Vad utgör resebyråns rättsliga ställning i förhållande till flygbolaget och resenären?

Vad utgör resebyråns rättsliga

ställning i förhållande till

flygbolaget och resenären?

Filosofie Masteruppsats inom affärsjuridik (avtals – och konsumenträtt)

Författare: Gabriel Shabo

Handledare: Göran Wahlgren

Masteruppsats inom affärsjuridik (avtals – och konsumenträtt)

Titel: Vad utgör resebyråns rättsliga ställning i förhållande till flygbolaget och resenären?

Författare: Gabriel Shabo

Handledare: Göran Wahlgren

Datum: 2014-12-15

Ämnesord Konsumenträtt, avtalsrätt, resebyrå, ansvar, rättslig ställning, lag (1992:1672) om paketresor,

Sammanfattning

Vid köp av resor ingår normalt sett ett flygbolag, en resebyrå samt en resenär i köpprocessen. En resebyrå agerar oftast som en förmedlare mellan resenären och flygbolaget. Resebyrån anses inte ha någon större part i avtalsförhållandet utan köpavtalet omfattas av flygbolaget och resenären som huvudparter. Detta är huvudsakligen den uppfattning som framgår av rättsområdet. Vid tillämpningen av rättsregler om resebyråns rättsliga ställning kan det dock bringa viss otydlighet i tolkningen. Rättsområdet är tämligen oklart i sin utformning och detta kan på sikt resultera i avsevärda skillnader i rättstillämpningen. Det otydliga rättsläget kan medföra osäkerhet för respektive parts uppfattning av dennes rättigheter och skyldigheter. Denna uppsats kommer söka fastställa vad som är gällande rätt på det juridiska området.

Abstract

Normally when purchasing a trip, an airline, a travel agency and a traveler is included in the purchasing process. Mostly a travel agency acts as an intermediary between the airline and the traveler. The travel agency is not considered to have any major part to the contractual relationship, usually the purchase agreement is considered to be covered by the airline and the traveler as the main parties. This is essentially the view shown from a legal perspective on the specific area. The application of legal provisions on the travel agency’s legal status may nevertheless bring a certain amount of ambiguity in the interpretation. The legal area is rather unclear in its structure and this can eventually result in considerable differences in law enforcement. The unclear legal situation may lead to uncertainty for every part

perception of their rights and obligations. This paper will seek to identify what should be considered to be applicable law in the legal area.

Förkortningslista

ARN Allmäna reklamationsnämnden

AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område HB Handelsbalk (1736:0123 2) HD Högsta domstolen HovR Hovrätten KkredL Konsumentkreditlag (2010:1846) KköpL Konsumentköplag (1990:932) KO Konsumentombudsmannen KöpL Köplag (1990:931) PRL Lag (1992:1672) om paketresor RGL Resegarantilag (1972:204) TR Tingsrätten

Innehåll

1

Inledningskapitel ... 1

1.5 Metod och material ... 3

2

Mellanmannens roll ... 4

2.1 Inledning ... 4

2.2 Allmänt ... 4

2.2.1 Förmedlingsavtalet ... 6

2.3 Typer av mellanmän ... 6

2.3.1 Budet och fullmäktigen ... 7

2.4 Resebyrån som mellanman ... 10

3

Resebyråns rättsställning ... 11

3.1 Inledning ... 11

3.2 Om begreppet paketresa och vad det innebär för parternas ansvar ... 11

3.3 Om begreppet arrangör ... 13

3.4 Avtalsrättsligt ansvar enligt paketreselagen ... 14

3.5 Resegarantilagens reglering av ansvaret ... 16

3.6 Ansvar vid köp av enskilda resetjänster ... 18

3.7 Vid flygbolagskonkurser ... 21

3.8 Rättspraxis och Allmänna reklamationsnämndens avgöranden ... 23

3.8.1 Motivering till användandet av ARN:s avgöranden ... 23

3.8.2 ARN 1995-2154 ... 24

3.8.3 ARN 1993-6455 ... 25

3.8.4 ARN 1995-2094 ... 27

3.8.5 FT 1076-12/FT 2514-12 ... 28

3.8.5.1 Inledande anmärkningar ... 28

3.8.5.2 Omständigheter samt tingsrättens avgörande ... 28

3.8.5.3 Hovrättens avgörande ... 30

4

Analys ... 33

4.1 Inledning ... 33

4.2 Gällande rätt enligt doktrinen ... 33

4.3 Gällande rätt enligt lag och förarbeten ... 35

4.4 Gällande rätt enligt rättspraxis ... 36

4.5 Slutlig analys av gällande rätt ... 38

5

Slutsats ... 41

1 Inledningskapitel

1.1

Bakgrund

I ett avtal som ingås mellan två avtalsparter och då enbart dessa parter utför prestationer i enlighet med avtalet är det inte någon större förvirring vad avser parternas avtalsrättsliga ställning. När en tredje part ansluter kan det dock ibland vara komplicerat att fastställa vilka parter som de facto har ett avtalsförhållande, och därmed vilka som har skyldigheter samt rättigheter gentemot varandra. Vid eventuella tvister är det nödvändigt att först bestämma vilka parter som har ett juridiskt ansvar i lagens mening, för att sedan fastställa eventuella sanktioner som är riktade mot rätt part. En tredje persons del i ett avtal behandlas i den så kallade mellanmansrätten. Mellanmansrätten behandlar det juridiska område där man söker fastställa en mellanmans roll i ett avtal och således vilket ansvar denne har gentemot respektive avtalsparter.

En parts ansvar i ett avtal behöver inte nödvändigtvis vara det som är upprättat skriftligt i ett avtal, utan kan även definieras baserat på dennes handlingar. Vid exempelvis en överskridning av befogenhet, kan mellanmannen vara juridiskt ansvarig.

En resebyrå agerar allt som oftast som mellanman i ett avtalsförhållande mellan ett flygbolag och en konsument. Resebyråns roll kan beskrivas som en förmedlande sådan, där resebyrån enbart förmedlar en försäljning av flygbiljetter och att den därmed inte har någon konkret part i ett avtalsförhållande. Resebyråns roll kan dock vara mer komplex än så. Exempelvis kan resebyråns rättshandlande medföra att resenären, enligt tillämpliga rättsregler, blir dennes motpart. Lagstiftningen på området är långt ifrån heltäckande och det kan därmed uppstå otydligheter i huruvida en resebyrå har ett juridiskt ansvar gentemot en konsument. Generellt vänder sig resenären till resebyrån när det är fråga om exempelvis ersättningsanspråk, eftersom det är resebyrån man beställt resan ifrån. Konsumenten har därmed en tämligen oklar uppfattning om hur rättsläget ser ut. Vilket ansvar en resebyrå har i lagens mening är diskutabelt och förhoppningsvis kommer denna uppsats kunna bringa klarhet i vad som anses vara gällande rätt i frågan.

1.2

Syfte

Huvudsyftet med uppsatsen är att fastställa gällande rätt avseende resebyråns rättsliga ställning i förhållandet mellan konsumenten och flygbolaget. Fokus kommer ligga på den avtalsrättsliga ställningen, men andra aspekter kommer även att behandlas. Vidare är ett delsyfte i uppsatsen att ge en överblick i begreppet mellanmansrätt. Denna överblick kommer att tas med för att ge en uppfattning om vad som kommer behandlas i uppsatsen, och således kommer detta resultera i en fortsatt bättre förståelse för läsaren.

1.3

Avgränsning

Den gällande rätt som sökes fastställas är resebyråns ansvar i avtalsförhållanden mellan ett flygbolag och en konsument. Köp av flygbiljetter och paketresor av konsumenter ligger i fokus. Således kommer köp av flygbiljetter av näringsidkare exkluderas från denna uppsats. Med hänsyn till tid för denna uppsats kommer enbart köp av paketresor och flygbiljetter behandlas. Övriga tjänster och köp kommer att lämnas utanför uppsatsen. Specifika sanktioner som exempelvis skadestånd och prisavdrag kommer inte att utförligt behandlas i uppsatsen och exkluderas därmed eftersom det bedöms vara ett för brett rättsområde att täcka.

1.4

Disposition

Det inledande kapitlet kommer att belysa vad begreppet mellanmansrätt innebär. Kapitlet inger en allmän överblick om vilken roll en mellanman kan anses ha. Vidare sker en fördjupning i resebyråns roll som mellanman och mer specifikt vilket ansvar en resebyrå kan åta sig. Detta kapitel belyser vilken lagstiftning som är tillämplig på det specifika området, samt viktiga regler och principer som är av vikt då man ska bestämma en resebyrås juridiska ansvar.

Med den kunskap som tillhandahållits ska rättsområdet sedan analyseras för att kunna fastställa gällande rätt.

Avslutningsvis ska slutsatsen ge läsaren en kort sammanfattning, dessutom kommer egna reflektioner och perspektiv på rättsområdet att diskuteras.

1.5

Metod och material

För att kunna klarlägga vad gällande rätt avseende resebyråns rättsliga ställning är, används den lagtext som är tillämplig på området, huvudsakligen paketreselagen (PRL) och resegarantilagen (RGL), men även kosumentkreditlagen (KkredL) till viss del. Förarbeten till lagarna kommer att beaktas med syftet att söka vägledning i den gällande rätten och motiveringen till denna. Normer och principer som kan anses vara relevanta för att ytterligare lägga en grund för bedömningen kommer att beaktas, dock med försiktighet. Vissa lagar är inte direkt tillämpliga på det aktuella rättsområdet, vilket kan medföra att lagtexten används analogt om det finnes vara av vikt för syftet till uppsatsen. Det bör anmärkas att informationen vad avser resebyråns rättsliga ställning inte är uttömmande i doktrinen, vilket har sin konsekvens i en fördjupning av innehållet i lag, förarbeten och rättspraxis. Uppsatsen kommer att skrivas med en rättsdogmatisk metod, för att på ett optimalt sätt kunna fastställa gällande rätt på området och därmed svara på uppsatsens huvudsyfte.

2 Mellanmannens roll

2.1

Inledning

I detta kapitel kommer det att ges en övergripande bild över mellanmansrätten, mer specifikt om vad som är relevant för uppsatsens syfte. Vissa grundläggande begrepp kommer att beskrivas för att ge läsaren en förståelse om vad som senare ska utvecklas i uppsatsen. Avtalsförhållandet i ett tredjemansavtal kommer att förklaras i syfte att belysa vilka frågor som kan uppstå när en mellanman intagit en avtalsroll. Det finns flera typer av mellanmän, dock kommer inte alla dessa att behandlas här. Huvudsakligen kommer budet och fullmäktigen att diskuteras eftersom de är att anses som överliggande kategorier, där resterande mellanmän hamnar under.1 _{Detta kommer även ge läsaren en inblick i vilket}

avtalsansvar en mellanman kan åta sig och därmed vilka förpliktelser som eventuellt kan följa av avtalet. Ett kort avsnitt kommer även att belysa vad ett förmedlingsavtal innebär och en allmän redogörelse av begreppet. Avslutningsvis följer ett avsnitt där resebyrån beskrivs som mellanman, vilket är relevant för uppsatsens fortsättning och nästkommande kapitel. Informationen som ligger till grund för detta kapitel består till stor del av doktrinen. Likväl bör det anmärkas att specifikt resebyråns roll som mellanman inte direkt har diskuterats i doktrinen.

2.2

Allmänt

Enligt AvtL2 består avtalet av två rättshandlingar, nämligen anbudet och accepten. Avtalet upprättas då en utväxling av anbud och accept sker, och att man således är överens om innehållet i avtalet.3 _{Detta är inte det enda sättet att ingå ett avtal. Med tanke på dagens mer}

moderna avtalsteknik kan ingåendet av ett avtal ske på flera olika sätt, exempelvis genom nya organisationsformer.4

Många avtal ingås genom att parterna enas om avtalstext som sedan undertecknas. Ett alternativ till detta är att förhandlingen sker muntligen, där respektive slutligen kommer

1 _{Mer om budet och fullmäktigen behandlas i avsnitt 2.3.1.}

2 _{Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar förmögenhetsrättens område.} 3 _{Avtalsrätt I, s.53.}

överens om innehållet. I sådana fall kan det vara svårt att utreda vilken av parterna som har tagit initiativ till- samt accepterat respektive villkor, då det kanske även har involverats en förmedlare mellan de två parterna.5 _{Att avtal är bindande enbart för parterna som kommit}

överens, utesluter likväl inte att ett avtal kan ha rättsverkningar för andra än de två motparterna.6

I ett tredjemansavtal är det normalt sett två parter som ingår i ett avtal, genom vilket en tredje person får en självständig rätt gentemot endera part. Det är kännetecknande för ett tredjemansavtal att den tredjemannen får en självständig rätt att göra gällande diverse rättshandlingar mot en utav parterna. Det bör noteras att självständig rätt i denna bemärkelse inte innebär att en tredjeman har en helt oberoende ställning. Han är normalt sett inte part i avtalet och således disponerar han inte över det.7

Analys

Det traditionella sättet att ingå ett avtal är mellan två parter som avger ett anbud respektive en accept. Detta regleras i 1 kap. AvtL regelverk. Detta sätt att ingå ett avtal bör anses vara det grundläggande tillvägagångssättet, då avtalsingåendet har utvecklats allt sedan AvtL infördes.

Som nämnts innan är det tämligen tydligt vilka som är avtalsparterna vid tvåvägskommunikation. Problematiken uppstår när en tredje part är involverad. Det kan förekomma svårigheter som avser gränsdragningen för respektive parters förpliktelser till följd av avtalet. En tredje part kan åta sig titeln förmedlare men som likväl agerar som något mer självständigt. Det bör anmärkas att en parts rättshandlingar är av större betydelse för avtalsförpliktelserna än vad varje part har för intentioner.

En tredjeman har som huvudregel ingen rätt att disponera över ett avtal. Emellertid utesluter inte det dennes rätt att göra gällande rättshandlingar mot annan part i avtalet. Det bör tolkas som att tredjemannens roll i avtal är tämligen begränsad och att denne saknar de rättigheter samt som aktualiseras för huvudparterna. Eftersom rättigheterna begränsas till en viss grad bör det likväl vara så att skyldigheterna inte är i nivå med huvudparternas respektive.

5 _{Avtalsrätt I, s.53-54.}

6 _{Avtalsrätt I, s.148.} 7 _{Avtalsrätt I, s.152-153.}

2.2.1 Förmedlingsavtalet

Det kan vara svårt för en säljare att överblicka vilka potentiella kunder som finns och för köparen att veta vilka som erbjuder de varor och tjänster som är av intresse. Vid nämnda uppkomna situationer brukar det i sådana branscher finnas förmedlingstjänster. Förmedlaren knyter samman köparen och säljaren. Förmedlarens uppgift kan variera från att enbart tillhandahålla en mötesplats till att hjälpa till med avtalsförhandlingar och avtalsslut, samt de ekonomiska transaktioner som följer av avtalet.8 Det som karaktäriserar förmedlingstjänster är att förmedlaren inte utför det som uppdragsgivaren egentligen är ute efter med avtalet, förmedlaren ser bara till att avtalsparterna möts. Det bör däremot anmärkas att trots att förmedlaren endast har en avtalspart som är uppdragsgivaren, har han ett ansvar i förhållande till båda parterna i huvudavtalet.9 _{Brott mot förmedlarens}

förpliktelser kan leda till skadeståndsansvar.10

Förmedlarens huvudsakliga uppgift torde anses vara att binda de två huvudparterna i ett avtal. Det som vidare följer av huvudavtalet omfattas således inte av förmedlarens uppgifter, om inte detta uttryckligen uppmanats av uppdragsgivaren. Det uppfattas som att förmedlarens roll inte bör undermineras till att enbart ha ett begränsat ansvar i ett avtalsförhållande. I det fall förmedlaren skulle åsidosätta sina förpliktelser eller på något sätt agera försumligt och detta har lett till en skada för någon part, framstås det som att sanktioner kan göras gällande mot förmedlaren för vad skadan har inneburit.

2.3

Typer av mellanmän

Idag återfinns ett antal olika mellanmansformer som vardera har en särskild rättslig lagreglering. Sysslomannen är en benämning som förekommer i mellanmansrättens område. Detta kan beskrivas som en allmän kategori då det inte säger så mycket om den mellanmansrättsliga ställningen för varje enskild mellanmansform, utan enbart att en syssloman erhåller ett uppdrag för att rättshandla å huvudmannens vägnar.11 _{Lagstiftningen}

8 _{Kontraktsrätten – En introduktion, s.59.} 9 _{Kontraktsrätten – En introduktion, s.60-61.} 10 _{Kontraktsrätten – En introduktion, s.63.} 11 _{Mellanmansrätt s.16-17.}

som reglerar sysslomän återfinns i 18 kap. HB12_{. Detta är ett allmänt fullmaktskapitel och}

kom till innan 2 kap. AvtL. Alla mellanmansformer går under 18 kap. HB eftersom det är ett allmänt regelverk, dock har speciallagstiftning kommit att ersätta 18 kap. HB och således har den enbart fått en kompletterande uppgift.13 _{18 kap. HB betydelse ska trots detta inte}

undermineras eftersom den speciallagstiftning som idag finns att tillgå på området inte är heltäckande, och således har det allmänna regelverket fortfarande någorlunda stor betydelse.14

18 kap. HB är ett allmänt regelverk som är tillämplig på alla mellanmansformer. Likväl finns nystiftade speciallagar för varje mellanmansform som har företräde i tillämpningen.

2.3.1 Budet och fullmäktigen

Ett bud är en person som osjälvständigt och utan ändringar överbringar ett meddelande från sin uppdragsgivare till motparten. Ett bud kan således betraktas som ett simpelt befordringsmedel.15

Ett bud har som huvuduppgift att överlämna ett meddelande, exempelvis ett anbud, från huvudman till tredjeman. Budet har således enbart i uppgift att lämna över detta meddelande, varpå tredjemannen sänder sin accept till huvudmannen.16 Avtal som ingåtts under medverkan av ett bud betraktas som slutna mellan huvudmannen och tredjeman. Avtalsinnehållet ska därmed fastställas som om parterna själva kommit överens och självständigt agerat.17

Huruvida ett bud kan bli skadeståndsansvarigt gentemot tredje man är beroende av vem som är budets huvudman. Utgångspunkten är att huvudmannen är anbudsgivaren. Om anbudet förvanskats eller på något sätt förändrats och detta har lett till en skada för tredje

12 _{Handelsbalk (1736:0123 2).} 13 _{Mellanmansrätt, s.17.} 14 _{Mellanmansrätt s.26.} 15 _{Mellanmansrätt s.37.} 16 _{Mellanmansrätt, s.17.}

man, kan denne part göra budet ansvarigt för culpa enligt allmänna skadeståndsrättsliga regelverk.18

Fullmäktigen har makt att ingå ett avtal av det innehåll som anbudet medför. Huvudmannen och tredjemannen, de två huvudparterna i avtalsförhållandet, blir således bundna redan då fullmäktigen mottar accepten. Gränsdragningen mellan bud och fullmäktige ska teoretiskt sett inte vara svår att dra, likafullt kan det i praktiken innebära vissa svårigheter.19

Med fullmakt avses en makt att företräda någon, termen bör därmed beskriva den makt eller behörighet, vars gränsdragningar finns angivna i 2 kap. AvtL. Den rättsställning som uppkommer för fullmäktigen kan grundas på den förklaringen från huvudmannen.20

Det kan uppstå situationer då det kan vara otydligt huruvida en person uppträder med fullmakt och gjort det klart för tredjeman att man representerar någon annan än sig själv. Om tredjeman har tillräcklig anledning att tro att fullmäktigen agerar i eget namn ska det även presumeras att det är så. Presumtionen måste emellertid vika vid situationer då det bör anses vara uppenbart att fullmäktigen agerar i någon annans namn.21

Med fullmakt innebär det att en person uppträder å en annan persons vägnar och att rättsverkningar direkt träffar huvudmannen, medan den som utfört rättshandlingen själv står utanför rättsförhållandet.22 _{Fullmakten kan i regel förklaras som en direkt effekt av}

huvudmannens viljeförklaring. Förklaringen som sådan innebär att fullmaktsgivaren accepterat att fullmäktigen får rättshandla i huvudmannens namn och därmed även binda denne. Fullmaktsgivaren blir således omedelbart berättigad eller förpliktigad gentemot tredjeman.23 18 _{Mellanmansrätt, s.39.} 19 _{Mellanmansrätt, s.17-18.} 20 _{Mellanmansrätt, s.43.} 21 _{Mellanmansrätt, s.44.}

22 _{Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s.20.} 23 _{Mellanmansrätt, s.52.}

Analys

Ett bud agerar enbart som en budbärare åt endera av parterna. Budet saknar behörighet att självständigt rättshandla å ena partens vägnar, utan måste vidarebefordra inkommande svar direkt till huvudparten. Med det sagt sluts ett avtal mellan två parter utan budets inverkan på avtalet, det vill säga enbart förändringar eller justeringar från huvudparternas sida. Budets skadeståndsrättsliga ansvar kan bli tillämpligt i det fall denne skulle ändra något i avtalet och det bedöms som vårdslöst i lagens mening. Detta förtydligar ytterligare det faktum att budet inte har någon självständig rätt att agera å huvudpartens vägnar, utan enbart har till uppgift att framföra anbudet från part A till B.

En fullmäktige bedöms ha ett stort självständigt ansvar i ett avtal som innefattar tre parter. Det är inte helt korrekt att benämna en fullmäktige som tredje part, eftersom han de facto inte är en av huvudparterna och normalt sett inte har några förpliktelser av vad som följer av avtalet. Men utav det som framgår, innehar en fullmäktige en sådan rättslig ställning att den kan ingå i avtal vid mottagande av accepten och behöver således inte bekräfta det hos huvudparten.

Fullmäktigen är beroende av huvudmannens intentioner och förklaring. Det är från huvudmannens förklaring som fullmäktigen får sin behörighet att rättshandla. Den fullmäktiges behörighet och befogenheter har gränser och dessa regleras i 2 kap. AvtL. Förklaring som sådan avges från huvudmannen till fullmäktigen och innebär att huvudmannen blir direkt bunden av rättshandlandet å fullmäktigens sida. Dock lämnas normalt sett fullmäktigen utanför avtalsförhållandet och dess förpliktelser, då denne enbart respresenterar huvudmannen.

Det ska presumeras att fullmäktigen har agerat i eget namn om det finns tillräcklig anledning för det. Det är tämligen oklart vad som betraktas vara en tillräcklig anledning. Att fullmäktigen har varit passiv i sitt uttalande om sin fullmakt bör vara en tillräcklig anledning i denna bemärkelse. Tolkningsutrymmet är inte snävt när det kommer till denna bedömning, och det torde krävas tydlig information för att tredjeman ska inse den fullmäktiges rättsliga ställning. Vidare bör det vara självklart att man i många fall inte ska behöva tydliggöra det faktum att fullmäktigen agerar för någon annans räkning, såsom exempelvis när du går in till en större butik för att handla vid kassan.

2.4

Resebyrån som mellanman

Det har tidigare nämnts att mellanmansformerna är många och olika. Varje sådan omfattas av skilda regeluppsättningar och olika uppgifter. I resegarantilagen24 och paketreselagen25 går resebyråer under beteckningen återförsäljare. Exempelvis ska återförsäljare, i enlighet med 1 § RGL ställa säkerhet hos Kammarkollegiet innan denna marknadsför en paketresa. Samma beteckning på en resebyrå återfinns i 3 § PRL, där återförsäljaren anses vara den som säljer eller marknadsför en paketresa som organiseras av en arrangör.

Resebyrån är en mellanmansform som inte direkt kan gå under de kategorier som finns att tillgå i doktrinen. En definition av resebyråns mellanmansrättsliga form är inte utförligt diskuterad i doktrinen, detta resulterar i en mer öppen tolkning av resebyråns juridiska ställning. Man får söka vägledning i lagstiftningens definitioner och därifrån tolka vilken roll som är tänkt för resebyrån i mellanmansrätten.

En återförsäljare kan ofta betraktas som en mellanman som köper och säljer vidare varor, och som handlar för egen räkning. I denna bemärkelse är en återförsäljare således att betraktas som ansvarig i avtalet och därmed åligger det denne att fullgöra sina skyldigheter gentemot sin motpart i avtalet. Denna beteckning passar inte alltid in på vad en resebyrå har för uppgift i ett avtalsförhållande mellan en researrangör och en resenär. Resebyrån bör anses ha en förmedlande roll där denne inte är part i avtalet, dock utesluts inte möjligheten för en resebyrå att bli part i ett avtal på grund av dennes roll och rättshandlingar. Således bör termen som omnämns i respektive lagar tyckas vara någorlunda missvisande.

Eftersom man inte direkt kan fastställa vilken slags mellanman en resebyrå är, uppkommer även vissa svårigheter vad avser resebyråns rättliga ställning och ansvar.26

24 _{Resegarantilag (1972:204).}

25 _{Lag (1992:1672) om paketresor.}

3 Resebyråns rättsställning

3.1

Inledning

Detta kapitel kommer att behandla hur resebyråns rättsliga ställning regleras i svensk rätt. Lagstiftning, propositioner, rättspraxis samt direktiv kommer att tas upp för att ge en helhetsbild av resebyråns rättsliga ställning. All tolkningsunderlag är inte specifikt för just resebyråer, utan kommer även innefatta flygbolag och resenärer då det avser avtalsförhållanden om tre parter. Att fastställa flygbolagets ställning i avtalet kan ge vägledning i hur resebyråns respektive bör tolkas. Vad avser lagstiftningen är PRL samt RGL huvudsakligen omnämnda i uppsatsen och är mest relevanta för syftet. Konsumentkreditlagen kommer även att nämnas då viss ledning kan hämtas ifrån regelverket. Praxis är även av stor betydelse för resebyråns position i ett avtalsförhållande då det saknas underlag att hämta från doktrinen. Vilket ansvar som åvilar en resebyrå är tämligen oklart men förhoppningsvis kommer detta avsnitt bringa klarhet i frågan.

3.2

Om begreppet paketresa och vad det innebär för

parternas ansvar

Eftersom resebyråns ansvar kan skilja sig beroende på huruvida en resa faller under definitionen av en paketresa är det någorlunda viktigt att fastställa vad denna term innebär. PRL har som huvudsyfte att säkerställa ett skydd för konsumenten då denne köper paketresor. Lagen bygger på ett EG-direktiv som upprättats år 1990.27 _{I 2 § PRL regleras}

vad som bör utgöra en paketresa. Från paragrafen går det att utläsa att en paketresa är ett arrangemang som har utformats innan ett avtal har träffats och som inkluderar transport och inkvartering. Vidare ska resan vara mer än 24 timmar, samt att den säljs eller marknadsförs för ett gemensamt pris eller för skilda priser som på något sätt är knutna till varandra.

Av ordet arrangemang får det anses framgå att en paketresa inkluderar organisation och planering till en viss utsträckning. För att en resa ska bedömas hamna under kategorin paketresa förutsätts ett väsentligt arbete av arrangören. Den kombination av tjänster som

27 _{Rådets direktiv 90/314/EG.}

ingår i detta arrangemang bör framstå som en enhet.28 _{Planering av en paketresa förutsätter}

således att arrangören har arbetat med arrangemanget innan denna ens tagit kontakt med kunden.29

Näringsidkarens ansvar modifieras om denne sätter samman två eller flera tjänster. Man måste således ta hänsyn till huruvida näringsidkaren enbart har förmedlat en viss tjänst. Har näringsidkaren endast förmedlat en viss tjänst i kombinationen bör tjänsten ifråga inte ingå i paketresan och därmed ansvarar inte näringsidkaren för denna tjänst enligt PRL:s regelverk.30

Analys

Det framgår från 2 § PRL att för att resan i fråga ska hamna under beteckningen paketresa bör det utgöra ett arrangemang. Arrangemanget inkluderar transport, boende, en särskild varaktighet för resan samt att priserna för arrangemanget på något sätt är gemensamma. Ordet arrangemang har från förarbetena till lagen beskrivits som något som har planerats i förväg. Hur lång tid arrangemanget har planerats innan försäljning är inte utvecklat. Förutsättningen bör dock vara att planeringen har skett på ett sätt att det har lagts ner ett icke väsentligt arbete på organisationen av arrangemanget. Rekvisiten för paragrafen bör därmed inte betraktas som uppfyllda om resan framstås som ostrukturerad i sin utformning.

Det är viktigt att fastställa näringsidkarens rättsliga ansvar för varje tjänst som tillhandahålls. Även fast näringsidkaren är att anses vara avtalspart i vissa av tjänsterna som tillhandahålls, kan han enligt lagens mening betecknas som förmedlare för andra tjänster och därmed ej ansvarig för sådana tjänster. Det är av betydelse att alla tjänster i paketresan uppfyller rekvisiten som uppställs i 2 § PRL.

Som tidigare nämnt är det viktigt att fastställa huruvida en resa betraktas som en paketresa, för att sedan bedöma vad en resebyrås rättsliga ställning omfattas av. Om en resa tycks vara en paketresa, kan PRL tillämpas på rättsområdet och därmed aktiveras arrangörens och återförsäljarens ansvar. Centrala aspekter i rättsområdet kommer att behandlas i följande

28 _{Proposition 1992/93:95 om lag om paketresor, s.62.} 29 _{Proposition 1992/93:95, s.63.}

avsnitt, för att mer ingående bedöma vad som bör anses vara en resebyrås rättsliga ställning.

3.3

Om begreppet arrangör

I 3 § PRL definieras begreppet arrangör och där utläses det att det är den som annat än tillfälligtvis organiserar paketresor, och säljer eller marknadsför dem direkt eller indirekt genom en återförsäljare. Vidare beskrivs en återförsäljare som försäljare eller marknadsförare av paketresor som organiserats av någon annan så som arrangör.

Termen arrangör är av stor betydelse med hänsyn till vad som nämns i 9 § PRL och vilket avtalsrättsligt ansvar som åläggs respektive part. Arrangören är den som organiserar paketresan och svarar för samordnandet av tjänsterna i hela arrangemanget. En utgångspunkt är att om det föreligger ett arrangemang finns det i regel även en arrangör till det.31

Ur 3 § PRL utläses att den som annat än tillfälligtvis organiserar paketresor bedöms som arrangör vid tolkning av lagen. Motsvarande begrepp återfinns i Artikel 2.2 i den engelska versionen av Rådets direktiv och omnämns som other than occasionally.32 _{Vid en bedömning}

av vad som ska anses vara annat än tillfälligtvis bör man beakta vilken kontinuitet som föreligger vid organisationen av paketresor. Den som oregelbundet organiserar paketresor omfattas inte av lagens bestämmelser, utan måste således mer kontinuerligt samordna sådana arrangemang för att kunna betraktas som en arrangör.33

Återförsäljare är den part som säljer eller marknadsför paketresor som arrangeras av någon annan. Den som omnämns som den andre är, enligt lagen, arrangören.34 _{Den som faller}

under begreppet återförsäljare har normalt sett inget ansvar eller några förpliktelser gentemot resenären. Undantag kan dock förekomma och återförsäljarens ansvar kan bli aktuellt för det fall att denne är part i avtalet.35

31 _{Proposition 1992/93:95, s.67.} 32 _{Rådets direktiv 90/314/EG.} 33 _{Proposition 1992/93:95, s.67.} 34 _{Proposition 1992/93:95, s.67.}

Analys

Det torde menas vara av stor betydelse att kunna fastställa vilken part som hamnar under beteckningen arrangör. Enligt 9 § PRL har arrangören det huvudsakliga ansvaret och är motpart i avtalet med resenären. Motparten i ett avtal har skyldighet att uppfylla de förpliktelser som följer av avtalet, detta enligt PRL men även av vad som stadgas i allmänna avtalsprinciper.

För att en part ska anses vara en arrangör i lagens regelverk måste denne uppfylla de rekvisit som följer av 3 § PRL. En arrangör ska således kontinuerligt samordna sådana arrangemang som beskrivs i lagen, och det ska finnas minimala indikationer på oregelbundenhet. Vid första anblick uppfattas det som att flygbolagets roll är den som efterliknas arrangören enligt lagen. Det är flygbolaget som för det mesta arrangerar en resa, som sedan säljs via en återförsäljare, resebyrån i detta sammanhang. Likafullt finns det enligt mig en möjlighet för resebyrån att åta sig rollen som arrangör. Det är otydligt i lagen vad avser resebyråns benägenhet att klä sig denna roll. Det bör anses att om resebyrån har sålt en flygbiljett tillsammans med annan tjänst som uppfyller kraven i PRL, och gjort detta för ett gemensamt pris eller med priser som har anknytning till varandra, bör även resebyrån kunna hamna under kategorin arrangör. Med detta följer självfallet det ansvar som regleras i PRL, och således exkluderas beteckningen återförsäljare i sammanhanget.

3.4

Avtalsrättsligt ansvar enligt paketreselagen

Enligt 9 § PRL ansvarar arrangören gentemot resenären för vad denne har rätt att fordra till följd av avtalet. Ansvaret ska även gälla för andra prestationer som ska fullgöras av någon annan än arrangören. Vidare nämns att återförsäljaren ansvarar mot resenären på samma sätt som arrangören om återförsäljaren är part i avtalet.36

Resenären kan således alltid vända sig till arrangören för sina diverse anspråk på grund av avtalet. Arrangören kan inte i något sammanhang hänvisa till någon annan för de uppkomna fel och brister som resenären kräver ersättning för.37

I normala fall svarar inte återförsäljaren gentemot resenären för åtaganden som uppkommer genom avtalet. Det finns dock ett undantag till den regeln och den aktualiseras

36 _{9 § 2st. PRL.}

när en återförsäljare betraktas som part i avtalet.38 _{Det utläses från 9 § 2st. PRL att}

återförsäljaren ansvarar gentemot resenären på samma sätt som arrangören och innebär att ansvaret mellan parterna är solidariskt.

I artikel 5.1 Rådets direktiv behandlas ansvarsfördelningen på näringsidkarens sida. Det utläses att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att arrangören och/eller återförsäljaren som är part i avtalet är ansvarig för åtaganden som uppkommer till följd av avtalet.39 _{Det är genomgående rimligt att researrangören har ett primärt ansvar}

gentemot resenären för åtaganden enligt avtalet. Normalt är det arrangören som är resenärens motpart och från konsumenträttsligt perspektiv är det av stor betydelse att det för resenären alltid finns någon att vända sig till med sina anspråk i enlighet med avtalet.40

Återförsäljaren bör även ansvara för avtalets förpliktelser om denne är part i avtalet. Även om återförsäljare inte har som avsikt att göra några åtaganden kan han bli part i avtalet enligt allmänna avtalsrättsliga principer. Återförsäljaren kan bli ansvarig om han träffar ett avtal med resenären och inte nämner att avtalsingåendet sker för arrangörens räkning, eller att detta på något annat sätt inte framgår.41

Analys

Arrangören bär, enligt 9 § PRL, huvudansvaret gentemot resenären. Detta är således huvudregeln och resenären kan allt som oftast räkna med att kunna vända sig till arrangören för sina anspråk som följer av avtalet. Det bör tyckas vara tydligt att återförsäljaren normalt sett inte har något avtalsrättsligt ansvar eftersom denne inte är part i avtalet. Är man inte part i avtalet kan man inte åta sig några förpliktelser, dels enligt PRL men även av vad som upprättas i allmänna avtalsrättsliga principer. En återförsäljare kan i alla fall komma att bli solidariskt ansvarig gentemot resenären. Detta uppkommer då återförsäljaren har rättshandlat på så sätt att det uppfattas som att han är part i avtalet. Exempelvis genom att självständigt agera för sin egen räkning eller om det inte är uppenbart för resenären att återförsäljaren arbetar för arrangörens räkning. Det framgår av förarbetena till PRL att arrangören inte i något sammanhang kan hänvisa till någon annan

38 _{Proposition 1992/93:95, s.77.}

39 _{Rådets direktiv 90/314/EG, artikel 5.1.} 40 _{Proposition 1992/93:95, s. 27.}

för eventuella fel eller brister. Lagen är strikt i detta avseende och det finns således minimalt utrymme för tolkning i detta rättsområde. Den strikta lagformuleringen medför mindre förvirring och otydligheter avseende konsumentens rättigheter och vem som ska hållas ansvarig vid fel och brister.

Ansvaret gentemot resenären behandlas i PRL och i de flesta paragraferna omnämns enbart arrangören som ansvarig. 9 § 2st. PRL medför således undantaget till huvudregeln där återförsäljaren blir solidariskt ansvarig gentemot resenären i de fallen då denne anses vara part i avtalet. Återförsäljaren ansvarar därmed för allt som arrangören ansvarar för, vilket innebär även av vad som följer av avtalsinnehållet. Det borde vara svårt att bedöma huruvida återförsäljaren är part i avtalet eller inte, då detta enbart förekommer i enstaka fall och det faktum att det inte finns någon större vägledning i lagen om hur detta ska tolkas. Det mest optimala för att fastställa partsförhållanden torde vara att tillämpa allmänna principer i avtalsrätten.

Rådets direktiv har samma riktlinjer som PRL vad avser det avtalsrättsliga ansvaret. Det är inte orimligt att båda regelverken liknar varandra då PRL har sina grunder i direktivets upplägg. Det framgår som självklart att konsumenten bör ha någon att vända sig till med sina anspråk och att arrangören är det huvudsakliga målet. Utifrån ett konsumenträttsligt perspektiv bör det bedömas vara av stor betydelse att konsumenten har detta skydd att vända sig till, då det onekligen kan uppstå frågor avseende ansvarsfördelningen. Även i Rådets direktiv utläses att återförsäljaren kan bli ansvarig då denne anses vara part i avtalet. Det är inga konstigheter då upplägget är närmast identiskt med det som upprättats i PRL.

3.5

Resegarantilagens reglering av ansvaret

RGL:s42 _{huvudsyfte är att skydda konsumenten när paketresor ställs in. En frekvent}

anledning som uppkommer då RGL:s bestämmelser blir tillämpliga är då ett flygbolag försätts i konkurs och konsumenten inte får det denne betalat för. RGL:s tillämpningsområde regleras i 1 § och gäller paketresor, transport som sker i samband med paketresor och paketreseliknande kombination av separata transport- och boendetjänster. Uppfyller en resa dessa rekvisit ska den som anordnat resan, flygbolaget eller resebyrån, i enlighet med 1 § RGL ställa garanti i form av säkerhet till Kammarkollegiet. Enligt förarbetena till lagen är det angeläget att resor som liknar paketresor även ska omfattas av

lagen från ett konsumenträttsligt perspektiv. Detta även om de formellt inte utgör ett sådant arrangemang.43 _{Skulle det uppkomma en situation som förhindrar resenären från att}

åtnjuta sin köpta resa, exempelvis genom en konkurs, kan den som anordnar resan använda säkerheten för att ersätta resenären.

Enligt 6 § RGL får säkerhet tas i anspråk för att betala tillbaka pengar till konsument, vars resa blivit inställd eller av annan anledning inte blivit av. Resan, som nämnt innan, ska uppfylla rekvisiten som återfinns i lagens 1 § om vad som avser definitionen av paketresor. 6 § blir således tillämplig vid den omständighet att den som ställt säkerhet hamnar i konkurs och blir ersättningsskyldig till konsumenten.

RGL är i sin utformning knuten till PRL, vilket i sin tur hänger samman med EG:s resedirektiv. Därav har RGL:s tillämpningsområde utvidgats parallellt med PRL och direktivets tillämpningsområde. Enskild flygbiljettsförsäljning faller inte under RGL:s tillämpningsområde. Många gånger har enskilda flygbiljetter köpts och resenären är inte medveten om att resan inte omfattas av reseskyddet som ställs i lagen, och därmed att de saknar skydd om reseföretaget skulle gå i konkurs före eller efter resan. Det är därför fullt möjligt att en konsument kan komma att stå helt utan ersättning för sin flygbiljett vid en inträffad konkurs.44

Analys

RGL:s bestämmelser möjliggör ett välbehövligt skyddsnät för resande konsumenter. Till skillnad från PRL har lagen ett utökat tillämpningsområde där även ersättning för

paketreseliknande resor kan erhållas. Detta är resor som, enligt 1 § RGL uppvisar en väsentlig

likhet med en paketresa. Skyldigheten att ställa säkerhet hos Kammarkollegiet åläggs arrangören såväl som återförsäljaren. Arrangören har inte ett primärt ansvar, som det regleras i 9 § PRL, utan delar detta ansvar med återförsäljaren. Det framstås som att lagen inte kräver att återförsäljaren måste vara part i avtalet för att vara skyldig att ställa säkerhet. Det bör ändå anmärkas att återförsäljarens säkerhet, enligt 7 § RGL inte får utnyttjas om arrangören har ställt sådan säkerhet som kan tas i anspråk i enlighet med lagens bestämmelser. Detta påvisar att man med RGL ändock velat fortsätta på samma linje där

43 _{Proposition 2001/02:138 Utökad resegaranti för konsumenter, s.14.} 44 _{Proposition 1995/96:182 Stärkt konsumentskydd i resegarantilag, s.14-15.}

arrangören ska ha det primära ansvaret, men man utesluter inte att återförsäljaren kan vara skyldig att ersätta resenären.

Som tidigare nämnts har man utökat RGL:s tillämpningsområde i jämförelse med PRL:s respektive. Även paketreseliknande resor regleras i lagen och arrangören samt återförsäljaren ansvarar för att ställa säkerhet för sådana resor. Det kan alltså vara fråga om en enskild stolförsäljning, som i kombination med någon annan tjänst anses falla under kategorin paketreseliknande resor. Att tillämpningsområdet av arrangörens och återförsäljarens ansvar har utökats bör bedömas vara välbehövligt då många resenärer kanske komponerar sina egna resor, och att de därmed inte formellt sett betraktas som paketresor, men ändå innefattar samtliga karaktärsdrag av en sådan. Man har därmed inräknat dessa resenärer att kunna åtnjuta samma rättigheter vad avser anspråk på ersättning för utebliven resa.

Det torde trots allt vara uppenbart att man syftat till att begränsa RGL:s tillämpningsområde. Man innefattar inte enskild stolförsäljning i arrangörens och återförsäljarens ansvar, vilket till en viss grad kan bedömas som rimligt. Det skulle innebära ett allt för långtgående resenärsskydd om även dessa resenärer skulle omfattas av lagens bestämmelser. Det uppfattas som orealistiskt för arrangören och återförsäljaren att åläggas ett sådant brett ansvarsområde.

3.6

Ansvar vid köp av enskilda resetjänster

PRL avser enbart paketresor eller sådana resor som kan anses vara likartade en paketresa. Vad gäller försäljning av enskilda resetjänster saknas särskild lagstiftning på området. Exempelvis kan det uppkomma en situation då tjänsten inte utförs i enlighet med vad som upprättats i avtalet. En flygbolagskonkurs kan medföra sådana konsekvenser att konsumenten inte får åtnjuta det denne har rätt till enligt avtalet. Vid köp av enskilda resetjänster uppstår således svårigheter om vilka parter som har ansvar i avtalsförhållandet. Huvudregeln är att resebyrån enbart agerar som mellanman i förhållande till flygbolaget och konsumenten, och att flygbolaget således tillhandahåller resetjänsten. Detta framkommer ur PRL:s regelverk som avser paketresor. Resenären betalar till resebyrån och beställer således biljetten utav resebyrån. Resebyrån tar emellertid inte emot betalningen för egen räkning utan redovisar detta vidare till flygbolaget. Då resebyrån har levererat biljetten till konsumenten är byråns uppdrag slutfört, och därmed är dennes del i avtalet uppfyllt.

Eftersom ett flygbolag, vid försäljning av enskilda resetjänster, inte är skyldigt att agera i förhållande till vad som regleras i RGL, eller att ställa en garanti för resenären, innebär detta att resenären enbart får en oprioriterad fordran vid exempelvis en flygbolagskonkurs. Vid avsaknad av lagstiftning på området får man istället gå på vad som gäller vid ingående av ett avtal och parternas skyldigheter. Allmänna avtalsrättsliga principer förespråkar att den som ingår i ett avtal har ansvar gentemot motparten.45 _{I normala fall har resebyrån}

enbart en förmedlande roll och är således inte en part i avtalet, därmed ingås avtalet mellan flygbolaget och konsumenten. Med det sagt går det inte att utesluta att resebyrån i vissa fall kan komma att bli bunden av avtalet beroende på diverse rättshandlingar, vilket innebär att resebyrån därmed kan bli ansvarig för avtalets fullgörande.

Det är dock otydligt om vad som måste uppfyllas för att resebyrån ska anses vara en av parterna i avtalet. I förarbetena till PRL utläses att resebyrån oftast inte bör betraktas vara del i avtalet. En resebyrås avtalsmässiga ansvar kan aktiveras om resebyrån på något sätt agerat självständigt i förhållande till de avtalsvillkor som uppställts av flygbolaget.46

Analys

Vid försäljning av enskilda resetjänster lämnas det ett stort utrymme för tolkning av parternas ansvar enligt avtalet. Eftersom det saknas särskild lagstiftning på området tillämpas istället allmänna principer för att bedöma ansvarsfördelningen. En flygbolagskonkurs kan, i samband med ett köp av en flygbiljett, medföra ett svårt rättsläge för konsumenten. Eftersom varken PRL eller RGL reglerar ansvaret för enskilda resetjänster hamnar konsumenten i en svår situation vad avser ersättning vid utebliven resa. Det resenären har rätt till enligt avtalet är enbart en fordran i flygbolagskonkursen, och en oprioriterad sådan med tanke på att flygbolaget måste neutralisera sina skulder på andra håll.

Det torde anses vara orimligt att resenären inte har möjlighet att erhålla ersättning för utebliven resa vid flygbolagskonkurser enbart av den anledningen att man inte köpt en paketresa. Flygbolagskonkurser uppstår tämligen sällan, men när de väl gör det drabbas en stor del konsumenter och det som går att utkräva är en fordran från konkursboet; en fordran som de får svårt att inkassera med tanke på prioriteringen av utbetalningarna.

45 _{Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt 2 häftet, s.30.} 46 _{Proposition 1992/93:95 s.67.}

Arrangörens och återförsäljarens ansvar blir således tämligen minimalt gentemot resenären. Varken PRL eller RGL har ett skyddsnät för konsumenter när det kommer till köp som inte inkluderas under kategorin paketresor eller paketreseliknande resor.

Som tidigare omnämnts är det otydligt vad som regleras i PRL avseende återförsäljarens del i avtalet. Det utläses att om återförsäljaren är part i avtalet har han samma förpliktelser som arrangören. Men det ges ingen konkret vägledning i hur man ska gå tillväga för att bestämma huruvida återförsäljaren är part i avtalet. I förarbetena anges att om återförsäljaren har agerat självständigt enligt avtalets upplägg är han att betraktas som part i avtalet. Det framstås som en ganska relativ tolkningsfråga som är tämligen öppen för analys. Vad bör uppfattas vara självständigt i lagens bemärkning och hur pass självständigt ska rättshandlandet vara för att kunna anses uppfylla rekvisitet?

En självständig rättshandling skulle kunna vara att resebyrån har lagt till en tjänst i avtalet eller gjort tillägg till avtalets innehåll. Återförsäljaren har därmed agerat utanför den behörighet som följer av arrangörens överenskomna avtalsvillkor, och tagit en självständigt avtalsrättslig position gentemot resenären. Det kan tyckas vara av stor betydelse att återförsäljaren gör det tydligt för resenären att han inte är del i avtalsingåendet. Med det sagt finns det en risk att återförsäljaren blir avtalspart om denne inte gör det klart för konsumenten att avtalet har träffats med flygbolaget. Ett tydliggörande skulle kunna vara en notering på de handlingar eller flygbiljetter som resenären erhåller. Något som ytterligare skulle säkerställa resebyråns förmedlande roll i avtalsförhållandet är om resebyrån tar ut en extra avgift för sin förmedling och tydliggör detta för resenären. Ett klargörande är således att föredra framför att dölja ett sådant pålägg i redovisningen och därmed riskera att resenären har varit i god tro.

Det framstås som att det väger mer att resebyrån har gjort något aktivt, såsom exempelvis att lägga till en tjänst i avtalet, än att man enbart varit passiv i sitt klargörande till resenären och därmed gett upphov till en missuppfattning. Likväl bör inte betydelsen av passivt agerande undermineras i detta sammanhang. En konsument i konsumentskyddslagstiftningens utformning är allmänt sett betraktad som en part i okunskap. Detsamma gäller för resenären i PRL och RGL:s bestämmelser. Återförsäljaren

ska därmed vara tydlig i sitt rättshandlande för att undvika risken att resenären får uppfattningen att denne är ansvarig för resan.47

3.7

Vid flygbolagskonkurser

En flygbolagskonkurs kan medföra allvarliga konsekvenser för både konsument och resebyrå. För att kunna påvisa vilket ansvar en resebyrå har bör man fastställa vilken roll resebyrån har haft i förhållande till resenären. Som huvudregel följer att resebyrån agerar enbart som förmedlare av försäljningen till konsumenten, och således att flygbolaget är huvudpart i avtalsförhållande.48 Resebyrån är därmed inte part i avtalet, utan förmedlar kontakten mellan konsument och flygbolag, eller den som arrangerar resan. I detta sammanhang är en arrangör den som organiserar en paketresa och som sköter försäljningen av resan, eller som vidarebefordrar den genom en återförsäljare. En resebyrå uppträder allt som oftast i rollen av en förmedlare, likväl utesluter inte det att en resebyrås handlingar kan liknas vid en arrangör om det skulle vara så att flygbiljetten säljs gemensamt med annan tjänst. Resebyråns ansvar anpassas allt efter dennes rättshandlingar.

Då en resebyrå enbart förmedlar en enskild flygbiljett och flygbolaget skulle gå i konkurs har flygbolaget det största ansvaret. Resebyrån exkluderas från ansvar då det inte finns någon lagstiftning som aktualiserar resebyråns ansvar vid sådana omständigheter. Köp som avser enbart flygbiljetter omfattas varken av PRL eller av RGL, och kunden får det således svårt att kräva ersättning. Om en resebyrå har sålt en enskild flygbiljett och vid samma tillfälle tillhandahållit en försäljning av hotell till resenären, kan detta utgöra en kombination av en paketresa och således kan RGL:s regelverk tillämpas på området.49

Resebyråns och flygbolagets ansvar gentemot resenären blir mindre relevant om kundens eller resebyråns kontokort har använts vid bokningen. Vid användning av kontokort gäller resebyråns samt flygbolagets egna regler och således är det upp till dem huruvida de vill ersätta resenären vid konkursen. Skulle konsumenten däremot använda sig av ett betal- eller kreditkort, har resenären rätt i enlighet med KkredL50 _{att kräva ersättning från banken eller}

företaget. Grunden till denna rättighet regleras i 29 § KkredL där det utläses att köparen får

47 _{Proposition 1992/93:95, s.76-77.}

48 _{Arrangörens avtalsrättsliga ställning regleras i 9 § 1st. PRL.} 49 _{1 § 1p. RGL.}

mot kreditgivarens krav på betalning framställa likvärdiga invändningar mot säljaren. Om köparen på grund av köpet har anspråk på återbetalning svarar kreditgivaren på samma sätt som säljaren för att anspråket fullgörs. Kreditgivaren har ett solidariskt, men begränsat, ansvar för konsumentens anspråk gentemot säljaren.51

Om flygbiljetten har sålts i kombination med en annan tjänst, och detta har skett till ett gemensamt pris, kan det då anses vara en paketresa i lagens bemärkelse. Arrangören för paketresan ansvarar således för vad som upprättats i avtalet och dess fullgörande. En resebyrås ansvar är alltjämt beroende av huruvida resebyrån bedöms som självständig och uppfyller rekvisiten i regelverken, eller om företaget enbart har förmedlat resan för någon annans räkning. Är omständigheterna som så att resebyrån är att betraktas som en arrangör ska denne ordna en ersättningsresa eller ersätta resenären med en summa som motsvarar kostnaderna för resan. Eftersom en konkurs anses vara en omständighet som ligger utanför resebyråns kontroll har resenären inte rätt till ersättning utöver biljettpriset, som exempelvis indirekta förluster.52

Analys

En återförsäljare har som tidigare nämnts en förmedlande roll. En parallell bör kunna dras till exempelvis fastighetsmäklare, där en mäklare enbart agerar som mellanman och ingår i ett avtal å huvudmannens vägnar. Huvudmannen är således ägaren av fastigheten, precis som huvudmannen är ett flygbolag som anordnar en resa. Resenären kan därmed inte vända sig till återförsäljaren om denne skulle kräva ersättning. Det torde tyckas vara någorlunda förvirrande att kunna fastställa huruvida en resebyrå endast förmedlar och inte är part i avtalet, taget ur ett konsumentperspektiv. Med det sagt är det av stor betydelse för återförsäljaren att vara extremt tydlig i sitt rättshandlande för att undvika ansvar.

Varken arrangören eller återförsäljare blir alltså ansvarig om ett flygbolag hamnar i konkurs och konsumentens köp avser en enskild flygbiljett. En kombination av köp från konsumentens sida kan aktualisera ansvarsskyldighet i lagens mening. Det bör anses vara tämligen tydligt om vad som ska utgöra en paketresekombination i lagens tillämpning. Det är mer eller mindre att man betalar för en biljett och hotell och detta sker genom priser som har anknytning till varandra.

51 _{Proposition 2009/10:242 Ny konsumentkreditlag, s.111} 52 _{14 § PRL reglerar resenärens rätt till skadeståndsanspråk.}

Vid en flygbolagskonkurs och utebliven resa kan resenären inte kräva ersättning om denne betalat sin resa med kontokort. Det finns ingen tillämplig lagstiftning på det specifika området som tvingar arrangören eller återförsäljaren till att fullgöra några förpliktelser gentemot konsumenten. Om köpet däremot har betalats med ett kreditkort föreligger det en invändingsrätt. Invändningsrätten innebär att konsumenten har rätt att vända sig till kreditgivaren för att reklamera på samma sätt som du kan vända dig till säljaren. Banken eller kortföretaget kan då framställa krav på ersättning från säljaren.

Från lagen och förarbetena att döma finns det uppenbarligen inget som tyder på att det görs någon skillnad mellan flygbolagets och återförsäljarens ansvar under dessa specifika omständigheter. Om det är flygbolaget som tagit emot betalningen är det skyldigt att enligt 29 § KkredL ersätta konsumenten. Detsamma bör gälla för de fall när resebyrån är mottagaren av kreditbetalningen. Ansvaret bedöms vara likvärdigt mellan resebyrån och flygbolaget. Det framstås dock som att det kan uppstå diverse tvivelaktigheter om vem som är mottagaren av betalningen om exempelvis resebyrån har tagit emot betalning, för att sedan i ett separat skede vidarebefordra betalningen till flygbolaget. I lagen ges det ingen större vägledning avseende om några skillnader ska göras mellan resebyrån och flygbolaget, samt vem som ska anses vara säljaren i lagens bemärkelse.53 _{Båda parternas ansvar vid}

nämnda omständigheter kan komma att vara otydligt om det uppkommer fråga om betalningssättet och hur detta har gått tillväga.

3.8

Rättspraxis och Allmänna reklamationsnämndens

avgöranden

3.8.1 Motivering till användandet av ARN:s avgöranden

ARN:s avgöranden är formellt sett vägledande för uppsatsens syfte. Normalt finns det inget sätt att verkställa dessa avgöranden som fallet är med ett lagakraftvunnet beslut som avkunnats av en allmän domstol. Det går däremot inte att bortse från att ARN:s avgöranden de facto efterlevs i praktiken i viss utsträckning och att vissa företag använder nämndens rekommendationer. Det som blir av intresse är att ett frekvent antal förekommande fall kan ge indikationer på en kutym inom området. Om man med ARN:s avgöranden kan visa på en viss praxis inom ett rättsområde, kan detta även bli relevant för

bedömningar i mål som avgörs av allmän domstol. Med detta som grund kommer nämndens avgöranden att behandlas i denna uppsats. Fallen som är föremål för bedömning är handplockade och uppfyller således de omständigheter som är relevanta för uppsatsens syfte.

3.8.2 ARN 1995-2154

I ARN:s avgörande från 199554 stod resenären som kärande och resebyrån som svarande. Frågan avsågs om resebyrån var att betraktas som avtalspart i reseavtalet som inkluderade resenären som motpart. Fallet avsågs tillika innefatta frågor som skadestånd och prisavdrag för diverse uppkomna omständigheter, dock ligger inte dessa rättsområden i fokus för vad som ska behandlas. Parternas rättsliga ställning är av betydelse för uppsatsens syfte, vilket har sin konsekvens i att frågan som avser den avtalsrättsliga ställningen i kontraktet kommer ligga i fokus.

Resenären J bokade en paketresa för fyra personer. Bokningen som sådan hade skett hos resebyrån, vilket innebar att resenären även hade betalat resebyrån för nämnd resa. Omständigheterna i fallet innefattar diverse brister i vad som resenären kunnat förvänta sig av avtalets innehåll. Den huvudsakliga bristen var att resenärerna inte fick några hotellrum som dem redan betalat för. Avsaknaden av hotellrum föranledde diverse utgifter och förlorade semesterdagar.

Resenären hade yrkat på skadestånd och ersättning, vilken var riktad direkt mot resebyrån och således inte flygbolaget. Resebyrån hade bestridit yrkandet och invände att man enbart agerat som återförsäljare för flygbolagets räkning och dess arrangemang. Flygbolaget inkom inte med svaromål då arrangören hade försatts i konkurs.

Nämnden dömde till resebyråns nackdel och fastställde att resebyrån skulle bedömas vara motpart i avtalsförhållandet med resenären. Ur ARN:s domskäl till detta beslut utläses att man kunnat fastställa att det är resebyrån som sålt resan till resenären. Sedan fortsätter motiveringen: På köpnotan avseende den ifrågavarande resan finns emellertid endast resebyrån och J

angivna som delaktiga i avtalet. Eftersom resebyrån inte kunnat påvisa för resenären att

resebyrån inte är part i avtalet, fann nämnden att resebyrån bör anses vara motpart.

54 _{ARN 1995-2154}

Analys

Vid bedömningen av frågan framgår det tydligt att ARN lagt stor vikt vid det faktum att resebyrån inte klarlagt för resenären att flygbolaget är part i avtalet, och inte resebyrån. Det räcker således inte med att förutsätta att resenären bort inse att det är flygbolaget som normalt är part i avtalet. Vid fråga om en parts rättsliga ställning bör man i så fall iaktta försiktighet vid sina rättshandlingar och vara tydlig med resenären vad avser avtalsförhållandet. Ett exempel kan vara, precis som det är exemplifierat i fallet, att det noteras i faktureringen. Avsaknaden av någon sådan notering har således medfört att resebyrån anses vara motpart till resenären, och bär därmed det ansvar som tillkommer av avtalets fullgörande. Den omständighet att arrangören gått i konkurs betraktas vara av mindre betydelse för just detta fall, då ARN enbart har poängterat resebyråns otydlighet som motivering till partsförhållandet. Den omständigheten att arrangören har hamnat i konkurs borde således föranleda samma utfall i det fall en konkurs inte skulle föreligga.

3.8.3 ARN 1993-6455

Fallet avser resenärerna M och Ö som köpte en paketresa hos en resebyrå. Fråga uppstår om ansvarsfördelningen mellan arrangören och resebyrån. Vidare har man utrett om ersättning ska erläggas för förstörd semester och huruvida vissa förluster ska anses vara ersättningsgilla. Den förstnämnda frågan blir av större betydelse, då den avser parternas avtalsrättsliga ställning i avtalet och kommer ligga i fokus med hänsyn tagen till uppsatsens syfte.

M och Ö köpte en paketresa av en resebyrå, vilken uppgav till resenärerna att om resan skulle bli inställd skulle detta meddelas senast tre veckor innan avresa. Researrangören fakturerade resenärerna, som i sin tur betalade allt i sin ordning. När det var dags för avgång fanns inte resenärerna med på passagerarlistan, varpå man ringde upp arrangören och fick reda på att resan blivit inställd. Resenären blev erbjudna en annan resa men avböjde detta förslag.

Resenärerna har yrkat på ersättning för diverse kostnader med anknytning till den förstörda semestern. Anspråket om ersättning riktades mot resebyrån, som i sin tur medgivit att de underlåtit att meddela resenärerna om den inställda resan. Dock menar de på att det är arrangörens ansvar att göra detta, vilket enligt dem följer av branchpraxis. Researrangören har i sin tur uppgivit att man har försökt meddela resenärerna, dock utan reslutat. Vidare

hade man informerat resebyrån om detta, varpå resebyrån hade lovat att ta hand om ärendet och meddela kunderna. Researrangören menar att ansvaret åvilar resebyrån.

Som nämnts innan har resenärerna enbart riktat talan mot resebyrån, likväl behandlar nämnden även researrangörens ansvar för det inträffade.

Ur ARN:s motivering utläses att arrangören ansvarar för att meddela resenären om man avser att frånträda avtalet.55 _{Vidare är researrangören, i nämndens mening, att anses som}

part i själva reseavtalet.56 Med hänsyn tagen till det faktum att det är ostridigt i fallet att researrangören inte underrättat resenärerna om den inställda resan, bör arrangören, enligt allmänna rättsgrundsatser, vara skyldiga att ersätta resenärerna med den ersättning som följer av skadan som drabbat dem. Därutöver testas resebyråns ansvar gentemot resenären. Man har funnit att även resebyrån har agerat försumligt då man genom sin underlåtenhet inte har vidarebefordrat researrangörens meddelande om att resan blev inställd. Resebyrån är således även skadeståndsskyldig gentemot resenärerna i enlighet med allmänna grundsatser. Nämnden har rekommenderat att båda företagen solidariskt ska utge ersättning till resenärerna, allt enligt yrkandet.

Analys

Det uppfattas att nämnden verkar lägga det huvudsakliga ansvaret först på arrangören, allt enligt PRL:s regelverk. Man påpekar återförsäljarens försumliga agerande som grund för dennes ansvarsskyldighet gentemot resenären. Även fast arrangören för det mesta bedöms vara part i avtalet kan återförsäljaren ändock bli skyldig att åta sig ansvaret. Man kan fråga sig varför återförsäljaren blir ansvarsskyldig då arrangören borde bära det huvudsakliga ansvaret. Nämnden motiverar detta med att påpeka allmänna rättsgrundsatser och deras betydelse. Det torde vara rimligt att återförsäljaren kan bli ansvarsskyldig då försumligt rättshandlande kan medföra konsekvenser. Det solidariska ansvaret som omnämns framstås som en viktig grund i PRL:s förarbeten, och anammas även i praxis. Det bör anses att man velat ha en delad ansvarsskyldighet, även fast det uttryckligen inte upprättats i lagparagraferna. Det finns ingen större vägledning över huruvida samma försumliga beteende får samma konsekvenser å flygbolagets agerande. Det bör emellertid anses att,

55 _{11 § 2st. PRL.}

eftersom syftet är att båda parter ska dela ansvaret solidariskt, borde även deras rättshandlingar väga lika mycket i avseendet.

3.8.4 ARN 1995-2094

P och tre medresenärer hade bokat en resa hos en resebyrå. Enligt resenärerna kunde de inte, på grund av otillräcklig information från resebyrån/flygbolaget, resa till dem destinationerna som de räknat med på förhand. Researrangören invände och menade på att man måste utgå från att resebyrån och resenären är överens om vad som bokats. Enligt resebyrån har de framhållit all information i god tid innan avresa, vilket bör ha varit tillräckligt för resenärernas planering. Resenärerna har yrkat på prisavdrag till följd av den bristfälliga resan. Fråga i fallet avser således om vad som ska utgöra resebyråns ansvar för att rätt information förmedlas mellan arrangören och resenären.

Inledningsvis konstaterar nämnden att en resebyrå har ett professionellt ansvar för att noggrann information förmedlas mellan kund och arrangör. Resenären har likafullt även skyldigheter som innebär att man måste kontrollera den information som inkommer för att se om det överensstämmer med det som avtalet avser. Researrangören har, enligt nämndens mening, inte haft någon anledning att reagera mot resebyråns handlande. Ansvaret i den aktuella situationen bör således åläggas resebyrån.

Analys

Man fann allstå resebyrån vara det rättssubjekt som hade att stå till svars gentemot konsumenten för vad som hade inträffat. Trots att arrangören är avtalspart med resenären torde det anses att resebyrån kan bli ansvarig för vad som följer av avtalet. Resebyrån har således ett ansvar som kan sträcka sig tämligen långt. Culpa in contrahendo eller culpa in

eligendo57 _{uppfattas vara de allmänna avtalsrättsliga regler som tillämpas i detta fall, och}

innebär således att man lagt fokus på resebyråns oaktsamma agerande gentemot resenären som resulterat i skada för denne. Skulle resebyrån förorsakat resenären någon skada blir denne även ansvarig gentemot resenären. Detta torde betraktas vara rimligt då resebyrån har ett ansvar för att upprätthålla sin del av förpliktelserna som följer av researrangörens uppmaning. Man bör således först och främst bedöma partens rättshandlande i sammanhanget. Resultatet av handlingen blir även relevant, men det är det försumliga

57 _{Läs mer om culpa in contrahendo och culpa in eligendo i Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt 2 häftet, s.198}