Gränser

Kvinnovetenskaplig Tidskrift 1.03

Kvinnovetenskaplig Tidskrift

Institutionen för genusvetenskap, Göteborgs universitet, SE 405 30 Göteborg

telefon 031-773 41 67 telefax 031-773 41 99 e-post kvt@wmst.gu.se

hemsida www.kvt.se Redaktion

Redaktörer Åsa Arping och Katarina Leppänen

Redaktionskommitté Maria Edström, Ingrid Holmquist, Birgitta Jordansson, Sari Kouvo, Maria Clara Medina, Maria Stern, Eva Zetterman

Ansvarig utgivare Ingrid Holmquist Artiklar

Redaktionen välkomnar originalmanuskript som ej bör överstiga 10 000 ord (cirka 25 AA-sidor med radavstånd 1,5). Om inte annat avtalats ska texten vara skriven på svenska. Alla artiklar granskas av utomstående bedömare, därför bör artikelförfattarens namn anges på separat blad. För ytterligare information om hur artiklar och recensioner ska vara utformade, kontakta redaktionen eller gå in på hemsidan, www.kvt.se

Prenumeration

Sätt in 270 kr på pg A89 78 50-6.

Stödprenumerationer å A00 kr eller mer är mycket välkomna!

Prenumerationsärenden Christer Hallgren, Swedish Science Press, Box 118, 751 OA Uppsala telefon 018-36 55 66 telefax 018-36 52 77

e-post info@ssp.nu Grafisk form

Enstil Design Susanne Viborg 8! Jens Andersson Tryckeri

Eländers Graphic Systems, Angered. Trycks på miljövänligt papper. © Författarna och Kvinnovetenskaplig tidskrift. Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. För insända ej beställda manuskript ansvaras ej. Utgivningen har möjliggjorts genom anslag från Vetenskapsrådet och Nationella sekretariatet för genusforskning.

7 Att skriva emancipatoriskt.

Akademisk dialog för två röster

Annelie Bränström Öhman & Mona Livholts

21 Compulsory Happy Endings.

Virgina Woolfs Ett eget rum i feministisk teori

Lisbeth Larssun

29 Jakten på det "queera ögonblicket".

Om det subversivas (o)möjligheter

Sara Edenheim

Fönster

47 Intersektionalitet - ett användbart

begrepp för genusforskningen

Nina Lykke

57 Genetiska fantasier.

Feministisk blick på populärvetenskap

Cecilia Åsberg

69 Både-och och varken-eller.

På besök i bi-positionernas gränsland

Hanna Bertilsdotter

82 Teknik och emancipation.

Doing gender som interaktivt förändringsarbete

Annika Vänje

95 Recensioner

117 Sista ordet

119 Medverkande

Jämställdhetsforskning, kvinnovetenskap och forskning kring klass, sexualitet och etnicitet. Det feministiska akademiska fältet har alltid varit statt i utveckling, dess fokus har alltid de-batterats. Inte minst under senare år har allt fler feministiska forskare själva börjat ifråga-sätta och problematisera genusvetenskapens gränser, faktiska såväl som outtalade. En nyckel-fråga har handlat om hur vi breddar forsknings-fältet utan att förlora den politiska spräng-kraften.

Den nationella genuskonferensen i Umeå senhösten 2002 ställde frågan om vi måste skil-ja mellan det vetenskapliga arbetet och femi-nistisk emancipation. Kampen för att ge kvin-nor tillträde till universitetsvärlden var ju en förutsättning för att institutioner för kvinno-och genusvetenskap överhuvudtaget skulle kunna etableras. Både det politiska och det vet-enskapliga är därmed starkt närvarande i den feministiska akademins historia och vardag. I motsats till den rena och objektiva vetenskap-ens förespråkare, de som påstår sig lämna vär-deringarna och politik utanför sin forskning, har feminismen ofta teoretiserat

maktstruktur-ernas närvaro och ifrågasatt försök att dölja dem. Frågan är därför inte om vetenskap och emancipation hör ihop, utan hur de ömsesidigt kan berika varandra.

I det här numret har vi bjudit in ett antal forskare (flera deltog för övrigt på genuskon-ferensen*) som från olika håll närmar sig genusforskningens gränser, dess begränsningar och möjligheter. Först går Annelie Bränström Öhman, litteraturvetare och Mona Livholts, forskare i socialt arbete, i dialog om det feminis-tiska skrivandets kamp, motstånd - och pas-sioner. Hur skriver man egentligen emancipa-toriskt, och är det överhuvudtaget möjligt inom en akademisk kontext?

Från ett annat håll analyserar även litteratur-vetaren Lisbeth Larsson det feministiska skri-vandet, detta utifrån sitt ämnes genusteo-retiska mönstertext framför andra - Virginia Woolfs essä Ett eget rum. I den långa rad av teoretiker som använt Woolf för att legitimera vitt skilda perspektiv finner Larsson ett gemen-samt, övergripande mål: sökandet efter en fungerande emancipatorisk strategi, ett obliga-toriskt lyckligt slut, som samtidigt riskerar att

er. Innebär kvinnor klädda i manskläder alltid något subversivt? Med kritisk blick riktad främst mot Tiina Rosenbergs bok Byxbegär (Anamma 2000) ifrågasätter Edenheim byx-rollernas möjlighet att på allvar utmana hetero-normativiteten. Istället förespråkar hon en ny tyngdpunkt i analysen där just byxrollens icke-subversiva funktion erkänns, men där också åskådarens möjlighet till identifikation och medskapande problematiseras.

Under den nya vinjetten Fönster, där vi fort-sättningsvis kommer att publicera artiklar om pågående forskningsprojekt och introducera ny feministisk teori och debatt, har vi i detta nummer samlat fyra artiklar kring temat grän-ser. Nina Lykke konstaterar i sin introduktion av intersektionell forskning att det finns en mer eller mindre uttalad konflikt inom genusforsk-ningen mellan att fokusera antingen mångfald eller jämlikhet. Lykke menar att perspektiven

i hur frågan om genusforskningens gränser ut-manas i tre doktorandprojekt. I det vardags-nära vetenskapliga arbetet blir frågor om ställ-ningstaganden, utmaningar och urval akut. Hanna Bertilsdotter, som i sitt avhandlings-arbete utforskar olika typer av bi-positioner, understryker att de nödvändiga definitioner forskaren använder och skapar i sitt arbete ald-rig får bli totaliserande. Mellanpositioner, som bland andra bisexuella kan sägas inta, faller utanför de entydiga och fasta ramarna. Dessa gränsvandrare rubbar inte bara den hetero-normativa ordningen utan destabiliserar även homoforskningen, just genom att vägra "be-stämma sig".

Cecilia Åsberg undersöker i sitt projekt populärvetenskapliga berättelser om männi-skans gener. Hennes politisk-teoretiska ram ut-görs av Donna Haraways cyborgfigur, som kombinerar feministisk politik och en teknik-positiv grundföreställning med en kraftig dos

skapliga stereotyperna?

Utifrån ett empiriskt material från tekniska högskolor och verkstadsindustriföretag under-söker Annika Vänje möjligheterna att genom feministiskt förändringsarbete reformera en manlig bastion inifrån. Vad krävs för att uppnå verklig förändring och samtidigt vara nog-grant förankrad i den dagliga verksamheten? Sista ordet i detta nummer får Jenny Bygdén, som i en kort betraktelse över liv, dikt och film låter Edith Södergran och drottning Elizabeth I av England få illustrera könets gränser - och möjligheter.

I och med detta första Kttf-nummer från Göte-borg övergår tidskriften till ett refereesystem. Det betyder att alla publicerade artiklar har granskats och kommenterats av utomstående

ningsområde till oss så kontaktar vi dig när din expertis behövs.

Till sist vill vi gärna göra reklam för vår nya hemsida, som innehåller information om nya och tidigare nummer, anvisningar för artikel-författare och recensenter samt värdefulla länk-ar. Klicka in på www.kvt.se!

Åsa Arping & Katarina Leppänen

* Flera av artiklarna i detta nummer är omarbetade versioner av bidrag som framfördes på konferensen " E m a n -cipation och vetenskap" i Umeå 2 3 - 2 4 november 2 0 0 2 . Bränström O h m a n - L i v h o l t s och Lisbeth Larssons bi-drag hölls ursprungligen i form av plenarföreläsningar. Hanna Bertilsdotter, Cecilia Åsberg och Annika Vänje diskuterade sina respektive forskningsprojekt i en dok-torandpanel som leddes av Kvt:s Katarina Leppänen.

om språket som begränsning, frigörelse - och passion.

Att skriva emancipatoriskt.

Akademisk dialog för två röster

Annelie Bränström Öhman

& Mona Livholts

I. Frågorna

ABÖ: Går det att skriva som en feminist? Finns det former, stilar, genrer som är mer eller mindre lämpade? Som rymmer lägre eller högre grad av emancipatorisk kapacitet? Och i så fall, finns det en konflikt mellan de feministis-ka teoriernas emancipatorisfeministis-ka och subversiva potential och de uttalade eller outtalade regler som gäller för vetenskapligt skrivande? På 70-talet pratade man om Orden som befriar (med eller utan inspiration från Marie Cardinals roman med samma namn) - och pionjärerna inom den akademiska falangen av kvinno-rörelsen tilldelade språket och skrivandet, och kanske särskilt skönlitteraturens språk, en nyckelroll i kampen för feministisk frigörelse.

Utan att idealisera den tid som flytt vill vi ställa frågan var diskussionen om skrivande och frigörelse förs idag. Finns det en plats, finns det ens något intresse, för ett feministiskt samtal om kreativt akademiskt skrivande?

II. Vägarna

ML: Att närma sig ämnet "att skriva emancipa-toriskt" påkallar oss oundvikligen att ge ut-tryck för en djup ambivalens, en avvaktande försiktighet, då vi tar steget ut i en geografi som är så begärlig för oss; längtande sträcker vi oss mot titeln samtidigt som vi bär med oss insik-ten om att det feministiska projektets kritiska och förändringsinriktade perspektiv står i op-positionell ställning mot det som är traditionell akademisk skrivpraxis. Feministiska texter le-ver sitt eget liv i akademin; det gör dem hand-lingskraftiga och avväpnar dem samtidigt. Under separatismens täckmantel skapas speci-ella rum för skrivande och tidskrifter för pub-likation - feminister läser feminister.

Genom det "oinformerade ointresset" - ett uttryck myntat av Eva Borgström - kan akade-miska institutioner stå motståndskraftiga mot förändring.1 Feminister får lära sig integration.

träns-formerar rebellhandlingar till det som några benämnt "världens långsammaste revolution". Denna innebär med nödvändighet strategiska val; anpassning. Men vilka konsekvenser får det för texternas emancipatoriska potential?

Det är något jag måste erkänna. Under trettio års tid har jag gäspat mig fram gen-om ett oräkneligt antal exemplariska kvali-tativa studier. Ett otal texter har jag lämnat halvlästa, halvt genomögnade.1

Så skriver Laurel Richardson i essän "Writing. A Method of Inquiry". Hon har bestämt sig för att "komma ut". Jag ser Richardsons resone-mang om det mångåriga gäspandet som ett uttryck för vad som sker under objektivitetens täckmantel: skarpvässade knivar skär sig systematiskt igenom det skikt som förbinder text och läsare, omöjliggör relationen, dialogen och därmed det Patricia Hill Collins benämner teorins möjlighet att skapa rörelse.3 Det sker

samtidigt som myten om akademin som overk-ligheten upprätthålls. De rum i vilka texten blir till - rum i termer av sammanhang, relationer, ritualer, hierarkier, positionering - förblir hem-liga och läsaren genomgår en liknande under-ordningsprocess som hon som skriver i dessa rum; objekt möter objekt.

III. Rummen

ABÖ: Vår gemensamma utgångspunkt är en sedan länge tillbakahållen frustration över att de svenska akademiska rummen - också de feministiska - tycks ha så lågt i tak, vara så trånga att inget (eller åtminstone ett väldigt begränsat) svängrum finns för ett experimen-tellt teoretiskt skrivande. Och samtidigt har vi båda på olika vis drivits av en otålighet att göra något - något annat, kanske något nytt. Att våga flytta fram gränser, öppna fönster - kanske

bygga in en taklucka i glastaket? Otåligheten är framvuxen ur den blandning av kreativ inspiration och uppvigling till akademisk olyd-nad som vi båda på var sitt håll fått oss till livs genom läsning av forskare och teoretiker som bell hooks, Donna Haraway, Naomi Scheman, Teresa de Lauretis, Laurel Richardson, Susan Griffin, Kathleen Jones, för att bara nämna några. Det är röster som sinsemellan utmärks av helt olikartade tonfall och stilar, men som liknar varandra i det avseendet att de vågat vara oförutsägbara, gränsöverskridande - och att de alla deklarerat ett stort engagemang, vissa av dem, som bell hooks, till och med en passion, för skrivandet, för ordens magi och inneboende förändringsmakt. Eller som Teresa de Lauretis så vackert har uttryckt det: full legitimitet får teori först i de moment när texten förmår gripa tag i sin läsare, som ett stycke "passionerad fiktion".4

Mötespunkten och tillika brännpunkten, smärtpunkten - är alltså språket, texterna och vårt eget passionerade intresse för skrivande. Våra olika erfarenheter till trots började vi prata om det akademiska skrivandets begränsningar och möjligheter i ett feministiskt förändrings-arbete. Vi var inte överens om allt, och är det fortfarande inte. Våra olikheter är delvis av-hängiga våra olika ämnesbakgrunder, delvis olikheter i våra levda och skrivna erfarenheter i övrigt.

De olikheterna kommer - förhoppningsvis! - att märkas också i det här samtalet. Istället för dualiteten, den konstruerade motsättnin-gen, vill vi pröva dialomotsättnin-gen, det öppnande samtalet. Glappen mellan våra berättelser ska därför inte skylas över. De finns - och de ska synas. Mellan dem sipprar ny luft, kan andra röster komma in. Se dem som lufthål, som andrum. Ungefär som i den gamla indianska legenden om väverskan som alltid lämnade ett

hål i sin väv - för att gudens ande skulle kunna slippa ut.

IV. Skrivandets geografi: skugglandet

och rädslans språk

M L : Under en avhandlingssommar när jag bar texten i kroppen och ord och tankar rusade runt under huden ägnade jag mig åt att söka fånga skuggorna som dansade över strandkanten och vattenytan. Oförmögen att formulera en enda rad av poesi insåg jag till min överraskning att jag längtade efter min dator och med våg-skvalpet i bakgrunden föreställde jag mig hur mina fingrar flöt över tangentbordet. Tänk om jag kunde skifta plats och behålla inspirationen! Det här ägde rum innan jag läst Kathleen Jones bok Living between Danger and Love.

The Limits of Choice, och funnit ett språk för

hur väl bevarade hemligheter skapade gränser för mitt skrivande som feministisk forskare i akademin.5 Jones bok handlar om

dödsmiss-handeln av en kvinnlig student vid Women's Studies, San Diego State University, och hur den utgör startpunkten för frågor kring i vilken grad kvinnors frigörelse krävt sitt pris i form av väl bevarade hemligheter. Även i kvinnoforsk-ningens rum. Händelsen leder Jones att under-söka komplexiteten i de hemligheter hon själv bär på, och efter ett besök i Sverige skriver hon:

Det är någonting med skuggorna i Sverige. De lockar dig i natten. De har en lugnande effekt, deras vinterfärger undanröjer din rädsla, omsveper dig i en rofylld rörelse. Lågt hängande keramiklampor hänger i lägenhetsfönster, dämpade nattlampor som ger tillräcklig glöd för att se och bli sedd, signalerar till dig när du rör dig hemåt i skuggorna. Du blir lugn, så lugn att du inte märker, förrän det är för sent att du har tänkt på hemligheter.6

Inspirerad av Jones använder jag mig av "Skugg-landet" som metafor för det sammanhang av motsägelsefulla diskurser som påverkar den ak-ademiska tanke- och skrivprocessen.7 Dessa

ut-gör ett rum i form av en institutionaliserad femi-nism där det nationella talet om jämställdhet, genus och feminism gör det möjligt att tala och skriva fram genusteoretisk och feministisk for-skning samtidigt som det skapar dess begräns-ningar. Det är ett rum där jämställdheten lagt sig som en filt runt axlarna, där kunskap om genus upphöjts till en nationell angelägenhet och därmed erhållit viss legitimitet. Samtidigt pågår granskningar av genusvetenskapliga och feministiska texter i seminarierummen, i forsk-ningsråd och vetenskapliga tidskrifter utan krav på genusvetenskaplig kompetens och där det är nästintill omöjligt att hävda formella rättigheter ett system som har feodala drag -ett system där ägandet är centralt. Varför är dessa förhållanden ofta så osynliga i de texter resultatet av analys-, tanke-, och skrivarbetet i feministisk forskning? I ökande grad har jag kommit att fråga mig: vem är hon som vandrar i detta landskap, vem är hon som skriver fram vetenskapligheten och hukar under dess kraft? Vilka hemligheter avkräver nationella diskurs-er om jämställdhet och genus henne och vem förråder hon om hon röjer dessa "hemlighet-er"? Genom att ta i bruk individuellt minnesarbete växer gradvis rädslans språk fram, -där.8

Det finns en ständig rädsla hos henne för att nyckfullheten inte ska låta sig bemästras när hon sätter sig ner och skriver. Den har nämligen den oförskämda vanan att smyga sig in i texten utan tanke på presumtiva läsares akademiska status eller ideologiska förkärlek för teori och metod. Dessa ständiga tankar om vad som går an att skriva har inneburit att hon upplever sig splittrad, som om härbärgerade hon sin egen

fiende. Dessa två i henne som kämpar om tolk-ningsföreträdet. När hon sitter i sitt rum framför datorn övervakas hon av denna andra som förefaller beredd att förstöra varje försök hon gör att formulera kritiska tankar i akade-misk text. Hon skriver om och om igen och även om hon tycker att det blir en akademisk text som borde ge henne legitimitet (vi accepterar dig, du kommer att bli en av oss, den här artikeln har potential att bli publicerad om du bara jobbar på så här) så förefaller det hon skrivit att avskärma sig från henne som om det inte var hon som skrivit det. Vissa dagar är hon övertygad om att den andra kvinnan skrivit texten. Den andra är olik henne på flera sätt. En av de egenskaper denna andra har (och som hon nästintill föraktar) är att hon inte förefal-ler bekymrad över att hela tiden misslyckas med att vara subjekt i sin egen text. Dessutom förlitar hon sig på en stil av feminin försik-tighet som sipprar ut via hennes tal och text i syfte att bemöta eventuella handlingar avsedda att skada henne. Hon använder detta som ett skydd när hon orienterar sig i en skrivandets geografi av dagliga exkursioner som hålls hem-liga - likt en oskriven dagbok i djupet av hennes inre.

V: Dr Jekyll & Ms Hyde: hur det hela började

ABÖ: Vid tiden för den här historiens början var fil.dr Jekyll, universitetslektor vid institu-tion X , en lovande forskare. Hon hade fram-gångsrikt disputerat på en avhandling som väl placerade sig i ämnets kanoniserade mittfåra -även om valet att sätta fokus på kön ansågs en smula förvånande. Inte omöjligt, inte direkt opassande, men - kuriöst. Vid denna tidpunkt såg Dr Jekylls öde fortfarande ut att kunna vecklas ut som en vanlig akademisk framgångs-historia. Om hon bara hade gett sig till tåls ett par år hade hon väl blivit docent som alla

an-dra. Men något gick fel. Vad var det egentligen som hände? När började denna förfärande färd in i mörkret?

I efterhand kunde man förstå att hennes frivilliga flytt från tjänsterummet till det där gudsförgätna arkivrummet i Humanisthusets källarvåning var en första varningssignal. Att hon drog sig undan. Som om hon trodde sig förmer.

Den andra signalen var de där underliga, vildsinta texterna. Men det tog ett tag innan den signalen gick fram eftersom hon skrev dem under pseudonymen Ms Hyde. Ingen genom-skådade henne. Tvärtom. Texterna dök upp överallt, i lokaltidningen, i fina morgontidnin-gen, i ärevördiga ämnestidskrifter. Ms Hyde var en succé, en feministisk röst, helt rätt i tiden. Lika frimodig som frispråkig och respektlös mot murkna akademiska auktoriteten

Tills pseudonymen sprack, tills hela bub-blan brast.

"Sån där ovetenskaplig gallimatias började hon med redan för tio år sedan", sa en gammal studiekamrat. "Det hon skrev var fel, liksom skevt, skevt i själen. Jag förstod att hon skulle spåra ur, förr eller senare. Det var bara en tids-fråga".

" H o n har alltid varit konstig på något sätt som inte går att beskriva", sa de flesta. "Som att något vore snett eller skevt, fast man inte kan ta på det, inte kan se det - det är bara som en kuslig känsla av undertryckt deforma-tion".9

Historien känner säkert många igen. I litter-är bemlitter-ärkelse litter-är den berättad fritt efter Robert Louis Stevensons klassiker Dr Jekyll och Mr

Hyde från 1886. Stevensons roman ger den

ulti-mata skräckvisionen av vad som händer när en vetenskapsman ratar förnuftet och det logiska tänkandet som ledstjärnor för sitt kunskaps-sökande. Han går under - och på vägen mot

undergången sprider han skräck och förintelse omkring sig. Om man vill, vilket många har gjort, kan man i Dr Jekylls tragiska öde läsa in ett ställningstagande för den smala vägen som till akademisk framgång bär. Den som markeras med vägskyltarna Objektivitet och Validitet.

Ännu vid 1800-talets slut var varje veten-skapsman (att det handlade om en man var i det närmaste självskrivet) som avvek från denna väg att betrakta som en samhällsfara. Men samtidigt visste de flesta att gränsen mellan rätt och fel, gott och ont, i praktiken var syn-nerligen flytande - en medvetenhet som tydligt avspeglas i tidens litteratur. Så också den mer oroande insikten att avvikelsen även rymmer ett frö till revolt, till uppror mot tradition och andra maktordningar - potentiellt även genus-ordningar. De lättflyktiga substanser som kal-las "moral" och "empati" är därför det enda som, när allt drivs till sin spets, skiljer Dr Jekyll från M r Hyde. Eller, för att ta ytterligare ett tidstypiskt exempel: Sherlock Holmes från Dr Moriarty.

Här är emellertid inte rätt tillfälle att för-djupa den litteraturhistoriska analysen. Låt mig bara i förbigående notera den stora betydelse Stevenson tilldelar berättelserna och berättan-det i sin roman. Samma mönster kan urskiljas i flera andra av skräcklitteraturens klassiker, som Mary Shelleys Frankenstein ( 1 8 1 7 ) och Bram Stokers Dracula (1897). I de här romanerna är det bokstavligen sant att orden befriar. Inte i den bibliska bemärkelsen att "Sanningen skall göra eder fria", utan snarare via en övertygelse om att "Skrivandet skall göra eder fria". Ingen-stans skrivs det så mycket - brev, inlagor, testa-menten, protokoll. Olika versioner av samma historia, samma händelseförlopp, läggs ofta sida vid sida som en mosaik. Budskapet blir att det aldrig existerar bara en sanning; aldrig bara en väg till kunskap. En poäng som kanske

bäst kommer till uttryck i Bram Stokers dubbel-tydiga motto till Dracula: "Allt onödigt mate-rial har strukits, så att en berättelse som är nästan oförenlig med modernt tänkande kan framstå som enkla f a k t a . "1 0

Kort sagt: sanningen är en fiktion - bland andra och vetenskapsmannen en mer eller min-dre begåvad illusionist, en fiktionsmakare, med orden som bästa vapen i trollerilådan.

En annan tanketråd som jag gärna vill spin-na vidare på utgår från Stevensons briljanta karakteristik av M r Hydes illavarslande av-vikelse som "en kuslig känsla av undertryckt deformation".1 1 Som bland annat queer-teorin

lärt oss är det via avvikelsen som normen synliggörs. Och ju mer för-given-tagen normen är, desto mer bisarrt eller till och med groteskt eller i värsta fall monstruöst, ter sig brottet mot den. En diskussion som, tror jag, lika gärna kan appliceras på teoretiska som på erotiska kroppar.

I de akademiska rummen finns en maskulin-iserad och medelklassifierad norm, som härskar tämligen oinskränkt. Som verkar genom att vara men inte synas. Normen skulle kunna sägas inkludera även en naturliggjord hetero-normativ och vit, västerländsk aspekt. Men här ligger lite av pudelns kärna: från den akademis-ka Normens horisont existerar sexualitet knappast som ett möjligt ämne. Och det är fort-farande tveksamt om etnicitet heller platsar.

Härmed närmar vi oss förbindelsen mellan det större allmänna uppehållsrummet som vi kan kalla Akademin och de olika teoretiska rummen. Hur ser det till exempel ut i "genus-rummet" - finns det ens som ett eget rum? Är det högre i tak? Vilka kunskapsideal dominer-ar - och med det: vilka normer för vetenskap-ligt kunskapssökande och skrivande?

Som jag ser det, från den plats där jag själv befinner mig, präglas de feministiska

forskar-nas rörelser i de akademiska och teoretiska rum-men hela tiden av ett pendlande mellan revolt och anpassning. Ett rörelsemönster, eller en gångart som möjligen kan fångas med meta-foren Dr Jekyll & Ms Hyde.

VI: Vi-och-Dom-rädsla: akademisk

diskurs utan namn

M L : " D u tar allt för personligt. Du måste ha missuppfattat det jag sa. Jag är säker på att du misstagit dig. Du är irrationell. Jag gör det här för ditt eget bästa. Du kommer att uppskatta det här senare [ . . . ] " .1 1

Så leker Adrienne Piper med det repressiva språkets toner; språket som karaktäriserar det tal som infantiliserar och är ämnat att se till att du längtar efter att inlemmas i "det normala". Pipers text får mig att reflektera kring om det är så akademisk homogenisering skapas, gen-om att texter släpps fram för publicering först efter tillrättalägganden som ligger i linje med strategiska (delvis omedvetna) val av anpass-ning? Handlar det också om vad som kan (får) sägas? Om det är så, vart tar då merparten av den feministiska analysen och teoriskapandet vägen?

Ett möjligt svar är att rädslan för den risk det innebär att skriva på ett sätt som bryter mot normen lagras i kroppen. När jag som feminis-tisk forskare färdas genom den språkliga terräng av möjliga ordval som kan gestalta en sådan rädsla, finner jag osökt min plats i en diskurs utan namn, i det som Aino Trosell inle-der sin kriminalroman Ytspänning med. När hon som fruktar djupet under ytan ger sig i kast med berättelsen om några män och en kvinna djupt ner i en dykarklockas trånga utrymmen säger hon att det handlar om hennes egen räd-sla; rädslan för djupen och för hur det blir mörkare ju längre ner man kommer. Med Aino Troseils egna ord; som författare kan hon:

[...] leka med detta orddjur utan att bli gift-stungen av det.

Jag är berättaren och jag är rädd.

Men i den värld jag skildrar används inte detta ord. Aldrig någonsin!

Rädslan är ingenting under ytan. Rädslan är vattenlöslig, löses upp. Rädslan går upp i själva elementet. Blir en del av det.

Har inget eget namn. Har inget namn.1 3

Romanen är fylld av ett poetiskt språk där gestaltningar av rädsla blir möjliga utan att skapa dikotomier av gott och ont, trygghet eller rädsla. Rädslan skiftar med tillstånden/ situationerna, hålls praktiskt taget flytande. Något händer med den under ytan, den för-vandlas och blir hanterbar. Att inta positionen som skrivande subjekt kan liknas vid en liknande förflyttning, en rörelse till en plats som skyddar mot rädslan genom en placering i tid och rum i ett nätverk av texter. I Foucaults termer är författarens funktion komplex och karaktäriserar förekomsten, cirkulationen av specifika samtal i samhället.1 4 Min läsning av

Aino Trosell och andra kriminalromansförfat-tare, Karin Fossum, Anne Holt, Kim Småge för att nämna några, är att de lyckas fånga rörel-serna och undvika dikotomiseringen.15 Min

fråga är, hur kan det göras möjligt i forskning? Hon värjer sig mot den kolonialiserande berättartradition som akademiskt socialt arbete ägnar sig åt i vetenskapens namn. Materialet -klienterna, mödrarna, missbrukarna, invan-drarna, ungdomarna - klumpas ihop och stoppas in under väl valda rubriker medan for-skaren pliktskyldigast bekänner sig som hetero-sexuell, vit och medelklass. Med Michelle Fines ord: "Den andre har skapats. Självet är skuggat. Vetenskapen är bevarad. Rådande

politiska normer skördar sin framgång. Objek-tivitet har förutsatts."1 6

Stopp!! bell hooks ger uttryck för sin läng-tan om att talet om "den andre" ska upphöra:

Det finns inga skäl att någon ska höra din röst när jag kan berätta om dig bättre än vad du själv kan. Inget behov av att höra din röst. Berätta bara för mig om din smärta. Jag vill lära känna din historia. Sedan ska jag berätta den för dig på ett nytt sätt. [...] Genom att skriva om dig skriver jag om mig själv, förnyelsens process. Jag är fortfarande författare, auktoritet. Jag är alltjämt kolonisatören, det talande subjek-tet, och du är nu i centrum för mitt tal.'7

Stopp. Effekterna av denna berättartradi-tion är risken att "den andre" blir en homo-geniserad massa som tillskrivs problemen, smärtan, utsattheten; samtidigt skapas en ho-mogeniserad bild av forskaren genom från-varon, tystnaden. Form och innehåll är intimt förknippat och mot denna bakgrund söker jag alternativa framställningsformer; sådana kan skapas i gränslandet mellan vetenskap och konst, i former av bild, text, fotografi. För att återigen låna bell hooks terminologi skulle det innebära att från "talking back" blir det möjligt att skapa den rörelse i texten som leder till "writing back"!

VII: Dualitet eller dialog?

Släpp in kvinnorna genom huvudingångar - och vad gör de? Plafs, plafs. Det ligger små högar av klumpat blod över hela Lam-ont-biblioteket nu. Särskild personal har anställts för att hålla stället anständigt avtorkat. Det är en utgift! Och de måste installera separata toaletter. Det är också

en utgift, och det tar upp plats! Men vad kan man göra? Kvinnor gör ju bara så: plafs, plafs.1 8

ABÖ: Den här sarkastiska beskrivningen av hur missanpassade kvinnor kan känna sig i en akademisk miljö är hämtad ur Marilyn Frenchs roman Kvinnorummet från 1 9 7 7 . Jag läste romanen innan jag själv blev student, och just den här passagen har på något vis etsat sig fast i mitt minne. Känslan av att inte passa in, att vara för mycket kropp för att passa på ett universitet drabbar mig då och då. När jag var gravid var den överhängande, men på något vis mer hanterlig i all sin fysiska konkretion. Värre då med den där vanliga plafs, plafs-känslan. Känslan av att vara betraktad som någon som när som helst kan tappa kontrollen och börja bete sig. PMS är ett icke-ord i det akademiska språkbruket.

De flesta kvinnor jag känner inom akade-min, inklusive jag själv, är vandrande reklam-pelare för mensskyddsindustrins intellektuella andemening: låt det inte synas utanpå! För att passera anpassar vi oss. Som Askungens fula styvsystrar försöker vi kapa bort alla ut-stickande överdrifter. Inte minst i de föredrag, uppsatser och böcker vi skriver. Är det kanske till och med så att språket är vår mest pålitliga sanitetsartikel?

Men hur jag än gör har jag känslan att blod-spåren, kroppslukterna, ändå obevekligt kom-mer att peka ut vägen till mitt rum. Och hur noga jag än putsar dörrskylten med orden "Fil.dr Jekyll" så vet jag att Ms Hyde bor där också. Det är hon som går omkring och beter sig. Inte jag - men kanske du - och utan tvivel hon.

"Vilka är dessa två i mig? Det 'jag' som jag identifierar mig med, det 'du' som jag definier-ar som icke-'jag"', frågdefinier-ar sig den amerikanska

filosofen och författaren Susan Griffin.1 9 Hon

menar att denna intellektuella personlighets-klyvning är i det närmaste oundviklig i det feministiska tanke- och skrivarbetet.

Icke-jaget är inte en utan flera. Ömsom är hon en internaliserad bild av Kvinnan som Den Andra, hon som representerar alla de aspekter av mänskligt liv som inte passar in i den maskuliniserade grundmallen för vare sig For-skaren eller Människan. Det är hon som är kroppen, mörkret, känslostormen. Och allt det där onämnbara "plafsandet". Andra gånger är hon en självutnämnd kunskapskommissarie -med eller utan feministiska glasögon. Då är det ordning och reda, logik och konsekvens som härskar.

Att dessa icke-jag-röster ger sig till känna i tankearbetet är inte heller konstigt. Susan Grif-fin menar att det bara är ett bland många symptom på det dualistiska tänkande som är lika djupt inpräntat i de akademiska kunskaps-rummen som i den västerländska kulturen i stort.

Under ytan, det skikt av synfältet som är viktigast i vårt sammanhang, ruvar dualitets-tänkandets bärande bjälklager: kropp mot själ, kvinna mot man, känsla mot förnuft. En uppfattning som i sin tur präglar förståelsen av identitet. Och inte minst synen på relationen mellan identitet och bildning. Med rätt tillskott av bildning förmodas individen bli förädlad till sinne och karaktär. Det vill säga får redskap att utveckla sina inneboende möjligheter och talanger. Hittar sitt "rätta" eller "sanna" jag. Och kan därmed, om allt går väl, utveckla en slags bildningens immunitet mot amoraliskt beteende och andra perversioner.

Spaltningen - den hotande klyvnaden mel-lan det bildade "sanna" och behärskade jaget och det deformerade " o n d a " och lössläppta är alltså inte bara ämnet för romanen Dr Jekyll

och Mr Hyde utan också en djupt rotad

kul-turell undertext som spökar för de flesta av oss som någon gång tillåtit oss att tappa kontrol-len och ge oss hän vid våra dataskärmar...

VIII. Form och innehåll: stil och teori

ML: Vårt samtal söker nu sin avslutning. Det innebär en särskild utmaning eftersom läsaren nu möjligen börjar förvänta sig någon slags konkret vägledning för hur feministers till synes mycket mödosamma strävanden i akademin kan finna emancipatoriska former. Till en början utfärdas en varning för det i akademiska sammanhang ganska vanliga rådet "skriv inte förrän du vet vad du ska s ä g a " .i o Denna

förrä-diska fras är inbjudan till ett statiskt veten-skapligt skrivsätt som utesluter processen. Skrivandet är i sig en metod genom vilken forskaren får veta mera om den fråga som studeras men också om sig själv. Brännpunkten för emancipatoriskt skrivande är själva skriv-processen och de olika framställningsformer som skapar möjligheter till en variation av skrivsätt och stilar som hjälper till att bryta upp vetenskapens röst som en homogeniserad massa. När den traditionella akademiska diskursen överges uppstår många olika sätt att skriva vetenskapligt. Experimentella skrivfor-mer har det gemensamt att de bryter påbjudna konventioner och överskrider gränser för hur text bör skrivas. Analysen förbättras, det blir möjligt att relatera på djupet och med kom-plexitet i förhållande till materialet.

IX. Motröster, medröster

ABÖ: Att vara alltför upptagen av hur man skriver är inte alltid comme-il-faut i akademiska kretsar. Samtidigt som det finns en förestäl-lning om en Mall, som färdas som en lukt- och färgfri hypnosgas från klassrum till seminarie-rum, från betygsnämnder till forskningsråd och

redaktörsbord. Under åberopande av Mallen kan B-studenter hävda att det är förbjudet att överhuvudtaget andas ordet " j a g " i en uppsats - och tidskriftsredaktörer deklarera att det är opassande att använda ironi som stilmedel i en vetenskaplig artikel. Samma mönster gäller här som där: det är de påstådda överträdel-serna, avvikelserna som aktiverar Mallens hypnosgas.

Inom litteraturvetenskapen finns till exem-pel en underförstådd gräns mellan vetenskap-ligt och litterärt skrivande. Man talar sällan om den, men den finns där. Och mestadels av goda skäl. Att skriva en vetenskaplig artikel varken är eller bör vara samma sak som att skriva en novell. Men hur det vetenskapliga skrivandet bör, får eller kan vara bortom detta underförstådda "inte" diskuteras sällan eller aldrig.

Jag vågar dock påstå att detta svävande "inte" lägger krokben för skrivarbetet lika effektivt som de internaliserade icke-jagen, om det får stå kvar som en tom, obesvarad nega-tion. Det handlar om samma dualitet, samma räddhågsna fastklamrande av ett antingen-eller istället för bejakande av ett möjligt både-och.

Vår uppgift är att befria orden ur entydig-hetens förstumning. Att aktivera mot-stämman eller med-rösten, om man så vill. Att inte spärra in Ms Hyde bland andra galna kvinnor på vinden utan istället våga erkänna och känna igen henne: som också-jag lika mycket som inte-jag. Valet borde egentligen vara enkelt. Dualis-tiskt tänkande förutsätter hierarki. Dialog förutsätter öppenhet, ömsesidighet. Sant är att de dominerande kunskapsparadigmen har ord som stänger in, bakbinder och klistrar etiketter som munkavlar över alla motströms-röster. Men orden är ingen privategendom. Orden kan - och bör! - sättas i rörelse, befrielserörelse.

Under negationernas glatta ytor vilar Den Andras och Dom Andras ohörda stämmor.

Take them back - talk back!

Att skrivandets emancipatoriska kraft är nära förbundet med tilltron till ordens, språ-kets inneboende polyfoni är kärnpunkten i bell hooks "talking back"-strategi. Det ter sig där-för helt logiskt att hooks är den som i ett annat sammanhang utbrister "I could die for s t y l e ! "1'

Med det menar hon inte att estetik går före teori. Tvärtom. För henne är stil snarare en fråga om lyhördhet och respekt. En förmåga att lyssna av och kalibrera sig både i förhål-lande till den kunskap och de läsare man vill gå i dialog med.

Det höga värde Donna Haraway tillmäter språket, skrivandet och historieberättandet i sitt numera legendariska " A Manifesto for Cy-borgs" är egentligen en annan variant av sam-ma appell. Det feministiska kunskapsprojektet måste rannsaka sin barlast av originalitetskrav, autenticitetsanspråk och identitetsromantik, menar hon. Som kvinnor och feminister är vi, som regel, satta på undantag i alla akademiska rum. Att då tro oss kunna sätta våra unika ori-ginella historier i förgrunden är självbedrägeri.

Uppdraget är därför inte att komma "hem", utan att hitta en överlevnadsstrategi i försking-ringen, säger Haraway. För att överleva måste vi först gå i dialog med de gamla berättelserna - just de berättelser som vilar i fundamentet för den västerländska kulturens dualitetstänkande och som brännmärkt kvinnor som De An-d r a . "

Och så är det: som kvinnor och som femi-nister kommer vi inom överskådlig tid att i andras, och troligen även i våra egna, ögon bära föreställningarna om vår Annorlundahet med oss som en knappt märkbar, men dock kännbar krökning i ryggraden.

aning om en "undertryckt deformation". Det är ett handikapp, men bara om vi låter det begränsa oss - eller erkänner det okrökta, det raka och rigida som ideal, som EU:s normer för Riktiga Gurkor, utan alla jämförelser i övrigt. Om vi däremot börjar där vi står, just så krokiga, sneda, vackra eller fula som vi är, ser vi möjligheterna, utmaningarna.

Insikten om att ett annat, flera andra samtal pågår därute tvingar oss härmed att revidera vår positionsbeskrivning: Vi står under glastaket, dess transparens är lika försåtlig som villkorlig, men kan i välsignade stunder ge oss något annat och mer än en ihärdig huvudvärk. Det ger oss möjligheten att se igenom. Vi ser att instängdhet-en är instängdhet-en fiktion. Att andra berättelser är möjliga, att tankarna, rösterna, orden precis som stjärnor-na är fler än vi någonsin kan föreställa oss.

X. Om svårigheten att skriva ett slut:

form, tilltal och emancipation

M L : Hur ska ett akademiskt slut se ut? Är det möjligt att finna nya former för tilltal i feminis-tiska studiers avslutningar? Hur påverkar slutet textens emancipatoriska potential? För att illustrera frågan om svårigheten att skriva ett slut vill jag gå tillbaka till den sista seminariebehandlingen av mitt avhandlings-manus. I den avslutande delen av kappan, vilk-en jag givit namnet "Det tänkandeskrivande subjektet: individuellt minnesarbete", beskrivs kampen och smärtan som den komplicerade process tänkande och skrivande inneburit un-der avhandlingstiden.13 Framförallt handlade

det om längtan efter att vara ett skrivande sub-jekt och det akademiska kravet på obsub-jektivitet; om motståndet mot tvingande dualismer som delade in världen i motpoler.

Vid slutseminariet vädjade opponenten till mig att inte lämna henne där, mitt i en minnes-geografi fylld av minnen, tvivel och sökande;

jag uppmanades att skriva ett nytt slut på avhandlingen och att återvända till de lösa trå-dar jag lämnat efter mig. Vid tidpunkten för seminariet såg jag önskemålet om att skriva ett annat slut på avhandlingen som en spännande (om än något tröttande) utmaning. Men efter en tid kom jag att bära på ett intensivt mot-stånd mot att binda ihop lösa trådar, skriva vägar ut ur känslo- och minnesgeografin och såg framför mig risken att skriva i traditionell "writing up"-stil.

Frågan var: vilket slags slut förväntades jag skriva? Det framstod för mig som om jag borde leverera ett slags akademiskt feministiskt "happy ending" (även om något sådant önske-mål inte framfördes vid slutseminariet) som skulle försäkra andra feminister att så här illa var det egentligen inte, vi har kommit långt, mycket har redan skett! Det var inte vad jag ville. Min önskan var att skriva öppna slut i olika former/stilar, som erbjöd olika tilltal till olika läsare; jag sökte formen av feministiska texter som närde en emancipatorisk potential genom att inte lägga tillrätta ett slut (skrivet med en kolonialiserande röst).

Med inspiration från Héléne Cixous ville jag förmedla att förändring ofta kommer oläg-ligt.1 4 Att det som i stunden förefaller

uppen-bart, förståeligt, ömsesidigt inte är det, att så många olika viljor och perspektiv existerar samtidigt, och att insikten om detta möjligen kan vara det " v i " har gemensamt. Utifrån en sådan utgångspunkt skrev jag fram tre slut på avhandlingen som satte fokus på den oförut-sägbarhet förändringsprocesser innehåller.15

I det första slutet inbjöd jag till dialog med hjälp av teatern som ett rum för gestaltning av produktiva maktrelationer. I sin text "Enter the Theatre" berättar Héléne Cixous om hur de gestalter hon skriver fram efter en tid börjar agera, leva ett självständigt liv, och hur

teater-karaktärerna inte bara är subjekt i detta ögon-blick utan gör det möjligt för publiken att åter-uppleva situationer i livet, kanske till och med skapa ny mening i förhållande till dessa/6 Det

är ett gränsland som skapar tvivel kring de sta-bila kategorierna. Inspiration för skapandet av karaktärerna hämtade jag från kriminal-romaner, från det akademiska sociala livet och vardagslivet. Med hjälp av teatern som metafor blev det möjligt att skapa ett iscensättande, ett möte mellan fiktion och realism som i bästa fall vidrörde läsaren. Slutet var ett försök att gestalta rörelse som emancipatorisk strategi.

Avhandlingens andra slut skrevs fram med inspiration från en postkolonial tanketradition och inbjöd till en diskussion om strategier för att bryta den kulturella imperialism som byg-ger på skapandet av den andra och hur detta är intimt förknippat med formen för hur akade-miska studier skrivs fram. I fokus stod frågan om det komplexa nätverk av relationer som innebär att feministiska forskare å ena sidan inte kan undgå att skapa "den andra" i sina studier och å andra sidan ibland rör sig i gränslandet av att vara den andra. Det post-koloniala diskursiva kategoriöverskridandet vände blicken mot destabilisering som emanci-patorisk strategi.

Avhandlingens tredje slut fann formen av ett 'olägligt brev'. I relation till en fiktiv mottagare dryftade jag frågan om de val som gjorts under avhandlingsarbetet, om ilskan över makt-relationerna, om svårigheten att skriva ett slut i en situation när det enda jag såg var det olägliga i mänskliga relationer kopplat till föränd-ringsprocesser; samtidigheten, tidsförskjutnin-gen och överlappningarna.

I skrivande stund förefaller mig frågan om akademiska avslutningars emancipatoriska potential lika brännande aktuell som när jag skrev min egen avhandling, och lika eftersatt

som feministisk skrivande strategi. Vetenskap-lighet enligt traditionell mall innebär att forsk-ningen ska summeras, resultaten redovisas och slutet binda ihop. Vad händer om ett sådant traditionellt tänkande kring avslutningen omvandlas till en repertoar av flera alternativa avslutningar? Det syns mig en oändlighet av möjligheter i ett sådant synsätt. Förhoppningen är att denna artikel, skriven i två röster och tio delar, kan ses både som en rad inledningar, mittenpartier och flera möjliga slut. I bästa fall bidrar den till att skapa rörelse, destabilisering och emancipation genom att inspirera till ett flertal avslutningar i den feministiska skriben-tens repertoar.

Noter

1 . Eva Borgström: "Queerstudier i USA - och i Sverige?", Kvinnovetenskaplig tidskrift 1998:1, s. i9f.

2. Laurel Richardson: "Writing. A method of inquiry", Handbook of Qualitative

Re-search, red. N. K. Denzin och Y. S. Lincoln,

Sage 1994, s. 516, 5 1 7 .

3. Patricia Hill Collins: Fighting Words. Black

Women and the Search for Justice, University

of Minnesota Press 1998.

4. Teresa de Lauretis: The Practice of Love.

Lesbian Sexuality and Perverse Desire,

Indiana University Press 1994, s. xiv. 5. Kathleen B. Jones: Living Between Danger

and Love. The Limits of Choice, Rutgers

University Press 2000. 6. Ibid., s. 128. Översättning ML.

7. Mona Livholts: 'Women', Welfare, Textual

Politics and Critique. Different Categories of "Women', the Making of Welfare States and Emancipation in a Nordic Welfare State Context, Akademisk avhandling nr 34 Umeå

universitet 2001, del 1 , kapitel 1. 8. Följande textavsnitt är delvis hämtat ur

Livholts 2001 (del i n , kapitel i). 9. Citat, fritt efter Robert Louis Stevenson: Dr

Jekyll och Mr Hyde (1886), Airmont Books

1964. Jfr s. 23 ("He began to go wrong, wrong in mind [...] Such unscientific balderas, added the doctor, flushing suddenly purple, would have estranged Damon and Pythias."), s. 45 ("[...] he had never been photographed, and the few who could describe him differed widely, as common observers will. Only on one point they agreed; and that was the

haunting sense of unexpressed deformity

with which the fugitive impressed his beholders." Min kursiv.)

10. Bram Stoker: Dracula (1897), Wiken 1993, s. 12.

1 1 . Stevenson, s. 45: "the haunting sense of unexpressed deformity".

12. Adrian Piper: Ethics of Change. Women in

the 90's. Sex, Power and Change, Atlantic

Centre for the Arts 1993, s. 104, 1 1 2 . Overs. ML.

13. AinoTrosell: Ytspänning, Prisma 1999, s. 1 1 . 14. Michel Foucault: "What is an author?",

Langnage, Counter-memory, Practice. Selected Essays and Interviews with Michel Foucault, red. D. F. Bouchard, Cornell

University Press 1977.

1 5. Karin Fossum: När djävulen håller ljuset, Forum 2001; Anne Holt: Demonens död, Norstedts 1995; Kim Småge:

Container-kvinnan, Prisma 1997.

16. Michelle Fine: "Working the Hyphens. Reinventing Self and Other in Qualitative Research", Handbook of Qualitative

Research, red. N. K. Denzin och Y. S.

Lincoln, Sage Publications 1994. Övers. ML. 17. bell hooks: Yearning. Race, Gender and

Cultural Politics, South End Press 1990, s.

1 5 1 , 1 5 2 .

18. Marilyn French: Kvinnorummet, 1977, sv.

övers. 1978 (denna utg. 1987), s. 284L 19. Susan Griffin: "The Way of all Ideology",

Feminist Theory. A Critique of Ideology, red.

Nannerl Keohane, Michelle Rosaldo & Barbara Gelpi, Harvester 1982. 20. Howard Becker: Writing for Social

Scientists. Hoiv to Start and Finish Your Thesis, Book or Article, The University of

Chicago Press 1986.

2 1 . bell hooks: Remembered Rapture. The

Writer at Work, Henry Holt & Company

1999.

22. Donna Haraway: "A Manifesto for Cyborgs. Science, Technology and Socialist Feminism in the 1980's" (1985), Feminism/

Postmodernism, red. Linda Nicholson,

Routledge 1990. Jfr s. 2 1 2 : "The issue is dispersion. The task is to survive in diaspora."

23. Livholts 2001, s. 1 7 5 - 1 9 5 .

24. Héléne Cixous: "Enter the Theatre", föreläsning Umeå universitet 2000. 25. Livholts 2001, s 1 9 7 - 2 1 0 . 26. Cixous: "Enter the theatre".

Summary

This article is an attempt to open a discussion on feminist academic writing, its obstacles and its emancipatory potential. The form of the article is a dialogue, in ten parts, for two voices. By choosing this form we want to find a strategy for avoiding the reductive and hierarchal dualism that all too often characterizes academic thinking and writing.

The geography of writing in a Swedish academic context is described as a contradictory field for feminists, and Shadowland is used as a metaphor for a landscape that demands well kept secrets about the feudal conditions in academic life. This creates a split subject in the process of thinking writing- a her and me situation.

(inspired by the more widely known novel Dr Jekyll

and Mr Hyde by R. L. Stevenson) captures the

dilemma. Stevenson's characterization of Mr Hyde as a person carrying an "unexpressed deformity" is used as a metaphor for the threefold split between "I", "you" and "she", sensed by so many female and feminist academics trying to assimilate personal, physical and emotional experiences in the thinking/ writing process.

The discourse of academic writing is imagined as a discourse of fear, where traditional form is created through unspoken expectations; a no-need-to-express-what-you-should-know infantilises alterna-tive ways of thinking and writing at the same time as it establishes academic homogenisation.

The existence of a formula for the Right Way of Writing an Academic Text, whether it be a student paper or a doctoral thesis, is one of the most eagerly reproduced illusions, also among feminists. Here is a central question - and challenge - for every discus-sion on emancipatory writing. The liberation of words, genre, as well as style, is a necessary step in the direction of a non-hierarchical, anti-dualistic writing strategy.

The article concludes by raising the issue of the emancipatory potential of endings in academic texts and presents two possible endings and an untimely letter. The first ending is created in the form of theatre where the intention is to reconsider the construction of Other, Them, Us, We. The second ending follows the same theme in the form of an academic summary. The third ending, the 'untimely letter', describes the creative and unpredictable outcome of the process of academic writing when working with form in different ways.

Mona Livholts

Kvinnovetenskapligt forum

Umeå universitet

901 87 Umeå

mona.livholts@cws.umu.se

Annelie Bränström Öhman

Inst. för litteraturvetenskap och nordiska språk

Umeå universitet

901 87 Umeå

cipatoriska normen ändras, men kravet på lyckliga slut består.

Compulsory Happy Endings.

Virgina Woolfs Ett eget rum

i feministisk teori

Lisbeth Larsson

När Adrienne Richs essä "Compulsory Hete-rosexuality and Lesbian Existence" publice-rades i Signs 1980 innebar den ett brott mot det konsensus om en gemensam kvinnlighet som varit förhärskande inom feministisk teori och forskning under 1970-talet. Den var en kraft-full attack mot normativiteten inom det femi-nistiska fältet, en brandfackla mitt i den omvandlingspunkt där fokus kom att flytta sig från the difference between, skillnaden mellan män och kvinnor, till the difference within, skillnaden mellan kvinnor.

Under 70-talet hade feministisk forskning kämpat sig till ett eget fält inom akademin. Inom område efter område hade de, vi, ställt den genombrytande och oslagbart effektiva frågan: "Varför finns det inga kvinnor?" och protesterat mot mannen som det mänskligas norm. I början av 80-talet öppnade sig de aka-demiska dörrarna i USA för kvinnor och femi-nister, som ett resultat av såväl politisk kamp, affirmative action som hårt och gott arbete.

Men samtidigt började alltfler grupper inom det feministiska fältet ställa samma antinorma-tiva fråga till feminister. Varför finns det inga lesbiska? Varför finns det inga svarta, inga bisexuella, inga asiater, inga puertoricaner, och så vidare. Frågan var inte alls förbrukad. Det kan den heller aldrig bli. Dess snabba prolifere-ring under de senaste decennierna visar tvärtom att det alltid infinner sig en ny normativitet, en ny exkludering, att det alltid konstrueras ett nytt det Andra eller de Andra som kan och måste ställa samma fråga.

Frågans kraft är ovedersäglig i en humanis-tisk forskningstradition vars sanningsanspråk handlar om det generellt mänskliga, men kan-ske ännu större inom ett fält vars sannings-anspråk gäller en specifik grupp och inom ett forskningsfält som har som norm att fungera emancipatoriskt för alla inom denna grupp. Frågans fortsatta proliferering har också eliminerat den oskuldsfullhet som fanns inom tidig feministisk forskning då den visat att det

inte går att häva sig över existerande sociala, sexuella, etniska och andra motsättningar. Forskning innebär alltid någon form av del-aktighet och det är naturligtvis högst proble-matiskt inom ett fält som har som övergrip-ande norm att inte vara delaktig i den förhärs-kande ordningen utan istället agera och fung-era frigörande, emancipatoriskt.

En av de fundamentala saker som skiljer feministisk teori och forskning från annan är just den utopiska dimensionen. De litteraturvet-enskapliga undersökningarna med feministiskt perspektiv, för att närma mig mitt eget ämne, begränsar inte sina ambitioner till det litteratur-eller textanalytiska projektet som sedvanlig litteraturteori utan ställer sig genomgående till tjänst i ett annat projekt - kvinnans frigörelse. Inom feministisk litteraturkritik finns kravet på en obligatorisk happy ending som inte alls bekymrar övrig litteraturteori och forskning. Denna övergripande norm om en emancipa-torisk och utopisk feministisk forskning har emellertid - trots att själva ambitionen är värd allt stöd - bestämda faror. Ett normativt för-hållningssätt är alltid totaliserande. Det är, som inte minst feministisk teori visat, alltid exkluderande. Den normativa diskursen kom-mer alltid att skriva in slutet redan i början och i praktiken hindra det sökande efter sanning som måste vara all forsknings drivkraft.

Inom feministisk litteraturvetenskap har den emancipatoriska normen varit mycket stark och genererat mer än tre decenniers läs-ningar. Vi har, kan man säga, varit besatta av att finna utopier och emancipatoriska strategier i den litteratur som kvinnor skriver och läser. Det innebär emellertid inte att resultaten varit desamma. Normen har varit det, men inte defi-nitionen av vad som kan kallas emancipatorisk strategi. Går man till läsningarna av den text som på goda grunder kan kallas urtexten inom

feministisk litteraturvetenskap, Virginia Woolfs

Ett eget rum, så ser man för det första att

kär-nan i analyserna alltid är att finna det utopiska och emancipatoriska i texten, för det andra hur man fokuserat på ständigt nya saker i texten och för det tredje att man ständigt funnit nya emancipatoriska strategier i den.

Arvet från Virginia Woolf

Den amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates har sagt att för en kvinnlig författare inom det anglosaxiska språkområdet gällde det att vara så "Woolfian" som möjligt. Virginia Woolf är, menade hon, det mått man mäter med när det gällde kvinnliga författares texter. Det gäller i ännu högre grad den feministiska litteraturkritiken. Alltifrån det att den växte fram under slutet av 6o-talet har den tagit sin utgångspunkt i och brottats med arvet från Virginia Woolf. Hennes tankar i Ett eget rum har ständigt fått legitimera nya feministiska litteraturteorier. Utifrån olika delar av texten har man under de senaste tre decennierna gång på gång försökt säga vad en kvinnlig text är och hur den bör vara. Med hjälp av den - och någon gång gentemot den - har man inom feministisk litteraturteori försökt formulera inte bara en feministisk poetik utan också en utopi och en emancipatorisk strategi.

De föreläsningar Virginia Woolf höll i Cam-bridge 1 9 2 8 och som blev boken Ett eget rum var faktiskt, vilket de flesta glömt, också en del av emancipationskampen. De framfördes inför ett exklusivt kvinnligt auditorium i den patri-arkala engelska akademins mest misogyna hög-borg, mitt under en akut förföljelse av kvinnliga författare. Som tryckt text har Woolfs "talking to girls", som hon kallade sådana föreläs-ningar, förvandlats till en essä i sex kapitel och identiteten mellan berätterskan, som Woolf kallar än Mary Seaton, än Mary Beaton, än

något annat, och alltså förhöll sig lekfullt ironisk till, har naturligtvis blivit mindre tydlig än när hon själv framförde texten. Det är först på slutet som det sker ett tydligt identitetssammanfall. Nämligen efter det att hon låtit sitt fiktiva alter ego återvända från universitetsstaden Oxbridge till den stora staden London, där hon placerat henne i det egna arbetsrummet och hon står och tittar ut över en av Londons hårt trafikerade stadsgator. Hennes blick fastnar då på en taxi som kommer körande längs gatan. Två unga människor, en ung kvinna och en ung man, närmar sig den från var sitt håll. Omedvetna om varandra öppnar de dörren på var sin sida om bilen och förenas i dess innandöme för att föras bort ur synfältet mot okända mål. Efter att ha betänkt detta i utopiska termer, att paret far mot en ny framtid och liknande, lämnar Woolf sitt alter ego och tar ordet i egen mun för att först döma ut den samtida litteraturen för dess misogyna karaktär och sedan, precis som i essäns inledningskapitel, plädera för vikten av ett eget rum och ekonomiskt oberoende om kvinnan skall kunna skriva riktigt goda ro-maner. Detta slut är klart utopiskt och har en anvisning om en emancipatorisk strategi och det var också här den första generationens fem-inister stannade.

En androgyn vision

Allmänt kan man säga att Ett eget rum under 70-talet oftast citerades i samband med social-politiska diskussioner. "It comes down to pound, shilling and pence", var ett återkom-mande citat. De två första litteraturveten-skapligt feministiska undersökningar som be-handlar essän, Carolyn Heilbruns Towards

An-drogyny och Nancy Topping Bazins Virginia Woolf and the Androgynous Vision, båda från

1 9 7 3 , tar emellertid, som framgår redan av tit-larna, fasta på den androgyna vision man

me-nade sig finna i texten.1 I det tidiga 70-talets

feministiska utopi stod frigörelsen från de fasta könsrollerna i centrum och föreningen i taxi-bilen tolkades metaforiskt både som en bild av och en väg till denna nya frigjorda androgyna människa som förenade manligt och kvinnlig i sig.

Mary Jacobus, en annan av den feministiska litteraturkritikens pionjärer, utvecklade i en essä skriven 1 9 7 7 detta synsätt till en textteori genom att knyta samman slutkapitlets vision av den gemensamma taxiresan in i framtiden med inledningskapitlets ingående beskrivning av skillnaderna mellan män och kvinnor i den förhärskande akademiska strukturen.1

Första kapitlet utspelar sig alltså i den fiktiva universitetsstaden Oxbridge och är disponerat som en vandring genom dess manliga centrum och ut mot den kvinnliga marginalen. I öpp-ningsscenen sitter Woolfs alter ego vid flod-kanten och funderar på sitt uppdrag, att hålla en föreläsning om kvinnan och romanen. Hon får en idé och reser sig för att skynda till bib-lioteket, men den promenad genom universi-tetsområdet som sedan följer liknar mera ett hinderlopp än en promenad - överallt dyker det upp manliga stoppskyltar som säger: "Stanna upp du som är kvinna, denna plats är bara för män!" - först en pedell som föser ner henne från gräsmattan, sedan en vaktmästare som vägrar henne tillträde till biblioteket, därefter en kyrka fylld av män. Bara som med-följande gäst till en manlig vän och akademiker får hon en glimt av universitetets inre regioner. Hon avnjuter en riktlig och delikat lunch på ett manligt college, där hon dock, när hon tittar ut genom fönstret, oförmodat får se en svanslös Manxkatt trippa förbi ute på gräsmattan. (En av Woolfs många infama sidokommentarer till den misogyna homoerotiska engelska akadem-in.) Därefter vandrar hon ut ur staden, ut i

mar-ginalen, och till kvinnornas college där hon är inbjuden att äta supé. Vägen dit är lång, hon går halvt om halvt vilse, och den måltid hon bjuds när hon väl kommer fram är minst sagt frugal.

Det M a r y Jacobus tog fasta på i sin essä "The Difference of View" var emellertid inte de sociala och ekonomiska skillnaderna utan det mentala främlingskap som dessa skillnader resulterade i för kvinnors del och som gör deras texter splittrade och tvetydiga. Kvinnor är främmande, utanför och kritiska - precis som Virginia Woolf, menar Jacobus och hon läser Ett eget rum både som en manifestation av detta utanförskap och ett försök att över-skrida det. För henne blir följdriktigt taxi-visionen inte en bild av androgyniteten som ny identitet utan en metafor för det utopiska tillstånd då utanförskapets difference of view inte längre splittrar kvinnans medvetande och hennes texter.

Kvinnor beskrivna av män

I andra kapitlet har Woolfs alter ego förflyttat sig till London och till British Museum för att först undersöka vad som skrivits om kvinnor och sedan, i kapitel 3, 4 och 5, det som skrivits av kvinnor. Hon finner ett överflödande rikt material om kvinnor, alltigenom författat av män. "Det är som om varenda manlig akademi-ker samt en hel del andra sett sig manade att definiera vad en kvinna är. Tillsynes", som Woolf skriver, utan "någon annan förutsättning än att inte vara kvinnor".3 Beskrivningarna av

kvinnan är emellertid så motstridiga att hon inte ser sig kapabel att göra någon sammanfattning och det andra kapitlets höjdpunkt är beskriv-ningen av den teckning hon i distraktion råkar göra och som fungerar som en sammanfattning av attityden hos de manliga forskare hon läst. Bilden föreställer, som hon skriver, "professor

X , medan han var i färd med att skriva sitt monumentala arbete med titeln 'Kvinnokönets mentala, moraliska och fysiska underlägsen-het'" (s. 40) och det är inte vackert.

Därefter kommer hon så äntligen till littera-turen skriven av kvinnor. Först finner hon in-gen. Och hon gör den i den feministiska eländes-forskningen så ofta citerade jämförelsen mellan Shakespeare och hans imaginära syster Judith, som hade samma geni som sin bror, men som blev prostituerad, hamnade i rännstenen och slutligen tog sitt liv. Och hon påpekar hur svårt det är att skriva utan förebilder. Brist tenderar att ge mera brist och hon finner ytterligt få texter av kvinnliga författare som håller måttet. För att beskriva det fel hon ser i alltför många kvinnliga texter gör hon den jämförelse mellan Jane Austen och Charlotte Bronté som numera är klassisk inom feministisk littera-turvetenskap. Den utfaller till Austens fördel, trots att Bronté bedöms som den mest geniala av de två. För att illustrera det bristfälliga hos den senare lyfter Woolf fram den passus i ]ane

Eyre där den unga änglalika guvernanten Janes

tålamod en dag under det påtvingade hus-hållsarbetet når sin gräns och hon går upp på taket för att svalka sig och plötsligt, som en återklang eller kanske snarare ett uttryck för sin inre vrede, hör de mest förfärliga, upp-roriska och rasande skrin vina genom huset. Det är hustrun till husets herre, den man Jane älskar, som undangömd och inlåst på vinden ger uttryck för sin galenskap och vrede. Detta är ett störande och oestetiskt brott i texten, menar Woolf. Bronté kan inte höja sig över vardagen, inte behärska sin egen vrede, utan förstör texten genom att låta sina egna känslor komma till uttryck.

Detta var emellertid ett textideal och en emancipatorisk strategi som inte alls stämde med det sena 1970-talets feministiska

littera-turkritik. Här var den sanna beskrivningen av kvinnors erfarenheter såväl medel som mål för den goda litteraturen. Att komma till tals, att tala rakt var det emancipatoriska idealet och just det personliga uttrycket för den vrede, som man menade var grundläggande i alla kvinnors erfarenhet, var denna teoris compulsory happy ending.

Elaine Showalter, som skrev den första kvin-nolitteraturhistorien med den Woolfallude-rande titeln A Literature ofTheir Own 1 9 7 7 tog också avstånd från Woolf och i synnerhet Ett

eget rum.4 Texten är, menade hon,

undangli-dande, elitistisk och klaustrofobisk. Här finns inget lyckligt slut, ingen bra utopi, ingen kraftfull emancipatorisk strategi. "The ultimate room of one's own is the grave" (s. 297), löd hennes kraftfulla sammanfattning.

Sandra Gilbert och Susan Gubar, som gav ut den andra stora kvinnolitteraturhistorien

The Madwoman in the Attic två år senare,

utvecklade diskussionen om Woolfs estetik till en textteori som kom att få mycket stor genom-slagskraft inom feministisk litteraturforskning, inte minst här i Sverige.5 Redan i titeln pekas den

galna kvinnan i Charlotte Brontés Jane Eyre ut som en nyckelgestalt och Gilbert och Gubar menade att en kvinnas text i ett patriarkaliskt samhälle alltid måste dölja det kvinnliga rase-riet så som den rasande kvinnan göms undan i Brontés roman. I ett patriarkalt samhälle är kvinnors texter alltid dubbla, de är palimp-sester, där den ursprungliga, rasande och upp-roriska texten skrivits över med en socialt anpassad guvernanttext. Den kvinnliga vreden måste, precis som den galna kvinnan på vin-den, stuvas undan, men dess skrin viner ändå genom huset och texten då och då. Och det är, hävdar Gilbert och Gubar, den feministiska litteraturvetarens uppgift att avlyssna dem och tolka den frigörande berättelse de rymmer.

Förståelseramen, den emancipatoriska stra-tegin, är alltså densamma som hos Showalter, men teorin något mer sofistikerad. Det lyckliga slutet är en autentisk erfarenhetsbaserad berät-telse där kvinnors vrede kommer till uttryck.

Lesbisk identitet

År 1980, vid tiden för Adrienne Richs

Compul-sory Heterosexuality, började Woolfs mycket

markerade men vid det här laget bortglömda utmaning av heteronormativiteten uppmärk-sammas. Den ledande forskaren här är Jane Marcus. I den inom Woolfforskningen genom-brytande essän "Sapphistry: Narration as Les-bian Seduction" tar hon fasta på den historiska och faktiska situation inom vilken Woolfs föreläsningar hölls.6 Hur förhöll sig dessa

före-läsningar till den kvinnoemanipatoriska kamp som utspelades i samtiden? Hur relaterade Woolf till den omgivande akademin och dess dominerande grupp av homosexuella miso-gyner, hur förhöll hon sig till det osedlig-hetsmål som just pågick mot Radclyffe Halls lesbiska roman The Well of Loneliness, och hur förhöll sig denna text i sin tur till den roman som den kända förespråkaren för födelsekrontroll Mary Stopes just givit ut under sitt flicknamn Mary Carmichael? Via alla dessa frågor och en närmast skrupulös intertextuell och socialt medveten analys för-vandlas Ett eget rum i Marcus analys till ett radikalfeministiskt manifest.

Marcus visar hur Woolf mycket syste-matiskt bryter ner den akademiska före-läsningens form och skapar en mottext. Mitt under sin redogörelse för innehållet i det exem-pel hon har på en ny sorts kvinnoroman av-bryter hon sig och ber åhörarna kontrollera så att inte sir Chartres Biron eller sir Archibald Bodkin finns närvarande eller står utanför dörren och tjuvlyssnar. (Dessa båda män