anser att det är viktigt med rutiner för hur den grundläggande omsorgens olika områden tillgodoses: ”Det ska finnas en god vardaglig struktur som gör att man följer barnet när det kommer till sömn, mat, hygien, det måste upprättas rutiner kring varje del” (3). Föräldern ska ha rutiner för måltider, vilket innebär att mat serveras ” återkommande under dagen och gärna på bestämda tider. Det behöver man klara av som förälder” (5), som en utredare uttrycker det. För att kunna tillgodose barnets behov inom området sömn behöver föräldern, enligt utredarna, ansvara för att det finns en dygnsrytm där barnet stiger upp på morgonen och lägger sig på kvällen på ”rimliga tider” (5). Även nattningsrutiner anses viktiga där föräldern ser till att barnet byter om till pyjamas på kvällen och dagen avslutas med sagoläsning. Vid nattningen är det även viktigt att den inte enbart utförs som en mekanisk rutin utan att barnet får uppmärksamhet och närhet: ”Det ska vara mysigt, jag är övertygad om att ett barn känner, när jag lägger mig bredvid och ska läsa en godnattsaga, om jag vill detta för att det är mysigt eller eller om det är ett nödvändigt ont” (4). Även i
Woodcocks (2003) undersökning om utredning framkom det att sociala utredare anser att det är viktigt att föräldern kan organisera hemmet på ett bra sätt och har förmågan att skapa en ordnad vardag.
Ett annat tema som alla utredare återkommande tar upp är vikten av att föräldern ansvarar för att barnet har ett vårdat yttre. ”Hel och ren” är uttrycket som
utredarna använder för att beskriva barnets behov inom områdena kläder och hygien. Barnet behöver ha hela och rena kläder och själv bli rent. Barnet behöver även ha rena öron och klippta naglar. Föräldern ska vara uppmärksam på barnets hand -och fothygien och tvätta händerna på barnet när det exempelvis har varit i sandlådan. Utredarna anser att det är tillräckligt bra om ett spädbarn badar en gång i veckan men äldre barn behöver duscha varannan dag eller varje dag om de är fysiskt aktiva. En utredare poängterar att även äldre barn kan behöva hjälp med hygienen:
Jag tror att det är en nödvändighet, det är inte bara treåringar som behöver hjälp med sina naglar ibland […] i tonåren kan det vara periodvis där man märker att de faktiskt hoppar över att duscha, att man då påpekar att jag ser att du inte har duschat på tre dagar. Det kan ju se lite olika ut, har man mycket idrott så blir det ju mer naturligt att man håller igång och duschar med dem som man spelar basket med (5).
Även i bostaden behöver det vara ”en någorlunda städat nivå” (1), sängkläder och handdukar behöver tvättas regelbundet. På golvet får det inte finnas matrester eller smutsiga föremål.
När utredarna beskriver den grundläggande omsorgen blir det tydligt att de inte enbart bedömer att föräldrar tillgodoser den grundläggande omsorgen utan även
hur de gör det. Barnet ska få ”rätt sorts” omsorg som ges på ”rätt sätt”. Inom
området mat ska barnet exempelvis inte bara få mat utan fler aspekter behöver beaktas såsom vad maten består av, hur varierad den är, hur och när den serveras och om den är anpassad till barnets aktiviteter. Barnet ska även få tillräckligt med mat, men inte för mycket heller. Maten ska dessutom vara näringsrikt:
Det måste vara en allsidig kost som består av det kroppen behöver. Det ska vara en hälsosam kost, man kan ju äta på olika sätt, det är mycket modernt nu att man ska vara vegetarian och vegan, men alla barn passar inte för att vara veganer (5).
Barnet ska få rätt mängd sömn, åtta till tio timmar beroende på ålder. Barnet ska sova tillräckligt mycket men det ska inte sova för mycket, det ska exempelvis inte sova middag när det inte är ett litet barn längre. Sömnrutinerna behöver vara anpassade till barnets ålder och det ska enligt en utredare (5) även tas hänsyn till att en tonåring mår bäst av en förskjuten dygnsrytm, där den lägger sig och stiger upp senare. Tiderna ska även vara anpassade till det individuella barnet då
sömnbehovet kan skilja sig mellan olika barn. Det är barnets behov som ska styra sömnrutinerna, inte förälderns. Barnet ska exempelvis inte vara uppe sent för att föräldern vill ha sällskap på kvällen, anser en utredare (4).
Enligt alla utredare är området tillsyn och skydd den viktigaste delen av den grundläggande omsorgen. Nivån på föräldraförmågan inom det området behöver vara mycket hög då det kan innebära livsfara för barnet om uppsikten brister: ”Du ska ha fullständig koll, du kan inte slarva någon gång för den gången kan vara att barnet inte finns kvar längre” (5). Utredarna beskriver hur
säkerhetsmedvetenheten måste genomsyra hela barnets vardag och miljö. Alla situationer kan innebära en potentiell fara särskilt för ett litet barn, därför behöver föräldern ha ständig uppsikt. Föräldern behöver även säkra boendemiljön, små
saker får inte vara inom räckhåll för små barn, knivar och giftiga ämnen behöver vara inlåsta. Även när är barnet blir äldre behöver det tillsyn, enligt utredarna. Föräldern kan inte förutsätta att barnet själv kan ta ansvar för sin säkerhet,
föräldern behöver kunna förstå barnets utvecklingsnivå och vad det kan klara av i olika åldrar.
Fysiskt aktivitet är ett annat område som är viktigt för barnet, enligt utredarna. De anser att barnets behov av fysisk aktivitet bör tillgodoses genom att det ges
möjlighet till att utöva en idrott: ”Barn behöver röra på sig varje dag, alla barn ska ha en aktivitet” (5). Om föräldern inte har möjlighet att låta barnet utöva en aktivitet behöver föräldern själv aktivera barnet genom att exempelvis gå i
skogen. Den fysiska aktiviteten ska gärna ske tillsammans med föräldern, den ska vara anpassad till barnets ålder och vara varierad. Föräldern ska vara
uppmuntrande och kunna göra det attraktivt för barnet att röra på sig. Föräldrar ska visa intresse för vad barnet gillar och försöka tillgodose barnets önskan. Vid ekonomiska begränsningar där föräldern inte har möjlighet att finansiera en dyr aktivitet som att rida, tittar utredarna på hur föräldern bemöter barnets önskan:
När det gäller fritidsaktiviteter, det är en klassfråga i många avseenden och det är inte självklart att alla barn kan idrotta och vilka idrotter, [ …] alla kan ju inte ha en egen häst eller rida på ridskola två gånger i veckan, men hur man hanterar frågan, är man nyfiken på barnet, lyssnar på det och ändå försöker tillmötesgå det, till exempel att man kan hälsar på hos en häst (4).
Även mindre barn behöver beredas möjlighet till fysisk aktivitet. Spädbarnet behöver vändas på magen så det kan träna att lyfta på huvudet. Om ett spädbarn enbart ligger på ryggen kan det få ett deformerad huvud. En utredare berättar om familjer där barnen hade ”extremt sneda huvuden” (1). Enligt utredaren indikerar det en bristande föräldraförmåga om föräldern inte tar till sig BVCs råd om att barnet behöver ges möjlighet att ligga på magen: ”Vi ser barn på sex månader som ligger på rygg som är som en skalbagge, som inte kan rulla, som inte kan lyfta huvudet i magläge och som ligger jättemycket efter i sin motoriska
utveckling” (1). Forskning på barn som tillbringade sina första levnadsår på barnhem i Rumänien, där de utsattes för vanvård och bland annat tillbringade sina dagar i spjälsängar, visade att barns fysiska, psykiska, kognitiva och motoriska utveckling skadas om de inte är fysiskt aktiva. Även när barnen kom till adoptivhem och fick möjlighet till fysisk aktivitet fortsatte de att vara passiva (Morison, Ames & Chisholm 1995).
När utredarna beskriver en grundläggande omsorg som inte är tillräckligt bra speglas de olika områden som den grundläggande omsorgen innehåller. Det beskrivs situationer där barnet får onyttig mat på oregelbundna tider, rör sig för lite, har smutsiga naglar, snor och matrester på huden som inte torkas bort eller inte har adekvata kläder. En utredare ger ett exempel på bristande omsorg där barnet inte har varma kläder med sig till förskolan: ”Om fyraåringen vägrar att sätta på sig sina termobyxor så ska de följa med, man ska då inte säga, då får du skylla dig själv om du fryser, det är inte tillräckligt gott” (5). En annan utredare berättar om en situation där barnets behov av fysisk aktivitet inte tillgodoses: ”De ska röra på sig och det kostar ju inte mycket, det är ju ingen ekonomiskt fråga att
barnet sitter med datorn från det att det kommer från skolan tills det ska lägga sig” (4). Ett annat exempel handlar om ett litet barn där behovet av fysisk aktivitet inte blev tillgodosett: ”Vi har precis haft ett barn på tio månader som har tillbringat dagarna i sin spjälsäng med en i pad, om man vill definiera en nedre gräns så kan jag säga där hade vi sett det ”(1). En ostädad boendemiljö markerar ett svagt föräldraskap, men det kan även finns situationer där den hygieniska omsorgen går överstyr åt det motsatta hållet:
Vi har många föräldrar som har svårt att upprätthålla en tillräckligt god standard […] det är smutsigt, stökigt, använda blöjor i olika hörn och så får barnet ligga där i en allmän odör och så vidare. Det blir ju en form av neglekt som tyder på ett väldigt svagt föräldraskap [...] Men det kan gå åt andra hållet, vissa föräldrar har svårt för att accepterar lite kladd [...] så att barnet påtvingas en överdriven renlighet som ibland kan tangera till nåt slags tvång. Det kan gå åt andra ändan i skalan och det är inte där vi vill vara (3).
En utredare (4) betonar att den hygieniska nivån som utredarna förväntar sig av föräldrarna inte krävs utifrån ett statustänkande, utan på grund av barnets välbefinnande och hälsa. En annan aspekt som en utredare (3) ger uttryck för är att bristande hygien kan leda till social utsatthet, att kamrater kan kommentera att barnet luktar illa eller är smutsigt vilket kan ha som följd att barnet blir utstött ur den sociala gemenskapen. Barnet anses ha rätt till att vara en del av en social gemenskap, därför ska dess hygieniska vanor vara anpassade till den nivå som krävs för att kunna vara det.
När utredarna ser tecken på att barnet far illa behöver de identifiera om det är brister hos föräldern som är orsaken till de tecken som barnet visar. Ett exempel på ett tecken som utredarna berättar om är att barnet visar att det har en ”störd relation” (1) till mat där det äter för mycket och för ofta, inte kan sluta äta och vill äta mat så fort det ser mat. Utredarna berättar om olika tolkningar av vad som kan vara orsaken till det barnet visar. Det kan förklaras med att barnet får för lite eller för sällan mat av föräldern: ”Barn som inte får hemma vad de behöver blir instinktiva, roffar åt sig, tar för sig, inte bara mat utan även saker, mitt, mitt, mitt, för att kompenserar nån slags bristproblematik” (3), som en utredare uttrycker det. Enligt en annan utredare (1) kan det även bero på en brist på känslomässig omsorg där barnet får mat och sötsaker när det egentligen behöver tröst.
Den grundläggande omsorgen ska tillgodose barnets grundläggande behov. Barnet behöver näring, värme, röra på sig och skydd från faror för att överleva
(Socialstyrelsen 2018). Andra behov som utredarna beskriver förväntas föräldern tillgodose av andra skäl än ren överlevnad. Bornsteins (2012) forskning visar att det finns grundläggande universella inslag i föräldrars omsorg om barn, som näring, värme och skydd, som ingår i fostran av barn oavsett kultur, medan andra delar skiljer sig beroende på vilken norm som råder i det specifika samhället. Det kan exempelvis skilja sig vilken vilken sorts mat det serveras, hur hygienen tillgodoses eller hur sovvanor skapas.
Enligt Searles (1999) definition av socialkonstrutivismen finns det ”äkta fakta” som står i motsats till ”institutionell fakta”, vilka skapas av sociala processer. Den grundläggande omsorg som ett barn behöver för att överleva kan betraktas som
”äkta fakta”. Sättet som den grundläggande omsorgen ska tillgodoses på kan däremot betraktas som ”institutionell fakta” som enbart är verklighet i det sociala sammanhanget som det konstrueras i. Barnets behov att röra på sig kan beskrivas som ”äkta fakta” medan sättet det behovet ska tillgodoses på, exempelvis genom en aktivitet, kan beskrivas som ”en institutionell fakta” skapad av den rådande kulturella normen (i det här fallet i Sverige). Regelbundna mattider och
nattningsrutiner med sagoläsning är andra exempel på hur barndom är konstruerad i Sverige. Det som svenska myndigheter förväntar sig av en förälder som utreds styrs av de rådande normer som avgör vad en barndom i Sverige ska innehålla. Det är ett av många olika sätt som barndom och barns behov kan konstrueras på. Hade föräldern utretts i ett annat socialt sammanhang, exempelvis i ett annat land hade kraven på hur föräldern behöver tillgodose barnets grundläggande behov och vad som behöver ingå i den kunna beskrivas på andra sätt. Utifrån Woodheads (1997) socialkonstruktivistiska perspektiv konstrueras barns behov av
professionella, som i denna studie representeras av utredarna på två institutioner i Skåne. Professionella formulerar enligt Woodhead barnets behov och på vilket sätt det behovet bör tillgodoses. Förutom barns behov formulerar professionella även målet, som de anser kan uppnås om barnets behov tillgodoses på det sättet som de förespråkar.
Anknytningens roll i den grundläggande omsorgen
Utredarna är tydliga med att om den grundläggande omsorgen ska kunna bli tillräckligt bra kan den inte utföras på ett rutinmässigt, mekaniskt sätt. Föräldern behöver kunna tolka barnets signaler för att kunna tillgodose dess fysiska
behov. En förälder som kan tolka vad barnet signalerar förstår när det är hungrigt, trött, vill ha kontakt eller om det är något annat som fattas barnet. En utredare beskriver hur en tillräckligt bra förälder läser barnets signaler för att bedöma dess mående på följande sätt: ”Nu är du bara gnällig, nu får du tänder, nu är det den förkylningen som alla går med” (1). En utredare menar att det är viktigt att föräldern har ett känslomässigt band till barnet, för att det känslomässiga bandet ger föräldern viljan att tolka barnets signaler och ge barnet en bra grundläggande omsorg:
Vi börjar med anknytningen har du inte den då låter du ungarna vara hungriga, då struntar du i att gå till dem när de skriker […] Känner du för ditt barn då vill du ta upp det, du vill se om det behöver mat, du vill se att det är rent och fint, du vill att ditt barn ska vara tryggt […]. Du måste visa att du reagerar, det ska hända något i dig när barnet skriker, omsorgssystemet ska sättas igång (6).
Utredaren menar vidare att det viktiga är att föräldern försöker tolka barnets signaler, inte att själva tolkningen är felfri. Förälderns svar på barnets signal behöver inte alltid vara det rätta utan även att föräldern vill tolka har ett värde för barnet. Enligt Woodhouse et al. (2019) kan även en lägre grad av
tolkningsförmåga (att föräldern tolkar ungefär hälften av signalerna rätt) vara tillräckligt bra. De menar att kravet på en perfekt tolkning av barnets signaler kan vara för hög och att perioder av fysisk närvaron av föräldern, utan att dens
uppmärksamhet ständigt är riktad mot barnet, inte behöver vara otillräcklig. En hög nivå av anpassning till och tolkning av barnet speglar enligt deras forskning en medelklassnorm på uppfostran som vid bedömningar kan missgynna föräldrar
med mindre resurser som kan ha svårigheter att leva upp till den. Däremot behöver en grundläggande anknytning finnas, där barnet får skydd och en trygg bas. Den delen av anknytningsteorin som beskriver förälderns funktion som trygg bas för barnet anses vara bättre anpassad till kulturella skillnader och
uppfostringsstilar.
Det känslomässiga bandet till barnet har betydelse för tillsynen och förälderns vilja att skydda sitt barn från faror, menar utredarna. En tillräckligt bra tillsyn kräver en ständig medvetenhet om var barnet befinner sig. ”Det måste sitta i ryggraden” (5) som en utredare uttrycker det. En annan utredare menar att det känslomässiga bandet underlättar att hålla en tillräcklig hög nivå på tillsynen – om skyddsbeteendet finns naturligt hos föräldern görs det på ett mer instinktivt sätt: ”Anknytningsrelationen är barnets skydd, den gör att man som förälder hela tiden är lite allert” (1). Inom anknytningsteorin anses det att barnets
anknytningsbeteende och förälderns svar på det är medfödda beteenden där barnet söker skydd hos föräldern när det upplever att det är i fara. Förutom att ge skydd fyller anknytningen även barnets behov av en känslomässig relation till en annan person. Enligt anknytningsteorin kan en förälder som har en välfungerande anknytning tolka sitt barn och följsamt anpassa omsorgen till vad det signalerar (Bowlby 1995).
När den grundläggande omsorgen inte är tillräckligt bra är det enligt utredarna ett tecken på att hela föräldraskapet inte är tillräckligt bra då det visar att föräldern inte har en anknytning till barnet som gör att den vill ta hand om dess behov: ”Om barnet inte är helt och rent så är det ofta också det känslomässiga som brister” (2), som en utredare uttrycker det. En utredare menar att det aldrig förekommer att den känslomässiga omsorgen är tillräckligt bra om den grundläggande omsorgen är bristfällig: ”Då är det på något sätt självklart, fungerar inte den grundläggande omsorgen då måste barnet placeras” (1). En annan utredare beskriver det på följande sätt:
Är den grundläggande omsorgen väldigt låg så korrelerar det ganska ofta med att föräldraskapet är ganska så povert och det bör man se allvarligt på, det är ett tydligt tecken på att föräldraskapet inte är acceptabelt i tillräckligt god utsträckning. Fungerar inte den fysiska aspekten av den grundläggande omsorgen då har man ju inte barnet känslomässigt i sig heller för då förstår man inte vikten av att de här olika faktorerna måste sitta (3).
Ibland kan den grundläggande omsorgen se tillräckligt bra ut på ytan men det kan ändå inte vara fallet om barnet inte dessutom får en känslomässig omsorg av föräldern, enligt utredarna: ”Den fysiska närvaron, det är nånting som vi ser att föräldrarna kan ha väldigt svårt för […] att man har väldigt svårt med intimitet med barnet där barnet klamrar sig fast och på något sätt blir avvisad” (3). En utredare berättar om föräldrar som kan tillgodose barnets grundläggande behov, där barnet får mat, kläder, är rent och föräldern har fungerande rutiner men där utredarna kan se att det inte finns ett känslomässigt band till barnet: ”Vi har skrivit utlåtande där vi ser att den grundläggande omsorgen som föräldern är villig att erbjuda skulle vara tillräckligt bra men bristerna i det känslomässiga är så stora att det inte är ett fullgott föräldraskap” (1).
Utredarna menar att barnet behöver fysisk närhet till föräldern för att kunna utvecklas. Barnet behöver även känslomässig närhet som uttrycks med
ögonkontakt och med rösten. Barn kan på olika sätt visa att det inte får den närhet och känslomässiga omsorg det behöver. Det kan exempelvis sluta reagera på ljud eller undvika ögonkontakt:
En del barn vägrar titta, en del barn blundar till och med, kniper ihop ögonen, tittar upp i taket. En del barn tittar faktiskt på dig men de tittar genom dig eller förbi dig och en del barn kan faktiskt titta dig i ögonen men du får ingen kontakt (6).
Här kan det vara relevant att återigen referera till forskningen på barn som levde på barnhem i Rumänien, där barnen inte fick svar på signaler, inte fick samspel och bara minimalt med kontakt med omsorgsgivarna, vilket ledde till att de helt slutade att ge signaler och blev apatiska. Den vanvård som de utsattes för hade följder för hela deras utveckling. De hade ingen kommunikationsförmåga, de undvek ögonkontakt, var tysta och hade en bristfällig språkutveckling. Dessutom påverkades utvecklingen av hjärnan negativt. Barnen kunde även utveckla repetitiva rörelsemönster som att gunga på kroppen för att trösta sig själv. Dessa upphörde hos de flesta barn efter en tid i adoptivhem (Ames 1997). Tecken på att barn får en bristande känslomässig omsorg som utredarna har observerat i sina utredningar är att de är mycket spända i kroppen eller utvecklar ett
självförsörjande beteende. Det innebär att barnet får repetitiva rörelsemönster, som att gunga på kroppen eller skaka på händerna. Barnet kan även börja bita sig själv på tungan. Det kan dessutom stanna eller gå tillbaka i utvecklingen och sluta ge signaler: ”Det som kan vara det allra svåraste är det där tysta lidandet, där barnet går in i sig själv och bara sitter, där barnet är på väg att slockna, att det blir som en tapet på väggen” (3). Andra barn kan reagera på motsatt sätt, de kan bli gnälliga, missnöjda, protestera eller skrika mycket. De kan även bli utåtagerande och ständigt försöka påkalla förälderns uppmärksamhet:
Det kan bli så att barnet har hamnat i ett bristläge och har en omättlighet, som då hela tiden jobbar och jobbar för att få igång föräldern och det kan ju vara väldigt destruktiva processer där barn blir hyperaktiva och gör saker för att väcka föräldern (3).
De beskrivna reaktionerna som barnen visar till följd på brist på kontakt med en omsorgsperson uttrycks även inom anknytningsteorin. Enligt Bowlby (1995) reagerar barn som inte får svar på sitt anknytningsbeteende med att protestera och bli förtvivlade, vilket efter ett tag övergår till likgiltighet och en försämrad
psykisk hälsa.
Woodhead (1997) menar att barns behov konstrueras av professionella som arbetar med att tillgodose dessa behov. Behoven kan därför skilja sig beroende på vem det är som formulerar dem eller i vilket socialt sammanhang de blir
formulerade. Han menar vidare att det finns ”äkta behov”. Anknytningsbeteende är ett sådant äkta behov då det är ett instinktivt beteende som spädbarnet har oavsett i vilket socialt sammanhang det är född in i. Det reagerar med att skrika
