• No results found

Resningsbesluts rättskraft : en resa till det laglösa landet

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Resningsbesluts rättskraft : en resa till det laglösa landet"

Copied!
32
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Örebro universitet

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Juristprogrammet

C-uppsats på juristprogrammet, 15 hp. Vårterminen 2013

Resningsbesluts rättskraft – en resa till det laglösa

lan-det

Författare: Anton Bengtsson Handledare: Laura Ervo Datum: 2013-05-24

(2)

Innehållsförteckning

Sammanfattning ... 1

Förkortningar ... 2

1 Inledning ... 3

1.1Bakgrund ... 3

1.2 Syfte och frågeställning ... 4

1.3 Metod och material ... 4

1.4 Avgränsningar ... 5

1.5 Disposition ... 5

2Domens rättskraft ... 6

3 Resning ... 8

3.1 Historik ... 8

3.2 Resningsinstitutets generella funktioner ... 9

3.3 Den rättsliga regleringen och förfarandet ... 10

3.4 Resning till den tilltalades förmån... 11

3.4.1 Intresseavvägningar ... 11

3.4.2 Resningsgrunden brottsligt förfarande av domare m.fl. ... 12

3.4.3 Resningsgrunden jäv ... 13

3.4.4 Resningsgrunden falsk bevisning ... 13

3.4.5 Resningsgrunden nya omständigheter eller bevis ... 14

3.4.6 Resningsgrunden uppenbart lagstridig rättstillämpning ... 18

3.5 Resningsbesluts rättskraft ... 18

3.5.1 Analys av NJA 1986 s. 666 ... 19

3.5.2 Analys av NJA 2009 s. 768 ... 22

3.5.3 Analys av NJA 2010 s. 295 ... 24

4 Sammanfattande och avslutande analys ... 25

Bilaga 1 ... 28

Källförteckning ... 29

Offentligt tryck ... 29

Statens offentliga utredningar ... 29

Propositioner ... 29 Myndighetspublikationer ... 29 Litteratur ... 29 Artiklar ... 30 Elektroniska källor ... 30 Rättsfallsregister ... 30

(3)

Sammanfattning

När fristen för ett överklagande av ett domstolsavgörande har utgått vinner detta laga kraft och rättskraft. Avgörandet är slutligt och vaktas av orubblighetsprincipen. Denna ordning syftar till att skapa förutsebarhet och trygghet i samhället. Parterna i ett mål ska kunna inrätta sig efter avgörandet och inte behöva oroa sig för att saken som avgjorts när som helst åter kan bli föremål för en ny prövning.

Det kan emellertid inträffa att ett avgörande är materiellt oriktigt eller att det i varje fall finns starka skäl att ifrågasätta avgörandets riktighet. Om det i sådana fall inte vore möjligt för rättssystemet att korrigera dessa felaktigheter skulle det ha en mycket negativ inverkan på systemets legitimitet. Mot den ovan omtalade orubblighetsprincipen står således sannings-principen. Denna avvägning avspeglas tydligt i det instrument som är tänkt att fungera som en korrigerare av domar vars riktighet det finns fog för att betvivla. Det åsyftade instrumentet är resningsinstitutet.

Att domar har rättskraft är en självklarhet och regleras i rättegångsbalken (1942:740) (RB), beträffande tvistemål i 17 kap. 11 § och avseende brottmål i 30 kap. 9 §. Däremot återfinns inget i rättegångsbalken om huruvida även resningsbeslut äger rättskraft. I praxis har dock HD utvecklat en slags rättskraft för resningsbeslut. Genom det senaste rättsfallet NJA 2010 s. 295 som berör det aktuella spörsmålet, går det till och med att påstå att HD har tilldelat varje res-ningsbeslut, i varje fall om det innebär avslag, en domsliknande rättskraft. Detta kan få som konsekvens att sanningsprincipen tunnas ut och inte tillåts att slå igenom på samma sätt som tidigare. Frågan är vad det kan få för följder i förlängningen avseende rättsskipningens trovär-dighet.

(4)

Förkortningar

BrB Brottsbalken (1962:700)

EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

HD Högsta domstolen

JK Justitiekanslern

JO Justitieombudsmannen

NJA Nytt juridiskt arkiv avdelning 1

NJA II Nytt juridiskt arkiv avdelning 2

Prop. Proposition

RB Rättegångsbalken (1942:740)

RF Regeringsformen (1974:152)

RÅ Riksåklagaren

SOU Statens offentliga utredningar

(5)

1 Inledning

1.1 Bakgrund

I Ekots lördagsintervju den 6 oktober 2012 var justitierådet Göran Lambertz gäst.1 Lambertz kommenterade sin skiljaktiga motivering i NJA 2010 s. 295, där Billy Butts tionde resnings-ansökan avslogs. Justitierådet menade att om Butt hade lagt fram allt material i en resningsan-sökan i stället för tio hade det funnits synnerliga skäl att ifrågasätta och på nytt pröva Butts skuld. På grund av HD:s praxis var detta emellertid inte möjligt eftersom det som prövas, en-ligt denna praxis, endast är det som framkommer i den tionde ansökan och inte det som redan finns i de nio andra. Lambertz ansåg att denna praxis var problematisk men ställde sig ”kri-tiskt lojal” till den.

Ett avgörande från en domstol vars överklagandefrister har utgått är slutligt och vaktas av den s.k. orubblighetsprincipen. Denna princip gör att inblandade parter i trygghet kan inrätta sig efter avgörandet, dessa behöver inte oroa sig för att den avgjorda frågan när som helst åter prövas på nytt. Detta är även i förlängningen viktigt för den allmänna tilliten till rättssystemet. Mot orubblighetsprincipen ska emellertid den s.k. sanningsprincipen vägas. Om det fram-kommer att viktiga processuella regler, vilka ska garantera rättssäkerheten, har åsidosatts i ett avgörande kan detta vara förödande för rättsskipningens legitimitet. Detsamma gäller ifall det efter avgörandet framkommer nya omständigheter eller bevis som sannolikt skulle ha påver-kat utgången. Avvägningen har lösts genom resningsinstitutet, vilket genom sin extraordinära natur tillåts rucka på orubblighetsprincipen.2

I den här uppsatsen undersöks emellertid frågan om det som anförts ovan är tillräckligt när flera resningsansökningar har gjorts avseende samma ärende. Kan det vara så att sannings-principen tunnas ut i sådana fall och vad får det för konsekvenser beträffande rättsskipningens trovärdighet?

Resningsbesluts rättskraft regleras inte i någon författning. Spörsmålet omnämns inte heller i några förarbeten. Efter en kort genomsökning i doktrinen inses det lätt att ytterst litet återfinns där. Däremot har HD i, framför allt, tre rättsfall utmejslat en slags rättskraftsregel som innebär att varje resningsbeslut, i varje fall om det rör sig om ett avslag, får rättskraft.

Startpunkten förefaller att vara NJA 1986 s. 666, ett civilrättsligt mål, där resning begärdes beträffande två tidigare avslagna resningsansökningar och en dom. I domskälen uttryckte HD att det inte ska gå att besvära domstolen med flertalet likalydande resningsansökningar, varpå resningsansökan avslogs. Begreppet rättskraft nämns inte. Emellertid måste i princip ett av-slagsbeslut få rättskraft för att en annan likalydande ansökan ska kunna avvisas.

Fenomenet aktualiserades återigen i NJA 2009 s. 768, ett straffrättsligt mål. Majoriteten hän-visade till NJA 1986 s. 666, dock har ett betydande avsteg gjorts såtillvida att rättskraften har utvidgats avseende varje resningsbeslut. Begreppet rättskraft nämns inte heller i majoritetens domskäl. Det är först i det dåvarande justitierådet Torgny Håstads skiljaktiga mening som resningsbesluts rättskraft berörs. Denne resonerar och kommer med ett par synpunkter avse-ende majoritetens mening.

1

Lambertz, Göran, intervju i Lördagsekot, Sveriges Radio P1, 2012-10-06 12:55.

(6)

Slutligen tas spörsmålet upp i NJA 2010 s. 295, också det ett straffrättsligt mål. Här refereras till de båda ovannämnda rättsfallen. I avgörandet utvecklar HD principen från 2009 års mål och det finns fog för att här hävda, att HD tilldelar varje resningsbeslut en domsliknande rättskraft.

1.2 Syfte och frågeställning

Målet med den här uppsatsen är att utforska resningsbesluts eventuella rättskraft, försöka ut-mejsla gällande rätt och dessutom utröna vilka konsekvenser denna gällande rätt får för res-ningsinstitutet samt den resningsansökande parten.

Grundläggande frågor att besvara är:

 Huruvida resningsbeslut anses ha någon rättskraft över huvud taget.

 Hur ser institutet ut och vilken funktion fyller det?

 Avseende konsekvenserna är avsikten att sätta in dessa i ett rättssäkerhetsperspektiv. Är det endast orubblighetsprincipen som sanningsprincipen måste besegra?

Det torde dock vara behövligt att generellt redogöra för hur resningsinstitutet som sådant re-gleras i svensk rätt, hur förfarandet ser ut och vilka funktioner det fyller. I annat fall kan det vara svårt att tillgodogöra sig uppsatsens ämne till fullo.

1.3 Metod och material

Metoden är essentiell beträffande uppsatsens anspråk på vetenskaplighet. Det är genom meto-den som frågeställningen besvaras. Ofta kan det läsas att uppsatsförfattare har använt en ”klassisk rättsdogmatisk metod”. I doktrinen har det gjorts gällande att innebörden av begrep-pet ”rättsdogmatisk” är synnerligen oklart.3

Mot denna bakgrund avstår jag från att begagna mig av detta begrepp och faller i stället tillbaka på den juridiska metoden. I denna metod åter-finns rättskälleläran som är verktyget för att undersöka gällande rätt, den svarar på frågan om vilka rättskällor som ska, bör och får beaktas. Vanligtvis rör det sig om författningar, förarbe-ten, rättspraxis och doktrin, vilka brukar vara rangordnande på detta sätt på grund av källornas positioner i rättskällehierarkin. Inom rättskälleläran ryms det emellertid även regler om

rättskällornas användning, såsom principer för källornas tolkning och inbördes relationer. Vidare innefattar den juridiska metoden faktahanteringsprocessen, relationen mellan fakta och rättskällor samt urskiljandet och avgränsningen av rättsligt relevanta faktum. Därtill inbegrips en sammanvägning av det insamlade materialet där den sakliga tyngden av källan tillmäts större betydelse än enbart dess position i rättskällehierarkin.4

Som redan uttryckts regleras resningsbesluts rättskraft inte i någon författning. Resningsinsti-tutet i övrigt regleras i rättegångbalkens 58 kapitel. Dessa bestämmelser har sitt ursprung i processkommissionens principbetänkande från år 1926 men till än större del i processlagbe-redningens förslag till rättegångsbalk från år 1938. Detta förslag motsvarar i närmast oföränd-rat skick resningsregleringarna i rättegångsbalkens kap. 58.5 Således är förarbetena av äldre beskaffenhet men fortfarande av vikt. Dock berörs frågan huruvida resningsbeslut äger rätts-kraft över huvud taget inte. Därmed lämnas ett större utrymme till praxis och doktrin. Framför allt rättspraxis är av betydelse eftersom spörsmålet omnämns tämligen sparsamt i doktrinen.

3

Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation, 1 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2006, s. 53.

4 A.a., s. 35 ff. Jfr även Hellner, Jan, Rättsteori: en introduktion, 2 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm,

2009, s. 49 ff. och Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning: en lärobok i allmän rättslära, 5 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 1996, s. 411 ff.

(7)

När det gäller resningsinstitutet som sådant har emellertid doktrinen varit av större värde. We-lamson och Muncks bok Rättegång VI och Cars avhandling Om resning i rättegångsmål har gett god vägledning.

1.4 Avgränsningar

Först och främst ska det betonas att denna studie behandlar det särskilda rättsmedlet resning. Således lämnas andra extraordinära rättsmedel, såsom återställande av försutten tid och dom-villa, helt utanför.

Resningsinstitutet är omfattande, av den anledningen har en fokusering på resning till fördel för en tilltalad i brottmål varit nödvändig. Sålunda behandlas resning i förvaltningsrättsliga, civilrättsliga mål och resning till nackdel för tilltalad, om över huvud taget, mycket sparsamt. Dessa avgränsningar har nödgats göras dels på grund av utrymmesskäl men även därför att rättssäkerhetsaspekterna blir tämligen påtagliga när det gäller resning till förmån för tilltalad. Varje oskyldigt eller felaktigt dömd människa är ett misslyckande, dock är det ett ännu större misslyckande om inte rättssystemet förmår att korrigera sina egna försummelser.

Vidare, vilket redan torde ha framgått, syftar inte heller essän till att analysera rättskraftsinsti-tutet i sig. Förvisso är grundläggande kunskaper erforderliga, detta kan emellertid erbjudas utan att göra en djupare dykning och inom ramen för uppsatsen.

Slutligen är eventuell bevisvärderingsproblematik exkluderad därför att det faller utanför syf-tet med uppsatsen. Det är inte nödvändigt att beröra olika teorier om bevisvärdering för att besvara de grundläggande frågorna uppsatsen ställer. Det ska dock tillstås att bevisvärde-ringsproblem givetvis kan komma att påverka utgången i ett resningsärende men det skulle ta allt för stort utrymme i anspråk om även den aspekten skulle vägas in.

1.5 Disposition

Uppsatsen är uppdelad i fyra kapitel. I det andra kapitlet ges en översiktlig redogörelse för brottmålsdomens rättskraft. Eftersom resning förutsätter att det redan finns en dom vars över-klagandefrister har utgått, är det rimligt att ta avstamp i detta spörsmål.

I det tredje och mest omfattande kapitlet beskrivs själva resningsinstitutet. Det inleds med en kort historisk utblick för att sedan övergå till institutets funktioner, varvid vissa överväganden som gjorts skildras. Sedan följer en kortare redogörelse för hur resningsförfarandet går till och vem det är som har bevisbördan för att det föreligger skäl för resning. Härefter kommer det resoneras kring de mer specifika intresseavvägningar som gjorts beträffande resning till den tilltalades förmån. De resningsgrunder som behandlas är således alla till den tilltalades förmån i brottmål och återfinns i 58 kap. 2 § rättegångsbalken. Här ägnas störst utrymme åt resnings-grunden nya omständigheter eller bevis6 av den anledningen att det är den praktiskt viktigaste. Slutligen, efter att ha byggt upp grunden för uppsatsen, påbörjas utforskningen av resningsbe-sluts rättskraft. Det sker genom en analys av tre rättsfall från HD. Rättsfallen kan sägas bygga på varandra, där skelettet skapas genom NJA 1986 s. 666, som HD bygger vidare på i NJA 2009 s. 768 och färdigställs genom NJA 2010 s. 295.

I det avslutande och fjärde kapitlet görs en rekapitulation över vad som har framkommit för att sedan övergå till en avslutande analys av det materialet. Vidare förs det ett resonemang om

(8)

vilka konsekvenser den gällande rätten, vilken har utmejslats i de tre ovan nämnda rättsfallen, får för resningssökanden.

2 Domens rättskraft

Det är lämpligt att innan redogörelsen för resningsinstitutet och resningsbesluts rättskraft, i varje fall översiktligt, beskriva rättskraften avseende brottmålsdomar. Därför att resning förut-sätter att det redan finns en lagakraftvunnen dom som även har rättskraft. Det är den domens rättskraft resningsinstitutet är skapat för att genombryta.

I 30 kap. 9 § 1 st. rättegångsbalken stadgas att ”sedan tid för talan mot dom utgått, må ej frå-ga om ansvar å den tilltalade för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptafrå-gas.” Princi-pen kallas även för ne bis in idem och finns på motsvarande sätt reglerad i Europakonventio-nen, protokoll 7 artikel 4 p. 1.

En dom får flera olika rättsföljder, rättskraften är en och laga kraften är en annan. Följderna inträder enligt regeln när ”tid för talan har utgått”, vilket innebär när det inte längre är möjligt att med ett ordinärt rättsmedel överklaga domen. Båda rättsföljderna inträder således vid samma tidpunkt. Rättskraften kan beskrivas som en sammanfattning av domens rättsliga be-tydelse, vilken parter, domstolar och andra myndigheter har att förhålla sig till i framtiden. Att domen har vunnit laga kraft innebär att det föreligger hinder för part att överklaga domen.7 En dom meddelad av tingsrätten vinner laga kraft efter tre veckor från den dag då domen medde-lades.8

En dom har både positiv och negativ rättskraft. Den förstnämnda kan också beskrivas som rättskraftens prejudiciella betydelse, det vill säga att domen får bindande betydelse i en annan rättegång. Den senare har framför allt betydelse som processhinder för ny talan. Eftersom det är den negativa rättskraften som är intressant ur denna uppsatsens perspektiv är det där fokus kommer att läggas.9 Det kan dessutom ifrågasättas om en brottmålsdom har någon positiv rättskraft.10

Motivet bakom rättskraftsregeln i rättegångsbalken är att slå vakt om medborgarnas personli-ga trygghet. Om bestämmelsen inte skulle existera, skulle en misstänkt komma att tvinpersonli-gas leva i rädslan och oron av att när som helst åter kunna åtalas för en gärning vilken hen redan blivit frikänd ifrån. Ett rättssystem utan en dylik bestämmelse skulle orsaka mycket problem i för samhällslivet. Ponera att ett åtal väcks mot en oskyldig person. Vederbörande skulle först behöva uthärda en straffprocess och sedan efter frikännandet, tvingas leva i den ovan beskriv-na oron på grund av att domen inte ger något skydd mot en ny process. Medborgarbeskriv-nas livs-duglighet skulle sannolikt påverkas mycket negativt av en sådan ordning. Därutöver vore inte ett frikännande värt särskilt mycket sett ur omgivningens perspektiv.11

7 Ekelöf, Per Olof, Bylund, Torleif & Edelstam, Henrik, Rättegång III, 7 uppl., Norstedts Juridik AB,

Stock-holm, 2010 (Institutet för rättsvetenskaplig forskning [XXVII]), s. 171 ff.

8 50 kap. 1 § och 51 kap. 1 § RB. 9 Ekelöf m.fl. (2010), s. 171 och 240 f.

10 Jfr Fitger, Peter, Sörbom, Monika, Eriksson, Tobias, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar & Renfors, Cecilia,

Rätte-gångsbalken, 1 oktober 2012, Zeteo, kommentaren till 30 kap. 9 § RB och Ekelöf m.fl. (2010), s. 241 ff.

(9)

Vid en första anblick ser 30 kap. 9 § 1 st. rättegångsbalken enbart ut att vara en handlingsre-gel för rätten. Den ställer dock även vissa krav på åklagaren. Rehandlingsre-geln medför att åklagaren noga bör överväga huruvida bevisningen som framkommit i förundersökningen räcker för att väcka åtal eller om ytterligare utredningsåtgärder behöver vidtas. Därför att om åklagaren väcker åtal och domstolen finner bevisningen vara otillräcklig, är åklagarens rätt att åtala den misstänkte för den aktuella gärningen förlorad.12

Vidare kan det utläsas av det aktuella lagrummet att rättskraften har sammanbundits till den omständigheten, att det är fråga om samma gärning i båda rättegångarna. Dessutom gäller rättskraften, vilket också framgår av lagrummet, mot alla åtalsberättigade. Det innebär att om den tilltalade blir frikänd i en rättegång där åklagaren för talan, kan inte målsäganden efter det att domen vunnit laga kraft åtala på nytt, genom enskilt åtal, för samma gärning. Målsägan-dens rätt att åtala har prekluderats.13

När brottmålsdomen har vunnit laga kraft prekluderas alla straffrättsliga påföljder av den ak-tuella gärningen. Det innebär att om den tilltalade har dömts till ett för kort fängelsestraff, kan inte ytterligare tid läggas till i en senare process avseende samma gärning.14

Rättskraftsinstitutet aktualiserar svåra gränsdragningsproblem beträffande vad som egentligen menas med att det föreligger gärningsidentitet. Konsekvensen däremot, att om ett nytt åtal väcks avseende en gärning vilken redan har prövats, är tämligen okontroversiell. Det nya åta-let ska avvisas på grund utav res judicata. Dessutom berör rättskraften även spörsmååta-let huru-vida andra rättsfakta än de som uttryckligen har åberopats i rättegången prekluderas genom domen. Vilka kriterier som utgör grunden för bestämmandet av gärningens identitet är om-tvistat. Avsikten är inte att här redogöra för olika teorier som görs gällande i doktrinen. I stäl-let ska vissa ostridiga hållpunkter beskrivas kort.15

Först och främst ska det betonas att det är ovidkommande för rättskraftens betydelse i en se-nare process avseende samma gärning, om det första åtalet har ogillats eller bifallits. Åklaga-ren kan inte med framgång åberopa ny bevisning eller en annan straffbestämmelse till stöd för ett nytt åtal av en redan bedömd gärning. Inte heller kan åklagaren åberopa försvårande eller förmildrande omständigheter för att väcka ett nytt åtal. Omständigheter som endast rör val av påföljd är irrelevanta ur gärningsidentitetssynpunkt.16

12 Ekelöf m.fl. (2010), s. 242 och Welamson, Lars, Om brottmålsdomens rättskraft, Nordiska Bokhandeln AB,

Stockholm, 1949, s. 118 f.

13 Ekelöf m.fl. (2010), s. 244. 14 A.a., s. 245.

15 A.a., s. 246 ff. och Ekelöf, Per Olof, Rättegång II, 8 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2011 (Institutet

för rättsvetenskaplig forskning [XIX]), s. 140 ff.

(10)

Följande bild är hämtad ur Ekelöfs Rättegång II17 och illustrerar rättskraftsproblematiken på ett adekvat sätt. Av bilden framgår det att kriterierna för gärningens identitet inte är desamma för 30 kap. 3 § som för 45 kap. 5 § 3 st. och 30 kap. 9 § rättegångsbalken. Domstolen får inte döma en tilltalad för grov stöld begången genom inbrott när åtalet gäller en stöld av

normalgraden, eftersom domstolen då skulle döma över annan gärning än den, för vilken talan om ansvar förts.18 Åklagaren har dock möjligheten att i efterhand åberopa inbrottsmo-mentet såsom en omständighet avseende samma gärning som den vilken återfinns i stäm-ningsansökan.19 I rättskraftens mindre cirkel faller omständigheter som åklagaren har åbero-pat och vilka rätten får döma över. Inom den större rättskraftscirkeln faller även andra om-ständigheter som åklagaren har kunnat åberopa i processen. Samtliga av dessa omom-ständigheter kommer således att omfattas av rättskraft och därmed prekluderas.20

3 Resning

3.1 Historik

De extraordinära rättsmedlen har anor från medeltiden. Förmånsrätten att bryta domar som meddelats av domstolar var dock förbehållen kungen allena. Vid denna tidpunkt förelåg det inte någon fast instansordning i svensk rätt utan den tillkom i samband med att Svea hovrätt grundades år 1614. Vidare utfärdades även författningar som reglerade domars laga kraft och rättskraft. I och med detta uppstod ett större behov av att kunna angripa ett avgörande som vunnit laga kraft. 21

Mot slutet av 1600-talet kom kungens förmånsrätt att genombryta lagakraftvunna domar att omfattas av regleringar genom rättsmedlet restitution. Härmed avseddes att på nytt pröva be-visfrågor när nya omständigheter hade framkommit efter det att avgörandet vunnit laga kraft. Om kungen rev upp domen skulle han återförvisa målet till den domstol som sist hade dömt i saken.22

I 1734 års lag var möjligheten att återbryta ett avgörande som vunnit laga kraft eller återställa laga försutten tid för överklagande fortfarande enbart förbehållen kungen. I lagen förekom ordet resning, dock endast i bemärkelsen återställande av försutten tid. Däremot användes ordet i rättstillämpningen även avseende brytande av dom, vilket är det som i dag betecknas resning. Grunden för att bryta ett lagakraftvunnet avgörande var att nya skäl framkommit, med vilket menades omständigheter som kunde ha påverkat bedömningen i målet.23

Innan nuvarande rättegångsbalk infördes företogs ett flertal utredningar. Ett utav föremålen för utredningarna var de extraordinära rättsmedlen. Målet var att mer tydligt reglera i lag på vilka grunder extraordinära rättsmedel kunde tillgripas. Utredningarna resulterade bland annat i processkommissionens principbetänkande 192624 och processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk 1938.25 Ur detta senare förslag lyftes sedan regleringen av de extraordinära rättsmedlen ut och infördes som en separat lag. När dagens rättegångsbalk därefter instiftades

17 Ekelöf (2011), s. 143. 18 30 kap. 3 § RB. 19 45 kap. 5 § 3 st. RB 20

Ekelöf (2011), s. 140 ff. och Fitger m.fl. (2012), kommentaren till 30 kap. 9 § RB.

21 Cars (1959), s. 49 ff.

22 A.a., s. 52 f. och Felaktigt dömda, Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt (2006), s. 78 f. 23 Cars (1959), s. 65 ff. och Felaktigt dömda (2006), s. 79.

24

SOU 1926:32.

(11)

överfördes den separata lagen om de extraordinära rättsmedlen mer eller mindre i oförändrat skick till 58 kap. rättegångsbalken.26

3.2 Resningsinstitutets generella funktioner

En domstols avgörande vinner laga kraft när fristen för ett överklagande har utgått, vilket in-nebär att avgörandet inte kan prövas på nytt genom att överklagas och att eventuell verkstäl-lighet ska ske. Ett dylikt avgörande äger även rättskraft. Något förenklat menas med detta att den fråga som har blivit avgjord i målet inte kan bli föremål för en ny rättegång. Således är avgörandet slutgiltigt och vaktas av orubblighetsprincipen.

Som skäl för orubblighetsprincipens upprätthållande brukar anföras att den stadgar förutse-barhet och trygghet. Parterna i en avgjord rättegång ska inte behöva känna osäkerhet inför huruvida tvisten åter kan bli föremål för prövning. Om denna trygghet inte skulle existera blir det mycket svårt för parterna att inrätta sitt handlade efter avgörandets följder. Dessutom ris-kerar en sådan osäkerhet att allvarligt skada rättsskipningens legitimitet. Det allmänna förtro-endet för rättssystemet skulle komma att undermineras. Dessa skäl gör sig gällande i både tvistemål och brottmål, dock hävdas det i motiven att det är särskilt angeläget att en människa som blivit frikänd eller dömd inte kan åtalas på nytt för samma gärning. Vidare betonas rätts-ekonomiska aspekter och effektivitetsskäl i förarbetena, vilka hänger samman. Om domsto-larna var tvungna att i större omfattning pröva redan avgjorda mål skulle deras arbetsbörda öka och därmed även kostnaderna.27

Å andra sidan skulle ett upprätthållande av orubblighetsprincipen in absurdum kunna skada den allmänna tilliten till rättskipningen mycket allvarligt och vara stötande för rättskänslan. Om människor tilläts förbli oskyldigt dömda eller för strängt bestraffade skulle straffrätts-skipningen inte heller tillgodose sitt allmänpreventiva syfte.28 Det måste således finnas berät-tigade undantag som gör det möjligt att felaktiga avgöranden kan korrigeras, detta intresse brukar benämnas sanningsprincipen.29 I motiven nämns fall där garantier för rättssäkerheten, som lagen själv har ställt upp, saknas på grund av att viktiga processuella regler har åsido-satts. Därtill omnämns situationer att det efter ett lagakraftvunnet avgörande framkommer nya omständigheter och bevis som med viss sannolikhet skulle ha påverkat utgången och lett till att den blivit en annan.30

Avvägningen mellan dessa två principer, orubblighets- och sanningsprincipen, har som redan nämnts ovan resulterat i resningsinstitutet. Det ska dock klargöras att ett beviljande av en res-ningsansökan ingalunda garanterar att utgången i målet kommer att bli en annan. Det som sker är att avgörandets laga kraft och rättskraft hävs och målet kan således prövas på nytt.31 Situationen har träffande beskrivits i doktrinen som så att ”det läge återställs, som rådde efter meddelandet av domen men före lagakraftvinnandet, med det viktiga undantaget att ompröv-ningen enligt huvudregeln ska ske inte av högre instans utan av den domstol som sist dömt i målet.”32

26

Cars (1959), s. 70 ff.

27 SOU 1938:44 s. 65.

28 Welamson, Lars & Munck, Johan, Processen i hovrätt och Högsta domstolen – Rättegång VI, 4 uppl.,

Nor-stedts Juridik AB, Stockholm, 2011 (Institutet för rättsvetenskaplig forskning [LXXV]), s. 188 – 190.

29

Cars (1959), s. 173 ff. och SOU 1926:32 s. 232. Se även NJA 1998 s. 321.

30 SOU 1938:44 s. 65.

31 Diesen, Christian & Häckter, Carin, HD:s beslut i Christer Pettersson-ärendet klargör orubblighetsprincipens

primat, JT 1998-99, s. 22.

32

Ekelöf, Per Olof & Edelstam, Henrik, Rättsmedlen, 12 uppl., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2009, s. 195 – 196 och SOU 1938:44 s. 578.

(12)

3.3 Den rättsliga regleringen och förfarandet

Sedan 2010 återfinns resningsinstitutets rättsliga reglering i 11 kap. 13 § regeringsformen (1974:152) (RF). Där stadgas det att närmare bestämmelser om resning kan meddelas i lag. Detta har gjorts i 58 kap. rättegångsbalken. I de tre första paragraferna hittas grunderna för resning. I 1 § stipuleras förutsättningarna för resning i tvistemål, i 2 § avseende brottmål till den tilltalades förmån och slutligen i 3 § resning till den tilltalades nackdel i brottmål. Enligt 58 kap. 4 § 1 st. rättegångsbalken ska en resningsansökan prövas av den domstol som är närmast över den som meddelat det lagakraftvunna avgörandet. Eftersom Högsta domsto-len är sista instansen för många typer av avgöranden blir det givetvis den som prövar ansök-ningar avseende sina egna domar och beslut. Beträffande tingsrättsavgöranden och avgöran-den från annan myndighet som skulle ha överklagats till tingsrätt eller hovrätt är det således hovrätten som är resningsinstans.

Som redogjorts för ovan innebär ett beviljande av en resningsansökan att det tidigare avgö-randets rättskraft inte längre utgör ett hinder för att på nytt uppta målet till prövning. Detta stadgas i 58 kap. 7 § rättegångsbalken. I den aktuella paragrafen görs det även gällande, avse-ende resning i tvistemål och i brottmål till den tilltalades fördel, att domstolen omedelbart får ändra domen om saken är uppenbar.33 Ändras inte domen omedelbart, står den således fast tills en ny dom meddelas. Detta innebär att en människa som avtjänar ett fängelsestraff och får sin resningsansökan beviljad måste fortsätta att avtjäna straffet till dess en ny dom medde-las. Det finns emellertid möjlighet för hen som avtjänar sitt straff att i samband med att res-ning beviljas även bli beviljad inhibition, vilket innebär att ytterligare åtgärder för verkställig-het av domen inte ska ske. I motiven görs det gällande att kravet för inhibition är att resningen med stor sannolikhet leder till att den tidigare domen ändras.34

Behörigheten att ansöka om resning sammanfaller normalt med partsbehörigheten i målet. Alltså, hen som fört eller kunde ha fört talan i egenskap av part är behörig. Om resning i HD söks avseende ett mål om allmänt åtal är det endast riksåklagaren bland de allmänna åklagar-na som är behörig. Däremot kan en ansökan till hovrätt göras av andra allmänåklagar-na åklagare. Det ska även tilläggas, vilket är viktigt, att offentlig försvarare inte har ansetts kunna förordnas i resningsärenden.35

En resningsansökan som inte avvisas ska delges motparten och denne ska föreläggas att in-komma med skriftlig förklaring enligt 58 kap. 6 § rättegångsbalken. Emellertid får en ogrun-dad ansökan omedelbart avslås enligt samma paragraf. Således måste motparten ha ålagts att inkomma med skriftlig förklaring för att resning ska beviljas. Enligt förarbetena kan ärendet komma att avgöras i befintligt skick om motparten underlåter att inkomma med sådan förklar-ing. Ett resningsärendes handläggning är skriftlig.36

Det är den dömde som ska påvisa att skäl för resning föreligger, det är på hen bevisbördan är placerad. Det är givet att den dömdes möjligheter att bedriva någon form av utredning i syfte att få fram omständigheter och bevis som talar för att resning ska beviljas, är ytterst begränsa-de. Dessutom är kraven för resning högt ställda i praxis. Därför är det en stor fördel för den dömde om åklagaren kan vara behjälplig med utredningsåtgärder.37

33 Welamson & Munck (2011), s. 185 ff. och SOU 1938:44 s. 578. 34 SOU 1938:44 s. 578.

35 Welamson & Munck (2011), s. 210 f. 36

SOU 1938:44 s. 577. Se även Ekelöf & Edelstam (2009), s. 194 f.

(13)

Åklagarens möjligheter att företa utredningsåtgärder för att angripa en lagakraftvunnen dom är dock oreglerade. Det följer även av orubblighetsprincipen att förundersökningen som har vidtagits innan domen avkunnats, är avslutad. En avslutad förundersökning omfattas dock inte av någon slags rättskraft som förhindrar att den återupptas. Det finns ett par bestämmelser i rättegångsbalken vilka reglerar komplettering av förundersökning när åtal redan har väckts.38 Dessa är däremot inte direkt tillämpliga när domen har vunnit laga kraft. I praxis har reglerna emellertid ansetts kunna tillämpas analogt när resning har varit aktuellt.39

Enligt JO krävs det mycket starka skäl för att en åklagare ska återuppta en förundersökning som är tänkt att fungera som grund för ett angripande av en lagakraftvunnen dom. Det finns nämligen normalt inte någon skyldighet eller laglig rätt för en åklagare att vara den dömde behjälplig med utredningsåtgärder menar JO. Vidare hävdar JO att det följer av orubblighets-principen att en åklagare endast har fog för att företa ytterligare utredningsåtgärder vilka syf-tar till att angripa en dom, om inte tidigare åberopade bevis eller omständigheter av vikt kommer till åklagarens kännedom som talar för att det kan finnas förutsättningar för resning.40

3.4 Resning till den tilltalades förmån

Den aktuella paragrafen återfinns i 58 kap. 2 § rättegångsbalken och har följande utformning.

RB 58:2 Sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, får resning beviljas till förmån för den tilltalade,

1. om någon ledamot av rätten, där anställd tjänsteman eller åklagaren med avseende på målet har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse eller om något brott som har avseende på målet ligger ombud, ställföreträdare eller försvarare till last, samt brottet eller tjänsteförseelsen kan antas ha inverkat på målets utgång,

2. om någon lagfaren domare eller åklagaren har varit jävig och det inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång,

3. om någon skriftlig handling, som åberopats till bevis, har varit falsk eller om ett vittne, en sakkunnig el-ler en tolk har avgett falsk utsaga samt handlingen elel-ler utsagan kan antas ha inverkat på utgången, 4. om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess

före-bringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mil-dare straffbestämmelse än den som tillämpats eller om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket han dömts, eller

5. om den rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag.

Det ska även betonas att det inte uppställs någon tidsfrist inom vilken en resning till den tillta-lades förmån måste ansökas. Detta är en väsentlig skillnad i jämförelse med resning i tviste-mål och resning till den tilltalades nackdel.41

3.4.1 Intresseavvägningar

Resningsinstitutet har som ovan angetts tillkommit genom en avvägning av två motstående intressen. Det ena är att lagakraftvunna avgöranden, vilka har rättskraft, inte ska kunna bli föremål för en ny rättegång. Avgöranden är slutgiltiga och detta benämns som orubblighets-principen. Motvikten till detta intresse är att ett avgörande ska vara materiellt riktigt och bru-kar benämnas sanningsprincipen. Denna avvägning är synnerligen viktig eftersom det har påverkat utformningen av resningsbestämmelserna i 58 kap. 1 – 3 §§ rättegångsbalken.42

38 23 kap. 23 §, 45 kap. 11 § och 46 kap. 12 § RB. 39 Felaktigt dömda (2006), s. 92.

40 A.a., s. 93. 41

58 kap. 4 § 2 st. RB e contrario.

(14)

När det gäller resning till nackdel för tilltalad anses orubblighetsprincipen väga tyngst. Det innebär att möjligheten till att på nytt pröva en frikänd människas skuld är starkt begränsad. En frikänd person ska inte behöva riskera att på nytt bli straffad för samma brott. Det har även gjorts gällande i doktrinen att denna sortens resning inte kan föranledas av straffets individu-alpreventiva och allmänt avskräckande effekt. Den konstanta känslan av otrygghet en dylik risk skulle innebära för en människa måste antas orsaka mycket lidande och även påverka vederbörandes arbetsförmåga negativt.43

Avseende resning till den tilltalades förmån ser det annorlunda ut. Här väger orubblighets-principen inte lika tungt och sanningsorubblighets-principen gör sig betydligt mer påkallad.44 I dessa fall är domen ur ett trygghetsperspektiv betydelselös för någon annan än den dömde. I syfte att ta tillvara tryggheten bäst är det således viktigt att oriktiga straffdomar upphävs. Vidare har det i doktrinen hävdats att om rättssystemet skulle tillåta att oskyldiga människor straffas och för-blir straffade påverkar detta respekten för människovärdet negativt, till och med om det bara inträffar mycket sällan och under särskilda förhållanden. Därmed medverkar upphävandet av oriktiga domar till att bibehålla respekten för människovärdet.45

Stundtals uttalas det att om resning skulle beviljas mer frekvent kan detta komma att skada domstolarnas auktoritet och även respekten för lag och rätt. En beviljad resningsansökan kan ses som ett erkännande från rättssystemet att misstag begås och att rättssäkerheten är en illu-sion. Detta torde vara ett misstag eftersom att om det är sannolikt att ett avgörande är oriktigt är det betydligt värre att sticka huvudet i sanden än att låta saken bli föremål för ny prövning. Domstolarna ska skipa rättvisa och det är detta som rättkänslan fordrar. Med detta sagt är det förvisso så att rättsskipningens legitimitet skadas av felaktiga domar, dock är det mer för-ödande om dessa felaktigheter inte korrigeras.46

Genom ett beviljande av en resningsansökan kan den oskyldigt dömde få den fällande domen ersatt med en friande, upprättelse kan endast uppnås på detta sätt. Nådeinstitutet kan inte till-godose kravet på återupprättelse därför att nåd enkom leder till en suspension av vidare verk-ställighet och bifalles av billighetsskäl. Dessutom är det inte nåd den oskyldigt dömde söker utan rättvisa. Vidare är det så att hen som suttit frihetsberövad endast har rätt till ersättning när en dom har ändrats genom ett så kallat särskilt rättsmedel, vilket resning är men inte nåd.47

Slutligen kan resning även beviljas på ansökan av den dömdes släktingar om den dömde själv har avlidit.48

3.4.2 Resningsgrunden brottsligt förfarande av domare m.fl.49

För att resning ska beviljas enligt denna punkt fordras det att någon av de i punkten uppräk-nade personerna har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse. Det krävs således, beträffande brottsligt förfarande, att det aktuella förfarandet är straffbelagt och att rekvisiten för en otillåten gärning samt för personligt ansvar är uppfyllda. Det torde inte krä-vas att någon faktiskt döms till ansvar för brottet.50 Vad gäller tjänsteförseelse menas att en

43 SOU 1938:44 s. 68 och 575 och Ekelöf & Edelstam (2009), s. 185. Jfr NJA 2001 s. 687. 44 SOU 1938:44 s. 68. Se även NJA 1998 s. 321.

45

Ekelöf & Edelstam (2009), s. 188 f.

46 A.a., s. 189.

47 Ekelöf & Edelstam (2009), s. 190 och SOU 1938:44 s. 68. 48 Ekelöf & Edelstam (2009), s. 190.

49

58 kap. 2 § 1 p. RB.

(15)

anställd uppsåtligen eller av oaktsamhet försummar sina skyldigheter i anställningen. Om tjänsteförseelse stadgas det i lagen (1994:260) om offentlig anställning. Med beaktande av detta kan tjänsteförseelse inte ifrågakomma som resningsgrund beträffande nämndemän efter-som de inte omfattas av lagen om offentlig anställning.51

Frågan huruvida brottsligt förfarande av enskild part kan anses vara resningsgrundande torde besvaras nekande. Såvida det inte rör sig om falsk skriftlig bevisning eller falsk utsaga, vilket dock regleras i punkt tre.52

Vidare måste någon av de uppräknande personerna enligt förevarande punkt med avseende på

målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse. Vad som åsyftas är något

oklart och någon vägledning i förarbetena ges inte. Enligt Cars ska meningen förstås så att någon ur de uppräknade personkategorierna i denna sin egenskap har tagit befattning med målet och i det sammanhanget gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseel-se.53 Denna tolkning synes rimlig eftersom meningen sannolikt har någon sorts självständig betydelse. Dessutom ska det, enligt resningsgrunden, kunna antas att det brottsliga förfarandet eller tjänsteförseelsen har inverkat på målets utgång. Med målets utgång åsyftas främst

domslutet.54 Således ska det föreligga ett visst kausalsamband mellan det brottsliga förfaran-det eller tjänsteförseelsen och domslutet. Beträffande beviskravet kan antas är förfaran-detta i den pro-cessrättsliga lagstiftningen ett tämligen lågt krav. Det torde därför räcka med att endast någon omständighet som tyder på att utgången i målet har påverkats kan påvisas.55 Den aktuella grunden får sägas ta sikte på situationer där brister har förekommit avseende rättegångens objektivitet vilket gör att det går att ifrågasätta domens materiella riktighet.

3.4.3 Resningsgrunden jäv56

Denna resningsgrund kan åberopas till förmån för tilltalad om någon lagfaren domare eller åklagaren har varit jävig och det inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång. Avseende domarjäv återfinns det i 4 kap. 13 § rättegångsbalken och åklagarjäv i 7 kap. 6 § rättegångsbalken. Beträffande meningen betydelse för målets utgång har detta samma innebörd som inverkat på målets utgång i punkten ovan57 och därför hänvisas till vad som redogjorts för där.

Enligt motiven kan grunden användas vid alla typer av jäv. Jävets art kan dock påverka be-dömningen av huruvida det är uppenbart om jävet saknat betydelse för målets utgång.58 Det ska även tilläggas att förevarande resningsgrund inte återfinns i tvistemål eller i brottmål till nackdel för den tilltalade. Slutligen tar också denna grund, likt punkt 1, sikte på förhållanden där rättegångens objektivitet kan betvivlas och därmed domens materiella korrekthet.

3.4.4 Resningsgrunden falsk bevisning59

Denna grund omfattar vissa fall när ett tidigare åberopat bevis befinns helt sakna bevisvärde. Punkten behandlar utsagor av vittnen, sakkunniga och tolkar samt skriftliga handlingar som har åberopats som bevis. Beträffande sakkunnigas utsagor torde detta inte enbart innefatta

51 Welamson & Munck (2011), s. 190 f. 52 A.a., s. 191.

53 Cars (1959), s. 140 ff. 54

A.a., s. 208 ff.

55 Prop. 1987/88:23 s. 10 ff. och Welamson & Munck (2011), s. 191 f. 56 58 kap. 2 § 2 p. RB.

57 Se avsnitt 3.4.2. 58

Prop. 1987/88:23 s. 16.

(16)

muntliga utsagor inför rätten, utan också skriftliga utlåtanden. Däremot krävs det att vittnens och tolkars utsagor är muntliga inför rätten. Noteras ska även att uppräkningen är uttömman-de.60

Att den skriftliga handlingen är falsk innebär enligt motiven att handlingen är förfalskad i straffrättslig mening eller att dess innehåll är medvetet oriktigt.61 För att en utsaga ska betrak-tas som falsk krävs det att dess innehåll är medvetet oriktigt. Däremot motiverar en culpöst oriktig utsaga inte resning, inte ens om handlandet faller under straffbestämmelsen i 15 kap. 3 § brottsbalken (1962:700) (BrB), ovarsam utsaga. Således omfattar den aktuella punkten inte fall då innehållet i en handling eller utsaga kan visas vara objektivt oriktigt.62

I förarbetena görs det gällande att resningsskäl enligt förevarande punkt kan komma att styr-kas genom en meddelad straffdom, dock är det ingen nödvändighet. Vidare krävs det återigen att den falska/medvetet oriktiga handlingen eller utsagan kan antas ha inverkat på utgången i målet.63 Enligt motiven torde det som resningsgrund vara tillräckligt att innehållet i handling-en eller utsagan har åberopats i domhandling-en, med undantag för om handlinghandling-en eller utsagan inte har tillmätts något bevisvärde.64

3.4.5 Resningsgrunden nya omständigheter eller bevis65

Den aktuella resningsgrunden är den materiellt huvudsakliga.66 Det kan med fog påstås att förevarande punkt innehåller två regler, en huvudregel och den så kallade tilläggsregeln. För huvudregelns tillämplighet förutsätts att:

i) omständighet eller bevis åberopas

ii) som inte tidigare har förebringats, om dessa

iii) sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats.

För tilläggsregelns tillämplighet krävs det att:

iv) med hänsyn till vad som sålunda åberopas och i övrigt förekommer,

v) finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade förövat det brott, för vilket han dömts.

Inledningsvis ska det påpekas att rättegångsbalken sålunda uppställer kriterier för hur det nya materialet ska kunna påverka bedömandet. Av relevans är frikännande och att brottet kan hän-föras under en mildare straffbestämmelse. Vidare föreskriver lagen vilket värde det nya mate-rialet måste kunna tillmätas. Det skulle, om matemate-rialet tidigare hade förebragts, sannolikt ha påverkat bedömandet på nyss angivet sätt.67 Dock intar resning till förmån för tilltalad en viss särställning i detta avseende eftersom sannolikhetskravet inte behöver uppfyllas om tilläggs-regeln är tillämplig. I förarbetena hävdas det att syftet med denna regel är att resning i enstaka fall kan beviljas, särskilt i grova brottmål, trots att ”de nya omständigheterna eller bevisen

60 Cars (1959), s. 142 ff.

61 SOU 1938:44 s. 573. 62

Ibid. och Welamson & Munck (2011), s. 193.

63 För detta kausalsamband, se avsnitt 3.4.2. 64 SOU 1938:44 s. 573.

65 58 kap. 2 § 4 p. RB. 66

SOU 1938:44 s. 74.

(17)

icke äro av den styrka att de sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i skuldfrågan, men de likväl äro ägnade att framkalla tvivelsmål om domens riktighet i detta hänseende.”68

I det följande kommer varje rekvisit att diskuteras var för sig och mer ingående.

Omständigheter och bevis

Vad som åsyftas med termen omständighet i stadgandet är ett rättsfaktum eller en del av ett sådant, exempelvis en senare tillkommen dom som gör att den tidigare ändras eller upphävs. I motiven hävdas det att om det efter ett avgörande framkommer att samma sak redan har blivit rättskraftigt avgjord genom en annan dom kan detta inte föranleda resning enligt den aktuella punkten. Resningssökande parten hänvisas till bestämmelserna om domvilla.69 I praxis och doktrinen har denna ståndpunkt dock inte godtagits, mycket på grund utav den korta fristen för anförande av domvillobesvär. Det anses vara stötande för rättskänslan om resning inte skulle kunna beviljas i fall när fristen löpt ut för att anföra domvillobesvär.70

Med bevis avses ett nytt bevismedel, till exempel att en inte tidigare hörd person vittnar. Be-vis kan emellertid också inbegripa nytt beBe-visfaktum, det vill säga att ett tidigare hört vittne inkommer med en helt ny uppgift. Vidare omfattar termen det som brukar kallas för hjälpfak-ta, alltså bland annat nya uppgifter som påverkar bedömningen av ett tidigare vittnesmåls till-förlitlighet.71

Ett sakkunnigutlåtande vilket grundas på nya vetenskapliga rön kan motivera resning.72 I öv-rigt hänvisas till följande principuttalande av Högsta domstolen avseende gränsdragningen för vad som åsyftas med omständigheter och bevis: ”Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som förelegat i rättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som framförts i målet är i princip icke att anse som förebringande av nya omständigheter eller bevis. Detta utesluter icke möjligheten, att en systematiskt genomförd sammanställning och sakkunnig granskning av det tidigare åberopade bevismaterialet under särskilda förhållanden – såsom att den skett i belysning av nya vetenskapliga rön – kan bli att hänföra till sådana omständigheter eller bevis som avses i lagrummet.”73

Nyhetskravet

Nyhetskravet formuleras i paragrafen som så, att de nya omständigheterna eller bevisen inte tidigare har förebringats. Enligt motiven uppfylls kravet när nya omständigheter eller bevis för dessa åberopas men även när nya bevis åberopas avseende redan förebringade omständig-heter.74

Utslagsgivande för huruvida en omständighet eller ett bevis kan anses ha förebringats är att dessa har åberopats i den ordinära domstolsprocessen och verkligen prövats där. Därmed för-tas inte nyhetsvärdet, av en omständighet eller ett bevis, av att det har upptagits i förunder-sökningen. Nyhetsvärdet fråntas inte heller på grund av att rätten avvisar omständigheten eller beviset.75 Vidare anses material som nytt i en resningsansökan trots att det har åberopats i en

68 SOU 1938:44 s. 575.

69 A.a., s. 573. 70

Cars (1959), s. 162.

71 Welamson & Munck (2011), s. 196 f. 72 Ibid.

73 NJA 1975 C 125. 74

SOU 1938:44 s. 575.

(18)

icke beviljad ansökan om prövningstillstånd. Detsamma gäller beträffande material som åbe-ropats i en tidigare resningsansökan.76

Påverkan på utgången

Om den som söker resning vill bli frikänd från ansvar är det irrelevant vilket slag brottet var av. Det spelar alltså ingen roll om det är ett mycket lindrigt brott resning söks för. Resnings-grundande är däremot inte att det åberopade materialet endast skulle ha lett till en lindrigare påföljd. Om det inte rör sig om ett frikännande krävs det att brottet kan hänföras under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Det relevanta är därmed en ändrad brottsru-bricering. Huruvida det rör sig om en lindrigare brottstyp inom samma brottsart eller en helt annan lindrigare brottstyp är betydelselöst.77

Om den tilltalade har dömts med stöd av den straffskärpande regeln i 29 kap. 2 § rättegångs-balken eller om de strafflindrande bestämmelserna i 29 kap. 3 och 5 §§ rättegångsrättegångs-balken inte har beaktats och det framkommer ny bevisning som gör det sannolikt att detta förfarande kan ifrågasättas, kan det utgöra grund för resning.78

Bevisvärdet av det nya materialet

Kravet på bevisvärdet av det nya materialet uttrycks i lagtexten så, att om omständigheten eller beviset hade förebragts i målet skulle det sannolikt kunna ha lett till en sådan ändring, vilken det har redogjorts för ovan79, av utgången. Det är därmed en viss bedömning sannolik-hetskravet tar sikte på.

Att med naturvetenskaplig precision bestämma hur högt bevisvärdet måste vara låter sig inte göras eftersom det nya materialet måste vägas mot det tidigare förebringade. Om den tidigare bevisningen var utomordentligt stark, krävs det mer av det nya materialet.80

Utgångspunkten vid prövningen av en resningsansökan är att tidigare bevisning ska värderas och bedömas i enlighet med brottmålsdomen. I praxis hävdas det att någon omvärdering av den bevisning som förebragts i brottmålet därför inte ska göras av resningsinstansen. Däremot kan det nya materialet tillåtas att påverka bedömningen av det tidigare materialets relevans och bevisvärde.81 Welamson & Munck är dock något mer öppna för att det vid en prövning av den nya utredningens betydelse även sker en omprövning av värdet av det som tidigare har förebringats.82

Enligt NJA 2010 s. 295 ska bedömningen av det nya materialets betydelse inte göras med hjälp av något hypotetiskt resonemang avseende hur de domarna som tidigare avgjort målet skulle ha tänkt i den här nya situationen, utan bedömningen ”ska göras objektiverat av dom-stolen i resningsärendet. Vad resningsdomdom-stolen har att fråga sig är hur den nya utredningen skulle kunna ha antas inverkat på bedömningarna i brottmålet.”

76 Cars (1959), s. 170 f. och Welamson & Munck (2011), s. 195 f. samt NJA 1998 s. 148. 77

Welamson & Munck (2011), s. 198 f.

78 A.a., s. 200 och NJA 2002 s. 619. Se dock även Ekelöf & Edelstam (2009), s. 192. 79 Se avsnitt 3.4.2.

80 Welamson & Munck (2011), s. 201. 81

NJA 2010 s. 295.

(19)

Slutligen har beviskravet ”sannolikt” satts så högt i praxis att det börjar närma sig ett uppen-barhetskrav, det vill säga att det ska vara uppenbart att den nya utredningen skulle ha lett till en annan utgång.83

Tilläggsregeln

Efter att ha behandlat huvudregeln flyttas nu fokus till den så kallade tilläggsregeln. Denna utvidgar möjligheten till resning. Det ska inledningsvis betonas att även tilläggsregeln kräver att en ny omständighet eller ett nytt bevis åberopas samt att dessa inte är betydelselösa. Det tilläggsregeln gör är att reducera sannolikhetskravet, det vill säga att det fordras inte längre att den nya utredningen, om den hade förebringats tidigare, sannolikt skulle ha lett till en annan utgång.84

I motiven görs det gällande att själva syftet med tilläggsregeln är att det ska vara möjligt att bevilja resning redan när den nya utredningen är ägnad att framkalla tvivelsmål om den tillta-lades skuld.85 Enligt Welamson & Munck kan det dock inte röra sig om någon generell ned-sättning av sannolikhetskravet eftersom huvudregeln då i princip skulle bli meningslös. En bättre tolkning är att kravet sätts ned bara om det föreligger särskilda omständigheter. I ett motivuttalande hävdas det att särskilda omständigheter kan vara att det har förekommit skilj-aktiga meningar i domstolarna och brottets beskaffenhet.86

Att skiljaktiga meningar har förekommit är knappast relevant och det har heller aldrig använts som grund för tillämpning av tilläggsregeln. Vidare är det fullständigt irrelevant om ett avgö-rande blivit utsatt för skarp kritik i massmedia. Vid tillämpning av tilläggsregeln åberopar däremot HD ofta den omständigheten att domen avser ett allvarligt brott.87

Felaktig bevisvärdering i den lagakraftvunna domen torde också kunna beaktas som en sär-skild omständighet i tilläggsregelns mening. Cars menar att det finns fog för åsikten att ett av syftena med tilläggsregeln är att ompröva bevisvärderingen i extraordinär väg, låt vara att man för formens skull kräver att i alla fall någon ny omständighet eller nytt bevis, som inte uppenbart saknar betydelse, har anförts.88

Det kan mot bakgrund av det ovan anförda hävdas att tilläggsregeln har karaktären av en ge-neralklausul.

Ursäktsrekvisitet som inte finns

Beträffande motsvarande regel, som har redogjorts för ovan, i resning i tvistemål och resning i brottmål till den tilltalades nackdel uppställs ett så kallat ursäktsrekvisit. Det kan synas irra-tionellt att diskutera det i den här uppsatsen, som fokuserar på resning till förmån för tilltalad, men det är av viss betydelse att mycket kortfattat förklara varför det inte finns med.

Det har ovan hävdats att resningsinstitutet präglas av en särskild dualism, en avvägning mel-lan intressena att oriktiga domstolsavgöranden korrigeras, sanningsprincipen, och att laga-kraftvunna avgöranden står fast, orubblighetsprincipen. Avseende de fall där

83 Felaktigt dömda (2006), s. 88. 84

A.a., s. 203.

85 NJA II 1940 s. 158 ff.

86 A.a., s. 158 och Welamson & Munck (2011), s. 203.

87 Welamson & Munck (2011), s. 203 f. och Bengtsson, Bertil, Resning i brottmål vid synnerliga skäl, Lindblom,

Per Henrik (red.), Process och exekution: vänbok till Robert Boman, Iustus Förlag AB, Uppsala, 1990, s. 15 f.

(20)

principen kan anses väga tyngre än sanningsprincipen bör det därmed för att kunna bevilja resning fordras, att det oriktiga avgörandet inte kan tillskrivas sökanden.

Ursäktsrekvisitet återfinns endast i 58 kap. 1 § 3 p. och i 58 kap. 3 § 2 p. rättegångsbalken och således inte avseende de andra resningsgrunderna, helt enkelt därför att dessa omständigheter måste anses ligga utanför sökandens kontroll. Sanningsprincipen gör sig alltså alltid mer på-kallad här än orubblighetsprincipen. En part i en rättegång bör exempelvis alltid kunna förut-sätta att de personer som räknas upp i 58 kap. 1 – 3 § p. 1 rättegångsbalken inte har gjort sig skyldiga till något brottsligt förfarande.

På grund av att sanningsprincipen generellt väger tyngre än orubblighetsprincipen när det gäller resning i brottmål till förmån för tilltalad finns det inte heller något ursäktsrekvisit i 58 kap. 2 § 4 p. rättegångsbalken. Däremot finns det med i motsvarande punkter för att resning ska kunna beviljas i tvistemål och i brottmål till nackdel för den tilltalade.89

3.4.6 Resningsgrunden uppenbart lagstridig rättstillämpning90

Resning kan beviljas enligt förevarande punkt om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag. Vad som anses ligga till grund för domen är det rättsliga resonemang som har anförts till stöd för domslutet. Det är betydelselöst huruvida domstolen med en annan grund hade kunnat komma till samma resultat.91

För att kunna motivera resning måste vidare den oriktiga rättstillämpningen kunna tillskrivas domstolen. Således ska rättstillämpningen förefalla vara felaktig, inte i ljuset av ny utredning, utan på grund utav det material som har förebringats i rättegången. Det ska dessutom röra sig om en felaktig tillämpning av materiell rätt. Om formell rätt har tillämpats oriktigt torde detta vara att se som ett rättegångsfel och därmed kan bestämmelserna om domvillobesvär i 59 kap. rättegångsbalken under vissa omständigheter användas.92

Det krävs som redan har nämnts att rättstillämpningen uppenbart ska strida mot lag. Begrep-pet lag åsyftar inte endast lag i den statsrättsliga betydelsen utan har en vidare innebörd. För-fattning är sannolikt ett bättre ordval eftersom förordningar och föreskrifter också bör omfat-tas. Dock är det möjligt att även förarbetsuttalanden är inbegripet.93 Rättstillämpning rymmer mer än bara lagtolkning. Vidare har det i förarbetena gjorts gällande att det aktuella stadgan-det bör användas då stadgan-det är fråga om felaktig rättstillämpning på grund av förbiseenden eller misstag.94 Slutligen anses uppenbarhetsrekvisitet uppfyllt när rättstillämpningen framstår som klart och oemotsägligt felaktig.95

3.5 Resningsbesluts rättskraft

Det finns inga bestämmelser rörande resningsbesluts rättskraft i 58 kap. rättegångsbalken. I relevanta förarbeten till kapitlet omnämns inte spörsmålet över huvud taget. Domars rättskraft regleras avseende tvistemål i 17 kap. 11 § respektive brottmål i 30 kap. 9 § rättegångsbalken. Inte heller i dessa regler återfinns något om huruvida reningsbeslut har rättskraft. Likaså är förarbetena till dessa paragrafer tomma på vägledning. Slutligen finns det inget stöd att hämta ens av den grundläggande bestämmelsen i 11 kap. 13 § regeringsformen eller dess motiv.

89 Cars (1959), s. 173 ff. 90

58 kap. 2 § 5 p. RB.

91 Welamson & Munck (2011), s. 205 ff. 92 Cars (1959), s. 183 ff.

93 A.a., s. 193 ff. 94

SOU 1938:44 s. 72 f.

(21)

Nästa steg i rättskällehierarkin är således praxis. Här framträder särskilt tre rättsfall där en slags rättskraftsregel växer fram. Det är viktigt att framhålla att följande analyser inte gör an-språk på att vara heltäckande, tvärtom förbises mycket, särskilt sakomständigheter. Det som är intressant för denna uppsats är resningsbesluts eventuella rättskraft och sådant som är kopplat härtill.

3.5.1 Analys av NJA 1986 s. 666

Det ska observeras att målet är civilrättsligt.

Bakgrund

I mål mellan Alem-Produkter L-F-T AB (A-P) och EMW-Betrieb Emmerling & Wheyl GmbH & Co Schaumstoff KG, Tyskland, meddelade Svea hovrätt dom avseende lös egendom med mera.

A-P överklagade men HD beslöt att inte meddela prövningstillstånd och följaktligen stod hov-rättens dom fast.

A-P ansökte härefter om resning två gånger, först beträffande HD:s beslut att inte lämna prövningstillstånd och sedan avseende både hovrättens dom och det tidigare nämnda beslutet av HD. Båda ansökningarna lämnades utan bifall av HD. Slutligen sökte A-P på nytt resning ”i samtliga de ärenden Domstolen haft under sin prövning”. Grunden för ansökan var att do-marna och justitieråden samt revisionssekreterarna i samtliga instanser hade, enligt A-P:s me-ning, förfarit brottsligt vid handläggningen.

Analys av HD:s domskäl

HD inleder med att kort redogöra för resningsinstitutet och dess syfte. HD noterar också att det varken av resningsbestämmelserna i rättegångsbalken eller av förarbetena till dem går att utläsa att dessa var tänkta att kunna användas för att angripa ett redan avgjort resningsärende. Vidare menar HD att det enbart med beaktande av detta inte skulle vara omöjligt att kunna få resning i ett tidigare resningsärende, i varje fall om det rör sig om ett avslag på en ansökan. Dock skulle ett beviljande av en sådan resningsansökan bara leda till att det tidigare resnings-ärendet ska prövas på nytt. Det skulle emellertid krävas enligt HD att den aktuella åtgärden, liksom alltid då resning aktualiseras, fyller en praktisk funktion. Således blir betydelsen av avslagsbeslutet väsentlig.

Härefter konstaterar HD att ett tidigare avslagsbeslut avseende en resningsansökan inte hind-rar part från att på nytt ansöka om resning ”som direkt tar sikte på domen, om till stöd för ansökningen anförs annan resningsgrund än som åberopats i den första ansökningen.” En av-slagen resningsansökan som åberopat grunden brottsligt förfarande av domare m.fl. utgör alltså inget hinder för part att på nytt ansöka om resning med grunden uppenbart lagstridigt

rättstillämpning. Detta ligger till viss del i linje med Cars uppfattning. Enligt Cars bör en ny

ansökan med samma grund, som en tidigare avslagen, avvisas. Vidare menar Cars att detta inte bör vara något problem eftersom en part relativt sällan torde återkomma med en resnings-ansökan innehållandes exakt samma skäl som en tidigare.96 Cars nämner inget om huruvida även materialet ska vara detsamma och inte enbart grunden, för att föranleda avvisning. HD skriver sedan ett synnerligen intressant stycke. ”Det bör däremot inte vara tillåtet för part att upprepade gånger påkalla HD:s prövning av likalydande resningsansökningar. På samma

(22)

sätt bör man bedöma det fall att sökanden åberopar visst nytt material som saknar all betydel-se. Regeln att ett beslut om avslag på resningsansökan är slutgiltigt, såvitt gäller prövningen av enbart i den ansökningen åberopade förhållanden, kan inte få kringgås genom påståenden om omständigheter som är helt irrelevanta.” Med beaktande av detta och med vad som anför-des i det föregående stycket är det möjligt att uppställa en mycket snäv rättskraftscirkel.

Förvisso nämns inte ordet rättskraft, emellertid måste det anses stå klart att det är det som åsyftas eftersom HD i domskälen hävdar att när en andra resningsansökan görs där både tidi-gare anfört material och nytt men som saknar all betydelse åberopas, principiellt ska föranleda avvisning. Det skulle helt enkelt inte vara möjligt att avvisa den senare resningsansökan om inte det tidigare beslutet, att avslå den första ansökan, hade rättskraft. Nu har alltså HD slagit fast att varje resningsbeslut, som innebär avslag, äger rättskraft. I den lilla cirkeln återfinns så att säga kärnan. Om en part, som redan fått en resningsansökan avslagen, återkommer med en ny ansökan innehållandes samma grund och samma material ska den således avvisas på grund av res judicata. Likaså ska en ansökan som förutom att den innehåller samma grund och samma material som en tidigare, stöder sig på visst nytt material som dock saknar all betydel-se, leda till avvisning. Detta material omfattas av den större cirkeln. Betonas bör dock att ”material som saknar all betydelse” måste ses som ett oerhört snävt krav. Det implicerar ju att om det finns något av minsta relevans i materialet ska det prövas. Det framgår inte explicit varför HD anser det vara nödvändigt att införa en dylik regel. De ovan citerade meningarna kan dock tolkas som att rättskraftsregeln ska fungera lättande på arbetsbördan.

Vidare anser HD att hen som fått avslag på sin ansökan på grund av att bevisningen inte var stark nog för att kunna motivera resning, ”i den senare ansökan åberopar ytterligare ny bevis-ning i samma hänseende, vilken inte kan frånkännas all betydelse, har […] rätt att utan hinder av beslutet i det tidigare resningsärendet få sin ansökan prövad såsom omedelbart hänförlig till domen. Därvid skall det senaste åberopade materialet prövas i relation till all tidigare ut-redning, såväl den i målet som den i det tidigare resningsärendet förebragta.”

Resonemanget ovan kan ses som en motvikt för att balansera upp den ovan tillverkade rätts-kraftsregeln. Om en part upprepade gånger ansöker om resning och får avslag på samtliga ansökningar riskerar sanningsprincipen att tunnas ut. Ett visst material i en ansökan kanske är betydelselöst isolerat men tillsammans med andra omständigheter i en annan ansökan hade det måhända inte saknat all betydelse. På grund av att materialet har använts i två separata ansökningar vilka avslogs och dessa avslagsbeslut vinner rättskraft, är part förhindrad från att få materialet prövat. Resonemanget kanske inte är högst sannolikt eftersom HD har bestämt rättskraftscirkeln synnerligen snävt. Om rättskraften däremot skulle komma att utvidgas blir tankegången i hög grad relevant.

(23)

Dessa konsekvenser balanserar, inte neutraliserar, HD som redan antytts upp med de ovan citerade meningarna. Därför att HD tillverkar en nyckel som gör det möjligt att låsa upp samt-liga tidigare avslagna resningsansökningar, samtidigt. I stället för att en part ska tvingas söka resning i det tidigare resningsärendet, vilket numera alltså omfattas av rättskraft och materia-let där får således inte medtas i den senare ansökan, för att få allt material prövat menar HD att parten har rätt att, förutsatt att den nya åberopade bevisningen inte kan frånkännas all be-tydelse, få sin nya ansökan prövad ”såsom omedelbart hänförlig till domen.” Vid följande prövning ska allt samlat material tas upp till beaktande, det vill säga såväl det som finns i den nya ansökan som det vilket har åberopats i de tidigare avslagna ansökningarna.

Bilden är ett försök att förenkla och förtydliga det som sagts ovan. I mitten har den lagakraft-vunna domen placerats. Som framgår av bilden växer rättskraften för varje avslagen resnings-ansökan och omfattar således mer och mer material. Men en resnings-ansökan vilken innehåller bevis-ning som inte kan frånkännas all betydelse tillåts låsa upp varje cirkel utan att part behöver söka resning i varje tidigare ärende. Det blir en integrerad del av processen och tillåter att värdet av utredningen i de tidigare resningsärendena kan omprövas fritt, låt vara att det måste föreligga ett samband med det nya materialet i den nya ansökan. Sammanfattningsvis kan det sägas att det finns en tröskel, som dock är liten, till att få en bedömning av allt material som har åberopats i alla resningsansökningar.

Frågan huruvida en andra resningsansökan, vilken inte innehåller något nytt av betydelse, besvarar HD med att den principiellt ska avvisas. Emellertid spelar det inte någon roll ur parts synpunkt om ansökningen avvisas eller avslås menar HD. Vidare hävdar HD att det kan vara förenat med betydande svårigheter att skilja fall där en ny resningsansökan enbart innehåller helt irrelevant nytt material från fall där den nya bevisningen förvisso inte kan frånkännas all betydelse men inte är tillräcklig för att motivera resning. I sådana fall menar HD, att det står resningsinstansen fritt att avslå ansökningen i stället för att avvisa den om det förefaller vara enklare att fastställa att vad som åberopats inte kan föranleda resning än att avgöra om ansö-kan innehåller något betydelsefullt nytt.

Att HD uttalar sig på det här viset beror sannolikt på att den har bestämt rättskraftscirkeln synnerligen snävt och möjliggjort för sökanden att få en fri och samlad värdering av allt mate-rial i alla resningsansökningar, på det sätt som har beskrivits ovan. Då spelar det ju nämligen ingen roll för part om det material som åberopas till stöd för en ansökan kommer att omfattas av rättskraft, på grund av ett avslagsbeslut, av det skälet att det förmodligen var irrelevant.

References

Related documents

Remissyttrande: Ändringar i lagstiftningen om sociala trygghetsförmåner efter det att Förenade kungariket har lämnat Europeiska unionen. Arbetsförmedlingen har beretts tillfälle

Vid den slutliga handläggningen har också följande deltagit: överdirektören Fredrik Rosengren, rättschefen Gunilla Hedwall, enhetschefen Pia Gustafsson och sektionschefen

Socialstyrelsen har inget att erinra mot promemorians förslag om ändringar i lag- stiftningen om sociala trygghetsförmåner efter det att Förenade kungariket har lämnat

Samhällsvetenskapliga fakulteten har erbjudits att inkomma med ett yttrande till Områdesnämnden för humanvetenskap över remissen Socialdepartementet - Ändringar i lagstiftningen

Områdesnämnden för humanvetenskap har ombetts att till Socialdepartementet inkomma med synpunkter på remiss av Ändringar i lagstiftningen om sociala trygghetsförmåner efter det att

Sveriges a-kassor har getts möjlighet att yttra sig över promemorian ”Ändringar i lagstiftningen om sociala trygghetsförmåner efter det att Förenade kungariket har lämnat

- SKL anser att Regeringen måste säkerställa att regioner och kommuner får ersättning för kostnader för hälso- och sjukvård som de lämnar till brittiska medborgare i

181 Dessa avgöranden utgör exempel på fall där det inte förefaller kunna uttalas att de nya omständigheterna sannolikt hade inneburit ett rimligt tvivel (vilket enligt föreslagen