• No results found

Våldet är inte privat

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Våldet är inte privat"

Copied!
50
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola C uppsats 10 p Hälsa och samhälle Hälsa och samhälle

VÅLDET ÄR INTE PRIVAT

INSATSER FÖR VÅLD I NÄRA RELATIONER

KATARINA SVENSSON

SUZAN SHARIF

(2)

VIOLENCE IS NOT A

PRIVATE MATTER

-EFFORTS AND LEGAL ACTIONS AGAINST

DOMESTIC VIOLENCE

KATARINA SVENSSON

SUZAN SHARIF

Svensson, K & Sharif, S

VÅLDET ÄR INTE PRIVAT- Insatser för våld i nära relationer

Examensarbete i socialt arbete 10 poäng Malmö högskola: Hälsa och Samhälle 2007

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett problem som idag mer och mer kommit att betraktas som det samhällsproblem det är. I och med att det kommit att ses som ett samhällsproblem har det också lett till att insatser skapats från

samhällets sida. Vi har i detta arbete valt att undersöka vilka insatser som finns mot mäns våld mot kvinnor i nära relationer och vad de syftar till. Speciellt fokus har vi riktat mot de insatser som kriscentrum för våldsutsatta kvinnor har, samt de insatser som kriscentrum för män har. Att vi valt att rikta fokus på just dessa två verksamheter beror på att vi sedan innan haft viss kännedom om kriscentrum för kvinnor. Vår nyfikenhet riktade sig då också, lite beroende på grund av

namnlikheten, mot kriscentrum för män, för att se om deras insatser kunde liknas vid de insatser som kriscentrum för kvinnor har.

Vårt empiriska material består av fyra halvstrukturerade intervjuer med personal, två från respektive kriscentrum. Vi har valt en kvalitativ intervjumetod för att få en djupare förståelse för verksamheternas insatser och vilket syfte dessa har. För att underbygga vår studie har vi också använt oss av teoretiskt material i form av tidigare forskning, bland annat rörande mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Vi har även lyft fram genusperspektivet för att undersöka om något sådant existerar inom de undersökta verksamheterna.

Vår studie visar på att kriscentrum för kvinnor och kriscentrum för män är två verksamheter som skiljer sig i från varandra i form av målgrupp, det vill säga kvinnliga brottsoffer kontra män i kris. Detta avspeglas även i syftet med

insatserna och i behandlingen av genusperspektivet inom respektive verksamhet.

(3)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1 INLEDNING ... 2

1.2 Problemformulering ... 2

1.3 Syfte och frågeställning ... 2

2 METOD ... 3

2.1 Val av ansats och metod ... 3

2.2 Urval och genomförande ... 3

2.3 Etiska överväganden ... 4

2.4 Validitet och reliabilitet ... 4

2.5 Bearbetning och analys ... 5

2.6 Metoddiskussion ... 5 2.7 Litteraturdiskussion ... 6 3KUNSKAPSBAKGRUND ... 7 3.1 Mäns våld mot kvinnor ... 7 3.2 Definition av våld ... 8 3.3 Förklaringsmodeller ... 10

3.4 Genusbegreppet och könsbegreppet ... 12

4 INSATSER ... 15

4.1 Lagstiftning och andra åtgärder ... 15

4.1 Insatser för män i kris ... 16

4.2 Kriscentrum och jourer för män ... 19

4.3 Insatser för våldutsatta kvinnor ... 20

4.4 Kriscentrum och jourer för kvinnor ... 23

5 RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS ... 25

5.1 Presentation av informanternas verksamhet ... 25

5.2 Resultatredovisning och analys ... 27

5.2.1 Metoden bestäms av processen med varje enskild individ. ... 27

5.2.2 Att samarbeta ... 30

5.2.3 Män i kris, kvinnor som brottsoffer ... 34

6 SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION ... 40

REFERENSER ... 45

(4)

1 INLEDNING

Man kan läsa i statens SoU rapport från 2006, Att ta ansvar för sina insatser

Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor, att mäns våld mot kvinnor allt mer

har kommit att ses som ett samhällsproblem jämfört med tidigare då det sågs som en privat angelägenhet. Detta kräver ett större socialt ansvar från samhällets myndigheter.

Vidare kan man läsa i rapporten att mäns våld mot kvinnor påverkar flera aktörer. Det berör bland annat rättsväsendet och även hälso- och sjukvården då det också är ett hälsoproblem. Konsekvenserna av våldet är både fysiska och psykiska och drabbar inte bara kvinnan utan även hennes eventuella barn. Andra konsekvenser som följer med våldet är svåra sociala problem som social isolering, ekonomiska problem, bostadsproblem, sjukskrivningar och familjerättsliga situationer. Våldets omfattning gör det även till ett folkhälsoproblem.

Att mäns våld mot kvinnor i nära relationer har lyfts till ett samhällsproblem innebär också att det är i samhällets intresse att komma tillrätta med problemet. Det är många olika verksamheter som har till uppgift att motverka mäns våld mot kvinnor samt att lindra konsekvenserna för detta. Vårt intresse riktas just mot dessa insatser. Var finns de och vad syftar de till? Hur skiljer sig insatserna för män och kvinnor åt? Finns det samordnade insatser och fungerar de? Om och i så fall på vilket sätt kommer genusperspektivet fram i insatserna och vad har det för syfte.

När vi nämner våld i nära relationer i vår uppsats syftar vi på mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Med nära relation menas att mannen – gärningsmannen – är kvinnans partner eller före detta partner, det vill säga nuvarande eller tidigare make, sambo, fästman eller pojkvän (SOU 2006:65).

1.2 Problemformulering

Att män misshandlar kvinnor i nära relationer är som sagt inget nytt fenomen. Vi frågar oss hur vi kan förstå detta våldsamma beteende i nära relationer. Kan detta beteende förändras och i så fall hur. I vårt arbete har vi begränsat oss till att i huvudsak se till de insatser som finns och vad de syftar till. Vi har fokuserat på den roll och de metoder kriscentrum för män och kvinnor har, i arbetet mot våld i nära relationer.

1.3 Syfte och frågeställning

Syftet med vår uppsats är att vi vill belysa och analysera hur insatserna i respektive verksamhet ser ut och vad de syftar till. Med insatser menar vi konkreta åtgärder, eventuell arbetsmetod, teoretisk perspektiv, behandlingsmodell och förhållningssätt till respektive målgrupp.

De frågeställningar vi kommer att utgå ifrån kommer först och främst att behandla:

1 vilka insatser som finns för män respektive kvinnor i aktuell situation, det vill säga för dem som misshandlas och de som misshandlar i nära relationer. Vad syftar dessa till?

2 Vi kommer också att undersöka hur dessa insatser kan ses i relation till varandra och hur behandlas genusaspekten inom verksamheterna?

(5)

2 METOD

I detta kapitel kommer vi att redogöra för hur vi har gått tillväga för att samla in och bearbeta våra data.

2.1 Val av ansats och metod

Vårt val av metod för detta arbete har varit en kvalitativ inspirerad ansats. Vi anser att en kvalitativ ansats passar vårt syfte bäst då vi ämnar nå ett djup i våra svar och inte bara nudda på ytan. Den kvalitativa intervjun syftar till att upptäcka sådan information som inte är kända på förhand. Det är en metod för att förstå någonting, snarare än att bestämma omfattningen på definierade företeelser Vår tyngdpunkt ligger i att uppnå ett djup och inte att få fram statistik. Vi vill belysa vilka insatser som finns inom respektive kriscentrum.

Vi har också gjort ett urval av relevant litteratur som gäller för vårt valda ämne. Då vi har använt oss av bland annat ett utforskande forskningsintresse var det för oss viktigt att intervjua de som finns i den faktiska verksamheten.

2.2 Urval och genomförande

Vi har valt att intervjua människor som arbetar i kontakt med klienterna på kriscentrum för kvinnor respektive kriscentrum för män. Vi ansåg att det var dessa personer som på bästa sätt kunde ge oss en bild av verksamheten och dess syfte. Då intervjuerna beräknades att ta mycket tid i anspråk begränsade vi oss till totalt fyra informanter, två på kriscentrum för kvinnor och två på kriscentrum för män. Vi kom i kontakt med våra informanter efter det att vi hade läst om de på Internet och olika informationsblad. Vi gjorde förfrågan först via mail om vi fick komma till deras respektive verksamhet för intervju, vi hade även telefonkontakt. Vi skickade även kort beskrivning av vad vi ville skriva om i vår uppsats. Utifrån de personal som var tillgängliga inom respektive verksamhet fick träffa och intervju två män från kriscentrum för män och två kvinnor från kriscentrum för kvinnor.

Vi har valt att använda oss av kvalitativa intervjuer som datainsamlingsmetod. Det vi gjorde innan intervjuerna var att skaffa oss förkunskaper som finns om vårt forskningsämne. Vi ansåg att detta kunde hjälpa oss att lättare förstå vad informanten talar om när det gällde vårt syfte och frågeställningar. Vi utgick ifrån att vi på förhand inte visste vilka frågor och svar som kom att bli viktiga och betydelsefulla. Därför vi valde att använda oss av en intervjuguide med fåtal teman och frågor. Med semistrukturerad intervjuteknik kunde våra informanter få utrymme att resonera och diskutera fram sitt svar. Vi använde oss av frågor med avgränsning för att kunna få konkreta svar eller utveckla andra frågor och behålla fokus på ämnet. Det var viktigt att vi som intervjuade kunde ha möjlighet att ställa följdfrågor (Svensson & Starrin, 1996).

Men det var viktigt att inte styra informanten och att utrymme fanns för informanten att själv reflektera över sitt svar. Vi ville gärna gå djupare i våra informanters svar och därför använde intervju som datainsamlingsmetod. Vi både antecknade och bandade intervjuerna. Detta för att inte missa relevant information under intervjun. Det vi också gjorde under intervjun var återberätta det informanten har sagt så att de kunde bekräfta det som sagts och att vi hade förstått informationen riktigt. På detta sätt ökade också validiteten för undersökningen

(6)

(Svensson & Starrin1996). Vi har även tänkt på att vi var två som intervjuade och det kunde påverka informanten. Det kan handla om att en maktrelation uppstår, vi var två och de var ensamma. Vi valde att vara två, eftersom att en av oss enbart ställde intervjufrågorna från vår intervjuguide. Det kan bli så att man är mer uppmärksam på frågorna än att lyssna när man är den som ställer frågorna. Då kan den andra mer aktivt lyssna och har möjlighet att reflektera över de svar som informanten ger. Det gjorde också att våra följdfrågor blev olika då. Två av intervjuerna skedde enskilt och varade ca en timme.

Vi ansåg att det var viktigt att informanten var med och bestämde tid och plats för intervjun, då det var viktigt att informanten kände sig bekväma i situationen. Intervjuerna tog plats på informanternas respektive arbetsplatser.

I ena verksamheten var vi tvungna att intervjua två stycken personal samtidigt, då de hade väldigt mycket att göra på arbetsplasten och det var ont om ledigt tid för enskilda intervjuer, även denna intervju varade ca en timme. Vi var medvetna om att informanternas svar kunde påverkas av att de var två och deras inbördes relation till varandra. Vi tänkte att det både kunde begränsa deras svar men även kanske göra dem mer nyanserade. Vi funderade även på att två olika individer pratar olika mycket och det kunde påverka att ena informanten talade mer än den andra. Det vi tänkte extra på var att båda informanterna fick lika mycket tid och utrymme att ge sina svar på våra frågor. Vi upplevde att informanterna inte alls verkade besvärade av att de var två och intervjun flöt på utan några svårigheter.

2.3 Etiska överväganden

Det är viktigt att vi tydligt förklarar hur informantens berättelse kommer att användas och att hennes/hans personuppgifter är konfidentiella (Kvale, 1997). Vi har därför att gett våra informanter fingerade namn.

Vidare var det också viktigt att ta hänsyn till hur frågorna påverkade våra informanter. Vi ville inte använda långa och ledande frågor.

Som Kvale (1997) skriver finns det en del etiska riktlinjer och frågeställningar man bör tänka på när man väljer sina informanter, frågeställning, m m. Han talar bland annat om att man ska fundera över vilka fördelar undersökningen har, kan den förbättra människors situation? Vi anser att vår studie kommer vara till nytta då information om verksamheterna kommer att göras tillgänglängligt.

I en kvalitativ intervju kan man märka om informanten inte förstår frågorna och då kan man upprepa och vidareutveckla frågorna. Det finns också utrymme för informanten att ställa frågor om det är någonting i det vi säger som de inte förstår.

Genom att läsa och lyssna så tillägnar vi oss kunskaper som vi gör till våra egna. Detta leder till en tolkning. Stigendahl (2002) pratar om tre kriterier som en vetskaplig tolkning bör bygga på. Det handlar om sinnesintryck, tänkande och ställningstagande. Vad vi tänkte extra på för vår del var ställningstagande vi hade gjort som forskare. Det var viktigt att tänka på de värderingar vi har med oss när vi läser och tolkar texter och insamlade data. Enligt Stigendahl (2002) bör en god forskare ta ett socialt ansvar och tydligtgöra sina värderingar.

2.4 Validitet och reliabilitet

Inom kvalitativ forskning frågar man sig vid prövning av reliabiliteten om det finns något konstant objekt. Med detta menas till exempel att informanten vid första intervjutillfället kan vara vid gott mod men nedstämd vid nästa, vilket kan

(7)

påverka svaren. Därför bör reliabiliteten ses utifrån sitt sammanhang, det vill säga den situation som råder vid intervjutillfället. I den kvalitativa studien kan reliabiliteten inte bedömas utan att samtidigt frågans giltighet eller validitet bedömts vid de olika intervjuer tillfällena. Därför är reliabilitet och validitet mer sammanflätat i den kvalitativa studien och kan knappast studeras enskilt så som det görs med reliabiliteten i kvantitativa studier (Svensson & Starrin, 1996). I kvalitativa studier avses validitetsbegreppet främst att bedöma giltigheten hos undersökningsupplägget, metod för insamling av data, data analys och resultaten. Validiteten ska bedömas i förhållande till kontext, intervjuare och informant (a a).

Som vi ser det är varje intervju situation unik och validiteten bedöms efter noggrann granskning av den händelse som intervjun utgör. Praktiska tillvägagångssätt för att pröva eller bekräfta resultat i kvalitativa studier som vi tror kan vara till nytta är exempelvis validering genom feedback från informanten, att denne fick kontrollera resultatet av intervjun innan vi använde den i vår uppsats och på så sätt kunde bekräfta att vi uppfattat informationen rätt. Vi gjorde detta genom att vi efter transkriberingen av intervjuerna skickade utskriften till respektive informant. Ett annat sätt vi kunde använda oss av är validering genom experter på området, det vill säga att vi kontrollerade huruvida våra resultat gick att jämföra med relevant litteratur.

Vi ansåg att vi kunde uppnå god validitet genom att i metod delen omsorgsfullt beskriva hur hela processen gått till gällande insamling av data, bearbetning av materialet samt analysen av materialet

2.5 Bearbetning och analys

Det första vi gjorde med vårt insamlade intervjumaterial var att transkribera de olika intervjuerna. Därefter bearbetade vi våra samlade data med hjälp av att först ta ut teman ur de intervjuer vi har gjort. Det som intervjupersonerna har sagt kortade vi ner i teman för att finna likheter och olikheter. Vi tittade även på vad likheterna/olikheterna berodde på. Sedan valde vi att kategorisera våra insamlade data utifrån de teman som vi funnit i texten och namngav de. Vi tyckte att det var viktigt att vi diskuterade materialet tidigt och att även analysmetoden kunde förändras. Vi har analyserat materialet genom att ställa frågor till materialet och låta vår analys styras av den teori och de begrepp vi har valt. Vi har också gått tillbaka för att se över våra frågeställningar och finna svar på de i vår analys.

Vi har behandlat våra fyra informanters intervjusvar som olika fyra textdelar. Vi har i vår analys försökt att relatera textdelarna till varandra och till respektive arbetsplats för att få en helhet. Detta för att få en ökad förstålelse av vårt undersökningsområde. En utgångspunkt som har varit viktigt för oss var att vi skulle vara så neutrala och objektiva vi kunde i vår beskrivning av verksamheterna. Det är både laddat och känsligt när man studerar ett område som behandlar våld.

2.6 Metoddiskussion

Vi har använt oss av intervjuer som metod för att samla in information. Problem som vi tänkte kunde uppstå vid intervjuer var bland annat intervjuareffekt. Detta innebär att informanterna inte svarar ärligt utan istället svarar vad de tror att intervjuaren förväntar sig av dem eller att intervjupersonen svarar på ett sätt som de tror stämmer överens med intervjuarens synpunkter (Patel & Davidson, 2003).

(8)

Vi tyckte att en annan nackdel med att intervjua personal vid endast två verksamheter, var att det blir svårt att dra generella slutsatser. Detta är i och för sig inte vår mening då vi använt oss av en kvalitativ metod. Det vi finner utifrån informanternas svar kan inte generaliseras till andra liknande verksamheter. Däremot tyckte vi att valet av intervjumetod var en bra metod för att kunna samla mycket information i vår typ av arbete och valda ämne.

En annan svårighet som vi stötte på var att intervjuerna var tidskrävande och krävde mycket tålamod av oss både i arbetet med att skriva ut intervjuerna ordagrant samt att bearbeta och analysera råmaterialet.

2.7 Litteraturdiskussion

Vårt teoretiska material har vi hämtat främst från Näringsdepartementet- Mäns våldsutövande- barns upplevelser, BRÅ rapport 2002:8- Att förebygga våld mot kvinnor i nära relationer samt SOU rapport 2006:65- Att ta ansvar för sina insatser. Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor

Näringsdepartementets rapport redovisar de under 2006 kartlagda verksamheter som arbetar för att män ska sluta använda våld mot kvinnor och barn. Denna rapport behandlar insatser som riktas till våldsutövande män och redovisar verksamheternas resultat, brister samt förslag till förbättringar.

I brottsförebyggande rådets rapport har exempel på olika verksamheter samlats i syfte att stimulera till fler initiativ på det lokala planet. Rapporten riktar sig till de, som på olika sätt, kan komma i kontakt med våldsutsatta kvinnor.

SOU rapporten syftar till att se över socialtjänstens insatser för våldsutsatta kvinnor och att föreslå åtgärder för ett bättre stöd. Åtgärder som föreslagits riktar sig främst mot förbättrad och förtydligad lagstiftning, att skapa för socialtjänsten enhetliga bedömningsinstrument och stöd till kompetensutveckling till

socialtjänstens personal.

Dessa olika rapporter har varit till stor nytta för oss i sökandet av insatser som görs mot våld i nära relationer. De visar även på diverse svårigheter som kan uppkomma i arbetet med detta våld. Det vi har saknat i vårt sökande är uppföljningar och resultatredovisning av verksamheter som riktar sig mot målgruppen våldsutövande män. Denna avsaknad påpekas även i rapporten från Näringsdepartementet.

Vi har vi använt oss av Anthony Giddens bok Sociologi (2001) och Robert W Connells bok Maskuliniteter (1999) för att beskriva våra valda genusteorier. Giddens bok behandlar flertalet olika genusteorier varav vi valt ut några som vi tycker täcker upp det centrala inom ämnet genus. Boken är övergripande och tydligt och har för oss varit mycket användbar för att skapa oss en grundläggande uppfattning om de genusteorier som dominerar idag.

Connell har i sin bok behandlat olika sorters maskuliniteter och feminiteter. Detta är för vårt arbete relevant då vi i våra intervjuer ställt frågor rörande olika

maskuliniteter och feminiteter. Boken föll oss i smaken då temat var intressant och har varit mycket användbar i syftet att undersöka huruvida det maskulina och det feminina kan förändras.

(9)

3 KUNSKAPSBAKGRUND

För att kunna förstå de insatser som finns och som kan komma att behövas anser vi att det är av vikt att försöka förstå vad mäns våld mot kvinnor i nära relationer innebär. Det är viktigt att definiera olika typer av våld och undersöka de rådande förklaringsmodellerna till varför denna typ av våld uppstår. Som vi ser det så är det utifrån dessa förstålelser som insatserna skapas.

I detta avsnitt syftar vi till att ge en översiktlig beskrivning av den kunskapsbakgrund som finns om mäns våld mot kvinnor och som vi ser relevant för vårt arbete.

3.1 Mäns våld mot kvinnor

Numera finns en bred enighet om att mäns våld mot kvinnor är ett komplext problem med sammansatta orsaker, på såväl strukturell, kulturell som individuell nivå, men än så länge är kunskapen begränsad om varför vissa män tar till våld mot sina närmaste.

Om arbetet med att motverka våldet mot kvinnor ska nå framgång behöver maktfördelningen mellan könen synliggöras, debatteras och förändras mot ökad jämställdhet. Det handlar också om attitydförändringar i vid bemärkelse och om att ta avstånd från alla former av kränkningar och övergrepp (BRÅ 2002:8).

Trots strävan efter jämställdhet mellan kvinnor och män samt förändrade innebörder i manlighet och kvinnlighet förmedlas, inte minst i medierna, till pojkar och unga män att manlighet är förknippad med makt, råhet och fysisk styrka. Det saknas naturliga sammanhang där män samtalar om relationer, manlighet, självbilder, livskriser etc.

Maktmissbruk i relationer kan också förebyggas genom att arbeta med att påverka barns och ungas självkänsla och förmåga till empati. Deras föreställningar om kvinnligt och manligt och relationen mellan könen bör också påverkas. Hit hör det arbete som görs i förskola, skola och fritidsverksamheter när det gäller värderingsfrågor, kamratstöd, konflikthantering etc.

På flera håll har det startats och startas särskilda centra dit män kan söka sig för krisbearbetning och psykologisk hjälp. När det gäller de våldsbenägna männen och möjligheterna att påverka dem i positiv riktning finns en del kunskap och erfarenhet från forskning och praktisk verksamhet i så kallade påverkansprogram och liknande som samverkar med exempelvis frivården, socialtjänsten och landstinget. Flera kommuner har också jourer och kriscentra för män, som erbjuder samtalsstöd, individuellt och i grupp. De drivs i stiftelseform eller i kommunal regi (a a).

Mäns våld mot kvinnor är ett prioriterat område i jämställdhetspolitiken. Det våld som kvinnor utsätts ses som den yttersta konsekvensen av mäns överordning och kvinnors underordning. Det fjärde delmålet för jämställdhetspolitiken är just att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Målet omfattar alla former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld och hot om våld som riktas mot kvinnor och flickor. Vidare omfattas arbetet för att motverka prostitution och handel med människor för sexuella ändamål, samt det hedersrelaterade våldet (http://www.regeringen.se/sb/d/3208).

Enligt FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor inkräktar mäns våld mot kvinnor på, och förhindrar kvinnors och flickor åtnjutande av de mänskliga

(10)

rättigheterna. Sverige är ett av få länder i världen som har en speciell lagstiftning när det gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Brottet definieras som upprepade straffbara gärningar som riktar sig mot närstående kvinnor, så kallad grov kvinnofridskränkning, eller mot barn och andra närstående personer, så kallad grov fridskränkning (a a).

Den första omfångsundersökningen om mäns våld mot kvinnor i Sverige publicerades i maj 2001 under titeln Slagen Dam. Undersökningen ger en bild av hur omfattande mäns våld mot kvinnor är och synliggör de flytande gränserna mellan hot, våld och sexuella övergrepp. Undersökningen visade bland annat att var fjärde kvinna, det vill säga 25 procent, har efter sin 15-årsdag upplevt fysiskt våld från någon man. 56 procent av alla kvinnor har trakasserats sexuellt. Var tredje kvinna, mer exakt 34 procent, har åtminstone en gång efter sin 15-årsdag utsatts för sexuellt våld av en man. Totalt sett har 46 procent, alltså nästan hälften av alla svenska kvinnor, erfarenheter av våld från någon man efter sin 15-årsdag. Detta innebär att våld mot kvinnor är en utbredd, frekvent och aktuell företeelse. Det motsäger föreställningen om att det endast är ett fåtal män som utövar våld mot kvinnor. De åtgärder som vidtas för att stoppa våldet måste, för att vara framgångsrika, grundas i en sådan förståelse, där kunskaper om våldets plats i kvinnors och mäns liv sätts i förbindelse med kvinnors och mäns vardag (Lundgren m fl, 2001).

Kvinnors utsatthet för mäns våld, vare sig det är misshandel, sexuella trakasserier, våldtäkt eller incest är ett samhällsproblem som inte bara har konsekvenser på ett socialt plan utan även inkluderar stora ekonomiska aspekter. Kostnader för det könsrelaterade våldet är både av direkt och indirekt form. Det handlar om direkta vårdkostnader för utsatta kvinnor och barn, kostnader för rättsprocesser och kriminalvård, jourverksamhet och andra kostnader för att ge kvinnor och barn skydd det handlar också om indirekta och långtgående kostnader som medförs av bortfall i arbetstid och begränsande av kvinnors deltagande i samhället (http://www.vansterpartiet.se/PUB_KvinnoFemin/23185.cs).

3.2 Definition av våld

Våld är i de flesta sammanhang ett värdemässigt mycket negativt laddat ord. Att definiera begreppet våld är viktigt för att kunna mäta förekomsten av våld och för att kunna undersöka hur olika former av våld förhåller sig till varandra, vad som är våld och vad som inte är våld och så vidare. Risken med att definiera våld är att man genom definition lyfter fram vissa handlingar och avdramatisera andra. Handlingar som av enskilda utsatta kan uppfattas som nog så allvarligt våld (Ekbrand, 2006).

Då vårt arbete handlar om insatser mot våld i nära relationer anser vi att det är viktigt att försöka att definiera vad våld är. För att kunna förstå insatserna måste man också förstå vad det är de riktas emot. Definitionerna nedan är ingen uttömmande lista, utan exempel på våldet vi har att göra med i det aktuella ämnet, det vill säga mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

Fysiskt våld är handlingar riktade mot kvinnans kropp. Exempel på sådant våld

kan vara fasthållning, knuffar eller slag med eller utan tillhyggen.

(11)

exempelvis sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och våldtäkt. I detta begrepp ingår även situationer där mannen hindrar kvinnan i sin rätt att använda preventivmedel.

Psykiskt våld kan vara att mannen gentemot kvinnan har ett nedvärderande

beteende, vilket kan innebära att kvinnans egenskaper, handlingar och beteende nedvärderas och förringas vid upprepade och återkommande tillfällen. Psykiskt våld innefattar också ett mot kvinnan kontrollerande beteende, exempelvis olika strategier som mannen använder sig av för att öka sin kontroll över kvinnan. Att förbjuda eller hindra kvinnan att utföra vissa handlingar, kräva av kvinnan att berätta vad hon gjort och var hon varit, motarbeta kvinnans relationer med omvärlden i syfte att isolera henne, förfölja henne och så vidare, är exempel på sådant kontroll utövande.

Hot är sådant beteende som kvinnan uppfattar som tecken på risk för våld.

Verbala hot kan utövas genom att skrika, måtta slag i luften, slå i dörrar etc. Hoten kan vara riktade mot kvinnan själv, eller andra som är viktiga för henne som till exempel hennes familj, gemensamma husdjur eller barn. Även hot om att förstöra eller beslagta för kvinnan värdefull egendom kan räknas till sådant beteende.

Trakasserier en bred kategori som innefattar alla möjliga handlingar som till

exempel brev eller telefonterror, att systematiskt bryta mot överenskommelser av olika slag eller att spärra gemensamma bankkonton etc.

Separationsvåld är ett begrepp som lämpar sig väl i förklaringar av hur kvinnor

resonerar när det gäller separation eller fortsatt samlevnad. Mannens våldshandlingar kan motverka att kvinnan väljer separation och påverkar i hög grad kvinnans faktiska möjlighet till att lämna den våldsamme mannen. Enkelt uttryckt så hindrar mannen kvinnan från att lämna honom, tvingar henne att återvända eller straffar henne för att hon lämnat honom genom att använda någon form av våldshandling.

Icke våldsamma sätt för män att uppnå kontroll över kvinnan kan vara till

exempel att han förbjuder eller hindrar henne från att förvärvsarbeta eller lägger beslag på hennes inkomst för att hon ska bli beroende av honom. Detta är viktigt att beakta för att uppmärksamma de maktmekanismer som faktiskt kan existera i vanliga fredliga förhållanden (a a).

För att ytterligare vidga förståelsen för våldet kan man beakta de olika egenskaper som olika typer av våld har gemensamt. Våld kan beskrivas som hierarkiskt vilket innebär att våldet riktas nedåt eller åt sidorna. Det kan beskrivas genom att en fysiskt eller psykiskt starkare person riktar sitt våld mot någon som är svagare, som ett symboliskt handlande för överordning respektive underordning. Genom att beskriva Våld som cykliskt, påvisas resonemanget om att våld föder våld. Våldet blir en ond cirkel och kan förklaras som att den som själv blivit slagen eller haft en våldsam bakgrund ofta kommer att använda våld själv. Nära detta resonemang ligger beskrivningen av att våld förflyttas. Med detta menas att det sker en form av förskjutning av våldet, att den som blir slagen själv börjar slå. Till exempel barn som blir slagna hemma blir våldsamma i skolan eller tvärtom, personer som förtrycks på sina arbetsplaster kan ta ut det hemma och så vidare. Att resonera kring våld som intelligent, innebär att den som slår väljer platsen, tiden och personen. När det gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer kan detta ta sig i uttryck i att mannen utåt sett, på arbetsplatsen eller bland andra människor, kan verka sansad och lugn. Våldet utspelar sig i hemmet utom syn och hörhåll för utomstående, mot kvinnan och eventuellt barnen (Jansson & Åbom, 2005).

(12)

3.3 Förklaringsmodeller

De flesta forskare som arbetar med ämnet våld mot kvinnor i nära relationer koncentrerar sig oftast på parterna i relationen. Det finns dock tydliga skillnader mellan de olika teoretiska utgångspunkterna och därmed olika konsekvenser av dem. Som exempel bortser den könsneutrala forskningen helt från de sociala värderingar som finns invävda i forskningen. Detta missgynnar kvinnor och gör dem medskyldiga till det våld deras män utsätter dem för. Den feministiska forskningen utgår tvärtom från den ojämlika kultur vi lever i. Feministiska forskare är medvetna om de värderingar beträffande kön som finns i vårt samhälle (BRÅ 1997:2)

Forskningens problemformuleringar är mycket viktiga och avslöjande. Skillnader i hur forskningsfrågan formuleras kan bli avgörande för resultatet. Ställs frågan ”Varför blir kvinnor slagna” istället för ”Varför slår män kvinnor” ligger tyngdpunkten på olika ställen. Frågan styr metodiken och resultaten blir olika och får olika konsekvenser. I frågan ”Varför blir kvinnor slagna” ligger tyngdpunkten hos kvinnan och stora delar av forskningen lägger vikten vid att hitta avvikelser hos kvinnan som gör att just hon blir slagen. Mannens roll och hans ansvar hamnar i skymundan. Formuleras frågan istället ”Varför slår män kvinnor” hamnar fokus på den aktive i situationen, det vill säga mannen. Denna utgångspunkt ger då andra svar (a a).

Det finns inga enkla förklaringar till varför brott begås generellt, vilket i hög grad även gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Några huvudsakliga ansatser inom forskningen om orsakerna kan urskiljas. Dels förklaringsteorier utifrån ett samhälleligt/strukturellt perspektiv som tar fasta på den historiska och sociala manliga dominansen över kvinnor, dels ett individuellt perspektiv med fokus på socialpsykologiska och psykologiska faktorer. Det finns även teorier som tar sin utgångspunkt i ett biologiskt perspektiv (BRÅ 2001:11).

Gemensamt för de flesta förklaringsmodeller och teorier är att de beskriver en nedbrytningsprocess hos kvinnan. För kvinnan innebär detta en successiv isolering, vilket försvårar för kvinnan att bryta sig loss, anmäla och få hjälp.

Tyvärr har också många av dessa modeller och teorier mer eller mindre fråntagit de våldsamma männen ansvaret för våldet. Fenomenet beskrivs ofta som en maktprocess som för mannen syftar till att få kontroll över kvinnan Detta våld är inte som man kanske kan tro, ett resultat av att mannen under ett gräl plötsligt tappar fattningen och slår. Dessa män är inte våldsamma mot vem som helst utan riktar våldet mot kvinnan i relationen. Mäns våld mot kvinnor kan inte heller betraktas som brist på självkontroll då förövaren ofta skjuter upp våldet tills de är ensamma och inga vittnen finns. Likaså riktas slagen ofta till delar av kroppen som döljs av kläder. Det finns heller inga klara samband mellan misshandlande män och alkoholintag eller mellan misshandlande män och deras uppväxt. Det finns helt enkelt ingen enkel förklaring till varför män misshandlar (BRÅ 2002:8).

De teoretiska ansatser som under lång tid dominerat när det gäller att finna förklaringar till våld i nära relationer är de individualpsykologiska teorierna. I dessa teorier anses orsakerna till våldet vara personligt och psykologiskt betingade. Exempelvis den så kallade borderlinepersonligheten är ofta mycket emotionell och lider av separationsångest. Tillvaron och förhållandet upplevs ofta som svart eller vitt och kantas av svartsjuka och tillitsproblem.

Den psykopatiska personligheten brister i förmågan till empati, skuld och ansvar. Denne är ofta våldsam till sin natur och inte sällan kriminellt belastad.

(13)

Den överkontrollerande och explosiva personligheten är antagligen den vanligast förekommande. Dessa personligheter brukar vanligen bara våld mot de närmsta familjemedlemmarna. (Larsson, 2003)

Enligt den sociokulturella teorin är alla män potentiella gärningsmän. Fokus ligger på de värderingar som legitimerar manlig kontroll och dominans över kvinnor. Till exempel framförs i FN:s deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor är ett uttryck för historiskt ojämnlika maktförhållanden mellan kvinnor och män. Våld mot kvinnor är en avgörande social mekanism, genom vilken kvinnor tvingas in i en underordnad ställning gentemot män. I samma deklaration skrivs också att vissa grupper av kvinnor är särskilt utsatta, exempelvis kvinnor tillhörande olika minoriteter, flyktingkvinnor, minderåriga flickor, äldre kvinnor samt kvinnor med funktionshinder (SoU 2006:65).

De familjestrukturella teorierna pekar på familjens interaktion och struktur som orsak till våldet utan att någon enskild person skuldbeläggs.

Social inlärningsteori, våldet ses som ett inlärt beteende. Pojkar växer upp och ser

att män slår eller kvinnor och därigenom får makt. De män som dominerar kvinnor anses vara framgångsrika. Detta förstärks genom att massmedia och underhållningskulturen visar sådana förebilder (Larsson, 2003).

Ofta dyker frågan upp om varför kvinnan stannar kvar i misshandelsförhållande. Även här finns olika teorier och förklaringsmodeller att tillgå. Att beskriva kvinnans situation i ett misshandelsförhållande kan göras genom den så kallade normaliseringsprocessen. Detta innebär att våldet gradvis normaliseras både för den som misshandlar och den som misshandlas. Gränserna för vad som är acceptabelt suddas gradvis ut och situationen upplevs tillslut som normal. Mannen dominerar hennes känslomässiga liv vilket leder till att alla upplevelser sker i förhållande till mannen. Detta känslomässiga beroende förstärks av att våldet växlar med det faktum att mannen ibland är varm och kärleksfull. Både våld och kärlek kommer från den person som dominerar hennes liv. Genom att kvinnan anpassar sig till våldet normaliseras det också (a a)

En kvinna som blir utsatt för våld och hot av sin partner tar i många fall ofta själv på sig skulden. Perioder av misshandel följs ofta av försoning, tills våldet återigen upprepas. På grund av hot, rädsla för upptrappning och en gradvis nedbruten självkänsla, kan det vara svårt att bryta upp från ett misshandelsförhållande. Ett uppbrott innebär inte heller säkert att våldet och trakasserierna upphör. En separation är i regel en lång process, där kvinnan behöver stöd och skydd

(BRÅ 2002:8).

Margaretha Hydéns (1995) forskningsprojekt och avhandling, Misshandel inom äktenskapet, inriktas på att förstå både kvinnans och mannens perspektiv vid våld i nära relationer. Ur intervjuer med både män och kvinnor i sådana relationer kunde hon se både likheter och olikheter i uppfattningen om vad som föranlett händelserna och själva våldet. Både männen och kvinnorna uppgav att gräl var en typisk inledande fas. När det kom till själva våldshandlingen talade männen om isolerade händelser och bråk medan kvinnorna talade om misshandel och dess konsekvenser. I intervjuerna har också männen tillskrivit kvinnan all makt. För att få kontroll över sitt eget liv måste han först få kontroll över hennes.

Mona Eliasson (1997), forskare vid Centrum för kvinnoforskning, har skrivit boken Mäns våld mot kvinnor och beskriver våldsprocessen i tre olika faser. Till

(14)

en början utsätts kvinnan för upprepade nedvärderande kommentarer om hennes person, förmåga och vardag. Ofta sker detta i situationer inför andra vilket gör det svår för henne att försvara sig. Nästa steg mot det fysiska våldet är när mannens uppträdande gentemot kvinnan förändras. Han kan bli hårdhänt, lynnig och oförutsägbar. Detta hotfulla beteende medför att kvinnan blir osäker, ledsen och kränkt. För att undvika psykologiskt kaos anpassar hon sig och försöker vara till lags för att undvika utbrotten. I den tredje fasen blir våldet ett faktum. Detta kan ske med eller utan tillhyggen. Dessa tre faser upprepas ofta i ett mönster som kvinnan kan känna igen. Hon vet att våldet kan bryta ut men aldrig när eller under vilka omständigheter. Denna omväxling av våld och lugn bryter ner kvinnan och ökar mannens kontroll över henne.

FTPT

Längst i förklaringshänseende till vad som ligger bakom denna typ av brott kan man antagligen komma genom att använda olika perspektiv i kombination med varandra. En utgångspunkt är exempelvis att en samhällsstruktur som präglas av bristande jämställdhet och en skev maktfördelning mellan könen i kombination med en eller flera andra faktorer kan förklara (vissa) mäns misshandel mot kvinnor i nära relationer. Sådana andra bidragande faktorer kan både utgöras av socioekonomiska levnadsförhållanden och av individuella faktorer. Till exempel psykisk sjukdom eller störning, oförmåga att hantera konflikter samt drogmissbruk. I vissa fall kan troligen även situationella faktorer, som exempelvis tillfällig ekonomisk eller social stress, ha betydelse (BRÅ 2001:11)

FN-organet WHO använder sig av en s.k. ekologisk eller holistisk modell. Ramen för att förstå mäns våld mot kvinnor utgörs här av könsmaktsordningen, men hänsyn tas också till andra faktorer. I denna modell samspelar struktur, situation och personliga förhållanden. Med hjälp av en sådan analys kan man, enligt WHO, söka variabler som ökar eller minskar riskerna för kvinnor att utsättas för våld eller omvänt – faktorer som ökar eller minskar risken för att män ska utöva våld och övergrepp (SoU 2006:65).

Även kvinnovåldskommissionens bedömning är att en grundförutsättning för uppkomsten av mäns våld mot kvinnor är den samhälleliga könsmaktstrukturen, men att orsakerna till våldet knappast kan beskrivas endimensionellt. Vägen framåt i arbetet med mäns våld mot kvinnor anses här vara att öppet erkänna frågans komplexitet. Relationer mellan människor är komplexa och mångfacetterade fenomen som sällan uppstår, eller kan förklaras utifrån ett enda perspektiv. Alla kvinnor lever inte under samma villkor och en ensidig betoning på ojämlikheten mellan könen döljer andra former av förtyck. (a a.)

Till denna diskussion kan också begreppet intersektionalitet föras. Detta begrepp tar fasta på hur kön samvarierar med andra maktordningar, baserade exempelvis på klass, sexualitet, nationalitet och etnicitet. Det handlar om att se hur kön samverkar med en persons andra identiteter, exempelvis ens socioekonomiska tillhörighet samt hur detta formar unika upplevelser av förtyck (a a).

3.4 Genusbegreppet och könsbegreppet

Då vi har valt att begränsa oss till att skriva om insatserna mot mäns våld mot kvinnor är det enligt vår mening viktigt att definiera och diskutera begreppet genus. Även om mäns och kvinnors roller skiljer sig mellan olika kulturer finns det inga kända exempel på samhällen där kvinnor generellt sett har mer makt än

(15)

män. Mansrollen värderas och belönas över lag högre än kvinnorollen. I nästan alla kulturer är det kvinnan som bär det primära ansvaret för barnen och hemmet. Denna arbetsfördelning har lett till att män och kvinnor fått olika positioner när det gäller makt och rikedom (Giddens, 2001).

Debatten om könsskillnader handlar i grunden om i vilken utsträckning vi lär oss sexualitet och könsroller och i vilken utsträckning det är medfött. Genusbegreppet är kopplat till socialt konstruerade uppfattningar om manligt och kvinnligt och kön är kopplat till det biologiska (a a).

I vilken utsträckning är skillnaden mellan män och kvinnor ett resultat av kön respektive av könsroll? Vissa teoretiker menar att det är människans biologi som svarar för de medfödda skillnaderna när det gäller skillnader i beteende män och kvinnor emellan. Detta rör sådana skillnader som mer eller mindre kan återfinnas i alla kulturer, vilket tyder på att det är naturliga faktorer som inverkar. Enligt dessa teorier kan dessa medfödda skillnader förklara de könsorättvisor som förekommer i de flesta samhällen. Man riktar då uppmärksamheten mot det faktum att det i alla kulturer snarast är männen som är delaktiga i jakt och krigiska aktiviteter, vilket i sin tur påvisar, en hos män biologiskt baserad benägenhet att ägna sig åt aggressiva handlingar. Denna benägenhet anser man att kvinnor saknar. Kvinnor förväntas vara mer mjuka och passiva och ägna större delen av sin tid med att föda barn och fostra dessa. (a a).

Andra teoretiker menar att det ovan nämnda synsättet förnekar den viktiga roll som socialt samspel och utveckling har när det gäller att forma människors beteende. Könsrollssocialisationen, det vill säga inlärningen av genus- eller könsroller via familj och massmedia, är ett annat sätt att förklara orsakerna till skillnader kvinnor och män emellan. Detta synsätt innebär att man skiljer mellan biologiskt kön och social könsroll. Barn anses födas med det första och utveckla det andra. I kontakt med omgivningen internaliserar barn gradvis de sociala normer och förväntningar som tycks stämma överens med barnets kön. Könsrollsskillnaderna är med andra ord kulturellt skapade och inte biologiskt nedärvda. Orättvisor mellan män och kvinnor är alltså en följd av att de socialiseras in i skilda roller. Dessa teorier har blivit populära hos funktionalister som hävdar att dessa könsroller lärs in genom positiva och negativa sanktioner, det vill säga belöning och bestraffning. Om en individ utvecklar ett för sitt kön avvikande beteendemönster, menar funktionalisterna att det är ett resultat av otillräcklig eller felaktig socialisation. Funktionalisterna brukar också mena på att arbetsfördelningen män och kvinnor emellan har en biologisk grund. Det vill säga att män och kvinnor utför det arbete de utifrån en biologisk synvinkel är bäst lämpade för, exempelvis att kvinnan ombesörjer hem och barn medan mannen står för hushållsinkomsten (a a).

Kritikerna till det funktionalistiska synsättet menar att socialisationen inte är så enkel. Familj, skola och kamratgrupp kan ställa motsägande krav på könsriktigt beteende sinsemellan. De funktionalistiska teorierna bortser också från individens förmåga att förkasta och förändra de sociala förväntningarnas natur. Exempel på sådana individer är homosexuella människor, flickor som ägnar sig åt konkurrensinriktade aktiviteter med flera (a a).

R. W Connell (1999) säger att maskulinitet inte kan ses som ett isolerat ämne, utan som en del av en större struktur. Maskulinitet placeras i olika typer av relationsstrukturer vilka också följer historiska banor. Connell pratar om tre typer

(16)

relationer. Det är relationer som bygger på makt, t. ex det patriarkala systemet. Relationer som bygger på produktion som handlar om arbetslivets genusfördelning och dess konsekvenser. Relationer som bygger på emotionell bindning, så kallad katexis. Connell behandlar även relationer mellan olika typer av maskuliniteter.

Connell (1999) menar att det finns en hegemonisk maskulinitet, en viss form av maskulinitet som står över andra former av maskulinitet. Hegemonisk maskulinitet ser inte likadan ut överallt, utan kan skilja sig mellan olika kulturer. Connell säger också att hegemoni handlar om en historiskt föränderligt relation. Det krävs ett samband mellan kulturella ideal och institutionella makt kollektiv för att skapa hegemoni. Connell ser hegemoni som kulturell dominans i samhället och att det finns genus relationer som bygger på dominans och underordning. Inom mäns genushierarki så är till exempel homosexuella män underordnande heterosexuella män Den underordnande maskuliniteten består också av heterosexuella män som inte lever upp till det hegemoniska idealet, t. ex män som ses som fegis, morsgris tönt, nolla med mera (a a).

Med begreppet feminitet menas det typiska beteende som förväntas av en kvinna i varje given kultur (Giddens, 2001). Connell (1999) menar att alla kvinnligheter formas utifrån underordnade positioner i relation till den hegemoniska maskuliniteten. En form av underordnad kvinnlighet, framhävd kvinnlighet, utgör ett viktigt komplement till den hegemoniska maskuliniteten, och är inriktad på att tillgodose männens intressen och begär. Denna form av kvinnlighet kännetecknas av följsamhet, omsorg och empati, och har en framträdande plats bland annat i media och reklam. En annan form av kvinnlighet, den underordnade kvinnligheten, förkastar den ovan beskrivna kvinnligheten. Här återfinns kvinnor som utvecklat en icke underordnad identitet och livsstil, till exempel feminister, lesbiska, ogifta, prostituerade, industriarbetande med flera. Dessa kvinnligheter och deras erfarenheter är emellertid till stor del dold eftersom så stor uppmärksamhet ägnas åt att vidmakthålla den framhävda kvinnligheten som norm i samhället (a a).

Även om Connell (1999) beskriver en tydligt organiserad genushierarki, anser han inte att denna skulle vara oföränderlig. Han menar tvärtom att genushierarkin är ett resultat av en kontinuerlig process och därför mottaglig för förändring och ifrågasättande. Kvinnor som en gång identifierat sig med den framhävda kvinnligheten kan till exempel utveckla en feministisk medvetenhet. Denna ständigt närvarande möjlighet till förändring gör att de rådande genusrelationerna kan rivas upp utifrån den handlingsfrihet som människan besitter. Sådana förändringar kan ses idag genom att det legitima i mäns dominans över kvinnor, försvagas genom exempelvis lagstiftningen (a a). Intressant för oss är de relativt nya lagar som behandlar våld i nära relationer. Ett andra faktum är att den hegemoniska maskulina heterosexualiteten är mindre dominant idag än förr. Ett tredje faktum är att det finns sociala intressen som motsäger den existerande genusordningen, exempelvis gifta kvinnors rättigheter och den växande gay rörelsen (a a).

(17)

4 INSATSER

För att svara på frågan om vad det finns för insatser rent generellt, presenterar vi här en översikt av de insatser som gjorts och som finns tillgängliga i dag för män som utövar våld samt för våldsutsatta kvinnor. Vi har också gjort en översiktlig presentation av kriscentrum och jourer generellt. Vi tycker att det är viktigt att visa på att det finns en relativt omfattande grupp insatser och verksamheter som syftar till att motverka detta våld.

4.1 Lagstiftning och andra åtgärder

Då vi anser att lagstiftningen är grundläggande för insatserna är det intressant att se till utvecklingen av denna och därmed hur samhällets syn på mäns våld mot kvinnor i nära relationer har förändrats.

Kvinnors rättshistoria visar på att problemet med mäns våld mot kvinnor varit en fråga som existerat under lång tid och vi vill visa på ett antal viktiga

lagförändringar som skett genom åren.

1864- mannens rätt att aga sin hustru upphävs.

1944- åklagare får rätt att även utan kvinnans angivelse åtala hennes man om

denne misstänkts för grov misshandel av henne i hemmet.

1965- våldtäkt betraktas som brott även inom äktenskapet. 1979- förbud mot att slå och kränka barn.

1982- kvinnomisshandel faller under allmänt åtal.

1988- lagen om besöksförbud antas. Brottsoffret får också rätt till

målsägandebiträde i mål om sexualbrott och kvinnomisshandel.

1993- kvinnovåldskommissionen tillsätts.

1998- lagen om grov kvinnofridskränkning införs. Upprepade kränkningar mot

kvinnan kan dömas som ett grovt brott.

2000- nationellt råd för kvinnofrid inrättas som rådgivande organ för regeringen. 2003- lagen om besöksförbud utvidgas.

Under senare år har en rad förändringar bland annat i lagstiftningen införts för att underlätta bekämpningen av så kallade kvinnofridsbrott. Stöd till brottsoffer är prioriterat av statsmakterna och våldsutsatta kvinnor ska prioriteras högt inom rättsväsendets olika instanser. Effektiva ingripanden mot våld och hot mot kvinnor i nära relationer bygger på samverkan och en välfungerande rättskedja, alltifrån tydlig dokumentation av skador, brottsplats och förhör, till snabba skyddsåtgärder, utredningar och lagföringar. För att öka kompetensen och effektiviteten i handläggningen har polisen på flera håll organiserat särskilda enheter för utredningar om våld i familjen. Syftet är att fler utredningar ska kunna leda till åtal än vad som hittills har varit fallet. Stora satsningar görs också för fortbildning av poliser. (BRÅ 2002:8)

Andra åtgärder som vidtagits är att möjligheterna för offren att få hjälp av en stödperson under förundersökning och rättegång, har förbättrats och att det sedan 1988 finns möjlighet till ett målsägandebiträde att närvara vid rättegång. Dessutom infördes lagen om besöksförbud år 1988 och samma år ändrades gränsdragningen mellan misshandel och grov misshandel.

Möjligheterna att få trygghetspaket och skyddad identitet och adress har också utökats (a a).

(18)

På uppdrag av regeringen inrättades år 1994 Rikskvinnocentrum (RKC) som är en specialistenhet inom hälso- och sjukvården för kvinnor som utsatts för våldtäkt eller misshandel.

I juli 1998 trädde en ny lagstiftning mot grov kvinnofridskränkning i kraft (BrB 4 kap. § 4a). Den fokuserar på upprepade övergrepp och kränkningar som begås av en man mot en kvinna han har eller har haft en nära relation med. Det kan i dessa fall röra sig om misshandel men också om till exempel olaga hot, hemfridsbrott och ofredande. Dessa övergrepp och kränkningar har var för sig ett lågt straffvärde, men i och med lagstiftningen om grov kvinnofridskränkning kan dessa brott tillsammans räknas som ett enda grovt brott med högt straffvärde (BRÅ 1997:2).

FN har sammanställt ett handlingsprogram där en helhetssyn och ett tvärsektoriellt arbetssätt skall leda fram till ett samhälle fritt från det könsspecifika våldet. De regeringar som undertecknade detta har åtagit sig att lagstifta mot våld mot kvinnor i hemmet, på arbetsplatser och i samhället i övrigt. Detta har i Sverige lett fram till den kvinnofridsproposition (1997/98.55) som riksdagen antog våren 1998 (a a).

Betänkandet Slag i luften, (SOU 2004:121), från utredningen om kvinnofridsuppdragen, ger en övergripande bild av en rad brister i berörda myndigheters arbete med mäns våld mot kvinnor. Enligt betänkandet är det flera myndigheter som inte har genomfört sina uppdrag enligt Kvinnofridspropositionen, inte avsatt tillräckligt med resurser för frågan och allt för ofta bedrivit arbetet i form av tillfälliga projekt. Det framhålls dessutom i betänkandet att myndigheterna många gånger brister i kunskaper och förståelse av frågan. Det sägs att inte heller genomförandet av kvinnofridsuppdragen har lett till några genomgripande förändringar, vare sig i myndigheternas organisation eller konkreta verksamhet. Resultaten har istället visat att inte en enda myndighet på central nivå har tagit fram handlingsplaner för hur arbetet med mäns våld mot kvinnor ska bedrivas (SoU 2004:121).

Enligt jämställdhetsrapporten 2005:66 har det brottsförebyggande arbetet, generellt sett, en undanskymd plats i myndigheternas verksamhet och uppdraget om fortbildning inte sägs ha utförts på ett tillfredsställande sätt. Utredningen drar slutsatsen att myndigheternas arbete med mäns våld mot kvinnor är ett lågprioriterat och förminskat samhällsproblem, liksom att arbetet brister i kontinuitet, institutionalisering och politisering. Vidare i jämställdhetsrapporten kan man läsa om socialstyrelsens kartläggning av socialtjänsten och det uppvisar brister i samarbetet med polisen. Polisen lämnar inte information till socialtjänsten om vilka brottsoffer som behöver hjälp och stöd och de brister även i sin skyldighet att ge information till brottsoffer om att dessa kan få hjälp av socialtjänsten. Detta är ett problem som har påtalats flera gånger tidigare (SoU 2005:66).

4.1 Insatser för män i kris

Rapporten Mäns våldsutövande – barns upplevelser (Eriksson m fl ,2006), syftar bland annat till att kartlägga och beskriva verksamheter som arbetar för att få män som utövar våld mot kvinnor och barn i nära relationer att upphöra med sin våldsutövning. I rapporten pekas vissa typer av verksamheter som riktar sig till

(19)

våldsutövande män ut som relevanta. Det gäller exempelvis Kriminalvårdens påverkansprogram för män som använder våld mot kvinnor i nära relationer

Integrated Domestic Abuse Programme (IDAP), kriscentra för män i Malmö,

Göteborg och Stockholm, myndighetssamverkan Frideborg respektive Utväg Skaraborg samt Mansmottagningen mot våld i Uppsala (a a).

Allmänt visar undersökningar av verksamheterna visar på att det är ett fåtal verksamheter som kommer i kontakt med ett större antal män. I dessa verksamheter arbetar en stor del av de professionella med våldsproblematiken på en mindre del av sin tjänst. Dessa professionella består oftast av socionomer och andra som är eller varit verksamma inom andra delar av socialtjänsten. I samtliga av dessa verksamheter arbetar män och i hälften även kvinnor. I en tredjedel av verksamheterna ingår professionella med utländsk bakgrund. På en del av verksamheterna är deltagandet helt kostnadsfritt medan det på andra bekostas helt eller delvis av deltagarna själv. Vissa män kan delta med ekonomiskt stöd av socialtjänsten eller Allmänna Arvsfonden, andra genom avtal med Frivården (a a). Det har i många fall inte varit möjligt att få en uttömmande beskrivning av verksamheternas teoretiska bas respektive modell, vilket gör det svårt att bedöma vad det är för insats som faktiskt görs och vilka skillnader som finns mellan de olika verksamheterna. På en övergripande nivå går det dock att se en skillnad i att vissa verksamheter använder sig av manualbaserade program och andra av mer processorienterade interventioner (a a).

När det gäller könsmaktsperspektiv på mäns våld mot kvinnor och vilken roll detta perspektiv får i interventionerna är också det något som varierar. Vissa menar att det är helt centralt för interventionen medan andra uttrycker större tveksamhet till ett perspektiv där kön och makt sätts i fokus.

Även när det gäller säkerhet för våldsutsatta kvinnor och barn finns skillnader. En tredjedel av verksamheterna har så kallad partnerkontakt inbakat i modellen. Vidare är det endast ett fåtal som anser att det ingår i uppdraget att systematiskt ta ansvar för att bedöma risker för och trygga eventuella barn.

Många av verksamheterna saknar också handledning och direkt återkoppling för sina anställda. Det är endast kriminalvårdens IDAP program som har återkoppling som rutin (a a).

Ett annat problemområde är dokumentation av interventionsmodeller och tendensen är densamma när det gäller uppföljning och utvärdering, med vissa undantag. Längst framme i förändringsarbetet för att förbättra dokumentation och uppföljning ligger de verksamheter som arbetar med de manualbaserade programmen, ex IDAP. När det gäller utvärdering har endast ett fåtal av verksamheterna utvärderats av någon utomstående och kan anses vara någon form av effektstudie (a a).

Verksamheterna delas in i fem kategorier: interventioner inom ramen för kriminalvården och rättspsykiatrin, generella kriscentra för män, mansmottagningar med fokus på våld, interventioner inom ramen för myndighetssamverkan, samt det som här kallas integrerade interventioner som är en relativt ny form av samverkan inom socialtjänsten (a a)

Svensk kriminalvård har sedan början av 1990-talet utvecklat lokala program för

män som använder våld mot kvinnor i nära relationer. Dessa program har dock sett mycket olika ut och har saknat gemensamma instrument för utvärdering av

(20)

effekter. Kvinnovåldskommissionen konstaterade redan för ett drygt decennium sedan att kunskaperna om behandlingens effektivitet är bristfälliga (SoU 1995:60). Ett resultat av sådana lägesrapporter om behov och aktuell kunskap är att ett arbete påbörjats för att utveckla mer systematiska och vetenskapligt underbyggda interventioner. Utvecklingen av ett mer systematiskt program riktat till män som utövat våld i nära relationer i svensk kriminalvård har sedan 2000 skett i samarbete med bland annat den brittiska kriminalvården. ( Eriksson m fl, 2006)

Det grupprogram som nu är introducerat, IDAP (Integrated Domestic Abuse Programme), är hämtat från Storbritannien men grundstrukturen kommer från Duluth i USA. I IDAP programmet ligger fokus på de attityder och förstålelser som antas ligga till grund för våldet. Den teoretiska grunden för IDAP programmet är dels social inlärningsteori, dels en könsmaktsanalys. Våld mot kvinnor förstås med andra ord som något män lär sig. En central kontext för mäns lärande av dominans- och våldsbeteenden är ett samhälle som på olika nivåer genomsyras av ojämlikhet knuten till kön. När det gäller förändringsprocesser bygger programmet på social inlärningsteori och kognitiv beteendeterapi. Förenklat betyder det att utgångspunkten är att tankeprocesser är av avgörande betydelse för hur en person reagerar på yttre händelser, att tankar, känslor och handlingar är kopplade till varandra (a a)

Mottagningar med fokus på män med en våldsproblematik, exempelvis

Mansmottagningen mot våld i Uppsala, hämtar alla en stor del av sin inspiration från norska ATV (alternativ till vold). ATV:s teoretiska perspektiv på våld kan sammanfattas i ett antal grundantaganden. Det första är att utövaren alltid har ansvar för våldet. Våldet är ett könsrelaterat problem då män står för största delen av våldet som utövas i samhället. Detta våld måste sättas i relation till könade maktrelationer i samhället i stort. Våldet är ett försök att hantera makt och vanmakt, och kan ses som en form av maktmissbruk. Samtidigt finns ett sammanhang med vanmakt eftersom våld också är ett försök att hantera en subjektiv upplevelse underläge, en aktiv handling. Våldet har alltså en funktion, riktning och intention. Våldet måste också ses i relation till hur mannen förstår sig själv i relation till kvinnor (a a).

Oavsett om interventionen tar form som individuell kontakt eller gruppverksamhet så karaktäriseras kontakten av att man tar fokus på våldet. Våldshändelser rekonstrueras och gås igenom i detalj. Härigenom ska mannen komma närmare sitt eget våldsanvändande och han måste förhålla sig till våldet som ett problem och verklig händelse. Mannen måste också lära sig ta ansvar för sina handlingar. I samband med detta fokuseras det på våldets sammanhang, varför det uppstod, vilken funktion det fyllt och vilken relation det har till mannens eget liv och livshistoria. Viktigt är också det fokus som ligger på våldets verkan och konsekvens, där inlevelsen i den utsattes situation och känslor har en central plats i arbetet (a a).

Interventioner inom ramen för myndighetssamverkan finns sedan mitten av

nittiotalet på flera håll i landet. Det är samverkansprojekt som syftar till en mer samordnad intervention mot mäns våld mot kvinnor på en lokal eller regional nivå. Exempel på sådan myndighetssamverkan är projekten Frideborg respektive Utväg Skaraborg. Dessa projekt är tydligt influerade av tanken på en sammanhållen intervention som riktar sig till både barn, kvinnor och män. De bygger på en samverkan mellan olika myndigheter som till exempel

(21)

socialtjänsten, kriminalvården (frivården), landsting, polisen, åklagare och hälso- och sjukvård (a a).

Integrerat arbete inom socialtjänstens ram utmärks dels genom att de ingår i

socialtjänstens arbete, och då gärna som en samverkan mellan socialtjänstens olika delar, dels att insatsen riktad till män är integrerad med interventioner riktade till den våldsutsatta kvinnan och i vissa fall barnen i samma familj. Vad som kan konstateras som nytt i denna typ av verksamheter är den höga graden av samordning av insatserna riktade till barn, kvinnor och män i kombination med ett uttalat säkerhetstänkande. Vidare kan man se att det inte bara är säkerhetsinriktningen som är ny, utan även möjligheterna att motivera våldsutövande män att förändras. Genom att interventionen görs inom socialtjänstens ram och kan vara direkt kopplade till en anmälan eller utredning om ett barn som far illa blir pressen på pappan att göra något åt sitt beteende starkare. Ytterst kan en ovilja att förändras innebära exempelvis ett omhändertagande av barnet eller att frågan om vårdnaden, boendet eller umgänget aktualiseras. Nyttan i detta kan ses i situationen där de våldsutövande männen motsätter sig frivillig förändring. Frivillighet räcker sällan och det är så många av männen som inte aldrig blir anmälda eller dömda till vård. Här erbjuder ett integrerat arbete inom socialtjänstens ram ett indirekt ”tvång”. Hur effektivt detta är och vad det innebär för interventioner riktade till olika män vore väl värt att undersöka närmare (a a).

4.2 Kriscentrum och jourer för män

Verksamhet och behandling som riktar sig mot våldsamma män startade i England 1976 och grundades av en kvinnojour, men USA var först med att starta ett systematiskt behandlingsprogram. I Norge grundades verksamheten ”Alternativ til vold” 1987 och Kriscentrum för män grundades 1987 i Göteborg. Manscentrum i Stockholm startades 1988, och under 1990-talet har fler professionella Kriscentra för startas. (Eliasson 2000)

SMR, Sveriges manssjourers riksförbund är en politiskt och religiöst obunden

samarbetsorganisation för självständiga mansjourer, varav tio stycken är anslutna. SMR fungerar som ett rådgivande serviceorgan till de mansjourer som är anslutna. De har bland annat till uppgift att medverka till kunskapsutveckling, opinionsbildning och ökad förståelse för gemensamma intressen hos medlemsföreningarna (http://www.mansjouren.nu).

Mansjourernas verksamhet riktar till sig till män som är i kris. Kriserna kan ha

uppstått i samband med skilsmässa, vårdnadstvister eller andra relationsproblem. Det är alltså inte direkt män som misshandlar kvinnor som är målgruppen hos mansjourerna, utan det är män som allmänt är i kris. På jourerna har männen möjlighet att träffa andra män för samtal. De får hjälp med att kontakta advokat, familjerätten eller så kan de få hjälp med andra insatser om det finns behov. De som arbetar på mansjourer arbetar oftast ideellt. Förutom arbetet i verksamheten arbetar de också med att informera på skolor och myndigheter (SoS 1998:6).

Riksorganisationen för professionella kriscentra för män bildades 1997.

Riksorganisationen samlar kriscentra som har professionella behandlare/rådgivare anställda och har till sin huvudsakliga uppgift att arbeta med män i olika krissituationer samt med mäns problem kring aggressivitet och våld. Idag är elva

(22)

kriscentra för män organiserade i organisationen. Riksorganisationen är demokratisk, partipolitiskt- och religiöst obunden. Målsättningen är att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män samt att vara ett kunskapsforum för krisarbete med män. Man vill rikta ett särskilt fokus på förebyggande insatser och behandling av mäns problem med aggression och utövande av våld samt samla ny kunskap inom området och föra den vidare ut i samhället (http://www.rikskriscentraforman.se/)

Kriscentrum för män är en verksamhet med utbildade terapeuter och har samma

målgrupp som mansjourerna men riktar sig även direkt till män som misshandlat hustru eller sambo. När det gäller former för interventioner är det i de flesta fall fråga om enskilda samtal, men även gruppverksamhet förekommer. Kriscentrum för män har också ett välintegrerat samarbete med myndigheter som polis, socialtjänst och sjukvård (SoS 1998:6).

Den teoretiska basen samt modellen för insatsen tycks variera betydligt mellan de olika verksamheterna, men kan beskrivas som en eklektisk bas med inspiration från såväl pedagogik, kognitiv beteendeterapi och krispsykologi som från systemteori och psykodynamisk teori. Ofta ligger tyngdpunkten dock på någon av dessa influenser (a a).

För de första kriscentrumen som bildades i Sverige framhålls den kanadensiska mottagningen Center for Violence Intervention and Research (CIRV) i Montreal som en viktig inspirationskälla. Interventionen beskrivs som en ostrukturerad gruppterapi där ostrukturerad betyder att man inte följer ett förväg uppgjort schema. Tanken med detta är att de situationer och frågeställningar som just för tillfället är mest aktuella i gruppdeltagarnas liv ska vara utgångspunkten för det som diskuteras. Detta är ett sätt att skapa engagemang hos deltagarna, öka deras ansvar för varandra och minska beroendet av gruppledarna. Gruppformatet närmar sig en självhjälpsgrupp. Gruppen är öppen, vilket betyder att nya medlemmar kommer in när platser blir lediga. Här framhålls att blandningen av ”veteraner och nybörjare” ger deltagarna perspektiv på sin egen och andras utveckling. Detta ökar dynamiken i gruppen och bidrar till att skapa ansvarskänsla inom gruppen. De kriscentrum som startats efter hand hänvisar dels till de då redan etablerade mottagningarna, företrädesvis till Manscentrum i Stockholm och Kriscentrum i Göteborg som inspirationskällor till sitt arbete. Även Duluth-modellen och Alternativ til Vold i Oslo (ATV), vilka vi tidigare i arbetet överskiktligt beskrivit, uppges som inspirationskällor ( Eriksson m fl 2006).

4.3 Insatser för våldutsatta kvinnor

Det finns många som i samhället har till uppgift att hjälpa utsatta kvinnor. Det är myndigheter som polis, åklagare, socialtjänst, hälso- och sjukvård, men också kvinno- och brottsofferjourer och andra frivilliga organisationer. Allt för sällan är dock insatserna högt prioriterade, tillräckligt samordnade och kända för dem som behöver hjälpen Åtgärder mot mäns våld mot kvinnor i nära relationer kan dels syfta till att lindra konsekvenserna av våldet och kränkningarna, dels förebygga fortsatta våldshandlingar och övergrepp. Det gäller därför att ta hand om, stödja och hjälpa alla parter när våldet väl har inträffat (BRÅ 2002:8).

Yrkesgrupper som möter kvinnor, som kan vara utsatta, måste ha kunskap och våga fråga för att kunna upptäcka problemen och ge stöd i ett tidigt skede. Kvinnorna måste förutom skydd, stöd och hjälp med bearbetning få ett professionellt bemötande inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och

(23)

sjukvården. Männen som utsätter sina kvinnor för våld behöver behandling för att få ökad insikt, förändra attityder samt för att kunna bryta våldsmönstret. Barn och unga som vuxit upp med rädsla, våld och hot måste få hjälp att bearbeta dessa trauman, avlastas skuldkänslor och bygga upp en trygg identitet (a a).

Det har länge huvudsakligen varit frivilliga krafter i ideella kvinnojourer som stått för stöd och skydd åt misshandlade kvinnor – med ekonomiskt bidrag från stat och kommuner. På senare tid har emellertid medvetenheten ökat om att det behöver byggas upp fler kommunala Kriscentra med kvalificerad professionell hjälp (a a).

En del kvinnor är mer beroende än andra av sin omgivning/partner och kan därmed lättare utsättas för våld och kränkningar. Det gäller till exempel invandrarkvinnor som inte funnit sin plats i det svenska samhället, kvinnor med funktionshinder, äldre kvinnor som lever isolerat samt i vissa fall lesbiska kvinnor som lever i hemliga förhållanden. Generellt sett finns det dock lite kunskap och medvetenhet om dessa gruppers specifika problem och därför också brist på insatser riktade speciellt till dem och anpassade efter deras behov. (a a)

Kommunala handlingsplaner om våld mot kvinnor har länge förts fram som ett

effektivt redskap för arbetet med våldsutsatta kvinnor och nämndes redan i Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande från 1995. Man anser där att det är viktigt att kommunerna uppmärksammar insatser för våldsutsatta kvinnor i sin verksamhetsplanering och att resurser avsätts för ändamålet. Som ett resultat föreslog man att särskilda handlingsplaner skulle upprättas i kommunerna samt att dessa också bör utarbeta särskilda åtgärdsprogram. Dessa åtgärdsprogram ska beskriva hur man bemöter våldsutsatta kvinnor och vilka insatser som kan erbjudas kvinnorna, barnen och männen i situationen. Enligt kommissionen kan också väl utvecklade handläggningsrutiner på kort sikt förbättra möjligheterna att ge kvinnorna adekvat bistånd och bidra till större enhetlighet. På längre sikt kan för uppgiften erfarna socialarbetare medverka till att ett större antal utsatta kvinnor söker hjälp hos socialtjänsten. I rapporten konstateras dock att kommunernas handlingsplaner är av mycket olika karaktär. Man skiljer sällan mellan kommunala handlingsplaner, övergripande policydokument och riktlinjer på verksamhetsnivå för handläggare. Syfte och innehåll varierar mycket, liksom omfång, inriktning och ambitionsnivå (SOU 1995:60).

Brottsofferjourerna är organiserade i BOJ (Brottsofferjourernas riksförbund)

och det finns 110 sådana jourer i landet. Under år 2005 uppgav brottsofferjourerna att de sammanlagt haft kontakt med 28 000 hjälpsökande. Majoriteten av dessa, 59 procent, är kvinnor eller flickor. Den vanligaste hjälpsökande är en vuxen kvinna som utsatts för misshandel och/eller olaga hot. Brottsofferjouren kan bidra med stödsamtal och om så behövs kan brottsoffret få stöd vid kontakter med myndigheter som kan ge till exempel psykologisk hjälp, skyddat boende eller ekonomiskt stöd (www.boj.se).

Socialtjänstens insatser syftar enligt 5 kap. 11 § i socialtjänstlagen (SoL) till att

socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör också särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.

References

Related documents

Silica SiO, Iron Fe Calcium Ca Magnesium Mg Sodium Na Chlorine Cl Sulphuric Acid S0 4 Carbonic Acid C0 3.. Organic aad Volatile (by difference) TOT AL

De fick också information om att de när som helst avbryta sitt deltagande, utan att det på nå- got sätt skulle komma att påverka den vård eller de insatser som den äldre nu hade

KDV VKRZQ WKDW 6W(+ ZDV DEOH WR SHUIRUP HQDQWLRFRQYHUJHQW FDWDO\VLV ZLWK WKLV VXEVWUDWH $GGLWLRQDOO\ DQ H[SHULPHQWDO VWUXFWXUH RI D YDULDQW RI WKH VDPH HQ]\PH KDV EHHQ VROYHG

RAPPORT Vattenaspekter i framtida svenska certifieringssystem för stadsdelar Rapporten godkänd: 2013-11-11 John Munthe Forskningschef.. Johanna Andersson IVL

Since gender is one of the fundaments in identity construction, both individually and collectively, and the constructions of identities is central to war making policies in

behandlingsinsatser för den som utövar våld. En bättre samverkan kan tänkas leda till större förutsättningar att erbjuda en mer individanpassad behandlingsform för att

Till exempel, olikt tidigare forskning visar denna studie p˚a att det ¨ar m˚anga p˚averkansfaktorer i m¨otet med v˚aldsut¨ovande m¨an.. Vi hoppas med denna studie kunna bidra

1 av 7 män i USA har utsatts för grovt fysiskt våld i en nära relation och över 4 miljoner män i USA har utsatts för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld av en partner i en