• No results found

TGV 37 (3) 2016

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "TGV 37 (3) 2016"

Copied!
140
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

7

29

51

75

114

3

96

Från redaktionen: Hetereogena enheter

Lena Grip & Sofia Strid

I och med motstånd. Förändringsaktörers handlingsutrymme och strategier i jämställdhets- och mångfaldsarbete

Sophie Linghag, Mathias Ericson, Eva Amundsdotter och Ulrika Jansson

Te-aftnar i nationens tjänst. Den tyskbaltiska kvinno rörelsen och det tyskbaltiska nationella projektet 1905-1919

Christina Douglas

”Snubben trodde han var cool för han hade en pistol”. Maskulinitet, våld och föräldraskap i svensk rap

Kalle Berggren

Hälsosam femininitet och postfeministiska subjekt.

En undersökning av hälso- och träningsmagasinet iForm 1987, 1997 och 2007

Helena Tolvhed

Frispel: Agentisk realism. En genusvetenskaplig formulering av kvantfysikens lagar

Jenny Ivarsson

Frispel: Min sjukdom är fler än en, men färre än många. Att följa begreppet multipla verkligheter genom olika praktiker som gör och uppför sjukdom

Lena Aronsson

Recensioner

SGF: Gränsöverskridande kvinnor och solidaritet utan gränser

136

127

(2)
(3)

Vad är det som händer? Varför gör dom så? Hur kan någon tänka på det där sättet? Det är frågor som ställs under en sommar med den ena tidningsrubriken efter den andra om sexuella ofredanden på festiva-ler, överfallsvåldtäkter, fysiska attacker på HBTQI-personer och rasistiska utspel. En sommar av våldsrapportering. Men efter någon sekund klickar den akademiska hjärnan igång; frågeställningar proble-matiseras och förklaringar vaskas fram ur den rika forskningsfloran, inte minst ur genusforskningen. Det blir en tröst att lyfta våldshändelserna från det nära, nästan för-kroppsligade, till en metanivå. Ilskan och frustrationen över att allt händer igen och igen och igen kan kanaliseras till en kun-skapsbaserad förståelse för hur samhället fungerar, vilket också innebär att tänka på möjliga lösningar – och avfärda alla icke-lösningar.

Detta nummer av TGV är ett mosaik-nummer. Artiklarna har inget på förhand givet gemensamt tema utan vi publicerar i dessa utgivningar ett axplock av de frågor som genusforskare just nu brottas med. Vi vill visa på den bredd av frågor, svar, problematiseringar och analyser som forsk-ningen bidrar med. I numret ställs frågor om hur kön, genus och nationella projekt är sammanlänkade, om huruvida föränd-rade kvinnokroppsideal förmår utmana genus- och könsnormer, frågor om

hante-ring av motstånd mot förändhante-ringsaktörers jämställdhets- och mångfaldsarbete, och om hur hiphoptexter används för menings-skapande kring genus och maskulinitet. Förutom detta diskuteras även multipla verklighetsförståelser i relation till kropp, genus och sjukdom, samt agentisk realism som ett sätt att förnya kvantfysikens veten-skapsteoretiska utgångspunkter.

Artiklarna ger oss nya kunskaper och insikter i hur vårt handlande är nära för-knippat med de kontexter som omger oss; hur tid, rum och levd erfarenhet påverkar vad vi gör (Moi 1999). ”We all act in rela-tion to our intenrela-tions and beliefs, which are always culturally shaped and histori-cally and spatially positioned” skrev Linda McDowell för snart 20 år sedan (1999) – och det var inte heller då några nyheter. Men budskapet innehåller fortfarande viktiga kunskaper och nycklar till att finna för-klaringar till det som sker runt om i värl-den. Artiklarna i detta nummer visar på olika sätt betydelsen av dessa tids-rumsliga kontexter.

Christina Douglas beskriver i sin artikel en del av den tyskbaltiska kvinnorörelsen i Baltikum och deras roll i det tyskbaltiska nationella projektet mellan 1905 och 1919. Douglas vill förstå och förklara den tyskbal-tiska kvinnorörelsen Deutsche Frauenbund

zu Riga’s nationalism och visar genom sin

analys hur kön, klass och etnicitet

(4)

lar, liksom betydelsen av den tid och plats där händelserna utspelade sig. Nira Yuval-Davis (1997) teorier kring kvinnan och den biologiska reproduktionen av nationen samt den kulturella reproduktionen av genusrelationer så som de kom-mer till uttryck i nationella projekt blir en viktig förklaringsmodell. Douglas visar också hur den tyskbaltiska kvinnorörelsens inte helt passar in i dessa modeller utifrån de specifika förhållanden som rådde för den studerade gruppen under den aktuella tidsperioden.

Helena Tolvhed använder i sin artikel ett mer nutida perspektiv, och beskri-ver hur den föränderliga konstruktionen av den hälsosamma kvinnokroppen under de senaste 30 åren kan tänkas förhålla sig till samhällstrender i stort. Tolvhed undersöker hur senmodernitetens femininitet och intersektionellt kön produceras, och hur den vältränade kvinnokroppen, förstådd som ett kulturellt ideal, ska tolkas i ett individualistiskt, kommersialiserat konsumtionssamhälle. Å ena sidan erbjuder den en symbolisk utmaning av traditionella föreställningar om en kvinnlig svaghet och underlägsenhet, men å andra sidan riskerar den att utgöra ännu ett idealsubjekt för en neoliberal postfeminism där frigörelsen endast omfattar de resursstarka.

Artiklarna av Kalle Berggren och av Sophie Linghag, Mathias Ericson, Eva Amundsdotter och Ulrika Jansson belyser samtida fenomen, men visar likväl hur förändring konstrueras. Kalle Berggren visar, genom en intersektionell poststrukturell analys av svenska kontemporära hiphoptexter, hur våld och (bristande) föräldraskap konstruerar och konstituerar kön och maskulinitet. Låttexterna utgör en del i skapandet av bilden av hiphopgenren, och dem som identifierar sig med den. Genom sin analys visar Berggren på både bekräftande och alternativa bilder av de ibland stereotypa föreställningarna om hiphopen, som ”inte sällan är kopplat till en rasistisk önskan att förlägga ojämställdhe-ten utanför den vita majoritetsbefolkningen (till exempel Crenshaw 1991)”. I artikeln konstateras att våldets artikulation påverkas av ojämlikheter såsom ras och klass, men, menar Berggren, våldsdiskursen utgör en genusnorm som skär tvärs igenom sådana ojämlikheter. Gällande föräldraskap framträder istället en tydlig könsskillnad, där mödrar både skriver och beskrivs annorlunda än fäder. Berggren lyfter dock fram att texterna innehåller frön till förändring på bägge områdena, eller kanske snarare visar på den förändring som sker, genom låttexter med ett avståndstagande från våld och ett föräldraskap där män är aktiva och involverade parter.

Sophie Linghag, Mathias Ericson, Eva Amundsdotter och Ulrika Jansson beskriver i sin artikel det motstånd mot förändring som förändringsaktörer möter i sitt dagliga arbete med jämställdhets- och mångfaldsarbete. Författarna diskuterar i artikeln relationerna mellan makt, motstånd och strategier i

(5)

orga-nisationers jämställdhets- och mångfaldsarbete och belyser ”hur motstånd kan förstås som del i de dynamiker och relationer som producerar maktrela-tioner”. En viktig del i artikeln är att också visa på hur förändringsaktörerna hanterar detta motstånd och hur de själva formulerar och förhandlar fram motstrategier. Att förstå situationen och utifrån det kunna vända den, skapade hos förändringsaktörerna en känsla av handlingskraft och att kunna arbeta mer strategiskt. Genom sin artikel visar Linghag, Ericson, Amundsdotter och Jansson hur förändringsaktörerna har dubbla roller i att både upprätthålla och förändra maktrelationer, och att en medvetenhet om den positionen också ger större utrymme att nå den förändring de arbetar för.

De frågor som ställdes inledningsvis får inte specifika förklaringar genom artiklarna i detta nummer, men vi får nya kunskaper om hur de kontexter vi befinner oss i påverkar vad vi gör – och hur vi påverkar kontexterna. Och som visas i Linghag, Ericson, Amundsdotter och Janssons artikel så underlättas också ett förändringsarbete om vi blir medvetna om de många olika roller, situationer och maktordningar vi befinner oss i. Kunskap är makt, som känt. Men i detta infinner sig också ett ansvar att ifrågasätta givna sanningar som existerar inom de tids-rumsliga kontexter vi befinner oss i.

Numrets två frispel problematiserar, med inspiration från bland andra Karen Barad (2003, 2007) och Donna Haraway (1991, 1997), relationen varande-vetande-görande. Med utgångspunkt i Bohrs kvantfysik, kontrasterad mot Einsteins, skriver Jenny Ivarsson om hur Karen Barads agentiska realism utmanar ett ontologiskt dödläge och erbjuder en möjlig försoning mellan objektivism och subjektivsim; en överslätning av motsättningarna mellan realism och konstruktivism, agens och struktur, idealism och materialism, och mellan poststrukturalism och Marxism. Huruvida detta är åtråvärt eller inte är en annan fråga. Lena Aronssons frispel beskriver på ett självutlämnande sätt hur sjukdom förändrar våra uppfattningar om positioner och kategoriseringar, om centrum och periferi. Multipla verklig-heter skapas, men dessa är samtidigt också situerade: ”de hör hemma någonstans, lokaliserade i tid och rum, med aktörer och uppföranden av praktiker”, skriver Aronsson.

Mosaik kan enligt Nationalencyklopedin (2016) betyda ”heterogen blandning (som ändå bildar en enhet)”. Det är vad du nu kan förvänta dig av läsningen av numret.

TGV välkomnar tidskriftens nye redaktionssekreterare och recensionsredaktör

David Regin Öborn som från och med detta nummer vikarierar för Line Holth.

(6)

Referenser

Barad, Karen (2003) Posthumanist performativity: Toward an understanding of how matter comes to matter. Signs: Journal of Women in Culture and Society 28(3): 801-831.

Barad, Karen (2007) Meeting the universe halfway, quantum physics and the

entanglement of matter and meaning. London: Duke University Press.

Crenshaw, Kimberlé (1991) Mapping the margins: Intersectionality, identity politics, and

violence against women of color. Stanford Law Review 43(6): 1241–1299.

Haraway, Donna (1991) Simians, cyborgs, and women: the reinvention of nature. London: Free Association Books.

Haraway, Donna (1997) Modest_Witness@Second_Millennium.FemaleMan©_Meets_

OncoMouseTM: Feminism and technoscience. New York: Routledge.

McDowell, Linda (1999) Gender, identity and place: understanding feminist

geographies. Cambridge: Polity.

Moi, Toril (1999) What is a woman? And other essays. Oxford: Oxford University Press. Nationalencyklopedin (2016) Mosaik. www.ne.se [2016-08-16].

Yuval-Davis, Nira (2011) The politics of belonging: Intersectional contestations. Los Angeles: Sage.

(7)

in the resistance

Change agents’ room for action and strategies in gender equality and diversity work

SOPHie LiNgHAg, MATHiAS eRiCSON, evA AMUNDSDOTTeR AND ULRiKA JANSSON

Keywords

Resistance, gender equality and diversity work, change agents, resistance strategies

Summary

The aim of this article is to describe and discuss the relationship between power, resistance and strategies in gender equality and diversity work. We do this with the support of experiences from change agents and with the support of the common knowledge and analytical processes the researchers and change agents have developed together in the research project. The article is based on a study of 47 civil servants (28 women and 19 men), who participated as employees engaged in gender equality and diversity work within their organisations. The research team designed a series of work-shops which enabled reflective conversations and made visible and portrayed situations of resistance in order to elucidate and elabo-rate stelabo-rategies addressing resistance. The research team and participants developed a model to sort and analyse resistance and its relation to various change strategies. Three power technologies are deployed for the analysis: repressive, pastoral and regulatory. The model works as a means to place the strategies in relation to change and power. Firstly, the model helps clarifying the ability of the change agents to switch between strategies in addressing resistance. Here, the model contributes to conceptualising knowl-edge and abilities that the narratives of the change agents express but which they had not thought of, formulated or taken for granted. Finally, we believe that the study provides support to oppose the assumption that their striving may serve no purpose, which both our participants and previous research express. What we highlight is the change agents’ dual positions, in maintaining relations of power in an effort to change them.

(8)
(9)

Du måste vara superstrategisk och ligga på gränsen för att se till att någonting händer. Förändringsspiralen. Och hur kan man ligga på gränsen när gruppen ger av ett ramaskri? Just att kunna läsa av en grupp och kunna knuffa de här stegen. Går det att göra det? Går det att bedriva utveckling på det sättet? (Utsaga från en förändringsaktör i projektet Metoder mot motstånd)

Diversity workers acquire a critical orientation to institutions in the process of coming up against them. They become conscious of the ‘brick wall’, as that which keeps its place even when an official commitment to diversity has been given. Only the practical labor of ‘coming up against’ the institution allows this

wall to become apparent. To those who do not come up against it, the wall does

not appear – the institution is lived and experienced as being open, committed, and diverse. (Ahmed 2012: 174)

Flera forskare har hävdat att jämställdhetsarbete är ett särskilt komplext föränd-ringsarbete som innefattar konflikter, dilemman och svårigheter av olika slag som kräver uppmärksamhet på makt, intressen och handlingsutrymmen (Cockburn i arbetet med att integrera jämställdhet och mångfald i en organi-sation är upplevelser av motstånd vanligt. i denna artikel får vi, utifrån ett interaktivt forskningsprojekt, en djupare kunskap om det motstånd de personer som jobbar med jämställdhets- och mångfaldsfrågor möter och hur de i sin tur bemöter detta mot-stånd. Författarna beskriver och diskuterar relationer mellan makt, motstånd och strategier i jämställdhets- och mångfaldsarbete.

i och Med Motstånd

Förändringsaktörers handlingsutrymme och

strategier i jämställdhets- och mångfaldsarbete

Sophie Linghag, MathiaS eRiCSon, eva aMundSdotteR oCh uLRika JanSSon

(10)

1991; Pincus 1997; Lindholm 2011; Spets 2011; Wahl med flera 2011). Det första citatet ovan kommer från en av förändringsaktö-rerna i den interaktiva studie som denna artikel baseras på och belyser vad den hand-lar om, nämligen att som förändringsak-tör i jämställdhets- och mångfaldsarbete uppleva motstånd och samtidigt utveckla strategier för att möta detta motstånd för att komma vidare i förändringsarbetet. I relationen mellan motstånd och strategier synliggörs hur makt- och intressekonflik-ter framträder till följd av att olika synsätt och perspektiv uttalas och bryts mot var-andra. I detta framkommer en dubbelhet hos förändringsaktörerna som å ena sidan beskriver arbetet som stimulerande och grundat i en engagerad vilja till förändring av maktrelationer och exkluderingsproces-ser. Men å andra sidan finns beskrivningar av arbetet som slitsamt eftersom det blir föremål för kritik och ifrågasättande. Som Sarah Ahmed (2012) betonar kan motstånd tolkas som kvitto på att arbetet gör verkan, att det gör maktrelationer tydliga och där-med möjliga att utmana. Men samtidigt kan mötet med motstånd ge upplevelser av maktlöshet och rädsla som internaliseras och tvingar fram försiktighet i arbetet.

Syftet i artikeln är beskriva och disku-tera relationer mellan makt, motstånd och strategier i jämställdhets- och mångfalds-arbete. Vi gör det med stöd av erfarenheter från förändringsaktörer och med stöd av de gemensamma kunskaps- och analysproces-ser som vi forskare och förändringsaktörer haft i forskningsprojektet.

Medan det finns forskning som pekar på de begränsade, eller direkt

kontrapro-duktiva, möjligheterna med jämställd-hetsintegrering (Squires 2007; Fraser 2011; Rönnblom 2011), vill vi här ta utgångspunkt i erfarenheter hos dem som arbetar med jämställdhet och mångfald och betona vik-ten av feministiska perspektiv som lämnar utrymme för ambivalens och motstridig-heter. Med utgångspunkt i Ahmed (2012) menar vi att jämställdhets- och mångfalds-arbete kan ses som en form av lärande och pragmatiskt arbete som varken bör roman-tiseras som ”där det händer” eller avfärdas som lönlöst. I citatet av Ahmed ovan använ-der hon metaforen tegelväggen och belyser hur jämställdhets- och mångfaldsarbetare ingår i organisatoriska sammanhang där de tillägnar sig kritisk kunskap om institutio-naliserade maktordningar, som de varken radikalt kan förändra men inte heller är helt låsta av, utan behöver finna möjliga sätt att skapa förskjutningar och nya stigar inom. För att förstå förändring behöver vi analytiska verktyg som synliggör hur dessa aktörer är indragna i komplexa maktrela-tioner som är beständiga just genom de flöden och orienteringar av praktiker som de återskapas genom. I den här artikeln frågar vi oss vilka relationer mellan makt, motstånd och strategier som kan urskil-jas i förändringsaktörers beskrivningar av att bemöta motstånd i jämställdhets- och mångfaldsarbete.

Artikeln bygger på en studie där vi under en tvåårsperiod följt grupper av anställda inom kommuner, landsting och statliga myndigheter. De deltog i studien med anledning av att de hade ansvar för eller själva valt att engagera sig för att driva jämställdhets- och mångfaldsarbete

(11)

inom sina organisationer. Vi har valt att benämna deltagarna förändringsaktörer mot bakgrund av att de hade olika ingångar till ansvar och positioner i relation till jämställdhets- och mångfaldsarbetet i organisationerna, vilket avspeglar förhål-landet att organisering av denna typ av förändringsarbete varierar i olika kontexter (Regnö 2003; Tatli och Özbilgin 2009). I denna artikel diskuterar vi hur motstånd och möjliga strategier kan sorteras med stöd av en modell som kopplar samman olika former av makt. Tankemodellen baseras på Michel Foucaults (2002, 2003, 2008, 2010; se även Bartley och Ericson 2014) tankar om analytisk åtskillnad mellan olika makttekniker, i form av repressiva, pasto-rala och reglerande makttekniker. Artikeln beskriver hur dessa begrepp och modellen gavs innehåll i de reflekterande samtal som förts i forskningsprojektet.

tidigare forskning om motstånd i jämställdhets- och mångfaldsarbete Motstånd har definierats som ett feno-men som framträder under processer av förändring, till exempel när jämställdhet ska implementeras, och har för avsikt att behålla status quo och förhindra föränd-ring (Lombardo och Mergaert 2013). Enligt Cockburn (1991) och Pincus (1997, 2002) betecknar motstånd hinder som framkom-mer mot jämställdhetsarbete, till exempel när politiska eller administrativa jämställd-hetsinitiativ och åtgärder ska genomföras. Dessa tolkningar av begreppet skiljer sig från den innebörd av motstånd som handlar om ifrågasättande av en viss dominerande samhällsordning eller utmanande av sta­

tus quo (Lombardo och Mergaert 2013). I

båda fallen definieras dock motstånd som en form av opposition.

Att organisationer utgör arenor för konflikter och motstånd har beskrivits i forskningen sedan 1950-talet (Collinson och Ackroyd 2005). Användningen av begrep-pet motstånd i arbetslivet beskriver ofta vad anställda gör när de inte gör som de ska, det vill säga handlingar som betraktas som oppositionella ur ett ledningsperspek-tiv (Huzell 2005). I jämställdhetsarbete, som har beskrivits som ett särskilt komplext förändringsarbete (Lindholm 2011; Wahl med flera 2011), används motstånd bredare och kan beteckna oppositionella handlingar hos vilken aktör som helst, och inte sällan från ledningspersoner (Pincus 1997, 2002; Amundsdotter 2009). Förutom att det finns behov av att bättre förstå motstånd mot jämställdhetsarbete (jämför Lombardo och Mergaert 2013) anser vi att det också behövs kunskap om sätt att bemöta motstånd, liksom om hur relationerna dem emellan kan förstås. I diskussionen som följer vill vi därför utveckla resonemanget kring några studier om motstånd mot jämställdhets- och mångfaldsarbete, som vi anser kan användas som utgångspunkt för att belysa relationer mellan motstånd och strategier.

Forskare har beskrivit att motstånd även kan komma till uttryck i olika uppfatt-ningar om vad (o)jämställdhet ”är” eller syftar till (Magnusson med flera 2008; Bacchi och Eveline 2010). Bland andra Lombardo med flera (2009) beskriver en form av motstånd som på ytan ger sken av att jämställdhet är en självklar och gemen-sam politisk målsättning men att det inte

(12)

omsätts i praktik. De menar att jämställd-het ges olika innehåll, dels i olika verksam-heter och dels inom samma verksamhet, vilket begränsar förändringar av könsba-serade maktrelationer. Pincus (2002) visar hur föreställningar om ”perspektivträngsel” gör att jämställdhetsarbetet ned- eller bort-prioriteras. Jämställdhetsarbetet antas alltså konkurrera med andra för verksamheten ”viktigare” åtaganden eller kärnverksamhe-ter (se även Amundsdotkärnverksamhe-ter 2009; Lombardo och Mergaert 2013).

Pincus (1997) skiljer mellan aktiva och passiva former av motstånd. I hennes forsk-ning är passiva motståndsformer vanli-gast, såsom tystnad och skenhandlingar. Ledningens tystnad innebär att frågan om att upprätta en jämställdhetsplan inte aktu-aliseras. Beslut som fattas om att genomföra olika typer av jämställdhetsåtgärder ”glöms bort”. Jämställdhetsarbetare marginaliseras och ”glöms”. Skenhandlingar innebär till exempel att en jämställdhetsplan upprättas och att arbetet med jämställdhet därmed ses som avklarat, vilket får som följd att jämställdhetsplanen i realiteten inte får någon effekt. De aktiva motståndsfor-merna, motargument och urholkning, kom till uttryck i samband med att åtgärdsbe-slut skulle omsättas i handling. Exempel är att jämställdhetsproblem framställs som oåtkomliga i de sammanhang där de befinner sig och att problem placeras någon annanstans. Jämställdhet anses oförenligt med andra, viktigare uppgifter. Urholkning innebär att jämställdhetsåtgärder töms på inslag som påverkar arbete och rutiner i organisationen samt att jämställdhetsarbe-tares professionella och personliga

auktori-tet undergrävs. Med begreppen passivt och aktivt motstånd fångar Pincus (1997) inte bara olika former av motstånd utan även en process. När pressen ökar på att vidta åtgärder som främjar jämställdhet, inifrån eller utanför organisationen, visas hur ett till en början passivt motstånd kan övergå till att bli mer aktivt.

Forskning har också beskrivit att mot-stånd tar sig olika uttryck beroende av de strategier, interventioner och metoder som används i jämställdhetsarbetet (Pincus 2002; Kirton och Greene 2005; Benschop och Verloo 2006; van Eerdewijk 2009; Lombardo och Mergaert 2013). Benschop och van den Brink (2014) jämför och dis-kuterar två olika strategier, kvotering och ”small wins”. Strategin ”small wins” innebär att komplexa problem delas upp i mindre delar, ofta med hänvisning till verksamhets-mål, för att underlätta implementering och visa resultat från ”mindre” förändringar. De konstaterar att båda strategierna möter mot-stånd, men på olika vis. Motståndet mot kvotering är öppet och många gånger anta-gonistiskt då det utmanar föreställningar om rättvisa, frivillighet och meritokrati. Konsekvensen blir en antagen motsättning mellan kön och kompetens. Motståndet som uttrycks i relation till ”small wins”, handlar istället om att medarbetare ifrå-gasätter problemanalyserna, tillvägagångs-sätten och målformuleringarna i själva jämställdhetsarbetet. Särskilt arbetet med problemanalyserna resulterar i många och långa diskussioner vilket fördröjer aktiva åtgärder (jämför Eriksson-Zetterquist och Styhre 2008; Bacchi 2009).

(13)

oav-sett hur ett förändringsarbete för ökad jäm-ställdhet organiseras eller vilka strategier som används så reduceras det ofta till själva metoderna eller verktygen medan

ifråga-sättande av könade maktrelationer uteblir (Rönnblom 2011; Tollin 2011). Metoderna och verktygen blir så att säga en form av motstånd som riskerar att både återskapa och förstärka de ojämlika könsrelationer de är menade att problematisera (Fraser 2011). Samtidigt pekar exempelvis Ahmed (2012) på att rutinisering ändå är viktigt som ett verktyg för förändringsaktörer att ta spjärn emot och skapa handlingsutrymme. Ett liknande förhållningssätt beskrivs av Callerstig (2014) om hur så kallade närby-råkrater i socialtjänstens jämställdhetsin-tegreringsprojekt prioriterar mellan olika perspektiv och måste tolka och väga sam-man verksamhetsmål, jämställdhetsmål och brukarperspektiv. Det var i hennes stu-die inte ovanligt att chefer och medarbetare intog olika positioner i jämställdhetsarbetet och där olika perspektiv skapade konflikter (Callerstig 2014).

Flera studier påtalar vikten av chefers och ledningars aktiva stöd för ökad jämställd-het (Pincus 1997; Acker 2000; Lombardo och Mergaert 2013). Det är ofta chefer som

sätter och kontrollerar agendan för jäm-ställdhetsarbete och enligt bland andra Benschop och Verloo (2006) saknar led-ningen i många fall kunskap om hur kön spelar roll och vad som därmed behöver förändras i den egna organisationen. Van Eerdewijk (2009) gör en liknande analys och beskriver hur ledningens ofta köns-blinda direktiv för förändring gör att strate-giska prioriteringar uteblir och att det som eventuellt förändras inte utmanar normer, praktiker och antaganden om kön på något genomgripande sätt. I studier om jämställd-hetsintegrering lyfts en annan grupp som antas sakna kunskap om ojämställdhetens komplexitet, nämligen politiker (Mazey 2000; Charlesworth 2005). Den politiska viljan att förändra beskrivs som lika viktig som viljan och engagemanget hos chefer i en organisation eller verksamhet.

artikelns teoretiska perspektiv på makt och motstånd

Vad vi kan konstatera är att förståelsen av motstånd är mångfasetterad. Forskningen fokuserar på olika aspekter, former och aktörer, och utgår från olika perspektiv. Mot denna bakgrund vill vi ta fasta på att olika synsätt och strategier i jämställdhets- och mångfaldsarbete bryts mot varandra i vardagliga situationer av makt- och intres-sekonflikter, och där förändringsaktören befinner sig i korselden. Vår syn på mot-stånd framställs inte som ett begränsat ”motstånd mot förändring” där det förut-sätts att personer i allmänhet bär på en rädsla för förändring och därför, helt natur-ligt, gör motstånd när förändring kommer på tal (Lewin 1952; Janssen 1996). Med ett Metoderna och verktygen

blir så att säga en form av motstånd som riskerar att både återskapa och förstärka de ojämlika könsrelationer de är menade att problematisera

(14)

maktperspektiv betraktar vi motstånd som ett organisationsfenomen. Motstånd finns inbäddat i organisationer utifrån ett synsätt på att de består av konkurrerande intressen och av människor med olika identitetsposi-tioner (Clegg 1989; Knights och Vurdubakis 1994), vilket vi dessutom anser får särskilda betydelser i relation till jämställdhets- och mångfaldsarbete.

Fokus i analysen är på relationen mellan makt och motstånd och hur förändringsak-törer orienterar sig i dessa komplexa, mot-stridiga och ambivalenta arbetssituationer. Vi har strävat efter att belysa hur motstånd kan förstås som del i de dynamiker och relationer som producerar maktrelationer. Som exempelvis Ambjörnsson (2011) och Dahl (2014) beskriver finns det anledning att inte hemfalla åt en feministisk analys som allt för entydigt lokaliserar makten till en viss position och där distans görs till förutsättning för kritik. Dessa ideal av att vara distanserad och ha förmåga att beskåda världen från sidan av riskerar i sig att förstärka och återskapa de sätt som män maskerats som norm och ideal för vetenskapande så väl som för kritisk reflek-tion (Haraway 1997). Istället pekar de mot andra potentialer av feministisk kritik som tar utgångspunkt i sårbarhet. Detta är ett perspektiv som utvecklas av Ahmed (2012) i hennes studie av personer som arbetar med jämställdhet och mångfald inom universi-tet. Hon beskriver där hur dessa personers funktion är avhängigt att de lyckas locka fram och konfrontera maktordningar och synliggöra dess mekanismer. De kämpar för att förvägra en form av glömska, där maktordningar normaliseras och inte

kon-fronteras. Att sätta sig i relation till makten, eller göra sig sårbar, lyfter hon fram som en central strategi. Hon använder metafo-ren ”switching” (Ahmed 2012: 75) för att belysa hur personerna växlar mellan olika strategier utifrån bedömningar av vad som fungerar i olika situationer för att aldrig förlora förmågan att framkalla och synlig-göra de maktordningar som organisationen gärna vill glömma.

Ahmeds, liksom Ambjörnssons (2011) och Dahls (2014), betoning av sårbarhet som en särskild form av strategi för att utmana makt gör det möjligt att synlig-göra att förändring inte står i kontrast till utan snarare är en följd av komplexa flöden av makt och motstånd. Det är ett makt-perspektiv som betonar den sammanvävda relationen mellan makt och motstånd, att dessa skapas i relation till varandra. Vi tar, med inspiration från Ambjörnsson och Dahl, utgångspunkt i en feministisk stra-tegi som bejakar hur en sätter sig i relation till makten och gör sig sårbar för makten. Ett sätt för oss att tydliggöra hur motstån-det inte befinner sig utanför makten, utan alltid är indraget i och en förutsättning för makt, var att ta utgångspunkt i Foucaults hävdande av att ”där makt finns, finns motstånd” (Foucault 2002: 105).

Foucault (2003, 2010) beskriver olika for-mer av makttekniker, eller relationer som makt och motstånd kan anta. En repressiv maktteknik har sin grund i brutal bestraff-ning, såväl kroppslig som psykisk. Denna form av makt upprättar en tydlig relation mellan den som har makt och den som underkastas. I kontrast till denna form av maktrelation ställer han en pastoral form

(15)

av makt, som riktas mot samvete och själv-disciplinering. Maktrelationen är här plat-tare och verkar genom samförstånd och konsensus. Underkastelsen sker inte som en följd av hot om våld, utan som en följd av insikt eller uppenbarelse. Till dessa två kan läggas en tredje form av maktrelation i form av reglerande makttekniker. Foucault arbetar med denna form av maktteknik i flera av sina texter, exempelvis de kring biopolitik (2008) och disciplinering av sexualitet (2002). Vi har valt att beskriva den reglerande makttekniken som en form av maktrelation som sprids ut i nätverk, inte minst byråkratisering. Vi använder begreppet för att beskriva situationer där makten förläggs till andra nivåer, eller blir institutionaliserad och en rutiniserad del av organisationen, i likhet med vad Ahmed (2012) beskriver.

Forskningsdesign

Materialet som ligger till grund för denna artikel skapades vid ett antal workshops där förändringsaktörerna arbetade tillsam-mans med genusforskare i grupprocesser och utforskade erfarenheter av motstånd mot jämställdhetsarbete och strategier för att möta motstånd. Dessa workshops genomfördes under våren och hösten 2014 inom forsknings- och utvecklingsprojek-tet Metoder Mot Motstånd som finansie-rades av VINNOVA inom utlysningen

Behovsmotiverad forskning för ökad jäm­ ställdhet. I projektet gjordes ett strategiskt

urval av tre samverkande parter: Sveriges kommuner och landsting, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap samt Räddningstjänsten. Personer inom dessa

bjöds in att medverka i projektet och detta resulterade i sammanlagt 47 deltagare, varav 28 kvinnor och 19 män. Dessa per-soner var involverade i jämställdhets- och mångfaldsarbete på olika sätt, till exem-pel i funktioner inom HR/personal, jäm-ställdhetsstrateger, chefer, specialister eller helt enkelt medarbetare som utan formellt uppdrag engagerade sig i dessa frågor. En workshopserie utformades med tre dagar med varje part, totalt nio heldagar. Utöver förändringsaktörerna deltog fyra genusfors-kare (vi som författat denna artikel), där en fungerade som processtöd medan övriga tre växlade mellan rollerna medverkande, interagerande eller dokumenterande. Forskningsdesignen inspirerades av forskarnas tidigare erfarenheter av att arbeta i gemensamma kunskapsprocesser kring motstånd (Wahl med flera 2008; Ericson 2011) och med förändringsledare för jämställdhet (Amundsdotter 2009).

Under det första workshopstillfället delade förändringsaktörerna med sig av erfarenheter av motstånd de mött. Den andra träffens syfte var att fördjupa förstå-elser av motstånd och börja prova strategier att hantera konkreta situationer som tagits upp på första träffen. Förändringsaktörerna gestaltade olika situationer och utforskade olika handlingsalternativ för att möta mot-stånd i forumspel. Forumspel utvecklades av Augusto Boal (1979) och syftar till att utforska situationer där en eller flera perso-ner blir utsatta för någon form av förtryck och att gemensamt pröva olika handlingsvä-gar för att möta och bryta förtryck. Spelen utgick från en överenskommelse om vem som är utsatt och förändringsaktörerna fick

(16)

sedan gå in i den rollen för att pröva olika möjliga mothandlingar. Vid den sista workshopen arbetade vi med att fördjupa strategierna de prövat i forumspelen och olika sätt att få situationer att ändra riktning.

Workshoparna dokumenterades med anteckningar samt med ljudupptagningar, vilka därefter transkriberats. Analysarbetet har skett delvis parallellt med material-insamlingen och i dialog med förändringsaktörerna. Den modell med olika former av makttekniker som vi diskuterar i denna artikel introducerades på den andra workshopen och fördjupades under den tredje workshopen. Materialinsamlingen avslutades dessutom med ett återkopplingsseminarium i slutet av projekttiden där preliminära analyser diskuterades med förändringsaktörerna.

Sortering av olika former av motstånd

Förändringsaktörerna vi följt beskrev situationer där de förlöjligades och förnedra-des eller på andra vis tydligt straffaförnedra-des på grund av sitt engagemang i jämställdhets- och mångfaldsfrågor. De gav flera exempel på hur ogenerat motstånd kunde komma till uttryck i organisationen. En förändringsaktör berättade om responsen från en överordnad chef när hen framförde svårigheter med att genomföra uppdraget och bedriva jämställdhets- och mångfaldsarbete när det saknas återkoppling och initiativ från cheferna. Chefen svarade då att: ”Du behöver inte alls vara orolig för uppdraget. Det är ingen här som förväntar sig att det ska hända något!”. Andra beskrev hur det gjordes tydligt att andra frågor var viktigare och att det gällde att fokusera på kärnverksamheten istället. De vittnade om vad som i flera tidigare studier påtalas som en form av sidoordning eller ”perspektivträngsel” (Pincus 2002; Lombardo och Mergaert 2013). Detta kunde vara uttalat, men också anta mer subtila former av tystnader eller att jämlikhetsfrågor lades sist på dagordningen. En av förändringsaktörerna som arbetar kommunalt, beskrev ett sammanhang där det fanns en stark politisk vilja när det gäller jämställdhet och mångfald. Politiken ställde också krav på tjänstemännen att arbeta med frågorna. Men sedan hände ingenting. När det påtalades att inget skedde lade chefer och verk-samhetsutvecklare hela ansvaret på denne person, som hade i uppdrag att stödja arbetet inom kommunen. Hen berättade så här om ett samtal med dennes chef:

Jaha, hur ska det här [jämställdhets- och mångfalds-] arbetet bedrivas då, frågar chefen. Jag sa att jag har exempel på hur det bedrivs inom andra kommuner. Och då sa han: Ja ja, men det är ju i andra kommuner. Hur ska vi göra hos oss? Men då gjorde jag så att jag lade fram förslag. Jag föreslår att vi gör så här och så här. Men chefen stod på sig och sa bara att: Det är inte riktigt så vi arbetar i vår kommun. Vi arbetar på ett annat sätt. Så det kan vi nog inte göra här. Och det här ifrågasättandet fortsatte hur länge som helst. Så till slut gick det ju inte att

(17)

göra någonting. Till slut blev det en så låst situation att han började ifrågasätta mig och mitt arbete. Han sa att om du inte kan tala om för oss hur vi ska arbeta, vad gör du då här? Det finns inte mer resurser. Och vi har inte tid.

Berättelser om situationer som dessa visar på de många gånger svåra arbets-situationer som förändringsaktörerna hade att förhålla sig till. De skulle å ena sidan stödja organisationen men samtidigt motverka och skapa störningar i de ojämlikhetsskapanden som är institutionaliserade inom organisationen. Detta illustrerar vad Callerstig (2014) beskriver kan hända när personer intar olika positioner i jämställdhetsarbetet, i detta fall chef och underlydande medarbetare, och att olika perspektiv kan skapa konflikter när till exempel verksamhetsmål och jämställdhetsmål bryts mot varandra.

Efter att ha följt förändringsaktörernas diskussioner om olika former av motstånd uppstod ett behov av att tydliggöra hur de olika former av motstånd de mötte kunde skiljas åt och sorteras. Den första formen vi identifierade var deras erfarenheter av att bli bestraffade, tillrättavisade eller förödmjukade. Forskargruppen föreslog att detta kunde benämnas som en form av repressivt

motstånd. I kontrast till dessa former av motstånd hade diskussionen också

kretsat kring andra mer subtila och ”vänligare” former av motstånd. Det kunde vara situationer där andra i organisationen vidhöll att alla var överens om att jämställdhet och mångfald är viktiga frågor, men att det också gällde att inte ha för bråttom. Motståndet var subtilt på så sätt att förändringsaktörerna upp-levde att det ställdes krav på dem att de skulle visa förståelse, vara tålmodiga och vara balanserade. Denna form av motstånd föreslog vi kunde benämnas som pastoral maktteknik, som bygger mer på att skapa dåligt samvete än hot. Utöver dessa två former förekom en typ av motstånd som mer baserades på organisering och byråkratisering. Det var en form av motstånd som baserades på att själva ansvarsfrågan blev oklar och ansvar spreds ut i olika nivåer och relationer i organisationen. Motståndet uttrycktes genom hänvisning till rutiner, hierarkiska beslutsordningar och att hänskjuta beslut till andra sammanhang. Detta benämnde vi som en form av reglerande maktteknik.

Med utgångspunkt i förändringsaktörernas berättelser tecknade vi en modell baserat på dessa olika former av motstånd (se figur 1, nästa sida). Begreppen före-slogs av forskargruppen, men innehållet i modellen och i begreppen skapades i diskussioner med förändringsaktörerna. Modellen var ett sätt att återkoppla och pröva om detta kunde sammanfatta diskussionerna i gruppen. I diskussionerna som följde kom det också upp frågor om vad det tillförde till andra möjligheter att sätta ord på motstånd som de redan använde, exempelvis som härskarteknik. Modellen kunde användas för att dra paralleller till vad som visats i andra

(18)

forska-res studier på området. Exempelvis kunde såväl de direkta som subtila formerna av motstånd som Pincus (2002) lyfter fram knytas till repressiva och pastorala former, medan Rönnbloms (2011) kritik av en form av teknifiering är exempel på reglerande form av motstånd.

Sorteringen av olika former av motstånd i denna modell illustrerade vidden av motstånd såväl som dess mångfacetterade former (se figur 2, nästa sida). En sak som förändringsaktörerna lyfte fram som behållningen med modellen var att den så tydligt visade vilken komplicerad och svår situation de hade att förhålla sig till och vilka krav som ställdes på dem att kunna växla mellan olika perspektiv. Som Ahmed (2012) pekar på gäller det att hitta balans mellan att ens arbete anammas för snabbt, som hon kallar ”institutional happiness” (2012: 147) och att sakta ner och vara i vägen för institutionella praktiker, till exempel när det blir för mycket möten och aktiviteter, som hon kallar ”institutional tiredness” (2012: 63). På lik-nande vis talade förändringsaktörerna vi diskuterade motstånd med om vikten av att inte bara sätta ord på och lokalisera motstånd utan också om att inte tappa sikte på motståndet. Värdet av olika strategier för att hantera motstånd handlade inte bara om dess potential att sätta punkt för motstånd, utan snarare om att skönja och helst förutsäga vilka nya former och nya uttryck för motstånd som de gav upphov till. Förutsättningen för att kunna göra sådant motstånd var att också delta i och ta över maktspelet. En av dem uttryckte det som att: ”Vi måste lära oss att spela på maktens villkor, vi måste bli skickliga maktspelare. Först måste man kunna läsa makt och sedan spela det.” Att skilja olika former av motstånd åt och sätta ord på dessa beskrev förändringsaktörerna som ett stöd för att inte tappa fotfästet och göra de ständiga växlingarna mer hanterliga.

Repressiva

Pastorala

Reglerande

(19)

Motståndets betydelse för förändringsaktörerna

I de diskussioner vi fick följa blev det tydligt att förändringsaktörerna rörde sig med många skilda perspektiv på motstånd och möjligheter att bemöta motstånd. Det var inte ovanligt att förändringsaktörerna snabbt växlade mellan olika per-spektiv under diskussionens gång. I vissa situationer var vissa strategier att föredra framför andra, inte minst också beroende av hur de beskrev sin organisation. En av dem uttryckte det så här:

You can’t use your master’s tool to turn down your master’s house. Och det där är ju lite kluvet. Många av oss kommer ju från feministiska håll och vill kanske använda de här traditionella feministiska redskapen. Jag har brottat mig ur led kring begrepp som empowerment och så vidare. Och samtidigt befinner man sig i en byråkrati. Och jag kan ju inte komma in och köra ett separat empower-ment-spår. Skulle jag komma in och börja måla med direktören så skulle han ju tro att jag var fullkomligt tossig. Alltså det vore ju som att skära av halsen på mig själv alltså. Jag tror man måste se, och det märker jag ju hela tiden, att det är ett tagande och givande. Hur tydlig med min feministiska övertygelse kan jag vara i en byråkratisk organisation som jag å andra sidan har att göra mer jämställd. Det är ett dilemma som vi måste leva med hela tiden.

Repressiva

”Ingen förväntar sig att du ska göra något” ”Det är du som ska lösa detta, varför

ska vi annars ha dig anställd?” ”Jag har aldrig blivit övertygad, får se

om du kan lyckas med det”

Pastorala

”Viktiga frågor, men vi måste ju få tid och resurser för att göra det på ett bra sätt”

”Vad bra att du lyfter detta, vi är med dig – men sedan

händer ingenting…”

Reglerande

”Detta måste lyftas högre upp”

”Vi kan inte hantera detta som en enskild fråga, utan det ska integreras i alla delar av verksamheten”

(20)

Att växla mellan olika positioner och hantera dilemmat med att dessa inte var förenliga med varandra var en central strategi som flera framhöll. Att hemfalla åt endera av dessa positioner tycktes innebära risken att minska ens möjligheter att vara en förändringsaktör, antingen genom att tappa förtroende från andra i organisationen eller att tappa sikte på den ideologiska grunden för ens arbete, vilket är liknande poänger som exempelvis Callerstig (2014) gör.

En annan dubbelhet som blev tydlig i diskussionerna mellan förändringsak-törerna var att erfarenheter av motstånd är våldsamma och nedbrytande men samtidigt en förutsättning för att skapa kunskap om institutionella praktiker och att kunna institutionalisera arbetet. Några förändringsaktörer beskrev hantering av motstånd som något grundläggande för ens professionella identitet som jämställdhets- och mångfaldsarbetare, eller som grunden för ens patos:

En del av professionaliteten är att kunna hantera motstånd. Det är ju det vi jobbar med. Skulle det vara enkelt så skulle vi ju inte jobba med det, för då skulle vi inte behövas. Utan då vore det självklart. Och det är klart att det är motstånd i alla situationer. Sen kan man fråga sig varför man valt att jobba med det här…

En strategi för att kunna uthärda och uppleva meningsfullhet var att inte låta motstånd utplåna alla spår av hoppfullhet, utan snarare se motstånd som en viktig källa för att förstå hur maktordningar återskapas i organisationen. Motståndet var något som samtidigt var möjliggörande för att utarbeta och elaborera med olika strategier.

Vid några tillfällen kom det i grupperna till uttryck att några förändringsaktörer menade att de inte upplevt något motstånd. Detta väckte ifrågasättande och diskussioner om vad motstånd är. Andra i gruppen menade att det knappast kunde vara motstånd i sig som saknades utan snarare analytiska verktyg för att identifiera och sätta ord på motstånd. I ett fåtal fall vidhöll enskilda personer att de inte mötte något motstånd och att det inte fanns några problem i den egna organisationen. De menade att de inte kände igen sig i andras berättelser, och var fascinerade över att situationen kunde skilja sig så mellan olika organisationer. Detta väckte tydligt frustration i gruppen och de övriga förändringsaktörerna konfronterade med frågor om vad som var deras syfte med att medverka i forsk-ningsprojektet och samtalen. Dessa konfrontationer och spänningar i grupperna visade tydligt att utforskande och bejakande av motstånd sågs som en förutsätt-ning för gemensamt lärande och fördjupande av sin kompetens i rollen som jämställdhets- och mångfaldsarbetare. Att inte vara föremål för motstånd sågs närmast som ett tecken på att arbetet inte innebar förändring.

(21)

Med detta som utgångspunkt valde vi tidigt att utforska denna dubbelhet kring motstånd som något nedbrytande men samtidigt möjliggörande för att driva förändringsarbete. Förändringsaktörerna uttryckte att ett allt för stort fokus på framgångsfaktorer och lyckade insatser hotade lärandet. Som Ahmed (2012: 147) lyfter fram kan just fokus på positiv utveckling och lösningar ses som en central mekanism som ojämlikhetsordningar bibehålls genom, det vill säga ”institutional happiness”. Fokus på framgångsfaktorer gör att vi riskerar att tappa förmågan att förstå förändring menar hon.

Att vi som forskare efterfrågat och uppmanat dem att dela berättelser om motstånd kan självklart ha bidragit till att diskussionerna kom att handla om hur motstånd kunde bejakas, det vill säga ses som något möjliggörande för att agera som förändringsaktör. Men förändringsaktörerna uttryckte också tidigt att anledningen till att alls delta i projektet var just möjligheten att få ta del av andras berättelser om motstånd och möjligheter att bemöta motstånd. Flera av förändringsaktörerna betonade att det var smärtsamt att berätta om motstånd och att det därför var ett tufft beslut att delta i projektet. När inte alla tycktes vara lika beredda att berätta om motstånd så upplevdes därför detta som ett svek och inte minst som kränkande när någon menade sig inte alls känna igen sig i de andras berättelser om motstånd. I dessa diskussioner sattes förutsättningarna för reflekterande samtal på sin spets.

handlingsutrymme och strategier

I grupprocesserna flyttades så småningom fokus till förslag på och berättelser om olika sätt att möta motstånd. Diskussionerna i grupperna bestod till stor del av olika mer eller mindre sannolika förslag på hur en skulle kunna bemöta motstånd och vilka konsekvenser detta skulle kunna medföra. Från att ha diskuterat motstånd diskuterade vi möjligheter att också skilja dessa strategier åt. Modellen med tre olika former av makttekniker visade sig kunna användas för att sortera och sätta ord även på de strategier de använde för att bemöta motstånd (se figur 3, sidan 24). Detta väckte frågor om hur samma former av makttekniker återkom i så väl motståndet som strategierna för att bemöta detta motstånd.

Vissa av förändringsaktörernas strategier kunde ses som repressiva, exempelvis då de bad folk att lämna rummet eller klandrade enskilda personer för sexism eller att vara odugliga i sin arbetsroll. Även hänvisande till lagtexter och styrdokument kunde betecknas som en form av repressiv eller bestraffande strategi. De diskuterade även att en effektiv strategi kunde vara att hota om att kontakta media, att anmäla till Diskrimineringsombudsmannen eller lyfta frågan till högre instanser inom organisationen. I forumspelen kunde förändringsaktörerna laborera med förslag på hur de i enskilda situationer skulle kunna agera repressivt och konfrontera

(22)

överordnades ifrågasättande av ens uppdrag genom att ställa dem till svars, att be dem förklara varför frågan inte var viktig. De kunde pröva att svara: ”Roligt att du är intresserad av frågorna, vad tycker du själv behöver göras, du kanske har bra tips på lösningar? Det är intressanta frågor som jag gärna vill diskutera seriöst med dig, ska vi boka en tid?”. Ett annat sätt de föreslog var att tvinga enskilda personer att inför andra ta ansvar för sitt motstånd: ”Vad intressant att du säger så om en fråga som vi har i uppdrag att arbeta med. Du skulle kunna försöka övertyga mig om varför vi inte ska arbeta med jämställdhetsfrågor.”

De pastorala formerna av strategier hand-lade ofta om att visa på fördelar, inspirera och motivera människor om vilka fördelar ett jämställdhets- och mångfaldsarbete kan ge. Det kunde exempelvis vara, som en av förändringsaktörerna uttryckte det, ”att påvisa hur jämställdhetsperspektivet kan gynna kärnverksamheten och därmed öka kvalitet”. Det handlar här om att inordna sig i rådande ordning och appellera till att andra i organisationen självklart bör förstå nyttan med att arbeta med dessa frågor. De tendenser till att inordna jämställdhets- och mångfaldsarbetets maktperspektiv i en nyliberal retorik av nytta och konkurrens-kraft som beskrivs i andra studier på fältet (Martinsson 2006; Jansson 2010; Rönnblom 2011) kan här ses som exempel på en tydlig pastoral strategi. Pastorala strategier kunde vara allt från att poängtera hur viktigt det är att alla har lika villkor och inte blir dis-kriminerade i organisationen till att tala om jämställdhet och mångfald som något alla moderna organisationer håller på med och

att det gäller att inte bli sedd som otidsenlig eller omodern.

Slutligen så kunde de reglerande for-merna av makttekniker göra tydligt hur de motade bort kritik genom att betona att arbetet med jämställdhet och mångfald är en fråga om demokratiska beslut eller att ansvaret för arbetet vilar på flera funktioner inom organisationen. Detta var en strategi för att, som några sa, ”inte få det i eget knä”. De reglerande formerna av strategier handlade om att vägra bli en eldsjäl och bygga in arbetet i organisationsstrukturen, betona att det är ett delat ansvar och att genomdrivandet av arbetet är en gemensam uppgift. Det kunde vara att påminna om uppdraget och om att deras roll ytterst är att vara stöd i arbetet, inte att driva det. Förändringsaktörerna gav också förslag på hur de kunde agera reglerande även inom ramen för de mer informella nätverk och strukturer som organisationer bärs upp av. Detta för att på så sätt öka sitt mandat och utvidga handlingsutrymmet. En av dem berättade exempelvis så här:

Undanhållande av information kan ibland bero på var i organisationen jämställdhetsarbetaren finns. Skaffa kontakter i ledningsgrupper för att få informell och formell information. Lobbying kan funka. Ta bollen, ge förslag utan att det efterfrågas, var proaktiv.

Genom att lyfta fram att liknande makt-tekniker kunde urskiljas i såväl motståndet som strategierna för att hantera motstånd så betonades hur förändringsaktörerna var

(23)

satta i relation till makten och de motstånd de hanterade. Samtidigt upplevdes det som obehagligt att sätta dessa i relation till varandra på ett sådant vis, inte minst att beskriva att de strategier de själva använde kunde ta sig repressiva former. En av förändringsaktörerna berättade så här om sin reaktion:

Jag tror att jag i min godhet försöker vara pastoral ibland. Sedan inser jag att nu är jag repressiv för jag hänvisar till lagar och sådant som jag kan på mina fem fingrar: och by the way, gör ni inte som jag säger så bryter ni mot lagen. Då är jag ju repressiv, fast jag bygger det på min kunskap som då borde vara pastoral, eller att jag vill vara pastoral. Som någon sa, detta med den egna makten!

Modellen med olika makttekniker gjorde det möjligt att reflektera kring de egna strategierna och varför de kunde vara verksamma på olika vis i olika situationer. Men som citatet ovan visar kom diskussionen vid dessa tillfällen också in på områ-den där förändringsaktörerna kände sig mer ambivalenta. Genom att diskutera de egna strategierna som en form av maktteknik blev det tydligt att de tog plats i en form av maktspel, snarare än att vara passiva offer för makt. Från att vara en distanserad diskussion av makten som befinnande sig någon annanstans lyfte modellen fram dubbelheten i att se makt och motstånd som en relation de var tvungna att ingå i för att kunna förändra. Denna dubbelhet kom inte minst till uttryck när förändringsaktörerna förde på tal att det enda rätta en borde göra är att säga upp sig och lämna, eftersom situationen förefaller vara så hopplös. Men samtidigt menade de att de därigenom skulle förlora möjligheter att skapa lokala förändringar inom de organisationer de verkade i. Modellen kunde vara ett sätt att betona och tydliggöra detta dilemma kring att sätta sig i relation till och bejaka motstånd, maktutövning och förtryck för att också kunna skapa förskjutningar. avslutning

Som tidigare forskning visat är förändringsarbete som syftar till ökad jämställdhet och mångfald inom organisationer ett konfliktfyllt område (Lindholm 2011; Wahl med flera 2011). Medan organisationsforskning i stort beskriver motstånd och konflikt som en naturlig del av organisationer så pekar feministisk forskning på tydliga tendenser till att arbetet med jämställdhet och mångfald möter motstånd på särskilda vis, genom att det är ett arbete som utmanar grundläggande makt-ordningar som är institutionaliserade i organisationer (Ahmed 2012). Motstånd tar sig olika uttryck beroende av de strategier, interventioner och metoder som används i jämställdhetsarbetet (Pincus 2002; Kirton och Greene 2005; Benschop och Verloo 2006; van Eerdewijk 2009; Lombardo och Mergaert 2013; Benschop och van den Brink 2014).

(24)

De förändringsaktörer som vi följt i det projekt vi diskuterat i denna artikel visade sig i linje med tidigare studier ha en komplex och svår arbetssituation. Motstånd de berättade om kunde vara hot, kränkningar, osynliggöranden eller förminskning. Inte sällan hände det att deras uppdrag och arbete ifrågasattes. I den här artikeln har vi diskuterat en modell för att sortera och begripliggöra makt, motstånd och strategier, baserat på tre skilda former av makttekniker; repressiv,

Strategier att hantera motstånd:

”Vi måste följa lagen” ”Om inte jag får igenom detta

går jag till nästa chefsled/till politikerna/till media”

Repressiva

Motstånd de möter:

”Ingen förväntar sig att du ska göra något” ”Det är du som ska lösa detta, varför

ska vi annars ha dig anställd?” ”Jag har aldrig blivit övertygad, får se

om du kan lyckas med det”

Strategier att hantera motstånd:

”Vi riskerar att bli sedda som otidsenliga och omoderna” ”Vi blir en bättre organisation om de som

arbetar här inte blir diskriminerade”

Pastorala

Motstånd de möter:

”Viktiga frågor, men vi måste ju få tid och resurser för att göra det

på ett bra sätt”

”Vad bra att du lyfter detta, vi är med dig – men sedan händer ingenting…”

Strategier att hantera motstånd:

”Det är inte jag som driver detta, det är mitt uppdrag från politiken/ledningen”

”Det är inte en enskild fråga, det ska integreras i alla delar av verksamheten”

Reglerande

Motstånd de möter:

”Detta måste lyftas högre upp” ”Vi kan inte hantera detta som en enskild

fråga, utan det ska integreras i alla delar av verksamheten”

(25)

pastoral och reglerande. Att skilja dessa åt har dock inte varit vår huvudsakliga poäng, utan detta skall istället ses som ett medel för att sätta deras strategier i relation till förändring och makt.

För det första menar vi att modellen kan vara ett sätt att förtydliga de växlingar i strategier för att bemöta motstånd som förändringsaktörerna berättade om och som exempelvis Ahmed (2012) beskriver att aktörer som dessa är indragna i. Den kunde användas för att betona att föränd-ringsaktörerna bejakade komplexitet och värdesatte att snabbt läsa av olika situa-tioner och att kunna växla mellan olika strategier. Dessa växlingar framstod som en kritisk förmåga hos förändringsaktö-ren för att bibehålla fokus och fotfästet i organisationen. Sorteringen av strategier åskådliggör och bekräftar hur ihärdigt deras arbete var att ständigt växla stra-tegi. Men att kunna växla mellan olika strategier var inte bara ett uttryck för att strategierna var otillräckliga eller bristfäl-liga. Snarare kunde förmågan att ständigt ha sikte på andra strategier vara ett sätt att erfara handlingsutrymme och inte göra sig själv beräknelig för makten. Att hitta nya sätt att vända situationen och att inte fastna var ett sätt som skapade handlings-kraft och en känsla av meningsfullhet. Det medgav en syn på att vara en maktspe-lare, bland andra i organisationen, som är involverad i och påverkar hur skeenden utvecklar sig.

En annan slutsats vi drar är att model-len genom att förtydliga förmågan att kunna växla mellan strategier, bidrog till att sätta ord på kunskap och förmågor

som förändringsaktörernas berättelser gav uttryck för och som de tidigare inte tänkt på, tagit för givet och inte heller formulerat. Den kunde här tydliggöra att förändringsaktörerna inte bara agerade reaktivt genom att svara på och försvara sig från motstånd, utan också att de var proaktiva och strategiska. Deras arbete med att växla strategier för att bemöta motstånd kunde på många olika vis ses som en form av lärande och kunskapande om hur maktordningar återskapas i orga-nisationen. En andra poäng med modellen kan därför sägas vara att den tydliggör hur förändringsaktörerna skapade kunskap om organisationer genom att, som Ahmed (2012) beskriver i det inledande citatet, tvinga fram organisationernas inbäddade maktordningar. Strategierna de använder kanske inte slutligen bryter igenom ”väg-gen” eller kastar om maktordningar, men har istället kvaliteter av att göra dem mer synliga och uppenbara vilket banade väg för att skapa förskjutningar och motverka att makten normaliseras och får kraft i det fördolda.

Avslutningsvis har vi försökt tydliggöra hur förändringsaktörerna kämpade för att inte tappa maktperspektiven. Vi kan konstatera att det är svårt att romantisera förändringsaktörernas arbete som ”där det händer”, i form av radikal eller genomgri-pande förändring av de maktordningar som återskapas i och genom deras handlingar i organisationer. Samtidigt menar vi att stu-dien ger stöd för att motarbeta det tvivel på och uppgivenhet inför om deras strävande tjänar något till, som både förändringsak-törerna och tidigare forskning gett uttryck

(26)

för. Vi har strävat efter att förstå och lyfta fram förändringsaktörernas dubbla roller i att både ingå i och upprätthålla maktrelationer och att förändra dessa. De former av strategier vi beskriver i artikeln är inte unika för denna studie, utan kan kännas igen från andra studier på fältet. Vår förhoppning är däremot att vi kunnat bidra med perspektiv på vikten av att inte bara se dessa strategier som en uppsjö desperata försök att reagera på maktordningar. Vi menar att det snarare kan ses som ett långsiktigt strategiskt arbete som grundas i fokus på maktens föränderliga former samt genom erfarenhet av motstånd samla och öka kunskap om betydelsen och funktionen av makt i olika specifika organisatoriska kontexter.

Referenser

Acker, Joan (2000) gendered contradictions in organizational equity projects.

Organization 7(4): 625-632.

Ahmed, Sara (2012) On being included: racism and diversity in institutional life. Durham: Duke University Press.

Ambjörnsson, Fanny (2011) Rosa: den farliga färgen. Stockholm: Ordfront.

Amundsdotter, eva (2009) Att framkalla och förändra ordningen: aktionsorienterad

genusforskning för jämställda organisationer. Luleå: Luleå tekniska universitet.

Bacchi, Carol Lee (2009) Analysing policy: What’s the problem represented to be? French Forest, N.S.W.: Pearson.

Bacchi, Carol Lee och eveline, Joan (2010) Mainstreaming politics: gendering practices

and feminist theory. Adelaide: University of Adelaide Press.

Bartley, Kristina och ericson, Mathias (2014) Samverkan för hållbar stadsutveckling och

tvärsektoriell samsyn. Borås: Högskolan i Borås.

Benschop, Yvonne och van den Brink, Marieke (2014) Power and resistance in gender equality strategies: Comparing quotas and small wins. Kumra, Savita, Simpson, Ruth och Burke, Ronald. The Oxford handbook of gender in organizations. Oxford: Oxford University Press.

Benschop, Yvonne och verloo, Mieke (2006) Sisyphus’ sisters: can gender

mainstreaming escape the genderdness of organizations? Journal of Gender Studies 15(1): 19-33.

Boal, Augusto (1979) De förtrycktas teater. Stockholm: gidlund.

Callerstig, Anne-Charlott (2014) Making equality work: ambiguities, conflicts and

change agents in the implementation of equality policies in public sector organisations.

Linköping: Linköping universitet.

Charlesworth, Hilary (2005) Not waving but drowning: gender mainstreaming and human rights in the United Nations. Harvard Human Rights Journal (18): 1-18. Clegg, Stewart R. (1989) Frameworks of power. London: Sage.

Cockburn, Cynthia (1991) In the way of women. London: Macmillan.

Collinson, David och Ackroyd, Stephen (2005) Resistance, misbehaviour and dissent. Ackroyd Stephen, Batt Rosemary, Thompson Paul och Tolbert Pamela S. (red) The

(27)

Oxford handbook of work and organization. Oxford: Oxford University Press.

Dahl, Ulrika (2014) Skamgrepp: femme-inistiska essäer. Stockholm: Leopard.

ericson, Mathias (2011) Nära inpå: maskulinitet, intimitet och gemenskap i brandmäns arbetslag. göteborg: göteborgs universitet.

eriksson-Zetterquist, Ulla och Styhre, Alexander (2008) Overcoming the glass barriers: Reflection and action in the ”Women to the Top” programme. Gender, Work and

Organization 15(2): 133-160.

Fraser, Nancy (2011) Rättvisans mått: texter om omfördelning, erkännande och

representation i en globaliserad värld. Stockholm: Atlas.

Foucault, Michel (2002) Sexualitetens historia. Band 1, Viljan att veta. göteborg: Daidalos.

Foucault, Michel (2003) Övervakning och straff: fängelsets födelse. Lund: Arkiv. Foucault, Michel (2008) ”Samhället måste försvaras”: Collège de France 1975-1976. Hägersten: Tankekraft.

Foucault, Michel (2010) Vansinnets historia under den klassiska epoken. Lund: Arkiv. Haraway, Donna (1997) Modest_Witness@Second_Millennium.FemaleMan©_Meets_

OncoMouse: feminism and technoscience. New York: Routledge.

Huzell, Henrietta (2005) Management och motstånd: offentlig sektor i omvandling - en

fallstudie. Karlstad: Karlstads universitet.

Janssen, Claes (1996). Förändringens fyra rum: en praktisk vardagspsykologi. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Jansson, Ulrika (2010) Den paradoxalt nödvändiga kvinnan: könsdiskurser i Svenskt

näringsliv - ett nyliberalt drama. Karlstad: Karlstad University Press.

Kirton, gill och greene, Anne-Marie (2005) The dynamics of managing diversity: a

critical approach. Andra upplagan. Oxford: elsevier Butterworth-Heinemann.

Knights, David och vurdubakis, Theodore (1994) Foucault, power, resistance and all that. Jermier, John, Knights, David och Nord, Walter R. (red) Resistance and power in

organisations. London: Routledge.

Lewin Kurt (1952) group decision and social change. Swanson guy e, Newcomb, Theodore M. och Hartley, eugene L. (red): Readings in Social Psychology. New York: Henry Holt and Company.

Lindholm, Kristina (red) (2011) Jämställdhet i verksamhetsutveckling. Lund: Studentlitteratur.

Lombardo, emanuela, Meier, Petra och verloo, Mieke (red) (2009) The discursive

politics of gender equality: stretching, bending and policymaking. Abingdon, Oxon:

Routledge.

Lombardo, emanuela och Mergaert, Lut (2013) gender mainstreaming and resistance to gender training: a framework for studying implementation. NORA: Nordic Journal of

Feminist and Gender Research 21(4): 296-311.

Magnusson, eva, Rönnblom, Malin och Silius, Harriet (red) (2008) Critical studies

of gender equalities: Nordic dislocations, dilemmas and contradictions. göteborg:

Makadam.

Martinsson, Lena (2006) Jakten på konsensus: intersektionalitet och

marknadsekonomisk vardag. Malmö: Liber.

Mazey, Sonia (2000) introduction: integrating gender – intellectual and ‘real world’ mainstreaming. Journal of European Public Policy 7(3): 333-345.

(28)

Pincus, ingrid (1997) Manligt motstånd och ambivalens till jämställdhetsreformer. Kvinnovetenskapligt Forums Skriftserie nummer 5. Högskolan i Örebro.

Pincus, ingrid (2002) The politics of gender equality policy: a study of implementation and

non-implementation in three Swedish municipalities. Örebro: Örebro universitet.

Regnö, Klara (2003) Kartläggning av kvinnor och män på ledande positioner. SOU 2003:16

Mansdominans i förändring. Om ledningsgrupper och styrelser. Stockholm: Fritzes.

Rönnblom, Malin (2011) vad är problemet? Konstruktioner av jämställdhet i svensk politik.

Tidskrift för genusvetenskap 32(2-3): 35-55.

Spets, Helena (2011) Makt, motstånd och jämställdhetsarbete. Lindholm, Kristina (red)

Jämställdhet i verksamhetsutveckling. Lund: Studentlitteratur.

Squires, Judith (2007) The new politics of gender equality. Basingstoke: Palgrave. Tatli, Ahu och Özbilgin, Mustafa F. (2009) Understanding diversity managers’ role in organizational change: Towards a conceptual framework. Canadian Journal of Administrative

Sciences 26(3): 244-258.

Tollin, Katharina (2011) Sida vid sida: en studie av jämställdhetspolitikens genealogi 1971-2006. Stockholm: Stockholms universitet.

van eerdewijk, Anouka (2009) energies and (dis)connections: The practice of gender mainstreaming in Dutch development cooperation. Paper presenterat vid Expert Meeting on

Track with Gender, 28–29 maj 2009, Haag, Nederländerna.

Wahl, Anna, eduards, Maud, Holgersson, Charlotte, Höök, Pia, Linghag, Sophie och Rönnblom, Malin (2008) Motstånd och fantasi: historien om F. Lund: Studentlitteratur.

Wahl, Anna, Holgersson, Charlotte, Höök, Pia och Linghag, Sophie (2011) Det ordnar sig:

teorier om organisation och kön. Andra [uppdaterade] upplagan. Lund: Studentlitteratur.

Nyckelord

Motstånd, motståndsstrategier, jämställdhets- och mångfaldsarbete, förändringsaktörer.

Sophie Linghag ersta Sköndal högskola

institutionen för socialvetenskap Box 11189, 100 61 Stockholm e-post: sophie.linghag@esh.se eva amundsdotter Stockholms universitet institutionen för pedagogik och didaktik 106 91 Stockholm e-post: eva.amundsdotter@edu.su.se Mathias ericson göteborgs universitet institutionen för kulturvetenskaper Box 200, 405 30 göteborg e-post: mathias.ericson@gu.se ulrika Jansson Karlstads universitet Centrum för genusforskning 651 88 Karlstad e-post: ulrika.jansson@kau.se

(29)

tea evenings for the sake of the nation

the Baltic german women’s movement and the Baltic german national project 1905-1919

CHRiSTiNA DOUgLAS

Keywords

The women’s movement, nationalism, Baltic germans, class, gender, ethnicity

Summary

The Baltic german women’s movement was deeply involved in the Baltic german national project between 1905 and 1919. By that time the traditional elite position of the Baltic germans in the Baltic provinces of imperial Russia was increasingly challenged and questioned, also with violent means. Therefore the Baltic germans felt threatened, and the women’s organisations saw as their special mission to protect and advocate their own national character. Using Nira Yuval-Davis’s theoretical framework regarding a gendered understanding of national projects, as well as a herme-neutical approach, this article examines the relationship between the Baltic german women’s movement and the Baltic german national project between 1905 and 1919. Three examples are analysed: the establishment of the Frauenbunde in 1905, especially the Deutsche Frauenbund zu Riga; the tea evenings arranged by the Frauenbund; and finally their petition for a german annexation of the Baltic Provinces in 1917. in the endeavour to advocate their own group, the Baltic germans drew heavily on their 700-year history and their self-image as a civilizing force. The Frauenbund worked hard to stabilise the group, for instance by actively trying to prevent that the poorer segment of the group lost their german-ness and disappeared into the Latvian nation.

(30)
(31)

På söndag eftermiddag var fjortonde dag samlas kvinnor från alla ständer i ”Folk-kökets” stora sal för att under några timmar med föredrag och musika-liska uppträdanden amusera sig tillsammans. Den enkla arbetarkvinnan har här nöjet av att bli betjänad av ”unga fröknar”. Älskvärda damer bemödar sig att som bordsvärdinnor öppna sina gästers hjärtan och munnar, för att få höra om deras liv och kanske för att kunna hjälpa och trösta. Det bästa tecknet på dessa te-aftnars stora popularitet är den oerhört stora tillströmningen: kvin-norna skulle helst komma varje gång, men på grund av det betydande antalet intresserade är det bara möjligt mer sällan. (Kieseritzky 1906: 36-37)

Beskrivningen av dessa populära te-aftnar där kvinnor från olika samhällsskikt möttes är Polly Kieseritzkys, ordföranden i den tyskbaltiska kvinnoorganisatio-nen Deutsche Frauenbund zu Riga. Te-aftnarna som arrangerades av Frauenbund utspelade sig i det multietniska Riga under det tidiga 1900-talet. Det som Polly Kieseritzky inte explicit nämner i beskrivningen, men som var en självklarhet för alla inblandade, var att det uteslutande handlade om tyskbaltiska kvinnor.

Frauenbund hade ett uttalat nationellt syfte, något som också uttrycktes i deras

stadgars första paragraf: ”att främja den tyska befolkningen i Östersjöprovinserna spirituellt, moraliskt och materiellt” (Satzungen der Vereinigung…[1908]).

Idag vet få, om någon, vilka tyskbalterna var och än mindre varför en tyskbaltisk genom en analys av den tyskbaltiska kvinnorörelsens aktiviteter i Baltikum (1905-1919) visar Christina Douglas dels hur kvinno-rörelsen var djupt involverad i det tyskbaltiska nationella projektet, och dels hur kön, klass och etnicitet samspelar i nationsskapandet.

te-aftnar i nationens tjänst

den tyskbaltiska kvinnorörelsen och det

tyskbaltiska nationella projektet 1905-1919

ChRiStina dougLaS

References

Related documents

När det finns en överensstämmelse i anspråken mellan skolan som institution och eleverna som aktörer tonar bilden av en skola fram, där det är som det

För att pedagoger skall kunna använda pedagogisk dokumentation behövs en förståelse och en fördjupad kunskap om verktygets verkningskraft och dess förutsättningar för att det

Syftet med denna uppsats var att skapa en förståelse om hur lokala sociala rörelser försöker påverka en atypisk politisk fråga för sociala rörelser genom att undersöka hur

Motståndet mot Slussen kännetecknas av en engagerad samhällselit och visar på stor skillnad mot till exempel protesterna i Husby, som hade sitt ursprung i ett missnöje mot

imperialistisk exploatering som traditionella patriarkala strukturer. Övergripande strategier för förändring framställs som avkolonisering och gränsöverskridande

Sammanfattningsvis; i denna studie visas inte endast att det blivandet yrket och ointresset för kärnämnena blir viktiga principer för ungdomarna när de pratar om

Ungdomarna i dessa klasser har det ge- mensamma i att de är unga män som valt programmet utifrån dels ett intresse för det yrke utbildningen förbereder för, dels ett ointresse

Jens menar att begreppet motstånd inte behöver vara något negativt, men han upplever ändå att det finns en negativ laddning kring ordet, vilket också är det första