Uppta som sin egen
En kvalitativ studie om adoptivpersoners upplevelser av att möta stereotypa föreställningar
Uppta som sin egen
En kvalitativ studie om adoptivpersoners upplevelser av att möta stereotypa föreställningar
Jill Lundström
Abstrakt:
Denna studie ämnar undersöka adoptivpersoners upplevelser, dels av att möta stereotypa föreställningar baserat på sitt utseende och sin adoptionsbakgrund och dels sina upplevelser gällande medborgarskap och tillhörighet
Syftet med studien är att bidra med en mer nyanserad bild av adoptivpersoner och att delge deras upplevelser, för att låta adoptivpersoner vara med i konstruktionen av adoptivpersoner som social grupp. Studiens huvudsakliga frågeställningar ämnar låta adoptivpersonernas upplevelser och den mening som tillskrivs
upplevelserna vara huvudfokus. Metodologiska utgångspunkter är att denna typ av syfte och frågeställningar kan besvaras genom kvalitativa intervjuer och en genuin nyfikenhet för individers upplevelser. Resultat och analys presenteras på så sätt att individernas berättelser står i fokus, utifrån dessa berättelser och upplevelser analyseras insamlad empiri utifrån social medborgarskapsteori och postkolonial teoribildning. Resultatet av studien är att adoptivpersoner har olika typer av upplevelser av att möta stereotypa föreställningar, där samtliga informanter upplevt stereotypa föreställningar baserat på deras utseende. Vidare visar resultatet att adoptivpersoner innehar en dualism i sin upplevelse av medborgarskap och sin tillhörighet till Sverige respektive adoptionsland.
Slutsatsen för studien är att resultatet av studien stämmer delvis överens med den tidigare forskning som finns, dock är studien för liten för att kunna generaliseras och bekräfta den tidigare forskningen. Sett till enbart studiens slutsatser så synliggörs en mångdimensionell bild av adoptivpersonens upplevelser, som jag hoppas leder till att fler forskarstudenter får upp ögonen för de komplexa beskrivningar som adoptivpersoner innehar gällande tillhörighet och medborgarskap.
Lundström, J. Uppta som sin egen. En kvalitativ studie om adoptivpersoners upplevelser av att möta stereotypa föreställningar. Examensarbete i socialt arbete
15 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle,
institutionen för Socialt arbete, 2019.
Nyckelord: Adoptivpersoner, Adoption, Medborgarskap, Postkolonialism
Take in as you own
A qualitative study of adoptees experiences of meeting stereotypes
Jill Lundström
Abstract:
In this study, the aim is to examine adoptees, and their experiences of meeting stereotypical beliefs based on their appearance and their adoption background, as well as their experiences regarding citizenship and belonging. The purpose of the study is to contribute with a more nuanced picture of adoptees and to share their experiences, in order to allow adoptees to participate in the construction of the image of an ‘adoptive individual´. The main issues of the study, that is aimed to be the main focus, is the adoptive individuals experiences and the meaning attributed to the experiences. Methodological starting points are that this type of purpose and questions can be answered through qualitative interviews and a genuine curiosity for the individuals experiences. The results and analysis are presented in such a way that the individual’s stories are in focus, and based on these stories and experiences, empirical data is collected and analyzed based on social citizenship theory and post-colonial theory. The result of the study is that adoptive individual’s have different types of experiences of meeting stereotypical beliefs, where all the informants experienced stereotypical beliefs based on their appearance to some extent.
Furthermore, the result shows that adoptive individual’s possess a dualism in their experience of citizenship and their affiliation with Sweden and the adopting country. The conclusion for the study is that the result is partly in agreement with the previous research that is available, but the study is too small to be able to generalise and confirm the previous research. Seen solely from the study's conclusions, a multidimensional image of the adoptive individuals experiences is made visible, which I hope will lead to more research students getting their eyes on the complex descriptions that adoptive individuals hold regarding affiliation and citizenship.
Lundström, J. Take in as you own. A qualitative study of adoptees experiences of meeting stereotypes. Degree project in Social work 15 hp. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2019.
Keywords: Adoptive, Adoption, Affinity, Citizenship, Experiences,
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Problemformulering ... 2
1.2 Syfte och frågeställningar ... 3
1.3 Studiens avgränsning ... 3
1.4 Disposition ... 3
2. Tidigare forskning ... 4
2.1 Kort om adoptionsforskning i Sverige ... 4
2.2 Adoptivpersoner och kroppslig framställning ... 4
2.3 Adoption utifrån SCB:s temarapport ... 6
2.4 Etnisk diskriminering utifrån lagrum ... 8
3. Teoretiska utgångspunkter ... 8
3.1 Social medborgarskapsteori – det levda medborgarskapet ... 8
3.2 Postkolonial teoribildning ... 10
4. Metod ... 13
4.1 Metodologisk ansats ... 13
4.2 Datainsamlingsmetod ... 14
4.3 Urval och tillvägagångssätt ... 15
4.4 Analysmetod ... 17
4.5 Forskarrollen ... 17
4.6 Etiska övervägande ... 18
5. Resultat och analys ... 19
5.1 Vilka deltog? ... 19
5.2 Upplevelse av stereotypa föreställningar ... 20
5.3 Medborgarskap och upplevelse av tillhörighet ... 25
6. Diskussion ... 29
6.1 Resultatdiskussion ... 29
6.2 Metoddiskussion ... 31
6.3 Förslag till framtida forskning ... 32
7. Slutsatser och slutreflektion... 32
Litteraturförteckning ... 34
Bilaga 1: Intervjuguide ... 36
Bilaga 2: Missilbrev/affisch ... 38
1. Inledning
Adoption i Sverige har sedan början på 1900-talet varit ett sätt för vuxna att uppfylla sin önskan om barn. Adoption är ett juridiskt sätt för vuxna, som av olika anledningar inte vill eller kan få biologiska barn, fortfarande kan bli föräldrar. Tobias Hübinette och Carina Tigervall skriver i sin bok Adoption med förhinder –
Samtal med adopterade och adoptivföräldrar om vardagsrasism och etnisk identitet (2008a) om att adoption betyder att uppta som sin egen, och att ordet ofta
används för att beskriva vuxnas önskan om att få barn (Hübinette & Tigervall, 2008a). Mellan åren 1932 – 2001 adopterades 89 122 barn, varav 45 024 barn var inhemska adoptioner och 43 909 barn var internationella adoptioner (Hübinette, 2003). Det innebär att historiskt så motsvarar internationella adoptioner ca 49% av alla adoptioner och 51% är då inhemska adoptioner (Hübinette, 2003). Från 1968– 2001 var antalet internationella adoptioner högre än antalet inhemska adoptioner (a.a).
När Lotta Landerholm år 2003 publicerade sin bok Adopterad – Lämnad. Vald.
Och sen? var boken den första som riktade sig mot en bred publik. Landerholm
genomförde en många intervjuer som användes som underlag i boken och i sin roll som psykoterapeut ställde hon en rad forskningsfrågor som sedan öppnade forskningsfältet för många andra, så som Hübinette och Tigervall m.fl. där Tobias Hübinette är den mest publicerade svenska forskaren inom adoptionsfältet enligt LibSearch. Hübinette och Tigervalls (2008a) bok handlar om adoptivpersoner och adoptivföräldrars upplevelser kopplat till vardagsrasism, identitet och utländsk bakgrund. Adopterade barn får samma rättigheter som biologiskt födda barn i Sverige vad gäller både juridiska rättigheter samt formell ställning i familjen som barn. Samtidigt visar studier, så som Hübinette & Tigervall (2008a) samt Hübinette, Hörnfeldt, Farahani & Rosales (2012) att det finns en föreställning om vita och icke-vita kroppar i den svenska kontexten, där forskning om etnisk diskriminering inte tycks inbegripa adoptivpersoner, då dem är ur en juridisk synpunkt svenska. De anses å ena sidan vara svenska samtidigt som de å andra sidan anses vara icke-svenska. Hübinette och Tigervall menar att forskning om etnisk diskriminering sällan tycks analysera den kroppsliga uppenbarelsens betydelse (Hübinette & Tigervall, 2008a). Den fysiska kroppen tycks osynliggöras genom att man ofta försöker låta bli att tala om vita och icke-vita kroppar i det offentliga rummet.
Det är i Hübinettes forskning som idéen till denna studie väcktes, att adoptionsforskningen ofta är ensidig och okritisk, i den mening att den enbart belyser en viss typ av problematik (Hübinette & Tigervall, 2008a). Den problematik som beskrivs belyser främst anknytning, etnicitet och identitet i koppling till adoption, och inte i koppling till begreppet ”ras”. Hübinette och Tigervall (2008a, 2008b) menar att det behövs mer kvalitativ forskning om vuxna utlandsadopterade för att kunna beakta den historiskt och kulturellt konstruerade kategorin ”ras” för att kunna förstå den diskriminering som sker i samtida Sverige idag på grund av ett annorlunda utseende (Hübinette & Tigervall, 2008a, 2008b). Det är nödvändigt då begreppet ”ras” verkar som en diskriminerande social kategori och föreställning i den samtidskultur vi har i Sverige men även i vardagskontexten (a.a). Den ensidiga bilden återskapar och upprätthåller föreställningar om adoptivpersoner som bidrar till den okritiska bilden som lyfts fram. Reproducering av en generaliserande bild av något och/eller någon är det vi ofta kallar för stereotyp eller stereotypa föreställningar.
1.1 Problemformulering
Hübinette och Tigervalls bok från 2008 var startskottet till den forskning vi idag kan läsa om adoptivpersoner. Adoptionsforskningen innan 2008 var knapphändig gällande upplevelser och leva som adopterad Det var ett forskningsområde som inte prioriterades utav sociologer, psykologer eller beteendevetare. Inom socialt arbete är det dock av hög relevans att adoptionsforskningen belyses, främst utifrån att det är genom socialtjänsten som adoptionsutredningar görs. Det ligger i socionomens intresse att känna till risk och skyddsfaktorer, men även att ha förståelse i mötet med adoptivpersoner. Genom en god förståelse och empati så kan socionomen möta adoptivpersonen på ett sätt så att adoptivpersonen inte upplever utanförskap eller upplever sig bli ifrågasatt.
Det ligger även ett intresse att undersöka adoptivpersoners upplevelser av rasism och stereotypa föreställningar för socionomer. Vid rasism och stereotypa föreställningar mot adopterade så kan man ta bort vissa faktorer, så som kultur och religion, vilket medför att den enda anledningen till att adopterade upplever och utsätts för rasism är deras utseende. Det ligger således en föreställning om att vara svensk innebär att vara en vit kropp i ett vitt samhälle, och andra faktorer så som kultur och religion egentligen inte spelar någon roll i diskussionen om vad som är ”svenskt” och ”icke-svenskt”. Detta behöver socionomen förhålla sig till, för att inte osynliggöra individen.
Som alltid när det talas om ”ras” i den svenska kontexten tas stort avstånd till användningen av begreppet. Men en viktig poäng som många gånger lyfts fram i diverse olika debatter, politiska, sociala och forskningsdebatter är att det är viktigt att ta reda på fakta om olika befolkningsgruppers levnadsvillkor och situationer för att kunna få kunskap, synliggöra eventuella problem och behov samt att skapa det underlag som behövs för att kunna erbjuda åtgärder. Genom att inte ta hänsyn till ”ras” eller ett ”icke-svenskt” utseende är ett sätt att dölja grundläggande problem och behov och leder till ett osynliggörande av befolkningsgrupper. Från 1970-talet och framåt ökade andelen adopterade barn till ca 3-4000 barn per år till Sverige och mellan 1960-2011 adopterades totalt 42 070 barn till Sverige från utlandet (Hübinette, 2003). De studier som har gjorts gällande adoptivpersoner har fokuserat gentemot undersökning av levnadsvanor, psykisk ohälsa, studier, ekonomi, problembeteenden, kommunikationssvårigheter, missbruk och droganvändning (Hübinette, 2003). Bilden som har reproducerats genom dessa studier är föreställningen om att adoptivpersoner är en utsatt grupp. Det skapas en stereotyp bild av vad det innebär att vara adopterad och med det följer ett antal föreställningar som adoptivpersonen tvingas förhålla sig till, men som det inte forskas vidare om (Hübinette & Tigervall, 2008a).
Jag vill även lyfta fram den problematiska temarapport (2014:4 Adoption) som gjorts av Statistiska Centralbyrån (SCB) gällande hur det har gått för de barn som adopterades under 70-talet. I denna temarapport var syftet att belysa de adopterades livssituation i vuxen ålder och försöka svara på om adopterade och svenskfödda som grupper skiljer sig vad gäller utbildning, inkomst, familjebildning (SCB, Temarapport 2014:4). Temarapporten kommer fram till att adoptivpersoner skiljer sig från svenskfödda, och att svenskfödda har en högre utbildningsnivå, adopterade har olika typer av bistånd i högre utsträckning än svenskfödda och andelen gifta föräldrar är högre bland svenskfödda än bland adopterade (a.a). Studien undersöker inte om det finns några upplevda problem
kopplat till adoptivpersoners liv som adopterade, vilket gör att statistiken i temarapporten (2014:4) mer deskriptiv än förklarande eller analyserande. Statistiken visar dock på skillnader mellan adopterade och svenskfödda, vilket då ter sig relevant att undersöka närmre för att försöka förstå den sociala gruppen adoptivpersoner. Ovanstående statistiska underlag medför att det finns en kunskapslucka huruvida adoptivpersoner faktiskt upplever problem, mer än i siffor i ett statistiskt underlag.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att undersöka internationella adoptivpersoners upplevelser av att möta stereotypa föreställningar och upplevelser av tillhörighet samt medborgarskap. Detta för att bidra med en mer nyanserad bild av adoptivpersoner och låta adoptivpersoner vara med i konstruktionen av bilden av adoptivpersoner.
1. Vilka upplevelser har adoptivpersoner av att möta stereotypa föreställningar baserat på deras utseende?
2. Hur ser adoptivpersoner på sitt medborgarskap och sin upplevelse av tillhörighet?
1.3 Studiens avgränsning
Studien är avgränsad i form av att fokus för studien är adoptivpersoner, som är vuxna. Det har eftersökts informanter som är så kallat internationella adoptivpersoner, vilket är personer som adopterats från ett land till ett annat. I Sverige blir ett adoptivbarn inte svensk medborgare vid en adoption, utan det sker först när det skett en ansökan. Jag har inte funnit några fall med barn under 5 år, där dem blivit nekade svenskt medborgarskap. Således utgår studien från att de adoptivpersoner som deltar är svenska medborgare. Studien avgränsar sig således mot de adoptioner som är i gråzonen. Studien avgränsar sig även mot personer som adopterats i tonåren, informanterna skall blivit adopterade innan 15 års ålder. Studien avgränsar sig till adoptioner som genomfördes innan år 2000, då det är önskvärt att intervjua vuxna adoptivpersoner, då dessa kan ”se tillbaka” på olika faser av identitetsutvecklingen som sker under barndomen, ungdomsåren men även kan beskriva hur det är att vara vuxen och se annorlunda ut i det svenska samhället. Det är således en studie som avgränsar sig gentemot inhemska adoptioner, även om där också finns kunskapsluckor.
1.4 Disposition
Studiens uppbyggnad är att först presenteras den tidigare forskningen, denna är avgränsad till svensk forskning, då det inte är relevant för min studie att undersöka hur stereotypa föreställningar kommer till uttryck i exempelvis Kina eller Afghanistan. Därefter kommer teorin presenteras, teorin kommer att tillämpas i resultat och analyspresentationen. I metodkapitlet redogörs det för vilka metodologiska utgångspunkter studien är byggd på. I resultat och analys kapitlet presenteras det insamlade materialet och analyseras löpande. Diskussionen ämnar relatera analysen till den tidigare forskning som finns för att kunna bidra med nya tankar och resonemang om hur adoptivpersoner upplever stereotypa föreställningar och sin tillhörighet. I diskussionen lyfts perspektivet från det mikrosociologiska perspektiv som intervjustudier innehar, till att ämna
diskutera resultatet i en större kontext. Därefter avslutas studien med en slutreflektion, med uppkomna slutsatser.
2. Tidigare forskning
Adoptionsforskningen i en svensk kontext är knapphändig och startade inom det sociala fältet först på 2000-talets början. Dessförinnan tenderade forskningen att enbart utgöra ett statistiskt underlag för hur många barn som var adopterade eller så handlade forskningen om adoptivbarns tillväxtkurvor inom det medicinska fältet. Tidigare forskning kommer således ta sin grund i Hübinettes forskning. Det redogörs även för Temarapport 2014:4 Adoption från Statistiska Centralbyrån (SCB). Den tidigare forskningen motiveras utifrån att den presenterar ett resonemang gällande adoptivpersoner och upplevelser hos adoptivpersoner. Vidare motiveras den tidigare forskningen gällande att den lyfter två olika typer av forskning. Den första delen lyfter forskning utifrån adoptivpersoner, den andra delen lyfter forskning om adoptivpersoner.
2.1 Kort om adoptionsforskning i Sverige
Adoptionsforskningen har tidigare riktat sitt fokus gentemot vilka negativa effekter en adoption kan innebära för adoptivbarnet. Det har resonerats utifrån anknytningsteorin och utvecklingspsykologi, om hur det lilla barnet kan få negativa effekter senare i livet efter en tidig separation. Somliga forskare som exempelvis Broberg m fl. (2006), menar att det är föräldrars bemötande i den tidiga barndomen som utvecklar olika anknytningstyper, som i sin tur innefattar olika inre arbetsmodeller, som är olika sätt att förhålla sig till omvärlden (Broberg m fl, 2006). Genom att se adoption som en separation som måste påverka anknytningsmönstret, antas det skapa problem för adoptivpersoner, som i verkligheten kanske inte finns. Därav har jag valt att välja ut tre tidigare forskningsresultat som inte utgår från anknytningsteorin som förutsätter att en tidig separation är problematisk. Utan den tidigare forskningen består av forskning som undersöker adoptivpersoner utan förutsättningen att adoptionen och separationen från de biologiska föräldrarna är ett problem för individen. Detta val motiveras utifrån att jag själv har en inriktning som är förutsättningslös gällande om och hur adoptivpersoner har problem. Vidare motiveras det utifrån att bilden av adoptivpersoner, som tidigare nämnt, är ensidig och okritisk. Genom att se till den tidigare forskning som belägger att adoptivpersoner generaliseras inom forskningen, förstärks syftet med studien, vilket med andra ord kan uttryckas som: att förmedla en mer nyanserad bild av adoptivpersoner, utifrån adoptivpersonerna själva.
2.2 Adoptivpersoner och kroppslig framställning
I sin bok Adoption med förhinder. Samtal med adopterade och adoptivföräldrar
om vardagsrasism och etnisk identitet. (2008) skriver Hübinette och Tigervall om
att människor med utländsk bakgrund särbehandlas negativt i det svenska samhället (Hübinette & Tigervall, 2008a). När denna negativa särbehandling diskuteras är det främst de utländskas bakgrund som diskuteras som en förklaringsmodell så som kulturella, språkliga eller religiösa skillnader. Fenomenet med negativ särbehandling av personer med utländsk bakgrund kallas även etnisk diskriminering. Etnisk diskriminering kan även förklaras utifrån klass, eller utifrån strukturell diskriminering. Hübinette och Tigervall skriver vidare att en aspekt som sällan lyfts gällande etnisk diskriminering är den kroppsliga uppenbarelsens betydelse (Hübinette & Tigervall, 2008a). Många forskare likväl gemene man tenderar till att ta avstånd från att diskutera den kroppsliga
uppenbarelsen, då det kan upplevas ligga nära begreppet ”ras”. Hübinette och Tigervall menar att detta osynliggörande av och tystnad kring den kroppsliga uppenbarelsen är i sig en del av problemet (a.a). Författarnas syfte med sin studie är att råda bot på osynliggörandet och tystnaden om den kroppsliga framställningen, och detta ämnar de göra genom att studera erfarenheterna av särbehandling och stereotypa bilder hos adopterade för att kunna bidra med forskning om vilken roll den kroppsliga framställningen har. I sitt avslutande kapitel i sin studie kommer de fram till vad dem benämner som ”Den icke-vita svenskhetens existens” (Hübinette & Tigervall 2008a). Här lyfter författarna de möjligheter och begränsningar som icke-vita svenskar har på ett strukturellt plan som tar sin grund i de erfarenheter, praktiker och strategier som har framkommit under studiens intervjuer (a.a). Det framkommer i detta avslutande kapitel, att adopterade möter diskriminering relaterad till att de inte ser utseendemässigt svenska ut. Detta sker trots att adoptionen har gett dem tillhörighet till svenska familjer och sociala nätverk, samt en juridisk och officiell svensk förankring (Hübinette & Tigervall 2008a). Författarna skriver vidare att icke-vita adopterade kan sällan röra sig i de offentliga rummen utan att bli ifrågasatta om hur det kommer sig att de befinner sig i Sverige. Vidare i deras resultat presenteras det att adopterade har en villkorad existens som icke-vit svensk, och vad människor tillskriver denna kategori är historiska och kulturella föreställningar om vad ”svenskhet” är. Författarna skriver:
Idén om rastillhörighet som något direkt bundet till kroppen är som vi har visat inte bara en social konstruktion och en ´vetenskaplig´ fantasi hemmahörande i ett unket förflutet, utan därtill en vardagsverklighet som adopterade och adoptivföräldrar vittnar om idag.
(Hübinette & Tigervall, 2008a s. 281-282)
Den tidigare forskningen visar med andra ord att adopterade fortfarande möter negativa särbehandlingar baserade på förlegade föreställningar om att det mänskliga släktet innefattar olika ”raser” kopplat till utseendemässiga faktorer. Vidare i sitt resultat presenterar Hübinette och Tigervall att den konkreta fysiska kroppens uppenbarelse tillskrivs betydelse som är bortom den etniska svenskheten (Hübinette & Tigervall 2008a). Författarna sammanfattar sitt bidrag till forskning gällande ”ras” som diskriminerande kategori, med en slutsats om att den konkreta icke-vita kroppen kan utgöra en diskriminerande entitet i sig själv, och behöver inte vara kopplad till andra perspektiv så som ålder, kön, sexualitet eller klass. Inte heller behöver det vara kopplat till kulturella, religiösa eller språkliga skillnader, utan med andra ord så är den icke-vita kroppen grund nog till att riskera att bli utsatt för etnisk diskriminering (Hübinette & Tigervall 2008a). Hübinette och Tigervall har även publicerat en forskningsartikel Erfarenheter av
rasifiering hos adopterade och adoptivföräldrar. Om betydelsen av ett icke-vitt utseende i den svenska vardagen i Socialvetenskaplig tidskrift (nr 3–4, 2008), där
dem diskuterar resultatet av sin bok Adoption med förhinder (2008) mer djupgående. Här kommer de till konklusionen att icke-vita kroppar regelbundet och systematiskt tillskrivs och lokaliseras till ett geografiskt ursprung samt förankras i en viss nationalitet. För adoptivpersoner gäller detta resonemang, trots att de adopterade är etniskt-kulturellt svenska (Hübinette & Tigervall, 2008b). Adopterade utsätts för etnisk diskriminering baserat på deras utseende, trots att de är svenska medborgare, har ett svenskt modersmål och ett västerländskt namn och ett juridiskt och socialt svenskt släktskapssammanhang. Det lämnar enbart en parameter kvar som etnisk diskriminering kan ta sig grund i, den kroppsliga framställningen av att vara icke-vit i ett vitt samhälle (Hübinette & Tigervall,
2008b). Hübinette och Tigervall skriver vidare om att kategoriseringar och karaktäriseringar av människor sker hela tiden i vardagliga möten och interaktioner, där det är utseendet som avgör hur du kategoriseras, där du exempelvis kategoriseras som ”asiat” eller ”afrikan”. Detta medför att även de som inte har hemvist i de länderna eller kontinenterna ens, inkluderas i den kategoriseringen baserat på sina kroppsliga markörer som kopplas samman med specifika geografiska områden, med vissa etniska/”rasliga” egenskaper (Hübinette & Tigervall, 2008b). Avslutningsvis resonerar Hübinette och Tigervall i sin artikel om att svenskheten fortfarande är sammankopplad med vita kroppar och att de som inte har en vit kropp utmanar denna norm och riskerar att diskrimineras, blir de Andra (a.a). Det finns inget som skiljer adopterade från svenskar, mer än deras icke-vita kroppar som hela tiden ifrågasätts och görs signifikanta genom att bli en markör för skillnad mellan ”vi” (svenskar med en vit kropp) och ”dem” (de andra, icke-vita kropparna). Hübinette och Tigervall menar att det är en nödvändighet att börja beakta den historiskt och kulturellt konstruerande kategorin ”ras”, detta för att kunna förstå hur diskriminering kommer till uttryck i dagens Sverige (a.a). Genom att ”ras” verkar som en diskriminerande social kategori, så skapas föreställningar i den svenska samtidskulturen men även i vardagskontexten för de med en icke-vit kropp.
Sammanfattningsvis gällande Hübinette och Tigervalls forskning så finner jag den relevant för mig studie då resultatet som presenteras belägger att adopterade utsätts för negativ särbehandling som grundar sig i deras utseende med en icke-vit kropp som grund för etnisk diskriminering. I en större kontext är deras forskning relevant för att kunna förstå fenomenet ”rasism” i en svensk förankring, då den utmanar den förlegade synen på att en viss ”ras” innefattar vissa attribut som är medfödda, då deras forskning återigen trycker på att det finns ingen annan skillnad mellan svenskar och adopterade svenskar mer än det kroppsliga utseendet.
2.3 Adoption utifrån SCB:s temarapport
I Temarapporten 2014:4 Tema Adoption från Statistiska Centralbyrån 70-talist
och adopterad – så har det gått (2014) har som syfte att undersöka de adopterades
livssituation i vuxen ålder, för att undersöka om adopterade och svenskfödda som grupper skiljer sig. Studien ser till utbildning, inkomster och familjebildning och utgår från befintlig forskning som visar på att adopterade på flera sätt är en mer sårbar grupp än andra grupper (SCB, 2014:4).
Studien tar sin grund i tidigare forskning som visar att adopterade är en mer sårbar grupp än andra, bland annat från en utredning som gjordes 2003 som har sammanställt adoptivbarn och deras liv efter adoption (SCB, 2014:4). I studien de hänvisar till går det att utläsa att adopterade barn upplever olika svårigheter i högre utsträckning än andra (svenskfödda) barn. I studien som hänvisas är resultatet att adopterade är överrepresenterade inom barn- och ungdomspsykiatri, psykiatri samt i social dyngsvård (SCB, 2014:4), och att det finns studier som tyder på att ju högre adoptionsålder samvarierar med problem senare i livet. I rapporten framkommer det att det finns andra studier som visar på att majoriteten av adoptivbarn i Sverige har utvecklat en god psykiska hälsa samt god självkänsla, men att de är överrepresenterade inom den mest psykiskt belastade gruppen (a.a). Temarapport 2014:4 utgår från att det finns problem hos adoptivbarn, vilket medför att det är relevant att undersöka vuxna adoptivpersoner. Det motiveras att det finns anledning att undersöka hur
livssituationen ser ut senare i livet för gruppen, baserat på den tidigare forskning som visar att adoptivbarnen löper högre risk att utveckla allvarliga psykiatriska problem (SCB 2014:4). Författarna skriver att temarapporten är strikt deskriptiv och ämnar inte förklara eller diskutera de skillnader som finns mellan adopterade och svenskfödda, utan enbart redogöras för livssituationen. Studieobjektet är adopterade till Sverige mellan åren 1970–1979, vilket medför att de som deltar i studien är mellan 33–42 år gamla vid studiens genomförande. Dessa har jämförts med en referensgrupp, svenskfödda, vilket är alla som har två svenskfödda föräldrar och är födda mellan åren 1970–1979. Rapporten utgår från statistiskt underlag gällande utbildning, inkomst och familjebildning.
Resultatet presenteras tredelat, där det första resultat som presenteras gäller utbildning. Resultatet är att det finns både likheter och skillnader, där adopterade hade något lägre medelbetyg än svenskfödda (SCB 2014:4). De som adopterats innan tre års ålder hade något bättre resultat från gymnasieskolan än de som adopterades efter 3 års ålder. Gällande utbildningsnivå var det skillnader mellan tidig adoption, innan 3 års ålder och senare adoption, efter 3 års ålder, där det var vanligare med en lång eftergymnasial utbildning hos de som adopterades tidigt (a.a). Utbildningsnivån visade skillnader mellan adopterade och svenskfödda, där utbildningsnivån var lägre för adopterade som grupp.
Det andra resultat som presenteras är gäller inkomst, där adopterade har lägre inkomst än svenskfödda (SCB 2014:4). De olika transfereringar som redovisades utöver inkomst i rapporten var: uppdelade i två kategorier, skattepliktiga transfereringar så som sjukersättning och arbetsmarknadsersättning och i skattefria transfereringar så som ekonomiskt bistånd, bostadsbidrag. Dessa transfereringar, skattepliktiga likväl som skattefria, förekommer i högre utsträckning bland adopterade än svenskfödda (a.a). I temarapporten skriver författarna att skillnaden mellan svenskfödda och adopterade till viss del kan förklaras av att det är fler svenskfödda som är högutbildade och därmed har bättre förutsättningar att få hög lön och är i mindre utsträckning arbetslösa eller sjuka (SCB, 2014:4).
Det tredje resultatet som presenteras är familjebildning, där adopterade inte i lika stor utsträckning som svenskfödda blivit föräldrar (SCB, 2014:4). Det är vanligare hos svenskfödda att gifta sig och i rapporten kan det eventuellt förklara varför det är fler svenskfödda som skaffat barn än adopterade (a.a). I resultatet redovisas det att de som adopterades vid äldre åldrar har blivit föräldrar med sitt första barn tidigare än andra, vilket rapporten menar skulle kunna bero på att utbildningsnivån skiljer sig mellan grupperna (SCB, 2014:4). I rapporten skriver man att familjebildning många gånger hänger samman med utbildningsnivån, och därav kan det utgöra en delförklaring till skillnader som observerats i rapporten, men att någon djupare jämförelse görs ej (SCB 2014:4).
I den avslutande diskussionen av temarapporten skriver författarna att deras resultat visar på att det förekommer skillnader mellan adopterade och svenskfödda, där männen har större skillnader än kvinnorna. Skillnader inom gruppen adopterade förklarar författarna att det skulle kunna bero på ålder vid adoptionstillfället, då levnadsförhållanden innan adoptionstillfället kan ha påverkat detta. Författarna skriver att de inte känner till hur levnadsförhållanden såg ut innan adoptionstillfället och därför inte är något de kan koppla till resultatet. Författarna skriver att det inte är osannolikt att upplevelserna före adoptionen påverkar de adopterade och bidrar till skillnader (SCB 2014:4).
Sammanfattningsvis gällande temarapporten är denna relevant för min studie, då den belägger att det finns skillnader mellan adopterade och svenskfödda i vuxen ålder utifrån utbildning, inkomst och familjebildning. Den utgår dock från en föreställning baserad på tidigare forskning som menar på att adoptivbarn i högre utsträckning innehar allvarliga psykiatriska problem (SCB, 2014:4), vilket tillskrivs adopterade personer som grupp.
2.4 Etnisk diskriminering utifrån lagrum
Rasism och etnisk diskriminering är två begrepp som används för att beskriva en negativ särbehandling. I Sverige har vi diskrimineringslagen (2008:567) som förbjuder all form av diskriminering, baserat på 7 grunder. En av dessa grunder är etnisk tillhörighet. Diskrimineringsombudsmannen (DO) definierar etnisk tillhörighet som en individs nationella eller etniska ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Några exempel på etnisk tillhörighet skulle kunna vara; dansk, svensk eller spansk. Etnisk tillhörighet är hur en individ uppfattar eller identifierar sig själv, och det är individen själv som definierar sin eller sina etniska tillhörigheter utefter sin egna bakgrund (DO, 2019). Det är med andra ord, individens egna lagstadgade rättighet att definiera sin etniska tillhörighet och denna definition är inte bunden av utseende, språk eller hudfärg.
Sammanfattningsvis gällande lagrum, så finns självfallet fler lagrum som kan användas, men jag finner diskrimineringslagen (2008:567) relevant för den tydliggör att etnisk tillhörighet är hur individen själv uppfattar sin etniska bakgrund/tillhörighet, och att det således inte är bundet till vilket medborgarskap denne innehar. En spanjor som således är bosatt i exempelvis Stockholm, kan anse sig själv vara ”stockholmare” i första hand. Diskrimineringslagen (2008:567) belägger individens rätt till att definiera sig själv.
3. Teoretiska utgångspunkter
Dessa teoretiska utgångspunkter är de som ligger till grund för hur den insamlade empirin, i form av kvalitativa intervjuer, kommer att analyseras. Den första teoretiska utgångspunkten är social medborgarskapsteori med fokus på det levda medborgarskapet. Den andra teoretiska utgångspunkten är postkolonial teoribildning, där med särskilt fokus på tre begrepp som agerar analysverktyg, och fokusområden för min studie. Teorierna motiveras utifrån att lämpar sig väl för studiens syfte, att adoptivpersoner själva får definiera sin sociala grupp, sina upplevelser och uppfattning om tillhörighet.
3.1 Social medborgarskapsteori – det levda medborgarskapet
Medborgarskapsteorin kan förstås utifrån olika teoretiker. Dels kan det förstås utifrån Marshalls tredelade typologi med civilt, politiskt och socialt medborgarskap (Marshall m.fl. 1992). Det kan även förstås utifrån Bottomore, som vidareutvecklade Marshalls tredelade typologi utifrån kön och etnicitet och Bottomore menar att det finns en distinktion mellan formellt och substantiellt socialt medborgarskap (Marshall m.fl. 1992). Lister arbetade vidare med både Bottomores och Marshalls tankar och utvecklade det sociala medborgarskapet utifrån det subjektiva och levda medborgarskapet (Lister, 2003 samt Lister, 2007). Social medborgarskapsteori utgår således från en tanke om rättigheter kopplat till medborgarskap. För denna uppsats finner jag det levda medborgarskapet inom medborgarskapsteorin mest relevant för min studie. Ruth Lister skriver i sin bok
in a cross-national context (2007) om medborgarskapsteorins utveckling. Lister argumenterar för att begreppet socialt medborgarskap har utvecklats för att skapa förutsättningar för inkludering. Lister menar att uppfattningen om att socialt medborgarskap tidigare bestått av legala regler och rättigheter, men nu lägger sitt fokus på normer, praktik, mening och identitet (Lister, 2007). Lister skriver att detta skulle kunna bero på att socialt medborgarskap har analyserats intersektionellt där man ser till olika faktorer, samt hur dessa faktorer samverkar med varandra och vilken betydelse som tillskrivs de olika faktorerna (Lister, 2007). Med begreppet ´the everyday world of citizenship´ beskrivs olika praktiker som formar det levda medborgarskapet, några exempel på sådana praktiker skulle kunna vara rum och plats, privat och offentligt, omsorg samt kulturella, sociala och politiska praktiker. Lister menar att det är dessa olika områdespraktiker som konstituerar det levda medborgarskapet för olika medborgare. Genom att se till att det levda medborgarskapet kommer till uttryck kan man studera den inkluderande och exkluderande dynamiken som upplevs av medborgare och icke-medborgare i en specifik kontext (Lister, 2007). Man kan således säga att levt medborgarskap skall förstås som den betydelse människor tillskriver sitt medborgarskap i vardagen.
Genom att utgå från ett sådant mikrosociologiskt perspektiv, där man ser på medborgarskapet, som en utav många olika delar av en människas identitet. Det levda medborgarskapet är med andra ord den betydelse som tillskrivs individens medborgarskap, av individen själv (Lister, 2007). Listers studie skapade ett ökat intresse, inom den akademiska kontexten, där vardagslivets levda medborgarskap undersöker i vilken mening som människor förstår och skapar rättigheter och skyldigheter, likväl som tillhörighet och delaktighet samt hur socioekonomiska förhållande påverkar medborgares livssituationer (Lister, 2003; Lister, 2007). Listers tankar om ett levt medborgarskap, som tar sin grund i individernas egna upplevda erfarenheter har vidare används i studier, av bland annat Daniela Cherubini i sin artikel Intersectionality and the study of lived citizenship: a case
study on migrant women’s experiences in Andalusia (2011). Enligt Cherubini är
levt medborgarskap ett sätt för en forskare att tillämpa ett perspektiv där man kan belysa hur människor förstår sitt medborgarskap och hur människor ger mening till sitt medborgarskap i förhållande till sin position i det politiska och sociala samhälle som de lever och verkar i (Cherubini, 2011). Genom att använda det levda medborgarskapet som teoretiskt perspektiv kan man som forskare lyfta hur en människa ser sig själv och sitt medborgarskap, exempelvis om människan ser sig som en fullvärdig medborgare, eller om denne ser sig själv som en aktiv eller passiv medborgare samt om och på vilket sätt som individen skulle vilja ändra på sin position i samhället. Det kan med andra ord mynna ut i hur en individ förhåller sig till sina rättigheter, om denne försöker försvara dem eller kräver mer och fler rättigheter (Cherubini, 2011).
Sammanfattningsvis gällande social medborgarskapsteori, med särskilt fokus på det levda medborgarskapet, kan det sammanfattas till att vara den mening som individer själva tillskriver sin identitet och sitt medborgarskap. Teorin innefattar även till att synliggöra den inkluderande och exkluderande dynamiken, och den mening som individer själva tillskriver medborgarskapet i förhållande till den dynamik som finns.
3.2 Postkolonial teoribildning
Postkolonial teoribildning kan enkelt uttryckas som ett samlingsbegrepp för studier av den europeiska kolonialismens kvarvarande effekter i olika delar i förhållande till hur bilden av det västerländska samhället reproduceras. Väst beskrivs som rationellt och upplyst samtidigt som östvärlden beskrivs som irrationellt och som något mystiskt. Det handlar om att skapa en dikotomi, där väst representeras på olika sätt som rationellt och öst framställs som irrationellt. Man skulle kunna sammanfatta det som att postkolonial teori menar att väst lyfter sig själv och beskrivs i den positiva dikotomin, medans bilden av öst skapas som ”allt det väst inte är”. I min analys av det insamlade materialet kommer jag främst att fokusera på tre begrepp från den postkoloniala teoribildningen, det första begreppet är skapandet av den Andre, därefter kommer begreppet vithet och avslutningsvis tillhörighet. Dessa ämnas operationaliseras genom förklaringarna nedan, vilket med andra ord innebär att nedanför redogörs för den tolkning av begreppen som kommer användas för uppsatsen, samt vilka mönster som eftersöks i empirin. Dessa teoretiska utgångspunkter, tagna från den postkoloniala teoribildningen motiveras utifrån att de fokuserar på en dikotomi, vilket även är det jag undersöker i min uppsats gällande adoptivpersoner. Den okritiska ensidiga bilden som tycks reproduceras i motsatsförhållande till den kritiska och nyanserade bilden som jag ämnar lyfta fram.
Skapandet av den Andre
Skapandet av den Andre, är ett poststrukturalistiskt perspektiv och ämnar försöka synliggöra identitet och makt. Teorin om den Andre har sin grund i ett poststrukturalistiskt perspektiv, där teorin började diskuteras av filosofen Simone de Beauvoir och utifrån dikotomin mellan kvinna och man. De Beauvoirs tankar är centrala för feminismen, där hon menar att när mannen tillskrivs ett attribut, så konstrueras då även attribut som inte är manligt och därmed är kvinnliga attribut. Det är grundtanken om att när man tillskriver en sak, person eller samhälle något, så definieras även dess motpol.
Stephen Harold Riggins utvecklade dessa tankar, och i sin bok The Language and
Politics of Exclusion Others in Discourse (1997) menar han att det egna jaget och
den externa Andre kan ses som unika individer, i termerna jag och du eller som ett kollektiv, med gemensamma egenskaper skapas vi och ni (Riggins, 1997). Det handlar med andra ord om positioneringen av det egna jaget i relation till den Andre, och vilka representationer som konstrueras (Riggins, 1997). Konstruktionen av den Andre är dock inte statisk, utan enligt Riggins är denna konstruktion ytterst dynamisk. Detta då konstruktionen av den Andre skapas i relation till det egna jaget, som aldrig blir en färdig produkt, utan är i en ständig inre omförhandling om vad jaget faktiskt är (Riggins, 1997). När en individ formar sin egna identitet, jaget, måste denne resonera kring de likheter och skillnader som denne innehar i förhållande till andra, där somliga likheter och skillnader måste väljas bort och somliga måste omfamnas. Den Andre kan därav ses som en individs egna positioner inom systemet av skillnader, eftersom den Andre skapas utifrån den egna positionen (Riggins, 1997). En individ tenderar till att uppfatta den Andre, eller de Andra, som en homogen kategori men ser på medlemmarna av sin egna grupp som individer som kan tillhöra flera olika subgrupper (Riggins, 1997). Vidare skapas uppfattningen och resonemangen om den Andre eller de Andra av både majoritetsgrupper och minoritetsgrupper i samhället (a.a). För att undvika att bidra till konstruerandet av den Andre, så krävs
det att man för det första, slutar tala om ”dem”, och för det andra slutar tala om ett ”oss” (a.a).
Bo Petersson skriver i sin bok Stories about strangers: Swedish media
constructions of socio-cultural risk (2006) att negativa stereotyper och
fiendebilder är ett sätt att upprätthålla gränsen mellan “vi” och “dem” och att det hjälper människor att skapa och definiera sina gruppidentiteter (Petersson, 2006). Petersson skriver att det inte nödvändigtvis måste handla om en negativ konstruktion, utan snarare handlar om ”att de Andra aldrig kan vara som ´oss´” (Petersson, 2006 s.26). Med det skriver Petersson att de Andra således alltid agerar motsatsen till det egna jaget och därmed inte kan porträtteras som neutrala, vilket i sin tur medför att stereotypens attribut är karaktärsdrag som ”innegruppen/vi” antingen vill inneha eller beklagar sig över (Petersson, 2006). Petersson skriver vidare att stereotypisering är den permanenta bilden av den Andre, som kan vara antingen positiv eller negativ (Petersson, 2006), och att stereotypisering är ett sätt för olika grupper att stärka sin känsla av samhörighet, genom att ta avstånd från denna kategorisering eller ta avstånd från andra kategoriseringar (Petersson, 2006).
Petersson och Hellström skriver i Kategorisering och Integration i
Integrationspolitiska maktutredningen (2004) att man kan förstå begreppet
stereotyper som ”schablonartade föreställningar om personliga egenskaper utifrån uppfattningar om gruppmedlemskap och dess attribut” (Karin Borevi & Per Strömblad (red), 2004 s.102). Vilket är den definition jag kommer att eftersöka främst i min analys av det insamlade materialet. Så sammanfattningsvis är skapandet av den Andre, den dikotomi som uppstår mellan ”vi” och ”dem” som tar sin grund i stereotyper om den andra kategorin.
Vithet
I boken White (1997) av filmprofessorn Richard Dyer diskuterar han hur vita personer representeras i media som ”människor” och därmed skapas det en vithetsnorm i västerländska samhällen, där människan är vit. Dyer skriver i sin introduktion att hans bok skall förstås som en studie om representation av vita människor i en vit västerländsk kultur (Dyer, 1997). Han skriver vidare att fokus för studien är representation, om hur vita människor representeras och bilden av den vita människan samt hur denna bild konstrueras. Dyer resonerar om att så länge som ”ras” är något som enbart tillämpas på icke-vita människor och vita människor inte uttrycks vara något mer än människa, så kommer vita människor fungera som en mänsklig norm (Dyer, 1997). Vidare skriver Dyer att det finns ingen starkare position, eller mer maktfylld position än att ”bara vara människa” (Dyer, 1997 s.2). Dyer uttrycker att det finns en politisk dimension i att studera vithet (Dyer, 1997). Han menar på att i de västerländska samhällena kan en bara öppna en tidning, en skönlitterär bok eller sätta igång tv:n och se sin vita kropp utbrett vara representerad i media. Dyer skriver ”Detta händer för att vita människor är systematiskt priviligierade i det västerländska samhället, ånjuter `oförtjänta fördelar och tilldelad dominans´” (Dyer, 1997 s.9, min översättning), vilket är ett starkt påstående. Genom sin bok argumenterar han för sin ståndpunkt, att tack vare att det finns en norm om att människan är vit, skapas det ett motståndsförhållande. Den icke-vita människan har inte fördelar eller en tilldelad dominans, utan blir genom att inte representeras, en normavvikare och tilldelad sämre livsvillkor.
Sara Ahmed skriver i sin artikel Vithetens fenomenologi (2010) i Tidsskrift för
genusvetenskap nr 1-2 (2010) om hur vithetens fenomenologi kan användas som
ett teoretiskt redskap för att analysera den vita bakgrundens närvaro (Ahmed, 2010). I sin artikel diskuterar Ahmed om ”livsvillkor i arv” vilket är tanken om att vi har, redan före vår ankomst, livsvillkor som är givna och nedärvda (Ahmed, 2010). Här menas inte enbart det som går i arv genom biologin, utan även det som går mellan generationer. Ahmeds huvudpoänger i sin artikel är att man blir som icke-vit kropp positionerad som en gäst eller främling i det sociala rummet. Hon argumenterar för hur användningen av svarta kroppar som ett tecken på mångfald, i sig bekräftar vithets osynlighet (Ahmed, 2010). Genom att den svarta eller icke-vita kroppen, blir ett tecken på mångfald bekräftar vithetens dominans och det osynliga vita rummet.
Sammanfattningsvis gällande vithet, så kommer det användas för att försöka synliggöra att den vita-kroppen blir en mänsklig norm i en svensk västerländsk kontext, som reproduceras. Detta medför att de som inte har en vit kropp blir positionerad som en främling i det sociala rummet, en outsider.
Tillhörighet
Malinda Andersson skriver i sin avhandling Blodets och rötternas logik:
internationell adoption i välfärdens diskursiva praktik (2008) om hur
internationellt adopterade konstrueras som en kategori. Denna kategori som konstrueras, internationellt adopterade, belyser Andersson sedan i kontexten av den svenska socialpolitiken, med fokus på ursprung och tillhörighet. Andersson skriver att sociala kategoriseringsprocesser är en del av välfärden i Sverige, där det anses vara nödvändigt att socialt kategorisera människor för att kunna utreda deras behov och göra riktade åtgärder (Andersson, 2008).
Andersson skriver att internationellt adopterade som en social kategori är något som har fått en relativt stor uppmärksamhet i svensk socialpolitik (Andersson, 2008). I sin artikel kommer Andersson fram till att konstruktionen av internationellt adopterade som en social kategori är något som passerat nästintill obemärkt (Andersson, 2008). Andersson motsätter sig att utsagorna som lyfts fram i utredningsunderlag, i hennes studie FOU-rapporter, anses vara berättelser om hur en specifik grupp människor ”är”, istället för att ses ur ett kategoriseringsperspektiv. Andersson menar att vid en analys av utsagorna så skapas också bilden av ett ”Sverige som en föreställd nationell gemenskap.” (Andersson, 2008) och att i reproduceringen av denna bild så relateras inte de gränsdragningar som sker exempelvis mot de med annan etnicitet och kultur (a.a). Det skapas en diskurs som Andersson nämner som ursprungsdiskurs, där utsagorna struktureras till ett visst sätt att tala om biologins, kulturens och etnicitetens betydelse. Andersson kommer fram till att i de FOU-rapporter hon har analyserat framkommer en bild av den adopterade som en person med en kluven identitet, en psykisk sårbarhet och att det konstrueras en bild av att psykologiska och sociala problem förväntas uppkomma hos adoptivpersoner (Andersson, 2008). Andersson uttrycker att det är utredningarnas kategoriseringar av adoptivpersoner som ställer frågan om nationell tillhörighet på sin spets och hon avslutar med följande resonemang:
I vilken utsträckning är det möjligt för en person som fötts utanför Sverige, men växt upp här, att positioneras som svensk? Vilka kriterier för inkludering, exkludering och
subtila gränsdragningar aktualiseras i olika situationer? Att gruppen i utredningarna i vissa fall positioneras som svenskar, i andra fall som bärare av vad som förutsätts vara deras ursprungliga etnicitet och kultur, kan ses som att de nationella gränsdragningarna som görs i utredningarna är flexibla. Den sammantagna analysen pekar dock i riktning mot att internationellt adopterade personers tillhörighet lokaliseras till deras födelseland.
(Andersson, 2008 s.72-73) I blockcitatet ovan kommer Andersson fram till att adoptivpersoners tillhörighet är ett både ock, de är positionerade som både ”svenska” och ”icke-svenskar”, men hennes analys visar dock en riktning där adoptivpersoner tenderar till att lokaliseras till deras födelseland. Utifrån Anderssons resonemang ovan, så innehar adoptivpersoner en dualism i sin tillhörighet.
Sammanfattningsvis gällande tillhörighet, så handlar det om den konstruerade bilden av adoptivpersoner som social grupp. Bilden som kommuniceras i FoU-rapporter, enligt Andersson, är en bild av den adopterade som är en person som har en kluven identitet, en person med en psykisk sårbarhet och att det konstrueras en bild av att psykologiska och sociala problem förväntas uppkomma hos adoptivpersoner. Så i rapporterna beläggs den okritiska och ensidiga bilden av den adopterade. Andersson diskuterar tillhörighet, hur adopterade har en dualistisk tillhörighet i de FoU-rapporter hon undersökt, där de är positionerade som både ”svenska” och ”icke-svenskar”. I min analys ämnar jag lyfta den dualistiska tillhörigheten.
4. Metod
I metodkapitlet kommer först de metodologiska ansatserna att presenteras och diskuteras. Därefter kommer tillvägagångssätt, urval och forskningsrollen att presenteras och kapitlet avslutas med etiska övervägande. Metoddiskussion återfinns i diskussionskapitlet.
4.1 Metodologisk ansats
I min studie av adoptivpersoners upplevelser har jag valt en kvalitativ metod i form av semi-strukturerade intervjuer för att samla in min empiri. Kvalitativa metoder används ofta när man försöker finna en djupare förståelse, eller undersöka åsikter, upplevelser eller erfarenheter och fånga detta i ord snarare än siffror. Syftet med min studie är att undersöka om adoptivpersoner upplever några problem relaterat till sina liv som adopterade med ett fokus på stereotypa föreställningar och adoptivpersoners upplevelse av tillhörighet. Jag efterfrågar med andra ord en fördjupad förståelse gällande adoptivpersoners upplevelser och vilken mening de själva tillskriver sina upplevelser.
En kan säga att kvalitativ forskning fokuserar på att samla in ord, medans den motsatta forskningsansatsen, kvantitativ fokuserar på att samla in hårdare data, siffror (Bryman, 2011). Kvantitativ metod innefattar ofta en större undersökningsgrupp, där man försöker ta reda på ”hur vanligt förekommande X är” och kvantitativ metod ämnar representera en större del av befolkningen. Kvantitativ är således en bra metod när man ämnar generalisera sina forskningsresultat i en större kontext. En kvalitativ forskningsansats kan inte generaliseras på samma sätt, utan istället lyfts resonemang som ämnar förklara ett fenomen eller upplevelse (Bryman, 2011).
grupp. Det skulle kunnat genomföras en enkät, om frågeställningarna för studien var utformade på ett annat sätt, så som ”Hur vanligt är det att adoptivpersoner upplever att de blir utsatta för stereotypa föreställningar?”. Problematiken med en sådan frågeställning är att den förutsätter att de blir utsatta från början, och att ifrågasättande är ett problem för adoptivpersoner. Jag ämnar undersöka om adoptivpersoner själva ser detta som ett problem, utefter vilken mening de själva tillskriver upplevelserna. Det kan således innebära att en adoptivperson har mött stereotypa föreställningar, men upplever inte detta som ett problem. I min studie berör jag även begreppet ”tillhörighet” där jag efterfrågar hur adoptivpersoner beskriver sig själva och sin tillhörighet, utan en förutsättning att de upplever att de tillhör/inte tillhör en viss nationalitet.
Så mitt metodval, gällande semi-strukturerade intervjuer motiveras utifrån att det är mest passande för min studie, då jag efterfrågar individers egna upplevelser, beskrivningar och förhållningssätt. Min studie kommer således inte kunna generaliseras eller anses representera en större del av befolkningen utan tyngden i min studie, som alla kvalitativa studier, ligger i förståelsen av den sociala verkligheten som informanterna tolkar och förmedlar utifrån deras perspektiv (Bryman, 2011).
4.2 Datainsamlingsmetod
Kvalitativa studier tenderar att använda sig av intervjuer som metod, även om andra metoder finns för att samla in kvalitativa data. Jag har valt att använda mig av intervjuer då jag är av uppfattningen att det är den metod som lämpar sig mest för min studie och min studies syfte. Det är även den datainsamling som är mest sannolik att använda sig utav när man genomför en kvalitativ studie skriver Kvale och Brinkmann (2015), försöker man se världen genom sina informanter. Vilket innebär att man helt och hållet utgår från informantens världsbild. Detta medför att det inte blir en fråga om något är sant eller falskt, utan man utgår från individens tolkning av världen. Det innebär att det inte är upp till mig som forskare att eftersöka sanning, utan det jag eftersöker är informanternas tolkning och därifrån försöka förmedla en bild av vad deras tolkning av världen är.
Kvale och Brinkmann (2014) skriver att använda intervju som metod kan upplevas som enklare än att använda sig utav t.ex. enkäter, då intervjuer kan uppfattas som att man samtalar med människor och ställer följdfrågor. Författarna menar det kan vara en av faktorerna till varför det har blivit så populärt inom forskningsmetodik att använda sig utav intervjuer. Kvale och Brinkmann (2014) skriver vidare att det är denna uppfattning, att intervjuer är som samtal, som kan göra så att man hamnar i en fallgrop. Fallgropen är att man tar sin diktafon, hittar en informant och genomför sedan en intervju, för att sen inse att man inte har fått de svar man behöver för att kunna besvara sina frågeställningar och uppfylla studiens syfte. Kvale och Brinkmann skriver vidare om att kvalitativa forskningsmetodiken saknar en standardiserad teknik, som den kvantitativa forskningen ofta har. Därmed kan man säga att intervjuer är en konstform.
Kvale skriver att den kvalitativa forskningsmetodiken och användandet av intervjuer inte kommer vara som ett samtal, då det är forskaren som sitter på en maktposition. I intervjun är det forskaren som styr ämnen och frågor och formulerar följdfrågor där det behövs. Det blir en avvägning som forskaren är tvungen att göra, mellan var forskaren vill få ut av informanten och vad informanten lyfter fram som viktigt (Kvale & Brinkmann, 2015). Aspers (2011)
skriver att det finns olika tekniker för att strukturera upp intervjuer och att det plirar till att det finns olika typer av intervjuer inom den kvalitativa forskningsmetodiken. Jag valde att använda mig av en semi-strukturerad intervju, vilket innebär att jag använde mig utav en intervjuguide, men samtidigt inte var bunden till att strikt följa denna. Min intervjuguide är formulerad utifrån förutbestämda teman, som har gjort att intervjuerna har följt den förutbestämda struktur jag har valt, samtidigt har jag haft möjligheten att ställa följdfrågor. Att välja en semi-strukturerad intervju gör så att informanterna har möjlighet att svara brett, samtidigt har jag haft ett antal fasta frågor som jag har önskat svar på. Bryman (2011) skriver att vid en semi-strukturerad intervju behöver man inte följa en viss ordning utan om en informant besvarar en fråga som man har i sin intervjuguide behövs denna inte ställas igen. Vidare upplevde jag att ha vissa fasta frågor så kände jag en viss säkerhet att jag skulle få de svar jag behövde och jag upplevde att intervjuguiden också är ett stöd i arbetsprocessen runt hela uppsatsen, då den agerade som ett ”ankare” om jag svävade iväg.
Mina intervjufrågor gick igenom en etikprövning hos etiska rådet på HS, och de hade inga invändningar eller rekommendationer till mig, vilket kändes betryggande i min utformning och gav en trygghet inför intervjuerna att frågorna ansågs lämpliga även av andra. I min utformning av intervjuguiden, så har denne testats av en bekant med adoptionsbakgrund, om det fanns någon fråga som ansågs vara för privat eller intim och personen gav bra feedback på hur jag kunde tänka kring vissa koncept. Det var värdefull insikt i hur man använder ett lämpligt språk osv, så att jag inte använde för inhemska ord m.m. När man använder sig utav intervju som metod, så är det viktigt att man inte är för specifik i sina frågor, då frågorna tenderar till att leda informanten till att svara det den tror att jag som forskare vill höra (Bryman, 2011). Det uppfattade jag som en svår balansgång, för samtidigt som man inte vill ställa ledande frågor, vill man som forskare få svar på sina frågeställningar. Vidare så försökte jag ha i åtanke att jag fick rätt på all fakta om informanterna, så att jag inte skulle hamna i en position där jag saknade något viktigt. Jag använde mig även utav en diktafon, istället för inspelningsfunktionen på mobilen så att det inte skulle bli störning under intervjuerna. Plats för intervjuerna lät jag informanterna välja, där två ville mötas på kafé, en vid ett bibliotek i Malmö och en i Malmö Universitets lokaler. Platsen kan avgöra huruvida en informant känner sig trygg (Bryman, 2011; Kvale & Brinkmann, 2015), och därför lämnade jag det beslutet till informanterna.
4.3 Urval och tillvägagångssätt
Mitt urval för informanter var relativt begränsat, informanten skulle vara minst 20 år gammal, genomgått en internationell adoption (dvs. adoption över landsgränser), kunna tala svenska eller engelska och önskades vara bosatt i Skåne. Jag har med andra ord använt mig utav ett målinriktat urval (Bryman, 2011). Genom att sätta kriterier för vilka informanter jag sökte, så hoppades jag att jag skulle få en bra balans mellan att få svar på mina frågor och urval. Jag satte upp information om min studie och att jag sökte informanter på universitetets lokaler, på en anslagstavla på ett ICA, samt i diverse Facebook-grupper för adoptivpersoner. De två första informanterna som hörde av sig hade funnit mig via Facebook, den tredje informanten hade sett mitt informationsblad på Malmö Universitet och den fjärde informanten kontaktade mig eftersom den kände den första informanten jag genomförde en intervju med. Det blev således ett snöbollsurval, gällande den sista informanten. Snöbollsurval innebär att man får hjälp att få vidare kontakt med andra personer som kan vara intressanta
informanter genom de man redan har som informanter, det blir således fortfarande ett målinriktat urval, men det är inte längre ett slumpmässigt urval för forskaren (Aspers 2011; Bryman, 2011). Efter att ”sista datum” som stod på informationsbladet har jag haft 3 personer som har kontaktat mig, men på grund av tidsbrist kunde dessa inte rymmas i studien. Jag fann denna urvalsteknik som mest lämplig för min studie, då jag enbart har två bekanta som har adoptivbakgrund och jag ville inte att dessa skulle delta i studien då jag känner dem relativt väl. Det hade blivit svårt att få svar på mina frågeställningar om jag utgick från personer jag har en relation till, då det hade blivit mer av ett samtal än en forskningsintervju. Jag var även rädd för att missa helhetsbilden om jag hade valt att använda mig utav ett snöbollsurval baserat på de två adoptivpersonerna jag har en relation med, då eventuella kontraster inte skulle kunna undersökas lika tydligt (Aspers, 2011).
Gällande tillvägagångssätt, så genomfördes fyra intervjuer med fyra olika personer, vid fyra olika tillfällen. Alla intervjuer genomfördes i form av fysiskt möte. En informant ville inte bli inspelad under intervjun, men ansåg att det var helt okej att jag antecknade under tiden. Denna informant fick godkänna mina anteckningar på plats. Jag uppfattade det som svårt att vara helt engagerad i intervjun och upplever att den intervjun var svårare än de intervjuer som spelades in med diktafon för att sedan kunna transkriberas i efterhand. Bryman (2011) skriver att det finns fördelar med att spela in intervjuerna då det är lättare att koncentrera sig på vad som sägs och att man har lättare att ställa bra följdfrågor, vilket jag upplevde i de andra tre intervjuerna. Jag upplever dock att jag fick mina frågor i intervjuguiden besvarade i samtliga intervjuer, och min uppfattning var att de informanter som ställde upp i min studie inte hade några problem att prata om adoption eller hur det är att vara adopterad. Det skulle dock kunna vara känsligt för någon, därav försökte jag att vara väldigt lyhörd för om någon variation i tonläge, kroppsspråk eller kroppshållning så att jag kunde känna av stämningen. Jag inledde samtliga möten med att först informera om etiska övervägande, om informantens möjligheter att alltid kunna dra tillbaka sitt deltagande. Därefter frågade jag dem om de ville välja pseudonym eller om jag skulle tilldela dem valfritt namn i studien, samtliga informanter hade ingen åsikt om pseudonym och lämnade det till mig att välja namn. Jag fortsatte därefter att informera lite om mig själv och studiens syfte, om hur de kan kontakta mig efter studien vid frågor eller tillbakadragande av deltagande och de fick mina kontaktuppgifter utskriva att ta med sig efter intervjun. Jag inledde därefter själva intervjun, där de fick berätta lite om sin bakgrund och vem dem är, detta syftade till att göra informanterna bekväma, och samtliga informanter berättade om deras adoptionshistoria utan att jag ställde frågor om den inledningsvis. Detta skulle kunna bero på studiens syfte, men det öppnade upp för att enkelt komma vidare i intervjuguiden. Stundtals besvarades frågor som kom senare i min intervjuguide, och då hoppades dem över senare. Ibland kom informanterna in på andra teman än planerat utifrån min intervjuguide och då valde jag att ställa följdfrågor, istället för att leda dem tillbaka in i strukturen direkt. Jag upplevde att det var viktigt för att intervjuerna skulle flyta på samt att uppfylla mitt syfte med studien, att följa vad adoptivpersoner själva tillskriver mening, vad dem själva uttrycker är problematiskt och vad de har för upplevelser. Jag ansåg med andra ord att det var viktigare att följa informanten än att följa min intervjuguide, men allt som ofta följde informanterna denna. Frågorna i min intervjuguide hade om att jag skulle få svar på ett antal fasta frågor för att kunna besvara mina frågeställningar, och dessa
frågor kom med i samtliga intervjuer. Mina intervjuers tidsåtgång varierade, men var ca 30 till 45 minuter lång. Transkriberingen skedde relativt omgående efter intervjuerna, och transkriberades i sin helhet. Eftersom min studie har etikprövats, och innehåller känsliga uppgifter, i form av etniskt ursprung, så har transkriberingarna enbart förvarats på en stationär hemdator som har ett lösenord till användaren och därefter ett annat lösenord till dokumenten. Detta eftersom det rekommenderats av etiska rådet i deras allmänna riktlinjer, inspelningarna från intervjuerna förvaras på samma dator, men i en separat mapp med ett tredje lösenord. Samtlig dokumentation kommer att förstöras efter inlämnad och godkänd studie.
4.4 Analysmetod
Jag valde att snarast möjligt transkribera mina intervjuer, då min uppfattning är att det kändes som att man hade intervjuerna relativt ”färskt”. Bryman (2011) menar att genom att man transkriberar sin inspelning så får man möjligheten att går igenom svaren flera gånger, och att det är gynnsamt när man skall genomföra en analys av den insamlade datan. Genom att kunna gå igenom sina transkriberingar blir det lättare för forskaren att kunna tematisera svaren och därmed underlättas även analysen. Jag har med andra ord använt mig av en tematisk analys, vilket är en av de vanligaste analysmetoderna när man använder sig av kvalitativa data (Bryman, 2011). När en använder sig utav tematisk analys och aktivt söker efter teman, så söker man främst efter likheter och skillnader i form av repetitioner. Man måste således gå igenom empirin flera gånger innan man kan tematisera den med huvudteman och underteman (Bryman, 2011). De teman jag fann i transkriberingen var något annorlunda från de först tänkta, när jag formulerade min intervjuguide. Ett exempel kan vara att ”tillhörighet”, där informanterna även beskrev tillfällen de inte kände ”tillhörighet” både om adoptionslandet och Sverige, vilket medförde att jag kunde se olika teman gällande det kroppsliga, det upplevda och den mening de tillskrev de olika ländernas påverkan i deras bakgrund som adopterade. Jag försökte med andra ord att välja de teman och delar som informanterna lyfte fram som viktiga för dem, i min analys av resultatet. Vidare så kodifierades materialet utifrån några nyckelord och teman, för att undersöka hur informanterna svarat på frågorna och hur svaren förhåller sig till varandra samt till den tidigare forskningen (Bryman, 2011). När man väljer att göra en kodifiering så synliggörs allt som oftast själva kärnan av materialet och man får som forskare en fingervisning om vart man bör lägga sitt fokus på när man analyserar materialet (Bryman, 2011)
4.5 Forskarrollen
Som forskare måste man ständigt förhålla sig till den position man har, både under genomförande av sin datainsamling men även i sin analys. Man måste ständigt reflektera om sin självuppfattning och vilken förförståelse/bakgrund man har. Även saker som kanske inte nödvändigtvis känns relevanta för sin forskningsroll spelar fortfarande en roll i hur man för sig i intervjuerna, hur man ser på materialet och vad man själv finner som viktigt. Bryman (2011) skriver att vem man än, vad man kommer från och vad man har gjort i sitt liv påverkar ens förförståelse av ens forskningsobjekt. Jag själv är fortfarande studerande, vilket medför att jag ämnar finna ett forskningsämne som är intressant enligt mig själv, samtidigt som det finns ett vetenskapligt värde i att studera ämnet. Nu har jag valt att studera adoptivpersoners upplevelser av stereotypa föreställningar och tillhörighet. Jag är inte själv adopterad, men har haft en anhörig som var
