Vårdpersonals upplevelser av hjälplösa
situationer
Johannes Harvisalo
C-uppsats i psykologi, HT 2020 Kurskod: PSA122
Handledare: Farah Moniri Examinator: Magnus Elfström
Akademin för hälsa, vård och välfärd Avdelningen för psykologi
Vårdpersonals upplevelser av hjälplösa situationer
Johannes HarvisaloVårdsituationen i Sverige präglas av personalbrist, långa arbetsdagar och stress. Under dessa arbetsförhållanden uppstår det situationer som kan upplevas hjälplösa av vårdpersonal. Vårdpersonals tilltro till att hantera dessa situationer påverkas. Studiens syfte var att undersöka hur vårdpersonalen upplevde hjälplösa situationer, samt hur de upplevde sin tilltro till sin förmåga till att lösa eller hantera olika situationer på arbetet. Åtta personer som arbetade inom vården intervjuades. Resultat av en tematisk innehållsanalys visade att vårdpersonalen upplevde sin self-efficacy relativt god i hjälplösa situationer. Detta berodde på att vårdpersonalen gav stöd till varandra i dessa situationer. Erfarenhet och kunskap var faktorer som stärkte vårdpersonalens self-efficacy i hjälplösa situationer. Däremot så upplevde deltagarna att tilltron till att påverka beslut var bristande, då kommunikationen mellan undersköterskor och personal med högre status var bristfällig. Studien gav beskrivningar kring vårdpersonalens uppfattningar och förutsättningar i hjälplösa situationer. Vårdpersonalens beskrivningar kan bidra till en ökad kunskap om hur vårdpersonalen upplevde sin self-efficacy i hjälplösa situationer.
Keywords: stressors, nurses, health professionals, work situation in
healthcare, self-efficacy
Inledning
Arbetet är en stor del av en människas liv, man spenderar många timmar på sitt arbete och ofta arbetar man nästan hela livet. Det är viktigt att arbetet har en god och trygg miljö för dess anställda så att man kan trivas på jobbet. Rutiner, lunch, raster och lämpligt antal timmar per arbetsdag spelar en central roll för en människas hälsa. Arbetar man för mycket och för tungt så kan det påverka en persons hälsa, man kan bli utsliten, utmattad eller få dåliga rutiner och vanor, men har man ett arbete som främjar goda villkor så kan det också ge spår på en persons hälsa, man kanske orkar aktivera sig mer efter jobbet eller man skapar goda rutiner för att arbetet har goda arbetstider. Vården är en storpolitisk fråga i dagens samhälle, det är långa vårdköer och brist på personal (Stringer, 2016).
Vårdarbetarnas arbetssituation
Arbetssituationen för vårdarbetare innehåller långa och intensiva arbetsdagar med många arbetsuppgifter som ska lösas med god kvalitet men samtidigt under tidspress. Arbetsdagarna är planerade olika och det är sällan arbetstagarna får vara lediga två dagar efter varandra. Vårdarbetare missar ofta sin lunch eller hinner inte gå på toaletten på grund av den upplevda rådande resursbristen. Detta innebär att många personer som arbetar inom vården känner sig stressade samt otillräckliga under arbetstid (Vårdfokus, 2015).
På grund av arbetssituationen som råder för vårdpersonal så leder det till situationer som är svåra att lösa. Oväntade händelser kan uppstå, exempelvis att en patient faller samtidigt personalen vårdar en annan patient så leder det till att arbetet avbryts då någon behöver skynda
sig till den fallna patienten. Detta leder till att vårdpersonalen delar på sig vilket gör att arbetsuppgiften blir svårare att lösa. Personen som försöker lyfta upp den fallna patienten kanske inte har orken att lyfta patienten samtidigt som resten av personalen är fullt upp med omvårdnad av andra patienter. Resultat av en tidigare b-uppsats (Harvisalo, 2019) visade att detta är en stressfylld och hjälplös situation som förekommer inom vårdyrken. Enligt svenskaakademien definieras hjälplös som att en person inte klarar av att ta vara på sig själv (Svenskaakademiens ordböcker, 2009). Författaren använde detta som grund till sin definition som författaren senare definierade en hjälplös situation som att en person känner sig maktlös efter att ha hamnat i en situation som personen inte klarar av att hantera. Vårdpersonal i studien definieras som personer som arbetar inom vården, yrkesrollerna kan variera från sjuksköterskor, undersköterskor, läkare till vårdbiträden.
Problemet med dessa arbetsförhållanden som präglas inom vården kan leda till att vårdpersonal blir utmattade på arbetet. Risken med detta kan vara att vården inte främjar en sund hälsa under arbetstimmarna. Sjukskrivningar kan öka vilket påverkar vården negativt. Arbetsbelastningen ökar vilket kan skapa stress och en känsla av otillräcklighet. Personalbrist skapar stress hos vårdpersonal då personalen har en högre arbetsbelastning än vad som krävs. Risken med personalbristen kan leda till att vårdpersonalen sliter ut sig fysiskt och mentalt vilket kan resultera i långa sjukskrivningar (Ribeiro & Nordmark, 2016).
Self-efficacy och dess betydelse för hälsa
Self-efficacys innebörd är en persons tilltro till sin självförmåga i en handling i en specifik händelse eller situation (Bandura, 1977). Utifrån en socialinlärningsanalys så var det fyra faktorer som kan påverka en persons self-efficacy såsom tidigare prestationer, tidigare upplevelser, verbal övertalning och personens psykologiska tillstånd (Bandura, 1977). Omständigheterna kan vara en persons misslyckanden eller framgångar som avgör tilltron till självförmågan. Self-efficacy påverkas också utifrån tidigare erfarenheter, inlärning, uppmuntran, kommunikation och emotionella reaktioner (Bandura, 1977; Friedman & Schustack, 2013). Self-efficacy påverkar en persons hälsa både mentalt och fysiologiskt. En god self-efficacy kan vara en skyddande faktor mot stress till exempel. En hög self-efficacy förespråkar ett gott hälsobeteende, då benägenheten för att främja en god hälsa ökar. Tilltron till att klara av att hantera arbetsuppgifter är viktigt för att bibehålla en god hälsa på jobbet (Friedman & Schustack, 2013).
Vården präglas av situationer som kan leda till misslyckanden som personalbrist, tidsbrist och stress kan vara avgörande faktorer som leder till situationer som upplevs hjälplösa (Harvisalo, 2019), som i sin tur kan påverka vårdpersonalens self-efficacy. Hjälplösa situationer i förhållande till self-efficacy och de omständigheter som redogjordes, motiverade till att undersöka deltagarnas beskrivningar om hur de upplevde sin self-efficacy i dessa situationer. Studien använde sig inte av någon gradering av begreppet self-efficacy. Deltagarna fick beskriva om hur de upplevde sin self-efficacy på arbetet och i hjälplösa situationer. Beskrivningarna från deltagarna tolkades med stöd av tidigare kunskaper och litteratur.
Vårdpersonalens arbetssituation och self-efficacy
Vårdpersonalens arbetssituation kan leda till hjälplösa situationer. Dessa situationer kan skapa stress och kan riskera att dränera vårdpersonalen. För att kunna hantera dessa situationer så krävs det en god self-efficacy. En hög self-efficacy kan vara en förebyggande faktor för att främja en god arbetshälsa (Friedman & Schustack, 2013).
Denna studie är en påbyggnad av en tidigare b-uppsats (Harvisalo, 2019) som undersökte vårdpersonalens upplevelser av sin arbetssituation, då känslan av stress och otillräcklighet var vanligt förekommande i deltagarnas beskrivningar. Resultatet av uppsatsen visade att personalen kände sig hjälplösa i situationen, såsom tidsbrist och otillräcklighet var faktorer som ledde till stress. Stress, i sin tur, var en faktor som kan påverka en persons self-efficacy. Stress är vanligt förekommande för personal som arbetade inom vården. Stress kan påverka en persons arbetstillvaro negativt, vilket kan leda till hälsoproblem om stressen blir allt för intensiv på arbetet. Detta kan leda till sjukskrivningar om detta pågår alltför länge (Ogden, 2016). Tidsbrist och högarbetsbelastning var faktorer som skapade stress för vårdpersonalen. Vårdpersonalen kände att stressen, tidsbristen och den höga arbetsbelastningen påverkade vårdpersonalens self-efficacy negativt (Harvisalo, 2019).
Vården präglas av stress och tidsbrist vilket var en av många faktorer som gjorde att personalen upplevde hjälplöshet i en del situationer (Fasbender, Van der Heijden, & Grimshaw, 2018). Studien beskrev att det fanns brist på sjuksköterskor. Sjuksköterskorna hade långa och intensiva dagar på arbetet. Sjuksköterskorna kände sig dysfunktionella på arbetet, och klarade inte situationen så som de önskade. Studien beskrev att vårdpersonal hade långa och intensiva arbetsdagar med mycket arbetsuppgifter att klara av. Den höga arbetsbelastningen och tidsbristen skapade stress för vårdpersonalen, detta i sin tur påverkade vårdpersonalens self-efficacy negativt på arbetet. Liknande resultat återgavs i en studie som genomfördes av (Halpin, Terry, & Curzio, 2017). Studien visade att vårdpersonal som arbetade med att vårda äldre upplevde stress under arbetet, stressen uppstod på grund av en högarbetsbelastning med långa och intensiva arbetsdagar. Liknande resultat återgavs i en japansk studie (Ohue, Moriyama, & Nakaya, 2011). Studien visade att långa arbetsdagar och en högarbetsbelastning skapade stress. Sammanfattningsvis så var tidsbrist (Fasbender et al.,2018) och en hög arbetsbelastning (Halpin et al., 2017) två faktorer som skapade stress. Den höga arbetsbelastningen var vanlig för personer som arbetade inom vården. En hög arbetsbelastning, tidsbrist och stress kan påverka en persons self-efficacy. På grund av att arbetsuppgifterna riskerar att inte genomföras på ett önskvärt vis. Detta kan påverka en persons tilltro till att klara av arbetsuppgifter. Bristen på att känna att man klarar av att påverka och förändra sin arbetssituation upplevdes som en hjälplös situation (Harvisalo, 2019). Dessa yttre faktorer kan påverka en persons self-efficacy (Bandura,1977; Friedman & Schustack, 2013).
Aggression och dess påverkan på self-efficacy
Aggression var förekommande inom vårdyrket, då patienter, anhöriga och kollegor kan uttrycka sig aggressivt. En studie som var genomförd av (Verhaeghe et al., 2014) handlade om sjuksköterskors attityder och hur de upplevde sin self-efficacy inför patienternas aggression mot personalen inom psykiatrin. Resultatet i studien var att kvinnliga och erfarna sjuksköterskor var mindre benägna till att beskylla patienternas för deras uppförande. Dessa situationer var förekommande inom vården vilket kan upplevas som en hjälplös situation. Då personalen inte kunde påverka patienternas aggression vilket var vanligt förekommande inom demensboendet, vilket kan påverka personalens self-efficacy. Gilardi Guglielmetti, Converso, Fida och Viotti (2020) visade liknande resultat och beskrev att sjuksköterskor upplevde aggression från patienternas anhöriga och i sin tur påverkade sjuksköterskornas self-efficacy.
Sammanfattningsvis så resulterade aggressionen i stress och skapade en ångestladdad arbetsplats. Detta påverkade vårdpersonalens self-efficacy negativt. Vårdpersonalen återgav att de inte kunde påverka aggressionen från patienterna och från deras anhöriga. Känslan av hjälplöshet till att inte kunna påverka aggressionen försämrar vårdpersonalens self-efficacy i dessa situationer. Att ha en god self-efficacy i att kommunicera visade sig att inte vara en
personlig tillgång till att hantera de aggressiva patienterna eller anhöriga. Då den emotionella reaktionen för deltagarna var ett hinder för att hantera de aggressiva patienterna eller anhöriga.
Kommunikation och dess påverkan på self-efficacy
För att vårdarbetet ska genomföras på ett bra sätt så krävs det också en god kommunikation mellan vårdtagare och kollegor. Genom en god kommunikation så genomförs arbetet smidigare, en god kommunikation kan minimera risken för missförstånd och konflikter mellan vårdtagare och kollegor. Däremot en sämre kommunikation kan leda till missförstånd, konflikter samt att arbetet kan försämras. En sämre kommunikation kan leda till en sämre arbetsplats där vårdpersonalen vantrivs med sina kollegor. Smidigheten på arbetsplatsen försämras om kommunikationen är dålig, då vårdpersonal inte riktigt vet hur man ska handla i olika arbetssituationer. En studie som indikerade påståendet visade att en bra kommunikation mellan patienter, kollegor och deras anhöriga var viktigt för att kunna utföra ett bra arbete. Om en bristande kommunikation råder inom vården så kan det påverka en persons self-efficacy negativt. Studien visade även att en bristande kommunikation mellan sjuksköterskorna och deras kollegor samt med patienter inom psykiatri försämrade deras self-efficacy och välmående på arbetet. (Hironori Hiroshi, Ryo, & Keiichiro, 2020).
En annan studie (Doyle et al., 2011) betonade att en god kommunikation förbättrade vårdpersonalens self-efficacy på arbetet gällande svåra kommunikativa situationer. Dock så förbättrades inte vårdpersonalens arbetsförmåga i svåra situationer, alltså en god self-efficacy korrelera inte med en förbättrad arbetsförmåga. En annan studie som genomfördes av (Hsu, Huang, & Hsieh, 2014) visade att om sjuksköterskornas self-efficacy och kompetens förbättrades gällande kommunikation när de fick träna på att kommunicera. Studierna som redogjordes betonade vikten av en god kommunikation mellan vårdpersonal och patienter, vilket var en faktor för en förbättrad self-efficacy för vårdpersonal. En annan studie (Ammentorp, Sabroe, Kofoed, & Mainz, 2007) indikerade att kommunikation var en faktor som förbättrade self-efficacy. Studiens urval var läkare och sjuksköterskor som fick gå en kurs i kommunikation då resultatet visade att self-efficacyn för dessa deltagare förbättrades när kursen avslutades.
Socialt stöd och dess påverkan på self-efficacy
Ett gott socialt stöd inom vårdyrket påverkar vårdpersonalens self-efficacy positivt. Sociala stödet mellan vårdpersonal kan underlätta vårdpersonalens arbete. Ett bra socialt stöd behövs för att vårdpersonalen ska orka arbeta, eftersom vårdyrket har långa och intensiva arbetsdagar. Det sociala stödet kan visas genom vårdpersonalens kommunikation med varandra, då vårdpersonalen kan lyssna på varandra. Det sociala stödet kan visas genom att kollegorna visar förståelse när en kollega berättar en arbetsrelaterad händelse. Vårdpersonalen kan underlätta sina arbetsdagar genom att visa sympati till sina kollegor och finnas som stöd till varandra, detta påstående indikerades av en studie som genomfördes av (Hu et al., 2018) som påvisade att socialt stöd mellan kollegor, familj och vänner var en viktig faktor för att bevara en god self-efficacy. Däremot så visade studien också att vårdpersonalen som hade högre lön hade en bättre self-efficacy jämfört med vårdpersonal med lägre lön.
Socialt stöd var en faktor som förbättrade vårdpersonalens self-efficacy (Conner, 2015). Det sociala stödet var uppmuntrade och skapade en förbättrad tilltro till att hantera olika situationer på arbetet. Socialt stöd var en underlättande faktor när hjälplösa situationer uppstod (Conner, 2015). Arbetslagen kunde prata ut om olika situationer samt så relaterade deltagarna
med varandra. En studie (Pisanti et al., 2015) visade bland annat att höga krav, bristande arbetskontroll interagerat med låg social stöttning ökade risken för emotionell utmattning, stress och vantrivsel på arbetet. En studie som representerade vårdpersonal som arbetade inom demens (Tang & Chan, 2016) visade att psykosocialt stöd var viktigt för vårdpersonalens välbefinnande och en self-efficacy med meditativa inslag spelade en viktig roll i omvårdnaden av dementa och vårdpersonalens välbefinnande. En studie som genomfördes av (Nielsen, Yarker, Randall, & Munir, 2009) visade att transformerandeledarskap, ett gott samarbete i arbetslaget var faktorer som skapade en bättre self-efficacy och ett bättre välmående på arbetet, dessa faktorer hade en medlande effekt om hur väl vårdpersonalen trivdes på arbetet.
Syfte och frågeställning
Samtliga studier som genomfördes var kvantitativa dock så finns det risk för diverse brister i dessa studier genom att utföra kvantitativa studier, eftersom dessa studier kan bli väldigt abstrakta och det kan vara svårt att definiera olika begrepp. För att alla människor är unika vilket innebär att vi kan definiera begrepp olika som påverkas från vår förförståelse om dessa olika begrepp. Medvetenheten om olika personers upplevelse av stress och olika definitioner kan vara kunskapsluckor i de studier som redovisades i inledningen.
Inspirationen till att denna studie var på grund av att tidigare resultat från författarens b-uppsats (Harvisalo, 2019) som påvisade att vårdpersonalen kände sig stressade på arbetet, otillräckliga, och de upplevde tidsbrist på grund av resursbrist.
Syftet med studien var att ta reda på hur vårdpersonalen upplevde hjälplösa situationer, samt hur de upplevde sin tilltro till sin förmåga till att lösa eller hantera olika situationer på arbetet. Utifrån detta hur det i sin tur påverkas i sin tur vårdpersonalens self-efficacy på arbetet.
Vården präglades av en hög arbetsbelastning, tidsbrist och mycket stress så var det intressant att ta reda på hur dessa faktorer påverkade vårdpersonalens self-efficacy i hjälplösa situationer. Även så var det intressant att ta reda på hur dessa situationer påverkade vårdpersonalens self-efficacy i att hantera dessa situationer. Stress kan vara en faktor som påverkar vårdpersonalens self-efficacy negativt. På grund av att stress kan leda till hjälplösa situationer, då det blir intressant att ta reda på om vårdpersonal känner stress under dessa situationer och hur det i sin tur påverkar personens self-efficacy. Utifrån syftet så skapades det tre frågeställningar. Frågeställningarna fokuserade på deltagarnas upplevelser av hjälplösa situationer i sin helhet. Frågeställningarna var:
- Hur upplever vårdpersonalen hjälplösa situationer?
- Hur påverkar stressfaktorer vårdpersonalens self-efficacy i hjälplösa situationer?
- Hur hanterar vårdpersonal hjälplösa situationer?
Metod
Deltagare
Rekrytering av intervjupersoner genomfördes genom personliga kontakter. Då ett bekvämlighetsurval tillämpades i studien. Urvalets kriterier var att intervjupersonerna ska ha arbetat inom vården. Där det fanns en variation för deltagarnas yrkesbefattning, civilstånd, kön och ålder då studien eftersträvade heterogenitet. I denna studie deltog åtta personer, dessa var sju kvinnor och en man. Deltagarna var mellan 26-54 år (M = 38, SD = 11). Deltagarnas yrkeserfarenhet inom vården varierade mellan 7-30 år (M = 19, SD = 11,4). Det förekom två olika vårdformer i studien då en vårdform var inom det kommunala där ett särskilt boende (demensboende) samt ett eget boende (hemtjänst) ingick. Den andra vårdformen var sjukhusvård med regionen som huvudman där lasarettet och kvinnokliniken ingick.
Yrkesgrupperna i studien bestod av sex undersköterskor, då fyra av dessa var verksamma på ett demensboende. En undersköterska samt ett vårdbiträde arbetade inom hemtjänst. En undersköterska arbetade på ett lasarett. Sjuksköterskan i studien arbetade på kvinnokliniken. Deltagarna erhöll ingen ersättning.
Material
Studien använde en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer som grund för det insamlade materialet. Semistrukturerade intervjuer gav deltagarna möjlighet till att ge omsorgsfulla svar. Intervjuguidens frågor var formulerat så att frågeställningarna kunde besvaras. Frågorna skapade en helhetsbild om hur vårdpersonal upplever hjälplösa situationer. Detta gav deltagarna möjlighet till att svara öppet och reflekterande kring frågorna. Intervjuguidens utformning i sin helhet var knutet till begreppet self-efficacy. Det förekom frågor om hur vårdpersonalen upplevde sin self-efficacy i hjälplösa situationer, samt hur de upplevde sin self-efficacy generellt på arbetet. Det förekom frågor om deras upplevelser om organisationen i sin helhet, känslor och kommunikationen mellan kollegor, för att i sin tur ta reda på hur det påverkade vårdpersonalens self-efficacy. Intervjuguiden hade 24 antal frågor totalt. Exempel på frågor från intervjuguiden var: Hur upplever du kommunikationen mellan undersköterskor, sjuksköterskor, chefer? Hur upplever du din förmåga till att lösa den hjälplösa situationen? Kan du beskriva en hjälplös situation på jobbet? Begreppet hjälplöshet diskuterades tillsammans med deltagarna innan intervjun, så att båda parter hade ungefär liknande förståelse kring begreppets innebörd. Frågorna var ställda på ett sätt så att deltagarna kunde beskriva fritt kring frågorna.
Procedur
Deltagarna blev kontaktade och informerade om studiens syfte och om de forskningsetiska riktlinjerna (Vetenskapsrådet, 2017). Deltagarna blev tillfrågade om ett godkännande för en inspelning av samtalet och samtliga deltagare medgav. Intervjun genomfördes via telefon och i hemmet hos författaren. Missivbrevet gavs till några av deltagarna genom en familjemedlem till författaren. Familjemedlemmen arbetade på ett äldreboende som gav det utskrivna missivbrevet till vårdpersonalen. Även författaren gav missivbrev personligen till några av deltagarna. Men i de flesta fall så skickade författaren missivbrevet via sociala medier, då deltagaren kunde avläsa missivbrevet på ett dokument. Missivbrevet beskrev att deltagandet var frivilligt och att det gick att avbryta intervjun. Det stod att det inte kommer att gå att härleda personens identitet till studien. Intervjuerna varade mellan 17-45 minuter, så i genomsnitt så varade intervjuerna i ungefär 25 minuter. Tiden kompenserades genom förlängningar av två intervjuer för att mättnaden skulle förstärkas. Tilläggsintervjuerna genomfördes även på grund av att följdfrågor om kommunikationen och organisationen inte ställdes i den önskade utsträckning som gjordes i de övriga intervjuerna. Total intervjutid för samtliga intervjuer var ungefär 247 minuter. Intervjusituationen i hemmet hos författaren var trevlig, då kaffe serverades och två intervjuer genomfördes. Syftet med att genomföra telefonintervjuer berodde på Corona pandemin, då författaren tog hänsyn till folkhälsomyndighetens rekommendationer. Telefonintervjuerna hade en trevlig stämning och deltagarna var nyfikna om studiens handling. Under telefonintervjuerna så gick det inte att avläsa något kroppsspråk, ändå så gavs svar som var eftertänkta från deltagarna och välutvecklade formuleringar återgavs. Intervjuerna spelades in och transkriberades efter det så redovisades citaten i studien. Endast anonyma citat framställs i studien och att ljudfilen komma att raderas efter publicering.
Databearbetning
Ljudfilen transkriberades för vidare analys av materialet. Studien hade ungefär 40 sidor transkribering totalt. Transkriberade materialet var i snitt 5 sidor för varje intervju. Ljudfilen lyssnades på och skrevs ned ordagrant på olika dokument. Pauser och ”mumlade” skrevs ned i låg utsträckning på grund av den bristande relevansen att citera detta. Relevanta beskrivningar lyftes fram som gav väsentlig information till frågeställningen. Efter transkriberingen så jämfördes och tolkades deltagarnas utsagor utifrån det insamlade materialet. Genom detta så fann författaren likheter och skillnader från deltagarnas berättelser. Meningskoncentreringen syfte var att få fram en helhetsbild utifrån det transkriberade materialet. Meningskoncentreringen gjordes genom att analysera utsagorna och sen i sin tur så kategoriserades svaren. Därefter sammanfattades texterna och deltagarnas utsagor som senare omformulerades, så att irrelevant fakta och upprepningar presenterades inte i studien. Långa utlåtanden pressades samman till kortare meningar, då endast väsentlig innebörd framkom i studien (Kvale & Brinkmann, 2014). Analysen genomfördes genom att finna gemensamma utsagor från deltagarna, för att i sin tur att identifiera teman. Tematiseringen gjordes genom att lyfta fram relevant information. Alltså tematiseringsprocessen genomfördes genom att finna gemensamma utsagor från deltagarna som i sin tur var relevant för att besvara frågeställningen. Utifrån tolkningen från samtliga utsagor så skapades teman som var bäst lämpad till att besvara frågeställningen i studien. De teman som återgavs i studien var: Hierarkisk kommunikation mellan undersköterskor och sjuksköterskor som en hjälplös situation: svar på frågeställning 1 som resulterade i att vårdpersonalen definierade bristande kommunikation mellan undersköterskor och sjuksköterskor som en hjälplös situation. Frustration och otillräcklighet i hjälplösasituationer: svar på frågeställning 2, stödjande och närvarande i hjälplösa situationer: svar på frågeställning 3 och behov av kunskap och erfarenhet i hjälplösa situationer: svar på frågeställning 3 (se Tabell 1). Deltagarna i studien döptes till R1 upp till R8, anledningen till att anonymisera deltagarna var på grund av de forskningsetiska riktlinjerna (Vetenskapsrådet, 2017). De valideringsåtgärder som gjordes var genom valideringens sju stadier, stadierna är tematisering, planering, intervju, utskrift, analys, validering och rapportering (Kvale & Brinkmann, 2014).
Resultat
Resultatet redovisas genom teman och citat från deltagarna, dessa teman och citat representerar resultatet för studien. Citaten har formulerats om från talspråk till skriftspråk för lättare meningstolkning. De teman som återgavs i resultatdelen beskriver deltagarnas upplevelser om vårdyrket och om hur de upplever sin tilltro till sin förmåga i hjälplösa situationer.
Tabell 1
En sammanställning av de teman som redogörs i resultatet
Frågeställningar Tema
Hur upplevdes/definierades hjälplösa situationer?
Hierarkisk kommunikation mellan undersköterskor och sjuksköterskor som en hjälplös situation
Vilka stressfaktorer
påverkade deltagarnas
self-Frustration och otillräcklighet i hjälplösa situationer
efficacy i hjälplösa situationer?
H
ur hanterade deltagarna hjälplösa situationer?Stödjande och närvarande kollegor i hjälplösa situationer
Behov av kunskap och erfarenhet i hjälplösa situationer
Hierarkisk kommunikation mellan undersköterskor och sjuksköterskor som en
hjälplös situation
Deltagarna lyfte fram problematik kring kommunikationen mellan kollegor. Alltså deltagarna i studien beskrev att det fanns brister i kommunikation och i arbetsstrukturen. Detta gjorde att deltagarna kände sig hjälplösa och stressade. Temat var svaret på frågeställning 1 om hur vårdpersonalen upplevde hjälplösa situationer (se Tabell 1), nedan redogjordes det beskrivningar från deltagarna om deras upplevelser kring första frågeställningen. Den hierarkiska kommunikationen mellan undersköterskorna och sjuksköterskor upplevdes i många fall för undersköterskorna bristande. Undersköterskorna menade att de inte blev tagna på allvar och en känsla av otillräcklighet och osynlighet lyftes fram. Undersköterskorna kände sig mindre värda yrkesmässigt jämfört med sjuksköterskorna. Respondent 1 menade:
Vårdpersonalen blir inte lyssnad på utan att man blir ifrågasatt. Bara för att man är undersköterska så vet man automatiskt mindre än vad en sjuksköterska vet. Den här principen att nu är jag faktiskt sjuksköterskan då vet jag mer. (R1)
Respondent 1 beskrev att hon kände sig ifrågasatt om hon ville förmedla något viktigt angående en patient till en sjuksköterska. Många sjuksköterskor anses enligt undersköterskorna ha mer kunskap jämfört med undersköterskorna, dock så lyfte undersköterskorna fram att det var beroende på vilken sjuksköterska man stötte på samt att bemötandet kunde vara situationsbundet.
Utmaningen är att kunna få ledningen, alltså cheferna och läkarna borde inse att vi kan mycket mer än vad dem tror och bli trodd på det man säger. Alltså hela tiden måste man sträva för att bli sedd som en kollega som kan hjälpa till. (R3)
Problematiken kring kommunikationen mellan undersköterskorna och sjuksköterskorna var på grund av en hierarkisk struktur. Desto högre rankad titel desto mer kunskap och makt hade den personen upplevde deltagarna. Undersköterskorna lyfte fram trots att de hade en lång yrkeserfarenhet inom vården så lyssnade ändå inte sjuksköterskorna, läkarna eller cheferna i den utsträckning som önskades. I dessa situationer upplevde sig undersköterskorna hjälplösa, då de kände maktlöshet. Tilltron till att nå fram till sjuksköterskorna till exempel var låg. Den upplevda handlingskraften hos undersköterskorna var låg, de upplevde att det var svårt till att påverka en dialog med en person med en högre titel. Känslor av ilska och frustration uppstod hos undersköterskorna på grund av de kände att dem inte blev lyssnade på. De upplevde att vårdtagarna blev lidande av detta då olika åsikter kom fram om hur man skulle behandla vårdtagaren. Undersköterskorna lyfte fram att de vårdar om vårdtagarna varje dag medan sjuksköterskorna samt läkarna var där sällan, då undersköterskorna menade att de kände patienterna väl jämfört med sjuksköterskan till exempel.
Här menade deltagarna att om att hierarkiska strukturer förekom inom vården men att det fanns personer som tog undersköterskornas kunskaper i beakting. Deltagarna kände sig dumförklarade om man försökte lyfta fram ett problem inför någon person med en högre befattning. Här återgavs några citat angående detta:
Man känner att man blir dumförklarad. Det finns sköterskor som inte lyssnar på oss ibland. Dem tror inte på det vi säger fast vi jobbar med dem dygnet runt i princip. Det gör att man kan känna sig otroligt hjälplös. (R5)
Respondent 3 berättade att handlingskraften blev påverkad negativt när de inte blev lyssnade på, då kommunikationen mellan undersköterskor, sjuksköterskor och läkare definierades som en hjälplös situation.
Man känner hjälplöshet då känns ju handlingskraften skruvad. Man känner inombords att man blir arg och frustrerad om det fanns en bättre kommunikation till andra. Då skulle jag liksom känna mer handlingskraftig när man får gehör och att man ser resultat. (R3)
Dock så återgav sjuksköterskan som deltog i studien något problem kring kommunikationen. Då detta kunde indikera på en skillnad på upplevelsen kring kommunikationen mellan undersköterskor och undersköterskor.
Man har förståelse från andra att man liksom är ett team och man får stöttning från kollegor och chefer som förstår att det kan kännas jobbigt om saker och ting, att man inte kan göra så mycket åt det. (R4)
Detta kan indikera på en skillnad mellan sjuksköterskor och undersköterskor, då sjuksköterskor eventuellt inte upplever att kommunikationen brister. Sjuksköterskan återgav ingen utsaga om att någon situation upplevdes hjälplös angående kommunikationen mellan kollegor. Rent spekulationsmässigt så påverkades inte sjuksköterskans self-efficacy i detta fall.
Hierarkins summering innebar att undersköterskorna kände att den bristande kommunikation mellan undersköterskor och sjuksköterskor berodde på en hierarki som präglades inom vården. Deltagarna kände hjälplöshet och att tilltron till att påverka vårdpersonal med högre status var låg. Detta i sin tur påverkade deltagarnas self-efficacy negativt när det inte gick att få fram förslag till vårdpersonal med högre status. Detta gjorde att deltagarna kände ilska, frustration och stress.
Frustration och otillräcklighet i hjälplösa situationen
Temat var svaret på frågeställning 2, då deltagarna beskrev om hur stressen och stressfaktorerna påverkade vårdpersonalen i hjälplösa situationer (se Tabell 1). Nedan redogjordes det beskrivningar från deltagarna om deras upplevelser kring den andra frågeställningen. Deltagarna lyfte fram att de kände en känsla av otillräcklighet, stress och frustration kring att anhöriga och kollegor inte lyssnar och tar vårdpersonalens budskap på allvar, detta upplevdes stressfyllt för deltagarna. När man inte blev lyssnad på så kom det fram känslor som stress, otillräcklighet, ilska och frustration kring detta. Känslan av otillräcklighet kan visa på en bristande self-efficacy i de hjälplösa situationerna. Otillräcklighetskänslan
avspeglar en bristande self-efficacy, då känslan av otillräcklighet för vårdpersonalen visar på maktlöshet till att påverka dessa situationer. Detta skapade stress för vårdpersonalen.
Inombords blir jag arg, jag känner ilska jag blir stressad också. Eftersom jag är en person som brukar ta tag i saker då får jag ofta väldig lust att göra saker på egen hand men jag känner också att jag kan ju inte göra det för jag inte har befogenheter att göra saker själv. (R1)
Känslan av att otillräcklighet och maktlöshet uppstod när sjuksköterskorna inte lyssnade på undersköterskorna, undersköterskorna upplevde att deras förmåga till att påverka sjuksköterskorna var minimal då tilltron till att påverka en situation var låg. Respondent 1 menade:
Vårdpersonalen blir inte lyssnad på utan att man blir ifrågasatt. Bara för att man är undersköterska så vet man automatiskt mindre än vad en sjuksköterska vet. Den här principen att nu är jag faktiskt sjuksköterskan då vet jag mer. (R1)
Respondent 3 kände frustration: ”Det känns frustrerande väldigt frustrerande att dem inte tar personal som jobbar på golvet likt med sjuksköterska, undersköterska och läkare alla säger samma sak men vi blir inte trodda uppifrån.”
Känslan av frustration, otillräcklighet och ilska upplevdes hos undersköterskorna, respondent 3 menade:
Det beror på det här hierarkiska, det finns läkare och sjuksköterskor som har fötterna på jorden. Men vi kan ändå möta varandra med respekt och värdesätta dem kunskaperna man har. Det finns sjuksköterskor och läkare som tror att vi undersköterskor är dem som plockar upp efter dem. (R3)
Detta gjorde att deltagarna blev stressade och frustrerade på grund av att man inte blev lyssnad på. Då frustrations temat beskrev hur det kändes för deltagarna när man inte blev sedd på arbetet. Motvikten till dessa argument var att det fanns några deltagare som inte gav någon utsaga om frustration kring kommunikationen, då det inte fanns något citat som kan understryka någon skillnad.
Deltagarna kände sig otillräcklighet när de inte kunde påverka vissa situationer gällande att framföra ett budskap kring arbetssituationen. Det kunde gälla när anhöriga inte lyssnar eller när sjuksköterskor och läkare inte lyssnar:
Då känner man sig hjälplös när man ska förklara för anhöriga varför pappa inte har duschat. Personen kan vara aggressiv om man duschar personen. Det är hjälplöst för man vet inte vad man ska göra och speciellt om man inte har stöd från sköterskor och läkare. (R7)
En undersköterska kände otillräcklighet, stress och ilska gällande ett exempel på en hjälplös situation gällande interaktionen med ambulanspersonalen, då ambulanspersonalen inte lyssnade på deltagaren. Detta citat hade även passat in på temat kunskap i senare avsnitt. Med anledning av att kunskapen hade kunnat gjort skillnad i denna händelse:
Ambulanspersonalen var dumma och förlöjligande att vi gjorde fel, och anklaga oss för att vi ringde ambulans. Jag önskar att jag kunde stått där nu som jag kan idag så skulle jag hänvisat till lagen att detta var ett tecken på livsfara. (R2)
Skillnad var att sjuksköterskan kände otillräcklighet när de inte kunde låta en patient stanna kvar på boendet när de hade beslutat att patienten behövde åka hem:
Den här situationen med patienten hon ville åka till ett boende istället för sitt hem det kunde jag inte lösa åt henne för att det inte blev beviljat, kommunen hade bestämt att hon ska hem och då kände jag mig otillräcklig. (R4)
Otillräcklighet var en känsla som några deltagare lyfte fram. Temat genomsyrade liknande upplevelser då deltagarna kände olika känslor kring ämnet. Interaktionen mellan olika aktörer var situationer då deltagarna kände sig hjälplösa medan arbetsuppgifter som var svåra att lösa visade sig att deltagarna hade en god tilltro till sin förmåga. Vårdpersonalen som inte blev lyssnade på visade att deltagarna hade en sämre tilltro till att få fram sitt budskap. Detta ledde till känslor som stress, otillräcklighet, ilska och frustration. Dessa situationer som präglades av stress och nonchalans främjade inte en god self-efficacy för vårdpersonalen.
Stödjande och närvarande kollegor i hjälplösa situationer
Temat svarade på frågeställning 3 om hur vårdpersonalen hanterade hjälplösa situationer. Vårdpersonalen beskrev att hjälplösa situationer kunde vara stressiga att lösa men det påverkade inte deras self-efficacy negativt, eftersom kollegorna löste dessa situationer tillsammans. Vårdpersonalen arbetade sällan ensamma, utan att det fanns en arbetsgrupp som hjälpte till på arbetet. Vårdpersonalen delade med sig av sina erfarenheter för att underlätta på arbetet. Likheterna mellan deltagarnas citat var att vårdpersonalens tilltro till att klara av hjälplösa situationer var relativt god. De kände att kunskap och erfarenhet var faktorer som gjorde att man var självsäker i svåra situationer. Ytterligare en faktor som avgjorde att vårdpersonalen kände en god förmåga var på grund av att de fick stöd från kollegorna som hjälpte till att stötta upp en hjälplös situation. Det vill säga att deltagarna ökade sin kontroll genom att få hjälp. På så sätt minskade klyftan mellan situationella krav och situationell konrtroll. Dock så kände vårdpersonalen stress i dessa situationer. Hjälplösa situationerna definierades inte i jobbiga arbetsuppgifter utan inom kommunikation och organisation så kände vårdpersonalen hjälplöshet. R4 förklarade att:
Vi pratar mycket med varandra vi arbetskamrater, vi försöker lösa det tillsammans dem här situationerna som känns hopplösa. Jag arbetar sällan på egen hand vi samarbetar hela tiden så jag kan inte säga riktigt hur de känns. (R1)
Respondent 5 förklarade att om inte det går att vända till sjuksköterskan eller chefen så fick man stöd från närmaste kollegor.
Vi kollegor är en sammansvetsad grupp. Vi kan prata med varandra och det är viktigt att ha en trygg arbetsgrupp. Om man inte får gehör någon annanstans eller om jag känner att det här förmår jag inte, då kan man vända sig till kollegorna. (R5)
Respondent 4 lyfte fram:
Alla i personalgruppen känner till arbetsutmaningarna, vi känner alltid att vi hjälper varandra. När det kommer till tidsbristen så försöker vi kollegor hjälpa till och stötta upp. Vi delar upp arbetet och jag tar hjälp av mina sjuksköterskor kolleger. (R4) Vårdpersonalerna menade att kollegorna löste hjälplösa situationer tillsammans. Dialoger mellan kollegor underlättade till att lösa dessa situationer. Detta citat understrykte också att vårdpersonal sällan arbetar på egen hand vilket var en faktor som gjorde att tilltron till att klara av hjälplösa situationer var bra. Dock så lyfte många deltagare fram att de kände mycket stress under andra situationer som redogjordes längre ned i studien.
Det återgavs ingen motvikt till dessa påståenden, då inget citat kunde indikera något annat. Samtliga deltagare upplevde att tilltron till att klara av hjälplösa situationer var god. Det förekom ingen deltagare som kände att en arbetsuppgift var omöjlig att genomföra, då samtliga kände att de fick stöd från kollegorna. Stödet från kollegorna gav en god grund till att lösa situationer som upplevdes svåra, då vårdpersonalen löste dessa situationer tillsammans. Genom kollegornas stöd var ett sätt för vårdpersonalen att hantera svåra situationer.
Behov av kunskap och erfarenhet i hjälplösa situationer
Temat svarade på frågeställning 3 om hur vårdpersonalen hanterade hjälplösa situationer (se tabell 1). Deltagarna lyfte fram att erfarenhet gav en bättre handlingskraft och tilltro till sin förmåga på arbetet. De flesta deltagare lyfte fram att erfarenhet och kunskap gav en bättre self-efficacy.
Erfarenhet gav undersköterskorna djupare kunskap om vårdyrket. Undersköterskorna blev medvetna om vårdyrkets strukturer och rutiner genom erfarenheten då de visste om sina rättigheter. Erfarenheten gav deltagarna en trygg grund till att stå upp för sina arbetsmässiga rättigheter och de var inte rädda att säga ifrån jämfört när de var yngre, tack vare kunskapen och erfarenheten. Framförallt så gav erfarenheten en trygghet hos vårdpersonalen, de blev självsäkra i genomförandet av arbetsuppgifter:
Då blev jag mer rädd när det hände något. Nu känner jag mig lugn. Jag tror att man har mer kött på benen om man har varit med om mycket. Jag har mycket erfarenheter och kunskaper för att känna att läget är under kontroll. (R8)
Respondent 6 lyfte fram att när hen var mindre erfaren så tog man ett större ansvar jämfört med nu när man var erfaren. Erfarenheten gav personen medvetenhet om att det fanns hjälp att tillgå vilket gjorde det smidigare att genomföra en arbetsuppgift, vilket i sin tur gav en bättre tilltro till sin förmåga att genomföra en arbetsuppgift.
Jag upplever väl att min förmåga att lösa en sådan situation är rätt bra, samtidigt blir jag otroligt stressad. Men det kommer från erfarenhet då jag har arbetat i 7 år inom vården. Oftast så har man sett samma situation fast på olika sätt. (R2)
Erfarenheten gav deltagarna också modet att säga ifrån till orättvisor:
I början innan man fick lite kött på bena då sa man inte emot, desto längre tid du har jobbat då vågar du säga ifrån. Så jag har fått mer skinn på näsan på grund av alla de här åren jag har jobbat inom vården. (R2)
Kunskap gav vårdpersonalen en god grund till att utföra sitt arbete bättre och smidigare. Vårdpersonalen visste hur dem skulle utföra en arbetsuppgift eller en arbetssituation. Vårdpersonalen var mer medveten om sina rättigheter på jobbet vilket gjorde att de kunde påverka sina arbetsförhållanden på ett annat sätt jämfört med när dem var oerfarna:
Nu är nästan färdig beteendevetare så har jag märkt att kunskap ger lite makt. Efter jag började gå till skolan så har jag fått jag fått mer att säga till om och man lyssnar mer nu på mina förslag än vad man gjorde förut. (R1)
Respondent 6 menade att:
Det finns ju hjälp att tillgå man hade inte så mycket kunskap när man var yngre… la ju mycket på sig själv och då kunde man lätt bli stressad och jobba med personer som var
besvärliga hur man ska uttrycka det. Det jobbiga var att man trodde att man skulle göra de själv ofta istället för att hjälpas. (R6)
Kunskap gav deltagarna trygghet och mer makt då erfarenheten och kunskapen om arbetet var beroende av yrkeserfarenheten. Deltagarna kände när de hade mindre yrkeserfarenhet så vågade man inte säga ifrån samt att man gjorde arbetsuppgifter på egen hand. Då deltagarnas self-efficacy till att klara av att stå upp för sina arbetsmässiga rättigheter var lägre jämfört med en längre erfarenhet. Men när yrkeserfarenheten hade ökat så ökade deltagarnas self-efficacy med åren. Erfarenhet var en skyddsfaktor till att klara av att hantera hjälplösa situationer, då erfarenhet gav kunskaper till att klara av en hjälplös situation. Bristande kommunikationen mellan undersköterskor och sjuksköterskor kunde förbättras genom erfarenhet, då undersköterskorna vågade att stå upp mer. Vilket i sin tur kunde öka undersköterskornas self-efficacy. Dessa faktorer och strategier var ett sätt för vårdpersonalen att hantera dessa situationer som upplevdes hjälplösa.
Diskussion
Resultatdiskussion
Syftet med studien var att ta reda på hur vårdpersonalen upplevde hjälplösa situationer, samt hur de upplevde sin tilltro till sin förmåga till att lösa eller hantera olika situationer på arbetet. Utifrån detta hur det i sin tur påverkas i sin tur vårdpersonalens self-efficacy på arbetet. Första frågeställningen beskrev deltagarnas utsagor av dessa teman: Bristande kommunikation mellan undersköterskor och sjuksköterskor som en hjälplös situation samt frustration och otillräcklighet i hjälplösa situationer. Andra frågeställningen blev besvarad av frustration och otillräcklighet i hjälplösa situationer. Tredje frågeställningen blev besvarad av: Stödjande och närvarande kollegor i hjälplösa situationer och behov av kunskap och erfarenhet i hjälplösa situationer. Dessa teman beskrev deltagarnas upplevelser av hjälplösa situationer samt deltagarnas self-efficacy utifrån olika perspektiv.
Resultatet i sin helhet visade att deltagarnas self-efficacy varierade beroende på omständighet. Deltagarna kände ilska, maktlöshet och frustration när det gällde kommunikationen och organisationen, detta upplevde deltagarna som en hjälplös situation vilket gjorde att deras self-efficacy till att förändra arbetssituationen försämrades. Förändringar önskades inom organisationen som bättre struktur, planering framförallt bättre kommunikation mellan undersköterskor och sjuksköterskor. Stress var ett förekommande begrepp som lyftes fram av deltagarna. Stressfaktorn var ingen yttre omständighet som påverkade självförmågan utan det var kommunikationen och organisationen som var den primära faktorn till den upplevda hjälplösa situationen och försämrade self-efficacyn. Stressen var snarare en faktor som uppstod på grund av långa och intensiva arbetsdagar. För att betona resultatet så visade studien att deltagarna kände en god själv förmåga när det gällde att utföra dagliga arbetsuppgifter samt i svåra situationer, med anledning av att kollegorna ställde upp för varandra. Stödet mellan kollegorna var en förebyggande faktor till att förhindra hjälplösa situationer, samt genom kollegornas stöd så stärktes vårdpersonalen self-efficacy. Liknade resultat återgavs i studien som genomfördes av Conner (2015) då socialt stöd var av vikt. Även menade Hu et al. (2018) att socialt stöd mellan kollegor, familj och vänner var en viktig faktor för att bevara en god self-efficacy på arbetet. En annan studie (Tang & Chan, 2016) indikerade att psykosocialt stöd var en faktor för vårdpersonalens välbefinnande på arbetet, samt en self-efficacy med meditativa inslag hade en avgörande roll i omvårdnaden av dementa och vårdpersonalens välbefinnande. Däremot menade Pisanti et al. (2015) att höga krav, bristande
arbetskontroll interagerat med låg social stöttning ökade risken för emotionell utmattning, stress och vantrivsel på arbetet.
Studien i sin helhet förmedlade hur vårdpersonalen upplevde hjälplösa situationer, samt hur dem upplevde sin self-efficacy i de situationerna. Även erfarenhet var en faktor som förhindrade att hjälplösa situationer skulle uppstå. Eftersom vårdpersonalens yrkeserfarenhet utvecklade en kunskap till hur man skulle hantera situationer som upplevdes hjälplösa, vilket gjorde bland annat arbetet lättare samt att man vågade stå upp för sina rättigheter. Faktorerna som försämrade vårdpersonalens self-efficacy var när undersköterskorna kände sig hjälplösa gällande kommunikationen mellan sjuksköterskorna. Undersköterskorna kände att sjuksköterskorna inte lyssnade på dem i många situationer, vilket ledde till känslan av frustration och maktlöshet. Den bristande kommunikationen mellan undersköterskorna och sjuksköterskorna även till vårdtagarna och dess anhöriga var en faktor som skapade situationer som upplevdes hjälplösa för undersköterskorna. Detta gjorde att undersköterskorna hade en bristande self-efficacy i att hantera dessa situationer. Resultatet gällande kommunikationen i denna studie liknade resultatet i studien som genomfördes av Hironori et al.(2020) som påvisade vikten gällande kommunikationen var en avgörande faktor för en bra self-efficacy på arbetet, liknande resultat återgavs i andra studier (Gilardi et al., 2020; Verhaeghe et al.,2014), då kommunikationen gentemot aggressiva vårdtagare och upprörda anhöriga var situationer som upplevdes jobbiga och påverkade vårdpersonalens self-efficacy. En annan studie (Doyle et al., 2011) betonade vikten av en god kommunikation och menade att en bra kommunikation förbättrade vårdpersonalens self-efficacy på arbetet gällande svåra kommunikativa situationer. Att träna på sin kommunikation visade att self-efficacyn förbättras för vårdpersonalen genom den kommunikativa träningen, de studier som betonade vikten av en god kommunikation förbättrade self-efficacyn genomfördes bland annat av Hsu et al. (2014).
Ytterligare en faktor som skapade situationer som upplevdes hjälplösa var att deltagarna upplevde att det fanns brister inom vårdorganisationen, information som var arbetsrelaterad var otillgänglig då man fick ta reda på information själv. Detta gjorde att deltagarna kände sig stressade och maktlösa när informationen inte var tillgänglig såsom de önska, detta påverkade deltagarnas self-efficacy i dessa situationer. Stressen skapades genom alla dessa faktorer när kommunikationen upplevdes bristande mellan undersköterskorna, sjuksköterskorna och anhöriga, samt kring de organisationsbrister som präglas inom vården och framförallt så skapades stressen utifrån de långa och intensiva arbetsdagar vårdpersonalen faktiskt hade, då många deltagare lyfte fram att de inte alltid hann gå på toaletten till exempel. Liknade resultat betonades av Fasbender et al. (2018) att vårdpersonalen kände stress när arbetsdagarna var långa och intensiva. Stressen kan vara en omedveten faktor som försämrar vårdpersonalens self-efficacy i hjälplösa situationer. Dessa faktorer kan bidra till att hjälplösa situationer uppstod för vårdpersonalen, eftersom vårdpersonalen beskrev dessa situationer som hjälplösa. Då bristen på kommunikation var faktorer som skapade stress och dessa faktorer upplevdes som hjälplösa situationer.
Metoddiskussion
Avsnittet redogjörs med samtliga aspekter som rör giltighet, överförbarhet, mättnad, analytisk generalisering, användbarhet och reliabilitet, etc. Forskningsområdet inspirerades utifrån författarens intresse av begreppet self-efficacy och dess inverkan på människor. Valet av kvalitativ metod ansågs lämplig på grund av intresse av att fördjupa kunskapen om vårdpersonals berättelser och upplevelser gällande deras upplevelser av hjälplösa situationer, då beskrivningen om hur själv förmågan upplevs var av intresse för att lyfta fram vårdpersonalens berättelser kring ämnet. Författarens förkunskaper grundade sig i egna
upplevelser från vården, tidigare b-uppsats som handlade om vården, tidningsartiklar som lyfte fram problematik inom vården samt att författaren hade familj som arbetade inom vården. struken Dock saknade författaren lång erfarenhet inom vården vilket gjorde att den djupa kunskapen om vårdyrket saknades.
Bristande erfarenhet från vårdyrket kan påverka mättnaden och validiteten i studien. På grund av att erfarenhet ger mycket kunskap kring vårdyrket, vilket gör att slutsatserna blir lättare att tolka och därmed så kan resultatets validitet och mättnad säkerställas. Intervjuguiden var semi-strukturerad, detta ansågs lämpligt att tillämpa i studien. Semi-strukturen gav innehållsrika beskrivningar samt stöd till att ställa följdfrågor. Frågorna formulerades med intentionen att besvara frågeställningen. Frågorna var öppna för att undvika ledande frågor. Intervjuguidens utformning ansågs valid genom öppna frågor som utformades för att besvara frågeställningen.
Intervjuerna genomfördes via telefon. Studien fick eftertänksamma och innehållsrika svar från deltagarna. Samtalen var trevliga och intressanta vilket gav god grund till att besvara frågeställningen. Problematiken med telefonintervjuer kan vara att man missar deltagarnas kroppsspråk och den mänskliga kontakten, detta kan göra det svårt att tolka deltagarnas ställning kring frågorna. Dock så försämrade inte intervjusituationen mättnaden eller validiteten, då deltagarna gav välutvecklade och eftertänksamma svar. Intervjusituationen via telefon uppfattades med fördel både från deltagare och författare. Ljudkvaliteten i ljudupptagningen var god. De etiska riktlinjerna tillämpades i studien då deltagarna blev kontaktade och informerade om studiens syfte och om de forskningsetiska riktlinjerna (Vetenskapsrådet, 2017). Deltagarna blev tillfrågade om ett godkännande för en inspelning av samtalet. Riktlinjerna hade ingen effekt på studiens mättnad och validitet, då riktlinjerna tillämpades korrekt i studien.
Mättnaden i studien var god men också bristfällig i vissa avseenden, då urvalet var begränsad till personer som arbetade inom vården då det enda kravet var arbeta inom vården. Om urvalet hade varit begränsad till undersköterskor till exempel så hade mättnaden stärkts. De faktorer som styrkte mättnaden var att samtliga deltagare gav innehållsrika svar som gick att relatera till varandra. Deltagarnas berättelser var lika varandra vilket underlättade tematiseringen i studien. Analyseringen av att identifiera teman och hitta citat som var passande upplevdes enkelt på grund av liknande beskrivningar som hade mycket information. Problematiken med tematiseringen var att finna de citat som var bäst lämpade för att representera temat, med anledning av att många citat hade passat in men selektivitet var tvunget att tillämpas. Intervjuguidens utformning med öppna frågor var en anledning till att mättnaden var god, vilket gav underlag till innehållsrika svar. Intervjuerna hade en rödtråd och de teman som uppgavs var homogena, utifrån författarens analys så ansågs mättnaden uppnådd (Kvale & Brinkmann, 2014).
Däremot upptäcktes problematik med mättnaden, urvalet i studien var begränsat till personer som arbetade inom vården oavsett yrkesbefattning. Ingen tydlig yrkesbefattning framkom i studiens urval, alltså yrkesrollerna var varierade från sjuksköterskor, undersköterskor till vårdbiträden. Vilket gav variation i de olika yrkesrollerna detta kan påverka mättnaden, då urvalet inte var homogent. Deltagarna som arbetade på olika arbetsplatser och med olika roller kan ha olika uppfattningar kring frågorna, vilket gav studien till viss mån olika skillnader i resultatet. Dock så ansågs deltagarnas utsagor relativt homogena dock med vissa skillnader. Däremot styrktes mättnaden av att deltagarnas varierande yrkeserfarenheter och åldrar inte påverkade deltagarnas relativt homogena utsagor. Mättnaden kan även ha påverkats av att fyra deltagare arbetade på samma arbetsplats. Vilket gjorde att utsagorna inte fick variation, detta tolkades som en bristande faktor som gjorde att det inte gick säkerställa mättnadsgraden. Däremot så arbetade de övriga fyra i olika kommuner som vilket kompenserade det sist nämnda. Mättnaden hade kunnat säkerställts genom att deltagarnas urval hade avgränsats till en specifik
yrkesgrupp inom vården som undersköterskor till exempel. Intervjuerna varade mellan 17-45 minuter. Författaren kompletterade två intervjuer med fler frågor kring organisation och kommunikation.
Studiens giltighet och överförbarhet bedömdes utifrån författarens synpunkter om studien samt tolkningar från relevant litteratur. Det genomfördes en bedömning om studiens relation till materialet och teman som tolkades utifrån valideringens sju stadier och reliabilitetens kriterier. Valideringens sju stadier är tematisering, planering, intervju, utskrift, analys, validering och rapportering (Kvale & Brinkmann, 2014). För att överföra resultatet i studien så krävs det tydliga mönster och gemensamma drag i deltagarnas utsagor, utsagorna behöver i princip vara identiska för att överföra resultatet (Kvale & Brinkmann, 2014). Fyra deltagare i urvalet arbetade i samma kommun detta kan påverka överförbarheteten i studien, på grund av att vårdens arbetsförhållanden kan variera beroende på vilken kommun eller landsting man arbetar på.
De teman som återgavs hade god tillförlitlighet på grund av att deltagarna återgav liknande innehållsrika berättelser. Alltså validiteten i relation till tematiseringen var god på grund av att studiens teman beskrev deltagarnas upplevelser i hjälplösa situationer. Studiens teman var relevanta för att besvara frågeställningen, temana ansågs avspegla deltagarnas berättelser vilket gav trovärdighet. Validiteten i relation till de teman som återgavs var godkänd, på grund av temana var representativa för det som avsågs att undersöka. Det fanns variationer i deltagarnas utsagor men även många likheter, deltagarna kunde uppfatta olika situationer som hjälplösa. Dock ett starkt tema var att kommunikation upplevdes som en hjälplös situation då samtliga deltagare indikerade detta.
Studiens styrkor var att resultatdelen var tydlig. Citaten var lätt lästa med syftet att läsaren skulle få en tydligare uppfattning om resultatet. Studiens svagheter låg i urvalet då det saknades en tydlig yrkesbefattning i urvalet. Då yrkesrollerna varierade från sjuksköterskor, undersköterskor till vårdbiträden vilket inte gav ett fulländat homogent urval, då kriterierna var att det räckte att man endast arbetade inom vård och omsorg. Ytterligare svagheter återfanns i olika hot mot mättnad och validitet.
Förslag för vidare studier inom detta ämne kan vara att ett liknande syfte som för denna studie. Denna studie gav indikationer att det fanns skillnader mellan sjuksköterskors och undersköterskors uppfattningar och förutsättningar. Det kan vara intressant att undersöka skillnader mellan dessa två yrkesgrupper om deras upplevelser om vårdyrket. Vidare forskning av ämnet uppmanas och är önskvärt.
Referenser
Ammentorp, J., Sabroe, S., Kofoed, P.E., & Mainz, J. (2007). The effect of training in communication skills on medical doctors and nurses self-efficacy: A randomized controlled trial. Patient Education & Counseling, 66, 3, 270-277. doi: 10.1016/j.pec.2006.12.012 Bandura, A. (1977). Self-efficacy: Toward a unifying theory of behavioral change.
Psychological Review, 84, 2, 191-215.
Conner, M. (2015). Self-efficacy, stress, and social support in retention of student registered nurse anesthetists. Journal of the American Association of Nurse Anesthetists, 83, 2, 133-138. doi: 102321364
Doyle, D., Copeland, L., Bush, D., Stein, L., Thompson, S. (2011). A course for nurses to handle difficult communication situations. A randomized controlled trial of impact on self-efficacy and performance. Patient Education and Counseling, 82, 100-109. doi: 10.1016/j.pec.2010.02.013
Fasbender, U., Van der Heijden, B.I.J.M., & Grimshaw, S. (2018). Job satisfaction, job stress and nurses’ turnover intentions: The moderating roles of on-the-job and off-the-job embeddedness. Journal of Advanced Nursing, 75, 2, 327-337. doi:10.1111.jan13842
Friedman, H.S., & Schustack, M.W. (2013). Personality: Classic theories and modern
research. International Edition, (5th Ed.). Boston: Pearson Education.
Gilardi, S., Guglielmetti, C., Converso, D., Fida, R., & Viotti, S. (2020). Third-party aggression and emotion work among nurses: Testing a moderated mediation model. International
Journal of Stress Management, 27, 2, 146-159.doi: 10.1037/str000013
Halpin, Y., Terry, L.M., & Curzio, J. (2017). A longitudinal, mixed methods investigation of newly qualified nurses’ workplace stressors and stress experiences during transition. Journal
of Advanced Nursing, 73 (11), 2577-2586. doi: 10.1111.jan13344
Hironori, Y., Hiroshi, A., Ryo, O., & Keiichiro, A. (2020). Exploration of the factors related to self-efficacy among psychiatric nurses. PLoS ONE, 15, 1-11. doi:10.1371/journal.pone.0230740
Hsu, L.L., Huang, Y.H., & Hsieh, S.I. (2014). The effects of scenario-based communication training on nurses communication competence and self-efficacy and myocardial infarction knowledge. Patient Education and Counseling, 95, 356-364. doi: 10.1016/j.pec.2014.03.010 Hu, S.H., Yu, Y.M., Chang, W.Y., Lin, Y.K. (2018). Social support and factors associated with self-efficacy among acute-care nurse practitioners. Journal of Clinical Nursing, 27, 876-882. doi: 10.1111/jocn.14129
Kvale, S., & Brinkmann, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun (3e uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Nielsen, K., Yarker, J., Randall, R., & Munir, F. (2009). The meditating effects of team and self-efficacy on the relationship between transformational leadership, and job satisfaction and psychological well-being in healthcare professionals: A cross sectional questionnaire survey. International Journal of Nursing Studies, 46, 1236-1244. doi: 10.1016/j.ijnurstu.2009.03.001
Ogden, J. (2012). Health Psychology. A Textbook. (5th edition). Buckingham, Philadelphia: Open University Press.
Ohue, T., Moriyama, M., & Nakaya, T. (2011). Examination of a cognitive model of stress, burnout, and intention to resign for Japanese nurses. Japan Journal of Nursing Science, 8 (1), 76-86. doi: 10.1111/j.1742-7924.2010.00161.x
Pisanti, R., van der Doef, M., Maes, S., Lombardo, C., Lazzari, D., Violani C. (2015). Occupational coping self-efficacy explains distress and well-being in nurses beyond psychosocial job characteristics. Frontiers in Psychology, 6, 1143. doi: 10.3389/fpsyg.2015.01143
Ribeiro, S., & Nordmark, E. (2017, 8 februari). Vi blir sjuka- av att jobba i vården. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/7ke2o/vi-blir-sjuka--av-att-jobba-i-varden
Stringer, L. (2016). The healthy workplace: How to improve the well-being of your
employees-and boost your company's bottom line. New York: McGraw-Hill Education.
Svenska Akademiens Ordböcker. (2009). Hjälplöshet. Hämtad från https://svenska.se/tre/?sok=hj%C3%A4lpl%C3%B6shet&pz=2
Tang, W.K., & Chan, C.Y.J. (2016). Effects of psychosocial intervention on self-efficacy of dementia caregivers: A literature review. International Journal of Geriatric Psychiatry, 31, 475-493. doi: 10.1002/gps.4352
Verhaeghe, S., Duprez., V., Beeckman, D., Leys, J., Van Meijel, B., &Van Hecke, A. (2014). Mental health nurses’ attitudes and perceived self-efficacy toward inpatient aggression: A
cross-sectional study of associations with nurse-related characteristics. Perspectives in
Psychiatric Care, 52, 1, 12-24. doi: 10.1111/ppc.12097
Vetenskapsrådet. (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Vårdfokus. (11 September 2015). Långa skift ökar risken för utbrändhet bland sjuksköterskor. Hämtad från https://www.vardfokus.se/arbetstid/langa-skift-okar-risken-for-utbrandhet-bland-sjukskoterskor/
