Lärande och samhälle
Barn unga Samhälle
Examensarbete
15 högskolepoäng, avancerad nivå
DEN GODA VILJANS
MAKT
En diskursanalys av ADHD-diagnosen
THE POWER OF THE GOOD WILL
A discourse analysis of the ADHD diagnosis
Kristina Bengtsson
Lisa H Clase
Lärarexamen 210 hp Examinator: Jonas Qvarsebo
Barndoms- och ungdomsvetenskap
SAMMANFATTNING
Syftet med den här studien är att undersöka hur ADHD-diagnostisering framträder i skolan ur ett diskursanalytiskt perspektiv, utifrån intervjuer dels med pedagoger och dels med barn diagnostiserade med ADHD. Undersökningen baseras även på 55 enkäter besvarade av pedagoger samt visst utredningsmaterial. Studien fokuserar makt ur ett mikro- och makroperspektiv med skolan som huvudarena. Michel Foucaults syn på relationen mellan makt och kunskap har varit bärande i undersökningen tillsammans med historiska jämförelser av skiftande normalitetsramar. Resultatet visar att den biomedicinska diskursen dominerar framför den psykosociala, när ADHD-diagnostisering diskuteras. I analysen framstår även att den lättnad och självinsikt som pedagogerna menar att barnen upplever med en diagnostisering inte verkar stämma överens med barnens bild av situationen. Vad som däremot framträder är att en ADHD-diagnos möjliggör ökade resurser samt tillgång till medicin. I studien visar det sig att pedagogerna talar om ADHD utifrån den biomedicinska diskursen, samma diskurs som idag har en dominerande ställning inom forskning. Som slutsats kan sägas att de maktdimensioner invävda i vårt språk och våra handlingsmönster, som skapar förgivettagna sanningar om vad som är barnens bästa, leder till en styrning av pedagogers särskiljande av barn. Med denna goda viljas makt kategoriseras barn vars beteenden kan härledas till ADHD-diagnosen.
NYCKELBEGREPP
ADHD- diagnostisering, diskursanalys, biomedicinsk diskurs, elevroll, kategorisering, maktutövning, normalitet, psykosocial diskurs
INNEHÅLL
KAPITEL 1 INLEDNING 6
Syfte och frågeställningar 7 Disposition 8
KAPITEL 2 BAKGRUND OCH TIDIGARE FORSKNING 9 Det avvikande barnets historia 9
En skola för alla 9
Kategoriseringar över tid 10
Förhandling om normalitet i dagens skola 11 Elevrollen 12
ADHD-diagnosen gör entré 13
MBD, DAMP och ADHD 13
Kärfve vs Gillberg, en forskarstrid 14
Antagonism i frågan om det avvikande barnet 15 Utredningar av ADHD 17
Medicinering av ADHD 18
KAPITEL 3 DISKURSANALYS SOM TEORI OCH METOD 19 Diskursanalys 19
Diskurser och konstruktioner 19 Vad är diskursanalys? 20
Med makten i fokus 21 Diskursanalytiska verktyg 22
Kritik mot diskursanalys som teori och metod 23 Klargörande av centrala begrepp 23
Tillvägagångssätt 24
Metodval 24 Urval 25
Genomförande 26
Forskningsetiska överväganden 26
KAPITEL 4 RESULTAT OCH ANALYS 29 Makten över ordet 29
Vad är ADHD? 29 Ordens makt 32 Att förstå sig själv 35 Vad säger barnen då? 38
Makten att definiera det normala 42
I diagnosens spår, utredning och medicinsk behandling 42 ”Så jag var liksom som vem som helst i mängden” 48 När platsen är avgörande 51
Den duktige pedagogen 52 Godhetens rock 55
Makten över barnet ur ett samhällsperspektiv 56
Vems är barnet? 56
Diagnosens högsta värde 58
KAPITEL 5 AVSLUTANDE DISKUSSION 62
Referenser 63 Bilagor
1. Statistik från BUP
3. Frågor till pedagoger 4. Frågor till barnen
6
1. INLEDNING
Diagnostiseringen av ADHD i Sverige ökar för varje år. Bara i Skåne har diagnostiseringen av barn fördubblats från 2008 tills idag (BUP 11-04-19, se bilaga 1). Hur denna kategorisering av barn berättigas är utgångspunkten i denna uppsats. Det handlar om barn som av omgivningen anses vara hyperaktiva och ha brist på uppmärksamhet och koncentration. Barn som i många fall anses störa undervisningen i skolan med sitt beteende, ett beteende som inte följer den traditionella bilden av ett skolbarn. Socialstyrelsen betecknar ADHD som ett dolt funktionshinder och deras rekommendationer är att dessa barn bemöts med rätt kunskap så att de kan utredas och diagnostiseras så fort som möjligt och därmed få den förståelse och det stöd som det behöver (Kadesjö, 2010).
Genom historien har många diagnoser passerat. De har uppstått och nått en höjdpunkt för att sedan klinga av, försvinna och ibland återuppstå i en ny skepnad med nytt namn. En del diagnoser försvinner helt för att de inte längre uppfattas som sjukdom, exempelvis hypokondri och nostalgi. Gränserna för vad som anses vara sjukt eller friskt är föränderligt över tid och många forskare anser att diagnoser är en spegling av samhället, där de som pekas ut är de vars beteenden inte uppfattas som normalt och accepterat i den rådande kulturen (Brante, 2007; Johannisson, 2007). Inom skolan har det alltid funnits barn vars beteenden oroat och förundrat omgivningen. Inte sällan har experthjälp såsom psykologer och läkare inkallats för att åtgärda de beteenden som ansetts avvika (Börjesson & Palmblad, 2003a). För att få förståelse för vår samtid krävs en medvetenhet av vår historia. Det är de historiska jämförelserna som kan ge oss perspektiv på vår egen tid och skänka oss de avgörande insikterna (Börjesson, 1997). Eftersom skrotade diagnoser såsom hypokondri och nostalgi visar att sjukdom har en socialt konstruerad dimension, så är det intressant att närmare diskutera en diagnos som ADHD vilken till största del blir synlig i skolmiljön. Vad som kommuniceras, hur det kommuniceras och av vem är därför viktigt att granska.
7
Den här studien behandlar inte huruvida barn diagnostiserade med ADHD uppvisar beteenden knutna till diagnosen eller inte. Istället är studiens fokus hur skolan som diskursiv praktik, alltså genom de sammanhang och språkliga handlingar som verkar här, hanterar ADHD-frågan och hur detta i förlängningen kan få konsekvenser för elevens identitetsskapande. En stor del av barns identitetsskapande sker i skolan och att vara elev handlar till stor del om att förstå gränser kring vad som är accepterat, både bland de jämnåriga och bland de vuxna pedagogerna. Pedagoger kan med sin makt- och kunskapsfyllda position göra bedömningar som kan ses som objektiva och välmenande, där ordningen i klassrummets prioriteras framför den individuella elevens handlingsutrymme (Bartholdsson, 2008).
I denna analys studeras språk- och handlingsmönster kring ADHD-diagnosen utifrån ett maktperspektiv. Detta för att synliggöra styrning genom åberopande av kunskap. Genom fokus på diskurser, olika bilder av upplevda verkligheter, vill vi studera hur självklarheter konstrueras språkligt och socialt. Michael Foucaults forskning koncentreras till relationen mellan makt och vetande (Börjesson, 2003, s.34) och detta angreppssätt ligger till grund för denna undersökning. Diskursanalysen synliggör det dolda i det som ses naturligt och självklart. Genom att analysera det som står bakom den rådande förståelsen och kunskapen om barnens beteenden och om det underförstådda, det som betraktas som ”sanningar” och därmed det som anses vara otänkbart (ibid., s.23), kan man synliggöra den makt och styrning som åberopar rätten att veta barnens bästa.
Att barns beteenden blir föremål för den vuxnes tolkning i en given maktobalans och att dessa beteenden betraktas som ett dolt funktionshinder, gör ADHD-diagnosen till en kontroversiell fråga. ADHD-diagnosen har betydelse på såväl individ- som samhällsnivå, den väcker känslor hos allmänheten, politiker och forskare. Även om det råder oenighet inom forskarvärlden gällande diagnosens berättigande, så är den biologiska förklaringen på barns ”avvikande beteenden” ledande bland myndigheter och politiska instanser. När ett synsätt på vad som är bäst för barnen får en så dominerande ställning, väcker det frågor om hur skolan som mäktig institution i samhället kategoriserar barn, och vilka eventuella följder det får för de som blir bärare av diagnosen.
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Syftet med denna studie är att undersöka ADHD-diagnostisering i skolan ur ett språkligt och socialt maktperspektiv med hjälp av diskursanalys. Vidare är syftet att synliggöra vad som ligger till grund för dagens definition av vad som anses avvika från det normala och hur
8
skolan som diskursiv praktik skapar och upprätthåller makt kring normer av det ”normala barnet”. Med fokus på hur pedagoger beskriver ADHD som diagnos och de faktorer som rör denna, samt hur de ADHD-diagnostiserade barnen berättar om sin situation blir följande forskningsfrågor styrande för undersökningen:
Hur talar barnen om ADHD-diagnostisering? Hur talar pedagogerna om ADHD-diagnostisering?
Hur konstitueras ”ADHD-barnet” och vilka diskursiva produktioner kan urskiljas i denna process?
DISPOSITION
Uppsatsen är disponerad i fem kapitel. Första kapitlet ger en introduktion till studiens fokus och presenterar dess syfte och frågeställningar. I andra kapitlet presenteras nedslag i det avvikande skolbarnets historia och aktuell forskning i ämnet diskuteras. I kapitel tre belyses diskursanalysen som teori och metod och de för uppsatsen relevanta begrepp och tekniker presenteras. Vidare i samma kapitel redogörs för den empiriska insamlingens tillvägagångssätt samt de etiska överväganden som tagits hänsyn till. Det fjärde kapitlet utgör studiens resultat- och analysdel. Avslutningsvis presenteras i det sjätte kapitlet studiens avslutande diskussion innehållande centrala delar av uppsatsen samt dess brister och de nya frågeställningar som arbetet framkallat.
9
2. BAKGRUND –
OCH TIDIGARE FORSKNING
I följande kapitel presenteras några historiska och nutida nedslag som berör det avvikande barnet med speciellt fokus på kategoriseringar av de som fallit utanför normalitetsramen. Kapitlet syftar även till att ge en bakgrund till ADHD-diagnosens uppkomst samt de företeelser som omger den. Vidare presenteras här några av dagens mest uppmärksammade forskare kring ADHD-frågan och de kontroverser som uppstått dem emellan.
DET AVVIKANDE BARNETS HISTORIA
Genom hela 1900-talet har det avvikande barnet inom skolans värld avskilts från det normala. Särskiljande har skett på såväl medicinska som sociala grunder och diskurser kring icke-önskvärda beteenden, de som har fallit utanför ramen för det normala, har förändrats från barn i behov av uppfostringsanstalt till barn i behov av särskilt stöd. Oavsett valet av kategoriseringar och klassificeringar så har särskiljandet från det som betraktats som det normala varit konstant (Börjesson, 1997).
En skola för alla
Skolan som institution har en lång historia men är trots allt en ganska ny företeelse för större delen av befolkningen. Den allmänna folkskolan inrättades år 1842, då barn från alla samhällsklasser trädde in i skolan, mer eller mindre frivilligt och ofta med motstånd från föräldrarna. Skolan som institution var fast i sin struktur och redan etablerat var auktoritetsförhållanden, den religiösa indoktrineringen och agan. Den som inte levde upp till förhållandena riskerade att bestraffas och i förlängningen relegeras (Hjörne & Säljö, 2009, s.13-14). När nu även barn med vad vi idag skulle kalla ”särskilda behov” klev in i skolan så uppdaterades folkskolans möjligheter och skyldigheter att särskilja dessa från den ordinarie
10
undervisningen, och i denna process blev även gränserna för den rådande normaliteten synliggjord och förtydligad (Börjesson, 1997).
Kategoriseringar över tid
Kategoriseringar av avvikande beteenden skiljer åt genom historien. Varje tid har haft sina diagnoser och problembestämningar av det som för stunden inte ansetts normalt. Då man på 1930-talet kallade ett barn för efterbliven och på 1960-talet för neurotisk, så gör man inte det i dagens diskurs (Börjesson, 1997, s.22). Även i skolan har problem definierats olika från en tid till annan. Mats Börjesson och Eva Palmblad (2003a; 2003b) har forskat om skolbarns olikheter och normalitetssyn ur ett historiskt perspektiv. De pekar på att de barn som inte klarat av att leva upp till skolans förväntningar har placerats i andra skolformer och pedagogiska arrangemang såsom hjälpklass, klass för sinneslöa, uppförandeklass och obs-klass, och menar att detta har inneburit olika former av segregering.
Historisk överblick av kategorisering av barn beteenden i skolan.
Moralisk/ religiös diskurs (1800-talet) Utan erforderlig fattningsförmåga Fåne Idiot Sinneslö Nagelbitare Lat Fattig Tattarungar Långsam Slö Oböjlig Stygg Vanartig Utomäktenskapliga barn Psykologisk/ medicinsk diskurs (tidigt 1900-tal) Bildbar sinneslö Obildbar Sinnesslö Idiot Halvidiot Trög Dum Imbecill Undermålig Låg IQ Svagbegåvad Pedagogisk/ medicinsk diskurs (1930-talet) Psykopat Omogen Nervös Svåruppfostrad Hysteriker Neurotisk Skolkare Svagbegåvad Ordblind Störd Vänsterhänt Psykisk efterbliven Social/psyko- logisk diskurs (1960-talet) Livlig Lättrörlig Blyg Ängslig Hämmad Aggressiv Neurotisk Förhärdad Dåliga hem- förhållanden Dagdrömmare Utanför Snattare Fabulerande Skolkande Skolvägrare Läs- och Skrivsvårigheter Skolomogen CP Biomedicinsk diskurs (1990-talet och framåt)
Psykiskt utvecklingsstörd Begåvnings- handikapp ADHD/DAMP Aspergers Tourettes Dyslexi Dyskalkyli Hjörne & Säljö, 2009, s.55.
11
De arrangemang som särskiljning inneburit har genom tiderna beskrivits som en åtgärd för barnens bästa, specialundervisning har alltid motiverats som något eleven har rätt till, en åtgärd för att skapa rättvisa. Varierade lösningar på vad som i gällande diskurs betraktats som barns brister har alltså legitimerats med att skolan står på ”de behövandes” sida (Börjesson, 1997, s.25). Klasstillhörighet har alltid påverkat vilka som fallit ur den vanliga skolan, men trots detta så har orsakerna förklarats på individnivå (Hjörne & Säljö, 2009, s.16). Genom tiderna har barn från lägre socialklass varit de som utsorterats från mängden. När det på 1900-talets början inte längre ansågs acceptabelt att indela människor efter social bakgrund, kön eller etnisk härkomst hittade man nya sätt att sortera ut de man ansåg saknade begåvning. Men bedömningsprocessen gynnade medelklassbarnen och åter var det de underklassens barn som föll ur normalitetsramen (Axelsson, 2007).
Den kritik som riktades mot hjälpskolan under dess etableringsperiod mellan åren 1910 och 1930 möttes av argument som åberopade expertiskunskap. Kritik riktad mot skolans ökade kostnader möttes av ett hävdande av att det var ett förebyggande arbete där man sparade pengar på sikt genom att hjälpa barn från att hamna på tvångsarbetsanstalter etcetera. Den kritik som kom från föräldrar till hjälpklasselever, vilka oroade sig för en stagnerande kunskapsutveckling, möttes av argument som att man handlade för barnens rätt och motståndet tolkades som dålig kunskap (Helldin, 1997, s.35-36). För att föregripa delar av vår analys kan vi säga att detta åberopande av expertis i bedömandet av barns välbefinnande stämmer väl överens med dagens diskurs kring ”ADHD-barn”.
Förhandling om normalitet i dagens skola
Inom sociologin finns ett antal forskare som kritiserar dagens klassificering och kategorisering av barns beteenden. De värjer sig från att gränsen mellan det normala och det avvikande skulle gå att avgöra med ”ren” vetenskap, utan påverkan av tid och rum. Rätten att definiera det normala kontra onormala menar de beror på vilken profession som just då ”äger” problemet och sociala strider i samhället. Vidare menar de att åberopande av forskning för att klassificera det avvikande är ett sätt att legitimera styrning och leder till att maktstrukturer reproduceras (Börjesson, 1997; Kärfve, 2000; Kärfve, 2009; Börjesson & Palmblad, 2003a; 2003b).
Eva Hjörne och Roger Säljö (2009) som studerat kategoriseringar av barn genom att analysera elevhälsosamtal, fann att de problem som personalen bedömde fanns koncentrerades till eleven, inte till skolans verksamhet. De pekar på att personal inom skolan
12
är väldigt samstämmiga när det kommer till att kategorisera barns problem och att barnen har en väldigt liten ”röst” i sammanhanget. Vidare menar de att skolan idag bidrar till ett exkluderande genom att benämna problemen som något koncentrerat till barnet, istället för att beskriva problemen och titta på hela sammanhanget. Deras studie visar att biomedicinska förklaringar ges stor vikt i urskiljandet av barns ”avvikande beteende” och att dessa förklaringar är ett viktigt verktyg för skolan när de ska övertyga föräldrarna om att deras barns problem ska och bör härledas till en diagnos.
Idé- och lärdomshistorikern Karin Johannisson (2007) beskriver diagnoser som språkliga konstruktioner, sprungna ur medicinens position och kunskap vid en given tidpunkt samt som en social roll, en identitet. Hon diskuterar sjukdom – diagnos – som ”dynamiska spegelsystem för norm – och värderingsförskjutningar i den större samhällskroppen”, något som endast existerar när vi är överens om det, ”genom att uppfatta, bekräfta och namnge den” (s.29).
Elevrollen
Att lära sig saker är en sak, det gör vi i många sammanhang, men att även passa in skolan som institutionaliserad miljö kräver mer än förmågan att ta till sig kunskaper (Hjörne & Säljö, 2009, s.19). Eva Bartholdsson (2008) som intresserat sig för maktförhållanden i skolan menar att normalitet skapas utifrån en kontext och är föränderlig över tid. Den gällande normaliteten anger ramar för idealet och skapar då samtidigt avvikelser. Hon menar att vissa beteenden alltid kommer att premieras i skolan medan andra kommer att bestraffas och att barnen på så sätt fostras in i en elevroll eller ett elevskap. Eleven får agera ”inom ramen för de restriktioner, det handlingsutrymme som konstruerats runt eleven ” (s.95) och att läsa av och lära sig behärska maktbalansen mellan individ och kollektiv blir en av många viktiga kompetenser för eleven. Det aktuella handlingsutrymmet konstrueras av läraren som äger ”rätten” att använda sig av maktutövning genom sitt vuxenskap och sin yrkesroll. Denna rätt menar hon fastslås av det samhällsuppdrag lärare har som i sin tur bygger på att ”vuxna har ett generellt, kulturellt mandat att utöva makt över barn” (ibid., s.17).
13
ADHD-DIAGNOSEN GÖR ENTRÉ
Det svenska samhället genomgick omfattande förändringar under 1900-talets sista decennium med ekonomiska nedskärningar, en ökad arbetslöshet och politiska beslut som påverkade institutioner såväl som individer. Även inom forskning och vetenskap märktes förändringar, förändringar i synen på människan och på psykiska problems natur och orsak. Barn med beteendeproblem ökade markant och en ny patientgrupp började dominera väntelistorna till sjukvården; barn i skolåldern, oftast med koncentrationssvårigheter. Istället för att koppla barnens psykiska ohälsa till samhälleliga faktorer så inträdde en ny syn på människans inre. Erkännandet av psyket som påverkat av sin omgivning ersattes av en fokusering på människans biologiska karaktär, där hjärna och genuppsättning dominerade bilden av henne (Hallerstedt, 2007, s.11-14) och barnpsykiatrin döptes i allmänhet om till barnneuropsykiatrin (Kärfve, 2007, s.60).
MBD, DAMP och ADHD
Neuropsykiatrin är en vetenskap som fokuserar på ”sambandet mellan hjärnans funktioner och beteendet i vid mening” (Nyman, 2000, s.17), en neuropsykiatrisk diagnos är en dysfunktion vars symptombild bedöms ha sin orsak i en genetisk eller prenatal hjärnskada.
ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) härstammar från MBD (Minimal Brain Damage), en diagnos som började användas på 1920-talet. Medicinsk expertis menade att MBD fanns hos barn som fått mindre hjärnskador eller hjärnhinneinflammationer och på grund av denna skada uppvisade ett stört beteende som yttrade sig i överaktivitet och inlärningsproblem. Begreppet hade stor genomslagskraft men fick på 1960-talet skarp kritik då sambandet mellan en eventuell hjärnskada och ett avvikande beteende trots mycket forskning inte gick att validera (Hjörne & Säljö, 2009, s.51-52).
MBD-begreppet ersattes senare i Sverige av DAMP (Deficits in Attention, Motor control and Perception) som lanserade i Sverige av psykiatrikern Christoffer Gillberg. Diagnosen är snarlik den internationella diagnosen ADHD men personer med DAMP ska dessutom ha problem med motorikkontroll och ibland perception. ADHD betecknas som en organisk skada i hjärnan, orsakad av arv eller tidig hjärnskada (till exempel vållad av att modern rökt under graviditeten) och kännetecknas av bristande uppmärksamhet och koncentration, hyperaktivitet och/eller bristande impulskontroll. Skadan hittas främst hos pojkar och upptäcks oftast först i skolan genom utredningar som i förlängningen med ställd diagnos ger rätt till ökat stöd samt
14
medicinering. Psykosociala faktorer negligeras inte men ses endast som förstärkande eller försvagande omständigheter vilka påverkar sjukdomstillståndets debut och utveckling (Brante, 2007, s.78-80).
Christoffer Gillberg, professor i barn- och ungdomspsykiatri, har genom sin bok Ett barn i
varje klass (1996; 2005) haft stort inflytande på kunskapsinhämtandet av neurodiagnoser i
svensk skola. Han menar att omgivningens förståelse för diagnosens innebörd är förutsättningen för att ett barn med ADHD/DAMP ska kunna må psykiskt bättre och att skolan riskerar att påbörja en mobbningsprocess om de är ”ovetande”. Han menar att just skolan är den instans som oftast knäcker barn med ADHD/DAMP genom att sätta krav som är omöjliga för dem att uppnå (2005, s.135-136).
Socialstyrelsen har arbetat fram råd (Kadesjö, 2010) riktade till pedagoger för hur man ska möta de barn vars beteendeproblem (s.13) man härleder till ADHD-diagnosen. Här framhålls vikten av kunskap om diagnosen och att man ”hittar” barnen med ADHD fort, så att man kan ge dem rätt stöd, bemötande och därmed möjlighet till utveckling och lärande. I texten framhålls återkommande att det är experter på medicinska och psykologiska frågor som står bakom ”kunskapsöversikten”.
Börjesson och Palmblad (2003b) menar att godheten automatiskt upplevs komma med expertisen då den humanism och upplysthet som de professionella anses besitta står i ett ömsesidigt förhållande till varandra och just därför är de så svåra att kritisera. Om man inte tycker som de så är det helt enkelt för att man inte förstår bättre (s.48).
Forskare kritiska till neuropsykiatrin pekar på att barn med ADHD ofta kommer från sociokulturellt- och ekonomiskt missgynnande förhållanden (Kärfve, 2000; Börjesson & Palmblad, 2003a; 2003b) vilket av ledande forskare inom ADHD-området förklaras som endast en faktor i dysfunktionens utveckling. Björn Kadesjö, docent och överläkare i barnneuropsykiatri, menar att förklaringen till att många barn med ADHD återfinns i familjer med lägre socialgrupp beror på att dessa barn är mer sårbara för belastande familjefaktorer och att de riskfaktorer som återfinns i dessa hem leder till att ADHD-problematiken utvecklas och försvåras (Kadesjö, 2004, kap.7).
Kärfve vs Gillberg - en forskarstrid
År 2000 släppte Eva Kärfve, docent i sociologi vid Lunds universitet, sin bok Hjärnspöken –
Damp och hotet mot folkhälsan, där hon gick till hårt angrepp mot det nya biologiska
15
varje klass (1996; 2005) och hans forskning som boken bygger på. Kärfves bok blev
startskottet på vad som kommit att bli ett av de mest uppmärksammade forskarbråken i Sverige. Hennes kritik av ADHD- och DAMP- diagnosen gav upphov till mycket starka känslor, och konflikten främst dem emellan kom att få ett sort medialt intresse. Kärfve som anklagade Gillberg för att i sin forskning endast utgå från biologi och blunda för miljöfaktorer (Kärfve, 2000) kom i media att kallas flumforskaren som gav föräldrar hela skulden för deras barns beteenden. Gillberg som menade att Kärfve var fördomsfull och utan förståelse för de drabbade barnen kom att få rollen som den kallhamrade biologen som ville knarka ner barn (dn.se, 2003-06-27).
En mycket liten grupp psykiater, som kallar sig neuropsykiatrer för att markera att de sysselsätter sig med en sjuklighet som utgår från människans biologi och ingenting annat, har lyckats slå ut alla konkurrerande förklaringar till varför barn uppför sig underligt, dåligt eller fel i en mängd situationer. Tanken att det skulle finnas miljöfaktorer som påverkar dessa barns beteenden, faktorer som skulle kunna sökas i familj eller skola eller tidiga kamratkontakter och, på ett mer strukturellt plan, i barnets faktiska bestämning inom ett socialt och kulturellt definierat fält, uppfattas i dessa kretsar som hädisk och bekämpas därför i varje sammanhang (Kärfve, 2000, s.14).
Kärfve som ställde sig mycket kritisk till Gillbergs forskning, vilken hon menade innehöll forskningsfusk samt att man blundat för att en majoritet av barnen som diagnostiserats kom från fattiga förhållanden, krävde tillsammans med barnläkaren Leif Elinder ut Gillbergs forskningsunderlag. De fick rätt i domstol men Christoffer Gillberg hänvisade till det sekretesslöfte han gett inblandade familjer och vägrade ge ut materialet och det hela slutade med att tre personer i hans forskningsgrupp strimlade sönder hela materialet. Konflikten är ännu ej löst och Gillberg kämpar fortfarande för upprättelse i Europadomstolen (dn.se, 2005-05-23; 2006-02-22). Bland andra Kadesjö (2001-02-19) har riktat stark kritik mot Kärfves fördömande av Gillbergs forskningsunderlag (vilken även han står bakom) och hävdar att den bygger på okunskap om studien, ogrundade argument och förvanskningar.
Antagonism i frågan om det avvikande barnet
Liksom i Sverige så har ADHD-diagnosen även internationellt blivit alltmer omdebatterad. Två vetenskapliga kulturer har kolliderat och det finns en klar antagonism i frågan, där sociologer och naturvetare utkämpar en kamp kring mening och meningsskapande i frågan om vad ADHD är. Meningsskillnader finns på alla punkter rörande ADHD-diagnosen.
16
Företrädare för Företrädare för
den psykosociala diskursen den biomedicinska diskursen
ADHD existerar överhuvudtaget inte versus ADHD är en diagnostiserbar sjukdom Orsakerna till ADHD är sociala versus Orsakerna till ADHD är medfödda Amfetamin ärfarligt versus Amfetamin är inte farligt
(Brante, 2007, s.98.) Det pågår alltså en kamp om rätten att beskriva verkligheten, sanningen. Forskare företrädande den psykosociala diskursen värjer sig mot att vetenskapen, som i ADHD-diagnosens fall, flyter ihop med politiken. En diagnos ger rätt till vårdbidrag och extra hjälp i skolan, och när allt fler barn får centralstimulerande medel för det beteenden som av omgivningen anses avvikande ställs sociala reformer mot piller och läkemedelsindustrin. Sociolog Thomas Brante (2007) anser att utvidgningen av ADHD-begreppet och den ökade dominansen av ett biomedicinskt synsätt inte beror på vetenskapliga genombrott, utan på att sociala faktorer som omger ADHD-fenomenet tycks samverka och därmed skapa en gynnsam miljö för diagnosens berättigande.
Faktorerna är inbäddade i institutionella strukturer som en framväxande samhällsideologi, baserad på en individualistisk och biologisk människouppfattning; en nyliberal marknad som tillåter aggressiv marknadsföring; konkurrens mellan vetenskapliga discipliner och professionella grupper med åtföljande hegemoni: universitetsforskningens allt större avhängighet av extern finansiering; samt en resursmässigt alltmer utsatt familj och skola (Brante, 2007, s.86).
Vidare menar han att medicinen möjliggör en snabb och enkel lösning på ett annars komplext problem, barn i behov av särskilt stöd. Kärfve (2007) beskriver genomslaget för biologiska förklaringar av barns beteenden som svårgripbart. Hon som vuxit upp med efterkrigstidens miljöbetonade perspektiv på psykiatrin förvånas över hur de nya barndiagnoserna presenteras – som medfödda med hjärnbaserad natur. Vidare menar Kärfve att den ”nya kunskaper” som företrädare för den biomedicinska diskursen åberopar, inte är någon ny kunskap utan snarare påminner om gamla, dunkla tankar om människans biologi som avgörande för dess beteende (2000, kap.7; 2007, s.60). Hon pekar på att det ännu inte finns några undersökningar som bevisar att människors beteende kan kopplas till en medicinsk diagnos.
17
Utredningar av ADHD
Utredning av ADHD görs genom undersökning av läkare och psykolog samt efter samtal med barnets vårdnadshavare. Dessa undersökningar i kombination med frågeformulärsskattning av barnets beteende i hemmet och i förskola/skola är tillräckliga för att bedöma om en diagnos bör övervägas eller inte (Gillberg, 2005, s.107). Kritik mot att ställd diagnos inte löser några problem (Kärfve, 2000, kap.4) besvarar Gillberg på följande sätt:
I kravet på ”behandlingsåtgärder före screening”, det vill säga att man måste kunna erbjuda någon form av behandling efter det att diagnosen är ställd, glömmer de flesta bort att diagnos i sig är behandling. Att ha ett namn på de svårigheter man upplever kan aldrig vara sämre än att famla i mörker. Med namnet kommer kunskaper om orsaker, risker och rimliga förhållningssätt. Även om – i sämsta fall – ingenting annat kan erbjudas är det ingen dålig behandlingsinsats! (Gillberg, 2005, s.116).
Börjesson och Palmblad (2003b) värjer sig mot de skattningsformulär som avgör om ett barn ska bli diagnostiserat eller inte och mot tanken att normalitet är mätbart. De anser att dessa utredningar mer visar på att det finns ”ett nollpunktsanspråk när det gäller hur det goda livet ska levas och normativa bilder av gränserna för samhällets ordning” (s.47). Vidare menar de att diagnosen är ett resultat av att de ”defekta eller inadekvata medborgarna behöver få sitt tillstånd mätt mot den tänkta normen för att få vår förståelse och ursäkt” (ibid., s.43). Kärfve (2000) menar att det faktum att man i testen inte anger vilken måttstock man mäter utifrån innebär att det i bästa fall är det sunda förnuftet och i sämsta fall godtyckligheten som avgör i den diagnostiska situationen (s.112).
De frågor i skattningsformulär som används vid utredningar kommer från DSM-IV
Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders och utges av American Psychiatric Association. Manualerna används främst i USA och Norden medan man i Europa använder
diagnosmanualerna ICD-10. Enligt Kärfve (2000) öppnar DSM-IV upp för ett biologiskt betraktelsesätt vilket kan vara en av anledningarna till att europeiska barn diagnosticeras i mycket mindre utsträckning än amerikanska (s.25). I DSM-IV läggs mer eller mindre ingen vikt vid orsaker för avvikelse, allt räknas som av naturlig härkomst och för varje ny utgåva som DSM släpper så har fler diagnoser tillkommit, oftast med medicin som botemedel. Detta kritiseras av bland andra Brante (2007) som frågar sig om ökningen av diagnoser verkligen motsvaras av vetenskapliga fynd. Han framför även kritik mot läkemedelsindustrin vars finansiella intressen han menar leder till att den fungerar som ”sjukdomsspridare” (s.85-86).
18
Medicinering av ADHD
Medicineringen för ADHD ökar kraftigt. I Sverige ordinerades ca 52 000 personer ADHD-medicin 2010, vilket är mer än en fördubbling från endast fem år tillbaks. Omfattningen av medicinerade skiljer sig från län till län, till exempel så medicinerades i Blekinge förra året 3 av 1000 pojkar under 10 år för ADHD, medan 19 av 1000 pojkar under 10 medicinerades på Gotland. Ansvariga för psykiatrin på Gotland förklarar skillnaden med att de där skapat sig stor kunskap om ADHD och är duktiga på att utreda barn tidigt (Studio Ett, 2011-08-05). Gillberg (2005) har argumenterat för att centralstimulerande mediciner har ”utomordentligt positiva effekter vid ADHD, åtminstone om man anlägger ett korttidsperspektiv” (s.150). De fördelar han nämner med medicinen är att barnet får en bättre koncentration, en mer välorganiserad aktivitet, bättre inlärningsförmåga och ett minskat utagerande beteende. Han erkänner att medicinen även resulterar i viktminskning och minskat sömnbehov, men att dessa biverkningar är reversibla, det vill säga försvinner om medicineringen avbryts (ibid., s.151). Kritiken mot ADHD-medicinering har hårdnat och många forskare och läkare anser att biverkningarna är mycket allvarliga. Hjärtproblem samt de tidigare uppmärksammade problemen relaterade till sömn och vikt ges idag ett större värde. Man menar att det är väldigt allvarligt att barnen utsätts för dessa påfrestningar och skador och värjer sig mot att de långsiktiga effekterna av medicinen ännu är okända (Elinder, 2000; Brante, 2007).
Det har även diskuterats huruvida medicinen används som den är tänkt att göra. Trots att ADHD-medicin är tänkt som en behandling i kombination med psykosociala behandlingar, som beteendeterapi, och att endast medicinering inte ger några goda resultat, så fungerar det inte så idag. Istället så har man i ett flertal fall fått dispens att öka doserna och i vissa fall gått över till ren amfetamin. I samband med att biverkningarna av medicinen ökat så har även förskrivningen av medicin mot dessa tilltagit medan psykosociala behandlingar är i det närmaste obefintliga. I en del fall sätts medicinen in innan en diagnos är satt, och om medicinen fungerar utgår man ifrån att det var ADHD och diagnosen ställs därefter utan utredning (Studio Ett, 2011-08-08).
19
3. DISKURSANALYS SOM TEORI OCH
METOD
DISKURSANALYS
Under denna rubrik behandlas diskursanalys som teori och metod. Först presenteras begreppen diskurs och konstruktion, sedan följer en redogörelse för de analysverktyg som varit bärande i denna undersökning. Som avslutning diskuteras något om diskursanalysens fördelar och nackdelar som metod.
Diskurser och konstruktioner
Diskurser är språk och handlingar som skapar upplevda sanningar i det sociala livet. ”Med hjälp av språket skapar vi representationer av verkligheten, som aldrig bara är speglingar av en redan existerande verklighet – representationerna bidrar till att skapa den […] Den fysiska världen finns också, men den får bara betydelse genom diskurs” (Winther Jørgensen & Philips, 2000, s.15). För att försöka förstå vad diskurser är och hur de arbetar kan vi tänka oss ett filter som filtrerar bort vissa delar av det som vi upplever med våra sinnen och lämnar kvar andra delar som för oss blir till rådande ”sanningar”. Dessa filter kan vara i språklig skepnad, till exempel i hur vi formulerar oss i vissa sammanhang, i praktisk skepnad såsom våra handlingsmönster i varierande situationer eller i social skepnad som det sätt vi anser det vara acceptabelt att bete oss mot varandra i ett givet sammanhang (Winter Jørgensen & Philips, 2000).
Arvastson och Ehn (2007) menar att det faktum att handlingsmönster upprepas på vissa sätt gör att betydelser befästs och därmed hindrar andra uppfattningar att göra sig gällande. De menar vidare att rådande ”sanningar” är underbyggda av de instanser som anses inneha makt såsom ”vetenskap, medier, religion, politik eller ideologier” (s.151). Michael Foucault
1926-20
1984 (2010) verkade som filosof och idéhistoriker och är en av diskursanalysens stora namn. Han har skrivit många texter om hur språkets makt har format människors syn på normalitet genom tiderna och menar att det finns sanningsregimer i varje samhälle som villkorar vad som är accepterat att säga och vad som inte är det, samt vem som har trovärdighet i frågan, inom den rådande diskursen (Palla, 2011, s.45). I denna studie fokuseras skolan som sanningsregim och diskursiv praktik i vilken det kan reproduceras ”sanningar” om barn vars beteenden anses avvika från det normala.
Konstruktioner kan med hjälp av Arvaston & Ehn (2007) förklaras som de idéer, fenomen, uppfattningar och beteendemönster som blir till genom våra handlingar. Ett belysande exempel på konstruktioner är manlighet och kvinnlighet som människor konstruerar genom hur vi rör oss, pratar, klär oss och så vidare (s.155). I denna uppsats fokuseras konstitutionen av ett ”ADHD-barn”. Alltså hur främst pedagoger i skolan, med hjälp av vetenskaplig expertis, skapar uppfattningar om beteendemönster hos elever och ger dessa mönster ett samlat namn; ADHD.
Vad är diskursanalys?
Förenklat kan en diskursanalys sägas vara en analys av diskurser. Diskursanalys är både teori och metod och dessa båda delar hänger ihop och ska användas tillsammans. Enligt Bergström och Boréus (2005) är diskursanalys ett vedertaget om än kontroversiellt sätt att bearbeta forskningsmaterial inom samhälls- och humanvetenskaperna. Ursprungsmetoderna hänvisas till franska filosofer och deras tidiga verk som till en början, och bitvis fortfarande kritiseras för att inte ha ett tillräckligt stort vetenskapligt värde. Filosoferna studerade hur språket formade verkligheten istället för att försöka se hur verkligheten formade språket. Man kan se det som att språket är verktyget som hjälper idéerna att organisera den sociala verkligheten (s.305). Bartholdsson (2008) pekar på den tydliga skiljelinje som finns mellan en renodlad lingvistisk diskursanalys över tal och textdetaljer och en samhällsvetenskaplig diskursanalys där studien fokuserar både sociala praktiker och texter (s.47). Denna undersökning sällar sig till den senare typen av diskursanalys med mer samhällsvetenskaplig prägel.
Inom fältet diskursanalys finns olika generationer, skolor och angreppssätt (Winther Jørgensen & Philips, 2000; Bergström & Boréus, 2005). De olika inriktningarna går i viss mån att kombinera och i alla de olika varianterna skapas subjektet i diskurser, menar Winther Jørgensen och Philips (2000, s.10). Därav kommer ”konstitutionen av subjekt” att hamna i fokus i analysen (ibid., s.24). De pekar också på vikten av att forskaren ser de
21
diskursanalytiska angreppssätten som en helhet. De fyra viktiga delarna de räknar upp är; hur språket är ett bärande element i konstruktionen av verkligheten, teoretiska modeller, metodologiska verktyg i analysarbetet och speciella tekniker i analys av språket.
Via ett metodologiskt perspektiv synliggör diskursanalysen aspekter i samhället som tas som självklara och som därför kan vara svåra att slå fast med systematiska empiriska undersökningar. Den intressanta uppgiften blir att på ett trovärdigt sätt visa de dolda maktstrukturer som bestämmer människors ageranden (Esaisson, Gilljam, Oscarsson & Wägnerud, 2007). Börjesson (2003) menar att ”den språkliga vändningen och social konstruktionism är nödvändiga referenser för att diskursanalys ska bli meningsfullt” (s.26). En diskursanalys måste alltså visa någon sorts relation till den problematisering av förhållandet mellan språk och den påstådda verkligheten som pågått de senaste 20 åren. Han menar vidare att en motsatt pol till konstruktionismen är realismen där vetenskapstraditionen utgår från synsättet att via sin empiri leta efter en sanning, en utsaga som kan leda mänskligheten ett steg närmare en objektiv realitet, medan en diskursanalys letar mer efter vilka betingelser som skapar olika kategorier.
Så länge idioten definierades som lyckligt ovetandes om världens sanna proportioner, och inte som en lidande person med rättigheten att få utbildning eller professionell omsorg, fanns det ingen medicinsk, ideologisk eller kulturell grund för att upprätta idiotanstalter. Detta lämnar oss med två olika typer av historiebeskrivningar: antingen att idioti någon gång i tiden upptäcktes som en medicinsk diagnos (realism), eller att det definierades som ett individuellt och socialt problem först vid en viss tidpunkt i historien och utifrån specifika samhällsförändringar (nominalism). Realistiska och empiricistiska vetenskapstraditioner ser representationen som en produkt av det faktiska objektet, medan konstruktionisten ser objektet som en produkt av representationen (Börjesson, 2003, s.20).
Forskarens roll i en diskursanalys innebär enligt Winther Jørgensen och Philips (2000) att man som forskare ställer sig ”främmande” inför sitt forskningsmaterial eftersom man själv befinner sig i den diskurs som undersöks. Det är viktigt då metoden går ut på att försöka se ”självklara mönster”, att vissa påståenden och handlingar helt enkelt blir accepterade som sanna utan att ifrågasättas och lika fullt att andra ifrågasätts helt naturligt (s.28).
Med makten i fokus
Centralt i Foucaultinspirerade diskursanalyser är användandet av kunskap som maktmedel. Makt och vetande är sammanflätat, alltså inte bara hos de som naturligt innehar makt såsom politiska ledare, chefer och lärare, utan kunskap och med den i förlängningen maktutövning,
22
är inbäddat i varje social praktik (Börjesson, 2003, s.36). Foucaults olika litterära verk beskriver vetenskapen som statens möjlighet till maktutövning genom särskiljande och klassificeringar av kroppar och själar. Olika roller har skapats i kontrollsystem såsom skolan (eleven), sjukhus (patienten), fängelser (brottslingen), armén (soldaten), fabriker (arbetaren) och i hemmet (hemmafrun) (ibid., s.37). Foucault menar att diskurser kontrollerar människor via språket och han benämner dessa fenomen som utestängningsmekanismer. ”Makt är inget som utövas av ett subjekt eller mot ett visst subjekt, utan utvecklas i relation mellan människor och innebär begränsningar för vissa, möjligheter för andra” (Bergström & Boréus, 2007, s.311). Kunskapen blir sedan, enligt Foucault, utestängningsmekanismernas kontrollör som styr och reglerar genom språket vad som kan sägas och hur det sägs och i förlängningen vad som kan göras (ibid., s.311). Att studera hur den kunskap formuleras, som i vår tid äger makten att definiera normalitet och som därmed skapar utestängningsmekanismer, har varit angreppssättet i denna studies analysprocess.
Diskursanalytiska verktyg
Denna undersöknings objekt är ”ADHD-barnet” och analysverktyget; problem – orsak – lösning (Bergström & Boréus, 2005, s.336), har valts ut som en grundstomme i analysen av en identitetskonstruktion. Föreliggande studie fokuserar det ”stökiga barnet” som problemet i klassrummet och dess orsaker och lösningar studeras utifrån den biomedicinska och psykosociala diskursen, vilka beskrivs i kapitel 2; Bakgrund och tidigare forskning. Dessa verktyg har fungerat som undersökningstema i analysprocessen, fokus har varit hur det talas kring ”problemet”, ”orsakerna” och ”lösningarna” i skolan.
Identitet är enligt Neumann (2003) ett relationellt fenomen där relationen som studeras är den mellan normalitet och icke normalitet (s.53). För detta ändamål kan historien vara till stor hjälp. Att jämföra hur synen på normalitet, har förändrats över tid, genom att granska det som varit avvikande, blir det lättare att ställa sig utanför sin egen tid och försöka se den så objektivt som möjligt. Foucault använder sig av en historisk metod i sina diskursanalyser som benämns genealogi. Det handlar om att hitta mönster i nutiden genom att studera historien. Genealogin som analysverktyg förnekar att det finns fixerade sanningar som ligger bakom lagar och logik, istället är världen med sina subjekt och institutioner tillfälliga produkter av kunskaps- och maktförhållanden med oregelbunden och nyckfull karaktär (Börjesson, 2003, s.37). Detta arbetssätt ”utgår inte i första hand från det förflutnas historia, det lär oss att se det
23
vi vet på ett nytt sätt” (Bergström & Boréus, 2005) genom att jämföra historiska skeenden med liknande skeenden i samtiden. Genealogi har tillsammans med verktyget; problem – orsak – lösning, legat till grund för denna studies analysarbete.
Kritik mot diskursanalys som teori och metod
Som analysmetod har diskursanalys både förtjänster och brister. För att nämna några förtjänster, innan vi går in något djupare på dess brister, är det en stor vinst att empiriskt material av skiftande slag kan behandlas lika i analysarbetet (Wreder, 2007 s.44). Att studera transkriptioner av intervjuer och utredningsmaterial med samma analysverktyg utan att det ena ställs över det andra, ger analysprocessen en spännande bredd. En annan behållning är att man tvingas distansera sig till sitt material vilket kan göra att man upptäcker nya perspektiv på ”upplevda sanningar” (Winther Jørgensen & Philips, 2000).
För att diskutera metodens brister kan en av dessa sägas vara att man bortser från bakgrundsvariabler. I empirin tar man alltså inte hänsyn till vad informanter i en rådande situation kan ha för motivering till varför de handlat på ett visst sätt eller talat på ett visst sätt. ”Vad som ”egentligen” händer ”där ute” och om de utsagor man analyserar är ”sanna” eller ”falska” blir med ett inomdiskursivt angreppssätt en inadekvat fråga” (Wreder, 2007, s.45). Man försöker alltså inte hitta svaren ”utanför” diskursen. Det är inte den som gör eller säger något som är studieobjektet, utan fenomenet i sig. Detta kan bli problematiskt då vi i vår vardag, enligt Wreder (2007), förklarar vår omvärld med ”därför att-resonemang”. De forskare som ignorerar den enskilda människans livsvillkor kan anses arroganta. De kan tyckas låta påskina en jämlikhet som är svår att uppbringa.
Klargörande av centrala begrepp
När det talas om ”det avvikande barnet” intar de två diskurserna; biomedicinsk och psykosocial, en antagonistisk ställning gentemot varandra. Det innebär att forskare företrädande de olika fälten ser på frågan med motsättning snarare än med ömsesidig förståelse (Bergström & Boréus, 2010, s.320).
ADHD betraktas av olika samhälleliga instanser, såsom Socialstyrelsen och landets barn och ungdomspsykiatriska kliniker, som en funktionsnedsättning (Kadesjö, 2010). Även om forskare företrädare den psykosociala diskursen (Börjesson, 1997; Kärfve, 2000; Börjesson & Palmblad, 2003a; 2003b) har en annan syn på problem-orsak-lösning, i diskussionen om
24
barnen som anses avvika från det ”normala”, så har de svårt att få sina röster hörda. Den biomedicinska diskursen har intagit en hegemonisk ställning. "I ett lyckat hegemoniskt projekt intar de dominerade de positioner de tilldelats och på så sätt etableras ett kollektivt sunt förnuft och diskurser blir materiella sanningar" (Ljungberg, 2010 s.70).
I analysen används begreppet subjektposition för att som Bergström och Boréus (2010) uttrycker det, åskådliggöra hur en aktör som individ eller som grupp, utifrån ett visst sammanhang, förhåller sig enligt de regler som diskursen erbjuder. Begreppet är sammansatt av subjektifiering och positionering och konkretiseras i denna text av hur vissa barn subjektifieras som ”stökiga barn” med hjälp av olika osynliga koder. Deras positionering skapas och upprätthålls av pedagogerna som i sin tur positioneras gentemot barnen. Positioneringarna är möjliga tack vare rollerna som elev - lärare (Palla, 2011). Den diskursiva praktiken som fokuseras i detta arbete är just var gränserna går för hur det talas, skrivs och ageras om det ”avvikande barnet” i skolan, hur diskursen produceras och konsumeras. ”Ju mer en person behärskar en praktik desto mer underordnad denna praktik blir personen. Det kan handla om att inordna sig under vissa normer och regler, att acceptera dessa, införliva dem som sina egna, bemästra och reproducera dem” (ibid., s.50).
TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
I detta avsnitt fokuseras valet av empiriska insamlingsmetoder, själva genomförandeprocessen samt en motivering till urvalet av informanter. Även de forskningsetiska överväganden som tagits ställning till redovisas här. Då vi använt oss av triangulering i insamlings- och analysprocessen kommer flera olika metoder att behandlas; enkäter, intervjuer och dokumentinsamling.
Metodval
En viktig aspekt i undersökningen har varit att belysa barnens berättelser av att utredas och diagnostiseras. Inför intervjuerna med barnen valdes metoden ostrukturerade kvalitativa intervjuer likt samtal, i hopp om att detta sätt att intervjua skulle kunna frambringa mest information. En ostrukturerad intervjuguide användes för att täcka samma frågeställningar till alla barnen, men som samtidigt skulle möjliggöra flexibilitet när de gjorde utvik ifrån frågorna som kunde tillföra viktig information. En intervjuguide som denna menar Ruane
25
(2006) lämnar stor frihet åt respondenterna att styra sina svar, både till omfattning och till innehåll (s.176).
Även med rektor, lärare och specialpedagoger användes kvalitativ intervju med en ostrukturerad intervjuguide som metod. Dock hade denna guide även inslag av strukturerade frågor med fast formulering och följdes mer strikt än vid barnintervjuerna. Detta för att lättare kunna se språkliga mönster och klargöra eventuella gemensamma dolda maktstrukturer (Esaisson, Gilljam, Oscarsson & Wägnerud, 2007, s.240).
Studien baseras även på 55 enkäter vilket inte är ett självklart metodval i en diskursanalys. Anledningen till detta val var att försöka kartlägga vilken diskurs som dominerar och på vilket sätt den i så fall legitimeras av pedagogerna i skolan. De diskurser som fokuseras är den psykosociala och biomedicinska. Enkäten är sammanställd med i huvudsak öppna frågor för att försöka komma åt språkliga formuleringar som kan synliggöra de outtalade förutsättningarna för maktutövandet i skolan. Att göra en enkät med öppna frågor istället för frågor med färdiga svarsalternativ är något av ett risktagande då informanter kan tänkas svara väldigt kortfattat för att vilja bli klara, men denna risk avvägdes mot att kunna få mer utförliga och nyanserade svar att analysera.
I vårt metodval har även ingått textanalys av utredningsmaterial såsom testresultat, skattningsformulär (ifyllningsdokument från lärare och vårdnadshavare) samt psykologutlåtanden från ett av barnen. Enligt Holme och Solvang (2006) kan användandet av olika metoder tillsammans ömsesidigt stärka varandra, vilket de poängterar är styrkan med att använda olika typer av metoder (s.87). I denna diskursanalys som studerar hur det talas om ADHD- diagnostisering och hur ”det stökiga barnet” identifieras och åtgärdas, kan många röster i olika sammanhang ge en ökad tydlighet i analysprocessen.
Urval
För att få en bredd i enkätundersökningen kontaktades skolor i olika geografiskt belägna områden i Skåne och Halland. De fyra skolorna valdes också med tanke på sammansättningen av elevers sociokulturella bakgrunder, en av skolorna har en heterogen elevsammansättning och de tre andra har förhållandevis homogena klasser. Urvalet av informanter har skett slumpvis medan urvalet av skolor har försökt ge en viss representation av olika bostadsområdes sociokulturella och socioekonomiska sammansättningar.
Till intervjuerna tillfrågades de vuxna inom våra praktikplatser och bekantskapskretsar. Även här finns representation av dels skolor från norra till södra Skåne och dels skolor i
26
skilda socioekonomiska och sociokulturella miljöer. Fyra lärare intervjuades, tre specialpedagoger och en rektor.
De tre barnen vi intervjuade har funnits i vår vida bekantskapskrets och representerar varierande plats i sin utrednings- och diagnostiseringsprocess. En 15-årig pojke (i texten kallad Björn) har varit ADHD- diagnostiserad i sex år, en 15-årig pojke (Benjamin) som precis fått sin diagnos och en 13-årige pojke (Billy) vars neuropsykiatriska utredning avbröts på begäran av hans föräldrar. Genom ett av barnen har vi kunnat ta del av visst utredningsmaterial från barnets föräldrar, lärare och psykolog.
Genomförande
I god tid skickades en kort skriftlig förfrågan med information om vår undersökning till de skolor som kom att delta i vår enkätundersökning. Totalt lämnades 85 enkäter till fyra olika skolor som är beskrivna under rubriken ”Urval”. Efter cirka två till tre veckor hämtades sammanlagt 51 enkäter ute på skolorna. Beträffande de sammanlagt elva intervjuerna (med tre barn, fyra lärare, tre specialpedagoger och en rektor) informerades det om anledning till undersökningen, dess objekt samt forskningsetik kring förfarande. Samtliga intervjuer utom en spelades in med hjälp av diktafon för att minimera risken för bortfall. Den informant som nekade till inspelning, accepterade att stödanteckningar istället nedtecknades vilka sedan sammanställdes i ett dokument som informanten kunde läsa igenom och korrigera. Det insamlade materialet transkriberades i sin helhet. Parallellt med koncentrerad närlyssning och transkribering av materialet strukturerades detsamma i enlighet med våra analysverktyg.
Forskningsetiska överväganden
Även om enkätundersökningen gav oss svar på vilken diskurs pedagogerna förhöll sig till, är vi medvetna om att svaren är tolkade utifrån en blick som är positionerad i ett teoretiskt perspektiv och därmed ges vårt material en subjektiv vinkling. Vi är även medvetna om att informanternas svar kan ha påverkats av den diskursiva ram vi alla befinner oss inom. Börjesson (2003) menar att enkätundersökningar vanligen är diskursiva praktiker som producerar och konsumerar vissa typer av kunskaper; åsikter, känslor och tankar. Den frågande och svarande befinner sig inom samma diskursiva ram där förväntningar och socialt accepterade svar kommer att styra resultaten (s.83).
27
I intervjusituationerna med de vuxna informanterna upplevdes en stark vilja att göra oss till lags. I början av intervjuerna med pedagogerna svarade de säkert och delgav frikostigt av sin kunskap, medan de längre in i intervjuerna, när problematiseringen av ADHD blev tydlig, svarade mer återhållsamt. Från att ha förhållit sig tydligt till den biomedicinska diskursen kom de att närma sig den psykosociala. Bell (2004) menar att en viss skevhet kan upplevas i resultaten beroende på olika orsaker såsom att man är mer än en intervjuare, att intervjuaren söker efter vissa svar och att informanten försöker förstå vad intervjuaren vill ha för svar. Denna typ av effekter benämns ofta ”respons- eller intervjueffekter” (s.123). För att hantera denna typ av problem, menar Börjesson (2003) att forskaren emellanåt behöver göra kvalificerande gissningar. Det är viktigt att ha i åtanke att det inte bara är tolkningarna som grundar sig på gissningar, utan även empirin i sig själv (s.102).
Intervjuerna med barnen blev en svår balansgång. Att prata med ett barn om hur de upplever känslan av att vara ADHD-diagnostiserad är ett personligt och känsligt ämne. Vi upplevde en svårighet att stanna kvar i frågor där barnen visade tveksamhet eller ovilja att svara. Trots att vi tydligt talade om för dem innan intervjun att de kunde avbryta när som helst, upplevde vi att de undvek detta med anledning av deras åldersmässiga underläge. En del gånger omformulerades frågorna för att få någon form av svar, men det gav inte alltid resultat. Holme och Solvang (2006) menar att det i allmänhet råder en obalans mellan forskarens uppmärksamhet på att svarspersonen ger den information som den är bekväm med att ge och forskarens egen önskan att ständigt få veta mer (s.107). En annan känslig aspekt var hur frågorna skulle formuleras neutralt, frågorna om hur barnen kände sig när omgivningen gav dem en ADHD-diagnos. Vi ville undersöka hur barnen upplevde sin situation utan att bekräfta dem i sin diagnos, men samtidigt utan att såra dem i sin identitet som ADHD- diagnostiserade. Möjligtvis är diagnosen för dem en medicinsk verklighet och inte något de varken vill eller kan värja sig mot.
Avslutningsvis gällande de etiska frågorna vill vi lyfta fram det faktum att vi som står bakom studien haft möjlighet att göra urval ur empirin utifrån vår positionering. Med utgångspunkt från detta har vi kunnat studera det vi funnit intressant och bygga in vår mening i det som sagts. Pedagogerna har generöst delgett oss information om sin komplexa arbetssituation, vilken vi har problematiserat. Men det är inte de enskilda informanternas svar som är studiens fokus, inte vad som är rätt eller fel, utan vad för slags mönster som går att utläsa ur alla informanternas svar tillsammans. Det är dock tack vare deras personliga medverkan som studien har varit möjlig att genomföra.
28
Vetenskapsrådets forskningsetiska principer (2002) har varit ledande under hela arbetsprocessen och för att skydda informanternas identitet har alla intervjuade fått fingerade namn. De uppdiktade namnen har, för att förenkla för läsaren, valts utifrån första bokstaven i deras roll i undersökningen såsom Lärare Lena, Specialpedagog Sofia och Barn Björn.
29
4. RESULTAT OCH ANALYS
MAKTEN ÖVER ORDET
Följande avsnitt är det första av tre som gemensamt utgör resultat- och analyskapitlet. Under denna rubrik studeras pedagogernas och barnens egna ord om ADHD-diagnosen, utifrån sina olika subjektspositioner. Avsnittet introducerar en analysingång i hur ADHD-diagnosen beskrivs och hur ord med tyngd av kunskap och vetenskap används för att erhålla och upprätthålla makt med utgångspunkt i Foucaults (2010) perspektiv på vetanden och makten som oskiljaktiga begrepp.
Vad är ADHD?
I samtliga intervjuer talar pedagogerna genomgående i enlighet med den biomedicinska diskursen, där ADHD förklaras som ett neuropsykiatriskt funktionshinder som orsakar barnets beteende. De avvikande beteenden som diagnosen anses inbegripa och som behöver åtgärdas förutsätts alltså bero på något som finns i barnens naturliga utrustning. Även enkätsvaren ger en tydlig riktning åt att förklara barnens beteende med denna diskurs då 84 procent ser barnets beteenden som medicinskt snarare än kulturellt betingat. Endast två procent beskriver ADHD utifrån den psykosociala diskursen där barnets beteenden förklaras genom dess miljö och samhället i stort.
30
Resultat av enkätundersökning, figur 1
Barnen diagnostiserade med ADHD, vars beteenden upplevs problematiska, beskrivs i intervjuerna med ord såsom; hyperaktiva, motivationsstyrda, ha svårt att avläsa sociala situationer, svag impulskontroll och hög eller låg vakenhetsgrad.
Specialpedagog Siri
Alltså det handlar ju om de som har begränsningar när det gäller sin koncentration och uthållighet … och just ADHD, då pratar man ju också om den här hyperaktiviteten som ska finnas med … som i och för sig kan vara ganska olika, det behöver ju inte vara att de slåss sparkar och skriker och säger fula ord ... utan en del kan ju ha en väldig inre aktivitet […] ADHD- n tycker jag påverkas så mycket av det som är runt omkring ... personalen runtomkring, deras bemötande … vad de säger, hur de gör … hur tydliga de är.
Språket som här används för att beskriva vad ADHD är följer den biomedicinska diskursen då Siris ord ADHD-n tycker jag påverkas så mycket av det som är runt omkring bekräftar diagnosen som ett sjukdomstillstånd vars symptom härleds till diagnosen, inte till barnet och dess omgivning. Företrädare för den psykosociala diskursen menar det motsatta, att det är barnet som påverkas av det som är runtomkring, och att diagnosen är omgivningens verktyg för att hantera situationen (Börjesson, 1997; Kärfve, 2000; Börjesson & Palmblad, 2003a; 2003b). Diagnosen ADHD, blir i utdraget ett samlat namn för olika oönskade beteenden som skolans pedagoger tycker sig se i barnet.
Rektor Rosmarie
ADHD kan vara så vitt olika. Det kan vara introvert och extrovert och det kan vara … alltså så … där är låg och hög ADHD också så att säga, så det är lite olika. Så man kan inte … ADHD är så och sen är alla i det facket. Utan det finns olika varianter. Sen är där ADD också där man då tar bort det hyperaktiva. Så att där är olika varianter.
Biomedicink diskurs 84% Psykosocial diskurs 4% Vet ej 12%
Vad betyder ADHD-begreppet för dig? Biomedicinsk diskurs Psykosocial diskurs Vet ej
31
Det framstår i intervjuerna en motsättning mellan diagnosens namn och innebörden av begreppet. ADHD som diagnos framställs som ett självklart tillstånd, en förklaring i sig, medan däremot begreppets innehåll förefaller luddigt och svårt att konkretisera. När ADHD-diagnosen beskrivs med orden; Det kan vara introvert och extrovert och det kan vara … alltså
så … där är låg och hög ADHD också, så lämnas många frågor obesvarade. Här används motsatspar såsom extrovert - introvert och hög – låg som en form av gardering för att täcka alla olikheter inom denna omtvistade diagnos. Medan beskrivningarna av ett barn som inte anses falla inom ramen för det normala framstår som otydliga, så står diagnosens namn ADHD för det självklara. Begreppet får en klang av exakthet och skärpa. Johannisson (2007) beskriver diagnoser som när ”ett flytande spektrum av symptom och tecken tycks förvandlas till något distinkt och avgränsat” (s.30).
Lärare Lena
Där var ju ett antal elever där jag tänkte … här är samma sak, jag ser precis samma mönster; de kan inte koncentrera sig … de … ja de är yviga på något vis.
När Lena talar om att hon ser samma mönster hos barnen kan det jämföras med läkarens bekräftelse i sin professionella kompetens. Precis som läkaren i egenskap av att sin profession kan spåra, tolka och klassificera en sjukdom så kan Lena bekräfta sig själv i sin yrkesroll när hon observerar ett mönster som hon kan härleda till en diagnos. Bartholdsson (2008) menar att observationen av barn både är beroende av en rådande vetenskaplig diskurs och den som observerar befinner sig i en av samhället ansedd profession. Det är med dessa förutsättningar som grunden läggs för att utreda ett barn (s.62).
Trots att barnen är olika individer så har deras beteenden som anses avvika samlats ihop under ett namn, en diagnos, och kan därmed beskrivas och talas om som objekt. Likt Foucaults idé om att namngivandet av något skapar dess berättigande (Johannisson, 2007 s.30) så blir barnens beteenden lättare att kategorisera med hjälp av ADHD-diagnosen som begrepp. Beteenden får sin innebörd genom orden och när dessa ord har satts i ett meningsfullt sammanhang blir det vår verklighet. Som historisk jämförelse så höjdes varnande röster över den ökade läsningen i början av 1800-talet. Att försjunka i en bok liknades vid feber, raseri och hunger. Inte minst de unga ansågs kunna förlora fotfästet i verkligheten (Östholm, 2000). Läsning har idag en självklar plats i skolans största ämne, svenska, och de elever som stöter på stora problem med läs- och skrivinlärningen riskerar idag
32
att diagnostiseras med dyslexi. Johannisson (2007) beskriver diagnoser som något vi använder oss av för ”att förstå och förhålla oss till sjukdom och avvikelse vid en given tidpunkt, i ett givet kunskapsläge och ett bestämt meningsbärande sammanhang” och att namngivningen av densamma bär en egen makt (s.31).
Vid några intervjuer framfördes att ADHD-beteenden skiljde sig beroende på om diagnosens bärare var pojke eller flicka. En oro över att vi riskerar att missa dem (flickorna) om vi bara fokuserar på de utåtagerande beteendena hos framförallt pojkar uttalades, och att uppmärksammandet av flickorna därför var nästa steg i en ökad kunskap om ADHD.
Louise beskriver hur flickors ADHD skiljer sig från pojkars.
Lärare Louise
[…] … och för flickor är det ju ofta att de är då … just det här med ordning och reda, strukturera … mmm … hitta rätt.
Vidare poängterades vikten av att hitta de tysta flickorna med ADHD och hjälpa dem så att de senare i livet kunde ha en fungerande relation och klara av att ha ett samliv. Beskrivningarna av flickors ADHD-problematik förefaller som en brist av de beteenden som traditionellt betraktats som kvinnliga förmågor.
Ordens makt
Som påpekat så framstår diagnosens namn som det pricksäkra jämfört med diagnosens innehålli talet om de barn som anses vara avvikande. I beskrivningarna av vad som krävs när man arbetar med ADHD-diagnostiserade barn återkommer en och samma mening från pedagogerna. Samtliga talar om att det behövs kunskap, förståelse och ett pedagogiskt arbetssätt för att kunna bemöta dessa barn på bästa sätt. Kunskap att hitta diagnosen, kunskap att veta hur man bemöter ett ”ADHD-barn” och förståelse för de beteenden som diagnosen för med sig.
Lärare Louise
… ju mer kunskap man har desto lättare är det att bemöta dessa (barn) på ett bra sätt … […] när man misstänker det kanske man läser på och själv blir duktigare på att förstå eller att se, hitta redskap för att bemöta eller hantera det på bästa sätt …
