Linköpings universitet Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier (ISV) Masteruppsats, 30 hp – Samhälls- och välfärdsstudier (SVS) ISRN: LiU-ISV/SVS-MAS-A--17/04--SE
Löntagarfonderna
– En fråga om ekonomisk demokrati?
Adam Cuibe
Abstract
The thesis examines the final debate of wage-earner funds in Sweden when the issue was discussed in the parliament during the voting in 21-22 December 1983. Through a discourse analysis, discourses and different ideological views in the debate are being questioned based on economic and political aspects when it comes to democracy in working life, which use to be known as economic democracy. It was a historical long parliamentary debate with 88 different speakers and 125 speeches that lasted for two days when the issue of the wage-earner funds was voted through by the Social Democratic Party. The thesis highlights various ideological statements that constitute the struggle in the debate and deepened with theories of democracy and economic democracy.
English title: The Wage-earner funds – A question of economic democracy?
Nyckelord
INNEHÅLL
INLEDNING ... 1
Syfte och frågeställningar ... 3
Avgränsningar och material ... 3
Disposition ... 4
Bakgrund ... 5
Tidigare forskning ... 9
METOD ... 13
Empiri ... 13
Diskursanalys och diskursteori ... 14
TEORI ... 15
Demokrati ... 16
Demokratisk reformism ... 17
Ekonomisk demokrati... 18
ANALYS ... 22
Socialism eller marknadsekonomi? ... 22
Fonderna som ett hot ... 23
Den fria marknaden ... 25
Fackets roll och maktkoncentrationen ... 29
Decentralisering och centralisering ... 29
Facket och dess dubbla roll i löntagarfondssystemet ... 31
Medial dominans ... 33
Makt och ägande ... 35
Individ och kollektiv ... 38
Ekonomisk frihet ... 38
Löntagarfonderna och kvinnorna ... 42
Kooperation och kollektivet ... 43
Kapitalbildning ... 46
Näringslivet ... 47
Vinstdelningsskatt ... 50
Löntagarfonderna och ATP ... 53
AVSLUTANDE REFLEKTIONER ... 55
Demokratisk ekonomi - marknad ... 55
Makt - motvikt ... 56
Stabilitet - tillväxt ... 58
Förslag till vidare studier ... 60
REFERENSER ... 62
Litteratur ... 62
1
INLEDNING
När det gäller den politiska demokratin råder principen ”en person, en röst”, i ett representativt parlamentariskt system, men när det kommer till ekonomi blir den
demokratiska aspekten mer otydlig. Vi skulle kunna påstås ha ekonomisk demokrati på grund av att nuvarande system vilar på ekonomisk frihet. Demokrati kan ses som majoritetsstyre men även som en liberal institutionell ordning som skyddar individen när det gäller
egendomsrätt och näringsfrihet exempelvis. Det är fritt att starta olika företag och driva dem i olika former där marknaden avgör vilken som fungerar bäst och inte majoriteten och den stora massan. Politiken bör enligt den logiken stå utanför ekonomin. Samtidigt leder olika
ekonomiska förutsättningar till ojämlikhet, vilket gör det svårt att prata om ekonomisk frihet för alla och är således en politisk fråga. Om vi ska hårdra det kan vi prata om ”en krona, en röst” när det kommer till den ekonomiska sfären. Ju mer kapital du äger desto mer har du att säga till om.
Under 1900-talet kunde Socialdemokraterna i egenskap av sitt långa regeringsinnehav införa en rad reformer för att vidga demokratin i landet. När de tillsammans med Liberalerna införde allmän och lika rösträtt 1921 sågs det som ett första steg för socialdemokratin och deras demokratibygge, vilket ledde till den politiska demokratins genombrott. Välfärdsutbygget under mitten av 1900-talet med bland annat en aktiv arbetsmarknadspolitik och en utbyggnad av pensionssystemet sågs som nästa steg i utvecklingen och som ett införande av social
demokrati. En ekonomisk fråga som kom att dominera den offentliga debatten under
1970-talet och början av 1980-1970-talet var frågan om löntagarfonderna. För Socialdemokraterna sågs fonderna som en del av införandet av det tredje steget: ekonomisk demokrati. Ett av
argumenten var att det skulle demokratisera arbetslivet.1 Löntagarfonderna var en teknisk lösning för löntagarna att via facken få ökat inflytande i den ekonomiska sfären på makronivå. Fonderna skulle bidra till spridande av ägandekoncentrationen där löntagarna blev delägare i företagen.2
”Fondfrågan har skurit som en rakkniv mellan de politiska blocken och givit nytt liv åt den gamla klassiska höger-vänstermotsättningen i svensk politik”.3 Så skriver professor i
1 M. Donald Hancock & John Logue ”Sweden: The quest for economic democracy”, Polity, 1984, vol 17, No. 2, s. 251-252
2 Philip Whyman ”An analysis of wage earner funds in Sweden: Distinguishing myth from reality” Economic and
idustrial democracy 2004 vol 25, No. 3, s. 411-412
2
statsvetenskap, Erik Åsard, i inledningen till Kampen om löntagarfonderna 1985.
Löntagarfonderna var en fråga med tydliga ideologiska skillnader i synen på det ekonomiska systemet och medförde en stor debatt på 1970-talet. Med hjälp av fonder skulle
kapitalkoncentrationen luckras upp och därmed öka delägarskapet för löntagare i företagen. Kapitalet skulle på så vis delas mellan flera aktörer. Till en början gick inte diskussionen huruvida partierna var för eller emot fonderna. Det handlade snarare i grova drag om å ena sidan facket som dominerande ägargrupp utan rätt för den enskilda att ta ut sin andel, eller fonder som å andra sidan byggde på det personliga ägandets grund där man har full förfoganderätt över sin andel.4
Det blev en lång och utdragen debatt men till sist röstades en form av löntagarfonder igenom i riksdagen i december 1983. Förslaget var långt ifrån så radikalt som man från LO-håll hade föreslagit på kongressen 1976, då löntagarfonderna sågs som ett sätt att successivt förskjuta ägandet av företagen till facket. Näringslivet kom att bli starka motståndare till
löntagarfonderna och bedrev kampanjer mot förslaget in i det sista. Även om de borgerliga partierna hade sett problem med kapitalkoncentrationen kom man i slutet av debatten att stämma in alltmer i näringslivets kritik av löntagarfonder.5 Löntagarfonderna blev dock en liten parantes i Sveriges historia eftersom regeringen Bildt avskaffade dem 1992. Sedan dess har frågan om ekonomisk demokrati fört en alltmer tynande tillvaro i den offentliga debatten.6 Diskussionen om ekonomisk demokrati och löntagarfonderna sätter fingret på en distinktion i hänseende till demokrati, nämligen den mellan ekonomi och politik. Debatten om
löntagarfonderna var en laddad ideologisk fråga som tog sig i många uttryck. Till en början sågs fonderna som ett sätt att demokratisera arbetslivet. Hur de skulle uppnå det och synen på vad löntagarfonderna var skilde sig partierna mellan och kom att förändras under årens gång. Uppsatsen kommer att undersöka hur diskussionen kring fonderna fördes i debatten i sitt slutskede under de dagar i riksdagen då löntagarfonderna röstades igenom. Å ena sidan i dess radikalaste variant var det en form som skulle ha kunnat förändra det ekonomiska systemet. Å andra sidan handlade det förvisso om att kunna sprida ägandet av kapital, men vilket kan likna det vi har i dag i form av aktier och fonder på individuell basis.
4 Leif Lewin, Ideologi och strategi – Svensk politik under 130 år (Lund, 2002), s. 361
5 Bo Rothstein [red.] ”Tillsammans” Lars Magnusson, Ägande via fonder – en väg till ekonomisk demokrati? (Stockholm, 2012), s. 204-205 se även Ilja Viktorov, Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige (Västra Frölunda, 2006) s. 234-248
3
Syfte och frågeställningar
Arbetslivet är en fundamental del av de flesta människors liv där många av våra centrala intressen och värden står på spel. Det är därför en angelägen och relevant välfärdsfråga huruvida vi kan prata om demokrati i något som är en stor så del av våra liv, det vill säga: arbetet. Löntagarfonderna var en fråga som ur ett makroperspektiv lyfte debatten om ekonomisk demokrati på allvar i den moderna historien.
Genom att göra ett nedslag i en fråga med tydliga ideologiska skillnader i synen på demokrati i arbetslivet är syftet med uppsatsen att belysa olika aspekter om hur vi kan prata om
ekonomisk demokrati eller ej. Med hjälp av diskursanalys kommer uppsatsen att belysa diskussionen kring löntagarfonderna i riksdagsdebatten och undersöka de ideologiska skiljelinjerna utifrån frågeställningarna:
• Vilka argument framfördes om löntagarfonderna i slutskedet av debatten? • Vilka diskurser rör sig debatten kring och hur förs kampen om begreppen?
• Hur diskuteras löntagarfonderna i förhållande till ekonomi och demokrati i de olika anförandena?
Avgränsningar och material
Då löntagarfondsfrågan var en lång och utdragen debatt finns det en hel del material i ämnet. Dels i form av rapporter som till exempel LO arbetade fram under 1970-talet som på något sätt förde fram frågan på allvar och dels den statliga offentliga utredningen SOU 1981:44 ”Löntagarna och kapitaltillväxten”, som aldrig blev färdigställd (mer om den senare i uppsatsen). Det finns även material i form av motioner och propositioner som kan vara intressanta att forska vidare i. Den här uppsatsen kommer koncentrera sig på protokollen kring de anföranden som fördes i riksdagsdebatten när löntagarfonderna röstades igenom den 20-21 december 1983. Genom att välja debatten i riksdagen från ovannämnda dagar har jag på så vis avgränsat mitt material i förhållande till löntagarfondsdebatten.
Åsard menar på att slutdebatten hade välkända argument och nämner den väldigt kortfattat i inledningen till Kampen om löntagarfonderna.7 Även Lewin är inne på samma linje när han
kort nämner debatten i Ideologi och strategi. Han menar på att debatten följde partilinjerna samt att de borgerliga partierna instämde med varandra för att proklamera en obruten front i
4
frågan.8 Det gör det intressant att forska vidare i slutdebatten eftersom den inte behandlas mer djupgående i den tidigare forskningen.
I en omläggning kan det taktiska spelet bli extra påtagligt vilket kan dölja de egentliga partipolitiska ståndpunkterna i frågan. Det kan även finnas olika företrädare och falanger i partierna där var och en kan ha olika åsikter, men som sedan följer partilinjens argumentation när frågan väl ska röstas igenom. Dessa nackdelar behöver dock inte enbart ses som
vilseledande utan kan också säga något om frågans betydelse. Därför är det intressant att titta på utsagorna men även vad som sägs mellan raderna och vad som inte nämns i debatten.
Disposition
Uppsatsen börjar med en bakgrundsdel som går igenom debatten om löntagarfonderna och dess uppkomst. Den syftar till att kontextualisera uppsatsen samt kortfattat lyfta fram tidsandan som rådde och hur diskussionen om löntagarfonderna byter skepnad genom åren. Den visar på att frågan om fonder till en början inte enbart var en fråga som arbetarrörelsen drev utan även liberala traditioner går att spåra i diskussionen om vinstdelning och
demokratisering av arbetslivet. Sedan kommer ett avsnitt om forskningsläget.
I nästa avsnitt går uppsatsen igenom de två metoder som den förhåller sig till. För det första; grundad teori, som ska ses som en inspiration och inte något som uppsatsen förhåller sig till fullt ut. Den används främst för att hålla flexibilitet till materialet när uppsatsens analysdelar sedan tematiseras. För att fördjupa tematiseringens innehåll i uppsatsen kommer senare en genomgång av diskursanalys och diskursteori som används för att bredda själva analysen. Avsnitt nummer tre i uppsatsen belyser olika teorier när det kommer till demokrati. Hur demokratin kan se ut och hur den kan uppfattas. Avsnittet kommer sedan in på demokratisk reformism och avslutar sedan med en genomgång av hur vi kan se på ekonomisk demokrati och dess innebörd.
Analysdelen är uppdelad i fyra huvudteman som är kärnpunkterna i debatten och som diskussionen kretsar kring och de är: socialism eller marknadsekonomi?, fackets roll och
maktkoncentrationen, individ och kollektiv och kapitalbildning.
5
Uppsatsen avslutas sedan med reflektion kring analysen och lyfter fram fyra begreppsteman där kampen i debatten har förts. Det är materialets flytande signifikanter vilket är ett begrepp som gås igenom närmre i metodavsnittet.
Bakgrund
Frågan om löntagarfonderna var omdebatterad i Sverige men det är svårt att säga exakt när frågan om löntagarfonderna dök upp för första gången eftersom liknande resonemang har förts genom historien. Frågan intensifierades av LO och väckte en stor debatt inom
arbetarrörelsen där utformningen av fonderna bytte karaktär fram till att ett förslag till slut röstades igenom. Det var på 1970-talet som frågan om branschfonder och löntagarsparande i företagen kom upp på allvar. LO började diskutera frågan 1971, då man också tog beslut om att tillsätta en utredning som mynnade ut i en rapport om löntagarfonder. Den antogs av LO-kongressen 1976.9 Hur löntagarfonderna skulle utformas, finansieras och vilket syfte de hade var något som det rådde delade meningar om eftersom de tekniskt kunde konstrueras på olika sätt. Hur skulle kapitalet som fonderna skapade investeras? Skulle fonderna vara privata eller offentliga? Hur skulle fonderna vara organiserade och vem ska kontrollera dem?10
Vinstdelning och frågan om gemensamma fonder var något som hade diskuterats
internationellt innan frågan blev aktuell i Sverige. Bland annat i Västtyskland men även i Holland, Danmark och Frankrike. 11 Frågan om löntagarfonder kom kanske främst att förknippas med arbetarrörelsen, men frågan om vinstdelning i företag hade även tidigare förespråkats av Folkpartiet.12 Liberala tankar om vinstandelar går att spåra till 1800-talet där det på 1880-talet till exempel hölls en konferens om frågan i Paris. Frågan kom dock inte till någon lösning då kapitalägare och fackliga organisationer var för oeniga.13
En person som i Sverige kom att förknippas med löntagarfonderna var LO-ekonomen Rudolf Meidner. Han såg ett problem med den solidariska lönepolitiken. Även om den hade lett till inkomstutjämning bland löntagare ledde den också till att kapitalägarna i företag med hög vinst gynnades då anställda avstod från att kräva större lönehöjningar. Han såg att den gynnsamma ekonomiska tillväxten på 1960-talet hade ökat förmögenheten för kapitalägare och maktkoncentrationen hade blivit påtaglig. Genom utjämning och mer inflytande för de
9 Åsard, Kampen om löntagarfonderna s. 11-12
10 Berndt Öhman ”Wage-earner funds – Backgrounds, problems, and possibilities”, Economic and industrial
democracy, 1980, vol 1, s. 419
11 Ibids. 420-431 12 Ibid
6
anställda sågs löntagarfonderna som ett alternativ.14 De var ”en teknik för att successivt överföra ägandet av produktionskapitalet från privata ägare till löntagarkollektivet” där ”ett maktvakuum kommer att uppstå när de privata kapitalägarna förlorar den centrala roll de idag spelar”.15
Det var även Rudolf Meidner som tillsammans med socialdemokraten Anna Hedborg och Gunnar Fond arbetade fram den rapport om löntagarfonder som sedermera antogs av LO-kongressen 1976. Med vissa preciseringar kring Meidners tankar som vinstdelningen som angavs till 20 procent av vinsten som koncernen gjorde. Det sattes även en storleksgräns som skulle gälla företag med lägst 50 och högst 100 anställda. Fondernas aktieägande skulle till en början vara representativt i de lokala och fackliga organisationerna för att sedan övergå i en övergripande fond med vetorätt för de lokala fackklubbarna. Debatten om löntagarfonderna mottogs till en början med tystnad från det socialdemokratiska partiet och då främst från partiledningens sida. Palme pratade mer om dess komplexitet och betydelse snarare än själva sakfrågan. Det här splittrade rörelsen i två delar inför valet 1976. Den fackliga delen menade att ägandefrågan var viktigast medan partiet talade om löntagarfonderna ur ett mer generellt välfärdsperspektiv och tonade ner de mer radikala delarna i förslaget. Det vill säga: att utmana det privata storkapitalet.16
Valet 1976 innebar förlust för Socialdemokraterna som därmed förlorade den maktposition som man innehaft i 44 år. En del av förlusten berodde enligt undersökningar på
löntagarfondsfrågan. För att ena rörelsen tillsattes en arbetsgrupp av LO-representanter och representanter från SAP (Sveriges socialdemokratiska arbetarparti). Den nya
fondkonstruktionen hade tidigare utredning som mall men mjukades upp på några punkter.
[…] storleksgränsen höjdes så att vinstdelningen bara skulle omfatta storföretag med minst 500 anställda […] Fondsystemet skulle organiseras i regionala
representantskap, löntagarnas representanter i företagens styrelser utses lika av löntagarna lokalt och representantskapen upp till 40 procent av aktiekapitalet och företag utanför systemet åläggs en särskild avgift till en medbestämmandefond.17
Det föreslogs även ett system med två riksomfattande utvecklingsfonder där den ena bestod av samhällsmajoritet och den andra med löntagarmajoritet. Senare kompletterades det med regionala utvecklingsfonder. En sak var dock påtaglig i den rapport som kom 1978. Fokuset låg inte längre på kapitalkoncentrationens uppluckring utan mer med tyngdpunkt på
14 Lewin, Ideologi och strategi s. 358-359 15 Ibid s. 359
16 Ibid s. 361-362 17 Ibid s. 363
7
kapitalbildning.18 Det sistnämnda var en viktig fråga på den här tiden eftersom Sveriges ekonomi hade försämrats i sviterna av oljekrisen 1973 som hade lett till minskat tillgängligt kapital att investera i företagen. Strukturella problem inom skogs-, stål- och varvsindustrin var en bidragande orsak till en allt sämre ekonomi vilket försämrade landets konkurrenskraft på världsmarknaden.19 Även 1979-1980 steg oljepriserna vilket medförde en devalvering av den svenska kronan.20
Debatten var intensiv under andra halvan av 70-talet och det tillsattes en statlig offentlig utredning för att försöka klargöra frågorna kring löntagarfonderna och vad de skulle kunna innebära. Denna utredning, Löntagarna och kapitaltillväxten, uppkom i och med den så kallade första Hagaöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet 1974 och utredningen påbörjades 1975. Sex år senare lades utredningen ner men en slutrapport
publicerades samma år (1981). Den innehöll dock bara material till bakgrunden av
diskussionen om löntagarfonder.21 Här kan vi se att både Socialdemokraterna och Folkpartiet i början av löntagarfondsdebatten öppnande upp för diskussioner om att de anställda skulle få ta del av företagens vinster.
På Folkpartiets landsmöte 1978 togs beslut om att tillsätta en arbetsgrupp som skulle
undersöka frågan närmre vilket skulle utmynna i en debattpromemoria i ämnet. Det här för att öppet diskutera sakfrågorna och på så vis hitta olika tänkbara lösningar. Arbetsgruppen diskuterade bland annat följande om löntagarfonder:
Systemet skulle säkra en tillfredsställande kapitalbildning i näringslivet; det skulle ”befästa och förstärka marknadsekonomin och motverka all slags
maktkoncentration”; det skulle vidare stödja ”allmänt accepterade löne- och stabiliseringspolitiska strävanden” och slutligen även ”främja en fortsatt demokratisering av arbetslivet.”22
Diskussionen om demokratisering av arbetslivet går således att spåra även i Folkpartiets politik under 1970-talet som även förde diskussioner om att de anställda skulle utgöra hälften av företagens styrelser. Centerpartiet förde under samma tid diskussioner om
föreningskooperativ för företag inom lantbruket. Det är diskussioner och idéer som är svåra
18 Lewin, Ideologi och strategi s. 363
19 Sandra L. Albrecht & Steven Deutsch ”The challenge of economic democracy”, Economic and industrial
democracy, 1983, vol 4, s. 294
20 Stig Hadenius, Björn Molin & Hans Wieslander, Sverige efter 1900 – en modern politisk historia (Stockholm, 1993) s. 285
21 Åsard, Kampen om löntagarfonderna, s. 12 22 Ibid s. 60
8
att spåra i dagens retorik bland dessa partier vilket belyser ett annat politiskt klimat under 1970-talet. 23
Att löntagarfonderna utformades till en mer kollektiv variant kom mot slutet av debatten att bli en kritik mot fonderna från borgerligt håll. Företrädare för Centerpartiet och Folkpartiet uttryckte sommaren 1980 visserligen en försiktig optimism till kollektivt sparande. Då med premissen att enskilda löntagare skulle få välja själva vilken fond som skulle få ”sin” andel. Löntagaren ska också ha rätt att ta ut sin del efter en viss tid. Fondernas slutgiltiga
konstruktion sågs dock som ett långsiktigt hot som skulle hota privat ägande och rasera en pluralistisk demokrati. Förvisso kunde man hålla med att det behövdes arbeta fram nya kapitalkällor men motsatta sig just den kollektiva aspekten.24
Opinionen i löntagarfondsfrågan från 1976 och framåt visade på att det fanns en folklig opinion mot fonderna där man hellre såg individuella fonder framför kollektivt ägda. Inom LO och socialdemokratin vägde opinionen jämnt.25 Löntagarfondsfrågan skulle återigen bli en stridsfråga inför valet 1982. Palmes strategi inför valet var att inte prata så mycket om
fonderna under valrörelsen utan sätta frågor om välfärd, sysselsättning och andra ekonomiska frågor på tapeten istället. Han försökte även i den mån som löntagarfrågan diskuterades få den att handla om välfärd snarare än ägande.26
En annan strategi inför valet var Palmes så kallade utsträckta hand där man utåt försökte få det att se ut som att det fanns beröringspunkter i debatten som var värda att diskutera.
Borgerligheten å sin sida var inte att beredda att ”förhandla om införandet av socialism”, som var deras syn på fonderna under valet. Socialdemokraterna kom att på så sätt hamna på kollisionskurs med LO och borgerligheten som båda påverkade deras ställning i frågan. 1982 vann Socialdemokraterna valet och löntagarfondsfrågan skulle nu gå mot ett slut. Till hösten 1983 skulle det finnas ett förslag att ta ställning till i riksdagen. I propositionen föreslogs fem löntagarfonder vars uppgift var att förvalta en del av den allmänna pensionsfondens medel. Varje fond i sig skulle ha nio styrelseledamöter och minst fem av dem skulle bestå av löntagare eller åtminstone förespråka deras intressen.27
23 Bo rothstein, Ekonomisk demokrati? s. 11
24 Hancock & Logue Sweden: The quest for economic democracys. 262-264
25 Donald A.R. George ”The political economy of wage-earner funds: policy debate and swedish experience”,
Review of political economy, 1993, vol 5, s. 481-483
26 Lewin, Ideologi och strategi s. 368-369 27 Ibid s. 375
9
En kraftig borgerlig opinion i frågan hade fått Socialdemokraterna att vackla och den proposition man sedan tog ställning till 1983 var inte så radikal som man från
fackföreningsrörelsen hade hoppats på efter fack- och partikongressen 1981. Förslaget som regeringen hade lagt fram och som sedan röstades igenom handlade om att de allra mest vinstrika företagen betalar 20 procent av sina reala övervinster till fem ovannämnda löntagarfonder. 0,2 procent av den sammantagna lönesumman läggs till fonderna. Det här skulle bli 2 miljarder om året och 15 miljarder (dåvarande pengavärde) totalt fram till 1990, då hela systemet antogs vara fullt uppbyggt. 8 procent av det sammanlagda aktievärdet i landet skulle då ligga i löntagarfonderna.28 Trots att borgerligheten hade lyckats avstyra de radikalare delarna i förslaget uppstod nu två strategiska handlingsalternativ.29
Skulle man nöja sig med den ideologiska seger det innebar i och med Socialdemokraternas reträtt i frågan, eller skulle man ignorera reträtten och fortsätta att spela på det
antisocialistiska kortet. Det blev det sistnämnda som kom att dominera deras strategi i fortsättningen. Man fortsatte att ignorera Palmes utsträckta hand samt tackade nej till en socialdemokratisk inbjudan för en överenskommelse i löntagarfondsfrågan. Istället förberedde man en antifondsdemonstration och tog på så vis tillvara på den stora antifondstämningen i landet. Den 4 oktober 1983 samlades mellan 80 000 och 100 000 människor i en stor demonstration mot fonderna i Stockholm för att manifestera sitt motstånd till kollektiva löntagarfonder.30 Lite mer än två månader senare skulle partierna ta ställning i frågan i en riksdagomläggning.
Löntagarfonderna röstades till slut igenom i riksdagen den 21 december 1983 med
röstsiffrorna 164 mot 158. Alla Socialdemokraterna som var närvarande röstade för medan de borgerliga ledamöterna röstade emot. Vänsterpartiet kommunisterna lade ner sina röster.31
Tidigare forskning
Löntagarfonderna sågs som ett sätt att demokratisera arbetslivet. I det här avsnittet ges först en kort historisk överblick om forskningen kring ekonomisk demokrati fram till idag. Det avslutas sedan med en belysning om debatten kring löntagarfonderna och forskningen kring dem. I forskningsfältet kan vi se att det inom arbetarrörelsen har funnits en historisk debatt om vad ekonomisk demokrati skulle kunna innebära. Christer Lundh belyser det i
28 Riksdagens Protokoll 1984/83:53 s. 25 29 Lewin, Ideologi och strategi s. 270-277 30 Ibid s. 377-378
10
avhandlingen Den svenska debatten om industriell ekonomi 1919-1924. För att förstå löntagarfondsfrågan och varför debatten uppstod belyser han frågan om industriell ekonomi på 1920-talet vilket han menar har kommit i skymundan i forskningen som saknar ett historiskt perspektiv.32
Det här är även något Sten O. Karlsson diskuterar i Det intelligenta samhället där han menar att socialdemokratin inte enbart hittade sina idéer i marxismen utan även i fabianismen exempelvis. Bland annat belyser han den socialdemokratiska diskussionen på 1920-talet om ekonomisk demokrati och hur den tog intryck av debatten i England. Socialdemokraterna tillsatte en kommitté för industriell demokrati (KID) på 1920-talet. Inom kommittén fanns två nyckelpersoner med delade meningar i frågan. Ernst Wigforss förespråkade en
deltagardemokrati medan Gustav Möller pratade mer i termer av statssocialism, det vill säga statligt ägande av företagen. Wigforss däremot menade att arbetslivet kunde demokratiseras under kapitalismen.33
Wigforss diskuterade och argumenterade för demokratiseringar i arbetslivet och förespråkade gillesocialismen som var ”en fullt genomförd demokrati inom den nuvarande kapitalistiska organisationsformen”.34 Lars Magnusson, professor i ekonomi, menar att det är vanligt att uppfatta ekonomisk demokrati i termer av övertagande av ägandet av näringslivet. Antingen att man socialiserar hela eller delar av det, men det är en form av ekonomisk demokrati. 35 Wigforss argumentation för gillesocialismen är ett exempel på andra sätt genom vilket man kan demokratisera arbetslivet. Ett tredje exempel kan vara demokratisering via fonder. Det brukar hävdas att löntagarfondsfrågan kom att sätta locket på för en vidare debatt om olika alternativ och modeller för ekonomisk demokrati. Magnusson håller dock inte med utan menar att vi på senare år har kunnat se att frågan om fonder har väckts till liv igen. I USA har frågan om fonder dykt upp som ett sätt att demokratisera arbetslivet. Då inte fackligt ägda fonder utan via till exempel pensionsfonder som kontrolleras av löntagare.36
Magnusson menar att förslaget om fackföreningsfonder har försvunnit i debatten men att diskussionen om fonder är levande bland annat i form av ”pensionsfondssocialism”. Det är en fråga som har uppstod i de anglosaxiska länderna vars syfte är att stärka löntagarfondernas
32 Christer Lundh, s. 10
33 Karlsson. Det intelligenta samhället s. 377-379 34 Ibid s. 391
35 Magnusson, Ägande via fonder – en väg till ekonomisk demokrati?, s. 203-205 36 Ibid
11
inflytande med hjälp av fonder. Den här frågan har dryftats av LO under en rad kongresser på 1990-talet. Trots detta menar Magnussen att löntagarmakt via fonder verkar vara svåra att få till eftersom det verkar svårt att få till kollektiva lösningar i dagens samhälle. Kanske att djupare ekonomiska kriser och en större misstro mot nuvarande finansiella systemet skulle kunna ändra opinionen och lyfta frågan igen.37
Det är även Furåker inne på och menar att löntagarfonderna som de konstruerades när de väl röstades igenom i riksdagen är svåra att återinföra då världen har förändrats sedan 1983. Globaliseringen har utvecklats och kapitalet är mer flytande vilket gör det svårt att införa liknande system. En del av kritiken och anledningen till fonddebatten (löntagarfonderna) handlade om en ökande ojämlikhet vilket är minst lika påtaglig idag. Det borde göra att debatten kring spridandet av kapital borde vara större. En allt större del av Sveriges befolkning sparar pengar i aktier och fonder men likväl är det svårt att påverka och få
inflytande i hur företagen styrs. Det här exkluderar även en större del av befolkningen från att få makt i den ekonomiska sfären vilket snarare kräver kollektiva lösningar som är kollektiva av naturen.38
Vi kan se i både Magnussons och Furåkers resonemang att dagens forskning för teoretiska resonemang om just kollektiva lösningar som är ”kollektiva av naturen”. Kooperation är ett sådant område som mycket av forskningen behandlar idag. Bo Rothstein argumenterar för en rad skäl till varför frågan ekonomisk demokrati borde lyftas upp i den offentliga debatten och förordar någon form av kooperation som en lösning. Bland annat på grund av ökad
ojämlikhet, studier som visar att ökat inflytande för de anställda ökar effektiviteten samt att de lönearbetarna känner en större tillfredsställelse. Forskning visar även att löntagarstyrda och löntagarägda företag är minst lika effektiva och innovationsrika som traditionellt ägda/styrda företag. Ett annat argument han för fram är att mindre inflytande och kontroll över den egna arbetssituationen verkar vara tydligt förknippad med utslagning och ohälsa.39
I avhandlingen Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige undersöker Ilja Viktorov löntagarfonderna utifrån ett sätt att lösa fordismens kris i Sverige. Bland annat kommer Viktorov fram till att arbetsgivarna lyckades att mobilisera en bred och kraftigt borgerlig front i frågan. En annan slutsats är Socialdemokraterna såg en fara med löntagarfonderna och att
37 Magnusson, Ägande via fonder – en väg till ekonomisk demokrati? s. 221-222
38 Bengt Furåker ”The swedish wage-earner funds and economic democracy: is there anything to be learned from them?”, Working life democracy, 2016, vol 22, iss 1, s. 127-128
12
det hotade deras chanser att vinna valet vilket vara förklaringen till att man inte lade fram ett lika radikalt förslag som ursprungsförslaget. Avhandlingen kommer även fram till att SAP:s ledning inte ens hade en tanke på att försöka reformera kapitalismen till ett alternativt ekonomiskt system.40 Liknande resonemang för Giljam fram och menar att frågan om
löntagarfonderna bidrog till att förskjuta samhällsdebatterna åt höger vilket han kommer fram till i en empirisk undersökning, där han belyser åsiktsbildningen i frågan med särskild
utgångspunkt i valkampanjer och deras resultat. Den allmänna opinionen i frågan var negativ ställd till löntagarfonderna speciellt under åren 1982-1985, då den stora antifondkampanjen nådde sin kulmen.41
Tidigare nämnda Lundh belyste även löntagarfondsfrågan utifrån debatten på 1970-talet. Blandat annat undersöker han publicerade källor och belyser den kritik som den politiska vänstern (alla kommunistiska partier) hade mot löntagarfonderna. Han analyserar de politiska, tekniska och ideologiska argumenten för och emot löntagarfonder utifrån vänsterns
perspektiv.42 Den statliga offentliga utredningen om löntagarfonderna, som nämndes tidigare i och med den så kallade Hagaöverenskommelsen, var omtvistad och mötte på ideologiska strider vilket Erik Åsard belyser i Kampen om löntagarfonderna. Åsards slutsatser kring varför utredningen lades var dels att de parter som var inblandande aldrig lät sina
representanter utnyttja det kompromissutrymme som fanns och dels att de borgerliga partierna misstrodde SAP:s förslag som enligt dem var ett hot mot marknadsekonomin.43
Som vi kan se i det här avsnittet är frågan om ekonomisk demokrati aktuell inom forskningen som även menar att just löntagarfonderna av många olika skäl är svåra att införa igen. Men löntagarfondsfrågan var unik eftersom den lyfte upp ett alternativt ekonomiskt system som både i den offentliga debatten och inom forskningen sågs som ett sätt att demokratisera arbetslivet. Genom att undersöka slutdebatten kring löntagarfonderna belyser uppsatsen hur diskussionen fördes i sitt slutskede som har kommit i skymundan i den tidigare forskningen. Uppsatsen belyser framförallt vilka diskurser frågan förde med sig vilket ger en ny ingång i forskningen kring löntagarfonderna och de olika ideologiska aspekter på demokrati i den ekonomiska sfären. Uppsatsen bidrar därför till att bredda diskussionen kring
löntagarfonderna i förhållande till ekonomisk demokrati utifrån dagens forskningsläge.
40 Viktorov, Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige s. 270
41 Mikael Giljam, Svenska folket och löntagarfonderna. En studie i politisk åsiktsbildning (Lund, 1988) 42 Christer Lundh, ”Svensk löntagarfondsdebatt under 1970-talet”, Meddelande från ekonomisk-historiska
institutionen. Lunds unversitet Nr.8 (1979)
13
METOD
Jag använder mig av en diskursanalys av mitt material. Dels för att undersöka de diskurser som löntagarfondsdebatten förde med sig och dels för att blottlägga den ideologi som finns bakom utsagorna. Jag har inspirerats av grundad teori när det gäller materialet och hur jag till en början tog mig an det. För att fördjupa analysen av materialet används diskursteori för att fokusera på de utsagor som gjordes i debatten och vad de kretsar kring.
Empiri
Jag har inspirerats av grundad teori som dels kan ses som en metod och dels som en teori, eller snarare ”grundande av en teori”. Grundad teori är en kvalitativ metod som är kritisk till positivismen som anses vara för naturvetenskapligt inspirerad. Bland annat argumenterar Habermas för att vetenskaplig kunskap uppstår utifrån olika mänskliga intressen snarare än från ett resultat av en autonom process vilket kännetecknar vetenskapens inneboende logik. Den har sitt ursprung i den symboliska interaktionismen som är en metodologisk riktning som härstammar från USA i början av 1900-talet.44
Vidare bygger den på pragmatism där social nytta och kontroll som resultat blir sanningskriterium. Grundad teori försöker komma bort från de klassiska filosofiska
dualismerna så som subjekt-objekt, idealism-realism, etcetera. ”Sanningen” återfinns snarare i praktiskt mänskligt handlande. Den är idiografisk då den tittar på enskilda fall snarare än mängder av fall. Det är en flexibel metod för datainsamling där principerna förändras succesivt under forskningsprocessen. Vidare sätts den sociala handlingen i fokus och
undersöker en mikroprocess ej en funktion eller struktur. Den utgör en relation mellan aktörer och är även symbolisk i avseende vad som förmedlas mellan aktörerna.45 ”Det intersubjektiva (snarare än t.ex. det beteendemässiga, psykologiska, strukturella eller funktionella) blir därmed centralt”.46
Min analys fokuserar på hur olika företrädare för partierna i texten (protokollen) ”diskuterade” och vilka diskurser som kan urskönjas i debatten om löntagarfonderna. I analysen kommer jag sedan att ta ut citat som är talande för diskussionen och problematisera
44 Mats Alvesson & Kaj Sköldberg, Tolkning och reflektion (Lund, 2008) s. 128-129 45 Ibid s. 129-131
14
med hjälp av teorier. Genom att jag använde mig av grundad teori fick jag ett flexiblare förhållningssätt till mitt material där jag successivt kunde finna teman och kategorier.
Diskursanalys och diskursteori
Då debatten kring löntagarfonderna handlar om argumentation och ideologi används
diskursanalys som verktyg till att analysera och belysa de diskurser som finns i materialet. För att fördjupa diskursanalysen använder jag mig av diskursteori för att blottlägga utsagorna från de olika partiföreträdarna. Diskursteori är användbart för att belysa hur kampen om begreppen förs i den slutdebatt som uppsatsen undersöker och här kommer en kortare genomgång av diskursanalys samt diskursteori.
Ordet diskurs hör man ofta men vad betyder det egentligen? Jørgensen och Philips skriver om diskursanalys och om man ska beskriva det med en mening är det ”ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)”.47 De påpekar också att språket i olika
sammanhang är konstruerat i olika mönster när vi agerar i olika sociala sammanhang. Man kan prata om till exempel ”medicinsk diskurs” eller ”politisk diskurs”. Det förklarar dock inte vad diskurser är, hur de fungerar eller hur man gör en analys av dem. Här bör man titta på mer utvecklade teorier och metoder i diskursanalysen.48
Diskursanalysen fokuserar på språkliga praktiker som produceras av människor i form av utsagor som i samklang med materiella praktiker skapar subjekt och objekt.49 Alvesson och Sköldberg lyfter fram sex punkter som diskursanalys utgår från och arbetar med: 1) Vi använder språket för olika funktioner vilket kan ge olika konsekvenser. 2) Språket både konstruerar och är konstruerat. 3) Ett och samma fenomen kan beskrivas på en rad olika sätt vilket leder till 4) olika variationer i våra utsagor. 5) Det finns inget absolut säkert sätt att hantera dessa variationer och plocka ut de redogörelser som är ”bokstavliga” eller ”riktiga” från dem som är retoriska eller felaktiga. Som forskare borde det 6) centrala vara att studera de konstruktiva och flexibla sätt på vilka språket används.50
När vi tittar på språket kan man inom diskursteori prata om det som ett nät till vilket alla tecken i språket är knutna till. Samtidigt som varje tecken i sig får betydelse genom att skilja sig från varandra hänger de ändå samman.
47 Marianne Winther Jørgensen & Louise Phillips, Diskursanalys som teori och metod (Lund, 2000) s.7 48 Ibid s.7
49 Alvesson & Sköldberg, Tolkning och reflektion s. 459-460 50 Ibid s. 465
15
Diskursanalysens syfte är […] att kartlägga de processer där vi kämpar om hur tecknens betydelse ska fastställas och där vissa betydelsefixeringar blir så konventionaliserade att vi uppskattar dem som naturliga.51
Som exempel kan vi se nätet utifrån en medicinsk diskurs där tecken så som kropp, sjukdom och behandling får speciella roller. Dessa blir som knutar i det medicinska nätet (som
exempel) och kallas nodalpunkter. Var och en är särskilda från varandra men alla punkter (knutar) följer med när du drar i en av nodalpunkterna. Nodalpunkten ”kroppen” säger inte så mycket i sig självt utan måste sättas i relation till andra tecken och därigenom få mening. Dessa punkter är de privilegierade tecknen vilka en diskurs är organiserad kring.52
Inom diskursteori används begreppet element vilka är de tecknen vilka inte har fått sin mening slutgiltigt fixerad. Dessa begrepp är mångtydiga. Diskursteori säger att ”en diskurs försöker göra elementen till moment genom att reducera deras mångtydighet till entydighet”.53 Inom diskursteori kan vi se diskursen som en tillslutning och som ett tillfälligt stopp i tecknens betydelseglidning. Den blir dock aldrig fullständig och övergången från element till moment avslutas aldrig helt. Element som kan tillskrivas olika betydelser kallas för flytande
signifikanter. Det är de tecken som diskursen försöker skapa mening åt på sitt sätt. Dessa
flytande signifikanter för en kamp mellan olika diskurser. Kroppen skulle i en medicinsk diskurs kunna vara kampen mellan en medicinsk diskurs och en diskurs för alternativ behandlingsdiskurs.54
TEORI
Demokrati är ett komplext fenomen och inrymmer så väl olika uppfattningar, som former och kan ha olika innehåll. Teoridelen går igenom några aspekter när det kommer till demokrati som analysen sedan förhåller sig till. Det ska inte ses som absoluta definitioner utan snarare diskussioner kring demokrati och hur man kan betrakta det. Först kommer en överblick över vad demokrati kan antas vara. Sedan kommer att avsnitt om demokratisk reformism och kritiska förhållningsätt till densamma. Teoriavsnittet avslutas med en genomgång av vad man kan åsyfta när man pratar om ekonomisk demokrati.
51 Winther Jørgensen & Phillips, Diskursanalys som teori och metod s. 32 52 Ibid 33-34
53 Ibid s. 34 54 Ibid s. 34-36
16
Demokrati
Många politiska regimer kallar sig för demokratiska trots att de verkar mena och göra vitt skilda saker vad det gäller fenomenet. Demokrati är på något sätt det som legitimerar det moderna politiska livet. Denna allmänna uppslutning kring demokrati är en sentida företeelse om vi ser på det utifrån ett historiskt perspektiv. Även om många länder anser sig vara demokratiska idag vet vi också hur sårbara och bräckliga demokratiska system är och då behöver vi inte gå alltför långt bak i tiden. Se exempelvis på Europa under 1900-talet. Det var inte långt ifrån att fascismen och nazismen höll på att förgöra demokratin, trots detta verkar vi ta den för givet.55
Ordet demokrati har sitt ursprung i grekiskan, demokratia, som är en sammanslagning av demos, det vill säga folk, och kratos, som betyder välde eller styre. Demokrati är en styrelseform som innebär att folket styr vilket skiljer det från monarkier och aristokratier. Demokratin är beroende av en stat där det finns någon form av politisk jämlikhet mellan människor. Rent idéhistoriskt kan vi se att demokratin är svåröverskådlig och kantad av olika uppfattningar om vad det egentligen innebär vilket ställer en rad frågor. Om vi tittar på ”folket”: vilka betraktas då? På vilket sätt ska de delta? Vilka förutsättningar antas befrämja deltagande? Tittar vi sedan på styre går det även där att ställa sig en rad frågor. Hur långt ska styret sträcka sig? På vilka områden bör demokratin tillämpas? Om vi menar att styret ska omfatta det politiska, vad innebär i sådana fall det?56 Vad är politiskt, alltså något som är en gemensam angelägenhet.
Vad omfattar styret? Lag och ordning? Mellanstatliga relationer? Ekonomin? Hem- eller privatsfären? Som vi kan finns det många saker att ta i beaktande. Vidare kan man fråga sig om ”folkets” föreskrifter måste åtlydas, vilka skyldigheter ska ”folket” ha och vilket utrymme ges åt avvikande åsikter? Vad gör man med dem som öppet och aktivt vägrar att delta? När och under vilka omständigheter har demokratier rätt att använda tvångsmedel mot de egna medborgarna eller dem som står utanför det legitima styret?57 Enligt Lively finns det olika uppfattningarna och diskussionerna kring ”folkstyre” och kan sammanfattas att alla ska styra, alla ska delta i lagstiftningen, beslut om den allmänna politiken, tillämpningen av lagar
55 David Held, Demokratimodeller (Uddevalla, 2005), s. 17
56 Held, Demokratimodeller s. 17-18 se även Robert Dahl demokratin och dess antagonister (Danmark, 2007) s. 15
17
etcetera. De som styr ska vara ansvariga inför de styrda. De styrda ska också kunna välja de styrande och de styrande ska verka i de styrdas intressen.58
När det kommer till ”folkstyre” kan det se ut på olika sätt. En vanlig form i västvärlden är representativ demokrati där folket utser ombud som utövar den yttersta kontrollmakten och som de själva väljer genom återkommande val. En form av representativ demokrati är exempelvis parlamentarismen vilket är ett statsskick där regeringen är beroende av stöd från parlamentet. I Sverige och Finland mer känt som riksdagen.59 En demokratiform som har kommit att känneteckna den svenska politiken under 1900-talet är den demokratiska reformismen vilket nu kommer att behandlas närmare.
Demokratisk reformism
Jörgen Hermansson problematiserar i Politik på upplysningens grund den demokratiska reformismen med fem olika ideologiska traditioner som kritiserar densamma på ett teoretiskt plan. Dessa kritiska traditioner är Leninismen, nyliberalismen, kultiverad traditionalism, radikal civilisationskritik samt decisionism. En central del i den demokratiska reformismen är framstegstanken. Det är förenklat tanken om att ny kunskap kan användas för att påverka samhället, det leder dock inte automatiskt till ett gott resultat. Den demokratiska reformismen innebär att politiskt agerande bör vara förnuftsbaserat, det vill säga att det utgör ett
rationalitetstänkande.60
I en representativ demokrati tas centrala beslut av en ”elit” (professionella politiker) och kan i realiteten beskrivas som ett slags styrelse av experter. Styrningen kan antingen ske med en väktarstat (experterna styr oavsett folkligt mandat) eller folkstyrelse (politiker och byråkrater underställs en folklig dom). En annan central del i demokratiska reformismen är att den politiska rationaliteten går att förena med ett egalitärt styrelsesätt. Idag underbyggs det demokratiskt synsättet av ett klassiskt värderelativistiskt resonemang. Enligt Weber kan vetenskapen inte göra några som helst anspråk på inflytande när det kommer till politiken.61 ”Politiken baserar sig nämligen på ett synsätt som betonar att det ytterst handlar om att välja värden, och inför det valet står vetenskapen stum”.62
58 Jack Lively, Democracy (Oxford, 1975) s. 30 59 Held, Demokratimodeller s. 140
60 Jörgen Hermansson, Politiken på upplysingens grund (Lund, 2003) s. 12-21 61 Ibid s. 21-22
18
Med relativismen – och då inte bara när det gäller värdefrågor – följer att vi avgränsar oss från alla former av fundamentalism; vi ålägger oss ett slags sekulärt förhållningssätt till politiken. Därmed följer inte logiskt att vi därmed anammar demokratin. Värderelativismen har udden riktad mot Platons efterföljare, med demokratismen är i sig själv en ideologi som ytterst grundar sig på en värdering. Utan denna värdering finns inget som säger att vi bör hysa lika stor respekt för allas intressen och önskemål.63
Om vi ska sammanfatta föreställningarna om politisk rationalism har den sin utgångspunkt i att förnuftet kan och bör sätta sin prägel på politik och samhällsliv. Utöver det har den en bestämd människosyn som bygger på alla individers lika värda som myndiga människor.64 Hermansson tar upp tre viktiga kännetecken för den demokratiska reformismen. Kunskap, vilket innebär att politiska ställningstaganden och handlingar ska baseras på kunskap.
Demokrati som med hjälp av procedurer fastställer politiska ställningstaganden och
styrbarhet där de politiska ställningstagandena genomförs och implementeras på ett effektivt
sätt. På så vi rättfärdigas den demokratiska reformismen genom vetenskap, demokrati och effektivitet.65 De fem kritiska traditioner som Hermansson lyfter fram har valts ut med motiveringen att de uppfattas som särskilt utmanande till den demokratiska reformismen.66 Uppsatsen förhåller sig till en av dessa politiska förhållningssätt. Nyliberalismen som är inspirerad av klassisk libertarianism tar kraftigt avstånd från kollektiva och politiska intrång i människor privatliv och försvarar individens valfrihet konsekvent.67
Ekonomisk demokrati
En demokratisk stat är en stat där lagar och förordningar är fattade genom någon form av demokratiska beslutsmodeller vilket brukas kalla politisk demokrati. När det kommer till ekonomisk demokrati kan vi se det som att man får vara med och bestämma eller få inflytande om varor, tjänster och produktion exempelvis och att besluten på så vis fattas demokratiskt.68 Magnusson menar på att det råder en förvirring vad det gäller ekonomisk demokrati på grund av begreppets mångtydighet. Om vi ska förenkla kan vi se tre huvudlinjer. För det första talar man enligt honom om ekonomisk demokrati utifrån något slags inflytande över sin
arbetsplats. Historiskt ligger det nära industriell ekonomi och har anarkistiska och
syndikalistiska rötter inom arbetarrörelsen. Här kan vi också räkna in det man brukar kalla för
63 Hermansson, Politik på upplysningens grund s. 23 64 Ibid
65 Ibid s. 24 66 Ibid s. 27 67 Ibid
19
gillesocialismen.69 Det kan ses som en mellanväg mellan statssocialism (statligt ägande) och syndikalistiska idéer om arbetarägda företag.70 Dessa inflytanden kan handla om allt från att ha kontrollen över sitt eget arbete genom att äga företaget, till att beakta inflytandet snarare än ägandet. I sin mildaste form kan det handla om att ha rätt till information.71
Den andra varianten lägger tonvikten på demokratisering av ägandet. Här äger varken de anställda eller staten företagen utan ägandet sprids mellan flera via kollektiva fonder som exempelvis ägs av konsumtionskooperativ, fackföreningar eller av andra konstellationer. Även här kan vi se en radikalare gren där ägandet kontrolleras helt av fonderna. Ett exempel på den andra varianten skulle kunna vara löntagarfonderna. I en tredje variant som definierar ekonomisk demokrati kan vi härleda ur en ren marxistisk idé om kollektivt ägande av
produktionsmedlen via staten.72 De här något förenklade beskrivningarna ger en övergripande bild av ekonomisk demokrati.
Vilka ska då bestämma? Det här lyfter Arrhenius upp som det så kallade
avgränsningsproblemet. Vem/vilka har rätt att bestämma i dessa frågor? Hur avgränsar man gruppen? I en tid där de ekonomiska besluten på ett sätt flyttas längre från medborgarna på grund av övernationella stater och institutioner, växande makt hos multinationella företag, globala miljöproblem etcetera, kan vi fråga oss vad medborgarna egentligen kan ha inflytande i och vilka är det som blir påverkade? Påverkas bara de som arbetar på en nedläggningshotad fabrik eller drabbar det samhället i stort? Ska en nyanställd ha samma rättigheter till
beslutsfattande som en person som varit anställd i nästan hela sitt arbetsliv? Blir det effektivt om fler är med och fattar besluten och så vidare.
Avgränsningsproblemet kan sägas avslöja ett problem med själva
demokratibegreppet eller åtminstone med vissa anspråk som görs rörande demokrati. Att ett beslut fattas med en demokratisk beslutsmetod av en viss församling (eller av en vald grupp som representerar församlingen) räcker inte för att beslutet ska vara demokratiskt eller bra ur demokratisk synvinkel. Församlingen måste också vara den ”rätta”. Men hur blir den det?73
Ett sätt att avgränsa vilka som ska få bestämma kan vara efter påverkansprincipen vilket Arrhenius beskriver: ”alla som är relevant påverkade av ett besluts konsekvenser bör ha, i
69 Magnusson, Ägande via fonder – en väg till ekonomisk demokrati? s. 202 70 Sten o. Karlsson. Det intelligenta samhället (2001), s. 405
71 Arrhenius, Politisk och ekonomisk demokrati s. 72
72 Magnusson, Ägande via fonder – en väg till ekonomisk demokrati?, s. 203 73 Arrhenius, Politisk och ekonomisk demokrati s. 74
20
någon mening, inflytande över beslutet”.74 Vi kan förstås ställa oss frågan om vilka som påverkas av ett beslut men grundprincipen bör tas i beaktande rent teoretiskt. Utifrån påverkansprincipen problematiserar Arrhenius fyra ekonomiska modeller som kan antas innebära ekonomisk demokrati. Dessa modeller är förenklade och kan inte ses som absoluta definitioner, men de är ändå relevanta att föra diskussion kring i analysen när ekonomiska system diskuteras i slutdebatten.
Om vi ska titta på huvuddragen i det vi kan kalla demokratisk kapitalism kan vi se att den bygger på det privata ägandet av produktionsmedlen där ägarna styr företagen och är de som även tillhandahåller vinsterna. Produktionen styrs av en marknad utefter principen
utbud/efterfrågan. Det är en arbetsmarknad för arbetsgivare och lönearbetare. Lönen sätts efter utbud och efterfrågan och då oftast i förhandlingar mellan arbetsgivarorganisationer och fackföreningar. Regeringen är demokratiskt vald och styr staten. Kapital för investeringar kommer i första hand från privatkontrollerat sparande.75
Nästa modell av ekonomisk demokrati hittar vi i demokratisk planekonomi. Här är det i huvudsak staten som äger produktionsmedlen. Ägarna är staten som i sin tur styr företagen med hjälp av planeringsverk och statligt tillsatta styrelser och chefer och vinster tillfaller ägarna, det vill säga staten. Produktionen görs för en marknad där statliga regleringar är det som sätter priserna. Det är en arbetsmarknad för arbetsgivare och lönearbetare och lönerna är statligt reglerade. Det bygger på en demokratisk vald regering som styr staten. Det är skatter som sedan bidrar till investeringskapital.76
Den tredje modellen kallar Arrhenius för demokratisk centraliserad marknadssocialism. Då är det i huvudsak statligt ägande av produktionsmedlen. Staten som ägare styr indirekt genom att tillsätta styrelser och chefer likt det vi kan se i ett kapitalistiskt system. Vinsten tillfaller medborgarna där den då fördelas lika mellan alla medborgare. Produktionen sker för en marknad där priser styrs efter utbud och efterfrågan. Arbetsmarknaden likt i demokratisk kapitalism sätts efter utbud och efterfrågan. Staten styrs av en demokratiskt vald regering där investeringskapital både kommer från privatkontrollerat sparande samt skatteinkomster. Den sista modell som Arrhenius lyfter fram är demokratisk decentraliserad
marknadssocialism. Då ägs produktionsmedlen kollektivt genom antingen arbetarägda
74 Arrhenius, Politisk och ekonomisk demokrati s. 72 75 Ibid s. 84
21
företag eller i form av statligt, regionalt eller kommunalt ägande. Lönearbetat avskaffas och ersätts med vinstdelning där företagets vinster tillfaller medarbetarna. De som arbetar i företagen är de som styr exempelvis indirekt genom demokratiskt valda styrelser och chefer. Produktion för en marknad som styrs av utbud och efterfrågan. Det är en demokratiskt vald regering som styr staten. Skatteinkomster och privatkontrollerat sparande förser pengar till investeringar.77
22
ANALYS
Den 20-21 december 1983 skedde omröstningen i avseende propositionen om
löntagarfonderna. I materialet finner vi 88 talare. 34 stycken moderater, 18 socialdemokrater, 17 centerpartister, 15 folkpartister och 4 från Vänsterpartiet kommunisterna. Första dagen hölls 89 stycken anföranden och den andra dagen 36 anföranden vilket var 125 stycken totalt. Det var några talare som höll mer än ett anförande och det i början av debatten då tre större replikskiften äger rum. Efter dem är det enstaka talare från partierna som har begärt ordet. Första replikskiftet sker mellan Socialdemokraternas Arne Gadd, Moderaternas Lars Tobisson, folkpartisten Björn Molin, centerpartisten Nils Åsling samt Vänsterpartiet kommunisternas Carl-Henrik Hermansson. I det andra replikskiftet kliver dåvarande
finansministern och socialdemokraten Kjell-Olof Feldt in i debatten istället för Arne Gadd. I det tredje replikskiftet är det moderaten Ulf Adelsohn, centerpartisten Thorbjörn Fälldin, folkpartisten Jan-Erik Wikström, Vänsterpartiet kommunisternas Lars Werner samt dåvarande statsministern och socialdemokraten Olof Palme som har ordet.
Utsagorna i dessa replikskiften kommer att belysa debattens huvudspår och kommer på så vis utgöra kärnpunkten i min analys. Många av argumenten och utsagorna känns igen senare när de enstaka talarna anför och debatten planar på så vis ut efter ett tag. Analysdelen är uppdelad i fyra olika avsnitt som utgör huvuddelen av det som debatten kretsade kring. Citaten är inte kronologiska i uppsatsen i förhållande till talarordningen utan är utvalda som exempel på hur debatten fördes utifrån nedanstående analysteman.
Analysen visar hur löntagarfonderna målas upp som ett hot i form av socialism och därmed ett avskaffande av marknadsekonomin. Vidare kretsar debatten kring ideologiska aspekter av maktkoncentrationen om vem som har makt och vem som kommer att få det. I den
diskussionen kommer även fackets roll i löntagarfondssystemet vara påtaglig. Synen på demokrati tar sig också i olika uttryck efter talarnas ideologiska övertygelse. Den
diskussionen kommer att kretsa kring synen på individ och kollektiv. I den fjärde rubriken som är döpt till kapitalbildning kan vi se hur frågan om löntagarfonderna kom att handla om Sveriges ekonomi.
Socialism eller marknadsekonomi?
Som nämndes ovan kommer en stor del av debatten att handla om huruvida löntagarfonderna är ett hot mot marknadsekonomin. Från borgerligt håll ser man fonderna som ett hot mot det
23
rådande ekonomiska systemet. Socialdemokraterna å sin sida menar på att det är långt ifrån ett införande av socialism och att det snarare kan ses som en tredje väg och ett sätt att stärka Sveriges ekonomi, vilket kommer att tas upp mer under rubriken ”Kapitalbildning”. Från Vänsterpartiet kommunisternas sida menar man att borgarna använder tankefiguren socialism för att skrämmas i debatten och hävdar att det är långt ifrån en socialisering av näringslivet.
Fonderna som ett hot
I det andra anförandet (Talmannen håller första anförandet) i riksdagens debatt har moderaten Lars Tobisson ordet. Omgående skapas en diskurs i form av ett hot när han påstår att
Socialdemokraterna med hjälp av kommunisterna är på väg att införa fondsocialism i Sverige. Diskursen kring löntagarfonderna kommer från moderat håll att kretsa kring socialism och fonderna som ett hot mot marknadsekonomin. Det är uppenbart vad löntagarfonderna är och vad de hotar:
Tvångsfonder är onödiga, eftersom den stora framgången med
skattefondssparandet78 visar att näringslivets behov av riskkapital kan klaras på frivillig väg. Om ägandet och inflytandet i näringslivet sprids bland de enskilda människorna, får dessa också ett direkt personligt utbyte av sitt sparande. Fackföreningsfonder är skadliga eftersom de bryter sönder marknadsekonomin. 79
Fackföreningarna blir här en negativ konnotation i kontrast till marknadsekonomin. Han gör facket signifikativt med hot när han bakar in fackföreningen med fonder som är ”skadliga eftersom de bryter sönder marknadsekonomin”. Han skapar på så vis en diskurs om fondssystemet som skadligt och vi kan även se att hans argument vilar på att demokrati förutsätter den mångfald som finns i marknadsekonomin. För att exemplifiera fortsätter Moderaterna även under andra dagen av debatten att lyfta, genom Anders Andersson i det nittonde anförandet, upp liknande resonemang.
Trots alla varningar här i kammaren och runt om i landet för ett så långtgående experiment som dessa fackföreningsfonder innebär är socialdemokraterna nu beredda att med hjälp av kommunisterna införa ett nytt ekonomiskt system här i landet. Socialdemokraterna allierar sig i denna viktiga fråga med ett parti som de många gånger talat om som inte demokratiskt.80
78 Skattefondssparandet var en reform som de borgerliga genomförde under sina regeringsår. Det var en skattereduktion på 30 procent av utdelningsinkomsterna upp till 7 500 kronor per person. Det här ville
socialdemokraterna reducera till 20 procent för att sedan succesivt avskaffa reformen då man ansåg att det var överdrivna skattelättnader till aktiesparandet som de borgerliga regeringarna genomfört.
79 Lars Tobisson – Moderaterna, anförande 3, Riksdagens protokoll 1983/84:53 s. 5
24
Notera i ovanstående citat att Socialdemokraterna är på väg att inför fonderna ”med hjälp av kommunisterna”. Här försöker Andersson spela på negativa känslor kring kommunismen som underförstått är odemokratiskt vilket kan ses som ett sätt att försök att svartmåla
Socialdemokraterna. Kommunisterna används som ett skällsord och är ett enkelt retoriskt knep där ordet är fyllt med många negativa konnotationer. Från moderat håll benämns sällan fonderna som löntagarfonder utan med värdeladdade ord som tvångsfonder,
fackföreningsfonder och konstruerar på så sätt en diskurs om vad fonderna innebär. För att vinna kampen om diskursen löntagarfonderna kan vi se hur Vänsterpartiet kommunisterna själva målar upp borgerligheten som antifacklig. Vänsterpartiet kommunisternas Carl-Henrik Hermansson säger bland annat följande i det femtonde anförandet:
Det [löntagarfondssystemet] tar en gnutta makt från de privata kapitalägarna. Det är naturligtvis de borgerliga motståndare till, liksom Arbetsgivarföreningen, men de inbillar sig inte ett ögonblick att det förändrar själva grundvalen för det ekonomiska systemet i Sverige. Nej, bakgrunden är istället att hela den hårdhänta, intensiva kampanjen mot löntagafonder ingår i en allmän kampanj från borgerligt håll och Arbetsgivarföreningen riktad mot fackföreningsrörelsen. Det är det som ligger bakom, och det är också därför som de borgerliga talarna i sina anföranden här grovt och felaktigt beskriver vad löntagarfonderna innebär.81
Att löntagarfondsdebatten används av borgarna för att angripa fackföreningsrörelsen finns det även socialdemokrater som påpekar. Bo Finnkvist säger bland annat i det åttioförsta
anförandet:
Om man hör på de utläggningar som görs i denna sak, får man intrycket att
fackföreningsrörelsen redan i dag bestämmer i stort sett allt ute i företagen. Nu skall man ta det sista och avgörande steget, nu skall man bli arbetsgivare också. […] Man försöker måla upp en bild av makthungriga fackföreningsfunktionärer som
bestämmer allt, sedan saltar man anrättningen med olika tillmälen.82
Motmedlet mot borgarnas tal om fondsocialism blir från vänsterpartiet kommunisternas och Socialdemokraternas håll att få det till att de svartmålar fackföreningsrörelsen. Strategin blir då att prata om borgarna som att de för en kampanj. Att måla upp bilden av de onda borgarna som med hjälp av kampanjer, sammansvetsade med arbetsgivarna, vill krossa
fackföreningsrörelsen. Ordval som belyser just detta är ”hårdhänt” och ”intensiv”. Det blir alltså en kamp i frågan om vad löntagarfonderna är vilket då kan ses som en flytande
81 Carl-Henrik Hermansson – Vänsterpartiet kommunisterna, anförande 15, Riksdagens protokoll 1983/84:53 s. 38
25
signifikant. Ovanstående exempel visar tydligt hur du olika företrädarna försöker få
löntagarfonderna, som kan anses vara mångtydigt, till att bli entydigt. Nodalpunkterna i det här fallet kan vi se i form marknadsekonomi, socialism, facket för att nämna några.
Den fria marknaden
Att borgarna driver en kampanj mot löntagarfonderna är något som även Hermanssons partikollega Jörn Svensson använder sig av vilket spinner vidare på diskursen om
borgerligheten som antifacklig. I anförande 56 inleder han med en pragmatisk framtoning när han efterlyser en saklig debatt och säger att ”man kan vara för eller emot löntagarfonder – bara man förmår se dem som det de är och inte som en hatsymbol inom ramen för en
häxprocessmentalitet, som inte alls frågar efter verkligheten”.83 Här positioner sig Svensson först som pragmatisk och men går sedan över i hårdare ordalag och menar att borgerligheten stor för ohederlighet vilket förstärks med starka ord som ”hatsymbol” och
”häxprocessmentalitet”.
Vidare i samma anförande pratar han om borgarnas ställningstagande för en
marknadsekonomi och problematiserar deras uppfattning och menar på att alternativet till det är bytesekonomi eller självhushållsekonomi. Alla industriella ekonomier är på ett eller annat sätt en marknadsekonomi. Sedan problematiserar han borgarnas syn på en fri
marknadsekonomi vilket inte existerar, enligt Svensson.84
All marknadsbildning och prisbildning i ett samhälle sker under påverkan, genom olika grader av monopolism, genom fördröjningseffekter, genom
marknadsbegräsningar, som i sin tur kan se olika ut beroende på vilken typ av marknadsekonomi det handlar om. […] Det är inte så att produktionen anpassar sig efter efterfrågan i dagens marknadsekonomier. Det är snarare så att allt långsiktigare produktionsbeslut styr konsumentefterfrågan och dess möjligheter.85
Svensson pekar på att det rådande ekonomiska systemet inte styrs av konsumenterna utan systemet bygger på en form av planering i form av långsiktiga produktionsbeslut. Det kan tolkas som att han vill belysa att den ekonomi som råder också är en form av planering vilket oftast brukar vara kritiken mot planekonomi. Hur skall man se löntagafonderna ur
arbetarrörelsens synvinkel och vilka konsekvenser kan de få, undrar Svensson i slutet av sitt anförande:
83 Jörn Svensson – Vänsterpartiet kommunisterna, anförande 56, Riksdagens protokoll 1983/84:54 s. 144 84 Jörn Svensson – Vänsterpartiet kommunisterna, anförande 56, Riksdagens protokoll l 1983/84:54 s. 144 85 Jörn Svensson – Vänsterpartiet kommunisterna, anförande 56, Riksdagens protokoll 1983/84:54 s. 144
26
Fonderna kan bli ett redskap för att binda lönearbetet hårdare vid en storkapitalistisk strukturpolitik och för att påtvinga löntagarna en fortsatt reallönesänkning. Men de kan också bli ett redskap för en delvis ny, självständig investerings- och
teknologipolitik, som bygger på insikten att klasserna i samhället inte kan försonas, utan att demokratin och den sociala frigörelsen har en annan
produktionsorganisation och teknologi som grund än vad den koncentrerade och för sin existens kämpande moderna kapitalismen har.86
Ovanstående två citatblock är ett exempel på marknadsekonomi som en flytande signikant där Svensson fortsatt försöker hålla en pragmatisk linje men blir i slutet väldigt ideologiskt där hans demokratisyn kommer fram och fylls med innehåll.
Senare i anförande tjugosju påpekar socialdemokraten och dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt att ordet marknadsekonomi har varit vanligt förekommande i dagens debatt. Han vill därför förtydliga vad socialdemokratin menar med marknadsekonomi och varför det är värt att bevara.
För socialdemokratins del är det tre egenskaper hos detta ekonomiska system som gör att vi stöder det, att vi vill behålla det. Det är den enda form för decentraliserat beslutsfattande i det ekonomiska livet som vi har kunnat se fungerar någorlunda, byggt på en så fri prisbildning som man kan ha i en större kapitalistisk
ägandestruktur. Det andra är att det trots allt det system där konsumenterna har största möjliga valfrihet. Den är också begränsad av olika skäl, men den är större än med andra lösningar. Det tredje – och det är ganska väl bestyrkt – är att det är det system som ger mest effektiva användningen av våra ekonomiska resurser.87
Han påpekar i slutet av sitt inlägg i debatten att Sverige inte ändrar färdriktning om beslutet röstas igenom och bryter alltså inte upp det kapitalistiska systemet. Istället ser Feldt det som ett bidrag till hur blandekonomi kan fungera ”så att medborgarna finner sig till rätta i
samhället och så att detta kan ge dem arbete, delaktighet och rättvisa i ekonomiskt och socialt avseende.”88 Ovanstående belyser att både Feldt och Svensson för att vinna poänger spelar på en pragmatisk linje vilket kan vara ett sätt att vinna begreppsstriden om marknaden i det nuvarande systemet.
Att likställa marknadsekonomi med kapitalism är enligt Rothstein vanligt förekommande. Kapitalism är snarare en form marknadsekonomi. Marknader som system är äldre än kapitalismen som system. Kapitalism kan sammanfattas som ett system där de som äger kapitalet i ett företag också är de som styr över produktionsprocessen.89 En marknadsekonomi
86 Jörn Svensson – Vänsterpartiet kommunisterna, anförande 56, Riksdagsprotokoll 1983/84:54 s. 145 87 Kjell-Olof Feldt – Socialdemokraterna, anförande 27, Riksdagens protokoll 1983/84:53 s. 60
88 Kjell-Olof Feldt – Socialdemokraterna, anförande 27, Riksdagens protokoll 1983/84:53 1983/84:53 s. 60-61 89 Rothstein, Ekonomisk demokrati? Reflexioner kring en borttappad diskussion, s. 36
