• No results found

Vägen till meningsfull sysselsättning

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Vägen till meningsfull sysselsättning"

Copied!
49
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

8WYlUGHULQJDY0,&$GDJOLJYHUNVDPKHWLgVWHUVXQGVNRPPXQ -RVHÀQ$JJHVWDP 0DWV$QGHUVVRQ

VÄGEN TILL MENINGSFULL

SYSSELSÄTTNING

VÄGEN TILL MENINGSFULL

SYSSELSÄTTNING

8WYlUGHULQJDY0,&$GDJOLJYHUNVDPKHWLgVWHUVXQGVNRPPXQ -RVHÀQ$JJHVWDP 0DWV$QGHUVVRQ

(2)

Malmö högskola, 2010

Centrum för tillämpad arbetslivsforskning

Malmö högskolas utvärderingsrapporter Nr 2, 2010

VÄGEN TILL MENINGSFULL

SYSSELSÄTTNING

Utvärdering av Mica – Daglig verksamhet i Östersunds kommun

Josefin Aggestam

Mats Andersson

(3)

© Copyright Centrum för tillämpad arbetslivsforskning 2010 ISSN 1654-7462

ISBN 978-91-7104-355-9

Grafisk formgivning, layout och omslag: Mats Andersson

(4)

Tidigare utkomna titlar i rapportserien

2010:1 Arbetsrehabilitering och Myndighetssamverkan

Utvärdering av Samordningsförbundet i Svedala 2009:3 MAST – Mål i sikte

Utvärdering av arbetet med politiska styrdokument i Malmö stad. 2009:2 Lärande på arbetsplatsen (Delrapport 2)

Kvalificering av vårdbiträden till undersköterskor i Malmö stad 2009:1 Många bäckar små

Fem studier av förbättringsarbete inom Region Skåne 2008:6 Lärande på arbetsplatsen (Delrapport 1)

En studie av förutsättningarna för arbetsplatslärande inom vården i Malmö stad. 2008:5 Att leva ett gott liv hemma

Om helhetssyn och bemötande av personer med demens i Minnesteam 2008:4 Ökad Rörlighet på arbetsmarknaden

Utvärdering av Medarbetarcentrum Sjuhärad 2008:3 Utvärdering av FöräldraCentrum

2008:2 Utveckling genom utvärdering 2008:1 Självklart mångfald - oklar strategi

En kartläggning av mångfaldsarbetet på scenkonstinstitutionerna i Region Skåne 2007:3 Utvärdering av Fortuna

Ett arbetslivsinriktat rehabiliteringsprojekt 2007:2 Förstudie inför utbildningssatsningar

Kompetensutveckling rörande våld mot kvinnor i närstående relationer… 2007:1 Hur mycket kan du jobba?

Utvärdering av tre arbetslivsinriktade rehabiliteringsprojekt

Malmö högskolas utvärderingsrapporter finns även elektroniskt, se: www.mah.se/utvarderingsrapporter

(5)
(6)

FÖRORD

Vi har de senaste åren kunnat se en ökning av andelen unga med funktionsnedsättning som hamnat utanför arbetsmarknaden och hänvisats till daglig verksamhet. För att möta denna utveckling krävs en daglig verksamhet vars målsättning är delaktighet i samhället och arbetslivet samt att deltagarna ges möjlighet att utvecklas i sin egen takt. Samtidigt är det viktigt att innehållet i verksamheterna lämnar utrymme för individuella lösningar som ger livskvalitet åt de som deltar. Hur detta skall organiseras har debatterats livligt bland annat på de kurser i Handikapp- och rehabiliteringsvetenskap som jag undervisat i på Malmö högskola. Ibland har hindren varit större än möjligheterna i dessa diskus-sioner. Vi identifierade hur våra trygghetssystem ibland ”låser in” människor istället för att stimulera dem till inträde i arbetslivet. Många kommuner ser behov av nya arbetsmetoder, men få har förverkligat det i en enhetlig modell. I Östersund har det utvecklats en spännande modell – Mica – för att organisera daglig verksamhet.

Det var med stort intresse jag åtog mig uppgiften som veten-skaplig ledare för denna utvärdering. Jag fick därigenom möjlighet att ta del av utvärderarnas upptäcktsfärd i den verklighet som Mica erbjuder sina brukare, samt personalens, anhörigas, medverk-ande företag och det omgivmedverk-ande samhällets syn på Mica. Denna rapport är inte bara en utvärdering av Micas verksamhet, utan är även användbar som grund för utveckling av dagliga verksamheter i övriga landet.

Ingrid Runesson

(7)
(8)

INNEHÅLL

1 INLEDNING ... 9

1.1 Rapportens disposition ... 11

2 FORSKNING FUNKTIONSHINDER & ARBETE ... 13

2.1 Vem är funktionshindrad? ... 13

2.2 Daglig verksamhet ... 15

2.3 Begrepp och fenomen ... 17

2.4 Metoder och modeller... 19

3 VAD ÄR MICA? ... 23

3.1 Bakgrund ... 23

3.2 Värdegrund, vision och ideologiska utgångspunkter ... 24

3.2 MICAs arbetsmetod ... 26

3.3 Organisation och rollfördelning ... 30

DISKUSSION ... 32

Mica och brukarna ... 33

MICA och arbetsplatserna ... 35

MICAs personal ... 38

MICAs ideologi ... 40

MICA och vägen mot arbetsmarknaden ... 43

Avslutande kommentarer ... 45

REFERENSER ... 46

Interna dokument från MICA ... 48

(9)
(10)

1 INLEDNING

Arbete är för många människor en viktig del av livet. Ett arbete kan göra att man får vänner, ett socialt umgänge och en struktur på livet. Det kan också innebära känslan av att man fyller en funktion i samhället. Alla människor har dock inte samma förutsättningar eller möjligheter att få ett arbete. Personer med funktionsnedsättning kan exempelvis mötas av fördomar och negativa attityder från arbetsgivare som gör det svårare för dem att få ett arbete. Omgivningen och miljön på en arbetsplats kan också på olika sätt försvåra eller omöjliggöra en anställning genom att verka hindrande. I början av 90-talet kom en lag (LSS) som syftar till att ge personer med omfattande och varaktiga funktionshinder rätten till goda levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Lagen gör det möjligt för en person i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig att ansöka hos sin kommun om det som kallas Daglig verksamhet.

MICA betyder Människan i centrum – Arbete och är den aktör inom Östersunds kommun som arbetar med daglig verksamhet för individer med funktionsnedsättning. Den metod som MICA arbetar efter är ett resultat av flera års utvecklingsarbete där individer som är berättigade daglig verksamhet (daglig sysselsättning enligt SoL) erbjuds möjligheten att arbeta på företag, myndigheter och organisationer i samhället. Metoden är i svenska mått mätt relativt ovanlig och Östersund tar emot studiebesök från kommuner och andra verksamheter från hela landet som intresserar sig för deras arbete.

(11)

Av denna anledning anlitade Östersunds kommun under 2009 Malmö högskola för att med utomstående ögon utvärdera MICAs arbete. Utvärderingens syfte var att ligga till grund för fortsatt utvecklingsarbete på MICA och även verka som inspiration eller vägledning för andra liknande verksamheter. Utvärderingen skulle därför dels ge en beskrivning av MICAs metod och organisation. Dels skulle metoden värderas genom att identifiera både styrkor och svårigheter med MICAs arbete. Centrala frågeställningar i utvärderingsarbetet har därför varit:

ƒ Vad är och hur fungerar metoden?

ƒ Hur upplever brukare, arbetsgivare, MICA-personal, närstående och andra aktörer i kommunen verksamheten och dess arbetsmetod?

ƒ Vad finns det för forskning inom området och vad kan den säga om MICA?

ƒ Vad i MICAs metod kan ge allmän kunskap om personer med funktionshinder möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden?

För att besvara ovanstående frågeställningar har Malmö högskola under 2008 och 2009 besökt MICA vid ett antal tillfällen. Under-laget till utvärderingen bygger dels på deltagande platsbesök på några av verksamhetens arbetsplatser och vid olika möten med MICAs personal. Dels bygger utvärderingen på intervjuer och fokusgrupper med personal (både tillsvidareanställda och vikarier) och chefer på MICA. Intervjuer/fokusgrupper har också genomförts med brukare, anhöriga, gode män/förvaltare, arbets-givare, andra aktörer i kommunen som arbetar med handikapp-frågor, samt med ordförande och vice ordförande i Vård och omsorgsnämnden. För att fånga brukarnas perspektiv på verksam-heten, har engångskameror distribuerats till tio brukare för att skildra en för dem typisk dag på MICA. Brukarna fick till uppgift att med hjälp av kameran beskriva; ”vad är MICA för mig?” ”Vad gör jag på MICA?” samt ”vad är bra med MICA?”. En del av dessa bilder har vi använt i denna rapport. Utvärderaren har också

(12)

närvarat vid ett samverkansmöte med GARPA (Gruppen för Arbetslivsinriktad Rehabilitering för personer med Psykiskt Arbetshinder) där representanter från Socialtjänsten, Försäkrings-kassan, Arbetsförmedlingen, AF-Rehab samt Enheten för neuro-psykiatri närvarade. Vid detta tillfälle gavs Malmö högskola möjligheten att ställa frågor om denna grupps syn på MICA. Dessutom har personal ifrån ett gruppboende intervjuats för att ge ytterligare ett externt perspektiv på verksamheten. Urvalet av informanter har gjorts av MICA. Detta har förvisso inneburit att MICA kunnat styra vilka personer som kommit till tals i utvärderingen. Å andra sidan finner vi denna metod gynnsam eftersom det har underlättat för Malmö högskola att komma nära verksamheten. Utvärderingen bygger också på informations-material, interna utvärderingar, brukarrådsanteckningar och andra textbaserade informationskällor från verksamheten.

1.1 Rapportens disposition

Efter denna introduktion följer ett avsnitt där vi går igenom den lagstiftning som ligger till grund för MICAs verksamhet och delar av den forskning som finns på området daglig verksamhet, funktionshinder och arbetsliv. I kapitel tre tar vi sedan en närmare titt på vad MICA-modellen egentligen är för något. Här presenterar vi metoden och förklarar tankarna bakom denna. I det sista kapitlet tar vi upp de huvudsakliga diskussioner som vi anser vara centrala för MICAs verksamhet.

(13)

Bild tagen av brukare för att skildra en typisk arbetsdag på MICA. Här på en bilfirma

(14)

2 FORSKNING

FUNKTIONSHINDER & ARBETE

Det finns mycket forskat om arbetslivet och en hel del studier om funktionshinder utifrån olika perspektiv. Forskning om arbete och funktionshinder kombinerat påträffas dock inte i så stor utsträckning. Den forskning som finns i Sverige, och internatio-nellt, kan knytas till ett fåtal forskare1

. Om man dessutom intresserar sig för daglig verksamhet så blir utbudet än mindre. I detta kapitel beskrivs delar av den forskning som kan vara intressant för att förstå den typ av verksamhet som MICA bedriver.

2.1 Vem är funktionshindrad?

Det finns olika definitioner av funktionshinder. Vissa utgår ifrån individen och hennes psykiska och/eller fysiska egenskaper, till exempel nedsatt syn- eller hörselförmåga eller att inte kunna gå. Andra definitioner riktar istället fokus på omgivningen och att det är den som avgör om en person är funktionshindrad eller inte. Detta synsätt kallas ibland för den sociala modellen. Här görs en uppdelning mellan funktionsnedsättning som är de fysiska, psyk-iska och/eller medicinska förutsättningarna som en person har, och ett funktionshinder, som är det som uppstår i samspelet mellan personen och den omgivande miljön. I en viss omgivning kan en person ha en funktionsnedsättning, utan att vara funktionshindrad, förutsatt att miljön och omgivning inte verkar hindrande. En

1

Exempelvis Antonsson 2003 s.41, Larsson 2006 s.46, Backenroth-Ohsako 2002 s.165, jmf även Nolén 2005 och Söderberg & Sölvesdotter 2007 s.12f, Hännestrand 2004, Jeppson-Grassman 2005

(15)

person som är rullstolsburen behöver exempelvis inte känna sig funktionshindrad i en byggnad som är utrustad utifrån de förut-sättningar som en rullstolsburen person har; tillgång till hiss och ramper, låga eller inga trösklar exempelvis. Det finns en slags ”rörelse” kallad Design för alla som kan sägas arbeta utifrån detta synsätt. De arbetar med devisen att alla produkter, miljöer och tjänster bör utformas för att fungera för så många människor som möjligt (designforalla.se). Tanken är att inte göra speciallösningar för vissa personer utan utforma omgivningen utifrån en tanke om att alla skall kunna nyttja det som produceras. Vi har alla ”nytta” av hissar, låga trösklar, ledstänger, lättläst text, fjärrkontroll, tydlig skyltning etc.

På senare år har den sociala modellen fått viss kritik för att den ibland tenderar att osynliggöra enskilda individers erfarenheter. Man menar att det också är viktigt att se till olikheter inom grupper och att människor kan ha andra sociala relationer och aspekter som har betydelse i ens liv (Corker & Shakespeare, 2006). Ett helt annat sätt att definiera funktionshinder på är att utgå ifrån huruvida individen själv anser sig ha ett funktionshinder. Denna definition använder bland annat Statistiska Centralbyrån och inom detta ryms personer som uppger sig ha nedsatt syn, nedsatt hörsel, tal- eller röstproblem, rörelsehinder, allergi, någon form av psykiskt funktionshinder, diabetes, hjärt-/lungproblem, mag-/tarmsjukdom, psoriasis, epilepsi eller dyslexi (Söderberg & Sölves-dotter 2007 s.37). Utgår man ifrån denna definition är gruppen, individer med funktionshinder, arbetslös i större utsträckning än vad övriga befolkningen är1

. Viktigt att poängtera är att det kan finnas andra diskriminerande mekanismer som utestänger individer från arbetsmarknaden såsom kön, ålder, etnisk bakgrund och religiös tillhörighet. Detta får ibland till följd att individer kan vara flerfaldigt diskriminerade (jmf. Wolmesjö 2007). Forskare varnar dock för risken att schablonisera eller överdriva kategoriseringen av människor. Man bör istället rikta uppmärksamhet mot den enskildes kompetensprofil och

1

26 % av funktionshindrade med handikappersättning, dvs. försäkringskassans riktade stöd, och endast 7 % av funktionshindrade med personlig assistans har ett vanligt lönearbete (Tideman 2007 s.63)

(16)

utvecklingsmöjligheter snarare än hennes begränsningar och svårigheter. Det är också mer fruktbart att ställa krav på anpassning och utveckling av arbetsplatsen utifrån den enskildes utgångspunkter (Abrahamsson 2002 s.44).

2.2 Daglig verksamhet

Daglig verksamhet är en av tio insatser i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Antalet personer med daglig verksamhet har de senaste åren ökat och är idag även den insats som flest personer har. Enligt LSS skall svenska kommuner erbjuda verksamhet som ”främjar jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället” (ibid.). Detta för personer med utveck-lingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd, betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder eller andra varakt-iga fysiska eller psykiska funktionshinder som inte beror på åldrande. Vad verksamheterna i kommunerna skall innehålla är något vagare uttryckt i lagtexterna och runt om i landet bedrivs vitt skilda aktiviteter med varierande omfattning och kvalitet. Bilden som Socialstyrelsen (2008) ger i sin kartläggning av den dagliga verksamheten är dock att det finns ett stort utbud av aktiviteter men att det också finns svårigheter att finna verksam-heter som passar varje enskild person. Syftet med den dagliga verksamheten är att bidra till personlig utveckling och främja delaktighet i samhället. Verksamheten i kommunerna skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet och ge individen inflytande och medbestämmande över de insatser som ges. Verksamheterna bör också innehålla såväl habiliterande som produktionsinriktade uppgifter och det övergrip-ande målet är att utveckla den enskildes möjlighet till att få ett arbete.

Daglig verksamhet har traditionellt sett varit en grupp-verksamhet i speciellt utformade lokaler. Utvecklingen har på senare år börjat gå mot mer flexibla former med utflyttade grupper i företag och organisationer. Även individuell placering på arbets-platser har blivit vanligare på senare år. Idag har ca 15% av dem som har beslut om daglig verksamhet en individuell placering på olika företag och organisationer. Utmaningen för den dagliga verksamheten är enligt Socialstyrelsen (2008) att ”vidareutveckla

(17)

både innehållet och formerna för verksamheten samt öppna vägen till arbetslivet”.

2.2.1 Vägen mot arbetslivet

En person som idag uppbär aktivitetsersättning eller sjukersättning anses, enligt Försäkringskassans definition, ha en arbetsförmåga som är lika med noll. Det innebär att alla som har daglig verksamhet enligt Försäkringskassans bedömningskriterier bedöms ha en arbetsförmåga som är lika med noll (även om brukare i verksamheter som MICA utför ett faktiskt arbete). När en person lämnar den dagliga verksamheten för ett arbete, är det en del saker som förändras. För det första kommer personen att stå till arbets-marknadens förfogande. Det här föregås av en bedömning om det finns arbetsförmåga. Därefter kan personen gå in i något som kallas för arbetsprövning. Från arbetsmarknadssidan kan man på detta sätt avgöra om det finns någon arbetsförmåga hos individen. Efter det kan man sätta in åtgärden med hjälp av lönebidrag. Då sker det i en förhandlig mellan arbetsgivaren och arbets-förmedlingen.

Steget från daglig verksamhet till lönebidragsanställning innebär för det andra att den lägre graden av krav på individen försvinner. En arbetsgivare har då möjligheten att ställa likartade krav som man gör på alla andra anställda. En lönebidrags-anställning innebär för det tredje att bidrag och ersättningar kan försvinna från individen. Sjuk- och aktivitetsersättningen ersätts med en lön. Habiliteringsersättningen från kommunen, om det finns någon sådan, försvinner också och även kommunalt bostadstillägg kan utgå.

Det övergripande målet med den dagliga verksamheten, att den enskilde skall få möjlighet till lönearbete, är ett mål som idag inte uppfylls av någon kommun i Sverige. Övergången från daglig verk-samhet till ett lönearbete är näst intill obefintlig. En av orsakerna till detta är arbetsgivarnas ovilja att anställa personer med funk-tionshinder. Oviljan bygger inte bara på frågan om ett rationellt ekonomiskt tänkande, utan handlar också om okunskap och nega-tiva attityder som bland annat tar sig uttryck i låga förväntningar på människors förmågor, dålig kännedom om stödåtgärder och en

(18)

rädsla för det okända (Abrahamsson 2002 s.43 & Sjöberg 2002 s.23). Av 5000 tillfrågade arbetsgivare, i en undersökning gjord av IFAU1

, hade knappt var sjunde övervägt att anställa sökande med något arbetshandikapp de senaste fem åren (Knutsson & Persson 2001). När en arbetsgivare är i beredskap att inleda ett samarbete med arbetsförmedlingen om lönebidragsanställningar, tenderar man dessutom att oftast välja bort personer med nedsatt intellektu-ell förmåga.

Samtidigt innebär den högre nivån av krav på individen i kom-bination med lägre ekonomiskt stöd att man är försiktig i att släp-pa iväg en person från daglig verksamhet. Socialstyrelsen menar att den dagliga verksamheten riskerar att bidra till en inlåsningseffekt eftersom andra aktörer på det arbetsmarknadspolitiska fältet inte ser denna grupp som sin målgrupp. Man manar därför kommu-nerna till att utveckla samverkan med dessa aktörer för att målet skall kunna nås.

2.3 Begrepp och fenomen

Inom framförallt forskningen och politiken, men även i det vardagliga livet, finns en hel del begrepp utöver funktionshinder, funktionsnedsättning och handikapp som på olika vis är betydelse-fulla för verksamheter riktade mot individer med funktionshinder.

2.3.1 Normalisering och integrering

Ett viktigt begrepp inom handikappolitiken under framförallt 1900-talets senare hälft har varit normalisering. Utgångspunkten för tankarna kring normalisering var en strävan efter att reformera de institutioner som vissa personer med funktionshinder tidigare bodde på (Tideman 2007 s121ff). Tanken var att institutions-boendet skilde ut personer med funktionshinder från andra männi-skor och gav ett liv med sämre villkor än övriga i samhället. Inledningsvis arbetades det därför för att förändra själva in-stitutionerna och göra dem mer lika ett vanligt hem. Tanken var att genom denna förändring ge de boende en tillvaro mer i linje med den övriga befolkningens. Det visade sig dock vara svårt att förverkliga detta inom institutionernas ramar och krav restes på att

1

(19)

integrera individerna i samhället. Det är med andra ord normal-isering och integreringsambitionen som legat till grund för avvecklingen av institutionerna och etableringen av öppna omsorger i samhället.

Utgångspunkten är att ”normalisera” individers villkor och miljö, snarare än att förändra individerna. Genom exempelvis lagstiftning om service och stöd skall personer med funktions-nedsättning få likvärdiga villkor som andra i samhället (Tideman 2007 s.121). Utvecklingen under framförallt de senaste 20 åren har inneburit att den fysiska isoleringen brutits för dessa individer i och med avvecklingen av institutionerna.

Det har också ökat möjligheten för ökade kontakter mellan personer med och personer utan funktionshinder (ibid. s.123). Man pratar i dessa sammanhang om fysisk- och social integrering

och menar att individen inte per automatik integreras socialt bara för att hon fysiskt placerats ute i samhället bland människor utan funktionshinder. För att social integrering skall äga rum måste individen snarare själv se sig som en del av gemenskapen och gruppen. Syftet med handikappolitiken är därmed att individen skall utveckla meningsfulla relationer till andra människor i samhället (jmf. Brodin och Lidstrand 2004 s.69, Bakk & Grunewald 1998, Gustavsson & Molande 1995). Ett led i den sociala integreringen kan därmed vara att arbeta på en arbetsplats med andra människor. Då är inte arbete som försörjning det viktigaste. Snarare förväntas att arbetet skall leda till självförvekligande och ett rikare socialt liv för individerna som tar del av insatserna (Lindqvist 2007 s.131).

2.3.2 Empowerment

En av hörnstenarna inom LSS är självbestämmande vilket hänger samman med begreppet empowerment. Empowerment är ett ord som inte riktigt har någon vedertagen god svensk översättning. Begreppet associeras ofta till företeelser som självstyre, socialt stöd, självtillit, delaktighet, makt och egenkontroll. Vanligt förekom-mande definitioner är känslan av att ta kontroll över det egna livet samt tron på den egna förmågan att nå de mål som ställts upp. Det handlar om de medborgerliga rättigheterna samt rätten till

(20)

del-aktighet i såväl arbetslivs som samhälls- och kulturliv. Det innebär också, i det system av välfärd som alltmer slagit igenom, att individens ansvar ökar att själv söka det stöd och de insatser hon eller han behöver. Kritik som riktats mot detta perspektiv är bland annat att man genom att framhäva individens initiativ och förmågor, riskerar att de som av olika skäl inte kan driva sina egna intressen hamnar vid sidan om. Detta kan innebära att olika grupper har olika förutsättningar att få sina behov tillgodosedda och att faktorer som funktion, ”kön, etnicitet, ålder och klass spelar roll för formandet av individens välfärd” (Tideman 2007 s.132-133)

1990 gjordes en intervjuundersökning kring personer med funktionshinder och deras upplevelse av inflytande över sin livssituation. I resultatet kunde man finna två läger. I det ena lägret tog flera personer nästan avstånd från sin identitet som funktions-hindrad, i betydelsen en svag individ med behov av särskilt stöd. Man betonade att man inte var annorlunda utan rätten till samhällsstöd grundas på samma rättigheter som alla andra. Det andra lägret använde sin identitet som funktionshindrad för att påverka myndigheter att ge dem det stöd de behövde. I studien exemplifieras detta med bl.a. en kvinna som på grund av sitt förståndshandikapp hade svårt att hålla arbetstempot. Detta riskerade att stänga henne ute från arbetsplatsen och sannolikt också från hela den prestationsinriktade öppna arbetsmarknaden. För henne innebar kategoriseringen som förståndshandikappad ett skydd mot detta hot. Ett handikapp betydde för henne att ha rätt att fungera på sina egna villkor utan att förlora sin delaktighet i samhället (Gustavsson & Szönyi 2007 s.113-114).

2.4 Metoder och modeller

Som tidigare beskrivits finns det en del teoretiska begrepp eller metoder som kan hjälpa oss att förstå MICA och dess verksamhet. Men vad finns det för praktiska exempel runt om i Sverige, som kan jämföras med MICA?

2.4.1 Exempel på daglig verksamhet i Sverige

Malmö högskola skickade ut en e-postenkät till samtliga svenska kommuner för att få en bild av hur de olika kommunerna jobbar

(21)

med daglig verksamhet. Utifrån svaren ges en bild av ett stort utbud av olika insatser, men få kommuner arbetar utifrån någon speciell metod eller modell på det sätt som MICA gör. Merparten av kommunerna erbjuder individer ett slags smörgåsbord av aktiviteter. Några kommuner i landet arbetar utifrån metoder som påminner om något som ibland går under benämningen Supported Employment, även om flertalet inte använder sig av den termi-nologin.

8% av de personer som beviljats daglig verksamhet får den verkställd i enskild regi, alltså där kommuner köper insatser från företag (Socialstyrelsen 2009). Två sådana exempel är Samhall och Misa (för mer info, se www.samhall.se, samt www.misa.se).

(22)

2.4.2 Supported Employment vad är det?

Supported Employment (SE) eller arbete med stöd1

, kan ses som en samlingsrubrik för insatser riktade till individer med funktions-hinder vars deltagande i arbetslivet förutsätter eller underlättas av olika former av stöd vid introduktion, upplärning eller anpassning på arbetsplatsen (Tunevall 1996 s.1). Den ursprungliga metoden utvecklades i USA och Kanada på åttiotalet för individer med intellektuella funktionsnedsättningar men har på senare år vidgats och utvecklats, bland annat i Norge, för att passa en bredare målgrupp (jmf Spjelkavik m.fl, 2004). Framväxten av SE är en följd av att såväl handikapporganisationer, myndigheter, arbets-givare och fackföreningar tillsammans betonat betydelsen av ”en verklig integrering i arbetslivet för personer med olika funktions-hinder” (Antonsson 2003 s.19). Utifrån en övertygelse om att alla kan arbeta har det strävats efter att komma bort ifrån skyddade anställningar och stor vikt har lagts vid att man ”utgår ifrån den enskildes möjligheter snarare än hennes begränsningar” (Tunevall 1996 s.4, Antonsson & Stål 2003 s.51). Skillnaden på SE:s me-toder och traditionell arbetsrehabilitering är att rehabiliteringen enligt SE förutsätts kunna ske direkt på arbetsplatsen och man betonar arbetsplatsen som ett instrument i rehabiliteringsprocessen (Tunevall 1996 s.4).

I Sverige finns sedan 1998 en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, influerad av SE, som kallas Särskilt introduktions- och uppföljningsstöd för funktionshindrade i arbetslivet, förkortat SIUS (Antonsson 2003 s.41). Konkret kan åtgärden innebära att den arbetssökande får en jobbcoach eller SIUS-konsulent vars uppgift är att svara för introduktion och träning på arbetsplatsen samt vissa insatser till arbetsgivare och arbetskamrater som kan behövs för att en anställning skall kunna bli möjlig (Tunevall 1996 s.1 Antonsson 2003 s45ff). ). I en utredning/utvärdering av försöksverksamheten inom SIUS beskrivs erfarenheterna i positiva ordalag och man menar även att SIUS är en samhällsekonomiskt lönsam verksamhet sett även ur ett begränsat treårs perspektiv (Tunevall 1996 s.IV, jmf Antonsson & Stål 2003. s.47).

1

Ingibjörg Margrét ísaksdóttir (2006) föreläsning på Activa i Örebro. Se även www.s-activa.se/PDF/ingibjorg_isaksdottir.pdf

(23)
(24)

3 VAD ÄR MICA?

I detta kapitel beskrivs MICAs verksamhetsidé. Här beskrivs vilka målsättningar som styr arbetet samt den arbetsmetod som används för att uppnå målsättningarna. Kapitlet beskriver också de tankegångar, eller den ideologi som ligger bakom verksamhetens utformande – med andra ord hur MICAs arbetsmetod i sitt ideala utförande ska se ut. Detta kapitel presenterar dessutom hur rollfördelningen och organiseringen av MICA ser ut.

3.1 Bakgrund

MICA är Östersunds svar på kommunal daglig verksamhet för per-soner med funktionshinder. MICA verkar på uppdrag av Vård- och omsorgsnämnden och arbetar enligt gällande lagstiftning. MICA skiljer sig dock ifrån den traditionella dagliga verksamheten genom att man har en bredare målgrupp. På MICA vänder man sig inte enbart till de personer som omfattas av LSS, utan även till personer som omfattas av Socialtjänstlagen (SoL1). Dessa båda målgrupper skiljer sig åt så till vida att de personer som omfattas av LSS är be-rättigade daglig verksamhet, medan personer som omfattas av SoL

vid behov kan beviljas daglig sysselsättning.

MICA skiljer sig också ifrån många traditionella dagliga verksamheter i landet genom att de med hjälp av en särskild metod

1

De brukare som omfattas av SoL är personer i behov av stöd eller service som har andra funktionsnedsättningar än de som omfattas av LSS och som ger betydande svå-righeter i livet.

(25)

har förlagt en stor del av verksamheten på olika arbetsplatser ute i samhället. Anledningen till detta upplägg kommer från början från utvecklingen av det som tidigare kallades för Östersunds dagcenter på 1960-70talet. Med landstinget som huvudman startades det upp dagcenter i varje kommun i Jämtland. I Östersund fanns på den tiden inga medel för att bygga ett stort dagcenterhus, utan man upprättade istället två dagcenter i befintliga lokaler i kommunen. Efterhand blev det trångt i dessa lokaler och man skapade filialer till dagcentren runt om i kommunen där mindre brukargrupper placerades. Snart såg man en möjlighet i att flytta ut grupper till-sammans med personal på olika företag och offentliga verksam-heter i kommunen. Efter några år föddes tanken på att även individer med lite stöd skulle kunna indivudualplaceras på arbetsplatser ute i samhället och snart utvecklades MICAs s.k.

trestegsmetod, som beskrivs senare i texten.

3.2 Värdegrund, vision och ideologiska utgångspunkter

Vår värdegrund utgår från respekten för alla människors lika värde där varje människa är unik. Vår helhetssyn skapar trygg-het som ger varje människa ett självständigt liv (Vision, MICA) Utifrån denna värdegrund har MICA en vision om att alla männi-skor skall kunna arbeta ute i samhället. Varför det? På hemsidan förklarar man det såhär:

För de flesta av oss är arbetet en viktig del av livet. Arbete ger gemenskap med andra människor. Det ger bättre självkänsla och ökad livskvalitet. Livet känns helt enkelt bättre om du har ett jobb att gå till! (www.ostersund,se)

MICA står för Människan i Centrum Arbete, med vilket man me-nar att vägen till självständighet och delaktighet i samhället går via arbete. Självständighet är således ett nyckelord för MICA. Mål-sättningen är att brukarna ska utvecklas så att de ges möjlighet till att bli så självständiga att de kan klara av att arbeta på egen hand. Man förväntar sig dock inte att alla brukare klarar att utvecklas så

(26)

långt, men ett ledord för MICA är ”på väg”. Med detta menar man att oavsett hur mycket eller hur lite individen kan klara av själv, är målet ändå att hela tiden utvecklas och bli mer självstän-dig.

Andra nyckelord för MICA är social integrering och delaktighet. Genom det stöd som MICA erbjuder får brukarna komma in i ett sammanhang i samhället. Via arbetet får de kollegor och med hjälp av MICA kan de träna sina sociala egenskaper. Detta leder till att de bryter den sociala isolering som många personer på grund av sitt funktionshinder ofta riskerar att hamna i. Genom arbetet får de dessutom en uppgift att fylla vilket leder till en känsla av meningsfullhet som i sin tur leder till ökad självkänsla. Arbetshandledarens roll är att se till så att gemenskap uppstår med övriga anställda på företaget. I MICAs verksamhets-rapport för år 2008 står att det är ”viktigt att skapa arbetsplatser som inte är isolerade från övrig verksamhet på företaget, arbetsuppgifter ska utföras så långt det är möjligt ute bland övrig personal.” Vidare är det viktigt att se till så att brukarna är med på arbetsplatsmöten, fester, får ta del av övriga förmåner på arbetsplatsen som julgåvor och arbetskläder. Arbetshandledaren skall skapa förutsättningar för gemensamma luncher och fikapauser och detta skall ske med övrig personal på arbets-platsen.

På MICA anammar man ett individperspektiv. Det innebär att man tar fasta på individens intressen och styrkor snarare än vilken funktionsnedsättning hon har vid utformandet av den dagliga verksamheten. MICAs personal hjälper och stöttar brukaren med de sysslor hon1 har svårt för att klara själv, och uppmuntrar och motiverar samtidigt till att utveckla det som hon är bra på. Som ett led i detta förhållningssätt arbetar man därför med blandade grupper. Det innebär att brukare med olika diagnoser och funktionsnivåer arbetar tillsammans på arbetsplatserna. Detta är tämligen ovanligt i andra kommuner i Sverige, som ofta snarare arbetar med homogena grupper i sin dagliga verksamhet.

1

När vi pratar om brukare använder vi oss för enkelhetens skull av ”hon” även om det naturligtvis också finns manliga brukare i verksamheten

(27)

3.3 MICAs arbetsmetod

För att uppnå sina målsättningar, har MICA utvecklat en arbetsmetod där man i tre steg med olika nivåer av stöd, bistår brukarna i sina arbetsuppgifter. Ambitionen är att utveckla brukarna mot så hög nivå av självständighet i sitt arbete som möjligt. Nivåerna av stöd skall anpassas efter brukarnas individuella förutsättningar. Det betonas att det inte finns någon värdering av stegen i metoden. Man använder sig av samma metod, oavsett graden av funktionsnedsättning eller diagnos hos brukaren. För att utvecklas och lära sig nya saker får brukaren prova att arbeta på olika arbetsplatser som verksamheten har avtal med. Ibland utvecklas brukaren så mycket att hon kan byta till en arbetsplats i nästa steg. Det går också att byta arbetsplatser inom samma steg som man befinner sig i för att få nya erfarenheter och pröva på olika saker.

Steg ett innebär en introduktion i arbetslivet där brukarna i mindre grupper utvecklas med hjälp av arbetsträning i en anpassad miljö i MICAs egna lokaler. I dessa grupper finns två personal ifrån MICA som stödjer brukarna. Här skapas förutsättningar för att brukaren utifrån sitt funktionshinder ska kunna utföra olika arbetsmoment genom exempelvis sinnesstimulering, social träning, legoarbete samt egen tillverkning. Legoarbete innebär enklare

(28)

arbetsmoment som exempelvis att paketera muttrar i påsar eller sortera in reklamutskick i kuvert. Legoarbetena kommer på uppdrag av företag och organisationer från kommunen med omnejd. Uppgifterna genomförs i brukarens egen takt och målsättningen i detta steg är att utveckla brukaren mot steg två. De anställdas funktion är att agera som s.k. arbetshandledare/ arbetsinstruktörer. Personalens uppgift är att hitta och anpassa arbetsuppgifter efter varje enskild brukares förutsättningar och behov.

I ssteg två arbetar mindre grupper om fyra till sex brukare på företag eller offentliga organisationer utanför MICAs lokaler. Det kan exempelvis vara jordbruk, verkstäder eller hotell. Som stöd finns en arbetshandledare/arbetsinstruktör ifrån MICA.

(29)

Genom arbetet på arbetsplatsen skapas det naturliga möten och en social gemenskap med övriga anställda på företagen. För att detta ska uppnås är det viktigt att MICA-gruppen känner sig som en integrerad del av arbetsplatsen där de vistas. MICAs brukare ska jobba tillsammans med den övriga personalen på företaget och arbetsuppgifterna ska vara anpassade efter brukarnas individuella funktionsnivåer. Det är arbetshandledarens uppgift är att hitta lämpliga arbetsuppgifter på arbetsplatsen. Arbetet ska vara så meningsfullt som möjligt för brukaren och samtidigt vara till nytta för företaget.

Gruppsammansättningen i steg två brukar vanligen utgöras av en eller ett par individer som är ganska självständiga, medan andra i gruppen behöver mer stöd. Någon av dessa individer kan behöva arbetshandledaren vid sin sida större delen av tiden för att klara av sina arbetsuppgifter. Denna gruppsammansättning innebär att även brukare som är gravt funktionsnedsatta kan arbeta i steg två.

Det överordnade målet för steg två är att så många brukare som möjligt ska kunna gå vidare till steg tre. För att tränas i den riktningen kan brukaren när hon är mogen tilldelas ett s.k. ”halv tre-jobb”. Det innebär att hon jobbar på ett annat ställe på eller utanför företaget någon del av dagen eller någon timme i veckan för att stegvis öka sin självständighet i förhållande till gruppen och arbetshandledaren så att hon så småningom klarar att arbeta i steg tre.

I ssteg tre är brukaren individualplacerad på en arbetsplats utanför MICAs lokaler. Hon arbetar på egen hand, utan någon personal från MICA vid sin sida på arbetsplatsen. Som stöd har brukaren dock en av företagets anställda som kontaktperson. Kontaktpersonen har som huvudsakligt ansvar att se till så att brukarens arbetsuppgifter och att den sociala integreringen fungerar på företaget. Dessutom får brukaren stöd av en anställd ifrån MICA vid behov. Denna personalfunktion kallas för

arbetskonsult. Arbetskonsulten gör regelbundna besök på arbetsplatsen och stämmer av så att allt fungerar – både med brukaren och arbetsplatsens anställda. Brukaren kan alltid nå sin arbetskonsult via telefon ifall hon skulle behöva hjälp med något specifikt i sin vardag. Även arbetsplatsens anställda kan behöva

(30)

stöd i frågor som berör brukaren. Arbetskonsultens funktion handlar därmed också om att stödja företaget eller organisationen som brukaren vistas på.

3.3.1 Övriga aktiviteter på MICA

Vid sidan om den arbetsplatsförlagda sysselsättningen har MICA ytterligare aktiviteter att erbjuda. Verksamheten har ett s.k.

Resurshus till förfogande. Dagtid är det i huvudsak en kontorsbyggnad för ledning och administration. Det fungerar också som arbetsplats för en steg ett-grupp samt en steg två-grupp som har som uppgift att driva ett café/restaurang i huset.

I Resurshuset erbjuds också olika aktiviteter som brukarna även kan använda sig av på sin fritid. Där finns ett gym, ett internetcafé, ett musikrum, gymnastiksal, målarrum samt massagestol och massagesäng. I Resurshuset finns också en lokal som kallas Händelseriket, som är inrett för att stimulera de olika sinnena. I Händelseriket får brukarna sinnesträning i form av beröring mot huden, ljud, olika ljussken och lampor etc. Dessa resurser är också tillgängliga för särskolor och andra verksamheter inom kommunen.

(31)

3.4 Organisation och rollfördelning

MICAs rollfördelning och organisering av arbetet ser ut såhär:

ƒ Områdeschef med det överordnade ansvaret för verksamheten

ƒ Enhetschefer som ansvarar för varsitt verksamhetsområde (A, B och C). Varje verksamhetsområde har ungefär lika många brukare som verkar inom alla tre stegen.

ƒ Arbetskonsulter med ansvar för brukarna i steg tre. Arbetskonsluternas verkar också som informatörer utåt mot företag och organisationer som MICA har eller önskar teckna samarbetsavtal med.

ƒ Arbetshandledare/arbetsinstruktörer som är utplacerade på arbetsplatserna i steg ett och två.

ƒ En kompetensgrupp som ger verksamheten och dess individer stöd i olika problemsituationer inom skiftande problemområden exempelvis livsstilsfrågor. metodarbete, och hjälpmedel.

ƒ Områdesstaben som utgörs av de personer som ansvarar för information, IT, ekonomi, vikarier och personaladmi-nistration.

(32)

ƒ Brukarråd med representanter från MICAs brukare som väljs för en period av fyra år. I rådet sitter fyra personer, varav två skall ha SoL-beslut och två skall ha LSS-beslut. Dessutom skall två av brukarrådets medlemmar vara män och två ska vara kvinnor. I brukarrådet sitter även en representant ifrån personalen samt MICAs områdeschef. I förhållande till brukarna arbetar MICA med kontaktmannaskap. Varje brukare har en kontaktman (vanligen den person som är arbetshandledare/arbetskonsult till brukaren). Kontaktmannen har som ansvar att se till att utforma en s.k. Min plan (arbete) som är rehabiliterings-/ habiliteringsplan/genomförandeplan för sina brukare varje år, samt att dessa följs upp. Kontaktmannen ska se till att den dagliga verksamheten utformas ifrån ett individperspektiv. Vidare ansvar kontaktmannen för att hålla en dialog mellan MICA och anhöriga, god man, förvaltare, boendepersonal och andra personer som ingår i brukarens direkta sociala nätverk.

3.4.1 Habiliteringsersättning

Brukarna på MICA får utöver sin pension/aktivitetsersättning en habiliteringsersättning per arbetsdag i månaden. Denna ersättning skall ses som en ”flitpeng” eller uppmuntran till brukarna på MICA. Vissa arbetsplatser som tar emot brukare i steg tre står för denna habiliteringsersättning eftersom de vill visa sin uppskattning för den eller de brukare som arbetar hos dem. Habiliteringsersättningen är inget bidrag som kommunen är ålagda att dela ut. Vissa kommuner i landet har avskaffat den helt, men i Östersund har man konstaterat att habiliteringsersättningen har stor betydelse för brukarna och verkar som en morot för dem att gå till jobbet. Av denna anledning har man beslutat att behålla den.

(33)
(34)

4 DISKUSSION

I detta kapitel förs utvärderingens huvudsakliga diskussioner kring MICAs verksamhet, och bygger på den metod och verksamhets-beskrivning som presenterades i föregående kapitel. Vi vill dock betona att det inte är en allmängiltig sanning som beskrivs. Däremot kan dessa iakttagelser verka som utgångspunkt för fortsatta diskussioner om daglig verksamhet i allmänhet, och MICA i synnerhet. Diskussionen är indelad i fem områden:

x MICA och brukarna x MICA och arbetsplatserna x MICAs personal

x MICAs ideologi

x MICA och den öppna arbetsmarknaden

4.1 Mica och brukarna

Utvärderingen har funnit att MICA är en uppskattad organisation i sitt arbete av såväl brukare, närstående som samverkande företag och organisationer. Genom att förlägga verksamheten på företag/ organisationer får brukarna, som annars riskerar att leva isolerat, en djupare delaktighet i samhället. En förälder berättar:

Man kan bara jämföra med en grannkommun; där skjutsar man hela gänget till en sporthall och så får de umgås där under da-gen och sen åker de hem. Det är en väsentlig skillnad mot MICA. Tittar på min grabbs situation så känner han ju att han nästan äger företaget han jobbar på. Innan när jag skjutsade honom till tandläkaren idag så hade han ett förbehåll: han skul-le in på jobbet och sätta på sig arbetskläderna och det skulskul-le han ha på sig när han gick till tandläkaren. I somras när han gick på semester så sa han på söndag kväll: ”Jag längtar till jobbet”, då hade han tre veckors semester kvar. Då kan du ju förstå vad jobbet betyder för honom.

(35)

Många brukare har berättat att de med MICA får en funktion att fylla och därmed också ett rikare liv och ett bättre självförtroende. Arbete via MICA innebär att de får mer struktur i sin tillvaro genom att de har bestämda tider och ett arbete att gå till. En brukare som jobbar i steg tre berättar i en intervju att han anser att det bästa med MICA är att det är ”på riktigt”. Han lyfter främst fram personalen på arbetsplatsen där han jobbar, trivseln och personalfesterna:

Det är otroligt stimulerande. Det är precis som att man hade varit frisk. Det är så stor skillnad på mig sedan jag började på MICA. Då var jag mycket mer tillsluten. Nu känner jag mig lugnare och tryggare. Jag har någon att prata med och de lyssnar på och förstår mig.

Genom att förlägga stora delar av verksamheten ute i andra lokaler än sina egna sparar man dessutom resurser för lokalkostnader som kan användas till annat i organisationen, som exempelvis personal. MICA går i bräschen för att arbeta med blandade grupper i sin modell, där man bortser ifrån diagnos och istället utgår ifrån vad de enskilda individerna i verksamheten är intresserade av att göra. Detta gör att även personer med grava handikapp får möjligheten

(36)

att komma ut på arbetsplatser och därmed integreras med sam-hället. Intervjuer med anställda på flera av de arbetsplatser där

MICAs brukare vistas, visar också att MICA har givit positiva avtryck på samhället genom att synliggöra personer med funktionshinder. Många berättelser handlar om hur deras fördomar och föreställningar om personer med handikapp förändrats i samband med att MICAs brukare börjat på arbetsplatsen. På detta sätt menar många informanter att MICA visar att alla människor har en funktion att fylla. En arbetsgivare berättar att det märks direkt ifall MICA-gruppen av någon anledning inte finns på arbetsplatsen. Stämningen och trevnaden höjs avsevärt med deras närvaro, menar han. En svårighet med MICAs sätt att arbeta är att en del av deras målgrupp inte vill ta emot MICAs stöd, eftersom de inte vill bli förknippade med människor med utvecklingsstörning. Det rör sig ofta om unga personer med diagnoser, som exempelvis Asperger och högfungerande autism, som befinner sig på en relativt sett hög intellektuell funktionsnivå. Från MICAs håll försöker man i skrivande stund att utveckla en metod för att även attrahera denna grupp individer till organisationen. Det är viktigt för MICA att lyckas med detta arbete, eftersom övriga arbetsmarknadspolitiska instanser inte ser dessa individer som sin målgrupp.

4.2 MICA och arbetsplatserna

MICA är ett välkänt varumärke i Östersunds kommun som ett resultat av en effektiv marknadsföring under flera års tid. Detta underlättar för MICA att få till samarbeten med organisationer och företag. MICA har ett gott rykte hos företag och organisationer, främst för att de har en hög tillgänglighet och ger god service till dem som de samarbetar med.

(37)

Områdeschefen säger:

Det är viktigt att finnas till hands, inte bara att det sitter någon bakom ett skrivbord, utan att man är ute på fältet för brukarna i steg tre. Arbetsplatserna ska veta att om det är problem kring någon brukare, kan de ringa till oss och vi ska snabbt kunna ta oss dit och lösa problemet.

Känslan av att vilja göra gott i kombination av att få den ”guldkant på tillvaron” som man inte annars har möjlighet att betala för, är några av de anledningar som företagare har när de tar emot en MICA-grupp. MICA ger grundlig information till arbetsplatserna om sitt arbetssätt och förhållningssätt till brukarna innan de anländer. Detta skapar goda förutsättningar för att brukarna bemöts på ett bra sätt bland övrig personal på arbetsplatsen. MICA är noga med att kräva motprestationer från företaget i form av arbetskläder, julgåvor och medverkan vid personalfester och liknande för att brukarna ska känna sig integrerade med arbetsplatsen. En arbetsgivare säger:

Som råd till andra arbetsplatser som tar emot en liknande grupp kan jag säga att det är viktigt att markera att de här individerna

(38)

är en del av verksamheten. När vi har en julmiddag eller vi går ut och bowlar eller gör någonting tillsammans, då är MICAs brukare med. Då är de vår personal. Och de ser sig som vår personal – inte något annat. Det är här de har sin arbetsplats och då blir det viktigt med de där symbolmarkeringarna.

Företagare som tar emot brukare i steg tre ges samtidigt möjligheten att stå för habiliteringsersättningen vilket ger extra resurser till organisationen, samtidigt som brukaren får känslan av uppskattning för det jobb hon gör.

En fråga som bör lyftas fram när man resonerar kring denna modells styrkor och svagheter, är att tänka igenom hur ansvarsfördelningen mellan den dagliga verksamheten och grupp-bostäderna bör se ut. MICA ansvarar för den tid som brukaren är på arbetet, medan gruppbostäderna ansvarar för fritiden. Men vems är ansvaret när företagets anställda exempelvis åker iväg på en kick off där brukaren är medbjuden? Det är en arbetsrelaterad aktivitet, men den äger rum efter arbetstid. En arbetskonsult på MICA berättar om när en sådan incident inträffade. Brukarens

(39)

boende hade inte resurser att skicka sin personal på en sådan resa, vilket hade inneburit att brukaren fått stanna hemma om det inte vore för att företaget till slut beslutade att även bekosta boende-personalens resa. Denna ansvarsfördelning behöver diskuteras och tydliggöras enligt personal på MICA.

4.3 MICAs personal

En av arbetshandledarnas/arbetsintruktörernas huvudsakliga arbetsuppgifter är att se till att brukarens arbetsdag innebär en meningsfull sysselsättning för henne. Personalens betydelse för hur brukarna trivs på sina arbetsplatser skall därför inte underskattas. Det har konstaterats att det många gånger är arbetshandledaren som är nyckeln för att brukarna fungerar på en arbetsplats. Det är ofta just personkemin mellan brukare och personal (MICApersonalen i steg ett och två men också företagets anställda för brukare i steg tre) som är den viktigaste hörnstenen för hur hon trivs och att arbetsuppgifterna fungerar. Personalen som utvärderaren har träffat är engagerade i sitt yrke och deras kunskap inbegriper många fler områden än vad den formella kompetensen visar. De skall dels vara flexibla i sin uppgift att verka på ett företag där arbetsuppgifter skall utföras. Dels skall de ha sin överordnade lojalitet gentemot organisationen MICA, dess värderingar, och de brukare som de är anställda för att stötta och utveckla. En del arbetshandledare beskriver en risk i att man kan hamna i dubbla lojaliteter i sin roll som arbetshandledare. Arbetshandledarna är anställda för att finnas som stöd åt brukarna. Samtidigt känner de ett åtagande i förhållande till arbetsplatsen de arbetar på. Funktionsnivån hos brukarna kan variera i gruppen över tid, vilket kan betyda att gruppen ibland inte klarar att fullfölja de uppgifter som de åtagit sig på företaget. Risken finns att man som arbetshandledare då försöker hinna med allting genom att göra en del av arbetsuppgifterna själv. Detta för att inte förlora företagets förtroende och därmed uppgifter som är bra och utvecklande för brukarna. En pressad arbetssituation riskerar att bli följden, samtidigt som arbetshandledaren riskerar att göra andra saker än det som han eller hon är där för – nämligen att stödja brukarna i deras arbete.

(40)

En enhetschef säger:

Det här är ett dilemma när vi jobbar som vi gör. Samtidigt som vi säger till företaget att gruppen ska ha bra arbetsuppgifter, riskerar det komma en grupp som inte riktigt kan utföra dem. Där blir en konflikt. Det är viktigt för personalen att kunna hantera det här. Det är smidigheten hos personalen som avgör hur det blir på företaget. Det är en konst.

(41)

En faktor av betydelse som kan vara lätt att förbise i vardagen är kontinuerlig dokumentation kring arbetsuppgifter såväl som kring brukare. Dokumentationen är viktig för att hålla översikt på brukarens utveckling över tid. Därmed blir det lättare att utvärdera hur man bäst anpassar stödet och miljön så att det möter brukarens individuella behov. Dokumentationen är också mycket värdefull för att brukaren skall bemötas på ett korrekt sätt av ny personal som möter henne, exempelvis vikarier. Detta innebär också att vikarier bör beredas tid för att förbereda sig på bästa sätt för en arbetsdag med en ny grupp genom att ta del av denna dokumentation.

4.4 MICAs ideologi

MICAs ideologi och trestegsmetod kan sammanfattas i orden ut-veckling, självständighet, social integration samt delaktighet, i ett individperspektiv (se kap 3). Organisatoriskt sett bedöms MICA vara tydlig i sin struktur och hierarki. Områdeschefen har en god insikt i verksamheten och fungerar som ideologisk kompass för densamma. Det framhålls av flera aktörer, både i och utanför verk-samheten att denna ideologiska drivkraft har varit betydelsefull för den arbetsmetod och det förhållningssätt som MICA företräder idag. En informant i kommunen säger:

Det är jätteviktigt med en ideologisk motor. Det tror jag är en viktig lärdom från MICA. Det måste finnas en person som verkligen driver ideologin. För det finns motstånd, både i personalen och bland anhöriga, att hålla i den där metoden. Det kanske är just områdeschefens obändiga styrka som gör att den där modellen både har överlevt och kunnat utvecklas.

Av den anledningen följer verksamheten en tydlig ideologi långt ut i personalleden i dess genomförande. Målsättningarna och syftet med varför man skall jobba på detta sätt verkar också vara klara i personalstyrkan. En allt för stark ideologi kan dock riskera att människor i en sådan organisation kan känna sig hämmade för att uttrycka en annorlunda åsikt, vilket riskerar att bromsa verksam-hetsutveckling och anpassning till nya synsätt. MICA försöker dock motverka detta genom att kontinuerligt ägna sig åt

(42)

metodut-vecklande projekt i olika personalgrupperingar för att hela tiden sträva efter förbättring och utveckling.

LSS föreskriver att den dagliga verksamheten i Sverige skall utgå ifrån individens behov och intressen (se avsnitt 2.2). Detta överensstämmer i hög utsträckning med MICAs ledord. Det finns dock en svårighet i hur man ska tolka hur LSS skall omsättas i praktiken: Vari ligger exempelvis tolkningsföreträdet för vad som är bäst för individen? Frågan är allt annat än okomplicerad. En del brukare i MICAs målgrupp kan t.ex. sakna handikappinsikt som gör att deras uttryckta önskemål inte alltid överensstämmer med MICAs målsättningar. Andra brukare kan inte uttrycka sina önskemål själva. Föräldrarnas syn på vad som är bäst för deras vuxna barn kan dessutom vara en annan än den syn som MICA företräder. Föräldrarnas synpunkt kan också skilja sig ifrån vad brukaren själv önskar. Och vad innebär egentligen ”meningsfull sysselsättning”? Ibland kan det vara så att brukaren inte vill byta arbetsplats eftersom hon trivs så bra där hon är, medan MICAs ledning anser att ett arbetsplatsbyte är bra för hennes utveckling. Det finns personer såväl internt som externt som menar att utvecklingsambitionen för brukarna ibland går för snabbt inom MICA och att alla individer inte mår bra av att pressas i den riktningen. Områdeschefen å andra sidan är av åsikten att det aldrig går för snabbt och att rädsla för förändring gör att man inte vågar prova nya marker. Med rätt stöd, och med inställningen att det är okej att misslyckas ibland, menar hon att alla brukare kan göra framsteg och utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, bara man vågar prova.

Av den anledningen kan det också vara väsentligt att resonera kring begreppen ”meningsfull sysselsättning” och ”utveckling”? Innebär utveckling alltid att individen finner aktiviteten meningsfull? Det finns troligtvis inget rätt eller fel i denna fråga, men det är uppenbart att man inom organisationen ständigt bör hålla diskussionen levande. I denna fråga är man inom organisa-tionen inte alltid helt överrens. Intervjuerna har givit exempel där berörd personal inte håller med ledningen om att byten av arbetsplatser för utveckling inte alltid är det bästa för individen. Förklaringarna till detta kan vara många. Möjligen kan det finnas ett egenintresse för arbetshandledaren att ha en fungerande

(43)

brukargrupp på sin arbetsplats. Om man lyckats skapa harmoni i en arbetsgrupp vill man kanske inte skapa obalans genom att ta in nya brukare eller flytta på dessa. Å andra sidan kan det betyda att personalen inte fått tillräckligt mycket att säga till om i planeringsprocessen av ett arbetsplatsbyte, som ofta initieras på ledningsnivå. Personal har framhållit att de ibland har kunskap om brukaren som ledningen inte har tagit hänsyn till. En möjlig lösning på detta problem är att involvera personalen tidigt i processen, så att deras erfarenhet och kunskap om individen tas tillvara, samtidigt som förflyttningen av en individ utgår ifrån en tydlig plan. I kombination med god framförhållning, tydlig kommunikation och att man låter ett eventuellt arbetsplatsbyte innebära två veckors ”prova på-period”, kan denna förflyttning te sig mindre dramatisk för brukaren. Dessutom blir förutsättning-arna bättre för att kombinationen ”meningsfull tillvaro” och ”utveckling” skall uppstå goda.

(44)

Ett viktigt förhållningssätt inom organisationen är social integrering på arbetsplatserna (se kap 3). Det har visat sig att detta förhållningssätt inte är fullständigt självklart i praktiken, och därför ägnar sig verksamheten mycket åt att diskutera och utvärdera hur man jobbar för att åstadkomma social integrering ute på arbetsplatserna.

Detta är en metodologisk fråga som liknar det resonemang vi förde kring normalisering och social integrering (se s. 20). Det handlar om förhållningssättet till det uppdrag som MICA skall utföra. Återigen är det en balansgång mellan ”meningsfull tillvaro” och ”utveckling”. Bör man motivera brukarna att umgås med övriga anställda på företaget för att träna dem i att umgås med andra människor, trots att de kanske hellre vill sitta med sina kompisar från MICA? Vi har ingen ambition att ta ställning, utan betonar snarare att reflektion är betydelsefullt, i alla led, kontinuerligt. MICA arbetar i skrivande stund aktivt för att ta tydlig ställning i frågan genom att kartlägga och utvärdera hur social integrering bör se ut ute på företagen. Genom dra upp tydliga riktlinjer och kommunicera ut dessa i personalgruppen finns en grund för ett kontinuerligt förbättringsarbete.

4.5 MICA och vägen mot arbetsmarknaden

Ett generellt problem med daglig verksamhet i Sverige är att det övergripande målet, att den enskilde på sikt ska kunna beredas möjligheter till lönearbete, nästan aldrig uppfylls. Detta framkom i den kartläggning som gjordes av Socialstyrelsen 2008. Övergången från ett arbete inom daglig verksamhet till ett lönearbete är i det närmaste obefintlig på det hela taget i Sverige (se avsnitt 2.2.1). En förklaring är att fördomar och farhågor hos arbetsgivarna kring målgruppen kan motverka att en brukares MICA-plats på ett företag blir omvandlad till en lönebidragsanställning. En arbetskonsult berättar:

Tänker vi oss en person som har en lätt utvecklingsstörning, så i princip, konkurrerar hon eller han i arbetsmarknads-systemet med till exempel personer med en whiplashskada, eller förslitningsskador. När en arbetsgivare står och väljer eller är i beredskap att kunna inleda ett samarbete med arbetsförmedlingen om lönebidragsanställningar, då väljer

(45)

man oftast bort personer med nedsatt intellektuell förmåga. Det är någonting som är generellt skulle jag vilja påstå.

Arbetskonsulten berättar att det för att överbrygga detta problem finns önskemål om att man skulle hitta kvoterade medel i lönebidragssytemet. Pengar som är öronmärkta för personer med dokumenterade intellektuella funktionsnedsättningar.

Socialstyrelsen menar att den dagliga verksamheten i landets kommuner riskerar att bidra till en inlåsningseffekt eftersom de andra aktörerna som verkar på arbetsmarknadspolitikens arena inte ser på denna grupp som sin målgrupp. Av denna anledning uppmanas kommunerna att utveckla samverkan med dessa aktörer för att målsättningarna skall uppnås. MICA följer denna rekommendation bland annat genom sin samverkan i gruppen GARPA – Gruppen för Arbetslivsinriktad Rehabilitering för personer med Psykiskt Arbetshinder. I denna grupp sitter idag representanter från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, AF-Rehab, MICA, Socialtjänsten samt Enheten för neuropsykiatri. Denna grupp startade 1995 som ett projekt i samband med psykiatrireformen. Som ett led av systemkrockar hamnade många individer mellan stolarna och detta projekt syftade till att hitta nya vägar samt skapa en samsyn mellan organisationerna. Idag fungerar gruppen mest som ett samverkansforum.

Hur ser då rörligheten och utvecklingen ut i en daglig verksamhet som MICA? Under 2008 bytte 20 brukare arbetsplats inom steg två, sju personer gick från steg två till steg ett och tre personer gick från steg två till steg tre (av totalt 175 brukare i steg två). Tre personer bytte arbetsplats inom steg ett och tre personer gick vidare från steg ett till steg två (av totalt 87 brukare i steg ett). Inom steg tre har 16 personer (av totalt 104 brukare i steg tre) bytt arbetsplats. Ingen brukare lämnade steg tre för lönebidragsarbete.

Det innebär att MICA delar övriga landets problematik att uppnå målsättningen om övergång till lönearbete. Anledningen till detta är generellt sett att den högre nivån av krav som ställs på individen vid en lönebidragsanställning (se avsnitt 2.2.1), i kombination med lägre ekonomiskt stöd, innebär att man ställer sig försiktig till att släppa iväg en person från daglig verksamhet. Samtidigt, genom att argumentera för att f.d. brukare av daglig verksamhet behöver

(46)

särskilda ersättningsåtgärder, säger man indirekt att dessa individer inte kan delta på arbetsmarknaden på lika villkor som andra människor. Därmed kan man möjligen konstatera att den dagliga verksamheten i Sverige generellt sett inte lyckas hela vägen ut med att normalisera sina brukare och integrera dem fullt ut i samhället.

4.6 Avslutande kommentarer

På det hela taget bedömer Malmö högskola att MICA med sin metod har kommit en bra bit på väg i sin strävan att utveckla människor mot delaktighet och självständighet i samhället. Utvecklingen av brukare mot lönearbete är förvisso fortfarande lång, men det kan även förklaras av andra faktorer i samhället i stort. MICA gör rätt i att hålla diskussioner kring ideologi, för-hållningssätt och metodutveckling levande i sin verksamhet. Genom kontinuerlig utvärdering och verksamhetsutveckling ökar möjligheterna att anpassa verksamheten till samhällets skiftande behov och möjligheter.

(47)

REFERENSER

Abrahamsson, Kenneth 2002. ”Klara, ofärdiga, gå mot arbetets framtid” i Arbetsliv och funktionshinder. Studentlitteratur; Lund.

Andersson, Jessica 2002. Man får tiden att gå och slipper tänka på huvudet som bråkar ibland – Om personer med psykiska funk-tionshinder på Mica. Opublicerad C-uppsats. Mitthögskolan: Östersund.

Antonson, Sivert 2003. Stödets betydelse – supported employment – i kampen för arbete och att bryta utsatthet. Örebro universitet; Örebro.

Antonson, Sivert & Stål, Rolf 2003. ”Om människors kamp i en svår process” (s. 21-45) i Att drabbas och att forma sitt liv (red.) Jeppsson, Grassman, Eva. Studentlitteratur; Lund.

Bakk, Ann, Grunewald, Karl 1998. Omsorgsboken: en bok om människor med begåvningsmässiga funktionshinder. Liber; Stockholm.

Brodin, J. & Lindsand, P. 2004. Perspektiv på en skola för alla. Studentlitteratur; Lund.

Corker, Mairian & Shakespeare, Tom 2006. ”Mapping the terrain” (s. 1-17) i Disability/Postmodernity: embodying disability theory (ed.) Corker, Mairian & Shakespeare, Tom. Continuum: London.

Designforalla.se 2009-11-13. www.designforalla.se

Grönvik, Lars 2007. Definitions of disability in social science – Methodological perspectives. Uppsala universitet; Uppsala. Gustavson, S. & Molander, L. 1995. Stöd och omsorg för

(48)

Gustavsson, Anders & Szönyi, Kristina 2007. ”Globala begrepp och lokala innebörder” i Delaktighetens språk. Studentlitteratur; Lund.

Hännerstrand, Bo; Michailakis, Dimitris, Söder, Mårten & Tielman, Sanna 2000. Samhällets marginalisering av funktionshindrade: Problematisering av begreppet diskriminering, Rådet för arbetslivsforskning, Svenska ESF-Rådet, Integrationsverket; Stockholm.

Knutsson, Helena & Persson, Kristian 2001. Funktionshindrade personer med nedsatt arbetsförmåga - ett arbetsgivarperspektiv. IFAU forskningsrapport 2001:5

Larsson, Stig. 2002. ”Empowerment och social ekonomi” i Arbetsliv och funktionshinder. Studentlitteratur; Lund.

Lindqvist, Rafael 2007. Funktionshindrade i välfärdssamhället. Gleerups; Malmö.

LSS 1993:387 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Spjelkavik, Øystein; Frøyland, Kjetil & Evans, Mike 2004. Supported

Employment in Norway – a National Mainstream Programme. Work research Institute; Oslo.

Socialstyrelsen 2008. Daglig verksamhet enligt LSS – en kratläggning. Socialstyrelsen; Stockholm.

Sjöberg, Malena (red.) 2002. Arbetsliv och funktionshinder. Studentlitteratur; Lund.

Söderberg, Maria & Sölvesdotter, Maj 2007. Arbets- och livsvillkor för kvinnor och män med funktionshinder. Arbetslivsinstitutet; Stockholm.

Tideman, Magnus 2007 ”Lika som andra” i Delaktighetens språk. Studentlitteratur; Lund.

Tunevall, Carl-Magnus (1996) SIUS - Uppföljning av försöksverksamheten med särskilt introduktions- och uppföljningsstöd för funktionshindrade i arbetslivet. Delrapport II. Vra 1996:3. Arbetsmarknadsstyrelsen; Stockholm.

Wolmesjö Maria 2007. ”Diskriminering av personer med funktionshinder. Full delaktighet och tillgänglighet – en mänsklig rättighet” i Staaf, Annika & Zanderin, Lars (red.)

(49)

Interna dokument från MICA

Beslutsintervjumanual, 2005-10-17

Brukarrådsprotokoll från 070212 och 061211 Flödesschema – Verställigheten, 2007-05-07, MICA. Intern skrivelse kring processägarskap, MICA. Mall för protokoll för elevvårdskonferenser, MICA. Mall för avtal mellan MICA och arbetsplats/företag

”Mica – Rätten till ett eget liv”. Informationsmaterial, MICA- Riktlinjer för bemötande 2001, Östersunds kommun

Styrdokument MICA 99-06-23

Verksamhetsrapport för 2008 avseende daglig verksamhet; MICA, LSS/SoL (2009)

Rutiner vid start av Steg 2 verksamhet Årsrapport process steg 1

Årsrapport process steg 2 Årsrapport process steg 3

Elektroniska källor:

Powerpointmaterial för presentation av Mica Micas hemsida: www.ostersund.se/mica Samhalls hemsida: www.samhall.se Misas hemsida: www.misa.se

References

Related documents

Risk för brister i egenvårdsprocessen (utebliven eller felaktig behandling/HSL-insats) på grund av att rikt- linjer och rutiner inte följs vilket kan leda till ohälsa och vårdskada

Om arbetskostnaden stiger alltför snabbt bidrar detta till en högre arbetslöshet, och därmed till en lägre sysselsättning och en lägre BNP.. Arbetskostnadens utveckling

Med hänsyn till detta är jag intresserad av att undersöka hur undervisningen i engelska individanpassas samt vilka verktyg lärarna använder sig av för att

Under tiden för prövning av anbuden kan Lerums kommun komma att kontakta angivna referenter för att kontrollera att de av anbudsgivaren lämnade uppgifterna stämmer

Ytterligare resultat i Kosonen (2011) visar att sannolikheten för minst en halv procents prissänkning var 55 procent, vilket innebär att nästan hälften av frisörföretagen

Om vi istället ser till redovisningens effekt på företagets kapitalkostnad hävdar Sengupta (1998) att det finns ett negativt samband mellan kvaliteten på

Denna uppsats kommer att behandla konsekvenserna av ökande regler och förväntningar på revisionsprofessionen samt försöka utreda om detta innebär att för höga krav ställs på

Då Agneta Bengtson (C) utsetts till ledamot i Social- och omsorgsnämnden har kommunfullmäktige att utse en ersättare i hennes