1
Läromedelsanalys
En analys av fyra läromedel i svenska med fokus på grammatik
Textbook analysis: an analysis of four textbooks in Swedish
with a focus on grammar.
Ellen Geite
Akademin för utbildning, kultur Handledare: Gerrit Berends och kommunikation
Svenska Examinator: Birgitta Norberg Brorsson Examensarbete/självständigt arbete1 i lärarutbildningen
Avancerad nivå
2
Akademin för utbildning EXAMENSARBETE
kultur och kommunikation SVA412 15 hp
VT2020
SAMMANDRAG
___________________________________________________________________________ Ellen Geite
Läromedelsanalys
En analys av fyra läromedel i svenska med fokus på grammatik
Textbook analysis: an analysis of four textbooks in Swedish with a focus on grammar
Årtal 2020 Antal sidor: 37
___________________________________________________________________________ Syftet med studien var att undersöka hur fyra läromedel på gymnasier ser ut angående
momentet grammatik genom att beakta deras innehåll, elevers förkunskaper från grundskolan och LGY11s kunskapskrav. Den metod som användes för att besvara forskningsfrågorna var en kvalitativ komparativ metod och för att kunna genomföra läromedelsanalysen användes en kvalitativ text- och innehållsanalys. Resultatet visade att läromedel fokuserar olika mycket på grammatik beroende på vilken svenskkurs innehåll de är tänkta att representera. Resultatet visade därför att Insikter i svenska 2–3 och Handbok I svenska språket är de läromedel som främst behandlar olika grammatiska segment då de ska representera kursen Svenska 2, som är en svenskkurs på gymnasienivå som innehåller mest kunskapskrav om grammatik. Vidare visade även resultatet att alla läromedel avstår från att gå igenom fraser trots att det står med i kunskapskraven i LGY11. Då studien enbart har analyserat fyra läromedel som används för grammatikundervisning i svenska på gymnasiet kan inga generella slutsatser dras. I studien
3 dras slutsatsen att läromedlen inte innehåller alla delar som de bör innehålla för att uppfylla kunskapskraven i LGY11 (LGR11). Det läromedlen inte innehåller är fraser trots att det står med som ett explicit kunskapskrav i LGY11.
___________________________________________________________________________ Nyckelord: Grammatik, Kvalitativ text- och innehållsanalys, LGY11, LGR11,
4
Innehåll
1 Introduktion ... 5
1.1 Syfte och frågeställningar ... 5
2 Bakgrund och tidigare forskning ... 6
2.1 Läromedel i svenska ... 6 2.2 Vad är grammatik? ... 7 2.2.1 Morfem ... 8 2.2.2 Ordklasser ... 8 2.2.3 Fraser ... 14 2.2.4 Satser ... 15 2.3 Argument för grammatikundervisning ... 17 2.3.1 Styrdokument ... 18 2.3.1.1 LGR11 ... 18 2.3.1.2 LGY11 ... 18
3. Metod och material ... 19
3.1 Metod ... 19
3.2 Urval ... 20
4. Resultat och analys ... 21
5. Diskussion ... 30
6. Avslutning ... 33
6.1 Metoddiskussion ... 34
6.2 Förslag på vidare forskning ... 35
5
1 Introduktion
Grammatik är något som ofta upplevs som svårt och komplicerat av många och det är inte allt för sällan som jag som lärare möter motstånd när jag känner att jag behöver undervisa mina elever i grammatik. Motståndet kommer inte enbart från eleverna utan det kommer även från föräldrar som hänvisar till att deras barn redan kan allt då de har svenska som modersmål eller att de redan har lärt sig allt från grundskolan. I läroplanen för grundskolan 2011 (LGR11) står det att svenskämnets syfte är att eleverna ska utveckla ”kunskaper i och om svenska språket” samt att eleverna ska ”ges förutsättningar att utveckla sitt tal- och skriftspråk”. I årskurs 1–3 ska eleverna lära sig alfabetet och fonem–grafem-korrespondens. I årskurs 4–6 ska eleverna utvecklas vidare genom att lära sig om ”språkets struktur med meningsbyggnad, huvudsatser, bisatser, stavningsregler, skiljetecken, ords böjningsformer och ordklasser” samt
”textuppbyggnad med hjälp av sambandsord” (LGR11). Slutligen i årskurs 7–9 ska eleverna repetera ”språkets struktur med stavningsregler, skiljetecken, ordklasser och satsdelar” (LGR11) samtidigt som de ska lära sig om olika symboler och ord som kan användas för att uttrycka olika sinnestillstånd. Det är alltså tydligt att de elever som gjort sig behöriga till att läsa svenska på gymnasienivå förutsätts ha klarat dessa delar av grammatiken. Trots det är min generella uppfattning att språklärare upplever att eleverna har med sig allt för lite kunskaper om språkets struktur och grammatik vilket är grunden till att lärare väljer att undervisa i grammatik i alla svenskkurserna på gymnasiet, trots att det enbart är ett
kunskapskrav i kursen Svenska 2. Under mina praktikperioder och verksamma år som lärare har jag stött på flertalet olika läromedel som lärare använder sig av i alla svenskkurserna på gymnasiet för att undervisa. Det är inte alltför sällan som dessa läromedel används för att repetera, testa och utveckla elevernas grammatiska kunskaper i de tre svenskkurserna på gymnasiet och jag har ofta funderat över huruvida ett läromedel verkligen kan användas för detta ändamål utan kompletterande undervisning från lärare eftersom grammatik är ett brett och tungt ämne.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka hur fyra läromedel på gymnasiet är strukturerade i förhållande till momentet grammatik om man beaktar innehåll, elevernas förkunskapskrav från grundskolan samt LGY11s kunskapskrav. De forskningsfrågor som studien besvarar är:
6 2. Hur förhåller sig de fyra läromedlen till de förkunskapskrav som eleverna ska ha med
sig från grundskolan enligt LGR11?
3. Hur förhåller sig de fyra läromedlen till LGY11s kunskapskrav gällande grammatik?
1.2 Uppsatsens disposition
I kapitel 2 behandlas relevant bakgrund och tidigare forskning för att sedan övergå till att presentera kapitel 3 som innehåller den metod och det material som används i studien. Uppsatsens kapitel om metod och material innehåller information om de avgränsningar och urval som har gjorts för att kunna skriva resultat, analys och diskussion. Uppsatsens fjärde kapitel behandlar studiens resultat i relation till forskningsfrågorna och det material som presenteras i avsnitt 2 bakgrund och tidigare forskning. Kapitel fyra innehåller en kort diskussion om varje läromedel som lägger grunden för kapitel 5 som diskuterar studiens resultat. Uppsatsen avslutas med kapitel 6 som heter avslutning. I avslutningen presenteras de slutsatser som studien drar, ger förslag på vidare forskning inom området samt vad jag som blivande lärare tar med mig från studien i min kommande yrkesroll.
2 Bakgrund och tidigare forskning
I detta kapitel presenteras först ett kort avsnitt 2.1 Läromedel i svenska som behandlar tidigare läromedelsforskning. Därefter följer avsnitt 2.2 vad är grammatik? som även innehåller ett underavsnitt om det svenska språkets ordklasser, fraser och satsdelar som är uppdelat i olika underrubriker. Kapitlet avslutas med 2.3 Argument för grammatikundervisning som
presenterar olika argument för varför grammatik är viktigt. Avsnittet behandlar även läroplanen för grundskolan 2011 och gymnasieskolan 2011 med fokus på de språkliga
kunskapskraven i kurserna svenska på grundskolan, och svenska 1, 2 och 3 på gymnasienivå.
2.1 Läromedel i svenska
Läromedel används i skolan som ett kunskapsförmedlande redskap (Selander, 2003:184; Waltå, 2011:20; Wikman, 2004:82) och har ett visst inflytande på undervisningen (Ullström, 2007:125; Wikman, 2004: 82) eftersom läromedel produceras för att uppfylla målen för undervisningen (Wikman, 2004:17) och är tänkta att användas för att ”främja elevers lärande” (Wikman, 2004:23). Innehållet i läromedel tenderar att spegla de kunskapskrav som skolan ska förhålla sig till och påverkar således alltid undervisningen på något sätt (Wikman, 2004:82). Det är vanligt att det som introduceras i läromedel klassificeras som kunskap
7 (Wikman, 2004:25) då läromedel ska innehålla ”väl avvägd tolkning av gällande nationella styrdokument” (Ullström, 2007:126). Genom att använda sig av ett läromedel uppfylls alltså kraven i de nationella styrdokumenten vilket kan leda till att undervisningen blir
”läromedelsdriven” (Ullström, 2007:127).
Majoriteten av alla läromedel innehåller ”Studiefrågor eller arbetsuppgifter” (Ullström, 2007:126) i relation till det ämnesstoff som presenterats i ett kapitel. Enligt Wikmans (2004) sammanfattning av olika läromedelstudier antyder flertalet forskare att läromedel innehåller en komprimerad mängd text som tenderar att ”konstatera fakta snarare än förklara dem” (Wikman, 2004:58) vilket innebär att eleverna får en mer ytinriktad inlärning istället för en djupinriktad. En ytinriktad inlärning innebär att kunskapen sätter sig ytligt genom
memorering av kunskap och är således tillfällig. Djupinriktad inlärning innebär att kunskapen fördjupas vilket leder till förståelse av kunskapen (Wikman, 2004:59). Det komprimerade innehållet i ett läromedel kan således vara begränsat och kan därför behöva kompletteras (Selander, 2003:198; Wikman, 2004:86) för att uppfylla de kunskapsmål som elever ska uppnå.
2.2 Vad är grammatik?
Grammatik kan innebära många olika saker för många olika människor då grammatik kan vara deskriptiv, formativ, generativ och normativ (Bolander, 2012:25). Generellt sett talar man om ordklasser, böjningar och satsers användning i ett språk för att skapa en
betydelsebärande mening (Platzack, 2009:1). Grammatiken bidrar till en ökad förståelse för språk då grammatik är ett verktyg som förklarar hur olika grammatiska segment kan användas för att skapa en betydelse i en kontext (Butt et.al, 2000:7). Människor producerar
kontinuerligt text genom att tala eller skriva (Halliday, 2014:3) och därför behövs ett visst antal regler. När människor pratar med varandra används flera olika typer av språk, såsom kroppsspråket, för att tydliggöra vad som sägs och hur det bör tolkas medan i det skriftliga språket behövs andra indikationer och signaler som framhäver vad som sägs (Boström,
2004:71); Språkrådet, 2008:8). Grammatik består av mer än bara ordklasser och satser då små segment såsom morfem kan ändra en hel sats betydelse.
8
2.2.1 Morfem
Morfem är den minsta betydelsebärande enheten i ett språk (Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:30; Yule, 2017:73) och de sätts samman för att skapa något som har en betydelse
(Josefsson, 2009:95; Yule, 2017:73). Morfem är det som alla ord är uppbyggda av och det viktigaste morfemet är roten (Josefsson, 2009:95). Roten är ett ords stam och är den delen av ett ord som har en lexikal betydelse (Josefsson, 2009:95). Det är tillsammans med roten och andra morfem som ords betydelse kan förändras. Morfem kan vara antingen fria eller bundna där de fria är rötter som har en betydelse när de står självständigt och de bundna är motsatsen: de ord som inte kan stå självständigt för att skapa en betydelse (Josefsson, 2009:106; Yule, 2017: 74). De främsta bundna morfem som ändrar rotens betydelse är prefix och suffix där prefix står före roten och suffix efter. Det prefix och suffix gör är att de ändrar antingen ett ords ordklass eller form (Yule, 2017:76).
Tabell 1: Hur suffix och prefix ändrar form och ordklass
Prefix Stam/Rot Suffix Nytt ord
O Klok (Adjektiv) Oklok (adjektiv)
Klok (Adjektiv) het Klokhet
(substantiv) Tabell 1 visar hur adjektivroten klok får en ny form med hjälp av prefixen o- och en ny ordklass genom suffixet -het.
2.2.2 Ordklasser
Ord i det svenska språket kategoriseras in i nio olika ordklasser baserat på sin funktion, betydelse och form. Ordets funktion handlar om ett ords syntaktiska relation med andra ord i fraser, satser och meningar. Ordets betydelse utgår från varje ords typiska betydelse och ett ords form handlar om hur ordet böjs (Bolander, 2012:103; Josefsson, 2009:65). De ordklasser som man traditionellt sett pratar om är substantiv, pronomen, adjektiv, verb, adverb,
prepositioner, konjunktioner/subjunktioner, interjektioner och räkneord (Bolander, 2012:106).
2.2.2.1 Substantiv
Substantiv är den största ordklassen i det svenska språket (Bolander, 2012:111; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:216) och är ord som betecknar konkreta eller abstrakta saker och
9 ting (Josefsson, 2009:65-66; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:316) och kallas ibland därför för konkreta och abstrakta substantiv. Konkreta substantiv är de saker och ting som man kan se eller ta på och abstrakta substantiv är det man inte kan se eller ta på såsom känslor, tillstånd och egenskaper (Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:328). En generell grundregel för att känna igen om ett ord är ett substantiv eller inte är att sätta en, ett eller flera framför ordet samt testa att placera ordet i bestämd form eller i plural (Lövenstam, 2017:8). Det finns dock undantag och då är det viktigt att känna till att substantiv böjs i species, kasus och numerus (Bolander, 2012:109, Josefsson, 2009:66; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:316). Substantivens species är substantivens genus. Genus handlar om ifall ett ord har ett n-genus eller t-genus och är avgörande för hur substantiven böjs i bestämd och obestämd form varav n-ord tenderar att beteckna levande ting och t-ord de som inte lever (Bolander, 2012:113; Josefsson, 2009:66; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:317). Bestämd form används när ”vi redan vet vad vi pratar om” (Lövenstam, 2017:17) och obestämd form när vi inte gör det.
Tabell 2: Böjning av svenska substantiv i numerus och bestämdhet (Josefsson, 2009:66) Singular obestämd form Singular bestämd form Plural obestämd form Plural bestämd form n-ord Katt Skruv Katt-en Skruv-en Katt-er Skruv-ar Katt-er-na Skruv-ar-na t-ord Lejon Skjul Lejon-et Skjul-et Lejon-ø Skjul-ø Lejon-en Skjul-en Tabell 2 visar hur substantiviska n-ord och t-ord böjs i singular och plural i respektive
obestämd och bestämd form vilket alltså visar hur substantiv böjs i numerus och bestämdhet.
Substantivens kasus är två: grundform och genitiv. Genitivformen skapas genom att lägga till suffixet -s och används för att beteckna ägande form, tillhörighet (Bolander, 2012:115; Josefsson, 2009:66) eller ett subjekts genomförande av en handling i fraser (Bolander, 2012:115; Josefsson, 2009:67). Substantivens numerus är det som många känner till som substantiv i singular och plural och det finns sju olika böjningsklasser/deklinationer för substantiv (Bolander, 2012:114). En del ord antar dock inte någon av dessa böjningsklasser
10 och kallas ibland därför för oregelbundna substantiv (Bolander, 2012:114; Josefsson,
2009:70).
Tabell 3: Svenskans deklinationer – en grov översikt (Bolander, 2012:114)
Ändelse Kännetecken Exempelord
-or n-ord och ordslut på-a Stuga, gata, krona, penna
-ar n-ord och stam på lång
vokal, konsonant eller obetonat -e
By, dag, kock, pojke, tanke
-er Ofta n-ord, ofta flerstaviga
med slutbetoning
Tid, bild, monarki, parti
-r Oftast n-ord, stam på vokal Sko, bastu, fiende, händelse
-n t-ord, stam på vokal Ämne, yrke, bi, äpple,
hjärta, tak, ord, språk, porträtt, filter
ø (ändelselös) t-ord stam på konsonant,
n-ord på -are,-amde/-ende eller -er
Snickare, ordförande, gående, botaniker, armenier, meter
-s Ofta inlånade n-ord Hits, slogans, evergreens,
broilers, selfies Tabell 3 visar sju olika böjningar för substantiv samt kännetecken för vilka typer av substantiv som antar de olika böjningarna tillsammans med exempelord som står utan böjning.
2.2.2.2 Pronomen
Pronomen är en liten men välanvänd ordklass (Josefsson, 2009:78; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:544). Ord som tillhör ordklassen pronomen är antingen definita eller indefinita och inom dessa två kategorier kan de vara personliga, reflexiva, possessiva, relativa, demonstrativa, determinativa, reciprokt, interrogativa (Bolander, 2012:127; Josefsson, 2009:79; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:537) eller ”flera olika slag” (Bolander, 2012:127) som även kallas Kvantitativa pronomen (Teleman, Hellberg &
11 Andersson, 1999:537). Definita pronomen hänvisar till en bestämd referent och är då de pronomen som tillhör personliga, determinativa, demonstrativa, reciprokt, relativa, reflexiva och possessiva (Bolander, 2012:127; Josefsson, 2009:78; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:537). Indefinita pronomen är de motsatta till definita och hänvisar alltså inte till någon specifik referent (Bolander, 2012:127; Josefsson, 2009:78). Här finns de interrogativa och kvantitativa pronomenen (Bolander, 2012:127; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:357). Pronomen används främst som ersättningsord för substantiv och adjektiv (Bolander, 2012: 125; Josefsson, 2009:78; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:536) och böjs därför efter om de är substantiviska eller adjektiviska. De substantiviska pronomenen kan ersätta substantiv och egennamn i nominalfraser men böjs inte i numerus såsom substantiv gör. De adjektiviska pronomenen böjs efter genus och numerus likt adjektiv (Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:357).
2.2.2.3 Adjektiv
Adjektiv är beskrivande ord som används för att uttrycka egenskaper och tillstånd hos substantiv (Bolander, 2012:121; Josefsson, 2009:72; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:453). Adjektiv kongruensböjs med substantiv och böjningen bestäms av det
substantiviska ordets numerus, genus och species (Bolander, 2012:121; Josefsson, 2009:72; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:454), exempelvis ” klok, klokt, kloka, kloke” (Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:453). Adjektiv kan även kompareras, vilket är de adjektiv som ofta är jämförande. Adjektiv kompareras i formerna positiv, komparativ och superlativ (Bolander, 2012:123; Josefsson, 2009:73; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:454).
Tabell 4: Komparation av adjektiv
Positiv Komparativ Superlativ
Snygg Snyggare Snyggast
Liten Mindre Minst
Tabell 4 visar upp hur två adjektiv kompareras i positiv, komparativ och superlativ.
2.2.2.4 Verb
Verb är likt substantiv en stor ordklass och är den ordklass som innehåller de ord som kategoriseras som aktioner och är alltså händelser, processer och tillstånd (Bolander, 2012:137; Josefsson, 2009:74; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:802). Verb delas in i finita och infinita verbformer varav finita verb är de som böjs i tempus och kan stå
12 självständigt i en sats. De infinita verben kan inte stå självständigt i en sats och är verbets infinitivform eller supinumform (Bolander, 2012:139; Josefsson, 2009:75; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:803). Verb kan också delas upp inom fem teman som är infinitiv,
imperativ, presens, preteritum och supinum. Infinitiv är verbets grundform. Imperativ är uppmaningar. Presens är verbet i nutid. Preteritum är verbet i dåtid. Supinum är den form som används tillsammans med hjälpverbet ha för att bilda tempusformerna perfekt och
pluskvamperfekt (Bolander, 2012:140; Josefsson, 2009:77; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:845).
Tabell 5: Verbens temaformer (Josefsson, 2009:77).
Infinitiv Presens Preteritum Supinum
Kalla Kallar Kallade Kallat
Köpa Köper Köpte Köpt
Tabell 5 visar hur verben kalla och köpa är böjda enligt temaformerna infinitiv, presens, preteritum och supinum.
Vidare har verb också olika tempusformer. De tempusformer som finns i svenska språket är: presens, preteritum, perfekt, pluskvamperfekt, futurum och futurumpreteritum.
Tempusformerna används för att ange olika tidsförhållanden (Bolander, 2012:140; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:845).
Tabell 6: Verbens tempusformer Infinitiv (att) Presens (nutid) Preteritum (dåtid) Perfekt (har+supinum) Pluskvamperfekt (hade+supinum) Futurum (ska/kommer att + infinitiv) Futurum preteritum (Skulle + infinitiv)
Hoppa Hoppar Hoppade Hoppat Hoppat Hoppa Hoppa
Tabell 6 visualiserar hur verbet hoppa böjs enligt de sju tempusformerna som finns i det svenska språket. Har och hade är så kallade hjälpverb. Hjälpverb är infinita verb och används för att hjälpa till att bilda verbfraser. Hjälpverb kan vara temporala, passiva eller modala. Temporala hjälpverb används tillsammans med ett huvudverb för att bilda vissa tempus.
13 Passiva hjälpverb är de hjälpverb som används för att andra en mening från aktiv till passiv form. Modala hjälpverb ändrar huvudverbets betydelse i en verbfras (Bolander, 2012:145; Josefsson, 2009:127; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:837).
2.2.2.5 Adverb
Adverb påminner många om adjektiv då även dessa ord är beskrivande, men istället för att beskriva substantiv beskriver adverb: verb, adverb och adjektiv (Bolander, 2012:151; Josefsson, 2009:85). Adverb anger tid, rum, orsak, sätt, grad och omständighet och vanligen svarar de på frågorna när, vart, hur, varifrån och var (Josefsson, 2009:84; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:926). Det finns de adverb som kan kompareras likt adjektiv såsom fort-fortare-fortast, (Bolander, 2012:85; Josefsson, 2009:151; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:937) vilket innebär att svaret på när, vart, hur, varifrån och var kan vara avgörande för om ett ord är ett adjektiv eller adverb. Majoriteten av alla adverb går inte att böja, men det finns ett få, såsom fort, som kompareras på samma sätt som adjektiv (Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:926). Utöver adverb finns det även något som kallas satsadverb vilket kan vara modala, konjunktionella, fokuserande och negerande. Modala satsadverb visar hur sannolikt eller värdering av det som en sats uttrycker. Konjunktionella satsadverb anger en logisk relation mellan satsens innehåll och en texts sammanhang. Fokuserande satsadverb framhäver ett fokuserande led i en sats. Negerande satsadverb är de som majoriteten känner till då de negerar innehållet i satsen (Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:1865).
2.2.2.6 Prepositioner
Prepositioner är formord som anger relationer mellan olika referenter (Bolander, 2012:135; Josefsson, 2009:87; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:985). Prepositioner kan ange olika semantiska relationer såsom rumsrelation, tidsrelation, instrumental relation, kausal relation, ha-relation och vara-relation (Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:986) och är då ord som på, i, till och med.
2.2.2.7 Konjunktioner, subjunktioner, interjektioner och
räkneord
Konjunktioner och subjunktioner är bindeord och är likt prepositioner formord. Konjunktioner binder samman satsdelar av samma typ medan subjunktioner knyter samman och anger
semantisk relation med en bisats och den överordnade satsen eller frasen (Bolander, 2012:154; Josefsson, 2009:90; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:1029–1034).
14 Interjektioner är vanligen korta ord som uttrycker känslor, svordomar, svarsord och uttryck som är härmandet av ett ljud (Bolander, 2012:157, Josefsson, 2009:92; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:1048). Slutligen finns det även räkneord som är grundtal och ordningstal (Josefsson, 2009:87; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:779).
2.2.3 Fraser
Meningar kan delas upp i mindre delar efter ordklasser och efter vilka ord som hör samman med vilka. Genom att dela upp de ord som hör ihop med varandra i en mening delar man upp meningen i olika fraser (Bolander,2012:158; Josefsson, 2009:113; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:2076). Inom dessa fraser finns det ett ord om upplevs vara det viktigaste ordet. Det ordet kallas för huvudord och är det ordet som avgör vilken typ av fras som gruppen av orden tillhör (Bolander, 2012:159; Josefsson, 2009:113) varav nästan varje ordklass har sin egen frastyp (Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:1076). De fraser som finns är nominalfras, verbfras, adjektivfras, prepositionsfras och adverbfras. Huvudordet i en fras kan ha olika bestämningar beroende på vilken ordklass som huvudordet tillhör och dessa bestämningar kan vara deskriptiva eller funktionella (Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:1077) där de funktionella bestämningarna har sin plats framför huvudordet, och de deskriptiva vanligtvis efter (Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:1078).
Nominalfrasen (NF) har substantiv (sub), egennamn eller substantiviska pronomen som sitt huvudord och huvudordet kan stå ensamt eller tillsammans med bestämningar och attribut (Josefsson, 2009:114; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:1048). Adjektivfrasen (AdjF) har ett adjektiv (Adj) eller ett adjektiviskt pronomen som huvudord och kan stå som ett attribut i en nominalfras (Josefsson, 2009:123; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:1258). Verbfrasen (VF) har vanligtvis ett finit verb (FV) som sitt huvudord, men kan också ha ett infinit verb (IFV) som huvudord (Josefsson, 2009:125 Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:1326). Prepositionsfrasen (PreF) har en preposition (Pre) som huvudord och som följs av en rektion. Rektionen är en nominalfras, en nominal bisats eller infinitivfras (Josefsson, 2009:124; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:1718). Adverbfrasen (AdvF) har ett adverb (Adv) som sitt huvudord och vanligtvis är det bara ett adverb som utgör frasen (Josefsson, 2009:124; Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:1707).
15 S
VF
NF VF PreF
AdjF AdvF NF
Art Adj Sub Adv V FV Pre Sub Min söta katt gillar att prata på sommaren. Figur 1. Träddiagram över fraser.
Figur 1 visar hur en indelning av fraser i en sats kan se ut. Längst ner är varje ordklass utplockade för att illustrera vilka ord som tillhör vilken fras. I diagrammet kan man se att adjektivfrasen och adverbfrasen bestå av bara ett ord samt att prepositionsfrasen börjar med en preposition som följs av ett substantiv. Substantivet utgör en egen nominalfras som är underordnad prepositionsfrasen. Likt prepositionsfrasen har även den första nominalfrasen en underordnad adjektivfras och verbfrasen har en underordnad adverbsfras.
2.2.4 Satser
Fraser samspelar med varandra och det är genom användandet av fraser som vi kan förstå olika satsdelar och dess funktion (Josefsson, 2009:131). När man genomför en fullständig satslösning behöver man ha kunskaper om vad fraser är för att enklare utskilja de olika satsdelarna då en satsdel kan bestå av väldigt många ord. Fraser handlar alltså om ords form medan sats handlar om ordens funktion i en helhet. En nominalfras är alltså ordens form och i en sats kan nominalfrasens funktion vara att exempelvis utgöra ett subjekt. De två satser som man pratar om i grammatiken är huvudsats och bisats och de är uppbyggda av olika satsdelar som har olika funktioner. Huvudsatsen är en sats som innehåller komplett information och är således syntaktiskt självständig. Bisatsen är underordnad andra satser och innehåller därför tilläggsinformation för exempelvis en huvudsats (Josefsson, 2009:151-152). Det enklaste
16 sättet att känna igen en bisats på är genom de har subjunktioner, adverb eller pronomen som bisatsinledare samt att satsadverbial kommer före det finita verbet och att bisatser är satsdelar i en överordnad sats (Josefsson, 2009:154). Det finns flera olika typer av bisatser såsom ”att-satser, indirekta fråge”att-satser, relativ”att-satser, övriga subjunktionsinledda bi”att-satser, övriga
adverbinledda bisatser, frågeformade konditionalbisatser, relativsatser i utbrytning och satsadverbialsbisatser” (Josefsson, 2009:157) vilket avgörs genom att titta på vilket typ av bisatsinledare som satsen har. De satsdelar som finns är vanligast är predikat, subjekt, direkt objekt och indirekt objekt, men det finns även andra satsdelar såsom prepositionsobjekt, subjekt predikativ, objekt predikativ innehållsadverbial och satsadverbial (Josefsson, 2009:136-149). De olika satsdelarna består av olika fraser (Bolander, 2012:168).
Prepositionsobjekt bestå av en prepositionsfras och har samma roll som ett eller direkt eller indirekt objekt. Prepositionsobjektets rektion (det som kommer efter själva prepositionen) kan oftast flyttas från sin position till början av en sats vilket kallas för prepositionsstrandning. I en sats kan både direkt objekt och prepositionsobjekt förekomma vilket innebär att det direkta objektet oftast är ett innehållsobjekt som ”uttrycker samma semantiska innehåll som verbet” (Josefsson, 2009: 135). Subjekt predikativ kommer efter ett verb i kopula och kongruerar efter subjektet i en sats och består främst av nominal- eller adjektivfraser (Josefsson, 2009:137-138). Objekt predikativ består oftast av en adjektivfras och kongruerar med ett direkt objekt enligt objektets genus och numerus (Josefsson, 2009:18). Innehållsadverbial består främst av de adverbs- och prepositionsfraser som anger tid, rum, sätt, grad eller omständighet
(Josefsson, 2009:139-140) och satsadverbial är de adverbial som visar negation, inställning till det som sagts eller modalitet och placeras främst på höger sida av det finita verbet i en huvudsats. I en bisats står satsadverbialet istället på vänster sida av det finita verbet
(Josefsson, 2009:141). De två viktigaste satsdelarna är subjektet och predikatet där subjektet är den som gör något och predikatet är det som subjektet gör (Bolander, 2012:169; Josefsson, 2009:132). Vidare så kan en sats ha direkt och indirekt objekt där det direkta objektet är det som blir direkt påverkat av predikatet, och det indirekta objektet handlar istället om vem eller vilka som handlingen riktar sig till. Det direkta objektet kan tas fram genom att ställa frågorna vad? Eller vem?, och det indirekta objektet genom att ställa frågorna till vads eller vems fördel eller nackdel något sker (Bolander, 2012:174-175; Josefsson, 2009:133). I meningen
Den snälla pojken skickar ett brev till sin farmor är den snälla pojken subjektet, skickar
17
2.3 Argument för grammatikundervisning
Generellt är grammatik olika regler för ett språk (Mart, 2013:124) och undervisning i grammatik bidrar till en ökad förståelse för ett språks struktur, men också till att
språkanvändaren kan förmedla sina tankar, åsikter, känslor och argument på ett meningsfullt sätt (Mart, 2013:124). Kunskaper om grammatik bidrar till ett bättre språkbruk som
underlättar förmedlingen och förståelsen av budskap i tal och skrift vilket innebär att färre missförstånd uppstår (Mart 2013:124–125). Anna Andersson (2017) tar upp i sin studie Är det
riktigt att grammatik är viktigt? – en studie om läromedels argument till att läsa grammatik och elevers inställning till dessa argument att det finns flera olika argument om varför
grammatik och grammatikundervisningen är viktig. Andersson (2017) refererar till Teleman (1991) och Nilssons (2000) fem argument för grammatikundervisningen i skolan och de argument som ofta ges är formbildningsargumentet, främmandespråksargumentet,
språkriktighetsargumentet, kulturansvarsargumentet och allmänbildningsargumentet
(Andersson, 2017:5–6). Formbildningsargumentet handlar om att grammatik ”är tillämpad logik” (Andersson, 2017:6) som eleverna ska lära sig innan de börjar arbeta med läsande och skrivande för att ”de formella färdigheterna [ska] spridas till dessa områden” (Andersson, 2017:4). Främmandespråksargumentet fokuserar på att undervisning av
modersmålsgrammatik bidrar till förståelsen vid inläsning av nya, främmande språk eftersom språk tillhör olika språkfamiljer (Andersson, 2017:4). Språkriktighetsargumentet bygger på att grammatiken ska bidra till ett korrekt skriftspråk vilket tar avstamp i ”behovet av ett
standardiserat språk” (Andersson, 2017:5) samt att grammatikundervisningen bidrar till en ökad förståelse för språk och möjliggör bearbetning av språkliga brister (Andersson, 2017:6).
Kulturansvarsargumentet handlar om att kunskaper om grammatik är en del av ett kulturarv
(Andersson, 2017:6) och Allmänbildningsargumentet bygger på att det tillhör
allmänbildningen att förstå och ha insikter om grammatik eftersom språk är en central del i människors liv (Andersson, 2017:7). Även Lena Boström (2004) tar upp dessa argument för grammatikundervisning och tillägger att kunskaper om grammatik kan bidra till, samt göra det enklare för elever som ”behärskar vardagsspråk” att avancera och anpassa sitt språkbruk till olika mottagare och situationer (Boström, 2004:70). För att kunna utveckla dessa kunskaper hos eleverna är det viktigt att grammatikundervisningen relateras till elevernas eget skrivande för att enklare skap en djupinlärning (Boström, 2004:85; Hertzberg, 2014; Wikman, 2004:59).
18 Det finns alltså många anledningar och argument för varför elever i skolan ska studera och förstå grammatik vilket uttrycks i läroplanerna LGR11 och LGY11 eftersom ”elever i vid mening ska bli effektivare språkbrukare” (Boström, 2004:74).
2.3.1 Styrdokument
I detta avsnitt presenteras läroplanerna LGR11 och LGY11 samt vilka kunskapskrav som ställs om grammatik i respektive läroplan och svenskkurserna.
2.3.1.1 LGR11
Årskurs 1–9 utgör grundskolan i Sverige varav årskurs 1–3 känns igen som lågstadiet, årskurs 4–6 som mellanstadiet och årskurs 7–9 som högstadiet (Utbildningsdepartementet, 2016: 9). Alla dessa årskurser ingår i den svenska skolplikten vilket innebär att alla barn i Sverige måste ta del av skolverksamheten (Skolverket, 2020). I grundskolan läser eleverna svenska från årskurs 1 till och med årskurs nio. I årskurs 1–3 ligger fokus på att utveckla elevernas kunskaper om alfabetet och hur fonem och grafem korresponderar med varandra för att bilda olika typer av ord. I årskurs 4–6 ligger fokuset på att lära sig de grundläggande reglerna för det svenska språket vilket innebär att eleverna ska få kunskaper om struktur,
meningsbyggnad, användandet av huvudsats och bisats, olika typer av stavningsregler, hur de ska använda sig av olika skiljetecken, hur olika ord i olika ordklasser böjs samt hur en text struktureras med hjälp av olika sambandsord. I årskurs 7–9 ska eleverna slutligen fördjupa dessa kunskaper genom att repetera det de har lärt sig i årskurs 1–6 samt hur de kan uttrycka olika sinnestillstånd genom symboler och ord (LGR11). Det är de kunskaper som eleverna lär sig i grundskolan som ska ligga till grund för att de klarar svenskkurserna på gymnasienivå.
2.3.1.2 LGY11
I den svenska gymnasieskolan finns det totalt arton nationella program som elever kan välja mellan, varav tolv är yrkesprogram och de resterande sex är högskoleförberedande program. De yrkesförberedande programmen syftar till att förbereda eleverna för arbetsmarknaden medan de högskoleförberedande syftar till att förbereda eleverna för högre studier vid högskola eller universitet (Lundin, Furusten & Herlitz, 2014:13). De elever som läser ett yrkesförberedande program kan dock välja att läsa in de kurser som krävs för att få en grundläggande högskolebehörighet (Lundin, Furusten & Herlitz, 2014:14), varav två av kurserna är Svenska 2 och Svenska 3. Det innebär alltså att alla som går i en svensk
19 gymnasieskola läser kursen Svenska 1 eller motsvarande och att kurserna Svenska 2 och
Svenska 3 läses av de som vill få en grundläggande behörighet för högre studier vilket innebär
varierade kunskaper i svenska språket hos de som tar sin gymnasieexamen. Ämnet svenska på gymnasienivå ska i helhet ge eleverna ”kunskaper om det svenska språkets uppbyggnad” (LGY11), men kunskapskraven gällande grammatik varierar i de olika svenskkurserna. I kursen Svenska 1 ska eleverna lära sig ”språkriktighet, dvs. vilka språkliga egenskaper och textegenskaper i övrigt som en text bör ha för att fungera väl i sitt sammanhang” (LGY11) samt ”skillnaden mellan formellt och informellt språkbruk” (LGY11). I kursen Svenska 2 ska eleverna få kunskaper om ”svenska språkets uppbyggnad, dvs. hur ord, fraser och satser är uppbyggda samt hur de samspelar i grammatiken” (LGY11). I kursen Svenska 3 ska eleverna få kunskaper om ”viktiga generella drag som rör disposition, språk och stil i texter av
vetenskaplig karaktär” (LGY11).
3. Metod och material
Metodkapitlet är uppdelat i tre avsnitt 3.1 metod, 3.2 urval och 3.3 analysmetod. Under 3.1 metod presenteras den metod som använts för att genomföra studien samt de avgränsningar som arbetet har anpassat sig efter. Under 3.2 urval presenteras de läromedel som använts i studien samt varför just dessa läromedel har valts och under 3.3 analysmetod presenteras hur materialet i studien har analyserats.
3.1 Metod
Den metod som valts för denna studie är en kvalitativ komparativ metod. Valet att göra en kvalitativ komparativ studie grundar sig i att skapa en fördjupad kunskap (Tivenius, 2017:16) om hur de fyra valda läromedlen förhåller sig till grammatik samt jämföra dessa för att få en inblick i vilket av dessa fyra läromedel som är eventuellt mest lämpat att använda vid undervisning om grammatik i gymnasieskolan.
3.1.1 Avgränsningar
Arbetet är avgränsat till fyra läromedel som används i svenska gymnasieskolor för att undervisa i kurserna Svenska 1, Svenska 2 och Svenska 3. Vidare är arbetet även avgränsat till läromedlens kapitel som berör grammatik då studiens syfte är att undersöka hur
grammatiken presenteras, vilka krav den ställer på tidigare kunskaper som eleverna bör besitta efter avslutade studier från grundskolan samt för att kunna undersöka hur de förhåller sig till
20 kunskapskraven i de respektive svenskkurserna på gymnasiet. Analysen av läromedlen
kommer att fokusera på de grammatiska delar som presenterats i bakgrunden för att avgränsa studien ytterligare.
3.2 Urval
De fyra läromedel som analyseras i denna studie är Insikter i svenska 1 (IS.1), Insikter i
svenska 2-3 (IS.2-3), Svenska impulser 3 (SI.3) och Handbok i svenska språket (HSS). IS.1
och IS.2–3 är skrivna av Harstad och Tanggaard Skoglund 2011 och är utgivna av Gleerups förlag i Malmö. HSS är skriven av Jansson och Levander 2012 och är utgiven av Liber i Stockholm. SI.3 är skriven av Markstedt och Eriksson 2013 och är utgiven av Sanoma utbildning i Stockholm.
Valet av läromedel grundar sig främst i min erfarenhet att dessa läromedel aktivt används i svenskundervisningen på gymnasiet samt att respektive läromedel har ett avsnitt om grammatik. De fyra läromedlen är avsedda att användas i olika svenskkurser på gymnasiet. IS.1 ska användas I kursen svenska 1. IS.2–3 ska användas i svenska 2 och svenska 3. HSS ska kunna användas i alla svenskkurserna på gymnasiet (svenska 1–3). SI.3 ska användas i kursen svenska 3. Urvalet speglar alltså rimligtvis den grammatiska kunskap som anses nödvändig i respektive svenskkurs på gymnasiet.
3.3 Analysmetod
Läromedlen har analyserats genom en kvalitativ text- och innehållsanalys med en
produktorienterad inriktning för att kunna jämföra läromedlens innehåll med varandra samt i relation till kunskapskraven i LGR11 och LGY11. En produktorienterad analys är en analys av läromedel som fokuserar på att analysera innehållet i ett eller flera läromedel utifrån olika perspektiv (Wikman, 2004:22). Den produktorienterade analysen har gjorts genom att analysera innehållet i läromedlen utifrån bakgrunden, kunskapskraven och deras likheter och skillnader. Jag skrev ner hur och i vilken ordning som grammatik presenteras i de fyra läromedlen och det insamlade materialet granskades i relation till bakgrunden för att sedan jämföras. Jag granskade läromedlens likheter och skillnader och analyserade sedan dem i förhållande till läroplanerna. I tabell 7 nedan visas en sammanfattning av de grammatiska
21 kunskapskraven som ställs på eleven i LGR11 och LGY11 som har använts som utgångspunkt i den produktorienterade analysen av läromedlen.
Tabell 7: Sammanfattning kunskapskrav
LGR11 LGY11
I läroplanen för grundskolan (2011) ska eleven utveckla och få kunskaper om det svenska språket i både tal och skrift. De ska lära sig alfabetet och förstå hur fonem och grafem hänger ihop samt hur de ska strukturera sitt språk med hjälp av
meningsbyggnad, huvudsatser, skiljetecken, stavningsregler, bisatser, olika
böjningsformer av ord och ordklasser, och satsdelar. Dessa grammatiska segment ska bidra till att eleven lär sig skapa texter samt får ett bättre flyt med hjälp av grammatik och användning av sambandsord.
I läroplanen för gymnasieskolan (2011) ska eleverna uppnå kunskaper om det svenska språket och dess uppbyggnad utspritt i tre kurser. De får utveckla och få kunskaper om språkriktighet, grammatik med fokus på ord, fraser och satser samt skillnaden mellan informellt och formellt språk i samband med vilka språkliga egenskaper som utvecklar en text och dess sammanhang.
Den främsta skillnaden mellan de två läroplanerna är att i grundskolan är kravet på vad eleverna ska lära sig och få kunskaper om inom grammatiken medan på gymnasienivå ska eleverna tillämpa och repetera kunskaperna från grundskolan samt fördjupa sina kunskaper för att kunna utveckla sitt skrivande. Det som är nytt för LGY11 är att eleverna uttryckligen ska få kunskaper om fraser. Kunskaper om fraser kan dock antas vara inkluderat i LGR11 trots att det inte är utskrivet eftersom fraser har en betydande roll vid undervisning av satsdelars olika funktioner.
4. Resultat och analys
Resultatet analyseras i relation till innehåll och kunskapskraven från LGR11 och LGY11 som finns i Tabell 7 för att kunna besvara forskningsfrågorna. Kunskapskraven från LGR11 är de kunskapskrav som eleven ska ha med sig från grundskolan när de börjar studera på gymnasiet och LGY11 är de kunskapskrav de ska uppnå vid studier på gymnasienivå. De fyra
22 läromedlen som analyseras i detta kapitel är Insikter i svenska 1, Insikter i svenska 2–3,
Handbok i svenska språket och Svenska impulser 3. Varje läromedel har ett eget avsnitt med tre tillhörande underavsnitt. Underavsnitten berör elevers förkunskaper, kunskapskrav i
LGY11 samt sammanfattande kommentarer som sammanfattar och diskuterar de två andra
underrubrikerna. Alla läromedelsanalyser är strukturerade på samma sätt och har samma underrubriker förutom avsnittet som behandlar Svenska impulser 3 då läromedlet inte innehåller lika mycket information som de andra tre.
4.1 Insikter i svenska 1 (IS.1)
Läromedlet IS.1 är ett läromedel som ska spegla de kunskaper som eleverna ska ha uppnått när de avslutat kursen Svenska 1 på gymnasienivå. IS.1 är ett digitalt läromedel där det avslutande kapitlet heter ’Grammatik” där alla delar presenteras som videoinspelning med både bild och ljud. Kapitlet om grammatik är uppdelat i två delar där det första handlar om ordklasser och det andra om satsdelar. Avsnittet om ordklasser börjar med ett fåtal inledande övningar där eleven ska para ihop rätt ord med rätt ordklass för att sedan övergå till
videoinspelade genomgångar om ordklasserna verb, substantiv, adjektiv och pronomen. Dessa fyra genomgångar avslutas med ett fåtal övningsuppgifter. Avsnittet innehåller även ett avsnitt om prepositioner som innehåller enbart övningsuppgifter samt ett avsnitt som innehåller ett kort textavsnitt om räkneord med tillhörande övningsuppgifter. Kapitlet om satsdelar inleds med en kort förklaring vad begreppet sats betyder och att satsdelar består av flera olika ord. Vidare presenteras satsdelarna subjekt, predikat, direkt objekt och indirekt objekt tillsammans med exempelmeningen ”Olof läser sagor för lillebror”.
4.1.1 Elevers förkunskaper
Eleven ska ha med sig grundläggande förståelse om det svenska språket och dess grammatik när de börjar gymnasiet. Eleven ska alltså förstå ordklasser och satsdelar när de börjar läsa kursen svenska 1 på gymnasiet sett till kunskapskraven i LGR11. IS.1 går igenom
ordklasserna på olika djupa nivåer där de till största del är grundligt. IS.1 börjar med att introducera det svenska språkets ordklasser där varje ordklass har inledande övningar, en genomgång av ordklassen och dess olika delar samt avslutande frågor om ordklassen. Avsnittet om ordklasser börjar med en ’testa dig själv’ uppgift där eleven ska para ihop rätt ord med rätt ordklass vilket fungerar som ett test av elevens förkunskaper från grundskolan.
23 Vidare så har varje ordklass sin egen del och den första ordklassen som presenteras är verb som följs av substantiv, adjektiv, pronomen, prepositioner och räkneord. Ordklasserna verb, substantiv, adjektiv och pronomen har grundliga genomgångar med visuella exempel och avslutas med övningsuppgifter. De grundliga genomgångarna tyder på att läromedlet inte utgår från att eleven besitter några förkunskaper om ordklasserna eftersom genomgångarna är så pass grundliga. Däremot består avsnittet om ordklassen pronomen inte av någon
genomgång utan enbart övningsuppgifter vilket innebär att eleverna behöver ha förkunskaper om pronomen för att klara av uppgifterna. Vidare är även genomgången av ordklassen räkneord sparsam vilket också innebär att eleven behöver ha kunskaper om ordklassen för att kunna klara av även dessa övningsuppgifter. Det är tydligt att läromedlet tar för givet att eleverna redan vet om och förstår ordklasserna prepositioner och räkneord eftersom läromedlet inte går igenom dessa två ordklasser på samma grundliga nivå som de andra.
IS.1 inkluderar även ett avsnitt om satsdelar där fokuset ligger på att utveckla elevernas språkriktighet. Avsnittet i IS.1 förklarar skillnaden mellan en mening och en sats med fokus på att framhäva hur olika satsdelar samverkat för att skapa en sammanhängande mening. IS.1 går igenom satsdelarna predikat, subjekt, direkt objekt och indirekt objekt genom att använda sig av exempelmeningen ”Olof läser sagor för lillebror”. Avsnittet går igenom satsdelarna på en grundnivå och hur de kan tas ut genom att ställa sig själv olika frågor. Predikatet
presenteras som den första satsdelen om måste tas ut och att det enklast görs genom att fråga ”vad är det som händer” och att predikatet alltid är ett verb eller en verbkedja. Vidare
presenteras subjektet som ”vem, vad eller vilka” som gör predikatet samt att ett subjekt oftast är ett substantiv eller pronomen. IS.1 uttrycker att när predikatet och subjektet är utplockat kan eleven plocka ut det direkt och indirekta objektet om de överhuvudtaget finns i satsen. Det direkta objektet förklarar de som en bestämning till predikatet och att det ger mer information om vad predikatet gör samt att det kan urskiljas genom att ställa frågan ”vem+predikat+subjekt”. När alla dessa satsdelar är presenterade går IS.1 in på indirekt objekt och förklarar det som att det indirekta objektet svarar på frågan ”åt vem, till vem eller för vem”. IS.1 visar exempel på olika satsdelar genomgående och avslutar avsnittet om satser genom att eleven får testa sig själv i 31 frågor om satsdelar och satsadverb samt i 10 frågor om satsadverb.
24 De kunskapskrav som finns gällande grammatik i kursen svenska 1 berör elevens
språkriktighet och skillnaden mellan formellt och informellt språk i samband med texter i olika sammanhang. IS.1 fokus ligger på elevers språkriktighet då läromedlet har en grundlig genomgång av de fyra ordklasserna verb, substantiv, adjektiv och pronomen och ingen eller sparsam genomgång av ordklassen prepositioner och räkneord. Genomgångarna är till för att repetera elevernas grammatiska kunskaper på en grundläggande nivå samt ge dem chansen att enklare förstå avsnittet om satser. Avsnittet om satser fokuserar på att utveckla elevernas språkriktighet genom att introducera satsdelarna predikat, subjekt, direkt objekt och indirekt objekt tillsammans med meningen ”Olof läser sagor för lillebror”. Avsnittet om satsdelar avslutas med flertalet olika övningsuppgifter där begreppet satsadverb nämns. IS.1
presenterar dock inte något om adverb vilket innebär att eleven inte heller kommer förstå de frågor som läromedlet stället om satsadverb, vilket innebär att IS.1 utgår från att eleven redan besitter dessa kunskaper från grundskolan och således inte behöver repetera denna
information trots att det kan anses ingå i kunskapskraven för svenska 1 i LGY11.
4.1.3 Sammanfattande kommentarer
IS.1 har grundläggande videoinspelade lektioner om fyra av det svenska språkets uppbyggnad vilket är verb, substantiv, adjektiv och pronomen. IS.1 berör även ordklasserna prepositioner och räkneord, men inkluderar inte någon information om adverb. Det är tydligt i kapitlet om satser att eleven ska ha med sig kunskaper från grundskolan gällande prepositioner, räkneord och adverb då eleven inte blir introducerad till dessa begrepp, utan blir testade i ett flertal frågor och övningsuppgifter. Elever som inte förstår adverb förstår inte heller de frågor och övningsuppgifter som elevens sak utföra om satsadverb i slutet av kapitlet om satsdelar. De förkunskapskrav som eleven ska ha med sig från grundskolan är grundläggande kunskaper om ordklasser och satsdelar vilket kan vara varför läromedlet inte går igenom andra ordklasser och satsdelar utöver de som presenteras. Genom att inte introducera alla ordklasser och satsdelar på samma grundläggande nivå är det upp till undervisande lärare att komplettera läromedlet med egna genomgångar och övningsuppgifter för att säkerställa en likvärdig kunskapsnivå hos eleverna.
4.2 Insikter i svenska 2–3 (IS.2–3)
IS.2–3 är en uppföljning till Insikter i svenska 1 (IS.1) och ska kunna användas i kurserna
25 varav det ena heter ”grammatikfilmer” och består av exakt samma klipp som i läromedlet IS.1. Det kapitel som heter Svenska språkets uppbyggnad börjar med att introducera morfem, fonem, prefix, suffix och syntax för att sedan övergå till korta textavsnitt om ordklasserna substantiv, verb, adjektiv, pronomen, adverb, konjunktioner, räkneord och interjektioner. Vidare presenteras satsdelarna predikat, subjekt, direkt objekt och indirekt objekt. Läromedlet har även ett kapitel som handlar om SVO-språk2 samt genus och kasus.
4.2.1 Elevers förkunskaper
IS.2–3 har samma videoinspelade genomgångar om ordklasserna som IS.1, men i detta
läromedel fungerar de som ett komplement till de skriftliga genomgångarna som finns tidigare i boken. I kapitlet om ”språkets uppbyggnad” går IS.2–3 grundligt igenom ordklasserna substantiv, verb, adjektiv, pronomen, adverb, konjunktioner, räkneord och interjektioner. I ordklassen konjunktioner presenterar läromedlet även subjunktioner. Dessa genomgångar utgår från att eleverna inte har några förkunskaper om grammatik samt att eleven inte har tagit del av de grammatiska genomgångarna som finns med i IS.1. Vidare har IS.2–3 även en del som handlar om morfem och språkljud. I detta avsnitt presenteras begreppen fonem, morfem, prefix, suffix och syntax på en grundlig nivå och utgår inte från att eleven har några
kunskaper om detta från grundskolan trots att de ska ha det. IS.2–3 inkluderar även avsnittet om språkljud med ordbildning och stavning, vilket också är kunskaper som eleven ska ha med sig från grundskolan men som läromedlet utgår från att eleverna inte har kunskaper om. Vidare inkluderar även detta läromedel ett avsnitt om satsdelar. IS.2–3 introducerar eleven till ord och ordbildning samt till satser, men går inte igenom hur fraser och satser samspelar med varandra. IS.2–3 introducerar och går igenom satsdelarna predikat, subjekt, direkt objekt och indirekt objekt på samma sätt och på samma grundläggande nivå som i IS.1.
4.2.2 Kunskapskrav i LGY11
I kursen svenska 2 ska eleven få kunskaper om ”ord, fraser och satser” (LGY11). Läromedlet har både skriftliga och muntliga genomgångar av ordklasserna varav alla utom adverb, konjunktioner, räkneord, interjektioner och pronomen finns både muntligt och skriftligt. Det finns bara skriftliga genomgångar av dessa ordklasser vilket inte främjar alla elevers sätt att lära. Vidare introduceras satsdelarna predikat, subjekt, direkt objekt och indirekt objekt på
2 Subjekt-verb-objekt-språk. Ordföljd där subjektet står först i en sats för att sedan följas upp av verbet och
26 samma sätt som i IS.1 och som komplement finns det även en genomgång av SVO-språk där eleven får kunskaper om hur olika språk har olika ordföljd samt att en del indoeuropeiska språk har andra genus och kasus. IS.2–3 innehåller delar som ger eleverna kunskaper om ord och satser men inkluderar inte något om fraser, vilket är något som eleverna ska kunna enligt kunskapskraven i LGY11.
4.2.3 Sammanfattande kommentarer
IS.2–3 ställer inga direkta krav på att eleven ska besitta några förkunskaper gällande
grammatik trots att läromedlet är en fortsättning på IS.1. Till skillnad från IS.1 tar IS.2–3 upp svenska språkets språkljud i samband med ordbildning samt inkluderar alla ordklasserna mer eller mindre. Eleverna får dock inte några fördjupade kunskaper om grammatik då läromedlet använder sig av samma grammatikfilmer i båda läromedlen. Dessa genomgångar är även sammanfattade skriftligt i IS.2–3 och det som är nytt för eleven är en genomgång om adverb och prepositioner. Det IS.2–3 missar att gå igenom för att eleven ska uppnå kunskapskraven i LGY11 är en genomgång av fraser och dess relation till satsdelar samt en fördjupning av fler satsdelar än de som anses vara grundläggande.
4.3 Handbok i svenska språket (HSS)
HSS är tänkt att kunna användas i alla tre svenskkurserna på gymnasiet vilket innebär att det behöver uppnå alla kunskapskraven för grammatik i hela ämnet svenska. HSS är uppdelat i två kapitel som heter ”språkriktighet och ordkunskap” och ”språkkunskap”. I kapitlet om ”språkriktighet och ordkunskap” fokuserar läromedlet på att ta upp skillnaderna mellan tal- och skriftspråk i relation till det privata och offentliga språkbruket. Vidare presenteras begreppen slang, anglicismer och korrekthet samt språkriktighets regler att förhålla sig till såsom särskrivningar, syftningsfel, sammanskrivningar, symmetri, stilbrott, ordval och svåra uttryck och konstruktioner. HSS inkluderar även ett kort textavsnitt om ordföljd. HSS går även igenom meningsbyggnad, satser och satsdelar, ordklasser och morfologi. Varje del avslutas med en eller flera övningsuppgifter som eleven kan utföra för att testa sina kunskaper.
4.3.1 Elevers förkunskaper
HSS börjar med att presentera begreppen fonem och morfem på en grundläggande nivå och berör begreppen basmorfem, böjningsmorfem, prefix och suffix i relation till svenska språket,
27 med även med andra språk såsom franska och engelska. HSS går även igenom ordklasserna substantiv, adjektiv, verb, pronomen, adverb, prepositioner, konjunktioner, subjunktioner, interjektioner och räkneord. Varje ordklass har en kort men grundlig skriftlig genomgång som avslutas med en eller flera övningsuppgifter. Hela avsnittet om ordklasser avslutas även med tre stora uppgifter som eleven ska göra för att testa sina kunskaper om varje ordklass. HSS nästa del handlar om meningar i relation till syntax och satsdelar. I detta avsnitt presenteras begreppen predikat, subjekt, direkt objekt och indirekt objekt likt IS.1 och IS.2–3 och utgår från att eleverna inte besitter kunskaper om dessa från grundskolan eftersom genomgångarna av dessa är på en lika grundlig som i de två tidigare läromedlen.
4.3.2 Kunskapskrav i LGY11
Det som är nytt för eleverna gällande satser och satsdelar i relation till de andra läromedlen och LGY11 i HSS är genomgång av satsdelarna agent, predikatsfyllnad, huvudord,
bestämningar, olika typer av attribut samt adverbial. Satsdelen agent presenteras i relation till aktiv och passiv sats där subjektet i en aktiv sats blir agent i en passiv sats. Predikatsfyllnad presenteras som ett komplement till verb som behöver en utfyllnad för att kunna förstås. Vidare presenteras satsdelarna attribut och adverbial som bestämningar till huvudord och att dessa huvudord finns i grupper av ord som fungerar som en satsdel. HSS går dock inte in på att dessa grupper av ord kallas för fraser eller vad fraser är och hur de fungerar vilket visar på att läromedlet förutsätter att eleverna inte är bekanta med begreppet fraser vilket i sin tur innebär att läraren måste komplettera läromedlet med eget material och undervisning. Attribut beskrivs som en bestämning till substantiv och att attribut kan bestå av adjektiv, prepositioner, adverb, pronomen, räkneord, genitiv, infinitiv, particip och substantiv. HSS visar exempelord till dessa men inkluderar ingen mer djupgående förklaring. Avslutningsvis går läromedlet igenom adverbial och beskriver de som en bestämning till predikatet samt att de ofta svarar på frågorna var, när, hur, varför och hur mycket predikatet är, samt att adverbial kan bestå av adverb, substantivuttryck och infinitiv. HSS syftar här till att först lägga grunden hos eleverna för att sedan fördjupa det i relation till kunskapskraven i LGY11. HSS introducerar även eleverna till användandet satsscheman, vilket är ett en metod för att placera rätt satsdel och ord i en sats. HSS går igenom varje segment grundligt i relation till kunskapskraven i LGY11 och ger eleven chans att testa sina kunskaper. Det HSS inte inkluderar är en genomgång av vad fraser är och hur de samspelar med satser och satsdelar trots att det finns med som kunskapskrav i LGY11.
28
4.3.3 Sammanfattande kommentarer
HSS är tänkt att kunna användas i alla svenskkurserna på gymnasiet vilket syns i dess grundliga genomgångar samt i dess olika fördjupningsmoment. Det HSS främst missar är att gå igenom fraser och dess samspel med olika satsdelar vilket kan göra så att eleven
missuppfattar eller placerar olika satsdelar fel i ett satsschema. HSS är däremot mer grundligt än de tidigare två och utgår inte från att eleven har några förkunskaper vilket kan vara
relaterat till att det är tänkt att kunna användas i alla svenskkurserna på gymnasienivå. HSS har en logisk struktur där varje grammatiskt segment presenteras grundligt för att sedan fördjupas allt mer som eleven läser och utför uppgifter. HSS presenterar dock olika delar som bygger på att eleven bör besitta kunskaper om fraser, vilket inte är de bästa förutsättningarna för att uppnå kunskapskraven i LGY11.
4.4 Svenska impulser 3 (SI.3)
SI.3 syftar till att täcka innehållet i kursen Svenska 3 på gymnasiet och de kunskapskrav som finns gällande grammatik handlar främst om elevers språkbruk gällande vetenskapliga texter. SI.3 går igenom olika text- och taltyper och antyder ofta att språkbruket ska vara korrekt och enligt ”skriftspråkliga normer”. SI.3 inkluderar ofta grammatiska begrepp såsom
’meningsbyggnad’, ’bisats’, ’ordklass’ och namn på olika ordklasser och satsdelar, men förklarar aldrig dessa utan hänvisar istället eleven till att undersöka dessa begrepp vid behov via olika grammatikor, ordlistor, regelsamlingar eller webbplatser. Det är tydligt att SI.3 förutsätter att eleven besitter kunskaper om det svenska språkets grammatik från både
grundskolan och tidigare svenskkurser eftersom grammatiska begrepp används genomgående i läromedlet men förklaras aldrig.
4.5 Resultatsammanfattning
Resultatet sammanfattas nedan i Tabell 8. Tabell 8 visar vilka delar som de fyra läromedlen går igenom, om de ställer krav på att eleven besitter förkunskaper från grundskolan samt om kunskapskraven i LGY11 uppfylls.
29 Tabell 8 Sammanfattning av resultat
Kategori IS.1 IS. 2–3 HSS SI.3
Morfem Nej Ja Ja Nej
Ordklasser Läromedlet går igenom verb, substantiv, adjektiv och pronomen på
grundläggande nivå och väldigt kort om prepositioner och räkneord. Läromedlet går igenom substantiv, verb, adjektiv, pronomen, adverb, konjunktioner, subjunktioner, räkneord och interjektioner Läromedlet går igenom Substantiv, adjektiv, verb, pronomen, adverb, prepositioner, konjunktioner, subjunktioner, interjektioner och räkneord. Nej
Fraser Nej Nej Nej Nej
Satser Läromedlet går igenom Predikat, subjekt, direkt objekt och indirekt objekt
Läromedlet går igenom Predikat, subjekt, direkt objekt och indirekt objekt.
Läromedlet går igenom Predikat, subjekt, direkt objekt, indirekt objekt, predikatsfyllnad,
huvudord, bestämningar, attribut och adverbial
Nej
Förkunskaper Läromedlet förutsätter att eleverna har kunskaper om prepositioner och räkneord
Läromedlet utgår inte från att eleverna har några förkunskaper om varken ordklasser eller satsdelar.
Läromedlet utgår inte från att eleverna besitter några förkunskaper om grammatik.
Ställer krav på att eleven besitter kunskaper om alla grammatiska delar från grundskolan och de två föregående svenskkurserna. LGY11 Läromedlet går igenom
en del ordklasser på grundläggande nivå vilket hör till kunskapskravet om Läromedlet inkluderar information om
ordklasser och satsdelar enligt kunskapskraven i LGY11 men missar att
Läromedlet går igenom ordklasser och satsdelar på en djupare nivå än de två tidigare läromedlen enligt kunskapskraven i
Det finns inga grammatiska kunskapskrav i kursen Svenska 3 som läromedlet
30 språkriktighet.
Läromedlet berör dock inte skillnaderna mellan formellt och informellt språkbruk. Läromedlet inkluderar inte något om fraser.
gå igenom fraser och dess samspel med satser vilket innebär att
läromedlet inte uppfyller kunskapskraven i LGY11. LGY11. Läromedlet presenterar grupper av ord som olika satsdelar men förklarar inte att detta är fraser vilket innebär att läromedlet inte uppfyller alla
kunskapskrav som ställs i LGY11. ska presentera. Läromedlet ska istället fokusera på disposition, språk och stil i vetenskapliga texter. Läromedlet utgår därför från att eleverna besitter kunskaper om grammatiska begrepp för att kunna diskutera språk och stil i olika texter.
5. Diskussion
Resultatet visar att läromedels innehåll är till stor del anpassat efter de kurser de är tänkt att reflektera och att inget läromedel täcker alla kunskapskraven om grammatik som ställs i LGY11. Målet med grammatik i ämnet svenska på gymnasiet är att eleverna ska få
”kunskaper om det svenska språkets uppbyggnad” och dessa kunskaper är fördelade på tre svenskkurser som innehåller olika lärandemål. Strukturen gällande grammatiska delar är i IS.1, IS.2–3 och HSS densamma då de börjar med att gå igenom det svenska språkets ordklasser för att sedan fördjupa elevens kunskaper om dessa genom satser och satsdelar vilket visar på att eleverna ska uppnå en viss progression i sitt lärande.
IS.1 är tänkt att reflektera kursen Svenska 1 vilket innebär att eleven ska uppnå kunskaper gällande språkriktighet med fokus på språkliga egenskaper som en text behöver ha för att fungera (LGY11). Läromedlet lägger sitt fokus på att repetera elevernas kunskaper från grundskolan gällande ordklasser och grundläggande satsdelar i syfte att ge eleverna de mest
31 grundläggande kunskaperna som eleverna behöver ha gällande språkriktighet. Läromedlet går igenom ordklasserna substantiv, verb, adjektiv och pronomen på en grundlig nivå men avstår från att gå igenom räkneord och prepositioner trotts att eleverna ska göra uppgifter om dessa. Läromedlet nämner dessutom inget om adverb och eleverna förväntas veta vad adverb är eftersom eleverna ska göra uppgifter om satsadverb i kapitlet om satser. Då adverb påminner om adjektiv (Bolander, 2012:151; Josefsson, 2009:85) kan det även bli väldigt svårt för eleven att förstå vart adjektiv och adverb ska placeras i en sats, vilket kan skapa
misskommunikation (Halliday, 2014:3). De förkunskapskrav som eleven ska ha med sig från grundskolan är grundläggande kunskaper om ordklasser och satsdelar vilket kan vara orsaken till att läromedlet inte går igenom andra ordklasser och satsdelar utöver de som presenteras. Genom att inte introducera alla ordklasser och satsdelar på samma grundläggande nivå är det upp till undervisande lärare att komplettera läromedlet med egna genomgångar och
övningsuppgifter för att säkerställa en så likvärdig kunskapsnivå hos eleverna som möjligt. Det som är problematiskt med detta är att eleverna går miste om väsentliga kunskaper om språkriktighet (LGY11) vilket innebär att eleverna också missar kunskaper om hur olika grammatiska delar kan användas för att skapa en betydelse i en kontext (Butt et.al, 2000:7), vilket motverkar kunskapskraven ställda i LGY11.
IS.2–3 och HSS är de två läromedel som ska kunna användas i kursen Svenska 2. IS.2–3 ska även kunna användas i kursen Svenska 3 och HSS ska kunna användas i alla tre
svenskkurserna. Sett till kunskapskraven för kursen Svenska 2 så ska eleverna uppnå kunskaper om ”svenska språkets uppbyggnad, dvs. hur ord, fraser och satser är uppbyggda samt hur de samspelar i grammatiken” (LGY11) vilket visar tydligt att eleven ska förstå hur olika grammatiska segment kan användas för att skapa en betydelse i en kontext (Butt et.al, 2000:7). Det är alltså rimligt att anta att IS.2–3 och HSS ska ha ett innehåll som speglar dessa kunskapskrav för att skapa en betydelsebärande mening (Platzack, 2009:1). IS.2–3
grammatiska delar är nästan identisk med föregångaren IS.1 förutom att läromedlet innehåller kort kompletterande information om adverb, pronomen, räkneord, konjunktioner och
interjektioner. Dessvärre är dessa genomgångar inte alls lika grundliga som övriga vilket tyder på att eleven måste ha med sig dessa kunskaper från grundskolan. Trots att läromedlet ska ge eleven kunskaper om ord, fraser och satser så avstår läromedlet från att gå igenom vissa delar och läromedlet bortser helt från att gå igenom fraser vilket gör det svårare för eleverna att förstå hur fraser och satser samspelar med varandra (Josefsson, 2009:131). HSS innehåller
32 grundliga genomgångar av det svenska språkets ordklasser och satsdelar varav varje del avslutas med olika uppgifter som eleven kan använda sig av för att testa sina kunskaper. Läromedlet innehåller även genomgångar av satsdelarna agent, predikatsfyllnad och adverbial vilket inte något av de andra läromedlen går igenom. Likt IS.2–3 så missar läromedlet att gå igenom fraser och dess samspel med olika satsdelar vilket kan göra så att eleven missuppfattar eller placerar olika satsdelar fel i det satsschema som de inkluderar i slutet samt att de får det svårare att förstå varför en nominalfras kan byta position och då anta satsdelen agent istället för subjekt (Josefsson, 2009:131). Det innebär alltså att även detta läromedel missar att
uppfylla specifik kunskapskravet om fraser (LGY11) och hämmar på så sätt elevens förståelse för hur olika grammatiska segment samspelar med varandra (Butt et.al, 2000:7).
SI.3 tar för givet att eleverna besitter alla grammatiska kunskaper de behöver då eleverna måste ha klarat av kurserna Svenska 1 och 2 för att få läsa Svenska 3. Läromedlet använder sig av flera olika grammatiska termer såsom mening, namn på ordklasser, bisats och fraser och hänvisar eleverna till olika grammatikor, ordlistor och regelsamlingar vid behov. Eftersom begreppet fras förekommer i ett läromedel som är tänk att användas i kursen Svenska 3 är det oklart varför läromedel som ska gå igenom detta enligt LGY11 väljer att avstå från det. Genom att avstå från att gå igenom begreppet fras blir det svårare för eleven att förstå en del uppgifter i kursen svenska 3.
Något som fastslogs i bakgrunden i denna studie är att grammatik är mer än bara ordklasser och satsdelar, vilket är varför studien även inkluderade ett avsnitt om Morfem. Morfem är den minsta betydelsebärande enheten i ett språk (Teleman, Hellberg & Andersson, 1999:30; Yule, 2017:73) och är de som sätts samman för att skapa något som har en betydelse (Josefsson, 2009:95; Yule, 2017:73). Det är alltså rimligt att eleverna lär sig om morfem för att få en ökad förståelse för språk samt kunna använda språket som ett verktyg för att skapa olika
betydelsebärande kontexter (Butt, et.al, 2000:7; Platzack, 2009:1). Genom kunskaper om morfem är det enklare att förstå hur olika ord böjs eller kongruerar. Dessa kunskaper står dock inte utskrivet som ett direkt kunskapskrav i LGY11, men är väsentlig för att eleven enklare ska förstå ”hur ord, fraser och satser är uppbyggda” (LGY11), vilket i sin tur relaterar till att eleven kan använda språket för att skapa en väl fungerande text (LGY11). IS.2-3 och HSS går igenom grundläggande morfologi utan att anta att eleven besitter dessa kunskaper från
