CAROLINE GRAESKE
Bortom ödelandet.
En läsning av Stina Aronsons roman
Hitom himlen
Stina Aronsons roman Hitom himlen har länge tolkats utifrån den
norrländska provinsen, utifrån storslagna epitet som ödelandsskrift och arkaiskt
berättande. Men vad händer om man sätter in romanen i en historisk kontext 1 Caroline
Graeske diskuterar här författarens genombrottsroman i gränslandet mellan
nyhistoricism, feminism och postkolonialism.
Stina A r o n s o n (1892-1956) h a r liksom m å n g a a n d r a kvinnliga f ö r f a t t a r e ofta beskrivits som en f r ä m m a n d e fågel i f r ä m m a n d e land i litte-raturhistorieskrivningen. Utlokaliserad till ö d e m a r k e n , långt b o r t f r å n alla litterära kotte-rier. D e b u t e r a d e g j o r d e h o n r e d a n 1921, m e n först 1946, e f t e r n ä r a t j u g o f e m års skrivande, k o m d e t stora publika g e n o m b r o t t e t m e d Hitom himlen. Tidigare h a d e kritikernas intres-se f ö r Stina A r o n s o n s texter varit ljumt, m e n n u var de plötsligt h ä n f ö r d a . Äntligen h a d e A r o n s o n "hittat h e m " till e n exotisk provins, ett vidsträckt arkaiskt landskap:
Den litterära begåvning Stina Aronson länge visat har nu riktigt funnit sig själv i ett verk av mogen konst, människokunskap och verklig-hetspoesi. Den nya boken Hitom himlen, placerar henne någonstans inom en triangel där hörn-punkterna kan anges som Hedenvind-Erikssons norrlandsskildringar, Lagerkvists intima allmoge-berättelser och Sillanpääs ödemarks-stämningar. Den domän hon denna gång gjort till sin med beundransvärd fullständighet och förtrogenhet är finnbygden längst upp i norr, en för de allra flesta okänd värld, lysande av ett slags arkaisk exotism. Lyskraften, sceneriets kosmiska storsla-genhet har Stina Aronson bevarat och samman-fört med en psykologisk vardagsupplevelse som förenar sig ut i de minsta detaljer. Självsynen tjä-nar här en utvecklad konstnärlig känslighet som ständigt förnimmer splittringen av hemligheter
under tillvarons sovande yta. (Stockholms Tidningen, 11/11 1946.)
D e n n a föreställning o m att Hitom himlen i n n e b a r en slags " h e m k o m s t " till e n litterär d o m ä n h a r länge även levt kvar i litteratur-historieskrivningen. R e d a n i slutet av sextiota-let skrev Margit Rasmusson en biografi över f ö r f a t t a r s k a p e t m e d d e n t a l a n d e titeln Lång väg hem (1968) d ä r j u s t Hitom himlen ses som e n slags litterär hemvist e f t e r m å n g a års konst-närligt e x p e r i m e n t e r a n d e och i m å n g a b e m ä r k e l s e r h a r d e n n a historisering fått staka u t f ä r d r i k t n i n g e n för d e n fortsatta forskning-e n (Rasmusson 1968). Sålforskning-edforskning-es har ävforskning-en förfat-taren och kritikern Eva Adolfsson i olika sam-m a n h a n g talat o sam-m Aronsons genosam-mbrottsrosam-man som en slags "hemort", en "Odelandets skrift" (t. ex. Adolfeson 1991:300-314, 1995:118ff,
1996:546ff). O c h Aronsonforskaren Marianne H ö r n s t r ö m har, inspirerad av teoretiker som Jaques Lacan och Luce Irigaray, betraktat Hitom himlen - Aronsons "ödemarksberättande" - som en "förlösning", en befrielse från den brutala, "symboliska o r d n i n g e n " (Hörnström 1994:92).
H e m k o m s t m e t a f o r e n och l a n d s k a p e t h a r alltså länge stått i c e n t r u m f ö r bilden av Stina A r o n s o n , n å g o t s o m också skandinavisten Petra B r o o m a n s h a r tagit fasta p å i sin avhand-ling fag vill vara mig själv. Stina Aronson (1892-1956) ett litteraturhistoriskt öde (1999). B r o o m a n s belyser h ä r h u r A r o n s o n s
författar-skap h a r b e h a n d l a t s i n o m litteraturhistorie-skrivningen o c h visar tydligt h u r h o n vanligen u p p f a t t a t s som en "provinsens nestor" av efter-världen. Dogmatiskt h a r A r o n s o n s författar-skap tolkats utifrån e n geografisk kontext, trots att h o n av s a m t i d e n ofta b e t r a k t a d e s som "apart" och svårplacerad. B r o o m a n s skriver: " R e c e n s e n t e r n a s o s ä k e r h e t - ' h u r ska vi karak-tärisera och r u b r i c e r a Stina A r o n s o n ' - för-vandlades till litteraturhistorikernas säkerhet ' h o n är provinsialist'" ( B r o o m a n s 1999:166).
Just b e g r e p p e t provinsialism, m e n a r Broomans, h a r ofta använts f ö r att marginalise-ra Stina Aronsons diktning. Författarskapet h a r m e d hjälp av d e n n a t e r m placerats in i e n "ofar-lig g e n r e " som bevakar "den nationella identi-teten på lokal nivå". Med a n d r a ord: Aronsons texter "isolerades och neutraliserades p å så sätt i ett litteraturhistoriskt ö d e l a n d " (ibid).
Vilka " a n d r a berättelser" h a d e m a n d å kun-nat b e r ä t t a o m f ö r f a t t a r e n Stina A r o n s o n , frå-gar sig Petra B r o o m a n s avslutningsvis. M e n n å g o t svar g e r h o n oss inte. I stället m y n n a r f r å g a n u t i ett nytt spörsmål: "Varför ska vi då vilja lösa gåtan Stina A r o n s o n ? H e n n e s förfat-tarskap k o m m e r kanske alltid att förbli svårtol-kat. 'Detta är jag', o c h så svaret" ( B r o o m a n s 1999:166).
M e n ska vi då n ö j a oss m e d att betrakta Stina A r o n s o n s f ö r f a t t a r s k a p som mystiskt, gåtfullt o c h m å n g s k i f t a n d e ? Behöver inte bil-d e n av h e n n e s f ö r f a t t a r s k a p nyanseras?
Att omtänka historien
"New historicism" eller nyhistoricismen som j a g i f o r t s ä t t n i n g e n k o m m e r att kalla d e n , h a r länge f ö r m å n g a feministiska forskare h a f t ett särskilt intresse. Kanske f r a m f ö r a l l t f ö r att d e n kritiserar litteraturhistorien som ett h o m o -g e n t system, m e n också d ä r f ö r att d e n b e t o n a r vikten av m a r g i n a l i s e r a d e f e n o m e n . H ä r gäl-ler d e t att i möjligaste m å n jämställa c e n t r u m o c h periferi, att kontextualisera o c h försöka o m t ä n k a dogmatiska föreställningar g e n o m att se " d e n stora berättelsens" sprickor (Veeser 1989: ix-xvi).
F r a g m e n t a r i s e r i n g , h e t e r o g e n i t e t och mot-sägelse verkar således vara mycket viktiga
kate-gorier. Diskursanalyserna är ofta k o p p l a d e till ett m a k t b e g r e p p d ä r m a n a n a m m a t Foucaults syn på m a k t och m o t m a k t som ständigt gene-r e gene-r a gene-r v a gene-r a n d gene-r a (Fox-Genovese 1989: 213-224) och liksom m å n g a poststrukturalister tar även nyhistoriker vara p å kritiken av d e stora "san-n i "san-n g s b e g r e p p e "san-n " som "vara", " f ö r "san-n u f t " och "historia" samtidigt som de, till skillnad m o t d e n t e x t k o n c e n t r e r a d e d e k o n s t r u k t i o n e n som negligerar u t o m t e x t u e l l a e l e m e n t , sätter in lit-t e r a lit-t u r e n i elit-tlit-t samhälleliglit-t o c h hislit-torisklit-t sam-m a n h a n g , n å g o t sosam-m ofta känts särdeles vik-tigt för feministiska forskare.
M e n nyhistoricismen h a r också kritiserats starkt av m å n g a feminister, kanske f r ä m s t f ö r att d e n sällan, motsägelsefullt n o g , tar hänsyn till kön. En av d e kritiker som p å p e k a t detta, är litteraturforskaren J u d i t h I.owder N e w t o n och i sin artikel "History as Usual? F e m i n i s m a n d the 'New Historicism"' p e k a r h o n p å e n a v g ö r a n d e skillnad m e l l a n nyhistoricismen och f e m i n i s m e n , vilken h a r sin g r u n d i att feministiska forskare ofta vill f ö r ä n d r a makt-s t r u k t u r e r n a mellan k ö n e n , m e d a n nyhimakt-stori- nyhistori-k e r n a ofta n ö j e r sig m e d att d e nyhistori-k o n s t r u e r a historiska f ö r h å l l a n d e n (Lowder N e w t o n 1989: 155). Lowder N e w t o n skriver:
The goal, therefore, is not to propose a comple-tely alternative "history" to the class-centered histories of the past, but to suggest the lines along which we will have to rethink what signifi-cant "events" in fact are and how historical peri-ods might be newly delimited if gender is to be written into our histories. (ibid: 159.)
Lowder N e w t o n b e t o n a r h ä r n ö d v ä n d i g h e -ten att " o m t ä n k a " historieskrivningen. H ä r gäller d e t inte b a r a att k o m p l e t t e r a , u t a n att försöka bryta en a n d r o c e n t r i s k diskurs g e n o m att skriva in kön, m å n g f a l d o c h d e t marginella. Även k v i n n o r n a s texter o c h d e r a s e r f a r e n -h e t e r måste korsläsas m o t a n d r a k o n t e x t e r som b e r ö r d e n historiska situationen. Först d å kan nyhistoricismen få legitimitet (se även F a h l g r e n 1999:209ff).
Min a m b i t i o n h ä r är att försöka placera in A r o n s o n s f ö r f a t t a r s k a p i e n a n n a n k o n t e x t än d e n o m provinsen o c h d e n arkaiska skriften
d ä r kvinna och k r o p p blir nyckelord (Broomans 63f). G e n o m att placera in g e n o m b r o t t s r o m a n e n Hitom himlen i en samti-da historisk, politisk kontext är min förhopp-n i förhopp-n g att k u förhopp-n förhopp-n a visa h u r d e förhopp-n aroförhopp-nsoförhopp-nska berät-taren i realiteten fokuserar samspelet mellan olika kulturer något som torde haft b r ä n n a n -de aktualitet efter krigsslutet. G e n o m att inte bara fixera platsen, utan också "interkulturel-la m ö t e n " i både motivisk och stilistisk bemär-kelse, vill j a g således h ä r försöka peka på kvali-teter som tidigare h a m n a t i skuggan av stor-slagna epitet som "ödelandets skrift" och den eviga "hemkomsten".
En ideologisk vändpunkt
A n d r a världskrigets slut i n n e b a r i m å n g a bemärkelser en viktig v ä n d p u n k t , kanske framförallt för en rad politiska värderingar, m e n också m å n g a sociala sådana. U n d e r krigsåren h a d e d e n svenska inrikespolitiken k ä n n e t e c k n a t s av nationell samling och sam-förstånd och m å n g a av d e politiska projekt som initierats av s o c i a l d e m o k r a t e r n a u n d e r 20- och 30-talen h a d e fått ligga i träda. Nu n ä r kriget var slut väcktes de åter till nytt liv och det så kallade e f t e r k r i g s p r o g r a m m e t utarbetades. G e n o m att r e f o r m e r a stora delar av samhället; bland a n n a t socialpoliti-ken, skolan och skattepolitiken skulle ett nytt f o l k h e m byggas. Att Sverige inte deltagit i kri-get i n n e b a r givetvis ett f ö r s p r å n g och en stark e k o n o m i s k och teknisk utveckling, lik-som ökad urbanisering, vilket n u b a n a d e e n ny väg för en h u m a n a r e och rättvisare social-politik. Återigen f a n n s det en ambition från politikernas sida att f i n n a strategier för att realisera "det g o d a samhället" och "den fria m ä n n i s k a n " (Kåreland 1999: 23f). Men h u r återgavs detta i litteraturen?
Det svenska litterära fyrtiotalet har ofta beskrivits som ett h o m o g e n t d e c e n n i u m där alienation, splittring och ångest blivit avgö-r a n d e b e g avgö-r e p p . Ett d e c e n n i u m pavgö-räglat av ett stort intresse för universella, existentiella och teologiska frågor, ett å r t i o n d e där allehanda helhetslösningar som kristendom, k o m m u -nism, fascism och psykoanalys, ersatts av
pessi-mism och ifrågasättande, politiskt engage-m a n g och analys.1
Det litterära fyrtiotalet h a r också ofta beskrivits utifrån d e n så kallade "fyrtiotalis-men", vilken till stor del bestod av en liten manskrets av tongivande poeter, en k ä r n t r u p p där n a m n som Erik Lindegren, Karl Vennberg, Werner Aspenström, Gösta Oswald och Ragnar Thoursie varit centrala. På så sätt har decenniet i stor utsträckning för eftervärlden blivit en väldokumenterad "herrbjudning", ett jättekalas, där fyrtiotalets skrivande kvinnor
inte haft samma möjligheter att närvara (Bränström Ö h m a n 1998:11).
Som vi inledningsvis sett har även Stina Aronson blivit en av dessa marginaliserade skrivande kvinnor, en av d e m som i litteratur-historieskrivningen placerats i kulissen i ett "ödeland", ett "Annanstans", b o r t o m de samti-da litterära och intellektuella s t r ö m n i n g a r n a
(Bränström Ö h m a n 1989: 131f, 161ff; j / r ä v e n Williams 1997: 111-150). Detta trots att Aronson, liksom m å n g a a n d r a skrivande kvin-n o r u kvin-n d e r d e kvin-n kvin-n a tid, de facto b e f a kvin-n kvin-n sig på d e n samtida topografiska kartan. Även Aronson b e h a n d l a d e , som vi snart ska se, u n d e r fyrtiotalet frågor som r ö r d e ideologiska frågor a n g å e n d e främling- och utanförskap. H o n e x p e r i m e n t e r a d e m e d språket och tarhållningen och hos d e n aronsonska berät-taren f i n n e r m a n ofta en problematisering av en r å d a n d e n o r m där toleransen m o t avvikel-sen, "det f r ä m m a n d e " och okända, visar sig vara stor."
Detta gör att Hitom himlen blir något m e r än d e n traditionella bygdeskildring som d o m i n e r a t litteraturhistorieskrivningen
(Broomans 1999:54—68). Hitom himlen blir ett "öde l a n d / att g e n o m v a n d r a " för att tala m e d Karl V e n n b e r g (Halmfackla 1944). En berät-telse o m ett till synes obeträtt land, m e n som vid ett n ä r m a r e b e t r a k t a n d e genomkorsas av m å n g a m ö t e n , vägar och stigar. Lite tillspet-sat: ett land som saknar "rötter", m e n som i gengäld inbegriper m å n g a "rutter". Ett text m e d klara politiska k o n n o t a t i o n e r som främst h a n d l a r o m m ö t e n mellan olika människor, o m samspel och f ö r h a n d l a n d e mellan olika kulturer.
Uppbrottet — en resa
Hitom himlen (1946) utspelar sig h ö g t u p p i n o r r , i t r a k t e r n a kring T o r n e d a l e n . I c e n t r u m f ö r h a n d l i n g e n står E m m a Niskanpää, en g a m m a l , f r o m , r ä t t r o g e n kvinna som a r b e t a t h å r t i hela sitt liv. Tillsammans m e d sin son J o h n , som h o n fick först på äldre dar, lever h o n p å e n avlägsen gård u t a n f ö r byn Mänty-järvi. E m m a älskar s o n e n över allt a n n a t och
till en b ö r j a n h a r h o n stora p l a n e r f ö r h o n o m . S o n e n visar sig e m e l l e r t i d vara b å d e klen och sjuklig o c h e n d a g d r a b b a s h a n av blodstört-n i blodstört-n g och måste skickas till sablodstört-natoriet. E m m a som är laestadian b e r till G u d , m e n n ä r J o h n hålls kvar förstår E m m a att h a n b ä r p å en död-lig s j u k d o m o c h h o n f ö r b e r e d e r sig f ö r att besöka h o n o m .
På d e t yttre p l a n e t h ä n d e r d e t inte särskilt mycket i Hitom himlen. Berättelsen är f r a g m e n -tarisk och saknar kronologisk linje. I b o k e n s två sista kapitel är E m m a ute u r b i l d e n och läsaren får h ä r följa en h ä n d e l s e som ligger tio år bakåt i tiden. D e n u n g a Mira Vaaras h ä n f ö relse u n d e r k y r k o m ö t e t som l e d e r till ett u p p -b r o t t f r å n h e m o c h familj:
Yrseln från mötet fanns kvar i hennes hjärna och i hela kroppen. Om morgonen när hon ställde sig på skidorna gled hon iväg som i en dröm. Eller det var snarare efterklangen av den hektiska sång-en som ljöd inom hsång-enne. Dsång-en vibrerade som sång-en klockton och dränkte verklighetens röster liksom på söndagen. Hon överlade inte med sig själv. Hon tänkte inte som om vardagen: detta är norr, detta är söder, detta är lögn, detta är sanning. Ty hon såg inte längre några skiljemurar. (s. 245.)
U p p s l u k a d av s å n g e n i n o m sig beslutar sig Mira f ö r att följa d e n f r ä m m a n d e p r e d i k a n -ten: "Kvinnan r å d d e inte f ö r att m e l o d i n var
starkare än klokheten, hon hade inte hetsat i
h o p d e m . O c h vad sen? Vad var egentligen h ä n d e l s e n s kärna? Inte att h o n följt e f t e r m a n n e n u t a n att h o n plötsligt lockats till ett u p p -brott" (s. 245).J u s t u p p b r o t t e t tycks vara ett viktigt motiv i Hitom himlen. F ö r u t o m Miras avtåg g ö r sig även E m m a r e d o f ö r sin resa o c h e n stor del av
d e n första d e l e n av r o m a n e n h a n d l a r o m
E m m a s förberedelser, vilka slutar m e d att h o n skidar iväg över å s a r n a m o t d e n d ö e n d e s o n e n på sanatoriet: "I nästa ögonblick stötte d e n gamla kvinnan staven i n ä r m a s t e driva och var p å väg. Ytsnön revs u p p av h e n n e s kjolkant och l i n d a d e sig som en m j u k vadrulle i h e n n e s spår" (s. 225).
U p p b r o t t e t tycks d ä r m e d vara f ö r b u n d e t m e d vägen och resan - "livsvandringen" — d ä r det reella och bildliga t e n d e r a r att växa i h o p . E m m a måste ge sig av e f t e r s o m G u d n u h a r p e k a t u t "den väg s o m d e t var m e n i n g e n att s o n e n skulle gå". E m m a s f ä r d b ö r j a r således n ä r d e t k o m m e r ett brev f r å n J o h n : " O r d e n föll ett och ett, d e liknade en vägvisare i dikes-kanten". Men h e n n e s skidfärd till sanatoriet får läsaren inte följa. I stället g e r oss berätta-ren Miras v a n d r i n g tillsammans m e d predi-k a n t e n som utspelar sig tio år tidigare. En resa m o t nya väckelsemöten, byar o c h världar:
Ett par kilometer var som ingenting för dem. Sen gled de in på en cirkelrund röjning lik en kolbot-ten. På detta ställe korsades rågåkern av en tim-merväg. Men de gjorde inte halt för att rådslå. Med ett flott kast vände kvinnan in på den högra vägen och tog av i en ny riktning, (s. 248.)
V ä g e n o c h resan finns tydligt r e p r e s e n t e r a t i Hitom himlen och n ä r allt k o m m e r o m k r i n g verkar r o m a n e n s centrala tematik inte b a r a gälla " ö d e l a n d e t " och dess människor, u t a n också m ä n n i s k o r s f ö r m å g a att förflytta sig, deras mobilitet o c h f ö r u t s ä t t n i n g a r att m ö t a d e t nya och o k ä n d a . Deras f ö r m å g a att anpas-sa sig till d e t som är d e m f r ä m m a n d e .
Litteratur- o c h kul tur f o r s k a r e n Fredric J a m e s o n h a r hävdat att d e t " f r ä m m a n d e " ofta
s a m m a n f a l l e r m e d m ä n n i s k a n s föreställning-ar o m "det o n d a " o c h i sin studie Det politiskt
omedvetna (1994) visar han hur vilseledande
etik ofta g e n o m s y r a r vår ideologi. N ä r vi m ö t e r e n "främling" som talar ett a n n a t språk, n å g o n som h a r a n d r a kulturella s e d e r än vi själva g e r detta vanligtvis u p p h o v till e n m ä n g d fantasier:
i vår egen tid finns hämnaren, som vedergäller den förtryckta klassens eller rasens uppdämda
hat, eller också den främmande varelsen, juden eller kommunisten bakom vars tillsynes mänskli-ga drag ett ondsint övernaturligt intellekt antas ligga på lur: detta är några av de arketypiska bil-derna av den Andre, och det som måste betonas är inte främst att vi fruktar honom därför att han är ond, utan snarare att han är ond just därför att han är Annorlunda, främmande, olik, konstig, oren och obekant. (Jameson 1994:150.)
F r ä m l i n g e n skulle således k u n n a beskrivas s o m d e n som är " a n n o r l u n d a " , e n utstött, en f i e n d e i n o m r a m e n f ö r religiösa eller moralis-ka k o n s t r u k t i o n e r . M e n h u r s t ä m m e r d e n n a d e f i n i t i o n m e d beskrivningen av d e t f r ä m -m a n d e i Hito-m hi-mlen?
Att möta främlingen
I Hitom himlen är d e t aldrig självskrivet vem som är f r ä m l i n g e n . H ä r finns inga definitiva "skiljemurar" (s. 245). Det kan vara e n m a n f r å n s o r l a n d e t , e n präst eller h a n d e l s r e s a n d e , m e n d e t kan också vara e n dövstum eller e n m a n m e d samiskt påbrå. I kapidet "Främling-en" beskrivs d e n g a m l e Sturk som en filosof "på självgjord väg". En m a n som "läste en d j u p betydelse i e n k l a ting" trots att h a n inte ä g d e "en e n d a b o k vare sig på svenska eller finska språket" (s. 207f).
Sturk skiljer sig d ä r m e d f r å n d e övriga b y b o r n a . H a n är e n v a n d r a r e , f ö d d på fjället, o r e n och illaluktande (s. 58). Även E m m a N i s k a n p ä ä k ä n n e r sig till e n b ö r j a n ambiva-lent i n f ö r Sturk, m e n inte m e r än att h o n e f t e r h a n d o m v ä r d e r a r sina föreställningar. Sturk är n ä m l i g e n d e n som k o m m e r till h e n -nes u n d s ä t t n i n g e f t e r en ohygglig s n ö s t o r m o c h h a n s h j ä l p visar sig vara o u m b ä r l i g d å E m m a n a t t e n före avresan d r a b b a s av ett s m ä r t s a m t framfall:
Han (Sturk) passade upp henne på ett klokt, självutplånande sätt, stack in maten genom säng-dörren utan att flänga upp den. Hennes feta hand räckte sig i lagom tid till mötes och tog emot tallriken. Hon varken tackade eller knota-de. För att hon skulle slippa söka sig utomhus i kölden bar han ut efter henne som om hon varit
en barnsängskvinna. Stundtals sov hon. Till sist var alltsammans naturligt för henne, fast hon i hela sitt liv aldrig upplevat en dag som liknade denna. Tiden gick fort och var som ett varsel om kommande saknad, (s. 223.)
D e t tycks alltså vara möjligt att k u n n a m ö t a " f r ä m l i n g e n " i Hitom himlen. K a r a k t ä r e r n a fär-gas av sin miljö, m e n d e blir aldrig statiska. De besitter tvärtom f ö r m å g a n att förflytta sig b å d e p å ett i n r e o c h yttre p l a n och symptoma-tiskt är att E m m a N i s k a n p ä ä först kan p å b ö r j a sin resa n ä r h o n ser Sturk som sin j ä m l i k e o c h vän:
- Bry dig inte med bekymmer för hemkoms-ten om din son ber dig stanna. Jag blir här så länge du behöver mig.
- Jag är helst för gammal för resor, skämtade Emma Niskanpää. Sen knöt hon åt huvudduken under hakan.
- Om du löper i mina spår och aktar dig att stiga ur dem, så finner du den lättaste vägen till byn. Mot hennes vilja hjälpte han henne att kränga konten på axlarna, (s. 225.)
Ytterligare en "främling" som skildras i Hitom himlen är R e n s t r ö m s k a n s d ö v s t u m m a d o t t e r Anja, vilken beskrivs som trög och enfaldig, i d e t n ä r m a s t e helt okontaktbar. E m m a kan emellertid n ä r m a sig flickan och det u p p s t å r e n " s t ä m n i n g m e l l a n d e m , som var ett slags f ö r b u n d " (s. 51f). E f t e r flickans plötsliga d ö d kan E m m a även n ä r m a sig m o d e r n som h o n tidigare b e t r a k t a t s o m en av d e okyska, "sorglösa" (s. 189). M e n i ett förtro-ligt samtal kan d e två k v i n n o r n a m ö t a s och d e n distans s o m tidigare f a n n s m e l l a n d e m ä r n u borta. I " ( e ) t t ögonblick var k v i n n o r n a full-komligt ense m e d v a r a n d r a " (s. 186) och till-s a m m a n till-s fantitill-serar d e o m h u r d e r a till-s b a r n gif-ter sig:
Medan hon talade makade hon sin stol ännu när-mare Emma Niskanpää, hon hade hela tiden flyt-tat sig närmare i etapper. Deras knän stötte i varandra. Deras ögon såg varandra större som om de tittat genom förstoringsglas. /—/
aldrig har gissat.../—/
O r d e n h a d e k o m m i t f l y g a n d e av sig själva. M e n h o n tyckte o m d e m , d e h a d e k l ä m o c h spets. / - /
- Det kunde passat sig att din son och den dövstumma gift sig och blivit ett par, kom det. Av förberedelserna och av det leende allvaret var det tydligt att hon inte skämtade, (s. 197f.)
Först slår R e n s t r ö m s k a n s o r d m o t E m m a . " H o n var anfallen" (s. 199), m e n allteftersom v ä r d i n n a n k r u s a r och övertalar d e n gamla dras även E m m a in i bröllopsfantasierna. H e n n e s t a n k a r m j u k n a r och m i m s p e l e t blir livligt s o m i u n g d o m e n . "Så f o r t v ä r d i n n a n ö p p n a d e m u n n e n f o r m a d e h o n sin till ett svar" (s. 204).
D e t är tydligt att b e r ä t t a r e n h ä r f o k u s e r a r e n "rörelseenergi" som f r a m k o m m e r vid m ä n -niskors m ö t e n , e n rörelseenergi d ä r "begäret" att m ö t a d e t f r ä m m a n d e tycks vara d e t s o m driver berättelsen f r a m å t .3
De främmande orden
R e n t stilistiskt förstärks också d e n n a "rörelse-e n "rörelse-e r g i " g "rörelse-e n o m att b "rörelse-e r ä t t a r "rörelse-e n i Hitom himl"rörelse-en b e g a g n a r sig av olika språkliga idiom. F ö r u t o m alla finska fraser och dialektala o r d som: "pörtet", "sovel", "smula", "rieska", "nalta", f ö r e k o m m e r n ä m l i g e n också o r d f r å n en betydligt m e r e x p l o a t e r a d västerländsk värld. Det kan r ö r a sig o m k o n k r e t a substantiv som bilar, cyklar, skrivmaskiner, t r a n s f o r m a t o -rer, julgransflaggor, tårtglasyr, g u m m i b o l l a r etc. M e n d e t kan också r ö r a sig o m u t l ä n d s k a l å n o r d : "subtil", "immateriell", "infantil", "atti-tyd", "emotionella", "elementär, "patetisk", "realiteten", "artificiell", " c a m o u f l e r a d e " , " a b r u p t a " , "grace" "anemisk", vilka insmyger sig i t e x t e n i k a r a k t ä r e r n a s m e d v e t a n d e n .
Staffan Björck h a r u p p f a t t a t dessa inflikade " f r ä m m a n d e o r d " s o m e n brist o c h svaghet hos A r o n s o n (Björck 1968: 35ff). De f r ä m -m a n d e o r d e n l e d e r till inkonsekventa stilbrott e f t e r s o m d e t h ä r förutsätts e n k o m p e t e n s och världsvana s o m i n g e n av d e fiktiva karaktärer-n a äger. När b e r ä t t a r e karaktärer-n skjuter E m m a Niskanpää f r a m f ö r sig s o m iakttagare, skärps
"stilkonflikten" e f t e r s o m " h e n n e s synsätt inte kan s a m m a n f a l l a m e d d e n o l ä r d a bondkvin-nans", hävdar Björck (ibid: 189).
Även Sara L i d m a n h a r i e n n y u p p l a g a av Hitom himlen skrivit ett f ö r o r d d ä r h o n ifråga-sätter b r u k e t av de "bjärta l å n o r d e n " . Var d e "medvetet inkastade" av Stina, u n d r a r h o n , f ö r att läsaren skulle " k ä n n a skillnaden m e l l a n d e t ingivna o c h d e t inlärda?" ( L i d m a n 1988: 3ff).
Med t a n k e p å b e r ä t t a r e n s konsekventa intresse f ö r detaljer, är d e t svårt att föreställa sig att dessa " f r ä m m a n d e o r d " bara är inkasta-d e p å måfå. Hitom himlen var inkasta-d e s s u t o m inget hastverk (Rasmusson 1968:178f, Graeske 1998:8ff). M a n u s k r i p t e t a r b e t a d e s o m u n d e r flera år och d e f r ä m m a n d e o r d e n förefaller ofta vara väl inkilade i sekvenser s o m i övrigt är välflytande o c h enhetliga:
Kläderna verkade för stora åt henne. Inte så att de säckade sig eller satt illa. Bara som om det hela tiden skulle finnas ett friskt, luktlöst mellan-rum mellan tyget och hennes magra gosskropp. Som om hon vore klädd i rena nystrukna, immate-riella underkläder, (s. 277f, min kurs.)
O f t a visar d e t sig att b e r ä t t a r e n a n v ä n d e r sig av dessa " f r ä m m a n d e o r d " i s a m b a n d m e d karaktärsbeskrivningar och m ä n n i s k o r s sam-m a n k o sam-m s t e r , o c h särskilt tydligt f r a sam-m t r ä d e r d e n ä r b e r ä t t a r e n går f r å n ett yttre s k e e n d e till ett inre:
Då hände det sig att kläderna på hans kropp blev brännheta. En häftig rodnad sköt upp i ansiktet Den sved som ett piskrapp. Saliv rann ur mungi-porna och ner på rockslaget i två vita tågor utan att han märkte det. Ty han kände en stark impuls att kasta sig över den dövstumma flickan. Likväl var det inte så hans medvetande tolkade den. Inte en sekund var han medveten om frestelsen. Den vred sig i sitt kött som en kramp. Men det fanns ingen annan väg till klarhet. Andningen blev stönande, han hörde en människa rossla som i sömnen. Men han visste inte att det var han själv. Den emotionella spänningen utlöste sig. Han hade inte tagit ett steg framåt, han hade inte haft någon avsikt, (s. 19, min kurs.)
Berättaren b l a n d a r som synes h ä r olika stilar o c h språkliga idiom, vilket g e r texten e n säreg e n s p ä n n i n säreg o c h dynamik. "Stilbrotten" u p p -t r ä d e r vanlig-tvis hel-t ovän-ta-t och skulle k u n n a betraktas som en f o r m av " f r ä m m a n d e g ö r i n g " (Sjklovskij 1971 s. 51f, 61). En lek o c h en ö p p e n h e t f ö r d e n folkliga b e r ä t t a r f o r m e n , en slags "folkpoesi", d ä r d e t inte alltid är själv-klart vad som är f r ä m m a n d e o c h b e k a n t .
O f t a förs subjekt av e g e n d o m l i g karaktär (pörte, rieska, raiden, sörpa o.s.v.) in i t e x t e n som o m d e vore k ä n d a o c h e f t e r tillräckligt m å n g a u p p r e p n i n g a r k ä n n s dessa glosor o n e k l i g e n b e k a n t a , m e d a n a n d r a o r d , ofta väl-k ä n d a adjeväl-ktiv (emotionella, antiseptisväl-kt, ani-mal, eteriska, anemisk, patetisk o.s.v.) ter sig " f r ä m m a n d e " och avbrytande.
D ä r m e d ansluter sig A r o n s o n i m å n g a b e m ä r k e l s e r till samtida litterära strömningar. Även h ä r finns e n vilja att tänja språkets grän-ser och g e n o m stilbrotten frigör sig d e n aron-sonska b e r ä t t a r e n f r å n varseblivningens auto-matism. De a r o n s o n s k a stilbrotten aktualise-rar, m e n a r j a g , ett u t f o r s k a n d e av språket, dess möjligheter, d ä r diktaren väger, vrider o c h k o m b i n e r a r o r d p å ett oväntat och oförutsäg-b a r t sätt. M e n kan m a n d å oförutsäg-betrakta Hitom him-len som e n språklig protest m o t k o n v e n t i o n e n ?
Den dialektiska berättarhållningen
Kulturkritikern och teoretikern Gayatri Spivak h ö r till d e m som gjort e n distinktion m e l l a n olika språksituationer och kunskaps-idiom, m e l l a n vardagliga f ä r d i g h e t e r och institutio-naliserade makt- och k u n s k a p s r e g i m e r :The so-called private individual and the public citizen in a decolonized nation can inhabit wide-ly different epistemes, violentwide-ly at odds with each other yet yoked together by way of the many eve-ryday ruses of pouvoir-savoir. "Literature'' stradd-ling this epistemic divide, cannot simply remain in the private sphere. (Spivak 1993: 47f.)
Vidare hävdar Spivak att m a n i kolonialiserade länder, d ä r västerländska b e g r e p p och t e r m e r blivit o f r å n k o m l i g a , kan stöta p å "katakreser",
n å g o t som fritt skulle k u n n a översättas som "felaktig m e t a f o r " , e n m e t a f o r som saknar r e f e r e n s i ett visst k u n s k a p s p a r a d i g m .4
Katakreserna skulle således k u n n a u p p f a t -tas som sprickor, "brott" i d e n f ö r h ä r s k a n d e s t r u k t u r e n , s o m motståndsstrategier e f t e r s o m d e h a r e n f ö r m å g a att bryta u p p d e n förhärs-k a n d e disförhärs-kursen, dess språförhärs-kliga såväl som sociala k o n v e n t i o n e r (Spivak 1993:61),
U t a n att d r a f ö r h ö g a växlar på Spivaks post-koloniala r e s o n e m a n g vill j a g påstå att "stil-b r o t t e n " i Hitom himlen kan ses s o m en f o r m av katakreser. Berättaren r ö r ju sig h ä r p å två nivåer; m e l l a n d e t orala, talade byspråket och västvärldens intellektuella skriftspråk. Berät-taren intar således en dialektisk position o c h r ö r sig fritt m e l l a n olika "interkulturella" idiom. På så sätt kan h o n undvika stereotypa generaliseringar o c h r e n t berättartekniskt skulle d e t t a k u n n a ses som e n effektiv mot-ståndsstrategi m o t över- o c h u n d e r o r d n i n g av olika k u n s k a p s p a r a d i g m .
För d e n a r o n s o n s k a b e r ä t t a r e n finns således i n g e t "vi" och "dom", u t a n h ä r s a m m a n s -m ä l t e r d e t k ä n d a i d e t o k ä n d a . Hito-m hi-mlen kan d ä r m e d betraktas som e n civilisationskri-tisk text d ä r b e r ä t t a r e n besitter e n stark strä-van att g ö r a u p p m e d alla försök att kategori-sera och d e f i n i e r a människor. B e r ä t t a r e n för-n e k a r aldrig siför-n för-n ä r v a r o , m e för-n för-n ä r m a r sig byför-n o c h sina gestalter inifrån och u t i f r å n samtidigt och ingår d ä r m e d i ett p o l y f o n t "röstmöte" d ä r bybor, nybyggare, s a m e r och laestadianer, p r e d i k a n t e r o c h intellektuella sam-talar och sam-verkar ( ^ r H o l m 1998:284).
En ny livsrymd
G e n o m att ständigt f ö r h a n d l a mellan olika språkliga idiom: svenska, finska o c h dialektala uttryck, lyckas alltså d e n a r o n s o n s k a berätta-r e n p berätta-r o b l e m a t i s e berätta-r a f ö berätta-r h å l l a n d e t m e l l a n olika kunskapsvärldar, m i n o r i t e t och auktoritet, o c h s a m m a n k o p p l a r m a n d e t t a m e d n å g r a av d e s t ä m n i n g a r som var i rörelse kring krigsslu-tet f r a m t r ä d e r e n i h ö g grad politisk, etisk sida av r o m a n e n .
Hitom himlen h a r även tidigare u p p f a t t a t s som e n civilisationskritisk text, ett
avståndsta-g a n d e från m o d e r n i s m och teknisk utvecklinavståndsta-g (Adolfsson 1991:307). J a g skulle h ä r vilja utvidga detta r e s o n e m a n g g e n o m att se Hitom himlen som en berättelse o m ett ifrågasättan-de av ifrågasättan-det västerländska subjektets privilegium, rätten att definiera andra. Hitom himlen skulle då k u n n a läsas som ett avståndstagande från kategoriseringar och generaliseringar, och bli en berättelse som vetter m o t en ny livsrymd, b o r t o m samtidens besatthet av blodsband och "fasta identiteter".
Att T o r n e d a l e n kom att utgöra f o n d e n för projektet är knappast förvånande. Här h a d e nybyggare, samer, svenskar och finnar levt sida vid sida i m å n g a å r h u n d r a d e n och toleransen m o t det f r ä m m a n d e var här stor ( L u n d m a r k 1998:18ff). Som vi alla vet var det emellertid ingen självklarhet att människor m e d skilda språk, religioner och seder levde tillsammans u n d e r fyrtiotalet. A n d r a världskriget h a d e visat fasansfulla uttryck för främlingsfientlig-h e t ocfrämlingsfientlig-h även i Sverige finner vi spår av detta. U n d e r 1900-talets första hälft diskriminerades ofta s a m e r n a och folket i n o r r ö p p e t av Sveriges regering och riksdag och först efter krigsslutet 1945 b ö l j a d e d e n spektakulära rasismen och biologismen försvinna i d e n stat-liga politiken ( L u n d m a r k 1998:139).
Kanske är det också utifrån d e n n a historis-ka, politiska kontext vi ska läsa Hitom himlen? Utifrån berättarens ständiga f ö r h a n d l a n d e mellan olika kulturer och språk? Utifrån berättarens f ö r m å g a att sätta c e n t r u m och marginal i gungning? O c h inte utifrån provin-sen eller ett ödeland m e d moderliga och hem-tama förtecken?
N O T E R
1 I mitten av decenniet efterlyste många recensenter något "nytt och specifikt för fyrtiotalet". Många hade tröttnat på den hårdkokta prosan och de var på jakt efter ett tydligare ställningstagande vad gällde ideolo-giska och moraliska frågeställningar. Den samtida litte-raturen, menade man, stämde inte överens med deras egna erfarenheter, verkligheten framställdes som allt-för perverterad och abnorm. Se t. ex. Rydén 1987:330ff, Jansson 1998, Röjdalen, 1997: 38.
2 Detta är något som kommer att diskuteras vidare i min pågående doktorsavhandling.
3 Susan Stanford Friedman har i en artikel diskuterat vad ett antropologiskt förhållningssätt där man ofta fokuse-rar "interkulturella möten" och "rörelseenergier" i stäl-let för tid och spatialitet kan tillföra litteraturstudiet. Se Stanford Friedman, Susan, "Telling contacts: Intercultural Encounters and Narrative Poetics in the Borderlands between Literary Studies and Anthropology", Mappings. Feminism and Cultural Ceogra-phies ofEncounter, Princeton University New Jersey 1998, s. 132-150.
4 Jfr Stefan Jonssons definition av termen "en felaktig användning av ett språkligt tecken." Vidare: "Man benämner ett fenomen som inte existerar eller inte har någon egen beteckning genom att använda ett tecken som betecknar något annat, ofta snarlikt f e n o m e n . / . . . / Man kan säga att en katakres är en metafor som blivit så vanlig att man inte längre märker att den är metafor." Stefan Jonsson, Andra platser. En essä om kulturell identitet, Värnamo 1995, s. 148f.
LITTERATUR
Adolfsson, Eva (1991): / Gränsland. Essäer om kvinnliga för-fattarskap, Stockholm: Bonnier.
Adolfsson, Eva (1995): "Odelandet, kvinnan och skriften. Stina Aronson och författarauktoriteten", Claudia Lindén och Ulrika Milles (red.) Feministisk bruksanvis-ning, Stockholm: Norstedt.
Adolfsson, Eva (1995): "Ödelandets skrift", Elisabeth Möller Jensen m. fl. (red.) Nordisk kvinnolitteraturhisto-ria, band 3, Höganäs: Viken.
Björck, Staffan (1968): Romanens formvärld. Studier i prosa-berättarens teknik, femte uppl., Stockholm: Natur och kultur.
Broomans, Petra (1999): Jag vill vara mig själv. Stina Aronson (1892-1956) ett litteraturhistoriskt öde (diss.) Groningen: Universitetsdrukkerij, RUGroningen. Bränström Ohman, Annelie (1998): Kärlekens ödeland. Rut
Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism (diss.) Eslöv: B. Ösdings bokförlag Symposion.
Fahlgren, Margaretha (1999): "Genus und New Hictoricism - eine Herausforderung", Jiirg Glauser/ Annegret Heitmann (red.) Verhandlungen mit dem New
Historicism. Oas Text-Kontext-Problem in der IJteraturwis-senschaft, Wiirzburg: Köningshausen & Neumann. Fox-Genovese, Elisabeth (1989): "Literary Criticism and
the Politics of the New Historicism", H. Aram Veeser (red.) The New Historicism, New York, London: Routledge.
Graeske, Caroline (1998): "Att skriva sin samtid. Stina Aronson - Text och kontext", licentiatavhandling fram-lagd 1 9 / 3 1998 vid Uppsala universitet.
Holm, Birgitta (1998): Sara Lidman - i liv och text, Stockholm: Bonnier.
Hörnström, Marianne (1994): "De fattigas rikedomar. Drag i Stina Aronsons författarskap tecknade utifrån Sång till Polstjärnan", Ulf I. Eriksson (red.) Flyktlinjer. Aningar kring språket och kvinnan, Stockholm: B. Öst-lings bokförlag Symposion.
Jansson, Mats (1998): Kritisk tidsspegel. Studier i 1940-talets svenska litteraturkritik, Eslöv: B. Ostlings bokförlag Symposion.
Jameson, Fredric (1994): Det politiskt omedvetna. Berättelsen om social symbolhandling, Stockholm: B. Ostlings bokför-lag Symposion.
Jonsson, Stefan (1995): Andra platser. En essä om kulturell identitet, Stockholm: Norstedt.
Kåreland, Lena (1999): Modernismen i barnkammaren, Barnlitteraturens fyrtiotal, Stockholm: Rabén & Sjögren. Lidman, Sara (1983): "Förord till Hitom himlen".
Stockholm: Författarförlaget.
Lowder Newton, Judith (1989): "History as Usual? Feminism and the "New Historicism", H. Aram Veeser (red.) The New Historicism, New York, London: Routledge.
Lundkvist, Artur (1946): recension av Hitom himlen, Stockholms-Tidningen 11/11 1946.
Lundmark, Lennart (1998): Så länge vi har marker. Samerna och staten under sexhundra år, Falun: Rabén Prisma.
Rasmusson, Margit (1968): Lång väg hem. En bok om Stina Aronson, Stockholm: Norstedt.
Rydén. Per (1987): Domedagar. Svensk litteraturkritik efter 1880, Lund: Avd. för pressforskning, Litteraturveten-skapliga institutionen vid Lunds universitet.
Röjdalen, Carin (1997):"Men jag ville hjälpa". StudieriLars Ahlins 1940-talsnovellistik (diss.) Göteborg: Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.
Sjklovskij, Victor (1971): "Konsten som grepp", K. Aspelin, B. Lundberg (red.) Form och struktur, Stock-holm: PAN/Norstedt.
Spivak, Gayatri (1993): Outside in the Teaching Machine. London, New York: Routledge.
Stanford Friedman, Susan (1998): "Telling contacts: Intercultural Encounters and Narrative Poetics in the Borderlands between Literary Studies and Anthropology", Mappings. Feminism and Cultural
Geographies of Encounter, Princeton, New Jersey: Princeton University Press.
Veeser, H. Aram (1989): "Introduction", H. Aram Veeser (red.) The New Historicism, New York, London:
Routledge.
Vennberg, Karl (1944): Halmfackla, Stockholm: Bonnier. Williams, Anna (1997): Stjärnorutan stjärnbilder. Kvinnor och kanon i litteraturhistoriska översiktsverk under 1900-talet, Stockholm: Gidlund.
SUMMARY
