notat Nr 15-1994 Titel: Författare: Programområde: Projektnummer: Projektnamn: Uppdragsgivare: Distribution: Datum: 1994-02-08
Åldring och vattenkänslighet hos asfaltbetong. Lägesrapport 1993.
Peet Höbeda och Jerzy Chytla
Vägteknik (Asfaltbeläggning) 60096
Massabeläggningars klimatbeständighet och åldringsegenskaper Vägverket Fri div Väg- och transport-forskningsinstitutet #
SAMMANFATTNINQ
Ãldring och vattenkänslighgt hos gstgubetong - lägesrapport 1293.
P.Höbeda och J.Chytla
Undersökningen utgör en fortsättning av tidigare studier av MAB, redovisade i VTI Särtryck 194 (Höbeda 1994). Denna gång medtogs även HAB som jämförelse. Vid tidigare undersök-ning av MAB användes ett bitumen B 180 av "semi-blown" typ, denna gång däremot av
"straight-run" typ, men annars av samma ursprung. Åldringsförsöken vid aktuell undersökning
har gjorts, dels enligt tidigare "VTI-metodik", dels enligt det SHRP-förfarande som ingår som
del i Superpave proportioneringssystem. Förutom korttidsåldiing av lös massa studerades även inverkan av accelerad långtidslagring av provkroppar.Vid de accelerade girig'gsförsöken erhölls, som vid tidigare undersökning, en tendens till lägre hålrum hos Marshallprovkroppar av åldrad MAB-massa, denna gång dock enbart enligt SHRP-förfarandet. Motsvarande effekt konstaterades inte med HAB-massa. Styvhet och indirekt draghållfasthet påverkades tämligen litet av åldringsprocessema trots att bitumen, återvunnet från provkroppar, visade nedsättning av penetration och förhöjning av mjukpunkt beroende på åldringsförfarande. Oväntat stora bitumenförändringar konstateras även för referensprovkrop-par som inte utsatts för accelerade åldringsprocesser.
Bitumen, som återvunnits från MAB, visar godkända värden för mjukpunktsförhöjning enligt BYA 92 (remissutgåva) efter båda förfarandena för korttidsåldring. För bitumen från HAB ger dock inte "VTI-åldring" godkänt värde. Dynamisk viskositet hos vid 60°C återvunnet bitumen ökar betydligt mer efter "VTI-" än efter SHRP-åldring. Vid 135°C konstateras lägre kinema-tisk viskositet för bitumen, återvunnet från SHRP-åldrad MAB, än från icke åldrad referens-MAB. Detta är svårförklarligt, men kan relatera till det lägre hålrummet i åldrade provkroppar. Duktilitet och Fraass brytpunkt påverkas tämligen litet genom åldringsprocesser och godkända värden enligt BYA 84 erhålls även vid mycket låga penetrationer. Detta tyder på att bitumenet inte höggradigt försprödats och dessa metoder ger värdefull information om
beständighetse-genskaper. De Olika bitumenegenskapema har således förändrats i olika grad genom accelerade åldringsprocesser.
Vattenkm'sligheten hos provkropparna undersöktes efter lagring vid två temperaturer (40°C och 60°C), såväl med avjoniserat vatten som med svag (1%-ig) saltlösning. Vid tidigare försök
tålde MAB dåligt den högre temperaturen, specith med saltlösning då provkropparna
sönder-föll helt. Massa med nytt, icke blåst bitumen B 180, gav dock bättre resultat. Vid konditione-ring av provkroppar erhölls höga vattenmättnadsgrader samt denna parameter ökade, dels med lagringstemperaturen, dels vid användning av svag saltlösning i stället för avjoniserat vatten. Dålig överensstämmelse finns mellan vattemnättnadsgrad och nedsättning av styvhetsmodul och indirekt draghållfasthet.SHRP-åldrade provkroppar hade dålig beständighet i jämförelse med såväl referensprov som "VTI-åldrade" prov och detta gäller både för MAB- och HAB-massa. Ökande lagringstempe-ratur och användning av saltlösning i stället för avjoniserat vatten nedsätter beständigheten hos asfaltbetong. Indirekt draghållfasthet lämpar sig bättre än styvhetsmodul för bedömning av vattenkänslighet eftersom vid god beständighet och lågt hålrum erhålls ett porvattentryck i provkroppen pga den dynamiska belastningen vid modulbestämning. Konditionerade provkrop-par ger då högre värden än tont lagrade referensprov. Vattenbeständigheten hos asfaltbelägg-ning utgör således en komplicerad egenskap och nivån är i hög grad beroende av försökspara-metrar. Rekommendationer ges för fortsatta undersökningar av åldring och vattenbeständighet hos asfaltbeläggning.
Resultaten från en i sammanhanget intressant, opublicerad tysk laboratorieundersökning som behandlar åldringsegenskaper hos asfaltbetong, återges i bilaga 2. I bilaga 3 behandlas en del utländska erfarenheter av de förändringar som sker av asfaltmassa vid verksblanbning, utlägg-ning och under funktionstiden ivägen. En specialundersökutlägg-ning av undertryckets betydelse vid vakuumkonditionering ges i bilaga 4. En litteraturstudie har också gjorts av fillems beetydelse för asfaltmassans beständighet, dock delvis för medel från KFB. Denna studie redovisas dock i annat sammanhang (Höbeda 1994).
2.1. 3.1. 3.1.1. 3.2 4.1. 4.2. 4.2.1. 4.2.2. 4.3. 4.4. §9 9 °> 1
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Inledning Försöksmetodik Proportionering Försöksresultat ÅldringsforsökInverkan av styvhetsmodul på indirekt draghâllfasthet Förändringar av bitumenegenskaper
Beständighet i vatten resp svag saltlösning Vattenmättnadsgrad
Inverkan av konditionering på styvhetsmodul och indirekt draghållfasthet Provkroppar, konditionerade vid 40°C
Provkroppar, konditionerade vid 60°C Brottdeformation
Vidhäftningstal
Diskussion och slutsatser Rekommendationer Referenser
Tabeller Figurer
BILAGA 1. Samtliga provningsresultat med provkroppar
BILAGA 2. Utdrag från en opublicerad tysk undersökning av B. Lauerer (1982) BILAGA 3. Några erfarenheter av bitumenfo'rändringar.
BILAGA 4. Specialundersökning av vattenmätüradsgrad och svällning hos provkroppar som konditionerats vid olika undertryck.
ÄLDRING OCH VATTENKÄNSLIGHET HOS ASFALTBETONG
- LÄGESRAPPORT 1993.
P.Höbeda och J.Chytla
1. Inledning.
m av bitumen vid massaframstälhiing, men också under funktionstiden i vägen, utgör en naturlig och till viss del tom positiv process (jfr bilaga 3) även om överdriven sådan kan ha negativ inverkan. Asfaltmassan förstyvas och får bättre draghållfasthet,samtidigt som dock förmågan att uppta stora töjningar minskar. En sådan effekt konstateras också i ett asfaltbun-det bärlager under slitlagret (figur 1). En penetrationsnedsättning och sammanhängande styv-hetsökning kan dock bero på strukturförändringar i bitumenet och inte nödvändigtvis på åld-ring av vedertagen typ, dvs främst oxidation och avdunstning av flyktiga komponenter. I USA beskriver man ofta problem med "tender mixes", dvs beläggningar som har dålig stabilitet,
specith i en inledningsfas. Orsaken är ofta brister i stenmaterialsammansättning och komform,
men kan också bero på ett bitumen som inte genomgår en "normal" åldringsprocess vid mas-satillverkning och utläggning. Alltför hårt bitumen är dock till nackdel i tunna lager på svaga vägkonstruktioner (Page mfl 1985). Beläggning med förhårdnat bitumen spricker upp och kan i en slutfas genomgå snabbt slitage (jfr bilaga 3).van der Merwe mfl (1992) konstaterar vid accelerad provning i mobil sydafrikansk provvägs-maskin ("Heavy vechicle simulator") att en viss åldring hos beläggningen förbättrar dess mot-ståndskraft mot plastisk deformation (i bästa fall 4-5 gånger). Beläggningen snabbåldrades med hjälp av vännelampor. Man påpekar dock det samtidigt paradoxala förhållandet att beläggning-ens motståndskraft mot utmattning samtidigt nedsätts.
En opublicerad tysk laboratorieundersökning av Lauerer (1982) är av intresse i sammanhanget
eftersom studier av bitumenförändn'ngar hos laboratorietillverkad och enligt accelerad metodik åldrad massa, inte är alltför vanliga. Resultaten återges därför i bilaga 2. Enligt Kadar och Tritt (1993) beror mycket av variabiliteten vid testning av asfaltmassa på att bitumenet kanföränd-ras i olika grad i laboratorier, beroende på skilhiader vid varmhållning av asfaltrnassa (temperatur och tid), ev. förnyad uppvärmning av denna mm.
Asfaltbeläggningars är av stor betydelse eftersom fuktighet kan nedsätta kohesionen i massan och tom förorsaka "stripping", dvs avlossning av bitumenfrlmen från stenytoma. Åldrat, oxiderat bitumen får högre innehåll av polära beståndsdelar och därmed också större affmitet för vatten. Därigenom kan fuktighet byggas in i beläggningen varvid ko-hesionen i asfaltmassan försämras (Robertson 1991). En vattenkänslig beläggning kan således slitas snabbt, deforrneras av tung trañk eller också utmattas, allt beroende på förutsättningarna främst i fråga om trafik (Krutz och Stroup-Gardier 1993).
En litteraturstudie (VTI Notat V 151) har gjorts innan laboratorieförsöken påbörjats och
kompletteras här också med senare referenser (jfr också bilaga 3). Tidigare försök med MAB12T påbörjades redan 1991 och har redovisats i VTI Särtryck 194 (skriven för Eurobitume
1993). Eftersom resultaten delvis var oväntade, gjordes nya försök att ven'ñera dessa, samti-digt som försök också påbörjades med HAB 12T. Avsikten var dessutom att testa metodik för åldring, utvecklad inom SHRst asfaltprogram. En svårighet har varit att ny information stän-digt kommit fram inom det mycket omfattande asfaltprogrammet och det har därvid varit svårt att anpassa sig efter de ändrade förutsättningarna.Det visade sig att det bitumen B 180 från Nynäs, tillverkat av råolja från Venezuela, som an-vänts till den inledande undersökningen och härstammade från 1986, tagit slut och en ny sats fick därför införskaffas i början på 1993. Enligt uppgift av Nynäs levererade man före 1988 ett delvis oxiderat bitumen av "semi-blown" typ, medan det bitumen som erhållits senare är av
"straight-run" typ och därmed inte är blåst på samma sätt. Detta försvårar verifiering av
tidiga-re gjorda försök, men man kan samtidigt få en viss uppfattning om hur mycket bitumenkvalite-ten kan inverka på åldring och vatbitumenkvalite-tenkänslighet hos asfaltmassa. Bitumen B85 har endast varit av "straight-run typ".Samma stenmaterial användes som tidigare, dvs VTI:s referensgranit från Skärlunda. Av re-sursskäl har andra stenmaterial ännu inte kunnat studeras. Sosnovske mfl (1993) har påpekat att åldringen beror såväl på bitumen som stenmaterial. Graniten är rik på glimmer, som dock är finkornigt utbildad och inte ansamlad till separata skikt. Mineralet utövar därför ingen stor ne-gativ inverkan på de mekaniska egenskaperna hos stenmaterialet. Graniten har dålig
vidhäft-ning enligt försök med rullflaskemetoden, såsom alltid fallet är med "sura" bergarter. Enligt
Arand (1982) kan glimmerrnineral påskynda åldringen av bitumen genom katalytisk verkan (men troligen även pga bitumeninsugning längs öppna spaltytor i glimmerpackar). Proportione-ringen av asfaltmassa beskrivs imorn 2.1.2. Försöksöksmetodik.
Undersökningen av MAB och HAB utfördes på motsvarande sätt som tidigare (Höbeda 1993a). Asfaltmassa blandades med hjälp av en planetomrörare och provkroppar tillverkades enligt Marshallpackning (FAS Metod 414-91). En sats var på ca10 kg och gav 8 st
provkrop-par. Den på fat utbredda lösa asfaltmassan korttidsålgtades under 3 timmar vid 160°C i
vänne-skåp och de färdigtillverkade provkroppama MM sedan under 5 dygn vid 60°C. Vid tidigare undersökning konstaterades att långtidsåldring, utförd såväl 5 som 30 dygn, gav ganska likartade resultat och att den kortare tiden ansågs därför tillfyllest. Varje medelvärde grundar sig på 3-4 st bestämningar av provkroppama, tillverkade från en och samma bland-ning. Avsikten med försöken har främst varit att spåra trender vid de accelerade försöken och att minimera antalet försök. Pga ett förbiseende kom samma temperatur, 160°C att användas vid kortidsåldring av både MAB och HAB. Avsikten var egentligen att för HAB ligga strax under (175°C) maximal tillåten lagringstemperatur enligt BYA 84 (dvs 180°C).
Efter det att den tidigare försöksserien påbörjats, publicerades inom SHRst asfaltprogram en metodik för korttidsåldring, som numera också ingår i det funktionsbaserade proportionerings-systemet SUPERPAVE (1993). Den lösa asfaltmassan ska för samtliga nivåer 1-3 (som beror på trafikbelastning) utsättas för en korttidsåldring bestående av 4 timmars lagring vid 135°C. Detta sägs motsvara inverkan av massatillverkning, men också åldring i vägen under en tid av
3-5 år. Någon anpassning av temperatur till bitumentyp görs icke enligt den amerikanska me-todiken. När försöken påbörjades, fanns ingen SHRP-anvisning framtagen, men vid kontroll av senare utgiven sådan (M-OO7) konstateras att provet omblandats en gång vid vånnelagringen av massa i stället för 4 gånger (dvs varje timme) som föreskrivs. Detta kan ha inneburit en nå-got mindre bitumenförändring än enligt amerikansk metodik.
Specialförsök i sk ECS-utrustning (Enviromental Conditioning System) kan också göras för långtidsåldring varvid resultaten sägs motsvara en tid på ca 10 år ivägen. Vid detta försök kan man variera parametrar som tid, temperatur mm alltefter förväntade klimatförhållanden. Nyli-gen har Sonovske mfl (1993) presenterat senaste undersökningsresultat från åldringsförfaran-dena. Som ett enklare altemativ kan man lagra provkroppar 7 dygn i värmeskåp vid 85°C. Så
hög temperatur kan dock deformera provkroppar, i varje fall med ett från början mjukt
binde-medel. Isacsson och Akoulitch (1992) har utfört korttidsåldring av HABD enligt SHRP-meto-diken, men också långtidsåldrat provkroppar 7 dygn vid 85°C, dvs enligt den förenklade me-todiken för långtidsåldring.Även om SHRP-metodik för långtidsåldring föreligger, behöver man tydligen inte utföra sådant försök vid normal proportionering enligt SUPERPAVE-systemet (1993).
I följande text görs det åtskillnad mellan SHRP-åldn'ng och "VTI-åldring" (citationstecknen är motiverade i det senare fallet eftersom det inte rör sig om någon vedertagen VTI-metodik). Detta gäller processer för korttidsåldring, medan långtidsåldring endast har utförts enligt tidi-gare "VTI-metodik", dvs åldring 5 dygn vid 60°C. Det är av fundamental betydelse att utreda vilken effekt accelerad åldringsmetodik, främst enligt SHRst metodik, har på massaegenska-pema och undersöka om denna också är relevant för svenska förhållanden. Vid europeiska proportioneringssystem används inte sådana åldringsförfaranden, men man kan förmoda att SHRP-resultaten så småningom även kommer att mer eller mindre influera arbetet inom CEN TC227 med kommande Europastandarder.
Provkropparna, bestående såväl av icke åldrad referensmassa som på olika sätt åldrade massor, har sedan karakteriserats med avseende på styvhetsmodul och indirekt draghållfasthet
(pressdraghållfasthet), båda vid 10°C.Samtliga resultat framgår av bilaga 1. Analyser enligt
BYA 84 och FAS-metoder har också gjorts på bitumen som återvunnits från provkroppama,
även om några fördjupade studier av bitumenegenskaper inte ingått i undersökningen. Åter-vinningen har skett enligt RILEM (1986?).För bestärrming av vattenbesm'dighet har som vid tidigare försök proven först vacuummättats (1 timme vid 40 mbar) och sedan lagrats 5 dygn i avjoniserat vatten vid temperaturer 40 och 60°C. Lagringstemperaturen 60°C kan anses vara i högsta laget och ligger bla ovanför mjuk-punkten för ren bitumen (utan filler), men används som regel vid amerikanska undersökningar. Lagringstemperatur 20°C användes inte denna gång eftersom ganska likartade resultat som med 40°C erhölls vid den förra undersökningen. Försök har gjorts parallellt med 1%-ig salt-lösning, detta för att verifiera tidigare resultat då saltlösningen hade en påtaglig negativ effekt på MAB vid den högsta lagringstemperaturen. Vid vägförhållanden förekommer inte avjonise-rat vatten och användning av saltlösning verkar därför ganska relevant.
Brand mfl (1968) har gjort en ganska omfattande studie av inverkan av vägsalt (NaCl) på as-faltbetong, men också ingående stenmaterial. Vidhäftningen studerades särskilt och bla utför-des frys-töväxling. Man använde sig dels av en 50%-ig lösning, dels mättad sådan. Även om någon negativ inverkan av saltlösning på beläggningsegenskaper inte konstaterades menar man att beläggningen är våt under längre tid under vintern och verkligheten är svår att simulera i la-boratoriet. Dessutom är det känt, bla från provning av betong och stenmaterial, att svaga salt-lösningar är skadligare än koncentrerade sådana från frostbeständighetssynpunkt.
Danska försök (NVF 1979) har visat att vid cykler av vätning av asfaltprovkropp i vatten och senare uttorkning kan man få en fullständig regeneration av .de mekaniska egenskaperna. Med 7%-ig saltlösning kvarblev däremot en viss försvagning efter uttorkning och med mättad salt-lösning uppstod sprickor och svällning av provkroppen. Kallas (1963), som fryst och tinat
saltlösning i form av en "pö " på ovansidan av en provkropp upp till 100 cykler, har däremot
funnit att en välproportionerad asfaltbetong inte skadas av saltlösning. Maultzch mfl (1992)
konstaterar efter litteraturstudie att asfaltbeläggning inte påverkas av saltlösning, oberoende av dess koncentration, vid temperaturer lägre än 65 °C, något som fö stämmer överens med egnaerfarenheter (jfr Höbeda 1993 och mom 4 nedan).
Vattenmättnadsgraden har bestämts i provkroppama efter fullgjord lagring i avjoniserat vatten resp. svag saltlösning. Vattenkänsligheten har slutligen bestämts genom att prova dels styv-hetsmodul, dels indirekt draghållfasthet samt sedan beräkna "vidhäftningstal" i form av kvot-värden (våt/torr). Samma provkropp har använts för både styvhets- och hållfasthetsprovning.
I SUPERPAVE ingår bestämning av vattenbeständighet enligt AASHTO T283 varvid asfalt-massan ska proportioneras till hålrummet 7%. Vid VTI:s försök har dock hålrum av en lägre storleksordning, överensstämmande med det som erhålls i praktiken, eftersträvats och vissa andra skillnader i försöksmetodik föreligger också. Enligt Lottman's förfarande, som också är vanligt i USA och Kanada, används således det hålrum som förväntas i praktiken. En annan skillnad är att man enligt Lottman*s metod eftersträvar full vattemnättnad, medan man enligt AAHSTO-försöket föreskriver ett visst intervall (SS-80%) för denna (jfr mom 4.1 och Höbeda
1991). Som alternativ till AASHTO T283 kan enligt SUPERPAVE försök utföras i ECS-ut-rustning, Enviromental Conditioning System, en komplicerad specialutrustning (modifierat triaxialförsök varvid förutom gaser för åldringsförsök även vätskor kan pressas genom prov-kroppen samtidigt som denna utsätts för upprepad belastning) erfordras dock. Större erfaren-heter av denna metod verkar ännu inte föreligga (jfr Terrel och AL-Swalimi 1993) och utrust-ningen är veterligen ännu inte kommersith tillgänglig.
Helt nyligen har ett förslag till europanonn för vattenkänslighet presenterats av CEN TC 227. Man provar därvid provkroppen vid det hålrum som förväntas i praktiken. Provet vakuummät-tas vid 67mb under 3 timmar och vattenlagras sedan vid 40°C under 60 timmar före bestäm-ning av indirekt draghållfasthet. "Vidhäftbestäm-ningstalet" beräknas sedan som kvoten mellan "våt"
och "torr" hållfasthet. Någon accelerad åldringsprocess ingår inte i metodiken. Förfarandet är något mindre strängt med avseende på undertrkaoch lagringstid än vid VTIzs försök (med vattenlagring vid 40°C).
2.1. Proportionering.
Det visade sig vid proportionering av MAB att hålrummet i massan tenderade att bli påtagligt
lägre än vid tidigare försök och detta trots att samma sammansättning eftersträvades. Massan
var därvid inte i förväg korttidsåldrad. Genom att sänka fillerhalten (figur 2) erhölls ungefärli-gen likartat hålrum (4,3%, se tabell 1) som tidigare (4,6%). När provkroppama sedan tillver-kades, visade det sig dock att hålrummet blev 3,8-3,9% för referensproven (tabell 2). Orsaken kan vara att Marshallhammaren justerats under tiden. Marshallpackning är ökänd för dålig precision och det är därför nödvändigt att använda en mera pålitlig packningsmetod.
Gyrato-risk packning rekommenderas således av både ASTO och SHRP. Fömyade försök kommer att
utföras senare med högre hålrum i provkroppen.3. Försöksresultat. 3.1. Åldn'ngsförsök.
Vid tidigare undersökning av MAB var en oväntad effekt att enligt "VTI-metodik" korttidsåld-rad (dvs 3 timmar vid 160°C) asfaltmassa lagkorttidsåld-rade sig till väsentligt lägre hålrum (3,3%) än en icke åldrad sådan (4,6%) och provkroppama verkade också homogenare i det första fallet (dock effekt av lägre hålrum?). Någon sådan inverkan av åldringsförfarandet kan dock inte konstateras vid förnyat försök, däremot får man fram en likartad effekt av åldring enligt SHRP-förfarandet (4 timmar vid 135°C), jfr figur 3. Samma sak erhölls när nya provkroppar för lång-tidsåldring tillverkades. Detta tyder på att en viss bestämd värmepåkänning på asfaltmassan verkligen kan ha en gynnsam inverkan på packningsegenskaperna, men att för den nya leveran-sen av "straight-run" bitumen Bl80 ligger denna temperatur tydligen lägre än för tidigare "semi-blown" bitumen. För bitumen, återvunnet från provkropp (mom. 3.2), tenderar också den kinematiska viskositeten vid 135°C att vara något lägre for prov av SHRP-åldrat bitumen än för prov av icke åldrad referensmassa. Detta låter sig inte lätt förklaras.
Till skillnad från MAB- så visar HAB -massa (med bitumen B85) ingen effekt av åldring på packningsegenskaper och man kan notera, med undantag av de avvikande värdena för SHRP-âldrad MAB, att massorna med båda bitumenklassema fått hålrumshalter ungefärligen av samma storleksordning. Notervärt är också att provkroppar av HAB genomgående fått mycket likartade hålrumshalter och detta oberoende av åldringsforfarande.
Någon motsvarande inverkan av åldring har inte påträffats i litteraturen, även om vissa tenden-ser kan spåras i Lauerers (1982) resultat, dock utförda med ett hårdare bitumen B60 (jfr bilaga 2). Troligen sker det vid ett accelerat åldringsförfarande parallth löpande kemisk-fysikaliska processer av olika intensitet och varaktighet. Dessa är temperaturberoende och varierande
re-sultat kan därför erhållas beroende på försöksforhållanden, bla avseende temperatur och
lång-varighet hos värmepåkänningen. Button mfl (1993) påpekar således att olika asfalttyper kan ha likvärdiga åldringsforlopp vid en viss temperatur, men reagerar helt annorlunda vid en annan. I en asfaltmassa utövar filler en åldringshämmande inverkan som dessutom varierar med fillerty-pen. Fillerproblematiken behandlas av Höbeda (1993b). Greenfeld (1956) har konstaterat att för takpapp ger blåsta bitumen sämre vittringsbeständighet än icke blåsta bindemedel, men att denna skillnad utjärnnas av filler. Glimmer är särskilt gynnsam i sammanhanget eftersom de tunna fjällen överlappar varandra och skyddar bitumenet. Mineralet förekommer då i mycket fmfördelad form som tunna fjäll och inte som porösa packar.3.1.1. Inverkan på styvhetsmodul och ingirgkg dra ghållzfasthet.
Som vid tidigare försök med MAB erhålls högre styvhetsmodul för åldrad asfaltmassa än för icke åldrad referensmassa, dock med undantag för värdet hos korttidsåldrad MAB, både enligt SHRP- och "VTI-metodik" (figur 4). För denna massatyp verkar långtidsåldringen ha haft en effekt, dock mindre markant än vid föregående undersökning. För HAB ökar modulen for åldrade prov, men någon påtaglig skillnad mellan korttids- och långtidsåldring finns inte.
Indirekt draghållfasthet påverkas procentuellt mindre än styvhetsmodul och man ser en ganska likartad inverkan av de olika åldringsprocessema (figur 5).
Man kan notera att åldrad MAB inte når upp till styvhets- och hållfasthetsvärdena hos icke åldrad HAB och detta trots att det återvunna bindemedlets penetration nedsatts mycket kraftigt samt understiger det från bitumen från referens HAB (jfr mom 3.2). Andra faktorer än binde-medlets hårdhet enligt rutinprovningar spelar tydligen roll i sammanhanget.
I jämförelse med amerikansk undersökning, utförd inom SHRst asfaltprogram (Bell 1992), så erhålls betydligt mindre inverkan av åldringsprocessema. Beräknas således modulförhållanden (åldrat/icke åldrat prov) ligger de lågt vid VTIzs försök, nämligen 1,0-1 ,3 för MAB och 1,2-1 ,3 för HAB. Vid den inledande amerikanska studien har ofta flerdubbelt större förhållandetal er-hållits, något som antagligen kan bero på skillnader i bitumenkvalitet mm. Vid senare försök, redovisade av Sosnovske mfl (1993), har man dock fått fram förhållandetal från korttidsåldring som ganska väl överensstämmer med de från V'I'Izs resultat.
Eftersom inverkan av långtidsåldring på styvhet och hållfasthet är ringa (figur 4 och 5) för bå-de MAB och HAB, verkar bå-det därför vara onödigt att utföra processen vid fortsatta försök, i varje fall vid en så låg temperatur som 60°C. Man kan också fråga sig om det år långtidsåld-ringen eller tillverkningsproceduren av provkropp som påverkat massaegenskapema (jfr mom 3.2 och bilaga 2). Sosnovske mfl (1993) redovisar betydligt större inverkan av SHRP långtids-åldring (7 dygn vid 85°C) än vad som konstaterats vid V'I'Izs undersökning, utförd vid lägre temperatur och under kortare tid. Fömyade undersökningar är därför motiverade, i varje fall med provkropp av HAB som bättre än MAB bör tåla den högre temperaturen.
3.2. Förändring av bitumenegenskaper.
Resultaten från analyser av bitumenprov, som använts vid försöken, framgår av tabell 4a. För B 180 redovisas resultat, dels för bitumen från föregående, dels från aktuell undersökning. Skillnaderna är små och båda fyller kraven i BYA 84. Detta gäller även för bitumen B85.
10
Resultaten för bitumen, återvunnet från provkroppar, framgår av tabell 4b. Det har funnits vissa problem att få fram tillräckliga bitumenkvantiteter från de 3-4 provkroppar som varit till-gängliga från försöken. Beträffande referensprov så har bitumen från endast torrlagrade sådana undersökts. Brand mfl (1968) och Lauerer (1982) har dock också undersökt bitumen, återvun-net från provkroppar även efter vattenlagring, den förre även efter frostbeständighetsprovning, utan att någon skillnad till bitumen återvunnet från endast torrlagrade provkroppar kunnat konstateras. Det måste här också reserveras för den eventuella åldring som kan ske vid åter-vinningsprocessen av bitumen med lösningsmedel (Burr mfl 1993). Återvunnet bitumen kan dessutom ha undergått en strukturförändringar vid själva återvinningen och därmed ha fått för-ändrade egenskaper (Youtcheff, pers. medd. 1993).
Man kan konstatera en mycket stark penetrationsnedsättnmg för bitumen redan från ickeåld-rade referensprov av MAB och HAB. Det sker därefter en viss utjämning av bitumenkvalite-tema genom åldring, något som även påvisats av Chollar mfl (1992). En nyligen utförd utred-ning (Colldin och Samuelsson 1994) av bitumen,återvunnet från borrkärnor tagna i en tämli-gen nylagd beläggning på Ljungbyheds flygfält visar även penetration i tämli-genomsnitt 30 och mjukpunkt i genomsnitt 61 från oskadade partier så att värden som konstaterats vid aktuell un-dersökning är inte orimliga. Enligt Laurerer (1982) sker det vid laboratorieförhållanden en stark bitumenforhårdning även hos en i förväg åldrad, lös asfaltmassa vid tillverkningen av Marshallprovkropp (bilaga 2). Det verkar av hans resultat att döma som provkroppstillverk-ningen kan vålla väl så stora bindemedelsförändringar som accelerade åldringsprocesser.
Accelerad åldring enligt "VTI-förfarandet" ger en stor effekt för bitumen både från MAB och HAB. Mest påverkas penetration och dynamisk viskositet vid 60°C. Inverkan av långtidsâld-ring är markant för bitumen från MAB, däremot inte från HAB. I det senare fallet har tom bi-tumen från endast korttidsåldrad asfaltmassa påverkats mest, något som kan bero på sprid-ningen av analysvärden. Man kan dessutom konstatera att bitumen från HAB har påverkats mycket markant genom korttidsåldring trots att lagring skett vid 160°C i stället för 175°C som
ll
ursprungligen avsetts. Det kan således ifrågasättas om den högre temperaturen verkligen
behö-ver användas.
Prov som korttidsåldrats enligt SHRP-metodik visar som väntat betydligt mindre bindemedels-förändringar än enligt "VTI-metodik". För MAB gäller det tom att åldrat bitumen verkar ha förändrats mindre än bitumen från referensprovkropp.
Enligt BYA 92 (remissutgåva) får den genomsnittliga mjukpunktsförhöjningen efter tillverk-ning och utläggtillverk-ning av massa inte överstiga 4°C hos MAB12 och 3°C hos HAB 12. Vid aktuell undersökning uppfylls kravet för MAB som utsatts för accelerad korttidsåldring enligt båda förfarandena även om SHRP-förfarandet påverkar mjukpunkt (såsom andra
bitumenegenska-per) i riktning motsatt till som förväntats. För HAB ger "VTI-åldring" alltför stor
mjukpunkts-förhöjning medan kravet uppfylls enligt SHRP-åldring.I jämförelse med BYA 84 så har för bitumen från MAB den efter upphettningsprov (TFOT)
tillåtna dynamiska viskositeten vid 60°C (högst 350 Ns/m2 för B 180) överskridits efter
"VTI-åldring", men inte efter SHRP-åldring (tom om denna är följd av långtidsåldring). För bitumenfrån HAB uppfylls BYA-värdet (högst 800 Ms/m2 för B85) efter SHRP-åldring, dock inte om
denna följs av långtidsåldring. Däremot överskrids värdet efter "VTI-korttidsåldring".Man kan, även för bitumen återvunnet från MAB vid de båda undersökningarna studera vilka skillnader som föreligger mellan "semi-blown" och "straight-run" kvalitetema av bitumen. För bitumen från referensprovkropp har den senare kvaliteten förändrats mest (penetration 62 har erhållits mot 85 vid tidigare undersökning). Samma sak gäller för den dynamiska viskositeten
vid 60°C (347 resp 199 Ns/m2) och mjukpunkten (52 resp 47OC) för "semi-blown" resp
"straight-run". För prov efter "VTI-korttidsåldring" konstateras däremot mindre förändringar för "straight-run" än för "semi-blown" kvalitet (penetration 55 resp 44 och dynamisk viskositet 613 resp 1102 NsMZ). Mjukpunkten är även lägre, 55°C, för "straight-run" än för "semi-blown", där tidigare 58°C erhölls. Långtidsâldringen har också som vid tidigare försök haft en
12
märkbar effekt både på penetration och dynamisk viskositet. "Semi-blown" bitumen är redan något oxiderat och det kan förmodas att processen går snabbare även under vägförhållanden (Redelius, pers. medd. 1993). Vid den accelerade åldringsprocessen har snarare motsatt
ten-dens observerats.
En annan jämförelse, som man kan göra från penetrations- och mjukpunktsvärdena, är kontroll av penetrationsindex (PI), jfr tex bilaga 2. Sådana PI-diagram, som visar temperaturberoende egenskaper hos bitumen, används inte i svenska anvisningar. Man kan vid kontroll med figurer i bilaga 2 konstatera att för ett på accelerat sätt åldrat bitumen från MAB motsvarar B65 eller B45 enligt DIN 1995, alltefter graden av åldring, medan bitumen från HAB efter åldring tom kan motsvara B25. Det är då fråga om normalbitumen och inte om blåsta bitumensorter enligt PI-diagrammet. Enligt Muggler (1970) har man dock för bitumen, som återvunnits från 9-13 år gamla tyska beläggningar, påvisat penetrationsindex som motsvarar värden hos blåsta bitumen, något som tyder på att en stark oxidation har skett (jfr även bilaga 3). Resultaten från labora-toriet kan möjligen tolkas som så att oxidationen är av mindre omfattning vid ett accelerat åld-ringsförsök än under funktionen i vägen, strukturförändringar mm i bitumenet däremot av större betydelse.
Den kinematiska viskositeten vid 135°C har även bestämts och värdena överskrider i samtliga fall de lägsta värden som är angivna i BYA 84. Man kan notera att bitumen från provkropp, som utsatts för SHRP-åldring, har lägre värden än efter "VTI-åldring", något som också är väntat. För bitumen från MAB erhålls efter SHRP-åldring torn lägre värden än för bitumen från
referensprov. Detta kan förklara varför en provkropp av SHRP-åldrat massaprov fått lägre
hålrum än referensmassa. Denna effekt är dock oväntad och svårförklarlig.Duktilitetsvärdena är alltid högre än 100cm (krav för B 180 i BYA 84 efter upphettning enligt TFOT) för bitumen från både MAB eller HAB efter olika åldring. Förvånandsvärt nog klaras duktilitetskravet även vid mycket låga penetrationsvärden. Bright och Reynolds (1962) samt Muggler (1970) menar att förändringen av duktilitetsvärdet hos bitumen relaterar till
belägg-13
ningens hållbarhet. Duktilitetsprov, gjorda vid lägre temperatur än 25°C, kan sannolikt ge mer relevant information bla om lågtemperaturegenskaper (Doyle 1963).
En undersökning har gjorts av Colldin och Samuelsson ( 1994) på borrkämor från Ljungbyheds flygfält, dels från oskadade partier, dels spruckna partier. Det visade sig att medelvärdet av duktiliteten var >100 cm i det första fallet och endast 5cm i det senare. Beläggningen var täm-ligen ny så att det måste ha skett en bitumenförstörelse vid tillverkning och hantering (jfr även bilaga 3).
Fraass brytpunkt har påverkats lite för bitumen från MAB och värdena ligger för samtliga prov inom området -16-19°C och detta oberoende av åldringsfo'rfarande. Vid tidigare försök hade referensprovet högre värde, men det nedsattes sedan också mer genom accelerad åldring. För bitumen från HAB ligger som förväntats brytpunkten högre, men variationen är större än hos bitumen från MAB. Bitumen från referensmassa har värdet -14°C, åldrade prov ligger inom området -11-12C, i ett fall (efter "VTI-korttidsåldring") erhålls dock värdet -8°C. Man kan också notera att bitumen från åldrad MAB inte fått lika högt brytpunktsvärdesom bitumen från HAB-referens trots att penetrationen förändrats så mycket att den hos prov från åldrad MAB underskrider den från icke åldrad HAB-referens. Det kan konstateras att samtliga bitumenprov från MAB klarar kraven i BYA 84 för brytpunkt efter upphettning (högst -15°C). För prov från HAB (krav högst -10°C) är så fallet för samtliga prov med ett undantag. Resultaten från de olika bitumentestema påverkas således högst olika genom accelerade åldringsprocesser. Vid ovannämnda undersökning av borrkämor från flygfält hade bitumen från oskadad beläggning
Fraass brytpunkt -70C, från skadad beläggning +3OC (Colldin och Samuelsson 1994).
4. Beständighet i vatten- resp. saltlösning. 4.1. Vattenmättnadsgrad.
Vattenmättnadsgrad är enligt litteraturstudie en av flertal parametrar som bestämmer bestän-dighet hos asfaltbeläggning (jfr Höbeda 1991) och bör därför kontrolleras vid provning. Vid föregående undersökning av MAB (Höbeda 1993) redovisades låga vattenmättnadsgrader för
14
provkroppar, konditionerade vid 20 och 40°C, medan vid 60°C höga värden erhölls och tom sönderfall vid användning av svag saltlösning. Tyvärr visade det dock sig vid senare kontroll att ett systematiskt räknefel insmugit sig och vattenmättnadsgradema är tvärtom höga och detta även vid lägre temperaturer. Att tom vattenmättnadsgrad >100% tidigare erhållits vid 60°C måste således bero på en förstörelse av porstrukturen. Avseevärda försvagningar och tom sönderfall med saltlösning tyder också på detta.
Provkroppama, som konditionerats i avjoniserat vatten har dock inte sönderfallit vid förelig-gande undersökning utan kunnat provas med avseende på styvhetsmodul och indirekt draghåll-fasthet. I litteraturen hävdas ofta att tät asfaltbetong är nästan vattenogenomsläpplig, men detta gäller inte vid aktuella laboratorieförhållanden.
De vid aktuth försök erhållna vattenmättnadsgradema framgår av bilaga 1 samt figurer 6 och 7. Värden högre än det 80%, som enligt AASHTO T283 anges som övre gräns, konstateras. Vid användning av avjoniserat vatten och lagringstemperatur 40°C ligger värdena i regel under 100% och någon tydlig skillnad av åldringsfo'rfarande kan inte konstateras. Icke åldrad HAB tenderar att få något lägre vattenmättnad än motsvarande MAB. Vid 60°C lagringstemperatur föreligger en trend till ökande vattenmättnadsgrad för åldrade prov och värdena ligger något Över 100%. Någon påtaglig skillnad mellan olika åldringsförfaranden föreligger inte.
Med 1%-ig saltlösning konstateras, redan efter lagring vid 40°C vattenmättnadsgrader något över 100% och detta specith för prov som genomgått åldringsprocesser. Det är dock svårt att spåra några skillnader som beror på beläggningstyp eller äldringsprocess. Icke åldrad referens-MAB har lägre vattenmättnadsgrad än HAB-motsvarighet. Ökas temperaturen till 60°C erhålls med saltlösning högre, tom stundom mycket högre, men samtidigt mer oregelbundna vattenmättnadsgrader. Något värde är tom så högt som ca 140% (för prov som utsatts för "VTI -korttidsåldring"). Trots detta har provkroppama hållit ihop och kunnat testas (jfr mom 4.2). Några deformationer har okulärt inte konstateras. Mautzsch mfl (1992) återger tyska
erfaren-15
heter varvid det framkommit att saltlösningar av olika koncentrationer har negativ inverkan på
asfaltbeläggning först vid temperaturer överstigande 650C.
Man kan fråga sig om den maximalt tillåtna vattenmättnadsgraden (80%) enligt AASHTO T283 verkligen är realistisk. Petersen (1974) har i provvägsmaskin uppmätt en svällning av asfaltbeläggning vid simulerade danska vinterförhållanden, vid simulerade sommarförhållanden
återgick sedan beläggningen till ursprunglig volym. Även Mautzsch mfl (1992) som genom
vägförsök undersökt inverkan av avisningsmedel på gjutasfaltbeläggning, har genom profilering mätt upp en svällning vintertid. Denna beläggningstyp har egentligen mycket lågt hålrum, men man menar att de alltid närvarande blåsbildningama fylls med saltlösning under svällning. Det är således nödvändigt att studera vattemnättnings- och svällningsföreteelser hos asfaltmassa mer i detalj.
I figurer 8 och 9 redovisas sambanden mellan vattenabsorption vid de två lagringstemperatu-rema och hålrumshalten hos provkroppar, dels efter konditionering med avjoniserat vatten, dels med saltlösning. Korrelationskoefñcientema är ganska låga, specith vid 60°C, något som sannolikt indikerar en begynnande förstörelse av porstrukturen i provkroppen vid den höga temperaturen. Renken (1993) har erhållit ett bättre samband mellan parametrama och föreslår tom vattenabsorption som ersättning för hålrumshalt vid kontroll av beläggningsmassa och detta som ett steg på vägen mot nya massaanalyser utan användning av miljö- och hälsovådliga lösningsmedel. Han har dock utfört provningarna enligt DIN 1996, dvs med isvatten vid vacuummättningen, tydligen för att få en asfaltmassa med sådana, spröda egenskaper som "normala" byggnadsmaterial (betong mm) och därmed också undvika förstörelse av porsyste-met vid mättningsprocessen.
Beroende på bristfällig information i asfaltteknisk litteratur angående undertryckets betydelse på vattenabsorption och vattenmättnadsgrad vid vakuumkonditionering gjordes en specialun-dersökning (bilaga 4).
16
4.2. Inverkan av konditionering på styvhetsmodul och indirekt draghållfasthet.
Resultaten presenteras i ñgurema 10-15 samt tabellerna 5 och 6. De uträknade"vidhäftningstalen" diskuteras i mom 4.4. Vid ett första påseende verkar värdena vara slumpartade, men tydliga mönster (trender), beträffande inverkan av temperatur, åldring och saltlösning, framträder vid en närmare granskning. Detta gäller både för styvhetsmodul och indirekt draghållfasthet samt tyder på att effekter av försöksparametrar verkligen uppmätts och
inte enbart slumpen råder. Det är mest överskådligt att diskutera trenderna vid de två
lagrings-temperaturema separat eftersom denna parameter verkar spela den största rollen.4.2.1. Provkrggggr, konditionerade vid 40°C.
Mest anmärkningsvärt för provkroppar, som lagrats i avjoniserat vatten, är de låga värdena på styvhetsmodul (figur 10-11) som erhållits för SHRP-åldrade prov av MAB. Detta gäller också för HAB, även om effekten här proportionth är mindre. Vid användning av svag saltlösning verkar det, med ett undantag, däremot som om skillnaden mellan MAB och HAB i viss mån minskar. Med saltlösning erhålls stundom högre modulvärden än med vatten, SäISkilt för MAB som ibland verkar påverkas mindre än HAB.
Vid provning av indirekt draghållfasthet kvarstår trenden som redan konstaterats för styvhets-modul, bla med avseende på SHRP-åldring, relationerna mellan MAB och HAB samt även in-verkan av saltlösning (figur 12-13 och tabell 7). För MAB är hållfasthetsvärdena efter SHRP-äldn'ng lägre än för referensprov, medan skillnaderna är små för HAB och detta särskilt efter konditionering med saltlösning.
Någon direkt överensstämmelse mellan vattenmättnadsgrad och mekaniska egenskaper
förelig-ger inte och de åldrade provkroppama, som har störst vattenupptagning, är oftasty-vare/starkare än icke åldrade referensprov.
17
Styvhetsmodulen nedsätts ytterligare om lagringstemperaturen ökas från 40 till 60°C och mer så för HAB än MAB. Mönstren beträffande SHRP-åldring, inverkan av saltlösning mm, som redan framkommit vid den lägre temperaturen, kvarstår även vid den högre (figurer 14 och
15). Man kan konstatera att MAB-prov, som åldrats enligt SHRP-förfarande, genomgående har lägre värden än referensprov. För HAB-prov är dock skillnaderna ganska små.
Indirekt draghållfasthet påverkas mer av högre temperatur än styvhetsmodul och detta gäller också för inverkan av saltlösning (figurer 16 och 17). Prov, lagrade i saltlösning, har således alltid lägre värden än motsvarande prov, lagrade i avjoniserat vatten. Det tidigare mönstret be-träffande inverkan av åldringsprocesser är också mycket tydligt. Det verkar således som om indirekt draghållfasthet, bättre än styvhetsmodul, ger ett mått på kohesionen i massan och där-med också utgör den bäst lämpade karakteriseringsmetoden för asfaltmassans beständighet.
Någon direkt överensstämmelse mellan vattenmättnads grad och mekaniska egenskaper förelig-ger inte såsom också var fallet vid den lägre temperaturen.
4.3 Brottdeformation.
Brottdeformationen, som ger ett visst mått på mässans flexibilitet, har mätts vid provning av indirekt draghållfasthet och är för MAB av samma storleksordning som vid tidigare försök (tabell 7). För provkroppar, som ej konditionerats med vatten eller saltlösning, gäller det att den är likartad för både MAB och HAB samt att inverkan av åldring är ringa. Brottdefonna-tionen nedsätts med konditioneringstemperaturen för båda beläggningstypema. Särskilt om man övergår från lagring vid 40 till 60°C blir provkropparna sprödare (och samtidigt svagare). Inverkan av saltlösning är ganska liten. För de konditionerade proven nedsätts brottdeforma-tionen mest för HAB, inverkan är mycket märkbar redan vid 40°C.
18
Kvotvärden (dvs "vidhäftningstal") har beräknats från styvhetsmodul och indirekt draghållfast-het för vatten- eller saltlösningskonditionerade provkroppar samt värden för torra
referens-prov. Som framhållits vid tidigare undersökning, bör inte "vidhäfmingstalet" betraktas som en
entydig materialparameter. Ett prov med ganska lågt vidhäftningstal kan i praktiken således vara styvare och starkare än ett med högt och ger förmodligen också bättre funktion ivägen. Testvärdena (speciellt efter konditionering) bör därför även anges och nivån på dessa tas ibe-aktande.
För styvhetsmodul (tabell 8) kan konstateras, såväl efter lagring i vatten som saltlösning, att "vidhäftningstalet" ofta överstiger 1,0, dvs vattenmättade prov är styvare än torra sådana. Denna, synbarligen anormala effekt kan förklaras med att vid snabba dynamiska förlopp så
"bär" även en icke kompressibel vätska pga det uppkomna porvattentrycket och
provkroppar-nas styvhet ökar därmed. Vid föregående undersökning av MAB erhölls inte denna effekt, san-nolikt beroende på att massan med annat bitumen hade sämre beständighet och därmed också försvagades mer vid konditionering i vatten- eller saltlösning. Porvattentryckets nivå vardå otillräcklig för att värdena skulle bli högre än hos referensprovkroppen.Förstyvning genom porvattentrka kan konstateras vid båda temperaturema, dock mer uttalat vid 60°C samt detta gäller såväl för icke åldrade som "VTI-åldrade" provkroppar. Mer växlan-de resultat erhålls efter SHRP-åldring. Effekten kvarstår även med saltlösning. Sådan förstyv-ning genom porvattentrka erhölls även vid en tidigare undersökförstyv-ning av borrkärnor, tagna från flygfält (Gustavsson och Höbeda 1992). Enligt SHRP- förfarande i ECS-utrustning bestämmes vattenkänslighet med hjälp av mätning av styvhetsmodul Q'fr Terrel och Al-Swailimi 1993, fi-gur 21). Några påvisade, motsvarande effekter av porvattentrka har inte påträffats i facklitte-ratur som behandlar asfaltbeläggning.
De sämsta "vidhäftningstalen" erhålls genomgående efter SHRP-åldring + långtidsåldring av provkropp, det sämsta logiskt nog efter konditionering vid 60°C och vid användning av svag saltlösning. Någon större skillnad mellan MAB och HAB föreligger inte.
19
Vid provning av indirekt draghällfasthet erhålls inte högre värden för vattenmättade än för torra prov, detta tydligen beroende på att påkänningen är statisk och något porvattentryck då inte kan byggas upp (tabell 9). Denna test verkar därmed riktigare i sammanhanget. Tidigare påståenden av bla Höbeda (1993a) att styvhetsmodul, lika väl som indirekt draghållfasthet, lämpar sig för bedömningar i sammanhanget, håller därmed inte generellt. Efter konditionering vid 40°C i vatten finns det, såsom var fallet vid styvhetsmodul, en trend till sämst värde efter SHRP-åldring, ivarje fall för MAB. I allmänhet innebär såväl högre temperatur som saltlösning försämringar av indirekt draghållfasthet.
Enligt Mamlouck mfl (1992) innebär vidhäftningstal <8O att vidhäftningsbefrämjande åtgärder bör vidtas. Detta värde låter sig dock inte utan vidare överföras till svenska förhållanden och provningarna har inte utförts på likartat sätt. Man har inte använt sig av saltlösning, haft lägre undertrka och vattenlagringen vid 60°C har gjorts under kortare tid (24 timmr mot 5 dygn). Enligt Ishai och Nesichi (1988) behövs en längre tid av vattenlagring för att riktigt bedöma be-ständigheten hos asfaltbetong på lång sikt. Man har dock inte använt sig av vakuummättning som påskyndar vattenupptagningen.
5. Diskussion och slutsatser.
Det visade sig svårt att tillverka provkroppar med väl jämförbara hålrum vid upprepning av en försöksserie pga den dåliga repeterbarheten vid Marshallinstampning. Ett bättre packningsför-farande (tex gyratorisk sådan) bör i framtiden användas.
Som vid föregående undersökning visar det sig att provkroppar av MAB kan få lägre hålrum efter korttidsåldring än referensprovkroppar, dock vid en lägre temperatur än tidigare (dvs en-ligt SHRP-förfarande). Bindemedlet kan tydligen påverka packningsegenskapema hos massan på ett komplicerat sätt, i varje fall med ett ganska mjukt bitumen som B 180. Återvunnet bitu-men från SHRP-åldrad provkropp har också lägre kinematisk viskositet vid 135C än bitubitu-men från icke åldrad referensprovkropp. Även om detta är svårförklarligt så tyder även det lägre
20
hålrummet i provkroppen på att en sådan effekt verkligen föreligger. Påtagliga skillnader kon-stateras således med bitumen B 180 från samma råolja, men som utsatts för olika grad av blås-ning. Motsvarande effekt av SHRP-åldring på hålrurmnet i provkropp har inte erhållits med HAB-massa. Bortses från de avvikande värdena efter SHRP-åldring hos MAB är annars hål-rummen av likartad storleksordning i bägge beläggningstypema (som har samma komstorleks-fördelning hos stenmaterialet).
Återvunnet bindemedel från referensprov, som inte utsatts för accelerad åldring, visar sig vara starkt förhårdnat och proportionth mer så i MAB- än HAB-massa. Förändringen är större än vid tidigare försök där dock bitumenet från början var mer oxiderat (av "semi-blown" typ). Kort- och långtidsåldring ger sedan mindre, men fullt märkbara effekter. Den åldring, som sker redan vid rutinmässig provkroppstillverkning, bör bättre uppmärksammas.
I sammanhanget kan nämnas att Coyne (1990) påpekat att bitumen från Venezuelaråolja, som erhålls genom ringa industriell bearbetning, kan innehålla en del flyktiga beståndsdelar som vis-serligen ger upphov till en hög initialåldring vid massatillverkning, men förändringarna blir se-dan små ivägen. Vissa bitumensorter är dessutom "åldringsvänligare" än andra och kan inkor-porera bildade oxidationsprodukter utan att samtidigt förlora flexibiliteten i alltför hög grad. Button mfl (1993) påpekar att den relativa graden av bitumenåldring beror på temperaturen och två bitumen, som åldras likvärdigt vid en viss temperatur, kan således visa skilda förlopp
vid en annan.
Förändringarna av bindemedelsegenskaper återspeglas inte till fullo i förändrade massaegen-skaper och stenmaterialets bidrag ger förmodligen upphov till en utjämning. Återvunnet bitu-men från åldrad MAB kan vara ungefärligen lika hårt som bitubitu-men från icke åldrad referens-HAB, men provkroppen har i det första fallet trots detta markant lägre styvhets- och hållfast-hetsvärden. Penetration och dynamisk viskositet påverkas påtagligt genom åldring, specith enligt "VTI-metodik". Däremot påverkas inte mjukpunkt, men framförallt inte duktilitet och Fraass brytpunkt, på motsvarande sätt. Olika bitumenegenskaper påverkas tydligen i varierande
21
grad vid accelerad åldring. Man kan konstatera att försöken med asfaltmassa avslöjat skillnader i bitumenegenskaper som annars inte hade framkommit vid rutinundersökningar av bitumen.
Vid konditionering av provkroppar på olika sätt erhölls höga vattenmättnadsgrader, betydligt högre än vad tex AAHSTO T 283 sätter som övre gräns. Något sönderfall av provkroppar har dock inte skett såsom var fallet vid förra undersökningen. Vattemnättnadsgraden ökar med lagringstemperaturen och så även om svag saltlösning används i stället för avjoniserat vatten. Åldrade prov tar upp mer vatten än icke åldrade vid den högre temperaturen. Någon direkt överensstämmelse mellan vattemnättnadsgrad och nedsättning av styvhetsmodul eller indirekt draghållfasthet föreligger inte. Det kan därför ifrågasättas om vattenmättnadsgraden verkligen är en lika viktig pararneter som tidigare hävdats. Någon svällning av provkroppar har inte kun-nat konstaterats. Enligt bilaga 4 ökar vattenmättnadsgraden nära rätlinjigt med undertrycket, hade större porförstörelse uppkommit skulle sannolikt ett knyck i kurvan ha konstaterats.
Provkroppar, som konditionerats i vatten eller saltlösning, får ofta högre styvhetsmodul än torra sådana pga det samverkande porvattentryck som uppstår vid den dynamiska påkän-ningen. Förutsättningen är att en avseevärd försvagning av provkroppen inte ägt rum. Almu-daikem och Al-Sugar (1992) har funnit motsvarande effekt vid testning av styvhetsmodul hos vattenmättade provkroppar. Sådan effekt erhålls inte vid provning av indirekt draghållfasthet, som är ett statiskt test och som därmed utgör den bäst lämpade metoden för bedömning av vattenkänslighet.
I allmänhet erhålls låga värden för styvhetsmodul och indirekt draghållfasthet för
referens-provkroppar, "åldring enligt VTI" ger högre värden. SHRP-åldrade prov tenderar däremot att
till skillnad från de "VTI-åldrade" ha låga värden och ibland tom sämre än för icke åldrade re-ferensprov.22
Korrelationen mellan styvhetsmodul och indirekt draghällfasthet är ganska dålig om samtliga testvärden medtas (figur 18). Särskiljer man däremot mellan de olika konditioneringssätten, kan ivissa fall bättre samband erhållas (figur 19).
Terrel och Al-Swailimi (1993) påpekar att permeabiliteten utgör den mest relevanta egenska-pen från beständighetssynpunkt och visar att denna egenskap och vattenmättnadsgrad inte följs åt efter konditionering vid ett visst undertrka (figur 20). Man varnar att porstrukturen kan på-verkas vid vattenmättning utförd med alltför högt vakuum. Penneabilitetsmätningar är dock komplicerade och kvarvarande luft i porema påverkar värdet mm.
Beräknas "vidhäftningstalet", erhålls varierande resultat beroende på sätten för konditionering och åldringsprocess. Denna parameter påverkas mest av lagringstemperaturen, men även an-vändning av svag saltlösning ger en märkbar effekt i förhållande till avjoniserat vatten. SHRP-åldrade prov ger genomgående dåliga resultat. "Vidhäftningstalet" är lägre vid indirekt drag-hållfasthet och även detta visar metodens bättre lämplighet i förhållande till styvhetsmodul. Vid 60°C erhålls således värden, som är lägre än vad som anses acceptabla i USA för asfaltbetong vid samma lagringstemperatur, även om försöksförhållandena avviker i vissa avseenden. Vat-tenbeständigheten hos asfaltbeläggning beror dock i hög grad på olika försöksparametrar och en noggran nonnering av testmetoden är nödvändig om en sådan metod ska kunna tas upp i anvisningar.
Vissa resultat från föreliggande undersökning bekräftas av en tjeckisk studie (Lehovec och Luxemburk 1989). Man har funnit att "semi-blown" bitumen ger asfaltbetong med sämre vat-tenbeständighet än "straight-run" bitumen, men också att användning av saltlösning (3% NaCl) ger försämrad frys-töbeständighet.
6. Rekommendationer.
Åldringen av bitumen vid tillverkning av massa i laboratorium och i asfaltverk måste bättre kartläggas. Kunskaperna av vad som verkligen sker vid massatillverkning, inte minst vid
labo-23
ratorieprovningar, är begränsade. Enligt bilaga 2 sker det således en stark förhårdning av en la-boratorieblandad och tom i förväg åldrad asfaltmassa vid tillverkningen av Marshallprovkropp. Om bitumenförändringen är större i laboratoriet än i asfaltverket och kanske tom än vad som senare sker i vägen (jfr mom 3) så kan detta vara en av förklaringama till varför laboratorietill-verkade provkroppar som regel ger bättre mekaniska egenskaper än borrkämor från belägg-ning. Man har hittills antagit att detta främst beror på skillnaderna i stenorientering. En del er-farenheter från bitumenförändringar ges i bilaga 3.
Bättre kunskap bör skaffas om den åldring som sker vid svenska förhållanden, både vid mas-satillverkning och vägförhållanden samt inte enbart i slitlager utan även i bärlager. Detta gäller också i hög grad beläggningar på flygfält mm. Slitlager utsätts dessutom för oljespill, något som kan motverka åldringen genom att mjuka upp bitumenet. Denna effekt förekommer inte hos bärlager och kan kanske förklara de starka effekter som man ibland kunnat påvisa (jfr figur
1).
Bitumen av annan sammansättning än det från Venezuela bör också studeras. Orsaken till de avvikande värdena efter SHRP-åldring av MAB-massa bör undersökas och kontrolleras samt relevansen hos åldringsmetodiken utredas. Metodik för långtidsåldring enligt SHRP bör även studeras eftersom denna enligt Sosnovske mfl (1993) gett större effekter än vad som erhållits vid VTI:s försök gjorda vid lägre temperatur.
Försök gjorda av Wieder mfl (1993) inom SHRP-projektet antyder att verifiering av accelerade laboratorieförsök med fältförhållanden inte är helt enkla. Man har jämfört styvhetsmodul för borrkämor från vägar med känd sammansättning och ålder samt för laboratorietillverkade
provkroppar som åldrats olika lång tid enligt SHRP-förfarandena. Sådana jämförelser försvåras
också av de stora skillnader som föreligger mellan laboratorietillverkade provkroppar och borrkämor från beläggningar.En allmän uppfattning, framförd tex i både ASTO- och SHRP-programmen, är att
stenmate-rialet spelar större roll än bitumenet på "strippingbenägenheten". Andra stenmaterial än
Skär-lundagranit, som fö har dålig vidhäftning enligt rullflaskförsök, bör därför undersökas. Fillerty-pen kan även ha inverkan (jfr bilaga 2). Fillerundersökningar har visat att vattenkänsliga filler ger en beständig beläggningsmassa när bitumenhalten blir så hög att fillerkomen inkapslas. Vid användning av specialfiller i relativt låga halter kan bitumenhalten ökas och därmed också mas-sans beständighet förbättras (jfr Höbeda 1993b). Inverkan av olika tillsatser som fibrer, poly-merer, vidhäftningsbefrämj ande medel, även släckt kalk (som kan ha positiv inverkan på både åldring och vidhäftning), bör i framtiden undersökas.Beständigheten mot åldring och vatten hos nya beläggningstyper med tjockare bitumenfilmer än i asfaltbetong, tex HABS, bör studeras. Ökad tjocklek hos asfaltfilmer ger förbättrat mot-stånd mot bitumenförändn'ngar, även om hålrummet spelar en stor roll i sammanhanget. Isacs-son och Akoulitch (1992) har således funnit liten åldring enligt SHRP-förfarande för HABD och samtidigt även ringa inverkan av olika tillsatser. Vattenkänsligheten har dock inte under-sökts. Perez-Jimenez och Recansens (1993) har dock funnit starka bitumenförändringar efter accelerad åldring när egenskaperna hos återvunnet bitumen undersöktes genom speciell nöt-ningstest för drämnassa (Cantabrian test).
Inverkan av perrneabilitet, vattenabsorption och vattenmättnadsgrad samt den inverkan som olika konditioneringsförfaranden kan ha på porstrukturen bör studeras. Detta kan tex utföras enligt mikroskopisk metodik, utvecklad i Danmark (Eriksen 1990). En hypotes är att en viss svällning kan utgöra en normal beläggningsegenskap och dånned kan accepteras. Något sam-band mellan svällning och "vidhäfmingstal" (nedsättning av indirekt draghållfasthet) föreligger inte enligt Damm (1972). Terrel och Al-Swailimi (1993) påpekar att asfaltbeläggningens per-meabilitet utgör en viktigare parameter än vattenmättnadsgraden samt relaterar till de porer som verkligen är i inbördes kontakt. Permeabiliteten är dock svår att mäta på ett tillfredstäl-lande sätt för tät asfaltbeläggning. Man framför också en teori om "pessimum voids content" som innebär att god vattenbeständighet erhålls dels vid lågt hålrum, dels vid extremt högt.
Be-25
ständigheten är däremot dålig inom ett mellanregister(f1gur 20 och 21). Denna teori måste
dock bättre verifieras.
Hittills har främst inverkan av temperatur, avjoniserat vatten och saltlösning studerats, men även inverkan av frys-töväxling, som är särskilt aktuell vid svenska förhållanden, bör närmare granskas. När slutgiltigt forfarande framtagits, bör bla tidigare försök ang. finmaterialets bety-delse fortsättas. Frys-töväxling gav, till skillnad från enbart vattenkonditionering, tex utslag för glimmerhalt i stenmjölet vid orienterande försök (Höbeda 1989).
Lågtemperaturegenskapema hos åldrade och icke åldrade provkroppar har inte undersökts närmare vid föreliggande undersökning. Ansatser i denna riktning gjordes dock tidigare med
MAB-prov (Höbeda 1993a) och man bör fortsätta med studierna även för nu aktuella
massa-prov.7 REFERENSER
AAPA, Australian Asphalt Pavement Association; Project EDI (a) Pilot Study of standard national pavements. R & D. Project Report, 1993
AbWahab, Y., m fl.; Evaluation of asphalt-aggregate mixture aging by dynamic mechanical analysis. TRR 1386, 1993.
Almudaihem, J.A., Al-Sugar, F.H.; Effect of loading magnitude on measured resilient modulus of asphaltic concrete mixes. TRR 1317, 1992.
Al-Swailimi, S., m fl; The development of a test system to induce and monitor moisture damage to asphalt concrete pavements. Paper No 920495, TRR 71th Anual Meeting, 1992.
Arand, W.; Zur Alterung von Bitumen. Die Asphaltstrasse nr 4, 1982.
Baillé, M.; Etude du pouvoir prédictif de l'essai RTFOT vis-ä-vis du durcissement des bitumes purs ä l'enrobage. Etudes et Rescheerches 1990 du réseau des LCPC. Baroux, R.; Fabrication des enrobes. Analyse de l'influence des parametres principaux de reglage et de conception des centrales sur la qualité des enrobes. Bull. Liaison Labo. P. et Ch, 173, mai-juni 1991.
Bell, C.A., m fl; Investigation of laboratory aging procedures for asphalt-aggre-gate mixtures. TRR 1323, 1991.
Bell, C.A., m fl; Aging of asphalt-aggregate mixtures. Proc. 7th Int. Conference of Asphalt Pavements, Nottingham 1992.
Bohn, K.; Härdningsförlopp i traditionelle blandninger. Asfaltindustrins Vejforsk-ningslaboratorium, nr 86, 1987.
Brand, W., m fl.; Laboruntersuchungen über den Einfluss von Auftausalzen auf die einzelnen Komponenten des bituminösen Mischgutes. Strassenbau und Strassenverkehrstechnik, Heft 71, 1968.
Bright, R., Reynolds, E.T.; Effect of mixing temperature on hardening of asphal-tic binder in hot bituminous concrete. HRB Bull 333, 1962.
Burr, B.L., m fl; Asphalt hardening in extraction solvents. TRR 1323, 1991. Cawsey, D.C., m fl; Laboratory testing of macadam. Highways and Transporta-tion, June 1988.
Chollar, B.H., m fl; Changes ocurring in drum dryer and batch (pug mill) mixing
operations. TRR 1928, 1990.Choquet, F.S.; The search for an ageing test based on changes in the generic com-position of bitumens. Int. Symp. Chemistry of Bitumens, V01 II, Rom 1991.
Cipione, C.A., m fl; Evaluation of solvents for extraction of residual asphalts from aggregates. TRR 1323, 1991.
Colldin, Y., Salomonsson, J .; Borrkärnor från Ljungbyhed flygplats. VTI nr 94-1. VTI Utlåtande nr 546, 1994.
Damm, K.W.; Ein beitrag zur Beurteilung von Füllern mit Hilfe der Spaltzugfes-tigkeit des bituminösen Mörtels. Bitumen-Teere-Peche, November 1972.
Doyle, P.C.; Yardstick for guidance in evaluating quality of asphalt cement. HRR 24, 1963.
Eriksen, K.; 0,002 mm asfalt! Vejdatalaboratoriet. Nyhedsavis 4, december 1990. Finn, F.N.; Use of new tests for design of asphalt concrete mixtures. On the Surface nr 4, 1992. News from Asphalt Research Program. Inst. Transp. Studies, Univ. Berkeley.
Garrick, N.W., Nunna, R.; The effects of hot silo storage on the chemical and physical properties of asphalt. Paper No 93, Preprint, TRB 72nd Annual Meeting,
Greenfeld, B.; Die Wirkung mineralischer Fillstoffe auf die Wetterbeständigkeit von Dachpappenlagmassen, National Bureau of Standards, Report 147, September
1956.
Gustafson, K., Höbeda, P.; Inverkan av kaliumacetat på beständighet hos asfalt-beläggning. VTI Notat V192, 1992.
Hartvig, O.K.; Asfaltkvalitet. Dansk Vejtidskrift nr 6, 1986.
Hasnur Rabiain bin Ismail; The deterioration of bituminous binders in road sur-facings. 6th Conf. Road Engineering Assoc. Asia a. Australasia, Kuala Lumpur
1990.
Hughes, C.S.; Compaction of asphalt pavement. NCHRP Report 192, 19??. Huschek, S., Tinic, C.; Influence of the mix process on the quality of bituminous mixes. Eurobitume 1985.
Hveem, F.N.; Effects of time and temperature on hardening of asphalts. TRB Spec. Report 54, 1990.
Höbeda, P.; Laboratory testing of aging and moisture susceptibility of bituminous mix. Eurobitume, Stockholm, 1993.
Höbeda, P.; Beständighet hos asfaltbetong, VTI Notat V151, 1991.
Höbeda, P.; Inverkan av filler på egenskaper hos asfaltbetong. Resultat av en litteraturstudie. Koncept avsett att ges ut som VTI Meddelande under 1994.
Isacsson, U., Akoulitch, A.; LaboratorieundersÖkningar av åldringsegenskaper hos dränerande asfaltbetong. KTH, Inst. Vägteknik, Rapport 1992:1.
Isacsson, U., Jörgensen, T.; Laboratory methods of the water susceptibility of bituminous pavements. VTI Rapport 324 A, 1987.
Ishai, I., Nesichi, S.; Laboratory evaluation of moisture damage to bituminous paving mixtures by long-term hot immersion. TRR 1171, 1988.
Jacobson, T.; Frys-tömetod för asfaltmassa. VTI Notat V145, 1991.
Jemison, H.B., m fl; Evaluation of standard oven tests for hot-mix plan aging. TRR1323,1991.
Jiminez, R.A.; Field control test for debonding of asphaltic concrete. TRR 1228, 1990.
Jones, D.R.; An asphalt primer: Understanding how the origin and composition of paving-grade asphalt cements affects their performance. SHRP Asphalt Research Program, Technical Memorandum nr 4, 1992.
Jones, D.R., IV, Youtscheff, J.S.; Binder and mixture aging in asphaltic pave-ments: A specification. SHRP Technical Research Memonrandum 5, 1992.
Kadar, P., Tritt, B.; Australian Experience with affordable test equipment for the determination of the engineering properties of asphalt mixtures. SHRP and Traffic Safety on two continents. Int. Conf. The Hague, September 1993 (preprint).
Kallas, B.F.; Performance of asphalt pavements subjected to de-icing salts. HRR 24, 1963.
Kanerva, H.; Effects of asphalt properties on low temperature cracking of asphalt mixtures. Proc. 7th Int. Conf. on Asphalt Pavements, 1992.
Kennedy, T.W., m fl; Evaluating the moisture susceptibility of asphalt mixtures using the Texas Boiling Test. HRR 968, 1984.
Kennedy, T.W., Ping, V.; An evaluation of effectivenenss of antistripping additi-Ves in protecting asphalt mixtures from moisture damage. Asphalt Technology. Journ. Assoc. Asph. Paving Techn, vol 60, 1991 b.
Kennedy, T.W., Ping, W.V.; Comparision study of moisture damage test methods for evaluating antistripping treatments in asphalt mixtures. TRR, 1991 a. Kietzam, J.H., m fl; Performance of ashestos-asphalt pavement surface courses with high apshalt content HRR 24, 1963.
Kimble, F.W.; A study of impact versus conventional mixing of asphalt concrete. HRR 24, 1963.
Korolev, LV., Stenerung der Struktur bildung des Asphaltbetons asl ein polydis-perses system mit mehrfacher Struktur. Die Strasse nr 6, 1988.
Kronig, M.; Einfluss des Mischprozesses auf die Qualit'at bituminöser Misch-ungen. Institut für Verkehrsplanung, Transporttechnik, Strassen und Eisenbahnbau ETH, Schrichtenreiche des IVT N.76, 1989.
Kronig, M., Kuhn, B.; Untersuchung von Risseschäden an Asphaltbeton belägen in Kanton, Zürich. Strasse und Verkehr nr 10, 1990.
LaForte, M-A.; Performance relative des couches d'usure en beton bitumineux posées en Quebec entre 1977 et 1985. Routes et Transports. Printents 1990.
Lauerer, B.; Undersuchung der Versprödung von Bitumenin Abhängigkeit von Temperatur, Zeit und Fillerart. Fachschule Regensburg, Fachhereich Bauing-enieurvesen, Diplomarbeit im Fach Baustoffkunde, 1982.
Lehovec, F., Luxemburk, F.; Resistance of asphaltic concrete against alternate effects of freezing and thawing. 4th Eurobitume Symposium, Madrid 1989.
Lindahl, T.; SHRP, Information från nordiska representanter vid SHRP-kontoret i Washington, DC. Asphalt nr 9, mars 1991.
Litzka, m fl; Analyse langfristig bevährter Strassenkonstruktionen, Bundesmini-sterium für wirtschaffliche Angelegenheiten. Strassenforschung, Heft 393, 1991. Losnovske, D.A., m fl.; Role of asphalt and aggregate in the aging of bituminous mixtures. TRR 1386, 1993.
Mamlouck, m fl; Arizona experience with asphalt-aggregate mixture analysis system procedure. TRR 1353, 1993.
Maultzsch, M., m fl.; Feldversuche zur Einvirkung von Auftaumitteln auf Verkehrsbauwerke. Bundesanstalt für Materialforschung und -prüfung, Berlin. Forschungsbericht 184, 1992.
McElvaney, J.; Cracking of bituminous surfacings in high ambrient temperatures. Highways and Transportation, July 1991.
McLeod, N.W.; Influence of Viscosity of asphalt-cements on compaction of
paving mixtures in the field. Disk, 3. 76-111, TRR, 158, 1967.
Monismith, C.L., m fl; Accelerated load tests for asphalt-aggregate mixtures and their role in AAMAS. Asphalt Paving Technologi 1991. Journ. Assoc. Asph. Paving Technologists, vol 60.
Muggler, M.R.; Die Veränderung der Bitumeneigenschaften während der Verar-beitung und in fertigen Belag, Strasse und Verkehr, no 6, 1970.
Nielsen, E.; Impulsvandlagring af asfaltprøvelegmer. Asfaltindustrins Vejforsk-ningslaboratorium, Lab- 1 -86, 1992.
Nunn, M.E., Bowski, G.; Towards a performance specification for bituminous roadbase. 7th Int. Conf. Asphalt Pavements, Nottingham, 1992.
NVF; Rapport nr 2:1981. Utskott 33, asfaltbeläggningar. Utskottsmöte i Reykjavik 12 juni 1979. Danska avdelningen.
Ohlsson, K.G.; Method and means used in production of asphalt mix. Lund Insti-tution of Technology, Department of Traffic Planning and Engineering University of Lund. Bull 75, 1988.
Page, C.G., m fl; Asphalt binder hardening - causes and effects. Proc. AAPT, 1985.
Perez-Jiménez, F., Recasens, R.M.; Characterization procedure of asphalt binders with the Cantabro test V.C.L. method. 5th Eurobitume Conference, Stockholm 1993.
Petersen, J.; Prøvemaskine til målning af vejbelägningers slid. Dansk Vejtidskrift nr 3, 4 och 5, 1974.
PIARC.; Technical Committee Report No 8, Flexible Roads, Brussels, 1987. Potschka, V.; Bitumen aging tests on coated aggregates. Eurobitumen 1985. Ramond, G., Migliori, R., Pastor, M.; Etude statistique sommaire de quelques cas de fissurisation thernique. 5th Eurobitume Congress, vol 1B, Stockholm 1993. Renken, P.; Untersuchungen zum Haftverhalten zwischen Bindemittel und ge-strein. Asphaltstrassentagung, FGS. Schriftenreihe der Arbeitsgruppe Asphalt-strassen, Heft 30, 1991.
Renken, P., Substitution von Lösemitteln bei der Bestimmung der Rohdichte. Bi-tumen nr 1, 1993.
Richter, E.; Zur Verhärtung des Bitumens und deren Auswirkung auf die Lebens-dauer von Asphaltdeckschichten. Bitumen nr 1, 1989.
RILEM.; Technical Committee 56MHM "hydrocarbon materials". Recovery method of the soluble extracted binder from bituminous mixes. Procedure with rotary evaporator. 1986 (7).
Robertson, R.E.; Chemical properties of asphalts and their relationship to pave-ment performance. SHRP-A/UWP-9l-510, 1991.
Robertson, R.E., m fl; Chemical properties of asphalts and their relationships. Asphalt Paving Technology 1991, Journ. Assoc. Asp. Paving Technologists, vol 60.
Rode, F.; Das KGO-Verfahren. Die Asphaltstrasse nr 3, 1983.
Ruth, E.B., Murphy, K., Concepts and procedures for evaluation/design of mate-rials and flexible pavements. Proc. Canadian Techn. Asphalt Assoc. 1992.
Ruud, O.E.; Finstoffmaterialers slitasjeegenskaper. AIL. Intern Rapport nr 5, 1989.
Ruud, O.E.; Vedheftningsundersøkelse, Koktest, AIL. Rapport nr 2, 1991.
Santosa, W., m fl; The effect of air voids on laboratory aging of asphalt mixtures. Paper Nor 920918, 71 st Ann. Meeting TRB, 1992.
Shian, J-M., m fl; Evaluation of aging Characteristics of asphalt by using TFOT and TRFOT at different temperature levels. TRR 1342, 1992.
SHRP; The Superpave Mix Design. Manual for New Construction and Overlays.
Draft, March 1993.
SHRP 1992; Update of the SHRP Binder Specification. SHRP Focus, augusti
1992.
Sosnovske, D.A., m fl; Role of asphalt and aggregate in the aging of bituminous mixtures. TRR 1386, 1993.
Stroup-Gardiner, M., Epps, J.A.; Laboratory tests for assessing moisture damage of asphalt concrete mixtures. Paper 920684, 71 st Ann. Meeting TRB,
1992.
Terrel, m fl; Water conditioning of asphalt concrete mixtures using the enviro-mental conditioning system (ECS). Proc. 7th Int. Conf. of Ashpalt Pavements, Nottingham 1992.
Terrel, R.L., Al-Swailimi, S.; Role of pessimum voids content in understanding moisture damage to asphalt concrete mixtures. TRR 1386, 1993.
Ulmgren, N.; Bestämning av funktionella egenskaper hos asfalt på laboratorium. Tillverkning av provkroppar NCC. Opubl. Rapport, 1993.
Valkering, C.P., m fl; The role of the binder content in the performance-related properties of asphaltic mixes for surface layers. Shell Supply and Marketing Publi-cation nr 81, 1990.
Vallerga, B.A., m fl; Changes in fundamental properties of asphalts during service in pavements. Final Report Contract FH-11-6147, Bureau of Public Roads, FHWA, 1970.
