i kroppen finns berättelser
Om tackor och berättande materia
JOhanna LindbO
Vi är ett trettiotal deltagare som sitter tätt tillsammans i ett litet rum nå-gonstans inne i museet. Lukter av våt ylle, gammalt trä och folk. Vi ska få lära oss allt vi behöver veta inför årets lamningssäsong. Under dryga tre timmar, inklusive kaffe och semlepaus, presenteras kunskap och hand-fasta tips om avel och urval, om tackornas dräktighetsperiod och själva förlossningsarbetet med alla de komplikationer som kan uppstå.
Det var en nyttig föreläsning men den lämnade en däven eftersmak: ord som beteckning, besättning, rekrytering, sortering, avel tycktes krocka med andra ord så som moderegenskap, anknytning, kropps-kontakt, digivning, och rekommendationer av varma bad för nerkylda lamm. Ur ett materiellt ekokritiskt perspektiv var kursen fylld av be-svärande förståelser kring genus och mer-än-mänskligt agentskap men också en fängslande ambivalens mellan att se tackorna som produkter för ekonomisk avkastning och som omsorgsberoende, levande indivi-der. Jag vill dröja vid denna ambivalens då den återfinns i handböcker om fårhållning, och koppla den till begreppet ”storied matter”, vilket betecknar tanken att all materia, och således alla kroppar, bär på berät-telser. Vilka berättelser skymtar fram då vi betraktar tackan och hur ser bilderna ut som konstruerades den där kvällen i relation till litteraturen?
I artikeln ”Theorizing Material Ecocriticism: A Diptych” (2012), liknar Serenella Iovino och Serpil Oppermann materia vid text, som i likhet med den konventionella texten du nu har i din hand, går att läsa och tolka. De kallar det ”storied matter” och ”a corporeal palimpsest” som likt narrativ berättar om erfarande och historia (2012: 451). Begrep-pet ”storied matter” påminner mycket om vad Donna Haraway pekar mot då hon skriver om ”naturalcultural bodies” vilket är levande hy-brider av materia och diskurs (Haraway 2004: 199ff). Ordet palimpsest
vittnar om att de förstår kroppar som både diskursivt och materiellt laddade och där dess betydelse tolkas olika beroende av geografiska och historiska situeringar och förhållanden, och att dessa kan samexistera. Palimpsest är ett begrepp som ofta används inom litteraturvetenskap och betecknar en yta, oftast pergament, som används upprepade gånger och där text eller bilder om och om igen skrapats bort, men ändå läm-nar spår i form av avtryck i ytan.
Lynda Birke (1994:) problematiserar den mänskliga blicken i förhål-lande till andra arter då hon refererar till den mer-än-mänskliga krop-pen och menar att vad eller vem än, i vårt fall tackan, är för sig själv och för varandra i flocken, blir hon alltid något annat genom människans blick. I relation till Iovino och Oppermann kan detta förstås som att den mänskliga blicken inte förmår, eller vill, se alla de lager av mening som andra arter bär på. Ett slående exempel på denna blick finner jag i Tim Tynes The Sheep Book for Smallholders (2009) då urvalsprocessen av tacklamm beskrivs. Denna process innebär att fårahedern noga väljer ut vilka lamm som ska sparas till avel. På Tynes gård sker urvalet sommar-tid, även bagglammen ska genomgå gallring men det är något särskilt med den där dagen då tackorna ska sorteras:
With all the female lambs yarded up together, we begin by drawing out the few real ”eye-catchers”, the very best, the ones we’d spotted months ago and have been admiring ever since. We pen these few up together, then waste a lot of time just leaning on the gate and looking at them – and well worth looking at they are too! Eventually we drag ourselves back to the task in hand, and draw out all the lambs at the other end of the scale – a few poor doers, perhaps, or something with an undershot jaw or wonky legs, anything in fact, that just doesn’t fit it. (Tyne 2009: 168)
En ogenerad njutning präglar texten, där blicken tillåts dröja länge vid de utvalda tacklammens kroppar där de står samlade. Citatet är intres-sant att se närmre på av flera skäl. Bland annat därför att det knyter an till historiska kopplingar mellan begreppen femininitet, animalitet och natur och därför möjliggör en diskussion av denna problematik. I
The Sexual Politics of Meat (1990) argumenterar Carol J. Adams för att
arter inom köttindustrin sexualiseras och feminiseras utifrån antropo-centriska, patriarkala diskurser (Adams 2010). Berättarens blick i citatet beundrar tackorna, de är ”eye-catchers” och i ett annat avsnitt används
ordet ”motherly old girl” i stället för ”ewe” (Tyne 2009: 113). Scenen berättarrösten återger, bygger delvis på en antropocentrisk och patriar-kal västerländsk diskurs. Denna har sedan länge lyfts fram och kritiskt granskats av aktivister, teoretiker och filosofer, bland annat Simone de Beauvoir. Beauvoir diskuterar sambandet ur ett historiskt och stundtals problematiskt universellt perspektiv i Det andra könet (1949) men pekar samtidigt på de kolonialistiska och essentiella föreställningarna som präglat begrepp så som människa, kvinna och natur. Många gånger har en essentiell koppling framhävts, där kvinnans biologiska funktioner sagts peka mot en jordiskhet. Både naturen och kvinnan har växlat mel-lan att uppfattas som passiva objekt eller likt destruktiva krafter som måste kontrolleras. Hon är en källa till liv, en jord att så i, moderlig. Hon är nyckfull, kaos, mystisk och den Andre (Beauvoir 2012:). Teo-retiker som Stacey Alaimo (2008), Chandra Talpade Mohanty (1984) och Richard Dyer (1997) har ur skilda perspektiv kritiserat det fokus på essentialism och dualism som tidigare feministiska teoribildningar ofta haft. Inte sällan framstår begreppen som statiska, men positioneringen av kvinna som natur är föränderlig. Den förgrenar sig genom strukturer så som rasism och sexism där klasstillhörighet, sexualitet, nationalitet, ras, ålder och funktionalitet spelat roll (Alaimo 2008). Animalitet och jordiskhet har tillskrivits olika feminiserade kroppar olika mycket och den vita, framför allt den nordiska och anglosaxiska kroppen, är den som laddats minst med natur (Dyer 1997:). Det finns en tendens att för-bise möjligheten att negativa konnotationer av associationer mellan sub-jekt och natur är sprungna ur ett västerländskt, kapitalistiskt samhälle. Den förringande synen på det mer-än-mänskliga är lokal, inte univer-sell. Närhet till jord, växtlighet eller vatten är inte i sig förkastligt.
Men, nu vill jag återvända till tacklammen och plocka fram något ytterligare ur Tim Tynes citat. Nämligen det som inte står skrivet, men som urskiljs i glappet mellan de beundrade och de bortsållade. När fårherden betraktar de utvalda tackornas kroppar består de inte enbart av sitt här och nu. De berättar också om de andra. Iovino diskuterar i ”Bodies of Naples. Strories, matter, and landscapes of porosity” (2014:) hur dagens kroppar i Neapel, mänskliga så väl som mer-än-mänskliga, är inskrivna med stadens historia. När hon skriver om kroppar skriver hon om ett slags hybridiserad kropp som blir till genom diskursiva och materiella intra-aktioner och nämner landskap och naturkrafter som två exempel på präglande element men också fantasi och minnen (Iovino 2014:). Men hur ska detta inskrivande av berättelser på den levande
kroppen förstås? Här, precis som i fallet med de utvalda tackorna, måste vi paradoxalt nog vända blicken till frånvaro och tomrum.
All of these stories are written on the living bodies of Naples. They are bodies in which, like in Pompeii’s plasters, an absence is often encap-sulated [...] It is a narrative populated by substances, choises, voices, human presences, illness, scars, memory, forgetfulness, natural cata-strophes, war, contamination, fear, death, and life. (Iovino 2014: 111f) Ur ett materiellt ekokritiskt perspektiv är frånvaro och det eventuella tomrum de resulterar i inte det samma som ingenting, istället förstås de vittna om det som en gång fyllde dess plats. Om materia lagrar erfaren-heter och historia som Iovino föreslår, så kan tackornas kroppar ses bära de andra tackornas berättelser i det att för var urval som sker, för var år som passerar, blir deras kroppar till genom den frånvaro som de bort-sållade utgör. I boken Får av Sjödin (2007) rekommenderas att tjugo procent av tackorna byts ut varje år för att ersättas av nya tacklamm från mödrar med de bästa egenskaperna. De önskade egenskaperna blir alltså till genom rensning; under varje god egenskap som syns finns också frånvaron av en dålig, eller som i liknelsen med en palimpsest spår av det som skrapats bort från den kroppsliga materian. Den berättande materian bär i tackans fall en tusenårig historia av antropocentriska be-hov och önskemål, men också om en eventuell gomspalt, ett rymnings-benäget beteende, en ovilja att dia sitt lamm eller en oönskad ullkvalitet som påverkat bortgallringen.
Vad har då detta att göra med den ambivalens jag uppfattade i det där trånga rummet på hembygdsmuseét? Av alla de berättelser tackan bär i sin kropp är det endast ett fåtal som uppmärksammas i den dagliga samvaron med henne. Det är en samvaro som präglas av det faktum att den ena individen ägs utav den andra och att ägandet har ett ekonomiskt syfte. Blicken är, som i citatet ur Tynes bok, riktad mot tackan som objekt, om än så beundrad. Men föreläsningen den där kvällen handlade först och främst om lamning, ett skeende som skiljer sig mycket åt från urvalsprocessen. Under lamningen träder det hoptrasslade nätverket tydligt fram där antropocentriska och stund-tals patriarkala förståelser av det mer-än-mänskliga och moderskap intra-agerar med materiella faktorer och erfarenheter. Tackan är inte längre ett passivt objekt i den stunden. Att det är just vid lamningen som hennes objektposition luckras upp och i stället närmar sig en
subjektsposition tycks kopplat till moderskapet: ”[s]å fort det första lammet fötts slår modersinstinkten ut i full blom. Ömt slickar tackan lammet rent från fosterslem och vaktar ängsligt, så att lammet inte vinglar iväg alltför långt” (Sjödin 2007: 119). Synen på tackan som en produkt i färd med att ge fler slaktkroppar blir svår att vidhålla i just det ögonblicket hon faktiskt bidrar till ekonomisk avkastning. I det ögonblicket blir hon så mycket kropp att hon längre inte ryms i ramen för en produkt, ett objekt.
I stället är hon blödande, frustande, ångande och kämpande och berättelser om smärta, död och liv träder fram och blir synliga för den mänskliga blicken att läsa. Kanske kommer hon för nära något som inte är hennes att göra anspråk på. Men bara för ett ögonblick. I Erik Sjö-dins (2007) Får kopplas förlossningskomplikationer och bristande mo-dersegenskaper till fåraherdens väl och ve och Öje Danell skriver: ”[s]vårigheter med lamningen leder inte bara till färre slaktlamm, det ökar också arbetsinsatsen och kan vara nervpåfrestande” (Danell 2007: 32, 123). Ingen av dessa tre orsaker berör tackans eller lammets erfarande av situationen, ett möjligt argument för att ta tidigare förlossningskom-plikationer i anspråk vid urval skulle ju kunna vara att minska risken för smärtsamma och traumatiska förlossningar för nästkommande besätt-ning. Det är som om ömheten och oron det mer-än-mänskliga djuret tillskrivs i ena andetaget måste stävjas i nästa.
Så där satt vi en vinterafton i ett rum vars atmosfär pendlade mel-lan en slags orolig omsorg och en produktionsinriktad drivkraft. Bilden av tackan som målades upp den kvällen påminde om de som återfinns i litteraturen. Hon förkroppsligar en komplex förståelse av tackan där hon på en och samma gång agerar moder, flicka, boskap och slaktkropp. Men också som en bärare av historia och meningsskapande tomrum, ”a storied matter”. Inte så märkligt då, att vi var många som hörbart drog efter andan då förslag på vad en bör ha nära till hands vid lamningen gavs: rent vatten, gulsåpa, plasthandskar, frottéhanddukar, spritgelé, termometer, sondmatare, råmjölksersättning, bultpistol.
Referenser
Adams, Carol J. (2010[1990]) The sexual politics of meat. A feminist-vegetarian
critical theory. New York: Continuum International Publishing Group.
Alaimo, Stacey (2008) Trans-corporeal feminisms and the ethical space of na-ture. Alaimo, Stacey och Hekman, Susan (red) Material feminisms. Bloomington: Indiana University Press.
Beauvoir, Simone de (2012[1949]) Det andra könet. Stockholm: Norstedts. Birke, Lynda (1994) Feminism, animals and science. The naming of the shrew. Buckingham: Open University Press.
Danell, Öje (2007) Anlag och arv. Erik Sjödin (red) Får. Stockholm: Natur och Kultur.
Dyer, Richard (1997) White. New York: Routledge.
Haraway, Donna (2004) The Haraway reader. New York: Routledge. Iovino, Serenella och Oppermann, Serpil (2012) Theorizing material ecocriti-cism: A diptych. ISLE: Interdiciplinary Studies in Literature and Environment 19(3): 448–475.
Iovino, Serenella (2014) Bodies of Naples. Stories, matter, and the landscapes of porosity. Iovino, Serenella och Oppermann, Serpil (red) Material ecocriticism. Bloomington: Indiana University Press.
Mohanty, Chandra Talpade (1984) Under the western eyes: feminist scholarship and colonial discourses. Boundary 2 12(3): 333–358.
Sjödin, Erik (red) (2007) Får. Stockholm: Natur och Kultur.
Tyne, Tim (2009) The sheep book for smallholders. Preston: The Good Life Press.
Johanna Lindbo Göteborgs universitet
