• No results found

Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – vägledning

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag – vägledning"

Copied!
65
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

och i anslutning till sjöar och vattendrag

(2)

och i anslutning till sjöar och vattendrag

VÄGLEDNING

(3)

E-post: natur@cm.se Postadress: CM Gruppen Box 110 93 161 11 Bromma Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln NATURVÅRDSVERKET Tel: 08-698 10 00 (växel) Internet: www.naturvardsverket.se

Postadress: Naturvårdsverket,106 48 Stockholm ISBN 91-620-5330-2.pdf ISSN 0282-7298 Elektronisk publikation © Naturvårdsverket 2003

(4)

Förord

Denna rapport behandlar värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och

vattendrag. Den utgör en strategi för val av områden som bör prioriteras för skydd samt ger vägledning för vilka styrmedel som kan användas och hur skyddet kan genomföras.

Bevarande av sötvattensmiljöer skall genomföras med ett landskapsperspektiv där hänsyn i omgivande landskap är avgörande för bevarande vattensystemets biologiska mångfald och produktion. Omvänt är vattenmiljön är en förutsättning för att naturvärdena i landskapet bibehålls.

Områden som bör prioriteras för skydd omfattar nationellt eller regionalt värdefulla vattenmiljöer samt objekt med limniska naturtyper i Natura 2000. I rapporten ges också förslag på nyckelbiotoper i eller i anslutning till sjöar och vattendrag.

Vägledningen beskriver hur man kan avgränsas områden kring värdefulla sötvattens-miljöer för att få ett biologiskt relevant skydd samt hur områdesskydd kan användas. Vägledningen tar även upp andra typer av styrmedel, sektorsmyndigheternas ansvar samt kommunernas möjligheter att använda fysisk planering för att öka möjligheterna till bevarande. I första hand vänder sig vägledningen till länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och kommuner som har möjlighet att besluta om de styrmedel som behandlas. Innehållet kan också vara av intresse för andra myndigheter, ideella organisationer, mark- och vattenägare, jord- och skogsbrukare samt enskilda personer som är engagerade i bevarandet av sjöar och vattendrag.

Skydd av särskilt värdefulla natur- och kulturmiljöer ingår som ett delmål i miljökvali-tetsmålet Levande sjöar och vattendrag. Vägledningen avser att underlätta möjligheten att uppnå målet för naturmiljöer, men behandlar inte frågor om bevarande av kulturmiljövär-den. Riksantikvarieämbetet ansvarar för detta underlag. Inom miljömålsarbetet skall Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Fiskeriverket gemensamt ta fram ett åtgärdsprogram för hur det nationella delmålet skall uppnås.

Vägledningen har utarbetats av Lena Tranvik i samarbete med Helen Wester, Natur-vårdsverket. Många värdefulla synpunkter har inkommit under arbetets gång från personer inom och utanför Naturvårdsverket. Länsstyrelserna har aktivt bidragit och Artdatabanken, har tagit fram underlag om de rödlistade arterna.

Stockholm i oktober 2003

Björn Risinger

(5)
(6)

Innehållsförteckning

Förord ... 3 Innehållsförteckning ...5 Inledning ...6 Syfte ...7 Miljömål...7

Naturvärden och prioriteringar...10

Naturlighet ...10

Prioriterade sötvattensmiljöer ...11

1. Nationellt eller regionalt värdefulla vattenmiljöer...11

2. Objekt med limniska naturtyper i Natura 2000...12

3. Nyckelbiotoper i och i anslutning till sjöar och vattendrag ...12

Vägledning för bevarande ...14

Syfte ...14

Avgränsning av områden ...14

Styrmedel för bevarande av vattenmiljöer ...19

Inledning ...20

Tillståndsprövning, anmälan om samråd och de allmänna hänsynsreglerna ...21

Områdesskydd...22

Andra styrmedel för bevarande av vattenmiljöer...25

Genomförande av skydd ...27

Avrinningsområdesvis planering – börja med kända områden...27

Behov av ny kunskap ...29

Användning av områdesskydd ...29

Övrigt bevarande...36

Bevarandeåtgärder i områden med pågående verksamhet ...36

Restaurering ...37

Uppföljning av bevarandeinsatser...38

Aktörer i bevarandet av värdefulla sötvattensmiljöer ...38

Samverkan och lokal förankring ...38

Litteratur...43

Bilaga 1 ...44

Nyckelbiotoper i och i anslutning till sjöar och vattendrag ...44

Beskrivning av nyckelbiotoper och bevarandevärden ...45

Bilaga 2 ...53

Limniska naturtyper inom Natura 2000, definitioner och naturvärden...53

Bilaga 3 ...60

(7)

Inledning

Naturvård i vattenmiljöer är eftersatt i Sverige. Vi har lång erfarenhet av vattenvårdsarbe-te med avseende på vatvattenvårdsarbe-tenkvalivattenvårdsarbe-tet och i viss mån med avseende på bevarandet av enskilda arter medan naturvård gällande fysiska miljöer i vatten har haft låg prioritet. Sjöar och vattendrag ingår ofta i skyddade områden men endast cirka 2 procent av de svenska naturreservaten är avsatta med limniska värden som något av huvudmotiven.

Den eftersatta naturvården kan bero på att det är svårt att identifiera vad som skall bevaras, det vill säga, det råder brist på kunskap om vad som är värdefullt respektive vad som finns under vattnet. En annan orsak kan vara att man har svårt att identifiera var man ska prioritera insatserna eftersom det inte finns någon nationell plan för bevarande av sjöar och vattendrag medan det för andra naturtyper finns, till exempel ”Bevarandeplan för odlingslandskapet” respektive ”Myrskyddsplanen”. Ytterligare en förklaring kan vara att det är svårt att veta hur sjöar och vattendrag skall bevaras eftersom både markägarför-hållanden och hotbild i många fall är mer komplicerade än för landmiljöer.

Betydelsen av sjöar och vattendrag som värdefulla naturtyper i sig och som livsmiljöer för hotade arter, samt betydelsen av vattenmiljöernas ekologiska funktion i landskapet påtalas alltmer. I miljökvalitetsmålet ”Levande sjöar och vattendrag”1 är det tydligt att just de fysiska vattenmiljöernas natur- och kulturvärden samt dessa miljöers arter som skall bevaras. I Regeringens skrivelse "En samlad naturvårdspolitik"2 påtalas också att naturvården i vattenmiljöerna måste förstärkas.

Genom EU-samarbetet och införandet av habitatdirektivet och ramdirektivet för vatten ges också en möjlighet att utveckla naturvården i vattenmiljöerna. Habitatdirektivet innebär att ett nätverk av ekosystem och livsmiljöer för arter skall bevaras, Natura 2000. Bland de naturtyper som EU-länderna har kommit överens om att skydda finns åtta limniska (sötvattens-) naturtyper (sidan12). Urvalet av naturtyper präglas av ett europeiskt perspektiv men bland de limniska naturtyperna finns många som har höga naturvärden även i ett nationellt perspektiv. Genom ramdirektivet för vatten skall god ekologisk status uppnås vilket bör innebära ett ökat arbete mot biologiska mål, parallellt med kemiska och fysikaliska. Båda direktiven medför därför möjligheter att stärka naturvårdsarbetet i sjöar och vattendrag.

Natura 2000- arbetet har inneburit ett kliv framåt för limnisk naturvård eftersom Sverige åtagit sig att bevara de utpekade områdena. Men trots de hittills ca 700 objekten med limniska naturtyper inom nätverket är många sjöar och vattendrag med höga naturvärden inte aktuella som Natura 2000- objekt eftersom utpekandet begränsas till de åtta naturtyperna. För att uppfylla nationella mål för bevarande av särskilt värdefulla naturmiljöer i anslutning till sjöar och vattendrag bör även andra miljöer prioriteras för bevarande som till exempel är representativa, orörda, mångformiga, artrika eller som är nyckelbiotoper för hotade arter.

Skydd och bevarande av vattenmiljöer kan genomföras med regler under miljöbalken eller under andra lagar. På kommunal nivå betonas planeringsinstrumentet och för

1

Regeringens proposition 2000/01:130. Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier.

2

(8)

sektorsmyndigheterna en aktiv användning av ämneslagarna. Naturvårdsmyndigheterna har bl.a. naturreservat eller andra former av områdesskydd att tillgå. Den komplicerade hotbilden och ibland även markägarförhållanden motiverar ett breddat ansvar och en mångfald av bevarandeformer. Vägledningen behandlar olika styrmedel för bevarande och vilka aktörer som kan vara delaktiga i bevarandearbetet, allt för att uppnå ökat skydd och hänsyn till värdefulla vattenmiljöer.

Syfte

Syftet med vägledningen är att underlätta prioriteringen av naturvårdsinsatser och vägleda olika aktörer i bevarandet av vattenmiljöer i landskapet.

Vägledningen riktar sig dels till länsstyrelser som ansvarar för traditionellt områdes-skydd enligt miljöbalken, dels till kommunerna som ett underlag för planering och kommunalt naturvårdsarbete. Vägledningen riktas också till de sektorsmyndigheter som har föreskriftsrätt enligt annan lagstiftning eller som är rådgivande myndighet till mark- och vattenägare (Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och Fiskeriverket).

Materialet ska även sprida kunskap om vattenmiljöers naturvärden. Med ökad känne-dom om naturvärdena i och i anslutning till sjöar och vattendrag kan vi öka allmänhetens förståelse för naturvårdsåtgärder och markägarnas vilja till frivilliga insatser och därmed uppnå större generell hänsyn i markanvändningen.

Vägledningen är inriktad på att förtydliga vattenmiljöerna som en del av landskapet, där de höga naturvärdena beror på eller kan bestå av naturmiljön såväl under som ovanför vattenytan.

Syftet är också att främja ett hållbart nyttjande av vattenmiljöerna i landskapet, då åtgärderna för bevarande tydligt kopplas till de hot som kan förekomma mot miljöerna.

I vägledningen redovisas olika styrmedel för bevarande samt vilka roller olika myn-digheter och aktörer kan ha. Tanken är att påtala möjligheterna, men också att utpeka ansvar. Naturvårdsverket vill öka samarbetet med sektorsmyndigheterna i syfte att nå en ökad hänsyn till och bevarande av sjöar och vattendrag.

Miljömål

Det av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag lyder:

"Sjöar och vattendrag skall vara ekologiskt hållbara och deras variationsrika livsmil-jöer skall bevaras. Naturlig produktionsförmåga, biologisk mångfald, kulturmiljövärden samt landskapets ekologiska och vattenhushållande funktion skall bevaras samtidigt som förutsättningarna för friluftsliv värnas".

Vad detta innebär har regeringen tolkat i elva punktsatser. Lydelsen av de som nämner bevarandet av arter och deras livsmiljöer är:

• Fiskar och andra arter som lever i eller är direkt beroende av sjöar och vattendrag kan fortleva i livskraftiga bestånd.

(9)

• Gynnsam bevarandestatus upprätthålls för livsmiljöer för hotade, sällsynta eller hänsynskrävande arter samt för naturligt förekommande biotoper med bevaran-devärden.

• Hotade arter skall ha möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga populationer säkras.

• Biologisk mångfald återskapas och bevaras i sjöar och vattendrag.

För att uppnå miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag har riksdagen fastställt sex delmål för vad som skall genomföras fram till år 2010. Delmål 3 och 6 som handlar om vattenskyddsområden och skyddsbestämmelser för ytvattentäkter respektive åtgärdsprogram enligt EG:s ramdirektiv för vatten, berörs inte alls i denna vägledning. Delmål 4 och 5 som handlar om utsättning av djur och växter respektive åtgärdsprogram för hotade arter berörs indirekt. Exempelvis kan skydd av områden ske för att förebygga hot från utplantering av arter. Skydd kan också genomföras för att bevara livsmiljöer för hotade arter.

Denna rapport ger framför allt vägledning för genomförande av de två första delmålen som handlar om skydd och restaurering av värdefulla miljöer.

Delmål 1

Senast år 2005 ska berörda myndigheter ha identifierat och tagit fram åtgärdsprogram för särskilt värdefulla natur- och kulturmiljöer som behöver ett långsiktigt skydd i eller i anslutning till sjöar och vattendrag. Senast år 2010 ska minst hälften av de skyddsvärda miljöerna ha ett långsiktigt skydd.

Delmål 2

Senast år 2005 skall berörda myndigheter ha identifierat och tagit fram åtgärdsprogram för restaurering av Sveriges skyddsvärda vattendrag eller sådana vattendrag som efter åtgärder har förutsättningar att bli skyddsvärda. Senast till år 2010 skall minst 25 % av de värdefulla och potentiellt skyddsvärda vattendra-gen ha restaurerats.

Naturvårdsverkets arbete med denna vägledning är ett första steg i framtagandet av åtgärdsprogram för värdefulla naturmiljöer enligt delmål 1 och 2 (tabell 1). Riksantikva-rieämbetet ansvarar för underlaget gällande värdefulla kulturmiljöer och Fiskeriverket för underlag om värdefulla fiskevatten.

(10)

Tabell 1. Vägledningen ingår i Naturvårdsverkets arbete för att uppfylla det nationella miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag. Vägledningen syftar också till att underlätta genomförande av långsiktigt skydd av värdefulla vattenmiljöer.

Tidsplan Miljömålsarbete Bevarande av sötvattensmiljöer

2002 - 2003 Vägledning för bevarande

-identifiera värdefulla miljöer -sammanställa verktyg för bevarande

-slutföra vägledningen

-seminarier kring bevarande med länsstyrelser, skogsvårds- styrelser och kommuner 2003 – 2004 Kunskapssammanställning

- befintligt material om naturmiljöer (NV och lst) - befintligt material om kulturmiljöer (RAÄ) - befintligt material om fiskevatten (FiV)

-producera informationsmaterial -utökat samarbete med sektorsmyndigheterna -sprida kunskap

-genomförande av skydd (lst, svs och kommuner) 2005 Åtgärdsprogram enligt delmål 1 och 2

(i samarbete med RAÄ, FiV)

-bedömning av ytterligare kunskapsbehov -nationell kvantifiering av åtgärdsbehov

-tidsplan, ansvarsfördelning och samarbetsformer -konsekvensbedömning

-genomförande av skydd (lst, svs och kommuner)

(11)

Naturvärden och prioriteringar

Naturlighet

Höga naturvärden i och i anslutning till sjöar och vattendrag är ofta kopplade till naturlighet i vattendynamiken och naturlighet i omgivningarna (ruta 1 och 2). Detta är tydligt i det större perspektivet där ett avrinningsområde med stor andel naturskog, naturliga flöden och låg grad av ingrepp i vattendraget har betydligt större förutsättningar för en naturlig biologisk mångfald än ett område med reglerade vattendrag och en stor andel intensivt jord- eller skogsbruk.

Betydelsen av naturlighet framgår också vid en genomgång av de rödlistade arternas krav på livsmiljö. Där vattnets naturliga dynamik har bevarats upprätthålls funktioner (exempelvis naturliga vattenståndsfluktuationer) och strukturer (forsar, variationsrika bottnar, strandbrinkar mm) som är av stor betydelse för många av de hotade arterna. Andra viktiga faktorer såsom hydrologi, strandstruktur, substrattillgång och lokalklimat är beroende av en intakt strandmiljö. Vissa strukturer i värdefulla livsmiljöer upprätthålls dock av långvarig hävd och skötsel. Dessa återfinns bland annat i strandområden, våtmarker och småvatten i jordbrukslandskapet. Här är det områdets historia av markanvändning som gör att de höga värdena har utvecklats.

En grundläggande förutsättning för arternas fortlevnad i sjöar och vattendrag är naturligtvis vattenkvaliteten. Eftersom god vattenkvalitet betyder olika för olika arter och områden avses här vattenkvalitet utan avsevärd kemisk/fysikalisk påverkan (bakgrunds-halter)3.

Ruta 1

Naturliga sjöar

Sjöars karaktär bestäms bland annat av förhållanden i avrinningsområdet, till exempel jordarter, berggrund, höjd över havet, omsättningstid, storlek, djup och form. Dessa abiotiska faktorer är utgångs-punkt för vilka arter som naturligt kan förekomma i sjön. Gruppering av sjöar kan ske med kriterier av fysisk eller kemisk natur, men också med flora, fauna och produktivitet som utgångspunkt. Oavsett sjöns karaktär finns några grundläggande förutsättningar för höga naturvärden. Naturlighet i bemärkelsen låg grad av antropogen påverkan är viktig. Oreglerade sjöar med bibehållen utloppströskeln har naturliga vattenståndsvariationer och opåverkad hydrologi, vilket ger förutsättningar för en varierad och zonerad vegetation och ett rikt djurliv på de grunda bottnarna och i strandzonen. Naturlighet och/eller kontinuitet i omgivningen i form av naturskogar, odikade våtmarker och hävdade strandängar upprätthåller strukturer och funktioner (t.ex. trädsocklar, stambaser och död ved eller betade och trampade strandzoner) som utgör substrat och skydd för många arter eller som är en förutsättning för konkurrenssvaga växtarter och flera vadarfåglar. Naturliga strandzoner utgör också ett filter mot diffus påverkan och avrinning från omgivande mark. En vattenkvalitet med låg grad av mänsklig påverkan från t.ex. försurning, övergödning, utsläpp av föroreningar samt grumlande ämnen från markanvändning, exploatering eller annan verksam-het ger också förutsättningar för hög grad av naturligverksam-het. En naturlig artsammansättning som bygger på de naturliga förutsättningarna i en sjö kan vara artrikt såväl som relativt artfattigt. Främmande arter eller fiskstammar höjer inte den biologiska mångfalden, tvärtom.

3

(12)

Ruta 2

Naturliga vattendrag

Vattendrag med opåverkade flöden och strandzoner har stora förutsättningar för höga naturvärden. Vattnets dynamik skapar hydromorfologisk variation på många olika nivåer, allt ifrån strandstrukturer till bottensubstrat och vegetation. Längs vattendraget förekommer erosionszoner med branta strandbrinkar såväl som ackumulationszoner med bankar av minerogent (mo, mjäla, sand, grus) eller organogent (ävja, gyttja, dy) material. De övre delarna av vattensystemen karaktäriseras av bäckar med hastigt rinnande, ofta syrgasrikt, rent och klart vatten med sand-, grus- och stenbotten. I skogspartier är bäckarna ofta kraftigt beskuggade, nedfallna träd och död ved kan förekomma rikligt. I flacka partier kan flödesvariatio-nerna skapa långgrunda finsedimentstränder och ansamling av transporterat material skapar bankar av minerogent eller organogent material som temporärt eller permanent översvämmas. I flacka partier meandrar också vattendraget och avsnörda meanderslingor, korvsjöar, förekommer. De omgivande markerna översvämmas regelbundet och utgörs av äldre naturskogsartad strandskog eller odikade strandnära våtmarker och mader. I dessa partier är vattendragen ofta breda och mer solexponerade. I odlingslandskapet är den traditionella markanvändningen i anslutning till vattendraget bete/slåtter. Vattenkvaliteten förändras successivt och är i de övre delarna och i skogslandskapet typiskt sett relativt näringsfattigt och jonsvagt medan längre nedströms mer näringsrik och välbuffrad. I de övre delarna av vattensystemet bygger produktionen i vattendraget på organiskt material som tillförs från omgivande mark (nedfallande löv, partiklar och småkryp). I de nedre delarna av vattensystemet baseras produktio-nen mer på näring som transporteras i vattnet samt primärproduktion med solen som energikälla. Gradienten av livsmiljöer i en opåverkad strandzon såväl som längs vattendraget från källa till mynning utgör förutsättningarna för den biologiska mångfalden. En naturlig artsammansättning som bygger på den naturliga variationen i ett vattendrag kan vara artrik såväl som relativt artfattig. Främmande arter eller fiskstammar höjer inte den biologiska mångfalden, tvärtom.

Prioriterade sötvattensmiljöer

Särskilt värdefulla naturmiljöer i eller i anslutning till sjöar och vattendrag kan delas in i tre, mer eller mindre överlappande kategorier:

1. Nationellt eller regionalt värdefulla vattenmiljöer (hydro- och geomorfologi, raritet, representativitet).

2. Objekt med limniska naturtyper utpekade inom Natura 2000. 3. Nyckelbiotoper i eller i anslutning till sjöar och vattendrag.

1. Nationellt eller regionalt värdefulla vattenmiljöer

Med värdefull vattenmiljö avses i detta sammanhang vattenmiljöer som uppfyller något eller flera av de traditionella naturvärdeskriterierna naturlighet, representativitet, raritet, mångformighet eller artrikedom. Raritet kan här beteckna biotoper/naturtyper som, naturligt eller efter påverkan, förekommer alltmer sällsynt, samt biotoper/naturtyper som är sällsynt förekommande (unika) på grund av exempelvis hydro- eller geomorfologiska bildningsprocesser.

Bedömning av de olika kriterierna kan göras på olika sätt och med olika upplösning. Ett avrinningsområdes förutsättningar för höga naturvärden kan analyseras genom studier av kartmaterial och flygbilder, men för att värdera enskilda objekt behövs oftast

(13)

biotopkartering och/eller biologiska studier. Naturvårdsverket har tagit fram ett verktyg, System Aqua4, för att på olika nivåer beskriva och bedöma naturvärden i vatten.

Sverige är ett land med stora regionala skillnader. Vägledningen för bevarande utgår från nationella mål. Regionalt kan därför listan på värdefulla vattenmiljöer kompletteras med både nyckelbiotoper och vattenmiljöer som för regionen har höga naturvärden. Utpekandet av regionalt värdefulla vattenmiljöer bör dock bygga på någon av de ovan nämnda kriterierna.

2. Objekt med limniska naturtyper i Natura 2000

Bland de limniska naturtyperna som ingår i Habitatdirektivet5 (ruta 3) finns både de som med ett svenskt perspektiv har höga naturvärden och de som är mer triviala. Utan att ge avkall på vårt åtagande gentemot EU-kommissionen om att upprätthålla gynnsam

bevarandestatus för naturtyperna finns det behov av att prioritera bevarandeinsatser till de naturtyper inom Natura 2000 som nationellt har högst naturvärden. I bilaga 2 ges en kortfattad beskrivning av naturvärden som kan vara kopplade till respektive naturtyp. Mer detaljer om förutsättningar för gynnsam bevarandestatus, bevarandemål och åtgärder för de olika naturtyperna ges i Naturvårdsverkets naturtypsvisa vägledningar6. Generell vägledning om genomförande av Natura 2000 kan läsas i Handbok Natura 20007.

Ruta 3

Limniska naturtyper i det europeiska nätverket Natura 2000

(se beskrivning och bevarandevärden i bilaga 2)

3110 Oligotrofa mineralfattiga sjöar i slättområden

3130 Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation på exponerade stränder

3140 Kalkrika oligo-mesotrofa vatten med bentiska alger 3150 Naturligt eutrofa sjöar med nate- eller dyblads-vegetation 3160 Dystrofa sjöar och småvatten

3210 Naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ 3220 Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation

3260 Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska mossor

3. Nyckelbiotoper i och i anslutning till sjöar och vattendrag

Nyckelbiotoper är områden med höga naturvärden där rödlistade djur- eller växtarter som är akut hotade, sårbara, sällsynta eller hänsynskrävande förekommer eller kan förväntas förekomma. Nyckelbiotoper förknippas ofta med skogsmiljöer eftersom begreppet har använts för att identifiera och inventera skogsmiljöer som hyser sällsynta växter och djur8. Själva definitionen av en nyckelbiotop är dock densamma oavsett land- eller vattenmiljö.

4

Naturvårdsverket 2001. System Aqua. Rapport 5157.

5

Svenska naturtyper i det europeiska nätverket Natura 2000, Naturvårdsverket 1997.

6

Naturvårdsverket hemsida. Natur och naturvård. Natura 2000.

7

Naturvårdsverket 2002. Handbok Natura 2000. Remissversion.

8

(14)

Nyckelbiotoper för vattenmiljöer har identifierats genom analys av livsmiljökrav hos de cirka 200 vattenanknutna arter på den svenska rödlistan över hotade arter9 som bedömts hotade av brist på, eller förändringar i, sina livsmiljöer. De 14 utpekade nyckelbiotoperna (ruta 4) har strukturer eller funktioner som är viktiga för flera rödlistade arter och som därmed utgör kriterier för identifiering av nyckelbiotoperna.

Utöver dessa 14 nyckelbiotoper kan speciellt nämnas som en värdefull biotop vattend-ragssträckor med hög grad av naturlighet, god vattenkvalitet och ofta snabbt rinnande, syrgasrikt vatten. Dessa sträckor hyser många hotade arter (speciellt fisk och bottenfau-na). Sådana vattendragssträckor är svåra att tydligt definiera geografiskt och utpekas därför inte som nyckelbiotop, men representeras bland områden som skyddas som ”Nationellt eller regionalt värdefulla vattenmiljöer” och i Natura 2000. Dessutom finns bland de utpekade nyckelbiotoperna sådana som utgör avgränsade strukturer inom naturliga vattendrag. Dessa nyckelbiotoper kan uppfattas som ”signal/indikator” på höga naturvärden i vattensystemet.

Förslaget till nyckelbiotoper har granskats av artdatabanken och kompletterats efter remiss och två regionala arbetsseminarier (2002). Listan skall dock inte uppfattas som slutgiltig, utan kan utvecklas eller revideras allteftersom kunskaperna ökar om vilka typer av vattenmiljöer som är mest värdefulla för bevarande av den biologiska mångfalden.

Ruta 4

Nyckelbiotoper i och i anslutning till sjöar och vattendrag

(beskrivning och bevarandevärden, se bilaga 1) Översilade klippor

Källor och grundvattenmatade utströmningsområden Strandbrinkar med blottade branter

Öppna stränder (orsakade av ishyvling, vattenståndsfluktuationer eller bete) Sandstränder (minerogena stränder)

Hävdade strandängar, sjö- och åstränder Översvämningsskog (alluvial skog) Bäckraviner

Forsar och vattenfall Kvillområden

Blockrika vattendragssträckor Mynningar och deltan

Småvatten och temporära vatten Fisktomma sjöar

9

(15)

Vägledning för bevarande

Syfte

Ett väl formulerat syfte är viktigt för att kunna välja styrmedel för bevarandet samt för att kunna precisera bevarandemål och åtgärder för ett område10. Biologisk mångfald kan på ett överskådligt sätt beskrivas i olika nivåer. Dessa kan användas när syftet med

bevarandet av ett område skall preciseras.

• Landskapsnivå – variationen av naturtyper/livsmiljöer och landskapsele-ment/strukturer.

• Samhällsnivå – variationen av växt- och djursamhällen inom en natur-typ/livsmiljö eller landskapselement/struktur.

• Artnivå – variationen av arter inom ett samhälle eller ett habitat. • Genetisk nivå – variationen av gener hos populationer av en art.

Landskapsnivån kan för vattenmiljöer vara variationen av vattenmiljöer, olika sjöar eller vattendrag i ett helt, eller del av ett, avrinningsområde. Samhällsnivån kan representeras av en sjö eller en längre sträcka av ett vattendrag med förekomst av olika växt eller djursamhällen beroende på exempelvis bottenstruktur eller flödesvariationer. Variationen på artnivå kan exemplifieras med mångfalden av arter i en biotop såsom mossor i en översvämningsskog eller skalbaggar på en sandbank. På genetisk nivå kan variationen utgöras av specifika genuppsättningar i olika lax- eller öringpopulationer.

Oavsett kategori eller typ av värdefull vattenmiljö bör syfte och bevarandemål formu-leras och preciseras så att de går att följa upp, förslagsvis enligt de principer som används för naturtyper och arter inom Natura 2000.

Avgränsning av områden

Arterna kan inte överleva på isolerade "öar" i landskapet utan har i olika omfattning krav på kvaliteten i livsmiljöns omgivningar. En långsiktig överlevnad kräver också tillräckligt tät tillgång på livsmiljöer samt i många fall fria vandringsvägar mellan dessa. Åtgärderna för bevarande av värdefulla vattenmiljöer måste därför genomföras med ett landskapsper-spektiv och på ett sätt som "främjar skyddet av ekosystem, naturliga livsmiljöer och bibehållandet av livskraftiga populationer av arter i naturliga miljöer"11.

Det ideala fallet där intakta avrinningsområden med ursprungliga naturtyper, opåver-kad hydrologi och utan inverkan av främmande arter skyddas är sällan förekommande eller genomförbart. Planeringen av skydd bör därför utgå från behovet i olika delar av

10

Naturvårdsverkets handböcker "Bildande och förvaltning av naturreservat" samt "Handbok Natura2000".

11

(16)

avrinningsområdet. Teoretiskt finns det några olika modeller för avgränsning av

vattenmiljöer12. En modell utgår i korthet från att man indelar avrinningsområdet i zoner och genomför skyddsåtgärder utifrån närheten till vattenmiljöerna. Zoneringen innebär ett avtagande skydd med ökande avstånd från värdekärnan (figur 1a).

En annan modell utgår från det s.k. älvkontinuitetsbegreppet och den ökande betydel-sen av strandzoner och terrestra (landbaserade) processer högt upp i vattensystemet där produktionen i vattenmiljön baseras på den näring som tillkommer från omgivande marker (figur 1b). I de nedströms liggande delarna av avrinningsområdet är de vattenle-vande organismerna mindre beroende av material från omgivattenle-vande land som energikälla. Produktionen baseras här på näring som transporteras i vattnet, från uppströms liggande delar av avrinningsområdet, samt primärproduktion med solen som energikälla. Skydd av områden bör, enligt denna modell, därför prioritera större arealer i anslutning till

källflöden medan snävare skyddszoner kan ge ett tillräckligt skydd i de nedre delarna av avrinningsområdet. Denna syn kan också motiveras av att möjligheterna att bevara vattendragets naturvärden nedströms kan vara beroende av ett fungerande ekosystem i de övre delarna.

En tredje modell för skydd av sötvattensmiljöer som förs fram är att avsätta en generell skyddszon längs hela det skyddsvärda vattensystemet (figur 1c).

Figur 1. Tre modeller för avgränsning av områden med syftet att skydda sötvattensmil-jöer a) zonering med starkast skydd nära vattenmiljön b) skydd av större area-ler i källområden och smalare skyddszon nedströms c) generella skyddszoner längs hela vattensystemet. Efter Saunders m.fl. 2002.

Genomförande av skydd i verkligheten beror på hotbild och förutsättningar i det enskilda fallet och de olika modellerna för skydd kan kombineras (Fig. 2). Avgränsning av områden bör dock alltid omfattas av en analys av vattenmiljöns läge i avrinningsområdet och vad det innebär för möjligheten till långsiktigt bevarande (se sidorna 19 och 30). Utgångspunkten för avgränsningen skall alltid vara bevarandemålen för den värdefulla vattenmiljön.

12

(17)

Figur 2. Tänkbara exempel på avgränsning av skyddade områden beroende på var i avrinningsområdet de ligger a) Intakt källområde med vattendrag, småsjöar, våtmarker och skog b) Vattendragssträcka i de centrala delarna av avrinningsområ-det, avgränsat uppströms mot en sjö (se sid.18) inklusive omgivande skyddsvärd skog c) Meandrande huvudfåra i den nedre delen av avrinningsområdet, avgränsad av en skyddszon. Se vidare diskussion om funktionsindelning nedan.

Avgränsning av naturreservat behandlas generellt i Naturvårdsverkets handbok13 och specifikt för trädbärande marker i vägledningen ”Planering av naturreservat”14. I dessa dokument rekommenderas att naturreservat indelas enligt "funktionskonceptet" i

värdekärna, skyddszon, utvecklingsmark och arronderingsmark. En del av den

vägled-ning som ges i dessa dokument kan användas även för vattenmiljöer. Naturvärdena i och i anslutning till sjöar och vattendrag påverkas i högre grad än terrestra naturtyper av verksamheter och åtgärder på omgivande mark samt uppströms eller nedströms i avrinningsområdet. Det finns därför behov av att identifiera ytterligare en områdesfunk-tion, nämligen påverkansområde. Indelningen görs enligt definitionerna:

• Värdekärna – ett sammanhängande naturområde som bedöms ha en stor betydel-se för fauna och flora och/eller för en prioriterad naturtyp (identifieras alltid). • Skyddszon – ett område i anslutning till värdekärnan lämplig som skydd mot

negativa förändringar av värdekärnans naturvärden (identifieras alltid).

• Utvecklingsmark/-område – land- eller vattenområde som idag har ett ringa eller begränsat naturvärde men som bedöms ha förutsättningar att utveckla och för-stärka värdekärnans naturvärden, eller efter åtgärder ha förutsättningar att bli skyddsvärt (identifieras vid behov).

13

Naturvårdsverket 2003. Bildande och förvaltning av naturreservat. Handbok. 2003:3.

14

(18)

• Arronderingsmark/-område – land- eller vattenområde utan påvisade naturvärden men som ingår för att förbättra reservatets geografiska utformning av lantmäteri- och/eller skötseltekniska skäl (identifieras vid behov).

• Påverkansområde – land- eller vattenområde inom vilket verksamheter eller åtgärder påtagligt kan påverka möjligheterna att långsiktigt bevara naturvärdena i värdekärnan (identifieras alltid).

I det följande fokuseras framför allt på avgränsningen av värdekärna, skyddszon och identifiering av påverkansområde, vilka alltid bör tas med vid skydd av värdefulla vattenmiljöer. Identifiering av utvecklingsområde för sötvattensmiljöer blir dock aktuellt för att uppnå mål om restaurering och kan omfatta till exempel sträckor av vattendrag, i anslutning till värdekärnor, som har behov av restaurering.

Vattenmiljöer kan förekomma i mosaik med andra naturtyper, kvillområden (vatten-drag uppdelat i nätverk av bäckar) utgör ett sådant exempel. Avgränsningen av ett mosaikområde som skall skyddas kan kompliceras av att det i mosaiken ingår stora områden som är påverkade och därmed har små naturvärden och varierad betydelse för vattenmiljöns bevarande. I ”Vägledning för skydd av Skogsmyrmosaiker i myrskydds-planen”15 ges rekommendationer om avgränsning och val av föreskrifter som även kan användas för limniska mosaiker.

Värdekärna

Den inre delen av området, värdekärnan, utgörs av själva nyckelbiotopen/-erna, eller den sammanhängande del av den värdefulla vattenmiljön som har stor betydelse för fauna och flora och/eller för en prioriterad naturtyp. Värdekärnan kan utgöras av allt från enskilda nyckelbiotoper, till hela eller delar av en sjö, vattendrag eller vattensystem. Värdekärnor av andra naturtyper, t.ex. skog eller våtmark i anslutning till den limniska miljön kan ingå.

Värdekärnor kan indelas i två kategorier16:

• Delområden med dokumenterad förekomst av för naturtypen påtagligt många rödlistade arter, signalarter och andra skyddsvärda arter.

• Delområden där inga eller endast enstaka rödlistade arter påträffats men med påtaglig förekomst av strukturer och funktioner som i vattenmiljöer ger förutsätt-ningar för höga naturvärden (t.ex. naturliga vattenståndsfluktuationer, intakta strandmiljöer, hydromorfologi) samt förekomst av signalarter och andra skydds-värda arter.

Värdekärnan skall avgränsas så att områden utan eller med begränsat naturvärde inte ingår. Att avgränsade värdekärnor identifieras som mer skyddsvärda än övriga delar i ett vattensystem behöver inte betyda att helhetssynen på bevarandevärdena saknas, eller att större sammanhängande system inte kan skyddas. Tvärt om kan formulering av

bevarandemål, motivering av åtgärder, val av styrmedel och utformning av gräns för hela

15

Vägledning för skydd av Skogsmyrmosaiker i myrskyddsplanen, Naturvårdsverket 2003. Förslag.

16

(19)

området underlättas av att indelningen av objektet bygger på dokumenterade naturvårds-kvaliteter och förutsättningar.

Skyddszon

I direkt anslutning till värdekärnan skall alltid en skyddszon avgränsas, vilken omfattar angränsande områden av direkt betydelse för nyckelbiotopernas eller den värdefulla vattenmiljöns kontinuitet, bland annat med avseende på hydrologi, lokalklimat och substrattillgång. För att bevara de höga naturvärdena skall skyddszonerna avgränsas så att funktionerna i värdekärnan kan upprätthållas. Storleken på skyddszonen beror på

förutsättningarna i närmiljön (t.ex. hydrologi, topografi, vegetation), värdekärnans storlek, typ av vattenmiljö och dess bevarandevärden.

Förutom strikt avgränsade skyddszoner i anslutning till värdekärnor i skyddade objekt, finns behov av generella skyddszoner längs de flesta sjöar och vattendrag. Skyddszoner motverkar negativ påverkan på vattensystemen och ökar möjligheten att bevara

vattensystemens biologiska mångfald och produktion17. Denna typ av generella skydds-zoner kan delvis uppnås med hänsyn inom skogsbruket respektive miljöersättningar genom det EU-stödda Miljö- och landsbygdsprogrammet. Med skyddszoner i denna rapport avses dock oftast mer strikt skyddade områden i anslutning till värdekärnor.

Påverkansområde

Beroende på syftet med skyddet, hotbilden och landskapets förutsättningar bör man utanför värdekärnan och skyddszonen identifiera områden inom vilka verksamheter och åtgärder kan påverka möjligheterna att långsiktigt bevara den värdefulla vattenmiljön. Avgränsningen av påverkansområdet behöver inte formaliseras, men kan vara ett sätt för naturvårdsmyndigheten att medvetandegöra vattenmiljöernas beroende av det omgivande landskapet för andra delar av myndigheten, andra samhällssektorer och aktörer. För Natura 2000-områden krävs tillstånd för åtgärder eller verksamheter som på ett betydande sätt kan påverka miljön oavsett om de genomförs inom eller utanför ett utpekat område. I bevarandeplanen för ett Natura 2000-område bör därför påverkansområde för olika typer av verksamheter identifieras så att förebyggande åtgärder kan genomföras (se sidan29). Detta tillvägagångssätt bör användas även för områden med värdefulla vattenmiljöer som inte är utpekade inom Natura 2000-nätverket.

Identifieringen av påverkansområde kan göras dels mot bakgrund av de hot som föreligger (Fig. 3):

• fysisk påverkan i strand- och vattenmiljöer såsom markanvändning, exploatering • vattenkemiska effekter av verksamheter i avrinningsområdet såsom läckage av

näringsämnen, föroreningar, partiklar och slam

• fragmentering, byggande av vandringshinder eller annan vattenverksamhet som påverkar arternas möjlighet till vandring, spridning och återkolonisation • risken för påverkan av främmande arter eller fiskstammar

17

Bergquist.B. 1999. Påverkan och skyddszoner vid vattendrag i skogs- och jordbrukslandskapet. Fiskeriverket Rapport 1999:3.

(20)

dels beroende på avrinningsområdets karaktär: • jordart (genomsläpplighet, erosionsrisk)

• topografi (lutning i vattensystem "fallhöjd", lutning på omgivande mark) • markanvändning

• vattensystemets karaktär (sjöareal och fördelning, vattendragens förgrening och storleksordning, förekomst av naturliga vandringshinder)

• befintlig påverkan (exempelvis diken/dräneringssystem som påskyndar avrin-ningen eller bryter igenom vattendelare)

Figur 3. Exempel på hur påverkansområden för en värdefull vattendragssträcka kan identifieras. I exemplet förutsätts att sjön uppströms utgör buffert mot vissa ty-per av påverkan på vattenkvalitén, till exempel genom sedimentation av partik-lar eller reduktion av näringsämnen, varför området för påverkan från dessa hot avgränsas uppströms mot sjön. Däremot är vattenmiljöerna uppströms försura-de vilket avspeglas i påverkansområförsura-det. Teckenförklaring: a) värförsura-defull vattend-ragssträcka samt område känsligt för fysisk påverkan, b) påverkansområde för vissa verksamheter som inverkar på vattenkvalitén, c) påverkansområde mot försurning på vattendragssträckan, d) sträckor på vilka vandringshinder kan påverka arter på vattendragssträckan, e) område där främmande arter riskerar att påverka den värdefulla vattendragssträckan. Förutom hoten har avrinnings-områdets karaktär betydelse för avgränsningen såsom topografi, jordart, mark-användning.

(21)

Styrmedel för bevarande av vattenmiljöer

Inledning

För ett långsiktigt bevarande av naturvärdena i och i anslutning till vattenmiljöer bör möjligheterna i flera styrmedel utnyttjas, inte bara de som traditionellt används för att skydda naturområden (såsom bildande av naturreservat).

Val av verktyg bör styras av den hotbild som finns mot bevarandevärdena, där av-gränsningen av skyddsobjektet är central. Vikten av att se till helheten och möjligheten att kombinera skyddsåtgärder måste ligga till grund för övervägandet av vilka rättsliga styrmedel som bör användas.

Tre avgörande frågor är: 1. Vad behöver regleras? 2. Inom vilka avstånd? 3. Med vilka styrmedel?

I den inre delen av området, värdekärnan, behöver skyddet vara starkt. Ett första steg måste därför vara att göra en analys av hur de verksamheter och åtgärder som påverkar värdekärnan regleras. Flertalet av de verksamheter och åtgärder som utgör hotbilden för de värdefulla vattenmiljöerna omfattas av tillstånds eller anmälningsplikt enligt

miljöbalken (se sidan 21).

Oavsett krav på tillstånd och anmälan kan behovet av ett starkt skydd i värdekärnan motivera någon typ av områdesskydd (se sidan 23). Bland dessa finns biotopskyddsområ-de, inom vilket verksamheter eller åtgärder som kan skada naturmiljön är förbjudet, eller naturreservat inom vilket det finns möjlighet att skräddarsy föreskrifter efter syftet med bevarandet. Värdekärnan kan också skyddas med hjälp av mindre långsiktiga verktyg såsom frivillig avsättning eller naturvårdsavtal (se sidan 27). Den skyddszon som har direkt betydelse för att bevarandev värdena skall bestå, genom att upprätthålla exempelvis hydrologi, beskuggning eller luftfuktighet bör omfattas av samma skydd som värdekär-nan.

För att kunna avgöra vilka skyddsformer som är lämpliga bör alltid påverkansområdet identifieras. I de yttre delarna, som troligen inte kommer att omfattas av områdesskydd eller avtal kan ökad hänsyn till vattenmiljön behövas. Där kan föreskrifter för viss verksamhet, rådgivning, information och frivilliga åtgärder förebygga skador på vattenmiljön (se sidan30).

En central fråga är hur påverkan från de areella näringarna kan regleras. De rättsliga styrmedel som finns i ämneslagstiftningen, till exempel skogsvårdslagen och fiskelagen har stor betydelse för bevarande av vattenmiljöer i landskapet. Det är Skogsstyrelsen respektive Fiskeriverket som har bemyndigande att meddela föreskrifter på skogsmark respektive i de stora sjöarna och i vattendrag nedströms första vandringshindret.

Jordbruket regleras i miljöbalken som innehåller bemyndiganden för Jordbruksverket att meddela föreskrifter om den hänsyn till naturvärden som ska tas vid skötsel av jord-bruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket.

Kommunerna har stora möjligheter att utveckla sin roll i bevarandearbetet genom den fysiska planeringen. I översiktsplanen kommer kommunernas mål och ambitioner för den fysiska miljön till samlat uttryck och i underlaget till planerna kan analyser av tillstånd, mål och hotbild samt program för bevarandeinsatser behandlas (se sidan 26).

(22)

Tillståndsprövning, anmälan om samråd och de allmänna hänsynsreglerna Den övergripande målsättningen med bestämmelserna i miljöbalken är att främja en hållbar utveckling; ett delmål i detta är att skydda och vårda värdefulla naturmiljöer och bevarande av den biologiska mångfalden18.

Ett flertal av de verksamheter eller åtgärder som kan påverka värdefulla biotoper i och i anslutning till sjöar och vattendrag skall tillåtlighetsprövas enligt miljöbalken, eller omfattas av krav eller förbudsbestämmelser i denna lag. Därutöver regleras vissa verksamheter och åtgärder specifikt i ämneslagstiftningen.

Tillåtlighetsprövningen av verksamheter och åtgärder enligt miljöbalken följer samma mönster oavsett typ av verksamhet. Prövningen skall göras med utgångspunkt i den inledande målsättningsparagrafen, 1kap 1§, de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap (se ruta 5), men också med utgångspunkt från miljöbalkens övriga kapitel. Exempel på verksam-heter som kan påverka vattenmiljöer och som är tillståndspliktiga, är förutom miljöfarlig verksamhet, även vattenverksamhet och markavvattning.

Om en verksamhet inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt miljöbalken eller annan lagstiftning finns en bestämmelse som föreskriver en anmälningsskyldighet (samråd) för verksamheter eller åtgärder som väsentligen kan komma att påverka

naturmiljön19. Med stöd av denna bestämmelse kan obligatorisk anmälningsskyldighet för samråd föreskrivas för verksamheter eller åtgärder som typiskt sett kan påverka

naturmiljön negativt, oavsett om denna skall tillåtlighetsprövas enligt miljöbalken eller annan lagstiftning20. Exempel på åtgärder som kan kräva samråd är rensning av vattendrag och energiskogsplantering på strandängar. Skogsvårdsstyrelsen kan på skogsmark föreskriva om obligatorisk samrådsskyldighet för till exempel avverkning i anslutning till vattendrag eller anläggande av skogsbilvägar. En verksamhet eller en åtgärd som anmälts för samråd får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte tillsynsmyndigheten meddelar några föreskrifter eller förbud som behövs för att begränsa eller motverka skadan på naturmiljön21. Föreskrifter och förbud som meddelas med stöd av samrådsregeln är ersättningsberättigande om de innebär ett avsevärt försvårande av den pågående markanvändningen22.

Skogsbruk och fiske regleras huvudsakligen i ämneslagstiftningen medan jordbruk regleras i miljöbalken. Därutöver har sektorsmyndigheterna (Skogsstyrelsen, Fiskeriver-ket och JordbruksverFiskeriver-ket) en föreskriftsrätt som ger dem möjlighet att reglera sådan påverkan som näringarna kan ha på vattenmiljöer i landskapet. Om en typ av påverkan varken regleras i lagstiftningen eller genom föreskrifter kan tillsynsmyndigheten direkt med stöd av de allmänna hänsynsreglerna meddela föreskrifter som begränsar näringarnas påverkan, till exempel genom att föreskriva om försiktighetsmått för verksamhetens bedrivande eller lokalisering. Sådana föreskrifter ger inte rätt till ersättning23.

18

1 kap. 1 § Miljöbalken.

19

12 kap. 6 § Miljöbalken.

20

Se Naturvårdsverkets allmänna råd (AR) om samråd, 2001:15.

21

12 kap. 6 §, fjärde stycket Miljöbalken.

22

Jfr. 31 kap. 4 § femte punkten Miljöbalken.

23

(23)

Ruta 5

Tolkning av miljöbalkens allmänna hänsynsregler för bevarande av värdefulla vattenmiljöer

Miljöbalkens allmänna hänsynsregler24 gäller all verksamhet och alla åtgärder som riskerar att orsaka olägenhet eller skada på människors hälsa eller miljön, under förutsättning att åtgärden inte är av försumbar betydelse med hänsyn till balkens mål. Eftersom de särskilt värdefulla naturmiljöerna i eller i anslutning till sjöar och vattendrag har höga naturvärden, kan man utgå ifrån att åtgärder som vidtas och som kan påverka dessa inte är av försumbar betydelse med hänsyn till balkens mål om att bevara biologisk mångfald.

Hänsynsregeln innebär att alla skall se till att förebygga, hindra eller motverka att ens verksamhet eller åtgärd medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Detta avser även "utarmande av värdefulla natur- och kulturmiljöer eller den biologiska mångfalden"25, vilket direkt kan tillämpas för identifierade särskilt värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag.

Krav för att begränsa påverkan på värdefulla naturmiljöer kan även ges i form av ett villkor i ett tillstånd om verksamheten är tillståndspliktig, eller i form av ett föreläggande26 som formuleras av tillsynsmyndig-heten.

Vidare innebär de allmänna hänsynsreglerna att verksamhetsutövaren skall skaffa sig den kunskap som behövs för att hindra att skada uppkommer på biologiska värden. Beskrivningarna av särskilt värdefulla vattenmiljöer är ett sätt att skaffa sig denna kunskap. Regionala och lokala dokument om förekomst av särskilt värdefulla vattenmiljöer är ett annat. Ett befintligt tillstånd kan begränsa tillståndshavarens skyldighet att följa de allmänna hänsynsreglerna avseende de frågor som tillståndet reglerar27.

Vid prövning av olika frågor är det den som vill vidta en åtgärd eller bedriva en verksamhet som skall visa att kraven i de allmänna hänsynsreglerna följs. Kraven på hänsyn begränsas av avvägningsregeln28 och gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Riksdagens miljömål skall vara styrande vid bedömningen av ett försiktighetsmåtts eller skyddsåtgärders nytta för miljön och kostnader-na skall vara motiverade ur miljösynpunkt.

Det är verksamhetsutövaren som skall visa om kostnaden inte är miljömässigt motiverad eller orimligt betungande. Angelägenhetsgraden påverkas av olägenhetens karaktär såsom farlighet och omfattning; men även "graden av känslighet i det område där påverkan sker"29. De särskilt värdefulla naturmiljöerna i och i anslutning till sjöar och vattendrag har hög grad av känslighet eftersom påverkan på dessa miljöer innebär påverkan på livsmiljöer för rödlistade arter, på Natura 2000 områden eller på nationellt/ regionalt värdefulla vattenmiljöer. Särskilda krav kan också ställas i "… ett område som innehåller en mycket sällsynt växt eller djurart".

Hänsynsreglerna är tillämpliga även om en verksamhet eller åtgärd regleras i annan lag och skall tillämpas parallellt med ämneslagstiftningen om inte annat särskilt föreskrivs30. Tillsynsmyndigheterna kan lägga de allmänna hänsynsreglerna direkt till grund för ett beslut om förelägganden och förbud31 t.ex. genom att uppställa krav på försiktighetsmått vid bedrivande av en verksamhet.

Områdesskydd

Områdesskydd enligt 7 kap. miljöbalken kan bildas eller gäller direkt enligt lagstift-ningen. Exempel på det förra är naturreservat32, djur- och växtskyddsområde33 samt en form av biotopskyddsområde34. Strandskydd och generellt biotopskydd35 är exempel på

24

2 kap. MB.

25

Proposition 1997/98:45, del 1, s. 15.

26

Enligt 26 kap. 9 § MILJÖBALKEN.

27 Proposition 1997/98;45, s. 207. 28 2 kap. 7 § Miljöbalken. 29 Proposition 1997/98:45, del 2, s. 25. 30

Jfr. 1 kap. 3 § Miljöbalken och propositon1997/98:45, del 1, s 206.

31

Med stöd av 26 kap. 9 § Miljöbalken.

32 7 kap. 4-6 §§ Miljöbalken. 33 7 kap. 12 § Miljöbalken. 34 6-7 §§ förordningen om områdesskydd. 35

(24)

områdesskydd som gäller direkt enligt lagstiftningen utan att särskilt beslut om inrättande av skyddet måste fattas.

Naturreservat

Naturreservatet har en särställning bland de skyddsformer som används för att bevara värdefulla naturområden eftersom reservaten kan utformas helt enligt de skyddsbehov som finns i respektive område, både vad det gäller skyddets geografiska utbredning och föreskrifternas innehåll.

Ett naturreservat får bildas av länsstyrelsen eller kommunen i syfte att: • bevara biologisk mångfald

• vårda och bevara värdefulla naturmiljöer • tillgodose behov av områden för friluftslivet

• skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer

• skydda, återställa eller nyskapa livsmiljöer för skyddsvärda arter Mål, föreskrifter och skötsel av reservatet ska vara utformade så att syftena nås.

Naturvårdsverkets handbok36 om bildande och förvaltning av naturreservat är en detaljerad vägledning för genomförande av skyddsformen. Exempel på bevarandemål, föreskrifter och uppföljningsparametrar ges för olika naturtyper.

Biotopskydd

Biotopskydd omfattar mindre mark och vattenområden som utgör livsmiljö för hotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda37. Med biotop avses i allmänhet en typ av livsmiljö som erbjuder gynnsamma levnadsvillkor för vissa växt- eller djurarter. Kriterierna för vilka typer av områden som kan omfattas av bestämmelser-na är

• Biotop som hyser eller kan förväntas hysa hotade djur eller växtarter.

• Biotop som blivit alltmer sällsynt och/eller fragmenterad och därmed särskilt skyddsvärd och/eller har mycket stor betydelse för bevarandet av biologisk mångfald.

Inom ett biotopskyddsområde är det förbjudet att vidta åtgärder eller bedriva verksamhe-ter som kan skada naturmiljön.

Biotopskyddet innebär ett generellt skydd för vissa angivna naturtyper38. Därutöver kan skogsvårdsstyrelsen på skogsmark, och länsstyrelsen på övrig mark förklara sådana särskilt skyddsvärda mark eller vattenområden som anges i förordningen om områdes-skydd39 som biotopskyddsområden.

36

Naturvårdsverket 2003. Bildande och förvaltning av Naturreservat. Handbok 2003:3.

37

7 kap. 11 § Miljöbalken.

38

Bilaga 1 förordningen om områdesskydd.

39

(25)

Limniska miljöer finns representerade bland de biotoper som idag omfattas av biotop-skydd (tabell 2). Ytterligare limniska miljöer kan komma att omfattas av biotop-skyddet om de förändringar i biotopskyddsbestämmelserna som Naturvårdsverkets föreslagit i ett regeringsuppdrag (december 2002) fastställs. Naturliga vattenfall med omgivande mark, dito forsar och sjöutlopp föreslås få ett generellt skydd. Naturligt fisktomma sjöar och

småvatten samt strand- och vattenmiljöer som hyser bestånd av hotade eller missgynnade arter eller som har väsentlig betydelse för vissa arters fortlevnad föreslås kunna förklaras

som biotopskyddsområde. Dessutom föreslås förändringar i definitionerna av vissa befintliga biotopskydd. Förutom en utökning av antalet limniska biotoper föreslås att kommunerna, förutom skogsvårdsstyrelser och länsstyrelser, får möjlighet att inrätta skyddet. Syftet med uppdraget var att utreda hur biotopskyddsbestämmelserna kan omfatta ytterligare typer av vattenanknutna biotoper, inklusive marina miljöer. Förslagen på nya biotopskydd sammanfaller med vissa av de identifierade nyckelbiotoperna (se bilaga 1) vilket, om det genomförs, kan underlätta skyddet av dessa.

Tabell2. Biotopskydd som kan tillämpas för bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag (fullständig förteckning finns i förordningen om områdesskydd, bilaga 1 och 2). Lst = länsstyrelsen, SVS = skogsvårdssty-relsen, NB = nyckelbiotop, N2000 = naturtyp i habitatdirektivet.

Biotopskydd enligt Miljöbalken och förordningen om områdesskydd

Värdefulla vattenmiljöer för vilka skyddet kan användas

Bilaga 1 – biotoper där skyddet gäller direkt (generellt)

Småvatten och våtmarker i jordbrukslandskapet (Lst) Småvatten och temporära vatten (NB) Naturligt fisktomma sjöar och småvatten(NB) Bilaga 2 – biotoper där skyddet gäller efter utpekande

Naturliga bäckfåror i jordbrukslandskapet (Lst) Strandbrinkar med blottade branter (NB)

Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska mossor (N2000)

Rik och kalkkärr (Lst) Källor och "grundvattenmatade" utströmningsområden (NB)

Hävdade strandängar och sjöstränder (NB)

Källor med omgivande våtmark i jordbruksmark (Lst) Källor och "grundvattenmatade" utströmningsområden (NB)

Källor med omgivande våtmarker (SVS) Källor och "grundvattenmatade" utströmningsområden (NB)

Ravinskog (SVS) Bäckraviner (NB) Mindre vattendrag och småvatten med omgivande

mark (SVS)

Småvatten och temporära vatten (NB)

Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska mossor (N2000)

Naturligt fisktomma sjöar och småvatten (NB) Alkärr (SVS) Översvämningsskog (NB)

Strand- eller svämskogar (SVS) Översvämningsskog (NB)

Strandskydd

Strandskyddets syfte är, förutom att hålla stränder öppna för allmänheten, att bevara det allmänt sett mycket rika djur- och växtlivet i strandområden. Strandskydd råder vid havet, insjöar och vattendrag och omfattar land- och vattenområde intill 100 meter (kan utökas

(26)

till 300 meter) från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Skyddet gäller uppförande av anläggningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område eller som väsentligen kan försämra livsvillkoren för djur- eller växtarter. Det är även förbjudet att vidta andra åtgärder i strandskyddsområde som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- och växtarter. Strandskydd gäller inte för jord- och skogsbrukets markanvändning.

Generella undantag från strandskyddet gäller byggnader som behövs för de areella näringarna och för verksamheter som har tillstånd enligt miljöbalken40. I det enskilda fallet kan länsstyrelsen, eller kommunen på delegation, meddela dispens från strand-skyddsbestämmelserna om det finns "särskilda skäl"41. Dispensinstitutet skall tillämpas med stor restriktivitet och endast under vissa förutsättningar. Om ett strandskyddsområde är av särskild betydelse för naturvården eller friluftslivet bör normalt aldrig strandskydds-dispens medges. Prövningen av strandskyddsstrandskydds-dispenser skall uppmärksamma att

strandskyddets syften är långsiktiga och att områden som för tillfället är av begränsat intresse kan bli betydelsefulla i framtiden. Även om dispens från förbudet i ett enstaka fall inte synes vara till större skada för strandskyddsintressena, måste det uppmärksam-mas att på sikt kan dispenser stegvis leda till sammantaget betydande nackdelar på sätt som redan skett genom att stora delar av landets stränder exploaterats. Prövningen skall alltid omfatta påverkan både på friluftsliv och djur- och växtliv.

Naturvårdsverket har möjlighet att överklaga strandskyddsdispenser42, vilket även vissa ideella naturvårds- eller miljöorganisationer kan ha43.

Efterlevnaden av strandskyddet är idag otillräcklig. Naturvårdsverket har i ett reger-ingsuppdrag44 föreslagit förtydliganden och förändringar för att komma tillrätta med bristerna i tillämpningen. Utredningen innehåller förslag på både skärpningar och lättnader av strandskyddet.

Djur- och växtskyddsområde samt fridlysning

Fridlysning innebär att det är förbjudet att plocka, fånga, döda eller på annat sätt samla in eller skada en växt eller ett djur. Naturvårdsverket kan fridlysa arter över hela landet och länsstyrelserna inom respektive län. Fridlysning hindrar inte markanvändning. Om det utöver fridlysning behövs särskilt skydd för en djur- eller växtart inom ett visst område kan länsstyrelsen eller kommunen meddela föreskrifter som inskränker rätten till jakt/fiske eller allmänhetens/markägarens rätt att uppehålla sig inom området.

Andra styrmedel för bevarande av vattenmiljöer

Kommunal planering

En översiktsplan som antas av kommunen får en styrande effekt på utvecklingen av mark- och vattenanvändningen. Översiktsplanering kan leda fram till beslut om att skydda de

40 Jfr. 7 kap. 17 § MILJÖBALKEN. 41 7 kap. 18 § MILJÖBALKEN. 42 40 § förordning (1998:1252) om områdesskydd. 43 Jfr. 16 kap. 13 § miljöbalken. 44

Kartläggning m.m. av strandskyddsbestämmelserna – redovisning av ett regeringsuppdrag. Naturvårdsver-ket Rapport 5185, 2002.

(27)

mest värdefulla vattenmiljöerna med stöd av miljöbalken, men planeringen i sig ger också möjlighet till skydd av områden. Eftersom hela Sveriges yta är översiktsplanerad finns en potential för kommunerna att utveckla sin roll i bevarandearbetet.

Genom översiktsplanen ges riktlinjer för planering och åtgärder på mer detaljerad nivå. En fördjupning kan göras för att slå vakt om en värdefull biotop, t.ex. ett vattendrag, som kan pekas ut som ekologiskt särskilt känsligt område. I fördjupningen behandlas olika planinstrument för att få till stånd det skydd eller den utveckling som önskas. Översikts-planens eller fördjupningens intentioner kan i ett nästa steg göras bindande i detaljplaner eller områdesbestämmelser45.

Utsikterna att få genomslag för biologisk mångfald och andra naturvårdsintressen i detaljplanen är större om grönstrukturen har behandlats i översiktsplanen. I grönstruktur-program eller inför detaljplanering föreslår Boverket att inventeringar och studier av bland annat biotoper för växter och djur, känsliga eller hotade arter samt vattnet i landskapet skall tas fram. Underlag av denna karaktär underlättar att hänsyn tas till värdefulla vattenmiljöer vid planering av exempelvis industrietablering eller ny väg.

Förutom möjligheten att i detaljplan reglera användningen av vattenområden i samband med bebyggelse och anläggningar på land kan ekologiska syften, för att främja biologisk mångfald eller så kallade kretsloppsmål, vara självständiga regleringsmotiv. Bestämmel-ser kan därmed utformas för anläggande eller bibehållande av dammar eller våtmarker, liksom hinder mot att lägga igen eller kulvertera diken och bäckar. Miljödomstolen kan inte lämna tillstånd för åtgärder som strider mot bestämmelser i detaljplan eller områdes-bestämmelser.

Gröna skogsbruksplaner och certifiering

Gröna skogsbruksplaner är en möjlighet för markägare att planera sitt skogsbruk på ett sätt som förenar miljöhänsyn och skogsproduktion. Fastighetens naturvärden bedöms och behandlas med utgångspunkt från sina biologiska kvaliteter. Marken indelas i fyra olika målklasser, som anger den långsiktiga skötselinriktningen: PG produktionsmål (generell naturhänsyn), PF produktionsmål (förstärkt naturhänsyn), NS naturvårdsmål (skötsel), NO naturvårdsmål (orört). Enligt skogsvårdsstyrelsens egna exempel kan ett område med förstärkt naturhänsyn vara större kantzoner utefter biologiskt intressanta vattendrag. Områden med skötsel kan vara strandskogar och lövsumpskogar utan naturlig vattendy-namik där höga naturvärden hotas av invandrande gran och ett område som bör lämnas orört vara t.ex. strandskog med naturlig vattendynamik.

Konsumenternas krav på miljömässigt bättre produkter ställer krav på företagens redovisning av råvaru- och energianvändning. Certifiering innebär att det intygas att en produkt tillverkas eller behandlas enligt en viss standard. I skogliga sammanhang avser certifieringen hur skogsbruket bedrivs. Markägaren förbinder sig genom ett avtal att, via konkreta åtaganden i sitt skogsbruk, följa den gällande standarden. Vid certifieringen undersöks hur skogsbruket bedrivs både i fält och på pappret. Miljöcertifiering för privata skogsägare innebär exempelvis att en grön skogsbruksplan måste vara upprättad för fastigheten.

45

(28)

Naturvårdsavtal

I jordabalken finns bestämmelser om naturvårdsavtal46. Naturvårdsavtal är ett civilrätts-ligt avtal som tecknas mellan staten eller en kommun och en markägare i syfte att bevara och utveckla ett områdes naturvärden. Avtalet tecknas för viss tid och i avtalet kan regleras vad fastighetsägaren får i ersättning för att helt eller delvis täcka värdet av vad denne förbinder sig att tillåta eller tåla. Ett sådant avtal kan inskrivas i fastighetsregistret och då göras gällande även mot en ny ägare. Skogsvårdsstyrelserna har under senare år tillämpat möjligheten att teckna naturvårdsavtal för att avsätta skyddszoner i anslutning till biotopskyddsområde eller längs vattendrag. I avtalen kan regleras hur marken skall skötas, var och hur transporter får utföras eller vilka begränsningar i rätten att rensa vattendrag och diken som skall gälla.

Fiskevårdsplaner

Genom samarbete mellan myndigheter, fiskevårdsorganisationer och fiskerättsägare kan fiskevårdsplaner utformas så att förvaltningen av vattenmiljöerna i syfte att förbättra fisket även gynnar andra bevarandevärden. Genom att utgå från hydrologiska och biologiska förutsättningar och exempelvis avgränsa fiskevårdsområden efter beståndens naturliga gränser, samt beakta olika intressen såsom utveckling av fisket och bevarande av hotade och värdefulla arter, kan fiskeplaner fungera som både utvecklings- och bevarandeinstrument47.

Genomförande av skydd

Avrinningsområdesvis planering – börja med kända områden

Avrinningsområdet är den naturliga och idag starkt betonade indelnings- och planerings-grunden för allt vattenarbete. EG:s ramdirektiv för vatten kommer att innebära en ny administration och nya krav och möjligheter att upprätthålla "god ekologisk status" i sjöar och vattendrag. Det praktiska genomförandet kommer troligen att involvera fler sektorer än idag varför samverkan och lokal delaktighet kan utvecklas.

Bevarande av vattenmiljöer behöver samordnas, inte bara med annat "vattenarbete" utan även med bevarande av terrestra miljöer. För att målen om skydd av särskilt värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag skall kunna uppnås måste vattenmiljöerna få en mer framträdande plats i bevarandearbetet.

Kunskapen om förekomst av biologiskt höga värden i och i anslutning till sjöar och vattendrag varierar över landet. Vissa län/regioner har genomfört biotopinventeringar och andra typer av inventeringar i flera vattendrag och sjöar. I andra regioner är kunskaperna sämre, eller åtminstone inte samlad, dokumenterad, lättillgänglig eller aktuell.

46

7 kap. 3 § jordabalken.

47

(29)

Genomförandet av skydd kan, oavsett kunskapsnivå, påbörjas av de flesta län, kom-muner och skogsvårdsstyrelser. Befintlig kunskap kan användas både som underlag för direkta bevarandeåtgärder eller som underlag för prioritering av inventeringsinsatser. Exempel på kunskapsunderlag som kan användas är:

• regionala och kommunala naturvårdsprogram/planer, inventeringar och kun-skapssammanställningar

• underlag till och redovisningar av tidigare nationella uppdrag (t.ex. riksintresse, vattendragsutredning)

• skogliga nyckelbiotopsinventeringar – nyckelbiotoper i vattendrag är ofta funna i anslutning till skogliga nyckelbiotoper48

• äng- och hagmarksinventeringen – nyckelbiotoper i anslutning till sjöar och vattendrag som är beroende av långvarig hävd

• våtmarksinventeringen – omfattar stränder och mader vid sjöar och vattendrag • ideella inventeringar, t.ex. landskapsfloror innehåller förekomst av hotade arter • fiskevårdsområdenas kunskaper om arter, lek- och uppväxtmiljöer för fisk,

värde-fulla biotoper, sjöar eller vattendragssträckor

• kalkningen – i underlag för bedömning av kalkningsbehov respektive uppföljning av kalkningsinsatser kan fakta om hotade arter och värdefulla biotoper förekom-ma

• miljöövervakning och samordnad recipientkontroll – kan visa på förekomst av hotade arter

• dammregister (SMHI) – vilka vattendrag är begränsat, eller inte alls, reglerade • avrinningsmyndigheternas kommande arbete med karaktärisering av

avrinnings-områden, sjöar och vattendrag

Parallellt med genomförande av skydd av kända områden bör mer långsiktiga planer för bevarande upprättas. Inom arbetet med miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag skall, senast år 2005, åtgärdsplaner tas fram för skydd och restaurering av värdefulla natur- och kulturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag. Därför kan det, trots ett avrinningsområdesvis tänkande, vara lämpligt med denna typ av planering på länsnivå. Ett planeringsunderlag är direkt användbart, både regionalt och nationellt, vid genomfö-rande och uppföljning av miljömål. Materialet kan också komma till nytta på kommunal nivå, som underlag till översiktsplanering och på sikt vid upprättandet av förvaltningspla-ner och åtgärdsprogram enligt ramdirektivet för vatten.

Samordning mellan myndigheter är viktig och bör ske löpande. Parallellt med att särskilt värdefulla vattenmiljöer identifieras bör en dialog om bäst lämpade styrmedel för bevarande pågå. Sektorsmyndigheternas möjligheter till användning av ämneslagstift-ningen bör aktivt tas tillvara.

48

Länsstyrelsen i Jönköpings län 1996. Nyckelbiotoper i rinnande vatten – ett system för identifiering av särskilt värdefulla biotoper i och i anslutning till rinnande vatten. Meddelande 96:34.

(30)

Behov av ny kunskap

Bristen på ett samlat underlag om naturvärdena i sjöar och vattendrag är väl känd. Behovet av inventering och ökad kunskap påtalas regelbundet, senast av regeringen i "En samlad naturvårdspolitik"49. Inom det nationella miljömålsarbetet skall Naturvårdsverket i samarbete med Riksantikvarieämbetet och Fiskeriverket, senast år 2005, ta fram ett åtgärdsprogram för skydd och restaurering av värdefulla natur- och kulturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag. Respektive myndigheters sammanställningar av befintlig kunskap skall ligga till grund för bristanalyser om behovet av skydd, restaure-ring och ny kunskap. Naturvårdsverket har under 2003 påbörjat en kunskapssammanställ-ning om nationellt värdefulla naturmiljöer i och i anslutkunskapssammanställ-ning till sjöar och vattendrag, vilken skall fortsätta i samverkan med länen.

Behovet av ny kunskap och arbetet med åtgärdsprogram är dock inte skäl att vänta med bevarande av områden som är skyddsvärda enligt nuvarande kunskap. Miljökvalitetsmå-let Levande sjöar och vattendrag innebär också att senast år 2010 en betydande del av de skyddsvärda miljöerna skall ha ett långsiktigt skydd. Bevarandet måste påbörjas utifrån rådande kunskapsläge oavsett resultat av framtida inventeringar och kunskapsuppbygg-nad.

Inom arbetet med ramdirektivet för vatten skall sjöar och vattendrag karaktäriseras och statusbedömas. Det verktyg som idag mest motsvarar vad som behövs för karaktärise-ringen är System Aqua50 vilket håller på att revideras för att uppfylla kraven i direktivet. System Aqua kan användas med olika grad av upplösning. För överblick av större arealer kan enbart avrinningsområden karaktäriseras eller värderas och ge en relativt god bild av större områden även där inventeringar inte gjorts. Hög grad av naturlighet i avrinnings-området innebär att det finns förutsättningar för miljöer med hög grad av naturlighet och opåverkad flora och fauna. Karaktäriseringen av avrinningsområden kan på sikt bidra till ökade kunskaper om var i landskapet det finns förutsättningar att hitta sjöar och

vattendrag med höga naturvärden.

Användning av områdesskydd

Förekomsten av värdefulla vattenmiljöer varierar över landet beroende på naturgeografis-ka och biologisnaturgeografis-ka förutsättningar, markägarförhållanden, befolkningstäthet, odlings- och industrihistoria. Liksom för andra naturtyper är förekomsten i södra Sverige mer splittrad och uppdelad på många små, enskilda objekt eller nätverk av objekt, medan det i norra Sverige finns fler större och sammanhängande värdefulla objekt.

Val av skyddsform beror på syftet med skyddet och förutsättningarna i det enskilda fallet. Frågan ”Vad behöver regleras och inom vilka avstånd?” skall alltid ställas inför val av styrmedel. Generellt bör dock ett starkt skydd användas för bevarande av stora objekt med höga naturvärden samt för värdefulla vattenmiljöer i anslutning till, eller i mosaik med, andra naturtyper med höga naturvärden. Ett starkt skydd kan även motiveras för mindre, eller splittrade, objekts värdekärnor medan svagare eller mindre långsiktigt skydd kan användas i perifera delar av området eller i utvecklingsområden mellan

49

En samlad naturvårdspolitik. Regeringens skrivelse 2001/02:173.

50

Figure

Tabell 1.  Vägledningen ingår i Naturvårdsverkets arbete för att uppfylla det nationella  miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag
Figur 1.  Tre modeller för avgränsning av områden med syftet att skydda sötvattensmil- sötvattensmil-jöer a) zonering med starkast skydd nära vattenmiljön b) skydd av större  area-ler i källområden och smalare skyddszon nedströms c) generella skyddszoner
Figur 2.   Tänkbara exempel på  avgränsning av skyddade områden  beroende på var i avrinningsområdet  de ligger a) Intakt källområde med  vattendrag, småsjöar, våtmarker och  skog b) Vattendragssträcka i de  centrala delarna av  avrinningsområ-det, avgräns
Figur 3.  Exempel på hur påverkansområden för en värdefull vattendragssträcka kan  identifieras
+2

References

Related documents

Siktdjupets ekologiska status i augusti 2003-2018 bedömdes generellt som dålig, totalfosforhalten i ytvattnet i augusti som måttlig eller otillfredsstäl- lande och halten klorofyll a

I Sege å låg IPS-indexet relativt nära gränsen mot klass 4, otillfredsställande status och eftersom andelen föroreningstoleranta former (%PT) var stor kan lokalen sägas ligga

I stort sett alla punkterna inom miljöövervakning – screening, uppföljning UC4LIFE och 1:11-anslaget, Åtgärder för havs- och vattenmiljö, hade 2019 ACID-värden som

Lagrådet anser sålunda att lagförslaget bör kompletteras med en definition av begreppen ”liten sjö” och ”litet vattendrag”. Förslaget till lag om ändring i plan-

De förslag till bifångsminskande åtgärder som tagits fram är bland annat en plan för utveckling av ett terminalfiske inriktat på den odlade laxen i enlighet med

Kalkning av rinnande vatten kan ske på tre olika sätt; kalkning av uppströms sjöar, markkalkning oå utströmningsområden -i anslutning till vattendraget och med punktinsatsen direkt

Som markägare har kommunen samma möjlighet som andra markägare att söka stöd för naturvårdsbidrag för åtgärder som kan stärka ekosystemet kring vattendragen och

Protokoll D används för att beskriva förekommande vandringshinder i vattendraget och den största delen av datamaterialet samlas in i fält.. En viss del erhålls dock från